Förmåga till väpnad strid

Ledare Lave Malmgren

Överstelöjtnant Lave Malmgren är redaktör för tidskriften.

Förmåga till väpnad strid

Medan jag går och funderar över min spalt i årets sista nummer får jag ett ovanligt telefonsamtal. Det är en äldre gentleman, hör jag på rösten, som presenterar sig som Christer Erlandsson. Han frågar om jag minns honom och jag svarar litet diffust att det ringer en klocka medan jag febrilt letar i minnet efter någon Christer Erlandsson.

Han ger mig några ledtrådar och jag minns en kustartilleriofficer, som visade oss fasta batterier i Skåne när jag var kurschef på Artilleriets Regoffskola. Jag minns en officer, som med stor inlevelse och kunnighet berättade om kustartilleriets uppgifter och anläggningar på ett sätt som övertygade både mig och mina elever om att här skulle ingen komma iland så länge pjäserna kunde skjuta. En människa som trodde på sin uppgift och förmedlade samma övertygelse till oss.

Under samtalet sökte jag utröna varför han nu efter 20 år ringde upp mig en fredagskväll. Ville denne hedersman egentligen bara beklaga sig över utvecklingen i Försvaret och samtidigt dela litet nostalgi från tiden, då han själv hade arbetat med det han trodde på? Det passade då ganska bra att jag just hade bevistat Artilleriklubbens höstmöten i Boden och Kristinehamn och kunde återge en del av Anders Carells information vid dessa möten.

Det är inte meningsfullt att tvista om det är det väpnade angreppet eller våra möjligheter att delta i internationella uppgifter som skall konstituera Försvarets förmåga. Det är förmågan till väpnad strid som är utslagsgivande. I bland passar polis, räddningstjänst eller sjukvård bättre för att lösa uppgifter både inom och utanför våra gränser. Men i några sammanhang kan det krävas en väpnad insats. Och då krävs militär trupp utbildad och med mandat för just detta.

För markstridsarenan gäller särskilda krav på den väpnade förmågan. Inte just för att det skulle vara svårare att upptäcka och lägesbestämma mål på marken än i luften eller på havet (vilket det på sätt och vis ändå är). Utan därför att marken är där vi bor och verkar, där vi odlar vår mat och gömmer våra gerillaförband.

Det finns ett alldeles oavvisligt krav på att behärska alla funktionerna i markstriden för att kunna fylla en uppgift i den väpnade striden. Det krävs ledning, underrättelsetjänst, bekämpning, skydd, rörlighet, uthållighet och logistik.

I vår kompetens för den väpnade förmågan på markstridsarenan kan ingen av dessa komponenter undvaras.

Detta utgör således grunden för vad vi måste hävda i nästa års försvarsbeslut. Man får inte ”nischa” oss ur kravet på varken artilleri eller luftvärn eller någon annan bekämpningsförmåga för markstriden. Kompetensen måste finnas över hela bredden.

För att upprätthålla kompetensen krävs vidare grundutbildning som svarar mot bredden – i princip utbildning av alla typer av förband ingående i ”en brigad” varje år. Handlingsutrymmet ligger i hur många förband av varje typ som vi behöver anskaffa och vidmakthålla över tiden.

Vad finns det då för handlingsutrymme för förnyelse av vår förmåga till väpnad strid under försvarsbeslutsperioden 0408? Det nedslående svaret är att handlingsutrymmet i stort sett är intecknat – eller snarare överintecknat av redan gjorda åtagande. Något kommer Artilleriet och Luftvärnet till godo men lejonparten är reserverad för JAS.

Under försvarsbeslutsperioden 08-12 finns däremot rätt stort spelrum. Där finns utrymme för både nytt artilleripjässystem (15,5 cm dumperburet?) och utveckling, kanske även anskaffning av Excalibur till Artilleriet och BAMSE till Luftvärnet. I detta temanummer av tidskriften berättar författare med erfarenheter från både officers- och värnpliktsutbildning om hur den nya situationen har satt sin prägel på utbildningen.

Något förvånande – kanske – för den oinvigde har utbildningen påverkats mycket måttligt. Förmågan till väpnad strid ställer sina krav oavsett om en angreppsberedd fiende rustar sig vid våra gränser eller ej. Vad som tydligen har större genomslag är medvetenheten om att väpnade uppgifter kan komma att behöva lösas tillsammans med andra nationers förband.

Mindre förvånande – även för den oinvigde – är att så många av författarna pekar på kravet på moralisk resning hos officeren. Särskilt betonas detta för hans förhållningssätt i internationella uppgifter. Etik och moral behöver sannerligen prägla den som skall hantera fredsbevarande uppgifter i länder med annan kultur.

Inte vet jag om jag hade så mycket att säga till tröst åt Christer Erlandsson. Men till slut… Nya tider ställer nya krav. Christer och jag får väl glädja oss åt att Försvaret fyllde sin uppgift på vår tid och höll varje presumtiv angripare på avstånd. De nya hoten mot oss ser helt annorlunda ut och behöver kanske kunna mötas utanför landets gränser – i internationella missioner –eller inom våra gränser – om de uppträder i form av terrordåd.

Det är sannerligen inte någon enklare uppgift Försvaret har att tackla idag än under det kalla kriget!