Wermlandus 4, årgång 65

WERMLANDUS

W E R M L A N D U S 4 | Å RG Å N G 6 5 Inspektorer och annat ikoniskt

INNEHÅLL

W E R M L A N D U S 4 | Å RG Å N G 6 5

En hälsning från redaktören

2: Brev från redaktören 3: Redaktionen 4: Kuratorernas uppslag

Omslagsbilden pryds av Gustaf Fjaestads målning Stjärnklar vinternatt. Han var visserligen från Stockholm, men flyttade tidigt till Arvika där han sedan kom att vara en del av konstnärsgruppen Rackstadkolonin. I övre trapp på nationen finns två andra av hans verk; Livsgåtan och Månskenseka. Originalen tillhör nationen men finns i tryggt förvar på Rackstadmuseet.

6: Ett arkivfynd 7: Klubbverket

Flera kvällar har jag spenderat sittande här vid köksbordet framför fönstret, för sista gången med de sista bitarna av Wermlandus. Utsikten erbjuder inte mycket mer än vyn över de andra höghusen som omger Rackarbo. Det enda spännande är snödrivan på taket mitt emot, som ser ut att kunna rasa när som helst. Jag väntade med spänning på dess fall, men första dagen blev en törstens dag.

8: Värmlänningen som räddade älgen 11: På utbyte i Tanzania 12: 52 år i Flogsta höghus 14: Anslag 15: Studentlivets osynliga gåvor 16: Inspektorsspecial 18: Elin Bjarnegård 20: Balreportage 22: Eftersnack 24: Lars Burman 26: Ode till kaffet 27: Vinnaren av TK:s skrivartävling

Kommande morgnar inleds med att dra upp rullgardinen för status på snödrivan. Det känns som att vi har samma deadline, och jag relaterar allt mer till snödrivan. Det är svårt både att vilja stanna och vilja falla. Jag håller på att tappa förståndet över foton med för lågt PPI och att flytta bildtexter två millimeter i taget. Lönlösa kamper mellan avstavningar och radbrytningar gör att jag drömmer mig bort, till den där stjärnklara vinternatten på omslaget. Om man skulle gå ut och titta på stjärnorna, efter att tidningen är klar.

Efter ett tag övergår fantiserandet till att romantisera vintern i allmänhet.

Att pulsa fram genom snö som knastrar, med kängor på som håller fötterna torra. Hand i hand med en behaglig kyla som leder blod upp till kinderna.

Tystnaden som bara ett ljuddämpande lager av snö kan åstadkomma, när den sveper om allt från träd till asfalt. Så tyst att den både syns och hörs.

Visst gjorde det ont, när jag kom hem en kväll från nationen och möttes av att snön till slut hade rasat ner, men det var okej.

Wermlandus var klar och min tid som redaktör passé.

Det enda återstående var att skriva ihop en sista hälsning.

Det var fint att få vara redaktör i en tidning som jag har tyckt så mycket om att skriva för. Tack för hjälp, texter, foton, illustrationer, insändare, fina ord och de underbara redaktionerna jag har fått vara en del av!

Må väl Anna

28: Redaktionen testar 30: Hälsning från alumnföreningen REDAKTÖR, LAYOUT Anna Fisshatzion

REDAKTIONSSEKRETERARE

Hampus Andersson Disa Bäckström

Vera Hallberg Felix Nykvist

GÄSTSKRIBENTER Emma Boman Martin Källberg Tindra Nymark

W E R M L A N D U S 4 | Å RG Å N G 6 5

Redaktionen

Foto: Max Myhr

Redaktionen tipsar: Anna Fisshatzion Redaktör

Vera Hallberg Redaktionssekreterare

Hampus Andersson Redaktionssekreterare

Disa Bäckström Redaktionssekreterare

Felix Nykvist Redaktionssekreterare

Vykort kostar 1-5 kronor på second hand, skicka eller sätt upp på väggen

Sydvester

Skaffa en discokula!

Då blir livet en fest

”If you complicate things, things will complicate you” –En vis läkare i Tanzania

Testa på att jobba i nationens verksamhet!

Hej! Vi är tillbaka och denna gång har vi både inspektorer och annat ikoniskt att bjuda på. Vera har bevakat skiftesbalen och därmed intervjuat avklivande inspektor Lars Burman, och Hampus har träffat påklivande inspektor Elin Bjarnegård. En kväll begav sig hela redaktionen till Flogsta för att träffa Uppsalas legend Staffan Ahlner, som lagar stark mat i sitt studentrum där han bott sedan 1972. När redaktionen testade Wermlandskällar’ns meny passade Disa på att ha praktik i Tanzania, vilket såklart också går att läsa om. Felix hyllar kaffet och har grävt fram en Vårhälsning ur arkivet, och vår ansvarige utgivare Martin gästskriver ett reportage om den ikoniska älgens räddare.

Kort och gott är det ett fullspäckat nummer, och även denna gång fick vi till ett helt okej redaktionsfoto. Det här är årets sista nummer, så sätt dig bekvämt, tänd kanske ett ljus, och läs.

Trevlig läsning Redaktionen OMSLAG Stjärnklar vinternatt Gustaf Fjaestad, 1939 Rackstadmuseets samling

TRYCKERI Fyris Tryck AB

ANSVARIG UTGIVARE Martin Källberg 070-330 06 32

KONTAKT wermlandus@varmlandsnation.se

KURATORSSPALTER

Kuratorerna har ordet

1Q

Det här blir min sista krönika som förste kurator för Värmlands nation och vid årsskiftet så är min tid på det här kontoret över. 2024 har verkligen flugit förbi, men vilket fantastiskt år det har varit och vad mycket roligt det har hänt på nationen! Allt från ytterligare en flaggstångsgask, en vårbal och två reccegasker, till en kulturnatt, en älggask och inte minst ett historiskt inspektorskifte! Ett skifte värt att minnas, och som jag vet att ni kan läsa mer om i detta nummer av Wermlandus.

Det är såklart lite vemodigt och märkligt att min tid som 1Q närmar sig sitt slut. Jag kommer nog ha svårt att slita mig från Bommen, ja hur ska jag klara av separationsångesten från den lilla soffan på 1Q-kontoret där jag tagit några av mitt livs allra bästa tupplurar?

”Hur ska jag klara av separationsångesten från den lilla soffan på 1Q-kontoret där jag tagit några av mitt livs allra bästa tupplurar?”

Det har pågått så mycket viktigt arbete på nationen under det här året. Det är ni värmlänningar som gör nationen till den fantastiska plats den är, och som får den att fungera så himla bra. Utan er hade vi inte kunnat dela ut stipendier till välförtjänta studenter, låna ut böcker, ha koll på vad som hänt på nationen bakåt i tiden och dokumentera det som pågår nu så att studenter om 100 år kan se vad vi pysslade med här på nationen i mitten av 2020-talet.

2Q

Nu är vi här igen. Årshjulet närmar sig sin sista fas, och vi känner alla vart vindarna blåser.

Grindvakten har, efter bästa förmåga, drygat ut de sista dunkla höstdagarna även i år.

Grindvakten står som lutad över oss. Den är som gravandringen på alla helgons dag, skuggor som kryper mellan domkyrkan och katakomberna eller lyktgubbar som spankulerar i Ekoparken. Ljuset från gatulamporna flimrar. Den vakar över oss, men snart orkar den inte mer. Den har gjort sitt bästa för att hålla någon som helst ordning, men till sist har den fått nog. Bit för bit slits grinden sönder, plankor kastas i buskaget, och porten slås vidöppet upp.

”Redan en vecka efter Maskeradgasken började det nynnas på julsånger i köket på Söderbommen.”

Där är... Vem är det?

Det är vansinnesgestalten – Jultomten! Han går inte att stoppa, och ju tidigare han lyckas tränga sig in, desto svårare blir det för oss ämbetsmän att ta oss själva på allvar. Jag kan lova er att redan en vecka efter Maskeradgasken började det nynnas på julsånger i köket på Söderbommen.

När tidningen trycks, det vill säga i mitten av november, har nationen redan bevittnat två julkörer, fyra lösskägg och ett försök att hyra in en meterstor snökanon. Min luva har börjat trycka. Alla har gått i samma fälla. Ingen kommer undan, och snart sitter vi där i tomtens knä och viftar med fötterna. Ingen kommer undan.

Jag vill använda mina allra sista rader här för att passa på att göra en sak till. Och det är att rikta ett hjärtligt, stort och innerligt tack till er för att jag under det här året har fått den stora äran att representera er. Ett särskilt tack vill jag faktiskt rikta till mina kollegor som jag har haft under det här året. Sam, Carl, Milton, Karolina, Arvid, Amelie, Jonatan, Hannah och Astrid: tack för alla fantastiska minnen, stora skratt och allt slitigt arbete vi gjort ihop. Jag är så stolt över vad vi har åstadkommit tillsammans!

Nu när vi får tid att tänka oss för är det viktigt att se tillbaka på vad som håller grinden från att slå upp redan i augusti. Jag hoppas ni har tagit vara på mörkret, så att det hinner ta vara på er. I alla fall tills det är dags att släppa taget. För innan ni vet ordet av det är det advent, och i år tänker vi vid tillfälle ska ha blockljus i en gammal eldstad på nationen. Vad mysigt och stämningsfullt! Och vips känns det inte så konstigt längre.

Tack för allt, kram!

Norna Molin, förste kurator

Hösten är slut och den vackra vintern är här för att ta med oss på en annan resa. Glöm inte bort att ta vara på den. Men kom ihåg att tacka grindvakten – det hade inte varit lika mysigt om det började redan i augusti.

4

Till halloween och den bortglömda årstiden Carl Graae, andre kurator

KURATORSSPALTER Verksamheterna har gått bra och pengarna har rullat in. Klubben är fortsatt välbesökt fredag efter fredag, det är fullbokat med uthyrningar, och WK är nästan alltid öppet och fullsatt. Nästintill varje dag är hantverkare och vårdar nationshuset och rustar upp inför den kommande renoveringen.

Under året har två generationer av klubbverk med glada miner tagit sig igenom slit och möda.

”Trots mina brister har jag burit insigniet med stolthet.”

3Q

När jag blev vald till tredje kurator lovade jag att jag skulle göra mitt allra yttersta. Det har jag gjort. Och om än jag ej har en känsla av att ”jag kunde ha gjort mer”, så måste jag erkänna att ett visst vemod har växt fram till följd av att jag ska kliva av. Det är nog naturligt. Under mitt år har jag begått många misstag som jag hoppas att ni kan ursäkta mig för. Ett av de värre var när jag efter en feltolkning av klädkoden ”udda kavaj” tvingade gäster på sommargasken att köpa slipsar. Det skäms jag för.

Andra veckan i januari var det vid ett tillfälle slut på förbrukningsmaterial, sedan lärde jag mig. Trots mina brister har jag burit insigniet med stolthet.

Först var det vår. Då genomförde nationen kanske, rent siffermässigt, det mest lyckade valborgsfirandet i nationens närhistoria, även om det vilar på arbete som många tidigare generationer har gjort. En vacker vårbal anordnades, varvid Lars Burman höll sitt sista tacktal som inspektor. En städmaskin införskaffades, döpt Roffe, som räddade mitt sinne dagarna efter valborg. Som mitt sommarprojekt drev jag igenom att alla heltidare från och med våren 2025 ska få varsin mentor. I augusti åkte många ämbetsmän på hembygdsresa, vilket gjorde mig varm om hjärtat. Den intensiva höstens kronjuvel var inspektorskiftesbalen – en stor fest värdig våra inspektorer.

Allt detta är tack vare alla de som varit engagerade i nationen under detta år. Jag hade nämnt er alla vid namn, ifall jag inte hade haft ett sinne för att skriva en helt okej krönika. Ni ska i vilket fall veta att jag har sett er och värmts av era osjälviska insatser för nationen. Särskilt vill jag tacka de fantastiskt hårt arbetande, motståndskraftiga, och inspirerande nio kollegor jag haft på Bommen. Och mina företrädare, som när jag blev sjuk under höstterminen, bidrog med stöd långt över vad som förväntades av dem – jag hoppas kunna erbjuda min efterträdare samma sak. Tack till mina två inspektorer, och min sambo för att du har stått ut med mig.

Slutligen vill jag skicka med ett citat från ett tal som Linné höll i Uppsala 1739: ”Ett bi skulle ej göra människan så stor nytta med vax och honung, som nu flere arbeta till sammans. En silkesmask skulle ej giva någon klänning, men flere lätt. Så är det ock med allt i hela naturen, i alla konster och vetenskaper, att då något dråpeligt och stort skall åstad kommas, måste det ske med mångas tillhjälp. Hur många tusende måste ej arbete att göra en konung mäktig, ett land lyckeligt och en nation stor?”

Nu ska jag ta en sovmorgon, Er tredje kurator, Samuel

Foto: Anna Fisshatzion

5

UR ARKIVET

Gammal rivalitet, eller en värmlänning med agg?

Uppsalas 13 nationer är i mångt och mycket som en enda stor familj.

Full av kärlek och samarbete, men även av rivalitet och syskonkärlek.

Inget av detta är några nya företeelser. Så har det nog alltid varit och så kommer det nog alltid att förbli. Ett intressant exempel på detta lyckades jag, av en slump, hitta på nationens arkiv. 1961 års Vårhälsning antyder att det för drygt 60 år sedan fanns en rivalitet mellan Värmlands och Södermanland-Nerikes nation.

”Inga sörmland-nerkingar släpptes in i de nyrenoverade lokalerna, så hela festen kunde hållas på en ytterst hög nivå” Vårhälsningen ges ut varje vår och fungerar som en årsberättelse för det gångna året på nationen. I vårhälsningen 1961 skrev dåvarande ämbetsmannen Bengt Wadman en årskrönika, där vissa intressanta åsikter gentemot Snerikes återkommer genomgående i krönikan.

I Vårhälsningen från 1961 går det att läsa att på valborgsmässoafton 1960 anordnade förste kurator Carl-Wedig Geijer en jubelfest med diverse aktiviteter under dagen samt en ståtlig gask under kvällen.

Om denna fest står att läsa ”Gasquen på kvällen blev en av nationens glansfullaste, inga sörmland-nerkingar släpptes in i de nyrenoverade lokalerna, så hela festen kunde hållas på en ytterst hög nivå. Det smålustiga telegram, som Sörmland-Nerike sedan tillsände oss gjorde ett ganska så patetiskt intryck med tanke på den oerhörda möda det måste ha kostat.”

Agget gentemot Snerikes är ett genomgående tema. Vidare går det att läsa citat såsom:”Enligt Örjan Roth Lindeberg är värmlänningen den franskaste av Nordens fransmän. Det kan ifrågasättas om detta är ett epitet att eftersträva, när Frankrike mer och mer spelar rollen av kontinentens Sörmland-Nerike.”

Från Vårhälsningen 1961

Om en limp-utställning som anordnades på Uplands nation går det att läsa ”Varje landskap bör naturligtvis producera det som ligger bäst till för det, men det är ju synd att sirapsbullarna skall vara mer begärliga än kulturen, trots att den senare även bjuder på kaffe. Man får dock vara tacksam över att inte Sörmland-Nerike ordnar utställningar.”

Rivaliteten syns även på den idrottsliga nivån. ”Den 12 dec, slog vi Sörmland-Nerike i handboll, något i och för sig föga anmärkningsvärt.”

Enligt ärskrönikeskribenten Bengt Wadman fastslog dåvarande andre kuratorn i sitt Trätäljatal att”Sörmland kommer att sörna = vissna, förtorka. Precis som om någon skulle tvivla på denna tolkning, som för alla är så uppenbar!”. Är denna illvilja mot Snerikes något som genomsyrade dåtidens nationsvärld? Troligtvis inte, då all text med inslag av förolämpningar mot Snerikes är skrivna av samma person, som uppenbarligen hade någonting otalt med våra vänner i det rosa slottet. Eller så kanske det snarare var ett utlopp för en stark rivalitet bland dåtidens ämbetsmän på Värmlands och Snerikes nation?

Teori om hur påstådd rivalitet kan ha uppstått, illustrerad av (snerkingen) Elvira Oberger.

6

Felix Nykvist Redaktionssekreterare

KLUBB VERKET

6

5

4 3

7 8 2 9

Här är stjärnorna som håller ställningarna i Wermlandskällar’n, Klubb V, uthyrningsverksamheten, och alla interna sittningar som hålls på nationen.

1

Leder klubbverket gör tredje kuratorn, tillsammans med mästarna som ansvarar över olika delar av verksamheten.

Till sin hjälp har de biträdande mästare, och resterande klubbverket består av barvärdar och köksvärdar.

1. Yra Olsen Öbrink, köksvärd 2. Ella Sundström, köksvärd 3. Florence Stadelmann, köksvärd 4. Olle Flygar, köksvärd 5. Amelie Di Grado Hallén, köksmästare 6. Hugo Miliander, köksvärd 7. Diala Kaya Esen, köksvärd 8. Emilia Dahl, köksvärd 9. Sofie Denner, köksvärd

10 11

13 12

10. Leo Nikkanen, biträdande hovmästare 11. Hannah Andersson, hovmästare 12. Hanna Häggkvist, biträdande hovmästare

14

16

17 21

Foto: Felix Nykvist

15

18

22

19

20

23

13. Julian Heeg, barvärd 14. Emily Assarson Naess, barvärd 15. Max Lövgren, barvärd 16. Linn Hallberg, barvärd 17. Tove Bunse, barvärd 18. Elodie Guillard, barvärd 19. Ebba Sarhammar, barvärd 20. Maja Wickbom, barvärd 21. Jonathan Wessling, biträdande klubbmästare 22. Karolina Lindström, klubbmästare 23. Vanessa Skoghag, biträdande klubbmästare

7

REPORTAGE

Värmlänningen som räddade

älgen

Skogens konung. En nationalsymbol på fyra ben. Älgens betydelse i vår del av världen kan knappast överskattas, men för 200 år sedan var arten nära utrotning.

Dess räddning: en värmlänning.

Herman Adolph Falk (1785–1865): värmlänningen som räddade älgen i Sverige.

Ä

lgens betydelse för de människor som genom årtusenden levt sina liv på den mark som i dag benämns Sverige är svår att överskatta. Vi har av lätt insedda skäl inga detaljerade kunskaper om de allra första människorna som, när inlandsisen drog sig tillbaka, satte sin fot på de landmassor som i dag utgör Sverige. Det vi vet är att de var jägare – och att jakt efter såväl mat- som pälsvilt sedan dess har spelat en oerhört viktig roll för alla de generationer som följt efter dem.

Ett annat bevis för älgens historiska betydelse är de fångstgropar som ännu finns synliga i landskapet. I Skandinaviens inland är fångstgropen den vanligaste typen av fornlämning. Totalt finns fler än 40 000 fångstgropar, avsedda för ren och älg, dokumenterade i Sverige. Cirka 30 000 av dessa finns norr om Dalälven.

Vi snabbspolar framåt i tiden och finner att jakt på älg från medeltiden fram till 1700-talets början var hårt reglerad, med stränga straff vid överträdelser.

Jakt på högvilt – däribland älgen – var förbehållen kungen och adeln. Givetvis tjuvjagades det på många håll älg ändå under denna tid, då köttet från sådan jakt för många människor kunde vara skillnaden mellan liv och död. Men Om älgens betydelse under de årtusenden som följt sedan restriktionerna hade ändå effekt, och det fanns älg i varierande tätheter i hela dess påminner inte minst de hällristningar där detta vårt landet. Under 1700-talet lättades successivt dessa restriktioner, vilket ledde till största hjortdjur avbildats: den kanske allra främsta fynd- att älgstammen minskade. platsen är Nämforsen i Ångermanland. Där finns det som skulle kunna kallas vårt lands äldsta permanenta Carl von Linné, som knappast kan anklagas för slarv i sitt vetenskapliga värv att monumentala konstutställning, i form av totalt 2 600 kartlägga och klassificera djur- och växtarter, stötte exempelvis aldrig på någon hällristningar i vilka 461 älgar finns avbildade. Dessa frilevande älg under alla sina resor runt om i Sverige. Linnés beskrivning av bedöms vara gjorda under perioden 4 000–1 800 f.Kr. älgen gjordes därför av en tam älg under västgötaresan 1746.

Vid Nämforsen i Ångermanland finns cirka 2 600 kända hällristningar, varav 461 älgmotiv.

Foto: Lars Nilsson/Svensk Jakt

8

År 1789 innebar även i Sverige en sorts revolution, även om den var långt mindre blodig än den franska. Detta då kung Gustav III i riksdagen den 21 februari 1789, med stöd av de ofrälse stånden drev igenom den så kallade Förenings- och säkerhetsakten som stärkte kungens makt – på bekostnad av adeln. Bland mycket annat innebar detta beslut att alla – även ofrälse – som ägde mark i Sverige gavs rätt att jaga.

HÄNT I REPORTAGE Det som i historiens ljus blev startskottet för de lägre samhällsklassernas sociala och politiska frammarsch, samt avskaffandet av adelns privilegier, blev dock mindre lyckosamt för älgen. Ett under flera sekler uppdämt jaktbehov fick nu sitt utlopp – och älgstammen gick mot sin undergång.

In på arenan träder då Herman Adolph Falk, född den 15 december 1785 på gården Risäter invid Rådasjöns västra strand i Norra Råda socken (som sedan 1974 ingår i Hagfors kommun, gården är belägen i direkt anslutning till Uddeholms golfklubb).

Under en kort militär karriär vid Älvdals kompani (Närkes och Värmlands regemente) då Herman Falk deltog i dansk-svenska kriget 1808–1809, i strider vid Lier och Magnor skans, spelade han i mars 1809 också en liten – men ändå nämnvärd – roll i vårt lands senaste revolution.

Den statskupp som syftade till att avsätta Gustav IV Adolf leddes av befälhavaren för västra arméns högra flygel, Georg Adlersparre, stationerad i Värmland. När den ordinarie chefen för Älvdals kompani, kapten Bengt Antonsson, invigdes i revolutionsplanerna vägrade denne att delta i statskuppen och entledigades från sin post. Till ny kompanichef befordrades den blott 23-årige fänriken Falk, som i efterhand beskrev händelsen: ”Invigd i revolutionshemligheten och i enrum af förste majoren vid regementet tillfrågad om mina tänkesätt, yttrade jag, att mina plikter mot fäderneslandet voro mig de heligaste, och därjämte, att jag i farans stund ej öfvergaf kamraterna, hvilkas öde jag borde och skulle dela.”

Utnämningen tycks ha väckt visst avund bland Falks äldre officerskamrater. Väl framme i huvudstaden (när Adlersparre, Falk & Co

marscherade in i Stockholm den 22 mars var Gustav IV Adolf redan satt i husarrest) kom ansökningar om att överta Falks befäl över kompaniet.

Adlersparre satte dock punkt för sådana försök med svaret: ”Falken har fört kompaniet hit, då det gälde, han skall ock föra det hem.”

Sommaren 1810 var Falk kommenderad till urtima riksdagen i Örebro där, i skuggan av Greve, militär, författare och frihetlig kronprins Karl Augusts hastiga upplysningsman. Georg Adlersparre frånfälle och Fersenska mordet (1760–1835) ledde statskuppen 1809 där Gustav IV Adolf avsattes. (det var milt uttryckt en dramatisk tid i Sveriges historia), Porträttet målades av Fredric Westin en ny tronföljare skulle väljas (1809). Foto: Hans Thorwid/ Nationalmuseum och ny successionsordning antas.

Det har i viss litteratur förekommit (felaktiga) uppgifter om att Herman Falk där skulle ha fått några röster i tronföljarvalet… I stället valdes som bekant en fransk marskalk vid namn Jean Baptiste Bernadotte.

Sommaren 1812 lämnade Herman Falk det militära livet och övergick i stället till jägeristaten. 1816 utsågs han till överjägmästare i Värmlands län och tjänstgjorde som sådan ända till 1865, strax före sin död. År 1823 fick han hovjägmästares titel.

På den jaktliga banan blev Herman Falk redan under sin livstid högt

Älgko med fjolårskalvar under tidig vår. Den svenska älgstammen har minskat kraftigt på senare år, vilket också uttrycks i avskjutningssiffrorna. Sedan det absoluta toppåret 1982–83, då cirka 175 000 älgar fälldes, har avskjutningen minskat med 71 procent.

Foto: Martin Källberg/Svensk Jakt

9

REPORTAGE

Älggasken är sedan länge ett stående inslag i Värmlands höstkalender.

uppburen. Dels för sin enorma organisationsförmåga vad gällde rovdjursjakt, dels för sina insatser i viltvårdens tjänst. Falks bana som björnjägare började tidigt, redan som 13-åring fällde han sin första björn. Det kom att bli ytterligare 103 stycken under hans levnad.

Vid 1820-talets början hade det svenska älgbeståndet reducerats till en liten spillra.

Uppgifterna om antalet djur är svåra att verifiera, men en uppskattning är att endast 200 älgar fanns kvar när stammen var som minst.

Som överjägmästare uppbådade han allmogen till stora rovdjursskall där ofta hundratals, ibland tusentals, drevkarlar och passkyttar deltog. Falk var en duktig men hård organisatör och många berusade drevkarlar fick rätta sig i ledet efter en hurring från överjägmästarens näve. Skallen var ofta framgångsrika och till stor hjälp för den fattiga och hårt prövade landsbygdsbefolkning som fick sina tamdjur dödade av rovdjur.

Det som vände utvecklingen var Herman Falks goda kontakter med kung Karl XIV Johan. År 1825 lyckades han utverka ett tioårigt totalt förbud mot älgjakt i Sverige.

När Svenska Jägareförbundet bildades 1830 var det mot just denna bakgrund: för att värna landets viltstammar, däribland älgen.

Alundaälgen, en ceremoniyxa av grönsten som påträffades 1910 vid dikesgrävning i Alunda socken i Östhammar, betraktas som en av de vackraste djurskulpturerna från den nordiska yngre stenåldern (4000–1700 f.Kr.). Den har också stått förebild till de skulpturer i järmsmide som 2017 avtäcktes i rondellen längs väg 288 i Alunda.

Foto: Sven Kalmring/ Historiska museet, SHM

10

När det totala älgjaktsförbudet upphörde 1836 agerade såväl Herman Falk som Jägareförbundet, genom att på nytt uppvakta makthavarna i Stockholm. Det utmynnade i en reglering av jakttiden, till 1 augusti–30 november, vilket innebar att den för älgen så förödande skarsnöjakten var ett minne blott.

Med dessa insatser kom älgstammen successivt att hämta sig, om än det tog tid.

1921 fälldes 732 älgar i Sverige.

Sex decennier senare var den totala avskjutningen i landet runt 175 000.

Sedan dess har älgstammen åter minskat i landet. För drygt tio år sedan infördes ett nytt älgjaktsystem i Sverige, där markägarna – företrädda av de stora skogsbolagen – givits större makt över älgförvaltningen. Resultatet har blivit en radikal minskning av älgstammen, men den svenska jägarkåren har de senaste åren protesterat mot denna utveckling. Med stor sannolikhet kommer älgen att rödlistas vid Artdatabankens (SLU) nästkommande

Foto: Värmlands nations arkiv

uppdatering av denna lista. Inte på grund av att antalet älgar är så litet att arten är hotad, utan beroende på att minskningstakten de senaste åren varit så hög. Under den senaste jaktsäsongen (2023–2024) fälldes cirka 50 000 älgar i Sverige. Våren 2024, efter jaktsäsongens slut, uppskattades den svenska älgstammen till cirka 200 000 djur. Älggasken är en årligen återkommande tilldragelse i Värmlands nations kalendarium.

Det välsmakande köttet från skogens konung bereder då möjlighet för dagens (och framtidens) studenter, även de som saknar egna direkta erfarenheter av jakt, att skänka en tacksamhetens tanke till vårt fyrbenta nationalvilt.

Då är det också högst passande att minnas den som räddade älgen från utrotning: den värmländske jägaren Herman Falk.

Martin Källberg Gästskribent Om skribenten: Martin Källberg är sedan 2021 ansvarig utgivare för Wermlandus, tidningen där hans journalistiska bana inleddes som redaktionssekreterare år 2000. Till vardags är han sedan 2014 chefredaktör för tidskriften Svensk Jakt.

UTRIKES

På utbyte i Tanzania Vi landar vid tiotiden på söndagskvällen. Väggen av tryckande värme slår emot oss så fort vi lämnar flygplatsen.

Känslan är lika förtrollande som alltid. Ögonlocken hänger vid det här laget tunga och det gäspas fram en symfoni. Taxin hämtade upp oss hemma på Rackarberget för drygt sjutton timmar sedan, och om ytterligare några timmar väntar vår första praktikdag på Muhimbili National Hospital i Dar es-Salaam, Tanzania. Förväntningarna, förhoppningarna och farhågorna kan läggas på hög.

Varje morgon inleds med en kopp snabbkaffe till närmast perfekt mogna mangos och avokados för ynka fyra kronor styck. Iklädda vita sjukhuskläder traskar vi därefter längs de sandiga gatorna till Muhimbili för att påbörja ännu en praktikdag. Inne på pediatriken, där vår praktik äger rum, täcks väggarna av målningar på allt ifrån Svampbob och Powerpuffpinglorna till Spiderman och Tom och Jerry.

Detta lyckas mildra den hårda framtoningen som cementblocken till sjukhusbyggnader annars tenderar att ge. Under drygt två veckors tid får vi möta barn som är sjuka i en mängd olika tillstånd. Diverse infektioner såsom malaria och tuberkulos, akuta bukåkommor, undernäring, medfödda hjärtfel, olika tumörer, blodsjukdomar, njursjukdomar etcetera. Vi får se manifestationer av sjukdomar och diagnoser vi aldrig skulle fått observera hemma i Sverige.

Kommunikationen läkarna emellan sköts i huvudsak på engelska, i alla fall i vår närvaro. Om vartannat växlas det dock över till swahili, vilket går snabbt, så det gäller att hänga med. Jag fascineras dagligen av deras höga kompetens och förmåga att förklara. Det är tydligt att det

redan från början i deras karriär ställs höga krav. Framför allt på de läkare som är under utbildning (motsvarande AT och ST). Parallellt med fascinationen är jag istället tacksam över hur hierarkin inte alls är lika påtaglig på svenska sjukhus, även om den då och då skymtas även där.

Majoriteten av alla luncher äts i studenternas kantin på sjukhusområdet. Gruppens favoriter blir Chipsi Mayai (pommes stekt i omelett med ketchup till) och Pilau Kuku (kryddat ris med kyckling). Bägge dessa till priset av endast 1 500–2 500 tanzaniska schilling, cirka 6–10 svenska kronor. Övrig ledig tid spenderas endera på anständiga studier, endera på saker som beachclubhäng, marknadsbesök, poolhäng och museibesök. Vi hinner även med en båttur till den närliggande ön Mbudya. Då vi bor i ett område bebott av många med indisk bakgrund passar vi på att äta en hel del Chicken Tikka Masala och Butter Paneer till middag, Sveriges dyraste hämtmat.

Förväntningarna om att få byta ut de annars kalla och torra novemberdagarna hemma i Svea rike mot värme, UV-index 11 (enligt iphone: extremt!) och en prolongerad sommar uppfylls med råge. Förhoppningarna om en intressant och givande sjukhusvistelse går i uppfyllelse även de. Att få bevittna vård med begränsade resurser är en erfarenhet vi alla värderar och kommer bära med oss både i livet och i vår framtida yrkesroll. Farhågorna då? Ingen av oss har ännu behövt sitta hukandes över en toalett och hulka. Inte ens ett Imodiumpiller har behövt slinka ner. Således borde farhågorna kunna försummas, men en safariupplevelse och en Zanzibarvistelse kvarstår. Ropa inte hej förrän…

Disa Bäckström Redaktionssekreterare

11

REPORTAGE

52 år i Flogsta – möt Staffan Ahlner

E

n natt i Flogsta. En ungdomens natt?

Ja, och nej. Ungdomen vi träffade i Flogsta är 74 år gammal. Han bjuder på injera och suröl i sitt korridorsrum.

Namnet på Uppsalalegenden är Staffan Ahlner och redaktionen besökte honom.

Vi tar bussen till Sernanders väg. Letar oss upp till rätt våning i ett av Flogstas höghus, och sen står vi där, framför dörren. Vi samlar mod för att plinga på dörren.

Plingggg.

Vi gjorde det. Vi ringde på. Dörren öppnas.

– Hallå hallå.

Det är Staffan. Snabbt vänder han sig om, och går i rask takt in längs korridoren. Vi följer efter honom i ett myrled. Vi är tysta.

Det enda som låter är Staffans tofflors klappande mot golvet, men ju längre in vi kommer hörs ett litet sjudande och det doftar starkt av kryddor.

I mitten av rummet står ett bord, runt om en säng, fåtöljer, stolar, ett skrivbord och allt omges av hyllor. Där står böcker, skivor, och framförallt tomma ölflaskor. Ölflaskorna är flera hundra stycken. Staffan berättar att han samlar på dem. Alla är unika. Ölen som fyllt flaskorna har han själv förtärt. Staffan har som policy att enbart dricka öl som han aldrig druckit innan. Han pekar på en flaska på den högsta hyllan i hörnet: – Den är min mest värdefulla, från DDR. Staffan har verkligen anammat ”compact living”. Till och med badrummet utnyttjas till fullo. Där finns en liten kyl, i duschen står ett rivjärn och på handfatet finns en yoghurtburk.

Han rör om i tre olika grytor som puttrar på kokplattor på bordet, hämtar ett köksredskap i hallgarderoben, och hackade han precis vitlök inne i badrummet? Ah okej, nu är han tillbaka igen och tillreder surdegstunnbröd, injeras, vid sitt skrivbord. Det är en hektisk dans till punkmusik, som strömmar ut ur högtalaren. Staffan berättar att han bara lyssnar på ny musik, och mest tjejband. Han säger det med ett visst förakt mot det gamla.

Men lyssnar du bara på ny musik, har inte ens the Beatles något?

– Varför ska jag lyssna på sånt? Been there done that.

Vi välkomnas in i Staffans korridorsrum.

Varenda kvadratmeter används. Inte så konstigt, han har bott här sedan 1972.

Hyreskontraktet är det han skrev på när han flyttade in som student. På den tiden var det tillsvidarekontrakt som gällde.

– Jag har aldrig haft anledning att flytta.

Staffan Ahlner flyttade till Uppsala för att pluggade matte och astronomi. I ena hörnet av rummet lutar en stor stjärnkikare mot väggen.

12

1971, Staffan Ahlner med dåvarande flickvän året innan han flyttade till Flogsta.

Foto: Privat

REPORTAGE Avslutningsvis vill vi skicka med ett tips till alla läsare från Staffan: – Tro inte att det du pluggar till nödvändigtvis kommer att vara det du sysslar med i framtiden, min favorithistoria är om stjärnastronomen som insåg att mänskligheten är mer betjänt av en nyupptäckt maträtt än av en nyupptäckt stjärna. Han sadlade om till stjärnkock, och jag gjorde samma!

Vi åt, och åt upp. Reste oss, tackade så mycket, och gick hem.

Vad hände egentligen? Träffade vi verkligen Staffan? Finns han på riktigt? Mannen som har gått sin egen väg och sprider glädje genom matlagning, en Uppsalalegend som hänger med i svängarna – både gällande suröl och musik. Kryddorna värmde fortfarande magen – så vi hade nog varit där.

Tack Staffan.

”I mjölblandningen till injerasmeten har jag 40% av det värmländska skrädmjölet” En glimt av den stora samlingen av ölflaskor.

Foto: Felix Nykvist

När Staffan färdiggräddat sina injeras lägger han dem på den nu köksduksbeklädda sovplatsen. Han berättar att hans version av maten vi ska äta råkar ha en värmländsk koppling.

– I mjölblandningen till injerasmeten har jag 40% av det värmländska skrädmjölet.

Värmland finns överallt, om man letar tillräckligt noga.

Vidare berättar han om sin tid i Uppsala. Staffan har drivit flera restauranger i Flogsta, och visar en gammal meny. Han är själv vegetarian, men en rätt hade namnet PK Vegan. Numera hänger han ofta på Kulturhuset Femman, som han varit med och grundat.

Han brinner för att laga god och riktig mat till banden som spelar där.

– Annars kan de få skitmat som Billys.

”Mat ska vara stark” När hela bädden täckts av injeras, är maten färdiglagad. Nu lägger han upp dem på papperstallrikar, och slevar upp tre olika grytor i prydliga rader. En med okra, en med spenat och ärtor, och en med sojafärs. Slutligen får man lite yoghurt. Om man vill krydda upp det lite extra, finns en jalapenosalsa och en habanerosalsa.

– Mat ska vara stark, säger Staffan.

Han är trött på den svenska matkulturen och tycker att den är skit.

– Usch för Skogaholmslimpa!

2024, Staffan i sitt rätta element: injerakock på kulturhuset Femman!

Vera Hallberg och Anna Fisshatzion Redaktionen

13

Installation av jubelkuratorer Under höstens ärtmiddag hade nationen äran att installera tre nya jubelkuratorer. Jubelkurator kan man utnämnas till 50 år efter att man varit kurator, och i år var det dags för följande: Bengt Olsson – Andre kurator hösten 1971 och våren 1972 Eva Claesson – Förste kurator 1972 Dag Söderlund – Andre kurator hösten 1972 och våren 1973 Stort grattis till jubelkuratorerna!

INSÄNDARE: Ett hemsökt nationshus Porträtten här känns hemsökta på nätterna, och det knarrar i golven på vinden efter 22, även fast klubbverkarna har varit uppe och gått larmrundan. Det är ett mörker som sprider sig likt dimma, dån i dunklet som blir snabbare och snabbare, röda ögon som stirrar på oss från vrårna, spindelnät som väntar på att fånga oss. Vi blir uppätna av detta hus, av denna hemsökning, av den ruttnande blodröda fasaden. Vi måste ta tillbaka det Oxenstiernska huset och bada i den gula fasaden, då kan vi äntligen bli av med detta vansinne, dessa spöken som ro hos oss.

Anonym

Fint ska det vara!

Höstens andra poleringsgask (i folkmun: städdag) inneföll lyckosamt nog dagen efter nationens fine dining-evenemang.

Med anledning av detta kunde utsvultna ämbetsmän, efter sitt hårda slit, åtnjuta de rester som till allas (förutom möjligtvis 2Q:s) belåtenhet hade blivit över.

Foto: Hedda Schultz

Bland rätterna fanns anka, grillad aubergine, kålrotspuré, och krispig grönkål.

Lyssna på Podd V

Nationen har en egen podd, in och lyssna på den!

Lussekatten efterlyser material Hej alla fina läsare (men främst ämbetsmän)! Vi har snart överlevt ytterligare en termin och ser alla såklart fram emot julgasken. Då kommer årets höjdpunkt och ljuset i mörkret: Lussekatten! Det är nationens äldsta tidning (generös definition) som består av roliga citat, bilder, spex, memes, kanske skvaller (om någon vågar) och andra kuligheter kopplat till det som skett under året. Har du ett sådant roligt citat, bild, förslag till spex, meme, skvaller eller annat kul? Skicka gärna till mig på lämpligt vis (gärna Messenger)!

Agnes Kjellgren Krönikör

Skicka din insändare till: wermlandus@varmlandsnation.se

ANSLAG ANSLAG ANSLAG ANSLAG ANSLAG ANSLAG ANSLAG ANSLA ANSLAG ANSLAG AN

AG ANSLAG ANSLAG ANSLAG ANSLAG ANSLAG ANSLAG ANSLAG ANSLAG ANSLAG ANSLA

G ANSLAG ANSLAG ANSLAG ANSLAG ANSLAG ANSLAG ANSLAG ANSLAG ANSLAG

SLAG ANSLAG ANSLAG ANSLAG ANSLAG ANSLAG ANSLAG ANSLAG ANSLAG ANSL

14

KRÖNIKA

Studentlivets osynliga gåvor

Illustration: Agnes Kjellgren

När man tar examen vid Karlstads universitet så får man ett glasäpple som ”symbolisk ceremonigåva” vid examensceremonin. Här i Uppsala får vi istället en liten UU-pin; något man till viss del kan förlåta med hänsyn till att Uppsala universitet i skrivande stund utbildar drygt 50 000 studenter till skillnad från de 17 300 studenterna där borta i Karlstad.

Under den senaste tiden har jag dock inte kunnat låta bli att föreställa mig hur annorlunda livet hade varit om man hade stannat kvar hemma i Värmland och inte fått för sig att flytta hit till Uppsala. Tankar som framkallats av de flertaliga Instagraminläggen från alla gamla gymnasiekompisar som nyligen, med glasäpple i handen, tagit examen från KAU. Ska inte sticka under stolen med att min egen interna livskris över det faktum att jag snart själv ska ta examen och ge mig ut i verkligheten också har bidragit till dessa ”tänk om”-situationerna som jag befunnit mig i de senaste veckorna.

protokoll i LaTeX. Och jag hade säkerligen aldrig varit den jag är idag om det inte vore för alla människor som jag träffat här i Uppsala; de flesta (och bästa av dem) på nationen.

Jag hade kanske undgått stressen av att orientera mig på fyra olika campus under samma kurs, inte gått på sunkiga programfester i Jontes stuga eller behövt besöka (och tyvärr bo i) Flogstas höghus… Samtidigt så hade jag visserligen missat första gången jag jobbade ett pass i klubben, min första klubbverkartermin och alla andra fantastiska, roliga, konstiga och oförglömliga stunder som jag funnit mig i under min drygt fyraåriga studietid i Uppsala. Jag hade aldrig träffat de jag nu ser som mina närmsta vänner, drivit Uppsalas bästa nationsklubb i ett halvår eller lärt mig hur i hela friden man kodar ett landskaps-

Sammanfattningsvis är det kanske oundvikligt att tänka tillbaka till enklare tider, att föreställa sig att man gjort enklare val och därmed levt ett enklare liv. Nu i efterhand kan jag dock konstatera att det är värt att ta risker, det är värt att vara rädd och det är definitivt värt besväret. Vi uppsalastudenter får kanske aldrig ett eget glasäpple men gåvorna som vi alla mottagit från Uppsalas studentliv skulle jag vilja påstå är mer värdefullt än vad någon glaskonst någonsin kommer vara. Karlstads universitet har onekligen landskapet och glasäpplet men vi i Uppsala, vi har nationen (och vår lilla UU-pin).

”Det är värt att ta risker, det är värt att vara rädd och det är definitivt värt besväret”

Emma Boman Gästskribent

15

Inspektorsspecial

Inspektorskiftesspecial När universitetet insåg att det inte gick att stoppa nationernas framväxt bytte man taktik, och år 1663 tillkom inspektorsposten. En professor med anknytning till nationen, som skulle hålla koll på att de skötte sig.

Mycket har hänt sedan dess, och dagens inspektorsroll handlar mer om rådgivning, representation och att sitta med i styrelser. Som medlem på nationen kanske man framförallt ser inspektorn på landskapen, och de interna sittningarna där inspektor allltid håller tal.

2004 var senast som Värmlands nation bytte inspektor, och nu har det alltså hänt igen. På följande sidor kan ni läsa mer om balen, planeringen, och självklart avgående inspektor Lars Burman och påklivande Elin Bjarnegård.

16

17

Elin Bjarnegård – Värmlands nations första kvinnliga inspektor Installationstal på inspektorskiftesbalen.

D

en 12 oktober inträffade något på Värmlands nation som inte skett på 20 år. Vi bytte inspektor. Nationen tackade av Lars Burman för sin trogna tjänst och välkomnade också in vår nya inspektor, tillika första kvinnliga inspektor Elin Bjarnegård. Varifrån kommer hon? Vad gör hon om fritiden? Hur blev hon inspektor?

Jag skrev ner alla mina frågor och gick den korta sträckan från Östbergska palatset till Gamla torget för att möta Värmlands nya inspektor.

Elin är professor i statskunskap och inriktar sig på genusfrågor. Jag anländer till hennes arbetsplats Gamla torget lite tidigare och sätter mig i en soffa. Efter vad som känns som en evighet, men troligen bara är några minuter, kommer Elin och möter mig. Hon leder mig till ett konferensrum och frågar om vi vill ta det stora rummet med bord och stolar eller det mindre rummet med soffor. Jag beslutar snabbt att vi ska ta det lilla rummet med soffor. När vi kommit till ro slår jag på röstinspelningen och börjar intervjun.

Ryktet går att du inte är från Värmland eller Dalsland, stämmer det?

– Ja, det stämmer. Jag kommer från Östergötland, Kvarsebo som ligger nära Kolmården för att vara mer exakt.

Hur kommer det sig då att du hamnade på Värmlands?

– Jag gjorde lite research innan jag kom till Uppsala. Jag tyckte att det var viktigt att nationen hade en bra kör, och möjligheten att spela

18

Foto: Evelina Kronquist

teater. Värmlands fanns med på listan men även V-Dala. V-Dalas system låg nere när min kompis skulle skriva in sig, så hon skrev in sig på Värmlands och det gjorde jag också. Efter inskrivningen blir Elin både engagerad i kören och nationens dåvarande teaterförening ”Teater gör ont”. Elin beskriver att hon redan innan hon kom till Uppsala sjöng i kör och gillade teater.

– Redan som barn höll jag monologer på mina föräldrars fester.

När Elin ser tillbaka på sin tid som student i Uppsala var kören och teater en stor del av hennes sociala scen. Det var allt ifrån repetitioner och sång till fest.

– Jag har nog varit på fler sittningar med kören än sittningar i stora salen, berättar Elin.

Hur var sittningarna med kören?

– Körens [sittningar] är lite mer informella och du missar alla tal i stora salen. Men den största skillnaden är att vi sjunger mer.

Som vi alla vet så har en sittning ett slut. Det hade även Elins tid som student, men hon stannade kvar i Uppsala och påbörjade forskarstudier.

Hur är det egentligen att bo i Uppsala men inte vara student?

– Nu är det helt naturligt, men i början var det en övergångsperiod.

Jag letade efter nya ställen att vara på, nya kulturevenemang och en ny kör att vara med i som inte var kopplad till nationerna.

Foton från Elins arkiv

INTERVJU

Elin och framtida maken Fredrik redo för bal.

Inspektorsinsigniet är överlämnat till Värmlands nations nya inspektor.

Valborg!

Hur är Uppsala som stad utanför studentlivet?

– Det är nog som alla andra städer av samma storlek. Man jobbar, hämtar och lämnar barn, jag hittade tid att sjunga i kör. Men det är tydligt att studentlivet präglar staden. Du vet aldrig vad för upptåg du kan möta runt hörnet, men på sommaren så förlorar Uppsala lite av sin själ när studenterna är borta.

Efter att ha levt ett tag utanför studentlivet gör nu Elin Bjarnegård comeback på Värmlands nation. Inte som student, utan som inspektor.

Hur känns det att återvända till nationen?

– Nu känns det jättekul, lite som att knyta ihop säcken.

Hur fick du frågan att vara inspektor?

– Det började med att proinspektor Dag Nyholm (en vän från tiden i kören), sonderade terrängen och jag sa inte omedelbart nej.

En bra kör var det som fick Elin att välja Värmlands nation.

Efter detta följde en hel del samtal med Dag, nationsstyrelsens ordförande Jonas Rengård och dåvarande inspektor Lars Burman, för att få en bild av vad rollen innebär. Elin gick också ut med sina kompisar i sann studentanda och tog en öl och pratade ihop.

– Jag frågade också min man om han skulle tycka det var kul av att få följa med på alla grejer som jag får gå på.

Efter alla dessa samtal tackade Elin ja till att bli inspektor och det är vi glada för. Körsången har varit en central del av Elins liv som ledde henne till Uppsala, Värmlands nation och hennes partner. Jag lämnar Gamla torget med en tacksamhet till körsången, som indirekt har gett oss vår nya inspektor.

En bra teatergrupp var också viktigt! Föreningen Teater gör ont.

Hampus Andersson Redaktionssekreterare

19

SKIFTESBALEN

Vad är väl en skiftesbal på Värmlands? salen för att slå sig ner för balmiddagen. Klick, klack, hördes när gästerna gick ner för trappan, och letade upp sina platser. Inspektor slog sig ned, alla andra likaså.

P

ompös, ståtligt och förtjusande – snudd på överdåd. Den tolfte oktober välkomnade hela nationshuset till fest. Röda mattan var utrullad, Värmlands nations band spelade, gästerna var så finklädda som man bara kan tänka sig. Klockan 16.00 – dubbelkvart – började kalaset.

Minglet var uppe i läsesalen. Servitriser och servitörer dansade runt i sorlet med silverfat balanserande på fingertopparna, där fyllda champagneglas klirrade och med jämna mellanrum lättade från silvret av tacksamma, förväntansfulla gäster. Fnitter, artigt hälsande, flabbande och många beundrande blickar.

Och inte undra på glansen i ögonen. Hade man någonsin sett så välkammade frisyrer, långa skimrande klänningar och eleganta frackar?

I den stora salen hängde ljusslingor i taket. Kandelabrar stod på de vitklädda borden tillsammans med blommor, skinande glas och blänkande bestick.

Och där stod en massa andra festligheter. Där stod en tidning skriven till Burman, special-designade glasunderlägg, inspektorsöl från Frykdalens bryggeri i Lysvik, gnuggisar föreställande Elin och Lars, och klubbmästarens havtornssnaps glittrade.

Förste kurator Norna höll ett välkomsttal.

Det sjöngs, skålades och snart tjänade serveringspersonalen alla gäster strukturerat och rakryggat med soppa och förrättsvin.

Inspektorn började äta. Alla andra började äta, och dricka.

Under förrätten höll proinspektor Dag Nyholm tillsammans med 1Q emerita

Specialbeställd öl och specialutgåvan Burmandus.

Magdalena Frykstrand ett tal till Lars och Elin. Det följdes av aplåder, mer samspråkande, mer sång, och mer snaps.

Förrättstallrikarna dukades ut av serveringspersonalens svepande rörelser. Kort därefter hade de dukat upp varmrätten, med dovhjort, potatispuré, primörer, svart vitlökskräm, och en rödvinsreduktion.

Vinglasen fylldes med portugisiskt vin.

Värmlands nations kör sjöng stämningsfullt.

Det blev paus och gästerna reste sig från sina stolar. Vissa svävade upp till ovanvåningen, andra skyndade i väg för att först pudra näsan. På ovanvåningen kunde man förtära alkoholhaltiga drycker på kreativa sätt.

Shotluckan hade kommit till Värmlands nation. Med skrål, spring och skratt fick gästerna ett smakprov på vad släppet skulle komma att bli. Men än var inte middagen slut, efterrätten väntade i den stora salen.

Värmlands nations inspektorsporträtt ramade in tillställningen. Målningarnas oljefärger tycktes särskilt livfulla. Det var som att de var med och firade inspektorskiftet med sina pigment i coleinblått och ockragult. En kväll för att hylla Lars Burmans tjugo tjänande år på inspektorposten och för att välkomna vår nya inspektor Elin Bjarnegård. Bland musiken och sorlet stod snittar uppdukade.

Vilken skulle man välja? Den med kronhjort och prästost, med kantareller och västerbottensost, eller med chevré och balsamico?

Beslutsångesten avbröts av gåvoutlämningar.

Dunk, dunk, dunk – tredje kuratorn Samuel Jonsson välkomnade alla in till den stora

20

Foto: Evelina Kronquist

SKIFTESBALEN

Shotluckan på besök i Övre bar

Damkören Jäntorna instämmer i sång under Elin Bjarnegårds tal.

Gästerna satte sig till bords igen, nu med desserten framför sig. På efterrättstallrikarna låg ett calvadosäpple med vit chokladpannacotta, rosmarin, och äppelsorbet. Kaffet porlade ner i porslinskoppar och det lilla vinglaset fylldes med sött ungerskt vin.

Under traderingen såg inspektorerna berörda ut. Från Lars Burman strålade ett vemod som möttes av Bjarnegårds stolthet och ödmjukhet när hon tog emot inspektorsinsigniet med dess uppgift. Landshövding Georg Andrén avslutade ceremonin med några ord.

Klirr från skedar och kaffekoppar bröt ut, men tystnade tvärt igen när ett sentimentalt tal till inspektorerna hölls av deras företrädare Åke Frändberg. Firandet fortsatte med eldsprakande nyländsk punsch och körsång från Gôssegôbbera. Till sist tog Bjarnegård själv till orda i ett pampigt tacktal, om storheten i att vara den första kvinnliga inspektorn, och om nationens mångfald kontrasterande till historiens många män.

När hon brast ut i sång, blev hon effektfullt ackompanjerad av Värmlands nations damkör Jäntorna.

Taffeln bröts. Det var dags för släpp.

Det blev styrdans och discodans. När klockan slog två, hade livebandet slutat spela och bord stod uppställda i stora salen. Det var dags för pyttsexa.

Säckpipsorkestern Stockholm Grey hade tagit bilen från storstaden till Uppsala. Alltmedan fler och fler strömmade in för att ta för sig av nattamaten, tågade de kiltklädda musikanterna fram, höjde sina instrument, och lät säregna toner flyta in i de nu lite rödmosiga och alkoholkyssta gästerna.

Här slutar min berättelse om skiftesbalen. Vad som hände sen får stanna inom nationshusets väggar. Elin och Lars sägs i alla fall vara nöjda med kalaset. Och det tror jag med det bestämdaste på. Nöjda, glada och tacksamma var nog alla; för vilket kalas det blev. Tack till alla som gjorde en kväll alldeles, alldeles underbar!

Vera Hallberg Redaktionssekreterare

21

INTERVJU

Eftersnack

En liten del av personalen under avtackningen. Edward Nilsson som är med på eftersnacket syns i keps.

Foto: Evelina Kronquist

August Burman håller tal tillägnat sin pappa under fördrinken på Carolina Rediviva.

N

ågra veckor senare är jag på Söderbommen för att sammanställa allt som hände under inspektorskiftesbalen. Med mig sitter Viktor Käck från planeringsgruppen, kockassistenten Edward Nilsson, köksmästare Amelie di Grado Hallén, tredje kurator Samuel Jonsson, och hovmästare Hannah Andersson. I kontoren intill sitter andre kurator Carl Graae och förste kurator Norna Molin med öppna dörrar mot rummet där vi andra är.

Han berättar vidare om den specialbeställda snapsen som serverades.

Den tillverkades i Värmland, i Nordmarkens destilleri. En Burmans bäsk och en Gyllengård. Etiketterna på flaskorna har samma motiv på Burman och Bjarnegård som gnuggisarna. Gnuggisarna, berättar Viktor Käck, kunde folk inte få bort på flera veckor. De satt hårt fast på huden.

– Ja, jag fick skrubba som tusan, lägger Amelie till.

De alla tycker att balen blev väldigt rolig och lyckad, och uttrycker en lättnad över att den nu är förbi. Det har varit väldigt mycket jobb.

När jag frågar Sam om hur det kändes att få välkomna alla in till den dukade stora salen med det traditionella 3Q-bonkandet hade han nästan glömt bort hur det kändes. Han får frågan igen och svarar då: – Ballt.

Hannah, du hovade sittningen. Hur gick det?

– Jag måste först säga att serveringspersonalen var otroligt duktiga och snabba. Utan dem hade det inte gått, svarar hon. Hannah imponeras särskilt av klubbverket, som inte hade jobbat många sittningar förut, men utförde arbetet med bravur. När hon tänker tillbaka förvånas hon nästan över hur problemfritt balen flöt på.

Själva balen var egentligen bara crescendot av kalaset. Hela veckan inför var full av aktiviteter och festligheter för att hylla Lars Burman och Elin Bjarnegård. På måndagen var det pubquiz i Wermlandskällar’n, på tisdagen pyssel med punsch, på onsdagen hölls en styrdanskurs och på fredagen var det välkomstsexa. Torsdag kväll hölls också den terminsåterkommande ärtmiddagen.

– Det var helt galet att ha ärtmiddagen samma vecka. Men vi gjorde det och det var coolt, uppger Sam. – Vi hade inte behövt satsa så mycket som vi gjorde. Jag tror att Lars och Elin blev glatt överraskade för de hade inte förväntat sig ett så stort firande. Men vi ville göra det. Jag vill tacka och lyfta fram alla som hjälpte till, som engagerade sig i att göra veckan till den fest som det var, säger Viktor Käck.

Vad berodde det på?

– Planeringen. Eftersom vi valde att satsa så mycket på det här, planerade vi in i detalj. Jag fick komma på nya lösningar för att få allting att gå ihop. Till exempel använde vi oss av tallriksvagnar som jag fick låna från Norrlands nation.

– Det har nästan varit det roligaste med projektet, att få testa nytt och vara kreativ.

22

Vad är du mest nöjd med?

– Ljusslingorna i taket. Det är det bästa jag har gjort, säger Hannah.

Hur kom ni fram till vinet?

– Det hölls en vinprovning, men det blev aldrig något av de vinerna.

De skulle inte hinna beställas i tid. I stället sprang jag runt till vartenda Systembolag i Uppsala för att få tag på vinerna vi skulle servera.

INTERVJU

Styrdanskurs!

Viktors kollegor i planeringsgruppen för inspektorsveckan; Daniel Hedefalk, Agnes Kjellgren, Ninni Abenius och Elin Wirman.

Aktivitetsansvariga Elin Berg och Fanny Sandblad anordnade välkomstmiddagen.

Och hur var det i köket, Edward?

– Stundtals kaosartat. Men jättekul. Kockarna Ferdinand Rengård och Jonathan Gustafsson är duktiga. Jag lärde mig mycket.

glömma trumpeten! Viktor och Sam berättar om den exklusiva förfesten på Carolina Rediviva för honnören. Efteråt tågade de ner i procession, med fanbärarnas flaggor vajande framför sig och när de var framme vid nationshuset hördes trumpeten spela Värmlandsvisan. Men det var inte vilka gäster som helst som trumpetisten spelade för. Sam berättar att det var den längsta honnörsordningen han varit med om, med gäster som Uppsalas rector magnificus Anders Hagfeldt, Värmlands landshövding Georg Andrén och Svenska akademiens ständige sekreterare Mats Malm.

Han berättar mer om hur efterrätten var tekniskt avancerad. Calvadosäpplena i rosa choklad gjordes i silikonformar som hade köpts in.

– Vi kunde bara göra tjugo åt gången. Det var ett tidskrävande arbete.

Vad tyckte du om maten?

– Ja, det var ju det. Det är faktiskt lite av en rolig historia. Vi åt aldrig av sittningsmaten. Vi ställde oss och gjorde en baconpasta i stället.

Efter att ha stått i matoset, rört om i kastruller och hackat grönsaker i femton timmar, var det en riktigt mättande baconpasta vi ville ha.

Edward fortsätter ge bilder av det händelserika arbetet i köket: – När vi städade hittade vi rosa smet överallt. Till och med bakom aluminiumrullen. Hur kan det ens ha hamnat där? Vi skyllde allt på Ferdinand.

Får man fråga andre kuratorn, vad kostade kalaset?

– Det har kostat nationen någonstans mellan 100 000 och 150 000 kronor, svarar Carl Graae. Det var verkligen att slå på den stora trumman och blåsa i trumpeten. Trumpeten Vi får inte

Tacksamhet över engagemanget och allt jobb som legat bakom framhålls återkommande under tiden vi pratar. Så återigen tack till dig som var med och bidrog till inspektorskiftesfirandet. Förste kurator Norna Molin får sista ordet: – Vad kul det blev!

Vera Hallberg Redaktionssekreterare

23

Lars Burman – 20 år som inspektor I över två decennier har Lars Burman varit en välkänd figur vid Värmlands nation. Om du varit gäst på en av Värmlands nations gasker de senaste tjugo åren har du sett honom sitta i inspektorsstolen och hört hans tacktal i slutet av middagen. Men att gå på festligheter iklädd kostym, sjunga med i snapsvisor och skåla, är långt ifrån det enda han har gjort. Lars Burman har i sin roll tjänat nationen med erfarenhet och engagemang.

– Även om det i grunden alltid är kalas, har det varit allvar också. Många har sett mig på kalasen, inte hur jag svettats över protokoll, säger Lars Burman.

Hans uppdrag har innefattat rollen som rådgivare för kuratorer, inte minst förste kuratorn. Där har han kunnat bidra med sin erfarenhet. En stöttande roll har han också antagit under landskapen, där han hjälpt till att tolka stadgarna när det behövts. Lars berättar också att han har varit ordförande i både Studenthemsstiftelsen och i Uddeholmsstiftelsen.

Uddeholmsstiftelsen har hand om stipendieutdelning. Som ordförande där har han fått vara med och besluta om vilka som ska få stipendier. Glatt meddelar han att stiftelsen förvaltar över 150 miljoner kronor.

I Studenthemsstiftelsen var han med 2008 när nationens nya hus Rackarbo invigdes.

På senare år fick han vara med om bygget av mikrolägenheterna på Phyllebo, och renoveringen av det gamla hemmet.

Vad ser du som det viktigaste med nationerna?

Lars betonar att engagemanget alltid har varit avgörande. Värmlands nation är en organisation där man inser att det är värt att jobba ihop för varandra. Det tänker man inte riktigt på.

– För jag menar, man tänker ju mest att det är roligt här, att det är kul fester, och att man kan äta hamburgare med en öl till för en

24

billig peng. Men egentligen tror jag att det allra viktigaste nationerna gör, det är att de ger folk en chans att ta ansvar och lära sig arbeta tillsammans. Alltså att lära sig att två plus två blir fem ibland.

Vad har du själv lärt dig under åren på Värmlands nation?

– Ja, det är massor. Mycket om ledarskap och om mig själv. Framför allt om hur människor fungerar tillsammans. Det har blivit många möten och diskussioner där jag fått förhålla mig till många olika uppfattningar.

Lars har haft en lång akademisk karriär.

1990 blev han lektor vid Uppsala universitet och 2001 blev han professor. 2012 tog Lars tjänstledig från sin professur för att bli överbibliotekarie på Carolina Rediviva. Nu är han tillbaka till undervisningen igen.

Hur upplever du att studentvärlden har förändrats sedan din egen studietid?

Lars menar att studenterna kände en större frihet förr, och att det idag finns en stress hos studenterna att veta vad man ska bli när man blir stor. På hans tid var mantrat hos studenterna att ”det ordnar sig”.

– Jag tror att det var en annan attityd, både från universitetet och studentvärlden. Idag ser jag det som att man är försiktigare som student. Jag hade nog en stark upplevelse när jag kom till Uppsala att vi såg oss som, vi var visserligen unga, men att vi såg oss själva som vuxna.

Lars Burman ser att studenter i dag kan ta

INTERVJU

Foton från nationsarkivet

Lars och Carina relativt nyligen, skålandes på en sittning.

Lars, Carina och företrädaren Åke Frändberg på inspektorskiftet 2004.

Fem snabba frågor: Snapsvisa? Helan går. Brukstraditioner och Sjögen är också bra.

Shotluckan? Ja, fast med måtta.

Inspektorsstolen? Obekväm! Men ståtlig.

För- eller efterfest? Förfest.

Finns omfest? Ingen omfest. Finns nyfest!

Många tal har det blivit genom åren som inspektor. med sig det man tänkt om gymnasieskolan, och det blir viktigt hur och vad som kommer på tentamen.

– Nu var ju jag en sådan där humanist, så vi var ju lite, vi tyckte inte att det där var så riktigt noga, utan vi ville tänka brett och fritt i stället. Men det hindrar inte att det faktiskt är en lite annorlunda stämning idag.

Framöver så kommer Lars och hans fru Carina att resa. De ska åka till sin sommarstuga i Östergötland. Där har de en friggebod med stora fönster, som ska bli skrivhus.

– Vi kan sitta och uggla där ute, kolla ut genom fönstret och tänka stora tankar.

I februari flyger de till Nya Zeeland för att bo i några månader. Lars ska gästforska på University of Otago. Tidigare har han gästforskat på universitet i Tyskland, Italien,

Estland och England. I England var han på Cambridge, och dit ska de igen nästa höst.

Hur är det att vara i Cambridge?

Lars Burman beskriver Cambridge som en plats med märkvärdiga byggnader och en imponerande samling begåvade människor.

Det finns en stark akademisk koncentration, samtidigt som det är en väldigt social miljö.

– Jag minns att jag var med i en litterär förening. Ordförande bodde på Trinity College.

Vid något tillfälle så hade vi ett sammanträde i hennes studentrum som var i en 500årig byggnad. Och hon kunde inte låta bli att nämna att det var Newtons gamla rum.

Han ler.

Som en sagovärld?

– Ja, precis. Och ta ett steg tillbaka. Det är Uppsala också.

Vad skulle du vilja säga till studenterna och medlemmarna i Värmlands nation?

– Nationen är en fantastisk skola. Ta vara på den och ta för dig. Det är värt att pröva sina krafter. Engagera er i nationen och i studentfrågor över huvud taget. Men slit lagom. Var nyfiken, läs något som inte bara är nyttigt för det kommande arbetslivet. Till sist: njut av Uppsala för det är en väldigt unik miljö.

Tack Lars för din tid som inspektor. Lycka till i framtiden.

Vera Hallberg Redaktionssekreterare

25

KRÖNIKA

Ode till kaffet I dessa novemberdagar när solen säger tack och godnatt innan sista föreläsningen har avslutats. När kylan känns ända in i benmärgen. När ens livslust och motivation är körd i botten. Vad är det då som behåller värmen i värmlänningen? Jo, vad annars skulle det vara än det svarta livselixiret.

I princip varje sommar sedan jag tog studenten har jag arbetat skift på ett stålverk. Jag kommer än idag ihåg Lars ansiktsuttryck, när han skulle byta av mig klockan 05.20 efter att jag klarat mig igenom nattens långa skift utan att somna. Men, jag hade gjort det ödesdigra misstaget att ej sätta igång kaffet till skiftbytet. Ett sådant misstag gör man endast en gång och aldrig igen. Man skulle kunna hävda att glömma slå igång kaffet är mänskligt och att bara surgubbar tar anstöt. Men jag tänker själv på de gånger jag har klivit in i läsesalen på nationen, och funnit att det inte är kaffe påslaget. Bedrövligt. Men kanske är även jag en surgubbe.

Googlar man vilka länder i världen som konsumerar mest kaffe så hittar man overifierade källor som påstår att svensken endast är överträffad av våra kära grannar i öst, Finland, när det kommer till kaffekonsumtion. Om detta stämmer vet jag ej, men jag tvivlar på att det svenska samhället skulle överleva en enda dag utan ett ständigt intag av det svarta guldet. Kaffet har sin självklara plats såväl i sångboken som på fikarasten och är oljan i det maskineri som är det svenska folkhemmet.

Runt sekelskiftet till 1900-talet så fick Sverige ett både ekonomiskt, samt levnadsmässigt uppsving. Vet ni vad som också inträffade då? Jo, vad annars än kaffets förförande och erövrande de svenska hemmen. Inom forskning är det viktigt att skilja på korrelation och kausalitet. Jag vill bestämt hävda att i detta fall handlar det utan minsta tvivel om en kausal påverkan av kaffe på en positiv samhällsutveckling. Som bevis för min hypotes hänvisar jag till bifogat diagram som visar på ett otvetydigt samband. Efter att ha utfört en sedvanlig hypotesprövning mellan variablerna kan jag även konstatera ett mycket lågt p-värde och en hög förklaringsgrad. Sambandet är alltså bevisat med tydligt empiriskt underlag enligt den vetenskapliga metodens alla regler! Jag förväntar mig ett framtida nobelpris för denna storslagna upptäckt. Allt annat vore skandal!

I ett land där solen på vintern varken ger energi eller värme så måste människorna hitta det på annat håll. Och det finns ingenting som värmer både kropp och själ på samma sätt som en kopp nybryggt kaffe.

Felix Nykvist Redaktionssekreterare

26

NOVELL

Escape

Tidningskonventet är ett av Kuratorkonventets underkonvent.

De arbetar för samarbete och idéutbyte mellan Uppsalas studenttidningar. I höst ordnade dem en skrivartävling, med priset att bli publicerad i alla nationstidningar. Temat var ”Aldrig igen förutom denna gång”, och det vinnande bidraget kan du läsa nedan, grattis Tindra Nymark!

Aldrig igen förutom denna gång har jag gjort något sånt här.

Jag hade tröttnat på henne. Relationen var tjatig, tidigare en favoritlåt. Men nu bara irriterande. Något som jag brukade lyssna på om och om igen, men som nu fick mig att byta spår innan första versen.

Jag satt i vår säng, bredvid sov min gamla favoritlåt med trassligt blont hår och röda lätt särade läppar. Jag hörde de lätta snarkningarna som ekade i tomheten. Något som förut varit så sött, jag fnös och vände blad i tidningen. Förr hade vi skrattat, älskat och dansat. Nu var pappersarket mitt enda sällskap i kvällsmörkret. Jag behövde en förändring.

En kolumn fångade min uppmärksamhet: Om du gillar söta drinkar och att dansa i regnet, hatar yoga och också känner dig dum ibland, och om du gillar att älska mitt i natten. Då är jag den du letar efter. Låt oss fly härifrån tillsammans!

Jag höjde på ögonbrynet. Kontaktannonsen var trollbindande! Så rak på sak, så härlig, så attraktiv. En förändring! Jag måste träffa personen!

Jag måste berätta att jag gillar söta drinkar och att dansa i regnet… och champagne! Jag älskar champagne, det måste denne veta! Och att jag vill träffa denne så snart och fly tillsammans!

Jag satt i baren och väntade på personen som skulle förändra mitt liv. Baren var tom, klockan var mycket och det enda som hördes var skrammel från köket och en högtalare som spelade en dålig låt.

Plötsligt kom det in en kvinna med trassligt blont hår och röda läppar. Var detta ett skämt? Jag brast ut i skratt.

– Det är ju du! min gamla favoritsång började också skratta.

Jag reste mig upp så fort att stolen välte. Vi såg på varandra en stund.

– Varför dricker vi aldrig söta drinkar? Varför har vi inte dansat i regnet tills kläderna är genomblöta och varför läser jag bara tidningen mitt i natten? Jag tog henne i handen. Något i mig lossnade.

– Kom så flyr vi härifrån, viskade hon och jag log. Skramlet i köket hade tystnat och jag kände hur låten som högtalaren spelade började bli bättre igen.

Tindra Nymark Vinnare av Tidningskonventets skrivartävling

27

REDAKTIONEN TESTAR

N

REDAKTIONEN TESTAR: MEGASTOR PUBMENY

är vi i vanlig ordning sökte finansiering till vårt journalistiska arbete (läs: kräva PP-pris från 2Q för ohederliga mängder mat och dryck) fick vi till vår förvåning ett ’nej’. Den nya menyn hade inte lanserats, dels eftersom en enklare meny var mer hanterbar tills uteserveringen stängt, men främst i väntan på en ny, tredje fritös! En tredje fritös innebär möjlighet att fritera kött, fisk och kyckling – varav två numera finns på menyn. Därför kommer testet senare än vanligt, men ännu finns det lite tid för er läsare att själva svänga förbi och testa. Som kompensation för förseningen passade vi även på att testa klubbmästarens drinkmeny, allt för er läsare!

MATEN

Fish n’ chips med ärtor och remouladsås Första rätten vi smakar utnämner vi till menyns ”diversity hire”. En trevlig och god nyhet som breddar menyn. Söt, snäll, vill lära känna bättre.

Lövnäs En till nykomling på menyn är en medelhavsinspirerad flatbread med tzatziki och halloumi! Lite svåräten, men fräsch och mumsig.

Hot wings med selleri och buffalo-sås Vi greppar och äter belåtet varsin kycklingvinge, men kommer inte överens om såsen.

– Den är sötsur, tycker Felix.

– Nej den är spicy, ryter Hampus.

– Den är väl lite söt, sur och stark? testar Anna diplomatiskt utan framgång.

– Selleri är som att äta rabarber, säger Vera för att bryta den tystnad som skapats efter sås-dispyten.

Alla instämmer och vi går vidare.

Parmesanpommes Vi kopplar detta nya tillbehör till köksmästaren Amelie di Grado Halléns italienska rötter, och vi gillar det! Dirty fries lyxigare syskon.

Vi lämnar det friterade för att fylla på våra kroppar med vitaminer, och hugger in i det moderna mästerverket – Picasso!

Picasso En trevlig Caesar-esque sallad. Redaktionen blir helt till sig när de känner baconet, krispigt och bra.

Wow vilken sallad! Live, laugh, love croutons!

Redaktionen går nu vidare till det mest väsentliga i menyn, burgarna.

Strövtåg Den första burgaren är en god klassiker som gav oss flashbacks till morgonen efter. En bastant och stabil phatty boom boom-burgare som vi alla älskar.

Förgätmi Terminens spicy burger är god, och färskosten balanserar utmärkt upp hettan. Redaktionen önskar att såsen hade varit aningen starkare (bevisligen hybris efter vistelsen på Flogsta matförening, se sida 12).

28

REDAKTIONEN TESTAR

Sunne (vegansk) Goda och klassiska komponenter! Före detta köksmästaren Felix tycker att veganbiffen var välkryddad, utan att kryddorna tog över för mycket, och hade bra konsistens. Redaktionen instämmer, viktiga egenskaper hos en veganburgare.

Letten (Halloumi) En riktigt fräsch halloumiburgare, med himmelsk halloumi, förtydligar Vera. Nu framgår det tydligt att Hampus aldrig jobbat i köket, då han förvånas av att rödlöken är hempicklad.

Fôggel (Kyckling) För flera av oss är det första gången vi äter en kycklingburgare i Uppsala, och redaktionen är positiv till menyns krispiga nytillskott.

Plus i kanten för namnet som för den okultiverade är ett värmländskt uttal av ’fågel’.

DRINKARNA

Då några ingredienser var slut gjorde barvärden Maja Wickbom vissa modifikationer (tonic i Paloman och hallonsoda i Mårbackan), med bravur! Klubbmästaren Karolina Lindströms drinkmeny är välbalanserad, med något för alla!

Paloma En oense redaktion överlägger. Det smakar som en tequilashot, fast bra och utspätt. Typ som en shot som man faktiskt njuter av (det låter som att redaktionen upptäcker konceptet drink). I övrigt är smaken god och citrusaktig. Alla enas i att den smakar bättre än Margarita.

Amaretto sour Hampus får flashbacks till en specifik reccegask, men alla är överens om att denna är mycket, mycket god.

– Och otroligt snygg, tillägger Felix.

Vi älskar den helt enkelt.

Mårbacka Den här sötisen har fina lila och röda tonen och påminner om skogens bär. Eller som att någon har spetsat bålen på ett barnkalas.

Oavsett så tycker vi om den!

Espresso martini Vid det första smuttandet av vår Espresso martini var det som att hela redaktionen fick en ny, rikare, aura. Redaktionens favorit! ”Den fine mannens redbull vodka” – Hampus, Wermlandskällar’n hösten 2024 Vi avslutar med en liten jordgubb- och fläderglass till dessert och sammanfattar den otroliga menyn som helhet. Det finns fler alternativ än någonsin, och vi kan varmt rekommendera er alla att besöka källaren och själva njuta av magnifik mat och delikata drinkar. Men kanske inte allt på samma kväll.

Redaktionen ger menyn betyget 10 av 10.

Redaktionen

29

Hälsning från alumnföreningen Vid inspektorsskiftet den 12 oktober bildades Värmlands nations första alumnförening. Äldre medlemmar kanske minns föreningen Nationen och Hembygden, alumnföreningen är tänkt som en uppdaterad version av denna.

Arbetet med grundandet av föreningen har drivits av före detta alumnsamordnare Clara Eklöf.

Syftet består i att samla nationsalumner, främja kontakten såväl alumner emellan som till nationen, samt att anordna olika typer av evenemang för alumner.

Interimstyrelsen består av Lotta Larsson Lidström, Charlott Richardsson, Sofia Vahlne, Peter Wilén samt undertecknad i egenskap av ordförande.

Nationens proinspektor och alumnsamordnare sitter med i kraft av sina ämbeten.

Nu ligger ”bollen” hos Universitetetsförvaltningen, som ska ge föreningen tillgång i universitetets register och ge oss klartecken att köra igång.

Vi i styrelsen vill gärna ha inspel om såväl aktiviteter som intresserade personer.

Alla alumner är varmt välkomna att gå med i Facebook-gruppen ”Värmlands nations alumnförening” där mer information kommer att publiceras löpande.

P O Eklöf per.o.eklof@gmail.com

30

Tills nästa gång!

Dalslands landskapsblomma förgätmigej och Värmlands landskapsblomma skogsstjärna, illustrerade av Vera Hallberg.

Kalendarium höstterminen 2024 Augusti 22: Frödingfika 23-25: Ämbetsverkarkonferens September 13: Seniorsmiddag 20: Reccemottagning 21: Rally Monte Carl 27: Reccegask 30: LANDSKAP Oktober 6: Poleringsgask 10: Ärtmiddag 12: Inspektorsskiftesbal 19: Ämbetsmannamiddag November 2: Gravvandring 2: Maskeradgask 10: Poleringsgask 16: Älggask 18: LANDSKAP

32

December 1: Adventsfika 7: Julgask 8: Avskedscocktail

Verksamheter Studieplatser: mån-tors 09.00-16.00 fre 09.00-15.00 Bibliotek: mån 17.00-18.00 Selmas café: sön 12.00-15.00 Wermlandskällar’n: mån-tors 17.30-00.00 fre 17.00-01.00 lör 17.30-00.00 Klubb V: fre 20.00-01/02 Mottagningstider: Måndag: 11.00-13.00 Tisdag: 13.00-15.00 Onsdag: 10.00-12.00 Torsdag: 17.00-19.00 Fredag: 12.00-14.00