Wermlandus 3 | Årgång 66

WERMLANDUS UTMÄRKTA TIDNING

WERMLANDUS 3 | ÅRGÅNG 66

REDAKTIONEN HÄLSAR REDAKTÖR, LAYOUT Vera Hallberg REDAKTIONSSEKRETERARE Calle Hammar Edward Nilsson Roberta Colacicco ILLUSTRATIONER Vera Hallberg ANSVARIG UTGIVARE Martin Källberg 070-330 06 32 TRYCKERI Fyris Tryck AB KONTAKT Wermlandus@varmlandsnation.se OMSLAGSBILD målad av Vera Hallberg

INNEHÅLL

Foto: Vera Hallberg

Hej läsare!

Någon skrev sin krönika på tre minuter. Någon skrev om sin tre gånger. Någon har fortfarande inte lämnat in sin. Ändå blev det en tidning.

Här är höstnumret. /Redaktionen

4

Måndagsklubben är tillbaka

6

Guldkungen

8

Föreningsdöd?

10

Chokladpasta: en recension

12

Receptknep

16

Köksvärd i pubkök

17

Renoveringen är klar!

18

Värmlands nations band

21

Recension: På tal om tal

22

Kuratorskrönikor

24

Kalendarium

REDAKTÖREN HAR ORDET

D

et finns en särskild sorts dumhet i att cykla uppför en backe fast man är helt slut. Man vet att man borde kliva av. Ingen bryr sig egentligen. Ändå trampar man på, av ren skam.

Jag tänkte på det i morse när jag cyklade till Sirius möbelloppis. Jag hade mjölksyra i benen och en trasig handbroms. Ingen såg mig, ändå bet jag ihop som om hela Vaksala torg stod och hejade.

Skammen får mig att säga ”haha ja verkligen” bredvid någon på sittning, fast jag inte hört ett ord. Att nicka som om jag förstod vad som sades på mötet. Att försöka se naturlig ut på gruppfoton. Som jag ofta misslyckas med.

På möbelloppisen stod tre pensionärer och diskuterade vem som hade den finaste marmorfönsterbrädan. ”Ja, jag har också en i svart marmor, tjocka är de ju också nu när jag tänker efter”, sa den ena. ”Jaså? Jag har ju sådan där marmor från Italien…” svarade den andra.

Foto: Hannes Pettersson

De livserfarna kvinnorna, hade de inte kommit längre?

Svar: nej. Men det har nog ingen annan heller.

Vi blir aldrig äldre än mellanstadiet. Vi byter bara ut objekten. Pokémonkort mot marmorskivor. Skollunch mot mikrovärmd lunchlåda. Ibland, om man har tur, inser man att man beter sig barnsligt, men gör det ändå.

Jag köpte inget på loppisen. Men jag fick i alla fall inte hjärtstopp när jag cyklade hem, så det kändes lyckat ändå.

Vi trampar vidare.

Trötta, svettiga, socialt välanpassade.

För att kliva av, det vore pinsamt.

Vera Hallberg Redaktör

Det small till, 60 långa år efter att jazzlegender som Monica Zetterlund och Dexter Gordon fyllt nationens salar med jazzmusik, återvände den berömda Måndagsklubben.

Måndagsklubbens efterlängtade COMEBACK!

4

P

å 1960-talet var jazzklubben på måndagar Värmlands fjäder i hatten, men den har sedan länge ersatts av neonljus, DJs och fredagsfest. Just i år hade dock nationen tvingats hålla dörrarna stängda för gäster från sommaren och in på början av terminen, vilket innebar att flera av de veckovisa roligheterna fick ta paus till följd av en omfattande renovering i huset.

Dexter Gordon Foto: Wikimediacommons

När väl sommaren var ett minne blott och hösten blåste kall över Uppsalas studentliv, återvände värmen trots allt. Inte bara i form av att den ordinarie verksamheten i stora huset drog igång igen. Nationen slog på stort och ”for one night only” gjorde en gammal favorit comeback. Senast Måndagsklubben väcktes till liv var 2023.

Speciellt för den här gången var att en relativt ny akt tog plats på scen: Värmlands nationsband, där Roberta Colacicco, 22, medverkade. Så här sa hon inför kvällen:

Att Måndagsklubben återvände var ett beslut som togs av Värmlands biblioteksoch kulturnämnd (BKN) tillsammans med nationens ledningsgrupp. Att Elsa Ingvarsson fick ansvaret för kvällen och projektet hade mycket att göra med ett personligt intresse för jazz. Hon hade själv väldigt kul när klubben arrangerades 2023, den gången som gäst.

Eftersom flera jazzlegendarer, men framförallt hembygdsdrottningen Monica Zetterlund, vid Catharina upprepade tillfällen spelat Christenssen Foto: Privat på Måndagsklubben, var det hennes anda och mest kända sånger som åter fyllde den stora salen med stämning, 60 år efter hon själv stått på scenen och sjungit.

– Det är jätteroligt att få spela vår favoritgenre, jazz. Att få uppträda är en ära, men samtidigt vet vi att vi har stora värmländska skor att fylla.

Elsa Ingvarsson.

Foto: Privat

Även för den som generellt inte anser sig gilla jazz blev det för många en kväll värd att testa något nytt, sa Elsa Ingvarsson, som tillsammans med Catharina Christensen höll i projektet.

För dem som fortfarande inte föll för musiken bjöd kvällen på annat, med en konstutställning och restaurangverksamhet på övervåningen.

Fakta: •

Hölls: 20 oktober, från 17.30-23.00

• •

BKN (Värmlands nations biblioteks- och kulturnämnd) anordnade Första Måndagsklubben sedan 2023

•

Kostade: 60 kronor (gratis för medlemmar.)

Edward Nilsson Redaktionssekreterare

5

Guldkungen John Bryntesson – mannen som kom hem med ett berg uppkallat efter sig och miljoner i guld

J

ohan föds som torparson i den dalsländska socknen Ärtemark.

Där står tallarna täta kring de mörka sjöarna, och jorden är mager och svår att leva av. Familjen har knappt till det nödvändigaste; större delen av året går Johan barfota eftersom skorna inte räcker till och när maten tar slut finns inget överskott att falla tillbaka på. Året är 1871, och fattigdomen tycks lägga en skugga över framtiden. Ändå ska Johans liv ta en oväntad vändning, en som ingen i hans omgivning ens hade kunnat drömma om.

Fyrtio år senare bor han i Svanskogs ståtligaste hus, skorna är hela och magen är mätt. Han sägs vara en av Europas allra rikaste män. Hur gick det till? Detta är berättelsen om Johan Bryntesson.

Nome, Alaska 1900. Foto: Lomen Bros. / Wikimedia Commons

När Johan fyller sexton år, 1887, lämnar han Sverige tillsammans med tusentals andra. Han kliver ombord på ett ångfartyg, korsar Atlanten och väl framme på andra sidan får han ett nytt namn: John. Efter några års arbete i USA leder vägen honom till Alaska, där jakten på guld lockar människor från hela världen. År 1898 anländer han till Nome, en nybyggarstad som växer fram i rekordfart.

Där, i en värld av leriga gator, provisoriska baracker och febrig guldjakt, möter han en annan svensk, Erik O. Lindblom, och norrmannen Jafet Lindeberg. Tillsammans lyckas de med det som alla i Nome hoppas på. Redan samma år hittar de guld i Anvil Creek.

Fyndet visar sig vara det största i hela området. Strömmen av människor till platsen blir enorm, och staden växer i ett ännu högre tempo. Vid Anvil Creek kan man under en period få upp till ett kilo guld om dagen, och de tre svenskarna får snabbt rykte om sig som ”The Three Lucky Swedes”. År 1899 grundar de Pioneer Mining Company.

Bolaget blir snabbt det största i regionen.

John, Erik och Jafet är nu stormrika.

Med sin del av förmögenheten investerar John i plantager och hästrancher och bidrar till att en svensk sjömanskyrka byggs i San Francisco. Till och med ett berg i Alaska får hans namn: Mount Bryntesson.

Från vänster: Erik O. Lindblom, John Bryntesson, Jafet Lindeberg.

Foto: Wikimedia Commons

Guldgrävare vid Nome, Alaska 1900.

Foto: Wilhelm Hester / Wikimedia Commons

6

”

...i hemtrakterna där han en gång hungrat, framträder han nu som en av Europas rikaste män.

John gifter sig år 1900, slår sig ner i Kalifornien och försöker skapa sig en tillvaro som amerikan. Men när jordbävningen 1906 sliter San Francisco i bitar, skakar den också något djupt inom honom. I skuggan av katastrofen växer hemlängtan sig starkare, och snart står det klart: han vill tillbaka till Sverige.

”Three Lucky Swedes” – Jafet Lindeberg, John Bryntesson och Erik Lindblom – vid sina tält i Nome, Alaska, omkring år 1900.

Foto: Okänd fotograf / University of Washington, via Wikimedia Commons (Public Domain)

När han återvänder under 1910-talet är han inte längre torparsonen som lämnade Dalslands fattiga marker, utan en affärsman med kapital och ambitioner. Han köper herrgård och bruk i Svanskog, satsar på järnväg, kraftverk och sågverk, och blir en centralgestalt i det lokala näringslivet. Där, inte långt från de trakter där han en gång hungrat, framträder han nu som Guldkungen – en av Europas rikaste män.

Han lever sina sista år i Svanskog, till sin död 1959.

Och ändå. Trots guldfyndet, trots framgångarna och projekten, blir hans historiamärkligt undanskymd. I Nome står en staty över de tre lyckosamma svenskarna, i Ärtemark reses en minnessten, men på kyrkogården i Svanskog vilar han nästan bortglömd. John Bryntesson var en man som bar både hungern från barndomen och guldet från Alaska inom sig, ett liv som spände mellan yttersta fattigdom och omätlig rikedom, men som fortfarande viskar mer än det talar.

Vera Hallberg Redaktör

Nome, Alaska, 2002. Foto: Sir Mildred Pierce 2002/Wikimedia Commons

7

PREMIÄR Klubb V ht21 Foto: Christian Widell

8

&

Föreningsdöd

nationsliv E

n grupp att vara en del av är en strävan lika gammal som människan själv. Genom grupper, informella eller organ- iserade, finner vi samhörighet, gemenskap och identitet.

Det ger en trygghet och en vetskap om att man kan falla tillbaka på något utöver sig själv.

Informella vängrupper är en stabil grundpelare för våra sociala landskap men de är ofta oflexibla, svårföränderliga samt mödosamma och tidskrävande att etablera utan yttre påverkan. Organiserade grupper och föreningar, såsom våra nationer, utgör här en viktig plats för möten, umgänge och social utveckling.

försvagade. Även engagemang inom politiska organisationer, i synnerhet lokalt, har minskat.

Sverige är idag det land med högst andel ensamhushåll i hela världen. Trots att vi är ett av de allra mest individualistiska länderna ser vi som samhälle ensamhet som något dåligt, fult och deprimerande. Vi ändrar vårt språk för att undvika ensamheten – i Sverige gör vi ingenting ‘ensamt’, vi gör det "själva" eller "på egen hand".

Mina mor- och farföräldrar växte upp och levde större delen av sitt liv i en miljö fullproppad av olika föreningar.

Bokklubbar, syföreningar, hembygdsföreningar, bordtennisklubbar, teatersällskap och olika former av kyrkliga sociala verksamheter.

Med allt detta i beaktande är det kanske märkligt (men likväl underbart) att studentnationerna bryter trenden och står lika stadigt som de gjort i nästan 400 år. För vad nationerna och nationslivet erbjuder är inte bara uthyrningslokaler, bostäder, och pubar med billig öl, utan framförallt en social gemenskap.

Sakta men säkert har denna form av föreningsliv som en gång fyllde en viktig funktion, för både individen och samhället, dött ut. Vissa former av idrottsföreningar biter sig kvar, om än

Denna gemenskap lever i symbios med de olika nationernas traditioner och egenheter. Medan egenheterna ger identitet, samhörighet och ett ramverk för na tionens samkväm, håller nationens

medlemmar; den kollektiva gemenskapen, traditionerna levande. Det kulturella arvet är inte statiskt, det förvaltas, utvecklas och tillförs av dess bärare. Som vår mycket eminenta förste kurator en gång sa: ”Gemenskapen och traditionerna sitter inte i husets väggar, utan i människorna som är i huset.”

Det är lätt att avfärda nationerna och studentlivet generellt som en manifestation av unga studenter som tar alldeles för lätt på livet. Detta är dock en alltför ytlig tolkning. I nationslivet finner vi inte bara samhörighet under studien, utan skapar minnen och vänskaper som består livet ut, och kanske även kärlek – i olika former. Och om det också innebär en tillfällig, lättsam eskapism från en grym och orolig värld, så kanske det inte är så fel.

Calle Hammar Redaktionssekreterare

Det är lätt att avfärda nationerna och studentlivet generellt som en manifestation av unga studenter som tar alldeles för lätt på livet.

9

Chokla

en ärlig recension om

Roberta Colacicco:

Att vara italienare kommer med vissa förväntningar – inte minst i köket. Men när vardagen på campus gör matlagningen till ännu ett måste, kan även en chokladpasta från Ica kännas som en räddning.

10

adpastan:

m den mytomspunna pastarätten

J

ag älskar mat. Men på senaste tiden har jag tröttnat på att äta samma sak varje vecka. Samma gröt till frukost, samma matlådor till lunch, samma protein och sallad till middag. Som en äkta italienare förväntas jag också prestera i köket. Alla tror att jag är den bästa kocken i stan. Det är så det känns varje gång jag presenterar mig för en svensk. ”Pasta, pizza, mamma mia” svarar alla till mig när jag säger att jag kommer från Italien. Lite höga förväntningar, speciellt när man inte har lärt sig laga mat när man bodde hemma och plötsligt får laga all mat själv så fort man flyttar hemifrån. Det ska vara gott och nyttigt men också inom budget och helst gå snabbt att laga. Ibland ger man upp och går till sin närmaste restaurang och beställer hämtmat, om man har råd den veckan.

Sanningen är att jag hatar att laga mat, speciellt när jag kommer hem efter en lång dag på campus och är trött. Jag har börjat säga till min mamma: ”Om jag någonsin blir stenrik ska jag fundera på att anställa en privatkock”. Nu låter det som att det är det värsta som finns. Såklart kan det kännas mysigt att laga mat i bland, men det är just det här med att jag har så mycket att

göra på en dag och matlagning blir då bara en annan energikrävande aktivitet att bocka av från to do-listan.

Men som tur är kan ens kompisar vara räddare i nöden. En grå dag får jag en snap från min kära kompis Embla där hon visar ett riktigt fynd hon hittade på Ica. På bilden håller hon en förpackning med brunfärgad, hjärtformad pasta i handen - Icas ”Chokladpasta”. Min första tanke var: ”Oj, ett till svenskt påhitt”, men jag blev direkt nyfiken och svarade till Embla att vi definitivt skulle ha provat det någon gång. I lördags var det äntligen dags att laga chokladpastan.

En förpackning räcker till två personer och det görs precis som vilken pastarätt som helst - bara 2-3 minuter i vatten och pastan är redo att serveras.

Vi bestämde oss att ha lite vispad grädde vid sidan men jag hade velat smaka pastan med lite vaniljsås, alternativt skulle man kunna ha glass.

Både jag och Embla hade gillat att ha bär till också. Det var då samtalet flyttades till vilka bär som man skulle kunna ha och jag svarade ”lingon”, till vilket Embla svarade med förvånad röst ”Va? Lingon kan man väl inte ha

i en dessert?!”. Det här är en vanlig kulturskillnad jag stöter på. Lingon är bär, och för mig spelar det ingen roll vilket bär det handlar om. I Italien har vi alla typer av bär i dessert, eller på tårta – även de som har lite besk smak.

Tillbaka till chokladpastan. Både jag och Embla gav den 3,5/5 i betyg. Det kändes som att man åt ravioli fast med chokladsmak helt enkelt. Jag tyckte särskilt om fyllningen, vilket påminde mig om brownie, eller en lava cake, som Embla sa. Vi båda blev mätta efter några stycken, så om ni inte är så hungriga eller nyss har ätit annat räcker halva förpackningen för två personer.

Chokladpastan var en härlig upplevelse, speciellt om pasta är en del av sin kultur som i mitt fall. Det är roligt att prova på med vänner, familj eller partner. Så spring till er närmaste Ica-butik innan den tar slut!

Roberta Colacicco Redaktionssekreterare

11

4

Har du någon gång gått på en gask eller bal, så har du troligen mötts av menyer med komplicerade namn och en hel del franska begrepp. Förhoppningsvis har det varit gott, men som värst har det väl sett fint ut. Men för mig som ändå har kockat en del sittningar här på nationen, kan jag verkligen lova att mycket vi gör är betydligt enklare än vad man faktiskt tror. Detta är ännu mer sanningsenligt när man lagar mat hemma till färre. Så om du i framtiden har en dejt eller ett kompisgäng du vill imponera lite extra på, så kommer nu några av de saker som verkligen är värda att lära sig, som dessutom kräver väldigt lite finess eller förkunskaper. Ingen fejkad ödmjukhet, utan i ärlig mening är de idiotsäkra tips.

Fyra busenkla knep för att lura dina gäster – en trött nationskocks bästa tips

12

4

r

1. Dillolja

På sittningar och restaurang har ni säkert stött på en variant av en örtolja. Det ligger ofta i botten på en tallrik och ger ett djupt mörkgrönt skimmer och en lika djup smak. Att göra en olja av det slaget är faktiskt inte mycket svårare än så här: •

Värm upp några deciliter vanlig rapsolja tillsammans med en kruka dill och runt ett dussin blad babyspenat till 60 grader. (Har du en mindre kastrull går det väldigt fort, och det går bra att använda en vanlig kökstermometer.) Spenaten är det som ger oljan sin fina mörkgröna färg och jag lovar, för er spenat-hatare, det smakar verkligen ingen spenat alls.

•

Mixa. När oljan nått 60 grader, spenaten och dillen har börjat bli mörkgrön och släppa färg, är det dags att ta av det från plattan. Häll över det i det ni har för att mixa i eller med.

Mixa gärna länge, tills så få småbitar dill och spenat finns kvar och oljan har fått en djup färg. Ju mörkare desto bättre sen när det ska ligga på tallriken.

•

Sila och förvara. Om oljan har svalnat lite mer är det bara att hälla ner oljan genom ett kaffefilter ner i en dressingflaska. Sen är det bara att ställa den i kylen eller på köksbänken, tills det är dags för användning

Foto: Edward Nilsson

EXTRA TIPS: Till skillnad från att fritera saker hemma, där man är rädd för att både bränna ner hela köket och att olja flyger all världens väg, så behöver oljan här enbart värmas upp lätt snarare än att i princip koka. Är man ändå livrädd för att värma olja i kastrull, finns en fuskvariant. På samma sätt som man snabbt blöter gröna ärtor, kan du göra likadant med dill och spenat, och sedan mixa det med rumstempererad olja. Dock skall det sägas att denna olja inte smakar lika gott och får inte lika rolig färg heller.

13

2. Fänkålscrudité Denna krusidull är så pass vanligt förekommande på menyer, att det till slut blivit ett stående skämt mellan mig och Sofia som ofta kockar tillsammans på nationen. Fänkålscruditén är den perfekta garnityren på din fisk- eller fläskrätt som du gör hemma. Det går såklart att ha till annat, men fänkålens ganska undangömda men unika smak gifter sig speciellt väl med dessa saker.

•

Skölj bort smutsen på fänkålen

•

Häll i någon deciliter olivolja, riv lite citronskal och pressa ner lite saft från en citron i en bunke tillsammans med lite salt.

•

Hyvla eller mandolina fänkålen så tunt som möjligt (Det går bättre med fänkål i mindre storlek) och lägg i det i bunken.

•

Låt stå i kylen i någon timme eller två, eller iallafall tills fänkålen har krullat till sig och ser lite blomaktigt ut.

•

”

...höjer en rätt, utan att ta över och att det känns som att man äter mellis på dagiset.

3. Smaksatt smör

För att inte alla knep jag rekommenderar enbart ska vara bokstavligen för syns skull, tänkte jag att det kunde vara bra att ha med alla kockars bästa vän, jo smör. Om du är en sån som kämpar gång på gång med att göra en sås som både ser fin ut och smakar gott, ger jag tipset av att ibland skippa såsen eller burkbearnaisen helt och i stället servera ett smaksatt smör. Det går egentligen att smaksätta smör med vad som helst, men denna gång valde jag ett klassiskt vitlökssmör.

•

Ta ur så mycket smör som du tror att du behöver, är det till dig själv och någon till räcker det nog med max 100 gram.

•

Finhacka lite vitlök och persilja.

•

Elvispa ihop smöret med det hackade och smaksätt med salt och svartpeppar.

Häll av blandningen från bunken och toppa med fänkålscruditén på valfri sak.

Till den som säger att fänkål är äckligt och smakar lakrits, så lovar jag att fänkålscrudité tillsammans med andra saker tar bort det där.

Lägg det antingen i en skål eller rulla in det till en cylinder i plastfolie och ställ i kylen tills det är dags att servera. Det går också att ställa i frysen ifall man vill att det håller längre, men då är det viktigt att lägga smöret i plastfolie och skära av bitar när du vill använda det.

Tillsammans med lite saftigt protein, en god örtolja och lite potatis så kan jag lova att en sås i många fall aldrig saknas. Mycket fett är smaklökarnas bästa vän, trots att dina artärer kanske inte tycker om det så mycket.

Vitlökssmör är kanske det enklaste smöret att göra, men orkar man så rekommenderar jag starkt att testa Café de Paris eller brynt smör.

14

4. Damma av din mandolin Hade läsarskaran bestått av barn eller totalt oerfarna i köket, skulle jag aldrig tipsa om att införskaffa eller att oftare använda sin mandolin. Men om ni känner er manade (använd knogskydd) är det bland de bästa köpen man kan göra, ifall man inte redan äger en. Att mandolina eller hyvla saker kan egentligen få vilken grönsak som helst att se lite finare ut och dessutom kan man väldigt lätt dryga ut mängden i all oändlighet.

Det här är lite mer av min personliga åsikt, men jag tycker faktiskt att mandolinade grönsaker kan vara mycket godare många gånger. Till exempel mandolinad rå morot eller äpple kan ge både konsistens och smak som höjer en rätt, utan att ta över och att det känns som att man äter mellis på dagiset. Som det enligt mig många gånger kan smaka, ifall man får tjocka bitar.

S lu tl ig e n också kommer på m exe pel ett kort kan väva möjligen hur man knepen v de här a ra g å n förhoppihop aträtt som och skam n e ll ti d verkar go n här ningsvis tos för de e e rr ö st par lite artikeln: potatisett med (Fläskkotl olinade äpplen, nd puré. ma dillolja.) rudité och c ls å k fän g verkmmer ja Dock ko e något riktigt g ligen inte et här, för det d r fö t anik recep g som i p elt ja st e m r h va t o g å ihop n d till slängde il b n e a tt h okej för a . ln e ik art

Foto: Edward Nilsson

Edward Nilsson Redaktionssekreterare

15

Inga reservationer – en kväll i WK Redaktionens Calle Hammar bjuder på kökslivet bakom Värmlands pubkök, där burgarna fräser, disken skramlar och beställningarna aldrig slutar komma.

De sista spända sekunderna av lugnet före stormen. Allt är förberett, eller är det verkligen det? Klockan är 17.29 och kvällens köksvärdar går igenom allt i sitt huvud en sista gång. En bekant känsla av att ha glömt något, utan att riktigt kunna sätta fingret på exakt vad, är i dessa stunder ofta närvarande. Snart kommer kvittoskrivaren med beställningar att sjunga sin oförglömliga sång som hemsöker varje köksvärds drömmar. Vi befinner oss i köket på Wermlandskällar'n en vanlig onsdag i oktober. Klockan slår 17.30. Öppningen har föregåtts av runt två timmars förberedelser – prepping.

Det som tar absolut längst tid är den karamelliserade löken, så preppning inleds alltid med den. Därefter tillreds den picklade rödlöken, köttet rullas till bollar redo att smashas, tomater skärs, sallad hackas och såser och örtsmör blandas. Till sist placeras allt på sin plats, redo att tillsammans bli smarriga burgare till kvällens hungriga gäster.

Köket är ett kaos men ett väldigt uppstyrt och organiserat kaos, men alla vet sina respektive platser och roller. Bröd ska in i ugnen, burgarpuckar ska stekas och pommes ska friteras. Kvällens köksvärdar är ett väldrillat och sammansvetsat par som lyckas synka sitt arbete helt perfekt. En märklig symfoni växer

16

undantag för med sig en värre rush.

Istället konstateras rushens upphörande endast i tanken och eventuellt genom ett utbytande av blickar och kanske ett tvekande leende. Framåt stängning byter beställningarna karaktär. Istället för burgare och sallader är det nu olika former av snacks som gäller, ett trevligt komplement till ölen som vid denna tid dricks girigt.

Foto: Vera Hallberg

fram. Så snart en burgare är garnerad med sås, sallad, tomat och andra toppningar flyger en puck på, direkt från stekbordet.

Så fortskrider hela kvällen. Trycket är högt för att vara en vanlig vardag, men inget som Värmlands tappra köksvärdar inte kan hantera. Den iskalla ölen som i vanlig ordning efterföljer passets avslut hägrar för dem båda. Mentala bilder av en kall, rentav immad flaska med en ensam droppe som förförande rinner ner för dess hals (precis som i Heineken-reklamen) spelas om och om igen.

Allt eftersom börjar orderintensiteten lugnas ner. Ingen vågar någonsin öppet uttala att rushen är över, då det utan

Innan stängning ska köket städas. För vissa är detta ett ont måste innan hemgång, medan det för andra är kvällens höjdpunkt. Att få rengöra en riktigt åtgången stekhäll och sedan se den glänsa som om den nyss kommit från fabriken ger en enorm känsla av tillfredsställelse.

När allt putsande, sopande och torkande är klart görs en sista genomgång för att säkerställa att ingen ugn lämnats på eller kärl glömts att diskas. Nu återstår endast en svalkande öl (alkoholfria alternativ finns) och en god natts sömn.

Calle Hammar Redaktionssekreterare

...smarriga burgare till hungriga gäster.

”

Foto: Hamed Bakshi

DE KLIPPTE

Den 1 oktober invigdes nationens BANDET nyrenoverade ekonomiytor.

1Q Victor Käck och skattmästare Johan Hammarberg stod för bandklippningen.

Sugen på att testa maten som lagats i det nya köket, eller äta på tallrikar diskade i det nyrenoverade diskrummet? Eller undrar du vilken tid vi öppnar puben på fredagar?

Kolla in kalendariet på baksidan – där hittar du alla datum och evenemang.

17

VNB

–från läsesalen till Uppsalas bästa studentband

D

et är sällan man tänker att ens drömmar kan gå i uppfyllelse men allt är möjligt i livet, som man brukar säga. Åtminstone för fem studenter från Uppsala, vars resa till succé började knappt för ett år sedan, när civilingenjörsstudenten i teknisk fysik Axel Evelius kom till nationen i jakt på en lokal han kunde hyra för att repa med sitt band. Men i stället för att gå all in med sina kompisar fastnade han i något större som skulle förändra hans liv och andras liv, bland annat mitt.

Det Axel gjorde revolutionerade Värmlands nations historia och kommer lämna ett avtryck i alla ämbetsmäns hjärta, tillsammans med avtrycket som jag lämnade i taket intill stora salen när jag öppnade en champagneflaska en gång när jag skulle jobba sittning – men den historien tar vi upp en annan gång.

18

Tillsammans med sin lillasyster Alva återupplivade Axel nationens band, efter att Värmeslaget lades ner efter många år av uppträdanden och på kort

VNB spelar på högtidsmajmiddag VT25. Foto: Gustav Krook

tid anslöts många fler medlemmar än vad han förväntade sig.

I dag består bandet av fem ”grundmedlemmar” som har funnits sedan början, syskonen Axel och Alva Evelius (gitarr respektive sång), Roberta Colacicco (sång- och skribenten bakom denna artikel), Philip Mattson (piano) och Jakob Jonsson (bas). Under sitt första år av aktivitet har bandet bytt trummis och saxofonist flera gånger, men från och med första oktober kommer bandet få två nya ersättare vilket alla medlemmar är stolta över. VNB började repa på vinden höstterminen 2024, i möjligtvis det kallaste rummet en människa någonsin har vistas i. Nämligen rummet intill arkivet där all teknik förvaras, som definitivt var för kallt för att repa i under vintertid. En viss person har till och med fått feber någon gång, har jag hört…

Av den anledningen flyttades bandet ner till biblioteket som fortsatte repa där under hela vårterminen. Som tur var överlevde alla utan stora skador. Under läsåret 2024-2025 har bandet spelat på

julfika och reccefika, under kaffet efter sittning, på fördrinkar och fick spela på shotluckan på valborg och…trumvirvel …storpub i läsesalen! Vilken succé har det varit!

I början av höstterminen 2025 döptes VNB till Ökenflykt efter ett gammalt släktnamn till syskonen Evelius. Bara under september månad har bandet redan haft tre uppträdandet, bland annat på Kulturnatten vid Universitetshuset och på Alsikes prästgård i Knivsta. Som grädde på moset kommer Ökenflykt uppträda på inget mindre än Kulturnatten den 20 oktober på Värmlands nation med en mix av jazz och soul, detta vill ni inte missa!

Att vara med i bandet är det bästa som har hänt mig under min studietid, det är något med den känslan av att vi är som en liten familj mixad med kärleken för musik som inte går att hitta någon annanstans. Finns det något bättre än att göra musik med sina kompisar? Nej, det tror jag faktiskt inte. Vi spenderar vår tid med att stampa med foten i takt

till musik och längta efter vårt nästa gig.

Vi alla jobbar tillsammans med arrangemang av våra låtar, och tillsammans firar vi om ett gig har gått bra. Musik läker alla sår, skulle jag nästan säga.

När jag är med bandet kan jag vara mig själv, vilket sällan händer i andra sammanhang, och detta är jag extremt tacksam över. Bandet räddade mig när jag trodde jag aldrig skulle hitta min plats på nationen, det är också det som jag tycker är bra med att vara ämbetsman…det finns alltid möjlighet att hitta sin plats och lära känna sig själv.

Låt mig introducera bandets medlemmar ht25 (ny trummist och ny saxofonist) på nästa sida!

Roberta Colacicco Redaktionssekreterare och sångare i VNB

19

Roberta Colacicco Instrument: Sång Favoritgenre: Pop, och typ alla genrer förutom heavy metal :) Bästa med bandet: Att göra musik med fina människor och att uppträda.

Minnet: Storpub, det var så otroligt adrenalinfyllt och jag fick massa komplimanger för min scenvana. Också avslutningen i juni, det var så mysigt med pizza och musikquiz.

Philip Mattson

Instrument: Piano

Jakob Jonsson

Favoritgenre: Rock, baroque pop och jazz.

Instrument: Bas Favoritgenre: Soul Bästa med bandet: Kul att arra tillsammans!

Minnet: Högtidsmajmiddagen.

Alva Evelius

Bästa med bandet: Kreativ inspiration och utrymme att experimentera med sättet som vi framför musik på. Och medlemmarna såklart!

Minnet: När vi repade uppe på vinden. Också när vi förberedde oss inför storpuben! Det var najs att arbeta på ett stort projekt under längre tid och sedan få framföra det inför stor publik :)

Instrument: Sång Favoritgenre: Jazz och soul Bästa med bandet: Det är härligt folk och superkul att skapa god stämning med musiken.

Minnet: När vi spontant bytte setlist till majmiddagen och folk började dansa vilt.

Axel Evelius Instrument: Gitarr Favoritgenre: Jazz, soul och funk Bästa med bandet: Tilliten vi har på scenen.

Minnet: När vi började spela pop på högtidsmajmiddagen detta år och alla dansade.

Viktor Kinnvall

Instrument: Trummor Favoritgenre: Noiserock

Isac Jaconelli

Instrument: Saxofon Favoritgenre: Bepop

BANDET 2025!

20

BOKRECENSION: På tal om tal Utgiven av skriftseriekommittén Värmlands nation, Uppsala

Nationens skriftseriekommitté har kommit ut med en ny bok, den första på 15 år. Den handlar om nationens många tal. Här recenseras boken av nationens bibliotekarie Vanja Persson Fall.

D

et går inte som läsare att undgå den hemlängtan och kärlek som författarna i boken riktar mot Värmlands nation och andra värmlänningar. I tidigare titlar som nationen givit ut: Se på världen som vore den ett Värmland i miniatyr (Lars Löfgren & Ingemar Eliasson), Nationen – en skola för livet (Åke Frändberg) och Oavsett pandemi är våren här (Clara Eklöf) får man ta del av både nyare och tidigare erfarenheter från nationen och studentlivet.

Nationens tal, från 350-års jubileumstal till avskedstal, visar på den bredd av känslor som kan uppstå från något så enkelt som ett tal. Det blir tydligt att den värmländska gemenskapen inte bara finns i det älskade nationshuset, utan också – och kanske framförallt – i de ord som yttras till andra värmlänningar.

Nationen är mer än bara en plats. Boken är ett perfekt tillfälle att ta del av både värmländsk historia och nationens många minnen. På tal om tal är en betydelsefull och självklar ny del av böckerna som nationen givit ut.

Boken finns att köpa på Söderbommen.

Vanja Persson Fall Nationsbiblotikarie

Johan Hammarberg talar på flaggstångsbegravningsgasken 2024.

Foto: Florence Stadelmann

21

KURATORERNA HAR ORDET 22

1Q

Kära värmlänningar och dalslänningar!

Nu har det hänt, det som i mina texter varit något av en följetång, renoveringen är klar!

Det har varit en spännande uppgift för många på nationen. Hur välkomnar vi recentiorer utan nationshus? Var ska vi ha hålla vårt landskap? Kan den värmländska värmen fortsätta utan att ha sitt hus som grund? ”Nationen som vardagsrum” har lyst med sin frånvaro. Men renoveringen var välbehövlig – och med risk att vara partisk i målet måste jag säga att den också blev väldigt lyckad.

Jag menar också att denna prövning lett till fler goda saker än bara nya och fräscha lokaler. Vi har alla, medlemmar som ämbetsmän, tvingats att vara påhittiga, se saker utifrån och hitta nya lösningar på hur vi gör saker på nationen. Lärdomar jag tror vi kommer dra nytta av även nu när vi åter har full tillgång till vårt kära nationshus.

För denna uppfinningsrikedom och tålamod har ni mitt och nationens varmaste tack!

Nu ser vi fram emot en något komprimerad men mycket spännande termin. Här kommer ett axplock av spännande saker som pågår; Jubileumsbal med Nylands nation i november för att fira 150 år av vänskap; En nystartad alumnförening som var och en av er som inte längre är studenter bör överväga att gå med i; Nationens vackra Fjæstad-målningar är utlånade från sin deponerade plats i Värmland till Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm, en utställning väl värt ett besök!

Sammanfattningsvis är det alltså full rulle på nationen igen – och jag hoppas att du vill komma tillbaka, vare sig du var här nyss eller för länge sedan.

Välkomna tillbaka in i värmen!

Victor Käck Förste kurator

2Q

Det finns en särskild känsla i att kliva in i något bekant – men ändå nytt.

När jag klev in i de nyrenoverade personalytorna för första gången slog det mig: det här är precis samma rum, fast ändå inte. Skratten studsar lika självklart mellan väggarna under första klubbpreppen som tidigare, men nu är allt ljusare, fräschare och rummen andas framtid.

På sätt och vis påminner det om min första tid som andre kurator.

Att komma tillbaka till en plats man redan känner väl kan vara märkligt. Allt är sig likt – men samtidigt är inget riktigt detsamma. Så känns det för mig, nu när jag ännu en gång sitter som heltidare på Söderbommen. Förra hösten var jag klubbmästare, en intensiv termin med kontor i det gula huset och med försäljningssiffror att hålla koll på. Nu, som andre kurator, sitter jag också här med Excel framför mig.

Trots att mycket är sig likt ser jag allt med nya ögon. Ansvar, förväntningar och uppgifter förändrar perspektivet. Plötsligt upptäcker man detaljer som man tidigare inte lagt märke till. Ta förståelsen för ekonomi som exempel: jag har pluggat flera tiotal kurser i ämnet, skrivit tentor om hur företag hanterar pengar.

Men att få jobba med det på nationen öppnar mina ögon. Jag förstår på ett nytt plan hur det hänger ihop – kanske också för att siffrorna betyder mer för mig nu. Det handlar ju om nationen, som jag vill så väl.

Jag är glad att få gå till Bommen och känna den där tryggheten som nationen bär. Ett andra hem där man, oavsett vad som händer med tapeter och droppkorkar, alltid kan känna igen sig.

Här finns tryggheten i traditionerna, gemenskapen och vardagen.

Karolina Lindström Andre kurator

3Q

Oktober är äntligen här. Luften är klarare, och löven som virvlar runt Slottsbacken bär med sig den där välbekanta doften av höst. För mig har hösten alltid handlat om mer än en ny termin, utan på något sätt även en ny start. I år har den känslan varit starkare än någonsin.

Att vara utan vårt nationshus i somras var som att gå runt med en tystnad som inte riktigt gick att skaka av sig. Söderbommen och Wermlandskällar’n blev de primära mötesplatserna – fyllda av planering och längtan – men saknaden efter huset fanns alltid där. Det var som att något saknades i rytmen av våra dagar, som om själva pulsen av nationslivet låg på paus.

Och så plötsligt var vi där igen. Dörrarna öppnades, golvet doftade olja, och någon hade redan hunnit sätta på en kaffebryggare. Allt kändes nytt, men samtidigt så hemtamt. Den första klubben blev som ett andetag efter en lång sommar.

Jag och Karro stod i silent disco-tältet, skrattade mellan låtarna och sneglade mot dansgolvet som snabbt fylldes – och jag minns att jag tänkte: ”Vi är äntligen tillbaka”.

Jag kände det i energin på alla som jobbade den kvällen – hur stoltheten och glädjen fanns där, bland glas och disk, i varje nick och skratt. Alla de där timmarna av förberedelser, allt slit under sommaren, blev plötsligt till något levande. Det var nästan overkligt att vi stod där.

Nu ligger hösten framför oss – fylld av nystarter, evenemang och massa nya ansikten. Och även om mörkret kommer tidigare om kvällarna nu, så känns det alltid lite ljusare här inne. För varje morgon när jag kliver in genom dörren till Söderbommen och ser att det är tänt i läsesalen, känner jag samma sak: tacksamhet till nationshuset.

Så kära värmlänningar, dalslänningar och allt däremellan: välkomna tillbaka in i värmen, Hanna Ingelög Tredje kurator

23

Avsändare: Värmlands nation, Ingmar Bergmansgatan 2 755 09 UPPSALA

KALENDARIUM höstterminen 2025

STUDIEPLATSER

Oktober

25: Maskeradgask

November

1: Gravvandring 10: Poleringsgask 21-23: Nylands x Värmlands 150-års jubileumsbal 30: LANDSKAP

December

7: Adventsfika 13: Julgask 14: Avskedscocktail

Mån - tors: 09.00 - 16.00 Fredag: 09.00 - 15.00

WERMLANDSKÄLLAR'N

Mån - tors: 17.30 - 00.00 Fre: 17.00 - 01.00 Lör: 17.30 - 00.00

SELMAS CAFÉ

Sön: 12.00 - 15.00

KLUBB V

Fre: 20.00 - 01.00/02.00

BIBLIOTEKET

Mån: 17.00 - 18.00