Ring, skriv, besök oss! Sjömansserviceverksamhetens historia 1870–2020 by MEPA

Matti Koivu

Ring, skriv, besök oss!

Sjömansserviceverksamhetens historia 1870–2020

© Sjömansservicebyrån och Matti Koivu 2023 ISBN 978-952-65284-2-7 Tryck: Jelgavas Tipogrāfija, Lettland Layout: Kaisa Manner, Akseli Manner Bildredaktion: Riitta Supperi Översättning: Mari Nyman. Alla citat är översatta av Mari Nyman om inget annat anges.

Matti Koivu

Ring, skriv, besök oss! Sjömansserviceverksamhetens historia 1870–2020

Innehåll

Inledning 6

Del 1 Moralens tid

Del 2 Medborgarskapets tid

Välfärdsverksamheten för sjömän 1870–1960

Handelsflottans välfärdsråd 1961–1973

Det första sociala trygghetssystemet

Ett nationellt välfärdssystem för sjömän uppstår 50

Organisering i upplysningens och barmhärtighetens namn 15

Ökar trivseln?

De förlorade barnen

Välfärdsrådet hittar sjömännen

Sprit eller självstudier?

Det internationella skyddet av sjömän 19

Välfärdsrådets årtionde 21

Mot sjömansservice

Skandinavisk välfärdsverksamhet uppstår Välfärdsarbetet söker sin aktör i Finland Offentlig välfärdsverksamhet uppstår

27 31

”En praxis för hur ärenden ska skötas”

Från välfärdsarbete till medborgarskap

Sjömanshusen som en lösning på välfärdsfrågan 22

”Utopia”

”Medborgardygden” – sjömansidrottens guldålder 65

Social trygghet definieras 20 Mot offentlig välfärdsverksamhet

Sjöarbetskonferensen i Genève

’Huolto’ till historien, ’welfare’ ersätter ”För sent i historien”

Lagen antas – förväntningarna stiger

Del 3 Idealismens tid

Del 5 Välbefinnandets tid

Sjömansservicebyrån 1973–1983

Sjömansservicebyrån 1992–2010

Välfärdsstaten till sjöss 100

SSB sysselsätter arbetsministeriet

178

”Bästa sjömän”

SSB – sjömannens fritidsvaruhus

185

103

SSB:s första mediekris

Mot en helhetsbetonad arbetshälsa

106

Sjömansservicebyrån skriker på öppet hav 110

Stagnationens tid

SSB expanderar 115

SSB:s fundament byggs om

Ombudens vardag

Finlands dyraste tidningslager

”Full fart och idérikedom”

123

Bottenläge

125

Mot alienation 133

204

208

Sjömansservicen 2010– 138

Slottsgatan 3 – tredje gången gillt

Del 4 Strukturomvandlingens tid Krisen inom sjömansservicen 1983–1992 Finland och bekvämlighetsflaggorna Ett olyckligt 10-årsjubileum

157

162

Land i sikte – utflaggningarna minskar Trivsel, arbetsglädje och videor

Sampsa Sihvola greppar SSB:s roder Via rådstugan till nya lokaler 229 Världens bästa sjömansservice 232

Referenser

153

163

167

Sjömännen på fjället – nedgång i idrottsaktiviteterna 173

218

SSB byter ledning 223

Personregister

Den stora utflaggningsvågen 150

Martti Karlsson tar över ledningen i SSB

201

Del 6 Konkurrenskraftens tid

Farväl till Sveaborgsprojektet 132 Trast och Forsskåhl återställer ordningen

196

Sjömansidrottens förvandling 198

119

Motionsidrotten slår igenom

190

238

240

Källor och litteratur

258

SSB:s personal 1973–

266

228

Inledning

Vi går längs Reeperbahn våren 2022. Sjömansservicebyråns tidigare ombud ser sig om och säger: allt har förändrats. Om det handlar den här boken. Endast ett fåtal av de gamla barerna finns kvar. Byggnader har rivits lite här och var och trendiga, glada ungdomar promenerar där samma ombud för flera decennier sedan gav finska sjömän några goda råd. ”Glöm inte att titta på prislistan, då kan dryckerna bli dyra”, var ett av råden. ”Lägg sjömanskyrkans adress på minnet. Där är man alltid välkommen”, var ett annat. Ett ombud är en disciplinerad yrkesman i ett jobb som är svårt att definiera. Nu känns de där råden avlägsna. Fotbollslaget St. Paulis logotyp får en inte att tänka på ett fraktfartyg på väg till världens ände och sjömän som njuter av sin sista lediga kväll, utan på turister som minns Hamburgs nyansrika förflutna. Den finska sjömannens fritid kopplas ofta till just Hamburg. Därför är det en bra utgångspunkt för den här boken. Det gamla ombudet tar naturligt rollen som guide. Han kikar in i en portgång och ber mig komma och titta. Där ligger en bekant bar. En blinkande skylt bjuder in oss att visa vår förtjusning.

Guide är dock bara en av rollerna för Sjömansservicebyråns ombud. Genom åren har ombuden bland annat fått agera själavårdare, chaufförer, abonnemangssäljare, tränare och trokare. Deras viktigaste arbetsuppgift har varit att träffa sjömännen och försöka hjälpa dem; att främja sjömännens välfärd. Vad än det har inneburit. Att främja välfärden har ibland inneburit att hämta en klocka som en sjöman har glömt på en bordell. Andra gånger att skjutsa finska politiker till bastun längs en moddig väg. Ombuden har kommit med böcker, nyheter, skvaller och salmiak till fartygen. Och de har kommit ut från fartygen med utlästa böcker, tittade dvd-filmer, tomma flaskor och sportresultat. Och allt sådant som en utomstående inte kan se: den delade oron över förändringarna i yrket, utflaggade fartyg och barn som växer upp någonstans långt bort. Allt detta har man grubblat över och försökt glömma på restaurangerna längs Reeperbahn. Vi går vidare i Hamburgsnatten och samtalsämnena avlöser varandra: containerrevolutionen, Juliana-fartygen, fyllehistorier, dödsfall och namn på tidigare sjömän. Många decennier koncentreras till dessa gator. Allt har förändrats. När du tänker på sjömännens fritid, vad kommer du att tänka på då? Den här frågan bekymrade den nybildade Sjömansservicebyrån på 1970talet. På den tiden hade folk en bestämd uppfattning om vad sjömän gjorde. Det fanns en historia av hundra års hjälparbete och försök att göra sjömännens liv med drägligt. Mänskligheten har varit och är fortfarande beroende av sjöfarten och sjömännen. De några miljoner män och kvinnor som arbetar till sjöss transporterar nästan all energi, all mat och alla förbrukningsvaror i världen. Uppgiften är livsviktig. Trots det har sjömännen inte satts på piedestal som tack för sitt väl genomförda och oumbärliga arbete. Tvärtom.1 Sjömännen och deras livsstil är fylld av motstridigheter. De är å ena sidan omgivna av sjöfartens historia, å andra sidan av ständiga förändringar inom tekniken och lagstiftningen.2 Det har varit lätt att betrakta dem som exotiska äventyrare, och samtidigt som hamnbusar som lever i samhällets marginaler. Likaså har sjömännens självförståelse varierat. Den onyktra avbytarbesättningen som stigit på flygplanet har utmärkt sig från kostymnissarna på Helsingfors-Vanda. Sjömännen är stolta över sitt arbete. Berättelserna från de personer jag har intervjuat är fulla av upplevelser som den som stannar i hemlandet inte får vara med om. Många verkar vara stolta över friheten, men samtidigt är avstånden, de dåliga förbindelserna och veckorna och månaderna hemifrån slitsamma. Världens underverk och städer glider förbi i horisonten, men ombord är det samma ansikten dag efter dag och återkommande rutiner.3 Å ena sidan ensamhet, tristess och längtan, å andra sidan hamnstadens hysteri. Å ena sidan den snabbt föränderliga yrkesmiljön och tekniken, å andra sidan det oföränderliga havet och

tiden det tar att korsa det. Det är inte konstigt att man har velat uppmärksamma sjömännens välfärd. Det är dock en lång historia och det har tagit lång tid att få till förändringar. Historien börjar egentligen inte när Sjömansservicebyrån grundas hösten 1972, utan vi måste gå mycket längre tillbaka i tiden. Problemen i sjömännens vardag har varit desamma i decennier, men försöken att åtgärda dem har varierat. Det beror på att samhället och världen runtomkring sjömännen har förändrats och erbjudit olika lösningar på de sociala frågorna inom sjöfarten. Därför måste den här boken också berätta om det finska samhället och hur det har förändrats. Sjömännens ställning och arbetsförhållanden har återspeglats i arbetsförhållandena i land. Boken vänder blicken mot förhållandet och spänningen mellan sjömännen och samhället. Där har Sjömansservicebyrån och dess företrädare haft sin arbetsplats. Syftet har varit att minska den där spänningen och bygga välfungerande broar mellan ett samhälle i förändring och sjömännen. Sjömansservicebyrån (SSB) har i sin verksamhet alltid reflekterat det omgivande samhällets värderingar och den förändrade människosynen. Detta märks särskilt i hur välfärdsbegreppet har förändrats och i det faktum att arbetshälsan får en allt större betydelse. Boken handlar också om rättvisa. De välfärdstjänster som sjömännen erbjudits är inte gratis. Genom hela sjömansservicearbetets historia har det förhandlats om vem som ska betala räkningen. I boken tar vi reda på hur sjömansservicearbetet har finansierats genom tiderna och vilken nivå av social trygghet som har ansetts rättvis. Det är fråga om en förhandling mellan arbetstagarna, arbetsgivarna och staten som pågått i decennier – och som fortfarande pågår. Boken tar också upp strukturförändringarna i samhället och inom sjöfarten. Sjöfarten och dess teknik, arbetsförhållanden och logistik är i ständig förändring. Även SSB har varit tvungen att anpassa sig till dessa förändringar. Varje gång man har lyckats få organisationen och serviceutbudet att motsvara de aktuella förhållandena, så har nästa förändring redan väntat runt hörnet. Framför allt handlar boken om sjömansserviceverksamheten och dess strukturer: de som utför sjömansservicearbetet och deras motiv. Bokens viktigaste fråga är således hur serviceverksamheten för sjömän har motiverats och ordnats genom åren. Boken bygger på Sjömansservicebyråns och dess föregångares arkivkällor. Enorma mängder material finns samlade i pärmar och mappar. Som stöd för detta material har jag intervjuat eller fått tillgång till intervjuer med tidigare SSB-medarbetare. Det finns inga allmänna verk om den finska sjömansserviceverksamhetens historia. Den här boken har byggts upp bit för bit genom mycket fotarbete.

Boken strävar efter att ge en överblick över utvecklingen som ledde fram till att Sjömansservicebyrån bildades. Boken tar också upp Sjömansservicebyråns vardag och bakgrund. På grund av arbetets omfattning och de otaliga organisationer som arbetar och har arbetat med sjömännens välfärd försöker jag inte ens att behandla ämnet uttömmande i den här boken. Avsikten är dock att ge en översikt över de syften och metoder som använts för att försöka öka sjömännens välfärd. Många SSB-medarbetare och deras föregångare i tidigare organisationer har gjort ett värdefullt arbete för sjömännen. Sjömansserviceverksamhetens 150-åriga historia rymmer så mycket, att man måste begränsa sig när man skriver om den. Till att börja med måste vi resa väggarna och först därefter kan vi kika in genom fönst4 ren. Forskare som i framtiden skriver om SSB:s historia kan därför bättre än mig se SSB-medarbetarnas vardag i all dess rikedom.

oxare och deras publik på S/V vells däck 1927. Foto: Finlands öhistoriska museums bildsamng/Museiverket

Del 1 Moralens tid

Välfärdsverksamheten för sjömän 1870–1960

Välfärdsverksamheten för sjömän har rötter som sträcker sig långt tillbaka. Så länge människor har färdats till sjöss har sjömännen haft en särskild ställning. Sjömännen har möjliggjort välstånd och handel. Deras livsstil har väckt förundran och förfäran, och ibland avsky. Sjöfarten har varit oumbärlig, men uppfattningen om sjöfartens mänskliga pris har varierat. Den tidiga upplysnings- och välfärdsverksamheten betraktade sjömännen som en särskild grupp. De gick inte längs bygatan i hembyn och väckte förargelse, utan jobbade ofta tusentals kilometer bort. Den stora världens frestelser låg framför dem, och man kunde knappast klandra sjömännen för att de föll för dem.6 De aktiva inom det tidiga finska medborgarsamhället hade dock en tydlig uppfattning om vad det vanliga folkets problem berodde på. Begäret efter brännvin och den liberala sexualmoralen var följder av okunnighet och dålig självdisciplin.7 Sjömännen behövde hjälp och skydd för att inte låta sig förledas av hamnstädernas frestelser. Under moralens tidsålder letade man efter sjömän på krogarna och räddade själar. Sjömanshemmets ljusa läsesal erbjöd en motpol till de skumma hamnkvarteren.8 Det tidiga välfärdsarbetet var småskaligt och byggde på självuppoffrande individers aktivitet. Grunden som byggdes upp då håller dock än.

Det första sociala trygghetssystemet Sjömännens liv har präglats av osäkerhet, otrygghet och ensamhet. Ombord har sjömännen varit medlemmar i sitt miniatyrsamhälle. I bästa fall har de varit fria från normerna i sina hemländer, men i värsta fall har de lytt under kaptenens godtyckliga kommando.9 De har både hittat och avslutat sina jobb i hamnarna, men det hände också mycket annat där. Dessutom var det farligt att jobba till sjöss. Mycket farligare än till exempel att arbeta i en fabrik i slutet av 1800-talet.10 I Sjömansmissionssällskapets historieverk från 1910 skriver Toivo Waltari:

Likt en viljelös handelsvara har sjömannen gått från den ena spekulanten till den andra och från synd till synd, tills lönen från fartyget slösats bort och han var tvungen att påbörja en mödosam och farlig segling på ett nytt fartyg.11

Nästa kommendering kunde ta sjömannen till andra sidan jordklotet eller ibland bara till grannstaden. Sjömannen har tagit med sig hela sitt liv ombord. En kista med saker kan ha blivit kvar i land i väntan på en eventuell återkomst.12 Inte undra på att sjöfartsländerna och sjömännen har försökt ordna sociala skyddsnät för yrkeskåren i hundratals år. Systemet med sjömanshus som infördes på 1700-talet var det första försöket att förbättra sjömännens sociala förhållanden.13 Sjömanshusen var ett system som byggde på frivillighet och som sjömännen själva finansierade. Genom medlemskapet och den insamlade reserven kunde man hjälpa sjömannen vid sjukdomsfall och med ålderdomstrygghet. Systemet omfattade emellertid inte alla sjömän, då många var i sjöfartsbranschen bara en kortare tid eller så blev de inte medlemmar i ett sjömanshus. Sjömanshusen var en intern hjälpverksamhet inom yrkeskåren, även om Sveriges krona visserligen förutsatte att sådana skulle inrättas.14 De fortsatte sin verksamhet efter att Finlands område införlivades med det ryska kejsardömet och även efter självständigheten. Sjömanshusens betydelse bestod dock inte enbart av att trygga uppehället vid ålderdom och sjukdom. Under hela sin historia skötte sjömanshusen olika uppgifter inom statistikföringen av sjöfarten och till exempel arbetsförmedlingen i kuststäderna.15 I ett betänkande från 1872 om institutionen med sjömanshus skrev riksdagens sjölagsutskott: För sjöfartens framgång och välstånd är det förvisso viktigt med en ändamålsenlig sjölag, med vars hjälp tvister som uppstår kan lösas och lagkrav kan träda i kraft, men lika tungt väger hur lagstiftningen ordnar de omständigheter som gäller sjömansyrket samt skyddar de personer, vars omsorg, tillsyn och handlingskraft hela sjöfarten är beroende av.16

Kommittébetänkandet lyfter fram begreppet skydd, men det fanns inga egentliga metoder för att förverkliga skyddet av sjömän i det autonoma Finland. Sjömanshusens resurser räckte inte till detta. I slutet av 1800-talet inkluderade uppfattningen om staten och dess skyldigheter inte idén om soci-

Kortspel i skansen på S/V Favell 1918. Man förväntade sig att sjömännen skulle vara entusiastiska över ”anständig och bildande” fritidssysselsättning. Det fanns sällan möjligheter till sådan sysselsättning, men ofta fanns det inte heller någon vilja att delta. Foto: Erik Lindroth/Finlands sjöhistoriska museums bildsamling/Museiverket

alt skydd. Det väsentliga i kommitténs betänkande var dock att man identifierade behovet av att skydda sjömän mot yrkets risker och negativa sidor.17 Idén om skydd var i större utsträckning förknippad med arbetarfrågan och tryggandet av arbetskraften i det allt mer industrialiserade samhället.18 Den framväxande nationen behövde arbetare som inte fördärvades av dryckenskap, skulder eller sjukdomar. Arbetarnas hälsa och funktionsförmåga började bli en nationell angelägenhet.19 Arbetarbefolkningen tänkte knappast på nationens intresse. I kommittébetänkandet om sjömanshusen tog man dock för första gången upp sambandet mellan arbetskraftens välfärd och nationens utveckling.

Organisering i upplysningens och barmhärtihetens namn I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet bildades ett stort antal allmännyttiga föreningar i Finland. Många av dem försökte påverka sina medlemmars levnadsvanor eller attityder genom att sprida information och ordna olika sammankomster. Föreningarna hade mycket olika bakgrund. En del av dem stödde sig på en kristen tankegrund och många var nationalistiska till sin natur. Arbetarna organiserade sig i sina föreningar, kvinnosaksrörelsens representanter i sina. Det finska medborgarsamhället började bildas. Gemensamt för många av dessa föreningar var att de inriktade sig på framtiden och byggde upp en nationellt delad förväntningshorisont. Deras grundidé var att samhället kunde förändras genom gemensam aktivitet och ökad kunskap. Uppfattningen att nationernas avancemang var ofrånkomlig var allmänt spridd också i Finland. Men folk hade olika uppfattningar om innehållet i avancemanget beroende på vilken rörelse de var verksamma inom.20 I de bildade klassernas världsåskådning i slutet av 1800-talet tog sig ”arbetarfrågan” eller inställningen till vanligt folk olika former. En del av det bättre folket ville inte ha att göra med de lägre klasserna, som sjömän. Andra erkände inte de lägre klassernas försök att ordna sina angelägenhet21 er eller förbättra sin ställning i samhället. Många aktiva inom föreningsverksamheten som inleddes i slutet av 1800-talet ansåg att vanligt folk och arbetare borde utvecklas och förändras i den riktning som de bildade ansåg lämplig.22

De förlorade barnen Vågen av föreningsverksamhet sträckte sig också till sjöfarten. Under senare delen av 1800-talet bildades Finska Sjömansmissionssällskapet och till exempel föreningen Helsingin Sailors Home Vänners.23 Båda föreningarna hade en socialkristen världsbild. Detta innebar att man utifrån en kristen världsåskådning strävade efter att skapa mänskligare förhållanden för sjömän på fartygen och i hamnarna.24 Finska Sjömansmissionssällskapet, som grundades 1875, försökte hjälpa sjömän i utrikestrafik, som enligt sällskapets uppfattning ofta befann sig i en oskyddad ställning såväl andligt som moraliskt och materiellt. Sjömansmissionssällskapet var den första aktören som byggde upp ett omfattande nätverk som främjade sjömännens sociala välfärd och säkerhet. 25 Det var inte svårt att identifiera motivationen till Sjömansmissionssällskapets arbete och berättigandet av det. Sällskapets första präst Elis Bergroth, som arbetat utomlands, beskrev sjömännens ställning och

arbetsförhållanden i slutet av 1800-talet som mycket dåliga.26 Många sjömän rymde från fartygen och hamnade i svårigheter långt från sitt hemland. Enligt Bergroth drevs de förrymda sjömännen lätt in i ”alkoholism, sjukdomar, fattigdom och död”.27 År 1889 citerades Bergroths tal i tidningen Tamperelainen: [...] den eländighet, i vilken de flesta av våra sjömän lever både till sjöss och i de stora hamnstäderna i världen, där alla laster med öppna armar tar emot en sjöman som har kommit i hamn.28

Sjömansmissionssällskapet utvecklade sina rutiner enligt sina internationella förebilder och etablerade snabbt en grundmodell för hjälparbetet för sjömän.29 De viktigaste inslagen var hjälp till sjömännen att uträtta ärenden, fartygsbesök, biblioteksverksamhet, läsesalsverksamhet och olika slags samkväm. Dessutom arrangerade Sjömansmissionssällskapet gudstjänster och andra kyrkliga tillställningar. Sjömän som befann sig långt bort från sitt hemland var ofta beroende av kyrkans hjälp till exempel när de fick problem med hälsan eller lagen. Statens resurser räckte inte för att lösa dessa situationer. Sjömansmissionssällskapets arbetstagare gjorde många sjukhus- och fängelsebesök och hjälpte sjömännen att lösa praktiska problem med att uträtta ärenden.30 Till exempel fick sjömännen hjälp att skicka hem en del av sin lön, eftersom det var ett vanligt problem att de slösade bort lönen på nöjen i hamnen.31 Arbetet med att hjälpa sjömännen var mycket praktiskt inriktat. Till pastor Elis Bergroths arbetsbeskrivning hörde på 1880-talet bland annat att leta upp sjömän på krogar och bordeller och locka dem till kyrkan. De största problemen var enligt missionssällskapet sjömännens dryckenskap och oansvariga beteende. Prästerna upplevde att de räddade sjömännen från att bli förtappade på gatorna i London eller någon annan hamnstad.32 Den socialkristna hjälpverksamheten i Finland bedrevs också enligt samma logik, och därför fick sjömännen inte någon särbehandling i detta avseende.33 Välfärdsarbetet för sjömän hade dock sina egna särdrag. Prästerna var ofta tvungna att leta efter sjömän som anmälts försvunna. Flera hundra sådana förfrågningar kom bara till pastor Bergroth.34 Enligt de gängse uppfattningarna inom kyrkan hade många sjömän anpassningssvårigheter i sitt hemland och hade därför gått till sjöss. Under tiden till sjöss och i hamn riskerade sjömännen ständigt att halka av den sedliga och moraliskt acceptabla vägen.35 Även om bara en del av sjömännen hamnade på villovägar, var de en synlig minoritet som påverkade den allmänna inställningen.36 Metaforen om att sjömännen förvillade sig från

den rätta vägen motiverade dessutom kyrkans arbete och gjorde det enklare att berätta om det för allmänheten. För kyrkan innebar arbetet med att hjälpa sjömännen missionsarbete i ordets rätta bemärkelse. Parallellt med den sociala hjälpverksamheten fanns det starka andliga syften. År 1910 skrev Toivo Waltari om sjömansmissionsarbetets betydelse i Sjömansmissionssällskapets historieverk: För 35 år sedan upptäckte det finska folket våra sjömäns nöd. En finsk sjömansmission uppstod för att leta efter Finlands förlorade barn och erbjuda de finska sjömännen andlig och sedlig trygghet mitt i världens frestelser.37

I slutet av 1900-talets första årtionden hade Sjömansmissionssällskapet redan ett tiotal etablerade verksamhetsställen i utlandet och i de inhemska hamnarna. Missionssällskapet bedrev verksamhet i till exempel Hull, London, Hamburg, Melbourne och Montreal. I Finland fanns verksamhetsställen till exempel i Helsingfors, Viborg, Kotka och Hangö. Detta nätverk blev så småningom en halvofficiell form av välfärdsverksamhet, som också erkändes av den offentliga förvaltningen som en betydande del av sjömännens sociala hjälpverksamhet, trots arbetets kristna syften. Man var dock tvungen att bedriva verksamheten i en fortsatt ekonomisk osäkerhet. Sjömansmissionssällskapets finansiering var inte etablerad, utan en stor del av den skulle anskaffas varje år genom olika insamlingar och bidrag.38 Den offentliga makten erkände dock sjömansmissionsverksamhetens betydelse genom att ge den ekonomiskt stöd från och med 1880-talet. Missionssällskapet fick sitt första treåriga beslut om statsbidrag 1883.39 En annan betydande form av tidig välfärdsverksamhet var olika privata och föreningsbaserade sjömanshem. Som man redan hade lagt märke till i Sjömansmissionssällskapets arbete var det största problemet med sjömännens fritid bristen på anständiga tidsfördriv och bostäder i närheten av hamnarna. Många sjömäns bostäder i utländska hamnar var ”sjömansstugor”, som ofta var ”tillhåll för dryckenskap och osedlighet”.40 Många ansåg att dessa bostäder var till större skada än nytta för sjömännen. Parallellt med sådana inkvarteringar inrättades privata sjömanshem, som strävade efter att ge sjömännen en tryggare och mer städad inkvartering. Precis som Sjömansmissionssällskapet led även sjömanshemmen av ständig ekonomisk osäkerhet. De kunde inte påverka de finska sjömännens förhållanden i hamnarna i större utsträckning, trots att de under årtiondena efter självständigheten ansågs vara den viktigaste formen av välfärdsverksamhet.41 I Finland fick sjömanshemmen en strukturell ram när sjömanshemsföreningen Suomen Merimieskotiyhdistys inledde sin verksam-

Finska Sjömansmissionssällskapet samlade in medel och grundade centraler i ett stort antal hamnar runt om i världen. I London stod dess första egna kyrka färdig 1884 i Rotherhithe. I kyrkan fanns det också en läsesal för sjömän, berättas det i verket Living London, där bilden ursprungligen publicerades. Foto: Finlands Sjömanskyrkas arkiv

het 1923. Föreningen grundade under 1920-talet sjömanshem i Hamburg, Antwerpen och Rotterdam.42 Utöver sjömanshemsföreningen fanns Helsingin Sailors Home i Helsingfors. Det drevs av Helsingfors Skeppsbefälhavareförening rf och erbjöd inkvarteringslokaler för omkring hundra sjömän.43 Välfärdsverksamheten för finska sjömän utomlands och för utländska sjömän i Finland hade inletts i början av 1900-talet och man hade byggt upp de första nätverken för välfärdsarbete. Sjömännen uppskattade kyrkans och de olika föreningars arbete, men föreningarnas resurser räckte inte till för att förändra den rådande kulturen på fartygen och i hamnarna. Den tidiga välfärdsverksamhetens största förtjänst var att den utvecklade formerna för fartygs- och hamnarbetet och skapande en kultur av välfärdsverksamhet. Sjömännen fick hjälp uppifrån och ner och utgångspunkterna för arbetet var sedlighet och moral. Dessa attityder färgade inställningen till sjömän långt in i framtiden. Finansieringen av de föreningar som verkade till förmån för sjömännen byggde på donationer, insamlingar och bidrag. Staten deltog i finansieringen av arbetet, men dess stöd var behovsprövat. Den osäkra och snäva ekonomiska grunden hindrade välfärdsarbetet från att utvidgas till sådana dimensioner att förhållandena i sjömännens vardag skulle ha kunnat åtgärdas i den riktning som upplysarna önskade. Många missions- och välfärdsarbetare hade dessutom insett att det förutom hjälpverksamhet skulle krävas lag- och strukturförändringar för att förbättra sjömännens ställning.44

I staden Pensacola vid Mexikanska golfen i Florida verkade mellan 1895 och 1901 en finsk sjömanskyrka (på bilden). Ibland kunde hamnen vara full av finska segelfartyg och då fylldes också sjömanskyrkans lokaler. Foto: Finlands Sjömanskyrkas arkiv

Det internationella skyddet av sjömän Arbetet för att främja sjömännens välfärd har alltid varit internationellt. De tidiga finska formerna av välfärdsverksamhet byggde på skandinaviska och europeiska förebilder.45 Redan innan de finska sjömännen kunde utnyttja Sjömansmissionssällskapets och sjömanshemsföreningens tjänster hade många skandinaviska och europeiska aktörer hjälpt de finska sjömännen. Sjömännen ställning kunde inte förändras bara genom nationella lagändringar och åtgärder. På grund av sjöfartens internationella karaktär var också den sociala tryggheten tvungen att byggas upp på en internationell grund. Resurserna hos de föreningar som utförde välfärdsarbetet räckte dock inte till för att skapa en internationell reglering, och det var inte heller deras mål. Till exempel bestod Sjömansmissionssällskapets verksamhet av vardagligt arbete i hamnar och hamnstäder. Samarbetet mellan staterna för att främja arbetarskyddet inleddes dock redan i början av 1800-talet. Men det tog lång tid för arbetarfrågan att ta form och de första officiella rekommendationerna om internationellt arbetarskydd kom först i slutet av århundradet.46 Den industrialiserade västvärlden som moderniserades i rasande takt kollapsade i första världskrigets gyttja och skyttegravar. Efter de fallna kejsardömena ville man bygga världen på suveräna nationalstater. När framti-

den gestaltades efter första världskriget strävade man framför allt efter att undvika att upprepa konflikter som världskriget. USA:s president Woodrow Wilson var hjärnan bakom den nya världsordningen. Hans ledande tanke var att internationell stabilitet krävde att länderna var nationellt stabila. Denna stabilitet skulle man uppnå genom att sätta gränser för den kapitalistiska ekonomin och den sociala orättvisan som den medförde.47 Frågan omfattande i allra högsta grad även sjömän. Den nya världsordningen byggde delvis på de internationella organisationerna som bildades efter kriget. En av de viktigaste av dessa organisationer var Nationernas förbund, som grundades 1920, och Internationella arbetsorganisationen ILO, som grundades 1919. Internationella arbetsorganisationens stadgar satte upp höga mål. Enligt dem kunde varaktig fred endast uppnås om den byggde på social rättvisa. Enligt stadgarna måste arbetsvillkoren förbättras globalt, eftersom ett stort antal människor ”led av orättvisor, fattigdom och nöd”.48 Internationella arbetsorganisationens verksamhetsidé byggde på trepartism. Dess beslutsfattande grundade sig på förhandlingar mellan den offentliga makten och arbetsmarknadens parter. Både ILO:s mål och dess trepartsstruktur var revolutionära. I praktiken var ILO:s verksamhet uppbyggd kring internationella konferenser. Dessa konferenser gav upphov till rekommendationer och konventioner som arbetsmarknadsorganisationerna och den offentliga makten tillsammans skräddarsytt för att stödja och ratificera medlemsländernas lagstiftning.49 ILO:s betydelse byggde dock inte bara på de internationella konventionerna, utan ILO producerade och publicerade en enorm mängd arbetslivsrelaterad information som stater och organisationer kunde använda. Detta kunskapsunderlag gav argument och riktlinjer för nationella diskussioner och arbetsmarknadsförhandlingar, även i Finland.50 ILO:s inflytande på den sociala rättvisan gav upphov till ett viktigt tema som kom att definiera det västerländska arbetslivet. Även om ILO ofta missade sina mål, gav organisationens verksamhet ändå forskningsbaserade argument till fackföreningsrörelserna. Dessutom skapade organisationens definitioner av social rättvisa uppenbara internationella påtryckningar.

Social trygghet definieras Sjöfarten och dess sociala problem fick stort utrymme i Internationella arbetsorganisationens verksamhet.51 Kort efter att organisationen grundandes 1920 publicerade den sin första rekommendation om sjömän.52 Syftet med rekommendationen var att lyfta fram och förändra de förhållanden som sjömän världen över var tvungna att arbeta under. Internationella arbetsorganisationens rekommendation var forskningsbaserad till skillnad från till exempel de kristna och moraliska inläggen som Sjömansmissionen

tidigare publicerat. Rekommendationen från 1920 fokuserade framför allt på sjömännens sociala problem i hamnarna. Enligt den bild som rekommendationen gav var de största sociala problemen i hamnarna kopplade till alkohol, andra berusningsmedel, prostitution och allmän oordning.53 I rekommendationen lyfte man fram samma problem som i det kristna välfärdsarbetet, men verksamheten hade ett annat syfte. ILO:s mål var att förändra världen, det kristna missionsarbetet siktade på att förändra människorna. Målet med rekommendationen var att utveckla hamnarna så att de blev socialt tryggare. Ändringsförslagen var mycket precisa och konkreta. De handlade till exempel om otillräcklig belysning i hamnområdena. Det centrala målet var att skapa ordning och kontroll i hamnarna och därigenom minska olaglig handel och brottslighet. Enligt Internationella arbetsorganisationens rekommendation vore det bra att anställa en pålitlig polisstyrka för att övervaka att lagarna följs i och omkring hamnen. Enligt rekommendationen skulle man dessutom avvisa luffare från hamnområdet och alla andra som inte hade någon ”laglig verksamhet” där. Rekommendationen syftade dock inte bara till förbud, utan även till att utveckla strukturer som ökade den sociala välfärden: För att förhindra att sjömän beger sig till beryktade platser föreslås att rekreationslokaler ställs till deras förfogande. Dessa lokaler bör vara roliga och trivsamma och där bör serveras mat och dryck till rimliga priser. I lokalerna bör det finnas tillgång till tidningar från olika länder.54 Den internationella betydelsen av 1920 års rekommendation var dock viktigare än de enskilda förbättringsförslagen. Det stod klart att världens sjöfartsstater inte särskilt snabbt kunde ändra sina hamnområden och deras verksamhet i den riktning som ILO önskade.55 Det väsentliga var dock att de sociala problemen inom sjöfarten lyftes fram i trepartsförhandlingarna och att man fick information om dem med hjälp av modern informationsproduktion. Även om ILO:s rekommendationer inte var juridiskt bindande, förväntades medlemsländerna reagera på dem åtminstone genom att informera ILO om lagstiftningssituationen och förhållandena i respektive land.56 I Finland strävade man efter att uppfylla Internationella arbetsorganisationens rekommendationer för sociala reformer inom sjöfarten i den mån det var möjligt med tanke på den nationella lagstiftningen och sjöfartsnäringens utveckling.57

Mot offentlig välfärdsverksamhet I ett kommittébetänkande från 1932 om nedläggning av sjömanshusen skrev man att hjälpen från dem avtagit. Många av deras statistiska och administrativa uppgifter skulle dock, ”i enlighet med det rådande allmänna förvaltningssystemet”, överföras på kommunerna eller staten.58 Det var frå-

ga om en mer omfattande övergång och inom ramen för den byggde den unga nationalstaten upp sin förvaltning och reformerade den.59 Många föreningar och aktörer som var kopplade till samhällslivet och socialvården, till exempel sjömanshusen, verkade så småningom moderniseras ur förvaltningssynpunkt. Reformvågen omfattade till exempel hamnsystemet, då man med of60 fentliga medel började utveckla hamnar som tidigare varit i privat ägo. Likaså utvecklades till exempel systemet för fartygsregistrering så att olika offentliga sjöfartsrelaterade register blev enklare att hantera.61 Dessutom försökte man förbättra sjömännens arbetsförmedling och få en bättre bild av de finska sjömännens antal, ställning och förhållanden, i synnerhet inom utrikestrafiken.62 Man ville också se reformer av arbetstagarnas sociala ställning och trygghet. Nätverket av olika frivilliga hjälp- och välfärdskassor från 1800-talet räckte inte längre till för den moderniserade statens behov. Den kommitté som 1921 lämnade ett betänkande om socialförsäkringen, intog enhälligt ståndpunkten att socialförsäkringen borde utsträckas till att omfatta alla medborgare och att den i framtiden inte längre kunde grunda sig på frivillighet.63 Det var fortfarande långt kvar till att den universella socialförsäkringen förverkligades, men de sakkunniga och den framväxande förvaltningsapparaten började anse det nödvändigt med en förändring. Första världskrigets fasor och händelserna i Finland 1918 visade det politiska fältet hur nödvändigt det var med sociala reformer. Utvecklingsarbetet gällde i stor utsträckning även sjöfarten och sjöfartslagstiftningen. Dessutom stod det klart att Finlands välstånd i mångt och mycket berodde på landets förmåga att bedriva utrikeshandel året runt.64

Sjömanshusen som en lösning på välfärdsfrågan Internationella arbetsorganisationens rekommendationer ökade påtryckningarna i Finland på att utreda sjömännens arbetsförhållanden och den välfärdsverksamhet som organiserats för att förbättra dem. I december 1927 tillsatte statsrådet en kommitté för att ”bereda frågan om omorganisering av den sociala välfärden för sjömän”.65 Kommittén hade för avsikt att kartlägga sjömännens välfärdsnätverk samt deras arbetsförhållanden i inhemska och utländska hamnar. Kommitténs iakttagelser var tröstlösa. Sjömannens liv var på tröskeln till 1930-talet långt ifrån den standard som de moderniserade västländerna försökte erbjuda sina medborgare. I betänkandet från kommittén som tillsatts för att diskutera välfärdsverksamheten för sjömän konstaterades följande:

Det är förståeligt att en sjöman, som under en lång tid lever ett monotont liv ombord på ett fartyg med ett tungt och ofta livsfarligt arbete, är mycket utsatt för alla frestelser när han går i land. Med hänsyn till de förhållanden som råder i de stora hamnstäderna är det ingalunda underligt att en sjöman ofta faller för alla slags laster, för att vakna till verkligheten utan pengar och måhända kroppsligen sjuk samt ofta utan några levnadsmöjligheter. I många fall är det då svårt ens för en hjälpande hand att rädda mannen tillbaka till livet, och i brist på hjälp går han mot en nästintill säker undergång.66

Kommittén ansåg inte, trots sin bild av sjömännens tröstlösa situation, att det var nödvändigt eller möjligt för staten att ingripa i större utsträckning. Sjömansmissionssällskapet skrev i sitt utlåtande till kommittén att det inte var nödvändigt att ordna nya lokaler för ”anständiga och bildande tidsfördriv”67 för sjömännen, eftersom sjömansmissionsorganisationerna redan hade rekreationslokaler och läsesalar i alla de viktigaste hamnstäderna. De borde enligt sällskapet endast ordnas så att de blir mer ändamålsenliga. Denna uppfattning bifölls även av kommittén.68 Dessutom fick finska sjömän använda de övriga nordiska sjömansmissionernas tjänster i hamnar där finsk hjälp inte fanns tillgänglig. Till exempel i Buenos Aires fick finska sjömän använda den norska sjömansmissionens läsesal och kyrka. Enligt Finlands konsul i Buenos Aires erbjöd norrmännen finländarna sina tjänster ”osjälviskt” och precis som till sina egna medborgare. 69 Det var fråga om ett större arrangemang, där de nordiska sjömansmissionerna åtog sig att hjälpa varandra och de skandinaviska sjömännen ”ömsesidigt utan särskild ersättning”.70 I betänkandet om den sociala välfärden för sjömän påpekades dock att många sjömän upplevde det som ett problem med obligatoriskt deltagande i andaktstillställningar i Sjömansmissionssällskapets rekreationslokaler. Ett fungerande alternativ till Sjömansmissionssällskapets tillställningar var dock svårt att utveckla, eftersom de medel som fanns att tillgå var så knappa. För att lyckas ge sjömännen en önskvärd fritid föreslog kommittén att tryckta handböcker om hamnstädernas stimulerande verksamhet skulle tillhandahållas sjömännen. Dessutom borde sjömännen få ”personlig guidning till hamnstädernas museer och andra sevärdheter.”71 Guidningen var nödvändig eftersom det till exempel enligt enkäter som genomförts bland finska sjömän i London på 1930-talet inte fanns tillräckligt med

information om hamnstädernas tjänster. De finska sjömännen ville bara 72 använda sin egen ”mission”, även om de inte ville delta i andakterna. Den allmänna oordningen och otryggheten i hamnarna var enligt kommittébetänkandet allmänt känd. För att kartlägga saken utifrån ILO:s rekommendation från 1920 hade man bett Finlands konsulat om utlåtanden om de viktigaste hamnstäderna. Det framgick av utlåtandena att det var uppenbart att hamnarna runt om i världen drogs med problem och störande av ordningen, men att det inte var lätt att göra ändringar för att rätta till situationen. Det skulle till exempel vara svårt att isolera hamnområdena i flera hamnstäder, eftersom många av hamnarna låg nära städernas centrum. När hamnarna är öppna för alla kan vem som helst komma till fartygen och gå ombord. Det utgör ett lämpligt tillfälle i synnerhet för alla slags ökända element att fritt utöva sitt yrke. Faktum är att det kan föras ett riktigt oanständigt liv i fartygens skansar.73

I en enkät som genomfördes i början av 1930-talet bland finska sjömän som besökte hamnarna i London frågade man om sjömännen var skyddade från ”sutenörer och bordellägare”. En representant för ambassaden i London som svarade på enkäten skrev att hallickarna inte var på jakt särskilt efter sjömän, men att det ”på krogarna fanns enstaka kvinnor som ägnade sig åt yrkeshoreri, som sjömännen inte var speciellt skyddade från”. På det hela taget var de finska sjömännen enligt enkäten dock inte särskilt medvetna om Londons bordeller. Dessutom gjorde polisen i London sitt bästa för att störande beteende inte skulle förekomma bland sjömännen.74 De konsuler som följde livet i världens hamnstäder var dock mer pessimistiska. Enligt deras uttalanden ansågs det svårt att avlägsna olika lösdrivare från hamnområdena. Det var besvärligt att ordna inhägnader och nödvändig övervakning. I hamnen i Antwerpen fanns till exempel ett helt nätverk som specialiserat sig på att tömma sjömännens fickor. Värdshusens innehavare söp ner sjömännen och gav dem kredit. Trots försöken att begränsa prostitutionen frodades den. Lönen som hade getts i handen i hamnen försvann ofta på några dagar. När sjömannen fick ett nytt uppdrag var han ofta redan skuldsatt.75 Ibland stannade sjömännen kvar i hamnstäderna en längre tid. Många stater var ovilliga att betala hemresorna för dessa lösdrivare. Enligt konsuln i Spanien vägrade å andra sidan många sjömän som gått av sina fartyg att återvända till Finland, även om de hade fått resan bekostad.76 Myndigheterna hade uppenbarligen svårt att identifiera vem som var i nöd och vem som annars bara gick sina egna vägar.

Förhållandena i världens hamnar var krävande för dem som organiserade välfärdsverksamhet. Syftet med betänkandet som publicerades 1929 var dock att utreda hur välfärdsverksamheten för sjömän kunde utvecklas i Finland. I början av framtidsdiskussionen konstaterades det att Finland låg långt efter de övriga nordiska länderna i fråga om välfärdsverksamheten för sjömän. Och trots att det i Finland hade stiftats flera lagar om social välfärd, behövde sjömännen ”en alldeles särskild effektiv social välfärd, i synnerhet under sin tid i land”.77 Den viktigaste idén i betänkandet gällde förhållandet mellan Sjömansmissionssällskapet och välfärdsverksamheten. Författarna erkände Sjömansmissionssällskapets värdefulla arbete för sjömännens sociala välfärd. De föreslog dock att man skulle utveckla ett system med sjömanshem som en framtida lösning för sjömännens välfärd. Kommittén motiverade sitt beslut med ”den moderna människans längtan efter frihet, särskilt i fråga om tankar och åsikter”.78 Sjömanshemmen var enligt kommittén Sjömännens bostads- och vistelseutrymmen ombord har utvecklats enormt på hundra år sedan skansutrymsom diskuterade frågan framtiden inom väl- mena på S/V Favell – bilden är från 1927. Rederierna färdsarbetet för sjömän. I praktiken var sjö- har velat förbättra besättningens förhållanden och manshemmens verksamhet dock instabil och lagstiftningen förpliktade också till det. År 1948 utfärdades en förordning om bostadsutrymmen för mödosam. Många av dem var beroende av pri- fartygspersonal. Med tiden började man i planeringen vatpersoners arbetsinsatser. Ett bra exempel av fartygens besättningsutrymmen beakta buller, vibrationer, temperatur och naturligt ljus. Det är dock var vaktmästare J.F. Uuros sjömanshem i Lon- svårt att helt eliminera de olägenheter som sjögången don. Generalkonsuln i London, som förordade orsakar. Foto: Finlands sjöhistoriska museums bildsamUuros understödsansökan, ansåg att Uuros ar- ling/Museiverket bete var oersättligt. Men finska staten kunde inte erbjuda Uuro ekonomisk kontinuitet och stabilitet. ”Utan hans sjömanshem skulle generalkonsulatet utan tvivel ha varit tvunget att ta hand om de flesta finska medborgare som bott i hemmet och säkerligen till en mycket högre kostnad än Mr. Uuro”, skrev Edvin Lundström, handelsrepresentanten för ambassaden i London, 1931.79 Uuro å sin sida var missnöjd med situationen. I sin ansökan till Finlands ambassad i London berättade han att han hade inkvarterat ett stort antal sjömän i sitt hem på kredit. En stor del av sjömännens skulder återbetalades aldrig enligt Uuro. Bakom hans verksamhet fanns en stark moralisk övertygelse. ”Mitt hem var fullt av män som hade slut på pengar. Jag ansåg mig inte kunna driva ut dem på

I det självständiga Finland ansträngde man sig för att förbättra sjömännens förhållanden. Även om sjömansmissionssällskapets kristna traditioner uppskattades, ansågs kyrkans värdegrund inte längre motsvara den statliga aktörens behov, det vill säga ”den moderna människans längtan efter frihet, särskilt när det gäller tankar och åsikter”. På bilden Sjömanskyrkans läsesal i Melbourne 1935. Foto: Finlands Sjömanskyrkas arkiv

gatan i misär, utan de fick bo på kredit i mitt hem.”80 Edvin Lundströms beskrivning av Uuros sjömanshem målar upp en intressant bild av den tidiga välfärdsverksamheten för sjömän. Lundström skrev att Uuros sjömanshem skulle ”värderas mycket högt, till och med högre än sjömanshemsföreningen, med tanke på den sociala välfärden.” För att motivera sitt påstående skrev Lundström att Uuro förhöll sig till sjömännen precis som till familjemedlemmar. Enligt Lundström var det trevligare för finska sjömän att bo i sjömanshem som drevs av finländare.81 Utifrån korrespondensen mellan Uuro och konsulatet framstår det tidiga sjömanshemsarbetet som ostrukturerat och oprofessionellt. Finska staten godkände frivilligarbetet som en del av sjömännens officiella system för social välfärd, men kunde inte täcka kostnaderna för verksamheten eller övervaka verksamhetens kvalitet. Vaktmästare Uuros hängivna inställning illustrerade välfärdsarbetet på 1930talet väl. Arbetet genomfördes självuppoffrande och det slukade arbetstagarens hela person, och ibland även förmögenhet. Nu beslutade man att tyngdpunkten i välfärdsarbetet för sjömän skulle flyttas. Det kristna frivilligarbetet som pågått länge uppfyllde inte längre 26

sitt syfte, enligt den kommitté som diskuterade välfärdsarbetet. Kommittén föreslog att välfärdsarbetet i framtiden skulle fördelas så att sjömanshemmen ansvarade för inkvarteringen av sjömännen och Sjömansmissionssällskapet i sin tur skötte den ”öppna verksamheten”. Detta innebar att man skulle leta upp sjömän i hamnstäderna, besöka sjukhus och fängelser samt uppträda ”i offentligheten som deras omvårdare inom de gränser som var möjliga för sällskapet”.82 Önskemålet var att det skulle finnas sjömanshem i alla större utländska hamnstäder. I betänkandet lyfte man fram möjligheten till skandinaviskt samarbete, men uttryckte samtidigt oro över att de multinationella sjömanshemmen inte kunde erbjuda de finska sjömännen en tillräckligt hemlik miljö.83 Utöver att ordna tidsfördriv och bostäder ansåg kommittén att det var viktigt att utveckla bildnings- och upplysningsarbetet för sjömän. Kommittén hade därför sett till att Sjömans-Unionens föregångare, Sjömans- och eldareunionen, hade fått bidrag från staten för att starta biblioteksverksamhet. Kommittén ansåg att unionens nätverk av ombud var användbart i arbetet med att sprida biblioteken, men uttryckte samtidigt sin oro över bibliotekens ”mångfald”. Dessutom lyfte man fram möjligheten att inrätta kommunala filialbibliotek i de största hamnarna i Finland. Kommittén föreslog också att det i de inhemska hamnstäderna skulle inrättas sjömansklubbar som skulle kunna ordna ”upplysande föredrag för sjömän”.84 Kommittén kunde inte lägga fram några mer precisa förslag på hur man skulle åtgärda välfärdsverksamheten, som ansågs vara bristfällig. Även om förslagen i betänkandet inte ledde till några betydande strukturella reformer av välfärdsverksamheten för sjömän, representerade betänkandet en viktig förändring i tankesättet. Sjömansmissionssällskapets arbete, som pågått i årtionden, höll enligt kommitténs mening på att bli omodernt. I framtiden skulle framför allt privata sjömanshem utföra välfärdsarbetet. Parallellt med dessa växte den offentliga maktens åtgärder och arbetarnas bildningsverksamhet fram, om än långsamt. Fastän fackföreningsrörelsen i 1920-talets Finland ännu inte kunde, eller av politiska skäl inte fick, bära ett stort ansvar för välfärdsarbetet för sjömän, var det ett stort steg när arbetet införlivades i strukturen för välfärds- och upplysningsarbetet för sjömän.85

Skandinavisk välfärdsverksamhet uppstår Det alltmer osäkra världspolitiska läget försvårade verksamheten för organ som på 1930-talet strävade efter gränsöverskridande reglering, såsom ILO.86 Den globala lågkonjunkturen gjorde det dock än mer aktuellt att främja arbetstagarnas sociala trygghet.87 Konsekvenserna av lågkonjunkturen påver-

kade också arbetsförhållandena och möjligheterna inom sjöfarten. I många av världens hamnar flockades arbetslösa sjömän i början av 1930-talet. ILO fortsatte sina ansträngningar för att främja social rättvisa inom sjöfartssektorn. År 1936 gav den internationella sjöarbetskonferensen ut rekommendation nr 48 om välfärdsverksamhet för sjömän. Rekommendationen var till innehållet mycket lik den rekommendation om sjömännens välfärd som publicerades 1920.88 Orsaken till att rekommendationerna var likartade var utan tvivel att arbetet med sjömännens välfärd inte hade framskridit internationellt på det sätt som arbetsorganisationen önskade. I Finland hade utvecklingen av sjöfarten fokuserat på att förnya strukturerna och tekniken. Sociala och fritidsrelaterade frågor var inte avgörande för rederinäringen och därför var det lätt att skjuta upp behandlingen av dem. Arbetstagarsidan fick ännu inte sin röst hörd i de organ som planerade sociala reformer, eller om så var fallet hade den ännu inte någon betydande makt att styra utvecklingen.89 Utvecklingen av sjömännens sociala förhållanden i Finland var en del av en större helhet. Finlands nationella lagstiftning om socialförsäkring och arbetstagarnas sociala trygghet framskred långsamt. Redan på 1920talet hade man skissat på en socialförsäkring som skulle omfatta alla finska medborgare i en viss ålder. Arbetet med frågan fortsatte under 1930-talet, men utvecklingen av systemet gick trögt. I Finland fanns det fortfarande ett stort antal olika pensions- och socialhjälpskassor med rötter från 1800-talet eller början av 1900-talet. Den nationella reformen av den sociala tryggheten var enorm.90 Internationella arbetsorganisationens nya rekommendation om sjöfarten satte press på Finland att på nytt utreda sjömännens sociala ställning och tillhörande lagstiftning. Sjöarbetskommittén som tillsattes 1937 för att gå igenom ärendet tog dock inte ställning i frågor om välfärd för sjömän i någon i större utsträckning. Den hänvisade i sitt arbete till 1929 års betänkande om en välfärdsreform och ansåg att riktlinjerna i betänkandet fortfarande var aktuella. Däremot behandlade kommittén sjömännens arbetsvillkor och sociala trygghet. Den beredde till exempel ett förslag om sjömännens boende på fartygen och en semesterlag och utredde frågor relaterade till mönstringen.91 Kriget kom dock i vägen för reformerna som kommittén föreslagit och lagförslagen som kommittén planerat förverkligades inte.92 Det allmänna målet med regleringen av sjöfarten var att harmonisera de nordiska sjöfartslagarna. Därför hade de nordiska länderna redan i slutet av 1920-talet sjömanslagar med nästan samma innehåll. Finland följde den nordiska linjen i sjöfartslagstiftningen, vilket till exempel i kommittéarbetet som inleddes 1937 innebar ett omfattande nordiskt samarbete och informationsutbyte.93 Påtryckningarna att utveckla de sociala förhållandena inom sjöfarten kom från Internationella arbetsorganisationen, det nordiska samarbetet och den allt starkare fackföreningsrörelsen.94 I förhandlingssituationer hade dock fackföreningsrörelsen ännu inte särskilt stort in-

flytande på 1930-talet. En stor del av anställningarna inom sjöfarten var korta och tillfälliga. Dessutom var många sjömän anställda hos utländska redare.95 Detta försvagade Sjömans-Unionens förhandlingspositioner, som inte heller i övrigt var goda under 1930-talets politiska högerströmning. Samtidigt ansågs rederinäringens roll i utvecklingen av samhällsekonomin vara så pass viktig att den hade en ut96 märkt förhandlingsposition. Inställningen till reformen av sjöfartslagstiftningen och förbättringen av sjömännens ställning var inte positiv i Finland. Reformerna kom till som ett resultat av en långsam förhandlingsprocess och slutresultatet behagade inte alla. Finlands skeppsbefälsförbund skrev till sjöarbetskommittén för att invända mot 1937 års lag om mönstring och registrering av sjömän. I sitt brev hävdade förbundet att sjömansbeståndet i vårt land hade försämrats kvalitativt. Och när förbundet talade om sjömansbeståndet avsåg det ”naturligtvis” de klasser som ingick i besättningen.97 Enligt Skeppsbefälsförbundets uppfattning hade segelfartygssjöfarten varit fostrande, men dess fostrande inflytande hörde till det förflutna. Enligt brevet hade det tidigare rått ”en relativt sträng disciplin” till sjöss och den lindriga formen av lagen som trädde i kraft ”gav inte befälet den makt och auktoritet som behövdes för att förhindra lydnadsbrott”.98 Skeppsbefälsförbundet avslutade sin vädjan med följande ord:

Förr låg hamnarna i städernas omedelbara närhet, vilket underlättade landtransporterna av fraktgodset. Samtidigt var stadens lockelser också lättillgängliga för sjömännen. Foto: Eino Heinonen/Helsingfors stadsmuseum

Hur det än är så talar fakta för sig själva. Den kvalitativa nivån på vårt sjömansbestånd har i stort sett sjunkit betänkligt. Man bör sträva efter att det sämre elementet som nu i allt större utsträckning söker sig till sjöss, elimineras från detta krävande yrke där moralisk uthållighet efterfrågas. I stället borde de för sjömansyrket lämpade ynglingar, som valt denna bana för sig själva, få ett effektivare och förbättrat socialt stöd.99

Utveckling måste ske, men hur, det var man inte enig om. Redarna betraktade sjömännen som en blandad grupp som krävde moraliskt stöd och vägledning och som framför allt behövde disciplin och handledning. Arbetskulturen till sjöss och sjömännens sociala ställning förändrades långsamt trots de internationella påtryckningarna. De finska lagstiftarna och sjöarbetskommittén kände tveklöst till kraven i Internationella arbetsorganisationens rekommendation från 1936 om välfärdsverksamhet för sjömän. De primära frågorna om sjömännens sociala trygghet handlade dock fortfarande om arbetstider, boende ombord, mat och hälsa. Även främjandet av dessa frågor krävde en attitydförändring hos de redare och fartygsbefäl som var vana vid den gamla världen. Sociala reformer kostade och enligt redarna försvagade de handelsflottans lönsamhet. Även om utvecklingen av välfärdsstrukturen för sjömän var långsam i Finland, hade Internationella arbetsorganisationens rekommendationer en betydande inverkan på utvecklingen av strukturen på välfärdsverksamheten för sjömän i Norge, Sverige och Danmark. I Norge bildades Statens Velferdsråd for Handelsflåten 1946. I Sverige fick Handelsflottans Välfärdsråd en egen lag 1948 och i Danmark utfärdades samma år en lag som låg till grund för inrättandet av Handelsflådens Velfærdsråd. I Sverige och Norge grundades stiftelser som stöd för välfärdsverksamheten och staten ansvarade för stiftelsernas kapital.100 Därigenom skapades ett lagstadgat och trepartsfinansierat välfärdssystem för sjömän i de övriga nordiska länderna före decennieskiftet. Lagstiftningen som styrde sjömännens välfärdsverksamhet var mycket enhetlig i de nordiska länderna. Kärnan i välfärdsarbetet var ett centralt organ som styrde, övervakade och skötte planeringen. Finansieringsmodellen som låg till grund för välfärdsverksamheten var också enhetlig. Med stöd av Internationella arbetsorganisationens rekommendation från 1942 om finansiering av välfärdsverksamheten ordnades finansieringen så att sjömännen, redarna och staten delade på ansvaret. Principen var att sjömän och redare betalade lika mycket för välfärdsverksamheten och staten lika mycket som dessa två tillsammans.101 Staten, sjömännen och redarna var med i förvaltningen av de nordiska välfärdsorganisationerna. Utöver dessa ingick även den lokala sjömanskyrkan i förvaltningen. Välfärdsarbetet omfattade många av de arbetsformer som baserades på frivillighet och som var bekanta sedan tidigare årtionden. Till exempel fanns det egna avdelningar för sjömansidrott, fartygsbibliotek samt redaktions- och informationsärenden.102 Det väsentliga var dock att det tidigare splittrade fältet av välfärdsverksamhet förenhetligades och underställdes en centraliserad ledning. Förutom i de nordiska länderna sköttes välfärdsverksamheten för sjömän i början av 1950-talet med offentliga medel till exempel i England, Frankrike och Sovjetunionen.103

Välfärdsarbetet söker sin aktör i Finland I augusti 1946 tillsattes en sjöarbetskommitté i Finland för att förbättra sjömännens arbetsförhållanden. Bakgrunden till kommittén var Internationella arbetsorganisationens internationella sjöarbetskonferens i Seattle sommaren 1946. Sjöarbetskommittén skulle utreda förhållandet mellan förslagen från sjöarbetskonferensen i Seattle och den finska lagstiftningen och bereda de förslag som behövdes för att utveckla sjöfartslagstiftningen.104 Huvudfokus för sjöarbetskonferensen i Seattle låg på att förbättra den so105 ciala tryggheten för sjömän. De viktigaste målen med konventionen var att garantera hälsovård för sjömän samt att ordna trygghet under perioder av arbetslöshet och ålderdomen. I Finland kom sjöarbetskommittén snabbt framåt i sitt beredningsarbete och redan 1946 färdigställde den ett förslag om sjömäns bostadsutrymmen ombord och deltog i arbetet med att ta fram en semesterlag för sjömän.106 Under de kommande åren granskade kommittén bland annat frågan om läkarundersökningar för sjömän och pensionssystemet.107 Sjömans-Unionens ökade inflytande drev reformerna framåt. Den trepartsstruktur som ILO krävde i sina rekommendationer hade kommit i gång i Finland.108 År 1949 bad sjöarbetskommittén socialministeriet om tillstånd att fortsätta kommitténs arbete på obestämd tid för att de konventioner som antogs vid Seattlekonferensen 1946 skulle kunna ratificeras i Finland. Kommittén beskrev sitt arbete som mycket omfattande och tidskrävande, och kunde därför inte bedöma hur länge arbetet skulle pågå. Utvecklingen av lagen skulle ske i nära samarbete med motsvarande myndigheter i Sverige, Danmark och Norge och det var enligt kommittén ”under rådande förhållanden därför nödvändigt” att fortsätta arbetet.109 Under sina första verksamhetsår hann kommittén inte ägna sig åt frågor om sjömännens trivsel. Sjömans-Unionens inflytande i kommittén hade ökat till den grad att unionen hade möjlighet att bestämma vilka frågor som skulle behandlas i den sjöarbetskommitté som tillsattes 1946. Unionens ordförande Niilo Välläri110 ansåg att frågan om sjömännens boendeförhållanden var viktig och bidrog till att ärendet framskred snabbt. Därmed började beslutanderätten om vilka områden som skulle utvecklas inom sjömännens sociala välfärd och trygghet övergå till arbetstagarorganisationerna.111 Några årtionden tidigare hade motiveringarna till välfärdsverksamheten för sjömän varit moraliska och starkt baserade på den kristna världsbilden. Tack vare den allt starkare fackföreningsrörelsen, de internationella påtryckningarna och den framväxande välfärdsstaten kunde välfärdsverksamheten för sjömän nu byggas upp på en grund av samhällelig och social rättvisa.112

I uppföljningen av Internationella arbetsorganisationens rekommendationer fanns det också en mer omfattande dimension relaterad till Finlands ställning. Deltagandet i ILO:s verksamhet förband Finland till de västliga demokratierna och FN:s verksamhetsfält redan innan Finland kunde ingå avtal med dessa på grund av Sovjetunionens inflytande. Den verksamhetsidé som bygger på ILO:s trepartsprincip stärkte också fackföreningsrörelsens närvaro i lagstiftningsprocessen. Ett förhandlingssamhälle som siktade på universell social utjämning höll på att förvandlas från en vänster113 utopi till lagstiftad verklighet. Långsamt började det uppstå en modell där samhället byggdes upp av arbetsmarknadens parter, i synnerhet av deras ledning, och av staten.114

Offentlig välfärdsverksamhet uppstår Handels- och industriministeriet kontaktade sjöarbetskommittén i september 1951. I sitt brev tog ministeriet upp den nordiska välfärdsverksamheten och framför allt sjömännens idrottsverksamhet.115 Bollen hade satts i rullning av Sjömans-Unionens studiesekreterare Bengt Johansson, som hade frågat den svenska välfärdsaktören om möjligheterna för finska sjömän att delta i deras verksamhet. Till följd av detta hade Sveriges välfärdsorganisation kontaktat Finlands utrikesministerium. Eftersom Finland ville fullgöra sin skyldighet i fråga om den nöjesverksamhet som tagits upp vid sjöarbetskonferensen i Seattle 1946, överlämnade utrikesministeriet ärendet till sjöarbetskommittén för utlåtande.116 Initiativ relaterade till välfärdsverksamheten hade också börjat komma från de finska sjömansorganisationerna i större omfattning.117 Detta var förståeligt, eftersom de övriga nordiska länderna bara några år tidigare hade fått egna välfärdsorganisationer för sjömän och lagar som styrde dem.118 Att välfärdsverksamheten ordnades på ett oproportionerligt sätt skiljde Finland från de övriga nordiska länderna. Förhandlingskontakten för utarbetandet av sjölagarna var etablerad sedan årtionden och det stod klart att Finland måste ta ställning till hur välfärdssystemet skulle utvecklas. I Finland utvecklades välfärdsverksamhetens struktur när Sjömans-Unionen, Arbetarnas Bildningsförbund (ABF) och Folkets Bildningsförbund grundade en studiekommission för handelsflottan, Kauppalaivaston opintotoimikunta, 1947. Studieverksamheten möjliggjordes av det anslag på 150 000 mark som handels- och industriministeriet beviljade ur inkomsterna från lästavgifter.119 Studiekommissionens principer byggde på exempel från Sverige och Norge.120 Verksamheten var småskalig och bestod till exempel i att leverera brevkurser till sjömän. Även om undervisningen var avsedd som allmänbildande betonades de ämnen och perspektiv som fackföreningsrörelsen ansåg vara viktiga i kursernas innehåll.121 Inrättandet

av en studiekommission för handelsflottan var en del av en vidare utveckling av arbetarnas bildningsrörelse. Efter andra världskriget utvidgades ABF:s verksamhet till att omfatta till exempel skogs- och flottningsarbetare. Skogshyggenas flyttbara bibliotek och fartygens biblioteksskåp var ett resultat av spridningen av samma bildningsideal. Enligt ABF var det fråga om en ”uppfostringsuppgift”, snarare än att erbjuda fritidsverksamhet. Ur arbetsgivarnas perspektiv var biblioteken nyttiga, eftersom man trodde att de skulle minska drickandet och andra störande beteenden. Detta var vad folkbildarna hade tänkt sig redan i slutet av 1800-talet. För ABF handlade det om att bygga upp världsbilden för personer som arbetade under svåra förhållanden, främst män. Utbyggnaden av biblioteksverksamheten hade också stöd från statsförvaltningen. I studiecirkelkommitténs betänkande från 1950 konstateras att bildningen också måste omfatta ämnen som kan användas för att bygga upp en livs- och världsåskådning. På så sätt skapade man förutsättningar för ett harmoniskt sinnelag.122 År 1951 kontaktades handelsflottans studiekommission av sjöarbetskommittén. Enligt sjöarbetskommittén skulle studiekommissionen i framtiden också kunna sköta frågor som gällde sjömännens idrottsverksamhet.123 Studiekommissionens problem var dock att finansieringen baserade sig på donationer och årliga anslag, såsom bidrag ut lästavgifterna. Därför var det svårt att utveckla arbetet på lång sikt. I handelsflottans studiekommission påbörjades hösten 1951 ett utvecklingsarbete med tanken att den skulle ansvara för välfärdsverksamheten i framtiden. Sjöarbetskommittén meddelade utrikesministeriet att det redan fanns en verkställande organisation i Finland som ansvarade för välfärdsverksamheten. Den nationella frågan om sjömännens välfärd var alltså löst. Utrikesministeriet levererade material från Sverige till studiekommissionen som stöd när arbetet skulle inledas. I studiekommissionen uppfattades anvisningarna som en uppmaning att inleda en omfattande nationell välfärdsverksamhet, även om det ekonomiska underlaget för verksamheten var betydligt mindre än i de övriga nordiska länderna.124 På mötet när studiekommissionen planerade idrottsverksamheten var stämningen entusiastisk och självsäker: Direktör Alakari påpekade att eftersom det finns en studiekommission som står till förfogande, skulle det vara tanklöst att ta ifrån den uppgifterna. Hautamäki sade att arbetet i Sverige är organiserat på samma sätt. [...] Nöjesverksamheten bör ha samma utgångspunkt som i Skandinavien.125

”Utopia” Samtidigt som sjöarbetskommittén överlät välfärds- och trivselarbetet för sjömän till handelsflottans studiekommission, utvecklade kommittén en helt ny modell för välfärdsverksamheten för sjömän i Finland. Från och med november 1951 började man vid sjöarbetskommitténs möten behandla förslaget till en lag om en välfärdsfond för sjömän. Redan vid det första mötet där ärendet behandlades föreslog Sjömans-Unionens Niilo Välläri att man borde lägga fram ett förslag till statsrådet om att få någon form av grundpenning och dessutom borde man utarbeta ett program för välfärdsverksamheten. Enligt Välläri skulle till exempel läst- eller fyravgifterna kunna gå till detta ändamål.126 Sjöarbetskommittén var enig i sitt arbete och beslöt att fortsätta utveckla välfärdsverksamheten för sjömän även under sina kommande möten.127 Redan dagen därpå kom Tauno Saijonmaa från handels- och industriministeriet till kommittén för att bli hörd i egenskap av sakkunnig. Enligt Saijonmaas redogörelse hade staten fått in 4,5 miljoner mark i lästavgifter 1950 och enligt lagen skulle medlen användas till sjömännens välfärd. En stor del av pengarna hade använts till att stödja verksamheten som bedrevs av sjömanshemsföreningen, handelsflottans studiekommission och Sjömansmissionssällskapet samt till att upprätthålla Sjömans-Unionens bibliotek. Enligt sjöarbetskommitténs uppfattning var det främst utländska sjömän och finska turister som använde sjömanshemsföreningens hem utomlands 1951. Enligt Sjömans-Unionens Niilo Välläri hade sjömanshemsföreningen förlorat sin betydelse i början av 1950-talet.128 Vi befann oss i en situation där de medel som influtit från lästavgifterna fördelades på ett splittrat fält för sjömännens välfärd. Dessutom hade största delen av lästavgifterna, det vill säga 2,6 miljoner mark, anvisats för sjöräddningsverksamhet. Välfärdsarbetet för sjömän stod inför en strukturomvandling. Sjömanshemsverksamheten, som i början av 1930-talet fortfarande ansågs vara den viktigaste arbetsformen, hade enligt kommittén avtagit och det fanns inga nya nationella välfärds- och upplysningsorganisationer som även var verksamma utomlands. Sjömansmissionssällskapets arbete kunde inte heller betraktas som en bärande del av det nationella välfärdssystemet på 1950-talet, eftersom en aktör som stödde sig på kristna värderingar inte längre motsvarade sjömännens världsbild, vilket konstate129 rades redan i betänkandet från 1929 om välfärdsverksamhetens framtid. På 1950-talde hade frivilligorganisationerna alltjämt en viktig betydelse inom den finska välfärds- och hjälpverksamheten. Även om statens betydelse som garant för den sociala tryggheten hade ökat under hela 1900-talet, hade flera frivilligorganisationer fortfarande sin plats i det fin-

Under segelskeppens tid var det mycket arbete ombord, men sjöresorna var långa. I gynnsamt väder var besättningsmedlemmarna tvungna att hitta på något tidsfördriv när de var lediga. Foto: Finlands sjöhistoriska museums bildsamling/Museiverket

130

ska välfärdssystemet. Därför var också svårt att förända sjöfartens välfärdsstruktur. Å ena sidan efterfrågade man en statlig aktör och å andra sidan stödde man sig på flera olika frivilligorganisationer. Välfärdsarbetets praxis hade under årtionden byggt på Sjömansmissionssällskapets och sjömanshemsföreningens idéer, arbete och nätverk. Även om sjöarbetskommittén byggde upp ett nytt välfärdssystem, var det årtionden av arbete som låg till grund för detta system.131 Sjöarbetskommitténs arbete med att ordna sjömännens välfärd fortskred, och vid mötet i december 1951 behandlades det första förslaget till lag om välfärdsfonden för sjömän. Välfärdsfondens viktigaste nyhet var dess finansieringsgrund. I lagförslaget föreslogs att varje sjöman skulle betala 50 mark, varje redare 50 mark och att staten i sin tur skulle betala 100 mark för varje sjöman enligt skandinavisk modell.132 En vecka senare diskuterade kommittén redan idén om ett välfärdsråd för sjömän och dess uppgifter:

Välfärdsrådet ska efter behov försöka inrätta och upprätthålla sjömanshem i hamnarna, främja studie- och idrottsverksamhet bland sjömän, förse fartygen och sjömanshemmen med litteratur samt även i övrigt arbeta för att främja sjömännens psykiska och fysiska välfärd samt deras rekreation. Välfärdsrådet kan samarbeta med motsvarande organ i Finland och utomlands.133

På några månader hade man i Finland skapat ett system motsvarande det nordiska systemet som skötte välfärds- och rekreationsverksamheten för sjömän, om än bara på papper. Under arbetet med lagen hade sjöarbetskommittén konsulterat motsvarande myndigheter i de övriga nordiska länderna och skaffat material som dessa producerat. Det planerade välfärdsrådets verksamhetslogik och finansiering motsvarade det system som skapats i de övriga nordiska länderna och som i sin tur byggde på Internationella arbetsorganisationens rekommendationer. Före årsskiftet 1952 finjusterades lagen och på förslag av Niilo Välläri från Sjömans-Unionen diskuterades rollen och maktfördelningen för de lokala kommittéer som eventuellt skulle inrättas i hamnarna.134 I början av 1952 var kommitténs förslag till lag om välfärdsfonden för sjömän och välfärdsrådet för sjömän färdigt att sändas vidare.135 Förslaget öppnade upp för en ny syn på välfärdsverksamheten för finska sjömän. Välfärdsrådet skulle enligt sjöarbetskommitténs planer överta alla tidigare uppgifter i anslutning till sjömännens välfärd och dessutom fungera som ett organ som koordinerade den frivilliga välfärdsverksamheten.136 Sjömans-Unionens starka ställning var betydelsefull i beredningsarbetet. Niilo Välläri lyfte fram unionens perspektiv och behov i kommittéarbetet. Det var lätt för honom att få ordet eftersom Sjömans-Unionens status hade ökat under åren efter andra världskriget. Många av de reformer som bereddes av sjöarbetskommittén och som presenterades vid Seattlekonferensen framskred i riksdagen ända fram till färdiga lagar. Sjömans-Unionens ledare Niilo Välläri byggde under sitt flera årtionden långa ordförandeskap upp ett oemotsägligt strejkvapen – det avlägsna landet som värnade om sin ekonomiska tillväxt var tvunget att böja sig inför det. Detta i kombination med vinterns frusna hav gjorde unionen oerhört inflytelserik.137 År 1945 konstaterade Välläri vid unionens femte representant möte att ”förhållandena ombord på fartygen måste vara så trivsamma att man inte behöver söka sig någon annanstans för att hitta något bättre”.138 Det fanns också en annan aspekt. Förbundets arbetstagare skulle ha god funktionsförmåga och vara kompetenta.139 Förslaget om välfärdsfonden för sjömän tjänade också detta syfte.

Redarna var dock oense om behovet av sociala reformer och deras konsekvenser. Hilding Hallberg, verkställande direktör för Finlands redareförening – Suomen laivanvarustajain yhdistys, skrev i sin reservation mot sjöarbetskommitténs förslag till sjömanslag 1952, att man ”i strävan efter social enhetlighet ännu en gång har underlåtit att beakta våra faktiska förutsättningar att bära en ny höjning av sjömännens sociala nivå.”140 Enligt Hallberg var strävan att nå nordisk nivå i och för sig berömlig, men för att de sociala intressena skulle vara enhetliga krävdes det att även ländernas handelsflottor var enhetliga. Så var dock inte fallet enligt Hallberg, utan Finland låg efter de övriga nordiska länderna i utvecklingen.141 Några år tidigare hade Hallberg i redareföreningens namn bedömt sjöarbetskommitténs förslag till en ny sjöarbetstidslag. Enligt Hallberg var det fel av ett litet fattigt land ”att med stöd av den internationella konventionen ta på sig allt fler ansenliga bördor innan de riUnder den första tiden med maskindrivna fartyg kare sjöfartsländerna har börjat genomföra så- var hamntiderna fortfarande långa på grund av dana reformer”.142 Hallberg skrev att den finska tekniken och stuvarna, som endast jobbade dagskift. sjöfarten belastades av många svårigheter som Sjömanskyrkorna ordnade utflykter till sevärdheter och evenemang för sjömännen. På bilden sjömän de rikare länderna inte hade att bära. Därför på en utflykt i Bryssel arrangerad av sjömanskyrkan skulle en överdriven entusiasm för att genom- i Antwerpen i mitten av 1950-talet. Foto: Finlands föra Internationella arbetsorganisationens re- Sjömanskyrkas arkiv kommendationer vara obetänksam.143 Redareföreningen var också missnöjd med landets ledning, som 1947 godkände ett förslag om ändring av sjömännens semesterlag som skrivits med utgångspunkt i Seattlekonferensen. Reformen inverkade enligt föreningen redan på sjöfartens lönsamhet i Finland. Dessutom anklagade föreningen regeringen för att ha ”gynnat lättsinniga samhällsreformer”.144 Sommaren 1953 gav Finlands redareförening sitt utlåtande om sjöarbetskommitténs förslag till lag om välfärdsfonden för sjömän. Tonen var bekant från tidigare år, men det fanns också förståelse för projektet. Själva idén att inrätta en välfärdsfond för sjömän är god. I den allmänna motiveringen till lagförslaget föreslås mycket vägande skäl som stöd för ett sådant socialpolitiskt arrangemang. Det måste erkännas att möjligheterna för

vår handelsflotta i den internationella konkurrensen åtminstone delvis är beroende av själva flottans kvalitet. Det är känt att man i olika sjöfartsländer just under tiden efter andra världskriget börjat ägna allt större uppmärksamhet åt sjömäns välfärd.145

Här upphörde dock redarnas förståelse för lagförslaget. I utlåtandet konstaterades att Finland, i motsats till vad kommittén framförde, inte hade släpat efter de övriga nordiska länderna beträffande de sociala reformerna för sjömän. Enligt redareföreningen förhöll det sig tvärtom. Den egentliga kärnan i utlåtandet var att Finland ännu inte var redo för de reformer som sjöarbetskommittén föreslog. Den finska handelsflottan var enligt förening liten och i dåligt skick jämfört med de övriga nordiska handelsflottorna. Dessutom försämrade den globala sjöfartskonjunkturen situationen för den finska handelsflottan. Idén om en välfärdsfond var bra, men tajmingen omöjlig. Det är anmärkningsvärt att rederinäringen i sitt yttrande lyfte fram sambandet mellan ”flottans kvalitet” och framgång i den internationella konkurrensen. Det var fråga om en betydande attitydförändring. Denna koppling kom att stärkas under de kommande årtiondena. Men än så länge var den bara tomma ord. Enligt redareföreningen skulle den typ av välfärdsråd som föreslagits kunna inrättas om staten stod för alla kostnader. Vidare påminde föreningen om att den svenska riksdagen endast ett år tidigare hade beviljat 10 miljoner kronor till välfärdsarbetet för sjömän. Den finska staten borde enligt föreningen kunna göra samma sak. Hela frågan skulle då enligt föreningen vara ordnad för en lång tid framöver, tills den finska handelsflottan hade uppnått en tillräcklig storlek och konkurrenskraft. Då skulle redarna kunna delta i finansieringen av välfärdsarbetet för sjömän.146 Redarna var inte de enda som ansåg att sjöarbetskommitténs lagförslag var problematiskt. Sjöfartsorganisationernas inställning till idén var försiktigt positiv, men det ställdes många villkor. Finansministeriet konstaterade i sitt utlåtande att man måste komma bort från fonder som ligger utanför budgeten. Enligt ministeriet borde välfärdsfonden för sjömän ingå i den statliga budgeten som stod under riksdagens överinseende.147 Därmed var hela idén med att inrätta en välfärdsfond felaktig och ett minne från den gamla världen. Problemen med lagförslaget var inte bara administrativa och relaterade till rederinäringens intressen. Lagförslaget skulle flytta tyngdpunkten i välfärdsverksamheten från Finska Sjömansmissionssällskapet och sjömanshemsföreningen. De lyfte i sina yttranden fram betydelsen av sitt eget

arbete och dess historia. Sjömanshemsföreningen var upprörd över att deras arbete nedvärderades och ansåg att sjöarbetskommitténs lagförslag var felaktigt. Enligt sjömanshemsföreningen hade den redan i årtionden utfört ovärderligt och mångsidigt välfärdsarbete för sjömän. Utlåtandet innehöll en lång lista över de arbetsformer som föreningen bedrev i utländska hamnar, från tolktjänster och sjukhusbesök till kreditgivning. ”Kommittén nämner ingenting om alla dessa aspekter som är viktiga för sjömännen.”148 Utöver att sjömanshemsföreningens utlåtande förmedlade föreningens upprördhet ifrågasatte det hela välfärdsreformen. När det gäller planen om att få till stånd en stor organisation, som också skulle ta hand om sjömanshemmen i de inhemska hamnarna, torde den betraktas som en utopi. En stor centraliserad organisation skulle kräva så stor administrativ personal och ha så höga lönekostnader att en betydande del av medlen skulle gå till administration och löner, vilket skulle vara till skada för sjömansvälfärden. Dessutom måste det åtminstone i de större inhemska hamnarna anses vara kommunernas skyldighet att ansvara för sjömanshemmen.149

I sjömanshemsföreningens utlåtande varnade man för en ”överorganisation” som skulle medföra onödiga kostnader i en situation där det redan finns en aktör som utför arbetet. Handelsflottans studiekommission var inne på samma linje och ville också betona betydelsen av sitt eget arbete. Studiekommissionen var oroad över om de tidigare erfarenheterna av välfärdsarbetet skulle komma att utnyttjas tillräckligt väl.150 De problem som lyftes fram i utlåtandena handlade om mer omfattande frågor som gällde makt och organisationspolitik. Organisationerna som hade arbetat länge med välfärd fick regelbunden offentlig finansiering, som hotades i och med den nya aktören. Niilo Välläri ansåg att sjömanshemsföreningens verksamhet var obetydlig, vilket säkert inte gick föreningen obemärkt förbi. Sjöarbetskommitténs inställning framgick av motiveringen till lagen om välfärdsfonden. Motiveringen kritiserades enormt av sjömanshemsföreningen. Dessutom fanns det politiska problem förknippade med inrättandet av välfärdsrådet. Handelsflottans studiekommission krävde i sitt utlåtande att minst hälften av medlemmarna i det blivande välfärdsrådet skulle vara företrädare för sjömansorganisationerna.151 Samma kamp om maktfördelningen fördes till exempel gällande eventuella lokala kommittéer i välfärdsrådet. Politiken sträckte sig än en gång till anskaffning-

en av böcker. I 1929 års kommittébetänkande hade man oroat sig för att Sjömans-Unionens fartygsbibliotek inte skulle vara jämlika. Nu påpekade Finlands biblioteksförening i sitt utlåtande att ”biblioteket borde bli sådant att alla parter erkänner det som opartiskt och avsett för alla”.152 Kampen om sjömännens själar fördes på och mellan raderna i utlåtandena. Alla aktörer strukturerade dock inte den kommande reformen genom organisationspolitiken, utan det fanns också en större oro relaterad till världsåskådningen. Finska Sjömansmissionssällskapet skrev tvetydigt i sitt utlåtande: Vi är villiga att se även den föreslagna välfärdsorganisationens verksamhet, om den inte tar tid från vår egen verksamhet och sker i en anda som är förenlig med den anda som ligger till grund för hela vår verksamhet.153

Fältet med välfärdsverksamhet för sjömän var mångfacetterat, både sett till praxis och mentalitet. Sjöarbetskommitténs föreslagna reform av välfärdsverksamheten för sjömän fick de organisationer som deltagit i välfärdsarbetet på sin vakt. I och med utlåtandena ritades olika skiljelinjer upp med anknytning till världsåskådningen och välfärdsverksamhetens historia. Lagförslaget om välfärdsfonden för sjömän kom till snabbt i kommittén, men godkännandet av förslaget inom välfärdsarbetet och statsförvaltningen gick trögt. Arbetsmarknadsparternas argumentation och påtryckningsmedel hade dock funnit sin väg. I diskussionerna ställdes den finska sjöfartens förmodade lönsamhet mot den sociala trygghet som ansågs vara tillräcklig för sjömännen. Hur väl argumenten fungerade berodde bland annat på sjöfartens konjunkturer, läget i Finlands nationalekonomi och effektiviteten i sjömännens påtryckningspolitik. Förhandlingarna gällde också välfärdsarbetets historia och framtid. Alla parter tolkade förhållandena och utvecklingen inom sjöfarten och det tillhörande välfärdsarbetet ur sitt eget perspektiv.

”En praxis för hur ärenden ska skötas” Välfärdsverksamhetens struktur sökte sin form under 1950-talet. Sjöarbetskommitténs förslag till lag om inrättande av en välfärdsfond för sjömän framskred långsamt och påtryckningarna var inte tillräckliga för att påskynda processen. Övriga frågor var viktigare för sjöfartens förhandlingsparter och för förvaltningen. Kärnan i välfärdsverksamheten för sjömän var frågan om hur lästavgifterna användes, vilket Tauno Saijonmaa, sakkunnig vid handels- och industriministeriet, hade förtydligat för sjöarbets-

kommittén. Lästavgifterna fördelades mellan flera aktörer och utgjorde inte ett tillräckligt kapital för att någon skulle kunna åstadkomma en permanent och omfattande välfärdsstruktur.154 Även om reformen av välfärdsverksamheten stod och stampade hade den finska förvaltningen ett tydligt mål: att nationen skulle utvecklas på ett övergripande sätt i en rättvis och ändamålsenlig riktning. Det svindlade inte för riksplaneringskommitténs sakkunniga när de utstakade riktlinjerna för till exempel trafiken och regionpolitiken. Sjömännen och hamnarna ingick också i detta projekt som reformerade och åtgärdade den sociala verk155 ligheten. Det fanns bara så mycket att göra på nationell nivå att inte ens Sjömans-Unionens synliga och aktiva intressebevakningspolitik kunde påskynda utvecklingen ytterligare. Det nationella utvecklingsarbetet styrdes av framtidsorientering och tro på det gick att kontrollera utvecklingen.156 Ur detta perspektiv var sjömännens irrationella och självdestruktiva beteende i hamnarna ett misstag i helhetsbilden. En berusad sjöman som slösat bort sina pengar var inte till nytta för nationen, inte för facket och inte heller för rederinäringen. Ur förvaltningens och de nationsbyggande organisationernas synvinkel måste det ske framsteg.157 Internationella arbetsorganisationens biträdande generaldirektör Luis Alvarado kontaktade statsrådet brevledes under vårvintern 1953. I sitt brev ville Alvarado [...] rikta regeringens uppmärksamhet på de rekommendationer som syftar till att utarbeta välfärdsplaner baserade på ömsesidigt internationellt samarbete och som berör alla sjömän, oavsett nationalitet eller ras, och vars finansiering bör bygga på en tillfredsställande och varaktig grund och inte uteslutande på privata institutioner.158

De internationella påtryckningarna på att utveckla välfärdsverksamheten i Finland fortsatte. Det viktiga för ILO var att den offentliga makten skulle delta i finansieringen av sjömännens välfärdsverksamhet i större utsträckning än tidigare och att finansieringen var förutsägbar. Många aktörer utförde fortfarande välfärdsarbete för sjömän med hjälp av bidrag och donationer. Alvarado listade i sitt brev ILO:s rekommendationer om välfärdsverksamheten för sjömän och bad den finska regeringen att rapportera om de åtgärder som vidtagits för att uppfylla kraven i dessa rekommendationer.159 Arbetsmarknadsparterna hade dock inte nått tillräcklig enighet avseende lagen om välfärdsfonden och det fanns inte mycket att rapportera till Internationella arbetsorganisationen.

År 1957 behandlade statsrådets finansutskott äntligen lagförslaget om välfärdsfonden för sjömän som sjöarbetskommittén utarbetat fyra år tidigare. Finansutskottet framförde i sitt utlåtande kort och gott att lagförslaget inte kunde genomföras i den föreslagna formen och projektet rann ut i sanden tills vidare.160 Sjömansorganisationerna, främst SjömansUnionen, krävde dock att ärendet skulle tas vidare.161 Delvis av denna anledning tillsatte statsrådet i december 1958 på förslag av socialministeriet en delegation för sjömansärenden som skulle ge socialministeriet utlåtan162 den i ”särskilda frågor” som gällde sjömän. De viktigaste uppgifterna för delegationen var att ge utlåtanden i frågor som gällde ändring och utveckling av sjömanslagstiftningen samt att ”förbereda behandlingen av de konventioner och rekommendationer som Internationella arbetsorganisationen antagit för att precisera statsmaktens ståndpunkt”.163 Socialministeriet hade inte tillräcklig sakkännedom för att lösa sjöfartsfrågor. Å andra sidan hade man redan under sjöarbetskommitténs tid vant sig vid att behandla sociala frågor inom sjöfarten enligt trepartsprincipen utanför den egentliga tjänstemannakåren.164 Delegationen motiverade dessutom sin nödvändighet med att socialministeriet hade klandrats för att ha skött sjömännens ärenden långsamt. Kritiken hade främst kommit från Sjömans-Unionen. Veikko Kanerva, sekreteraren för delegationen för sjömansärenden, skrev att det ”förekommer sanktioner då och då” på grund av denna tröghet. Dessutom skrev Kanerva i sin rapport till socialministeriet att det på sjöfartslagstiftningens område ”finns en praxis för hur ärenden ska skötas. (Organisationer medverkar.)” Anteckningen i promemorian innebar att trepartssystemet som Internationella arbetsorganisationen förutsatte vid behandlingen av arbetstagarnas sociala frågor höll på att utvecklas till rådande praxis i Finland.165 Delegationen övertog uppdraget att utreda frågor om välfärdsverksamheten för sjömän med utgångspunkt i sjöarbetskommitténs beredning 1948–1952. På förslag av sjömansorganisationerna baserades arbetet fortfarande på Internationella arbetsorganisationens rekommendation nr 48 angående sjömännens välfärd i hamnarna från 1936. Delegationen arbetade snabbt. Detta berodde delvis på att den kunde basera sitt arbete på sjöarbetskommitténs tidigare förberedande arbete. I april 1959 färdigställde delegationen ett betänkande om främjandet av välfärdsverksamheten för sjömän.166 I enlighet med exemplet från de nordiska länderna ansåg delegationen, liksom sjöarbetskommittén åtta år tidigare, att det var ändamålsenligt att inrätta ett officiellt organ för att främja välfärdsverksamheten för sjömän. Organet kallat Kauppalaivaston huoltoneuvosto, Handelsflottans välfärdsråd, skulle få i uppgift att leda, planera och övervaka välfärdsarbetet. Till skillnad från Sjöarbetskommitténs planer föreslog delegatio-

Berättelserna om sjömännens störande beteende hamnade ibland i nyheterna och formade allmänhetens bild av hela branschen. En journalist från Satakunnan Kansa berättade 1950 om händelsen på bilden, där polisen hade varit tvungen att övermanna en sjöman och släpa honom till finkan. Mannen hade ätit på en restaurang, men vägrat att betala sin nota. Kaptenen som hade kallats till platsen betalade inte heller notan ”för han hade likadana busar i varje hamn”. Foto: Sven Raita/Satakunnan Kansas bildarkiv

nen för sjömansärenden att lagen om lästavgift167 skulle tjäna som rättslig grund för genomförandet av Handelsflottans välfärdsråd. Socialministeriet skulle övervaka välfärdsrådet och godkänna dess verksamhetsplaner och budgetar.168 I betänkandet från delegationen avsågs med välfärdsarbete för sjömän att man löste de sociala frågor som uppstod när sjömännen vistades i hamnstäderna. Verksamhetsområdena som lyftes fram i betänkandet var bostadsmöjligheter i hamnarna, läsesalar och klubblokaler, upplysning och studieverksamhet, idrottsverksamhet samt hobbyverksamhet och annan fritidssysselsättning.169 I betänkandet begränsades välfärdsverksamheten till att endast omfatta sjömän i utrikestrafik. De skäl som låg till grund för inrättandet av ett nationellt välfärdsorgan stämde enligt delegationen ”endast för sjömän i utrikestrafik”. Delegationen stödde sig alltså på den tradition av att åtgärda förfallet i världens hamnstäder som ILO:s rekommendationer hade börjat bygga upp redan på 1920-talet och det kristna välfärdsarbetet ännu tidigare än så. Delegationen konstaterade i motiveringen till sitt förordningsförslag att välfärdsverksamheten för sjömän borde ha en lagstadgad grund, vilket

”låg i statens intresse”. Exakt hur statens intresse hängde samman med välfärdsverksamheten specificerades inte. Man kan dock anta att delegationen även i denna fråga refererade till betydelsen av en egen handelsflotta i världshandeln, som konstaterades redan på 1800-talet och som upprepades i många kommittébetänkanden under 1900-talet. Dessutom kunde statens intresse hänföra sig till arbetsfreden inom sjöfarten, som hade utstått prövningar många gånger på 1940- och 1950-talet. Enligt delegationens betänkande skulle finansieringen av välfärdsverksamheten för sjömän ordnas på det sätt som ILO föreslog så att sjömansorganisationernas och redarnas gemensamma andel av kostnaderna tillsammans skulle uppgå till hälften och staten skulle betala den andra hälften. Statens andel av årskostnaderna för välfärdsverksamheten uppgick enligt betänkandet till cirka 8 miljoner mark per år. Oron över fonder som inrättades utanför budgeten, som finansministeriet uttryckte 1953, hade åtgärdats i delegationens förslag genom att fondmodellen i det föregående förslaget ersattes med ett förslagsanslag som ingick i budgeten. År 1958 hade sammanlagt 3,3 miljoner mark av lästavgifterna i budgeten anvisats välfärdsverksamheten för sjömän. Beloppet hade fördelats mellan sjömanshemsföreningen, Finska Sjömansmissionssällskapet, Sjömans-Unionens fartygsbiblioteksverksamhet, handelsflottans studiekommission och handelsflottans idrottskommission. Tanken var att Handelsflottans välfärdsråd skulle få hela beloppet till sitt förfogande från 1960 och framåt. Beloppet, som steg till omkring fyra miljoner mark, utgjorde enligt betänkandet redarnas andel av finansieringen av det kommande välfärdsrådet.170 Ett nationellt välfärdsorgan som skulle inrättas på en stabil finansieringsgrund planerades för att förnya och förenhetliga fältet av välfärdsarbete. I delegationens betänkande fastslogs att arbetet i Handelsflottans välfärdsråd ”i första hand skulle vara utredande och vägledande”. Detta innebar att det också skulle finnas andra aktörer inom välfärdsfältet som välfärdsrådet var tvunget att samarbeta med. Men det var inte helt klart hur välfärdsrådets arbetsfält skulle se ut. Därför framhöll man i betänkandet att välfärdsrådet borde utreda den rådande situationen och kartlägga välfärdsarbetets framtida behov för att skapa allmänna principer. I betänkandet lyftes Finska Sjömansmissionssällskapet fram som välfärdsrådets viktigaste samarbetspartner i Finland. Sjömanshemsföreningen nämndes inte alls i betänkandet. Delegationen för sjömansärenden fortsatte på sjöarbetskommitténs bekanta linje i sitt försök att tränga undan sjömanshemsföreningens välfärdsarbete från fältet. I förslaget till förordning om ordnande av välfärdsarbete noterades att Handelsflottans välfärdsråd borde inrätta och

Åbo hamn 1953 fotograferad från Kanalbanken mot Korpolaisbacken. I hamnen och på varvet finns det flera ångfartyg och bogserbåtar. På den tiden var fartygen små, men de var många och hade gott om personal. I takt med att hamnverksamheten effektiviserades kunde samma mängd varor transporteras med färre men större fartyg. Foto: Jorma Kontio/Forum Marinum

driva sjömanshem i hamnarna.171 Därmed innebar reformen en direkt överföring av verksamheten från sjömanshemsföreningen till Handelsflottans välfärdsråd. Efter att ha lämnat in sitt betänkande och sitt förslag till förordning om höjning av lästavgiften172 skrev delegationen till socialministeriet i mars 1960: Delegationen för sjömansärenden har behandlat frågan om ordnandet av välfärdsverksamhet för sjömän och kostnaderna för den. Vi har konstaterat att de tillgängliga medlen ännu inte räcker till för en effektiv verksamhet. I diskussionerna om möjligheterna att öka inkomsterna har en ökning av rederinäringens andel ansetts vara ett sätt.

Från redarnas sida har vi fått veta att detta inte skulle kunna ske annat än genom en höjning av lästavgifterna, som har stigit 10 gånger från nivån före andra världskriget, till 13 gånger nivån före andra världskriget, lika mycket som övriga sjöfartsavgifter har stigit. Arbetsmarknadsorganisationerna inom sjöfarten har också ansett att detta förfarande är gångbart.173

Redarna gick inte med på att finansiera välfärdsverksamheten ”enligt den nordiska modellen”, utan krävde ett system som byggde på lästavgifterna. Delegationen för sjömansärenden föreslog att socialministeriet skulle lägga fram ett förslag till handels- och industriministeriet om en höjning av lästavgifterna, vilket skulle leda till att Handelsflottans välfärdsråd inrätta174 des. Man avsåg att bygga upp välfärdsrådets verksamhet inom ramen för föreningslagen, dock så att inkomsterna från de lagstiftade lästavgifterna utgjorde den ekonomiska grunden för verksamheten. I november 1960 gav riksdagens arbetarutskott sitt utlåtande i ärendet. I utskottet hördes i egenskap av sakkunniga Niilo Välläri från Sjömans-Unionen, Finlands redareförening och Veikko Kanerva från socialministeriet. Utskottet förde fram att man från statsmaktens sida bör fästa större uppmärksamhet vid välfärdsverksamheten för sjömän, antingen genom lagstadgad verksamhet eller genom att ge mer ekonomiskt stöd till frivilligt välfärdsarbete. Utskottet hade fått veta att ett lagstadgat system som införts i de övriga nordiska länderna ”skulle kunna orsaka svårigheter hos oss om det genomfördes i praktiken”. Därför vore det en bra lösning att ordna välfärdsverksamheten med en flexibel välfärdsrådsförening. Det skulle göra det möjligt att med tiden anpassa välfärdsverksamheten till den nivå som för tillfället krävdes.175 Arbetarutskottets ståndpunkt representerade arbetsmarknadsparternas och socialministeriets syn på tillståndet inom välfärdsverksamheten. De sakkunniga som utskottet hörde hade själva berett förordningen som de kommenterade. Grundandet av Handelsflottans välfärdsråd var den bästa möjliga förhandlingslösningen 1960. Motiveringarna till lösningen lades dock fram på ett svävande sätt. I Handelsflottans välfärdsråds första verksamhetsberättelse upplyste man om att det föreningsbaserade systemet var den bästa lösningen, eftersom en lagstadgad verksamhet enligt de allmänna bestämmelserna om tillämpningen av statsbudgeten skulle ha blivit stelbent.176 En lagstadgad välfärdsverksamhet för sjömän förverkligades inte, trots att lagförslaget 1960 redan var det andra lagförslaget inom tio år som lades fram för att genomföra sådan verksamhet. Rederinäringen gick inte

med på att betala sin andel av sjömännens välfärdsverksamhet direkt, och fick igenom sina synpunkter i statsförvaltningen och delegationen för sjömansärenden. Den lagstadgade välfärdsverksamheten som pågått i de övriga nordiska länderna i över tio år var byråkratiskt alltför svår att genomföra i Finland, uppger arkivkällorna. I vilket fall som helst var genomförandet av Handelsflottans välfärdsråd en lösning som passade de båda arbetsmarknadsparterna och den offentliga makten. Även i föreningsform sågs den som en betydande förbättring jämfört med den tidigare välfärdsverksamheten, som ansågs otillräcklig.

Handelsflottans välfärdsråds ombud i sitt arbete 1966. Foto: Handelsflottans välfärdsråds arkiv

Del 2 Medborgarskapets tid 49

Handelsflottans välfärdsråd 1961–1973

Det finska samhället förändrades i rasande takt under 1900-talet. På 1930-talet var den offentliga makten fortfarande tvungen att förlita sig på stöd från privatpersoner för att få till åtminstone något slags nätverk av sjömanshem i den internationella sjöfartens knutpunkter. Dessutom spred sig det kristna sjömansarbetet till hamnarna i hemlandet och utomlands. I början av 1960-talet började dock det trepartsbaserade välfärdsarbetet för sjömän delvis ersätta de tidigare systemen. Moralens tid var snart över och i dess ställe började det växa fram en byggarbetsplats av samhällsdugliga medborgare.

Ett nationellt välfärdssystem för sjömän uppstår Den demokratiska staten behövde medborgare som var dugliga till kropp och sinne och som genom sitt arbete skapade ett bättre samhälle.177 Handelsflottans välfärdsråd var en av aktörerna på statens byggnadsställningar. Och nog fanns det att göra när man försökte införa nykterhet, bildning, motion och sunda levnadsvanor i sjömännens vardag.178 Verksamheten har pågått i ungefär ett halvår, då tiden har ägnats åt praktiska organiseringsåtgärder. Under denna tid har man skaffat en lokal och personal och verksamheten har kommit i gång i liten skala. På så sätt har man skapat förutsättningar för verksamheten att komma vidare till praktiskt arbete inom välfärdsoch nöjesverksamheten för sjömän. Hit hör vidareutveckling av idrotts-, studie- och 179 fartygsbiblioteksverksamheten. 50

Helsingin Sanomat skrev om Handelsflottans välfärdsråd som höll sitt första årsmöte våren 1961. Nyheten i en spalt vid sidan av uppgifterna om inkommande och utgående fartyg var inte särskilt festlig. Men den sammanfattade utgången av utvecklingsarbetet och förhandlingarna som pågått i tiotals år. Nu hade sjömännen ett nationellt välfärdssystem. Det konstituerande mötet för Handelsflottans välfärdsråd hölls i september 1960.180 I slutet av samma månad infördes Handelsflottans välfärdsråd rf i föreningsregistret. Redarnas och sjömännens organisationer samt Finska Sjömansmissionssällskapet angavs som stiftare av föreningen. Föreningens uppgift var att ordna psykisk och fysisk välfärd samt nöjesverksamhet för sjömännen i handelsflottans utrikestrafik. Dessutom fick välDe stora, traditionella hamnarna i Centraleuropa var färdsrådet i uppdrag att hålla kontakten med populära bland sjömännen. Sjömännens pengar dög andra välfärdssystem, såsom sjömansmissio- i barerna och pubarna, och många gånger hittade sällskap också. På 1960-talet var det fortnen, sjömanshemmen och konsulära myndig- sjömännen farande många som klädde sig i landgångskläder när heter. Om möjligt skulle välfärdsrådet inrätta de gick i land, det vill säga åtminstone kavaj, skjorta sjömanshotell i inhemska och utländska ham- och slips, som S/S Leos däcksbesättning som på bilden besöker en krog i Amsterdam. Foto: Finlands sjöhistonar. Administrativt delades välfärdsrådets ar- riska museums bildsamling/Museiverket bete till en början mellan studiesektionen och idrottssektionen.181 Välfärdsrådet hade för avsikt att samarbeta med aktörer som utförde välfärdsarbete för sjömän. Samarbetet var särskilt intensivt med välfärdsmyndigheterna i de övriga nordiska länderna. Den viktigaste samarbetspartnern i hemlandet var Sjömansmissionssällskapet, som inom ramen för ett särskilt avtal skötte till exempel leveransen av tidningar till sjömännen.182 Veikko Kanerva från socialministeriet utsågs till välfärdsrådets styrelseordförande. Styrelsen bestod av representanter för sjömännen, redarna och sjömanskyrkan. Egna representanter i styrelsen fick Sjöfartens arbetsgivareförbund, Utrikessjöfartens Arbetsgivareförening, Finlands Skeppsbefälsförbund, Finlands maskinbefälsförbund, Finlands radiotelegrafistförbund och Finska Sjömansmissionssällskapet. Niilo Välläri representerade Sjömans-Unionen och var styrelsens vice ordförande, så de aktörer som arbetat länge med att utveckla välfärdssystemet kunde också övervaka dess verksamhet.183 Eric Ahrenberg valdes till välfärdsrådets första verksamhetsledare bland 19 sökande. Juhana Tiiri, sekreterare för handelsflottans studiekommission, blev byråsekreterare i välfärdsrådet och Erkki Söderholm, tidigare anställd vid idrottskommissionen i Kotka, fick också en tjänst som idrottssekreterare i välfärdsrådet.184 Sjömanspensionskassans

114 kvadratmeter stora lägenhet på Dagmarsgatan 7 i Helsingfors användes som välfärdsrådets lokal. En av styrelsens första arbetsuppgifter var att ställa den utlovade finansieringen till välfärdsrådets förfogande. Finansieringen ordnades i praktiken som ett bidrag som delades ut av socialministeriet och som en andel av lästavgifterna som förmedlades av handels- och industriministeriet.185 Dessutom bestod välfärdsrådets finansiering av tipsmedel som tidigare hade tilldelats handelsflottans idrottskommission186 och av andra bidragskanaler, till exempel undervisningsministeriets biblioteksbidrag och direkt ekonomiskt stöd från fackförbunden. Trots att finansieringen var betydligt större än den tidigare finansieringen av handelsflottans studiekommission och idrottskommission, var Handelsflottans välfärdsråds ekonomi beroende av statens årliga budget och andra aktörers intressen. Handelsflottans välfärdsråds ställning var stabil, men dess ekonomiska resurser var behov187 sprövade. Välfärdsrådet hade fördelat det praktiska arbetet mellan idrottssektionen och studiesektionen. Det fastställdes tydliga mål och ramar för sektionerna i välfärdsrådets stadgar. Studiesektionens uppgift var att ”väcka fritidsintressen så att sjömännen kan utnyttja sin fritid till något nyttigt”. Mer specifikt skulle man främja litterära hobbyer, självstudier och studiecirkelarbete. Dessutom förväntades studiesektionens sekreterare genomföra bildningstillfällen för sjömän, utbilda studiehandledare till fartygen och förbereda lämpligt kursmaterial. Idrottssektionens sekreterare hade i sin tur till uppgift att planera idrottstävlingar som passade sjömännen och hjälpa till att arrangera tävlingarna samt att bedriva upplysningsarbete för att få sjömännen att delta i inhemska och utländska tävlingar. Sekreteraren på vardera sektionen hade fått i uppdrag att ta initiativ till penninginsamlingar för att förbättra välfärdsrådets ekonomiska förutsättningar.188 År 1963 bildades dessutom en bibliotekssektion när Sjömans-Unionens fartygsbiblioteksverksamhet formellt överfördes till Handelsflottans välfärdsråd.189 Välfärdsrådet hade dock bedrivit biblioteksverksamhet ända sedan det bildades, eftersom det ärvde Sjömans-Unionens bibliotek med cirka 9 000 verk.190

Ökar trivseln? Inrättandet av Handelsflottans välfärdsråd väckte intresse i övriga Norden. De finska sjömännen hade ju redan i över tio års tid fått hjälp av välfärdsaktörer i de andra nordiska länderna. Avsikten var att utveckla Finlands välfärdsråd enligt den nordiska modellen. Redan den första hösten reste ordföranden och verksamhetsledaren till Danmark, Norge och Sverige på studieresa för att bekanta sig med det lokala välfärdsarbetet. Trots att modellen hämtades från utlandet var välfärdsrådets resurser långt från de skandina-

viska motsvarigheternas anslag. Till en början hade välfärdsrådet endast en person anställd som ombud. Detta innebar att det egentliga välfärdsarbetet i utländska hamnar fortfarande utfördes av Sjömansmissionssällskapets anställda och de övriga nordiska ombuden, och i nästan alla inhemska hamnar av Sjömans-Unionens ombud. I praktiken innefattade välfärdsrådets arbete av att bedriva informationsverksamhet, byta biblioteksböcker, informera om studiemöjligheter och genomföra idrottsevenemang. Välfärdsrådet skickade anvisningar till sjömännen om hur man startade fartygsklubbar, prislistor för olika läroanstalter och till exempel bygginstruktioner till flaskskeppet Osmo.191 I verksamhetsplanen som skrevs den första hösten låg tyngdpunkten på att öka kännedomen om välfärdsrådets arbete. På grund av personalens ringa storlek genomfördes informationsarbetet i huvudsak med utskick och informationsblad. Målet var att skapa ett kontaktmannanätverk som omfattade alla fartyg i utrikesfart och att inrätta frivilliga organ som skötte välfärdsarbetet i de inhemska hamnarna.192 Informationsarbetet underlättades av att Rundradion på söndagar sände program för sjömän i utrikesfart. Välfärdsrådet var dock missnöjt med programmets räckvidd och planerade att ersätta det med en ljudbandstjänst.193 Våren 1961 kom Välfärdsrådet överens med Rundradion om att sända det månatliga nyhetsprogrammet Huoltoneuvoston kuulumisia (Välfärdsrådets nyheter) i samband med sjömansradion.194 Välfärdsrådet ville göra sin verksamhet känd även bland allmänheten och strävade därför efter att få in nyheter i tidningar och tidskrifter. Ökad synlighet var en del av arbetet som syftade till att åtminstone bibehålla, men ännu hellre öka, välfärdsverksamhetens årsbudget.195 I januari 1962 rapporterade Helsingin Sanomat om att Handelsflottans välfärdsråds första lokala kommitté hade grundats i Åbo. Efter den egentliga nyheten beskrev tidningen välfärdsrådets verksamhet och mål: Välfärdsrådet strävar efter att vägleda sjömän att använda fritiden på ett nyttigt sätt. Idrottsutövande intar en framträdande plats. Studieverksamheten, som i huvudsak sker brevledes, syftar i synnerhet till att förbättra färdigheterna i främmande språk. Inom ramen för nöjesverksamheten ordnas sightseeing och julfester och andra festligheter. Fartygsbiblioteken utgör ett betydande verksamhetsområde och i framtidsplanerna ingår bland annat en film- och ljudbandstjänst.196

Dagrummen är bland de viktigaste fritidsutrymmena ombord för sjömännen. Tidigare var de separata för befälen och besättningen. Bilden visar M/T Tervis dagrum från 1963 med spel, bibliotek, radio och tv. För de finska sjömännen har dock bastun ofta varit viktigare än dagrummet. Foto: Hede-foto/Finlands sjöhistoriska museums samling/Museiverket

Trots de stora planerna var välfärdsrådets verksamhet mycket liten. Under det första verksamhetsåret deltog 39 sjömän i studierna. De flesta av dem studerade engelska på grundläggande nivå. 22 fartyg deltog i idrottsverksamheten. Antalet deltagare i sjömansidrotten sjönk i och med att välfärdsrådet inrättades.197 Även om biblioteksverksamheten officiellt fortfarande var Sjömans-Unionens ansvar, hade över 300 fartygsbibliotek förmedlats till fartygen via välfärdsrådet.198 År 1962 rapporterade välfärdsrådet att det hade haft omfattande korrespondens med sjömännen i ”frågor som gällde ljudband, föreningsverksamhet, studier, idrott och annat välfärdsarbete”. Enligt välfärdsrådets berättelse hade verksamheten fått ett gott gensvar på fartygen och flera befälhavare hade tagit initiativ till att främja idrottsoch studieverksamheten.199 Verksamhetsberättelserna var dock riktade till medierna och ministerierna som finansierade verksamheten. Den optimistiska tonen i dem beskrev verkligheten på det sätt som välfärdsrådets styrelse ville se den. Det praktiska hamnarbetet framskred endast i Kotka, där välfärdsrådets ombud Erkki Söderholm dagligen besökte fartygen för att dela ut studie- och idrottsmaterial samt ge råd till sjömännen och tala med dem.200 I Helsingfors avskedades den ombudsman som nyligen hade inlett sitt arbete,

eftersom han olovligen hade varit borta från sin arbetsplats och inte kunde ge en tillräcklig förklaring till saken.201 Det nybildade lokalorganet i Åbo hade ännu inte kommit i gång med arbetet under sitt första år, eftersom det rådde brist på idrottsplatser och klubbrum i staden. I Åbo liksom i andra inhemska hamnar var det alltså i praktiken representanterna för Finlands Sjömansmissionsförening och Sjömans-Unionens ombud som ansvarade för välfärdsarbetet.202 Sjömans-Unionen var inte nöjd med välfärdsrådets inledande skede. Enligt unionen låg felet i både strukturen och verksamheten. Redarna å sin sida ansåg att det nybildade välfärdsrådet var för dyrt. Tvisterna gällde bland annat maktfördelningen i välfärdsrådet. Unionens ställning var enligt Niilo Välläri för svag i förhållande till antalet sjömän som unionen representerade. Redarna ansåg sig å sin sida betala en stor del av kostnaderna för serviceverksamheten i form av lästavgifter.203 De menHandelsflottans välfärdsråd gav ut Informaingsskiljaktigheter som pågått i flera decennier tionsblad 1963–1966. År 1967 startades Frivakt i kommittéer och i delegationen för sjömansä- som en fortsättning på Informationsblad. skriver om arbetet ombord och renden överfördes till välfärdsrådets styrelse- Tidningen personerna bakom det i både nutid och dåtid. möten. Foto: Sjömansservicebyråns arkiv Välfärdsrådets verksamhet skulle utvidgas och utvecklas redan från början. Det var meningen att man först skulle kartlägga välfärdsverksamhetens fält och sedan ta itu med de nödvändiga lösningarna. År 1961 hade Niilo Välläri deltagit i ett möte i Genève för den internationella kommittén för sjömännens välfärd och tagit med sig en rad reformförslag därifrån. Enligt honom måste välfärdsrådet sträva efter ett bredare internationellt samarbete. Men enligt Internationella arbetsorganisationens princip skulle välfärdsverksamheten först fungera i respektive lands hemmahamnar. Här hade Finland fortfarande mycket att göra. På de viktigaste hamnplatserna borde det enligt Välläri finnas sjömanshotell som alla sjömän kunde använda. I anslutning till dessa sjömanshotell skulle det finnas lokaler för välfärdsrådets nöjesverksamhet. Sist men inte minst framhöll Välläri att välfärdsverksamheten borde ha fasta inkomster.204 Det var fråga om en allmän förbättring av trivseln och den sociala tryggheten, men för arbetsmarknadsorganisationerna var det också fråga om att få yrkeskunnig personal till handelssjöfarten.205

Niilo Välläris förslag representerade riktlinjerna från Internationella arbetsorganisationens sjöarbetskonferens i Neapel 1959. Syftet med konferensen hade varit att skapa principer för vidareutveckling av välfärds- och nöjesverksamheten. Mycket arbete återstod. I ILO:s och WHO:s rapport från 1961 om sjömännens hälsa konstaterades att en stor del av sjömännen bara var i branschen en kort tid och att det därför inte var lätt att samla in tillförlitliga forskningsdata om sjömännen.206 Könssjukdomar utgjorde ett särskilt allvarligt hälsoproblem bland sjömän. Det hade varit känt i årtion207 den, men arbetet med att åtgärda problemet gick trögt. Handelsflottans välfärdsråds verksamhet ansågs vara otillräcklig redan från start. Kärnan i problemet var att man inte kunde påverka sjömännens förhållanden och deras beteende i hamn och på fritiden på det sätt som Internationella arbetsorganisationen förutsatte. Problemet lokaliserades till avsaknaden av sjömanshotell och sjömanscenter i de inhemska hamnarna. Så länge sjömännen inte hade någon trygg plats att ta sig till i hamnarna, hade allt annat arbete liten effekt. I välfärdsrådets verksamhetsberättelser skrev man om sjömännens aktivitet och studieglädje, men verkligheten var annorlunda. För att råda bot på situationen lade välfärdsrådet fram ett förslag till statsrådet om att en begränsad kommitté skulle inrättas så att sjömanshotell kunde uppföras i de viktigaste inhemska hamnarna. Förutom hotellfrågan önskade man att kommittén skulle utreda möjligheten att i anslutning till dessa hotell ha välfärds- och nöjesverksamhet för sjömän och eventuellt sjömansutbildning.208 Frågan var särskilt viktig för Sjömans-Unionens Niilo Välläri, som tidigare på hösten hade lämnat sjömanshemsföreningens styrelse. Välläri anklagade sjömanshemsföreningen för verksamhet som stred mot Internationella arbetsorganisationens linje, då ILO precis hade dragit upp riktlinjer i Genève om att det allra viktigaste var att bygga sjömanshotell i respektive lands egna hamnar.209 Välläri skrev: ”Eftersom sjömanshemsföreningens verksamhet fortfarande står i strid med sjömannens mest skriande behov och bromsar upp inrättandet av nödvändiga sjömanshotell i Finland, kan jag inte delta i sådan verksamhet.”210 Välläri protesterade mot sjömanshemsföreningens avsikt att med hjälp av ett statsbidrag på 10 miljoner mark bygga ett nytt sjömanshem i Antwerpen. Enligt honom hade den offentliga makten lurats att tro att ett sådant projekt skulle vara bra för sjömännen. Under tidigare årtionden hade föreningens verksamhet varit motiverad, men nu hade situationen förändrats. De finska sjömännen bodde inte längre i Europas hamnar och sökte inte heller arbete där i större utsträckning.211 Det framgick av Niilo Välläris frustration och initiativ till statsrådet om inrättandet av en kommitté att Handelsflottans välfärdsråd var en aktör i nationell skala, men bara på papperet. I praktiken saknades det strukturer som ökade sjömännens välfärd och trivsel. I sitt initiativ till statsrådet skrev välfärdsrådet:

[...] medlen är långt ifrån tillräckliga för en så effektiv verksamhet, som redan idkas bland sjömän i de övriga nordiska länderna, och i synnerhet icke för att åstadkomma sjömanshotell och anskaffa de lokaler som är nödvändiga för driften.212

Handelsflottans välfärdsråd hade grundats som Finlands svar på Internationella arbetsorganisationens rekommendationer om välfärdsarbetet för sjömän. I praktiken kunde välfärdsrådet inte avhjälpa de missförhållanden som ILO hade framfört. Det var dock viktigt att det nu fanns en nationell välfärdsaktör för sjömän i Finland. ILO:s centrala krav gällde sjömännens ställning i hamnarna. Handelsflottans välfärdsråd kunde inte göra mycket för att åtgärda just detta problem.213

Sprit eller självstudier? Handelsflottans välfärdsråds världsbild byggde på Internationella arbetsorganisationens rekommendationer, det nordiska exemplet, Finlands framväxande socialpolitik och åsikterna hos arbetsmarknadsparterna inom den finska sjöfarten. På så sätt förenades många av målen för det moderniserade västerländska samhället i välfärdsrådets ideologi. I Handelsflottans välfärdsråds idéer fanns det dock ekon även från tidigare skeden av det finska upplysnings- och välfärdsarbetet. Idén om att kombinera fritid och nytta med varandra var viktig.214 I välfärdsrådets röst hördes arvet från talarna som turnerade i folkets hus och å andra sidan rösten från den finskhetsrörelse som predikade om spritens förbannelser. Från folkbildningsarbetet ärvde man också hela verksamhetens konstellation. Kärnan utgjordes av upplysningsarbetet som organiserades från Helsingfors. Det hade ett tydligt mål i periferin: sjömännen och deras livsstil som var skadligt för nationen. Å andra sidan var det tack vare detta system möjligt för sjömännen att utvecklas och stiga till nivån för ett modernt medborgarskap genom att läsa, gå kurser och skärpa till sitt beteende.215 Det fanns dock också nya tongångar i välfärdsrådet röst jämfört med den gamla upplysningskulturen. Från första början ville välfärdsrådet höra vad sjömännen tyckte och tänkte. Åsikterna som efterfrågades var visserligen begränsade till referat, bilder eller nyheter från fartygsklubbarna. Sjömännen uppmanades att skicka in sådana i välfärdsrådets första informationsblad från 1963. I samband med detta påminde man sjömännen om att Handelsflottans välfärdsråd fanns till för dem och att de politiska motsättningarna inte skulle lösas av välfärdsrådet.

Ni är alla medlemmar av detta välfärdsråd, ett välfärdsråd som lika gärna skulle kunna kallas ”sjömännens fritidsklubb”. I den här klubben är vi alla på däck, vare sig vi hör till däcks-, maskin- eller kökspersonalen.216

I samma artikel fördes idén om att göra saker tillsammans ännu längre. Sjömännen uppmuntrades att lämna initiativ till välfärdsrådet, precis som i de övriga nordiska länderna. ”Om man vill ha ’välfärd’, måste man själv ta initi217 ativ” sammanfattades handlingsprincipen i Norge. Denna idé gjorde föremålen för välfärd till aktiva aktörer i välfärdssystemet. Men det var fortfarande långt kvar till en situation där välfärdssystemet för sjömän verkligen fungerade på sjömännens villkor.218 I det finska samhällets historia har termen ’huolto’ haft många olika betydelser. Det betyder ordagrant vård, men har i den här bokens översatts till välfärd.219 Historien bakom begreppet går tillbaka till 1910-talet, då det började ersätta fattigvårdens terminologi. Ordet har omfattat all form av offentlig hjälpverksamhet, från handikappvård till barnavård, men har också inkluderat frivilligt och privat socialt organisationsarbete. I början av 1950-talet hade termen redan blivit en ganska omfattande term som beskrev den sociala hjälpverksamheten, och den hade förlorat sina särskilda betydelser i fråga om klass och samhällskriser.220 Attityderna till ”vården” och mottagarna av den dröjde sig dock kvar, och dessa kan skönjas till exempel i Handelsflottans välfärdsråds verksamhet. Vårdbegreppet var relaterat till social ingenjörskonst. Social ingenjörskonst innebar att man såg samhället som ett vetenskapligt hanterbart system som kunde stabiliseras och organiseras.221 Genom att forma och styra medborgarnas beteende strävade man efter att skapa ett medborgarskap som ansågs lämpligt. Tanken var att man med social kunskap skulle förstå den mänskliga anpassningsförmågan och hjälpa till att korrigera avvikelser i den.222 Det här var i vid bemärkelse Handelsflottans välfärdsråds uppgiftsfält. ’Huolto’ innebar historiskt sett också välfärdsinrättningar för arbetare, bland annat arbetet för att skydda och upplysa arbetare och för att förebygga radikalisering av arbetare. Det var framför allt en ”social fråga” som oroade borgarna. Denna oro låg bakom många sociala reformer i västvärlden under 1900-talets första hälft. År 1959 skrev man fortfarande om ”den sociala frågan” på betänkandenivå när det gällde sjömän.223 I praktiken försökte man lösa frågan till exempel genom att tala med sjömännen om nykterhet, motion och självkontroll. Anmärkningsvärt är att den här tidens välfärdsverksamhet uttryckligen handlade om problemlösning och inte, som senare, om de universella mänskliga rättigheterna. Handelsflottans välfärdsråds verksamhet styrdes inte bara av vårdbegreppet, utan också av tanken om att det var nödvändigt med självbild-

ning och att utvecklas som människa. Dessa uppfattningar sken igenom i välfärdsrådets kursverksamhet och upplysningsarbete.224 De lyftes också fram som nationella mål och kan därför betraktas som principer som definierade verksamheten i det offentligt finansierade välfärdsrådet. Det fria bildnings- och välfärdsarbetets världsbild gick i arv från upplysnings- och folkbildningsarbetet i slutet av 1800-talet. Självbildning och självutveckling uppkom ur såväl arbetarrörelsens som den borgerliga organisationsverksamhetens ideologi. 225 I välfärdsrådets världsbild var båda traditionerna synliga. De hade successivt smält samman för att utveckla nationen. I studiecirkelkommitténs betänkande från 1950 konstaterades följande: Endast högklassiga medborgare med en demokratisk övertygelse garanterar en effektiv och framgångsrik demokrati. Kontinuerlig medborgarfostran hör således till demokratins grundförutsättningar. Att tillgodose det behov av information som den medför är en av det fria folkbildningsarbetets viktigaste uppgifter.226

I samma betänkande lyfte man fram studiecirkelverksamhetens betydelse för uppbyggnaden av medborgarnas livs- och världsåskådning och harmoniska karaktärsutveckling.227 Utgångspunkten för verksamheten var att en kunskapsbaserad världsbild hos medborgarna ansågs leda till att samhället utvecklades. Kanske var det på grund av denna tradition som ”trivsel” och ”nöje” uppfattades som en ändamålsenlig handling i välfärdsrådet. Kunskapstörst hos arbetarna betraktades nästan som något naturligt. Människor vill av naturen förstå och lära sig.228 Läsning och studier var inga nöjen, utan aktiviteter som var viktiga för sjömännens karaktärsutveckling. På 1930-talet resonerade man på följande sätt om arbetarens fritid: ”Det kan kännas uppfriskande för den som utför kroppsligt arbete att på kvällen efter arbetets slut få sitta vid sitt bord och läsa ett uppslagsverk.”229 Tidsfördriv som senare uppfattades som nöjen existerade ännu inte ens i välfärdsrådets världsbild, trots att nöjen nämndes i verksamhetsplanerna. Uppfattningen om vad som var lämpliga tidsfördriv för arbetare höll dock redan på att förändras. Innehållet i de flyttbara biblioteken som ABF drev blev redan under 1960-talet delvis ”underhållande”. Biblioteken censurerades dock och innehållet ändrades så att det passade läsarna på skogshyggena. Sjömännen och arbetstagarna på skogshyggena var enligt ABF i behov av samma service.230 Handelsflottans välfärdsråds kanske viktigaste arv från folkbildningsarbetet var välfärdsverksamhetens riktning – uppifrån och ner.231 Därför möttes inte utbudet och efterfrågan fullt ut. I verksamhetsberättel-

sen för 1961 tog man upp den nöjesverksamhet som genomförts under det första verksamhetsåret. Nöjesverksamheten bestod i praktiken av fyra julfester och en rundtur i samband med en nordisk kurs i Suittila. Julfesterna hade lockat ett stort antal deltagare, hela 1 900 personer, medan rundturen hade haft 30 deltagare. Utöver dessa arrangerade välfärdsrådet tre klubbkvällar med film, kaffe och allmänna diskussioner. Klubbkvällarna blev dock inte så lyckade som förväntat, eftersom nästan ingen deltog i dem enligt verksamhetsberättelsen. Därför beslutade man att de skulle upphöra. På klubbkvällarna hade man visat den norska filmen I faresonen om alkoholproblem till sjöss.232 Välfärdsrådet hade angett i sina verksamhetsprinciper att de skulle ordna upplysningskvällar och ett nyttigt fritidsprogram.233 Problemet var att sjömännen inte ville ha upplysningskvällar eller en nyttig fritid, eller åtminstone deltog de inte i det arrangerade programmet eller tog vara på kursmöjligheterna i särskilt stor utsträckning. Den mest populära boken på skogshyggenas flyttbara bibliotek på 1950-talet var Borta med vinden.234 De populäraste ämnena var ”böcker som skildrade skog, hav och fjärran länder”.235 KanPå den gamla goda tiden hann sjömännen bekanta sig med många länder. Om det inte fanns någon sjömansske längtade även sjömännen efter en liknande stämservice i hamnen kunde man använda till exempel ning och inte efter upplysningsarbete. Situationen fartygets egen räddnings- eller servicebåt för att göra utflykter. På bilden M/S Finnbirchs besättning på en förbättrades inte av att välfärdsrådet inte hade tillgång båtutflykt i San Sebastian i Spanien 1966. Foto: Matti till uppgifter om sjömännens egna önskemål. VerkSantanen/Sjömansservicebyråns arkiv samheten byggde endast på en stark övertygelse om att alkohol var källan till de flesta problemen och att utbildningsmöjligheterna som välfärdsrådet och det fria bildningsfältet erbjöd borde utnyttjas bättre.236 Kommittén för säkerhet vid fartygsarbete behandlade sjömännens alkoholkonsumtion i sitt betänkande 1965. Inte heller den hade tillgång till forskningsdata om sjömännens alkoholkonsumtion, men i betänkandet stod det ändå: ”enligt experter orsakar alkoholkonsumtion dock en betydande del av dessa [olyckor].” De metoder som föreslås i betänkandet för att förbättra situationen är av samma slag som de som Handelsflottans välfärdsråd använde i sin verksamhet. Det behövdes ett ”centraliserat” och välplanerat upplysningsarbete. Dessutom rekommenderade man att sjömännens studie- och hobbyverksamhet i hamnarna skulle utökas. Enligt betänkandet var det just Handelsflottans välfärdsråd som var ansvarigt för att skapa mer stimulerande aktiviteter än alkoholkonsumtion för sjömännen. Aktiviteterna skulle förbättra besättningens psykiska och fysiska kondition och göra dem piggare.237

Men alkoholen oroade inte bara på kommitténivå. Inom ABF diskuterades kopplingarna mellan alkoholkonsumtion och annan fritidssysselsättning. Alkohol hjälpte arbetarna att slappna av efter en tung arbetsdag, men det var inte en klok avslappningsmetod. Arbetaren måste vilja ha ut mer av sin fritid. Målet var en ”känsla av själslig frihet”, men för att uppnå den måste man göra något nyttigt.238 Sjömans-Unionens ordförande Niilo Välläri var i början av 1960-talet besviken över hur sjömännens levnadsvanor utvecklats. Alkoholen orsakade många svårigheter i unionens verksamhet. Förtroendemannauppdragen lockade inte alltid till sig medlemmar på grund av sjömännen som rumlade runt.239 Sammantaget kan man säga att alkoholen skapade stor oro på organisationsnivå. År 1966 sammanfattade välfärdsrådets styrelse denna inställning: På mötet uttryckte medlemmen Fyrquist sin oro över alkoholmissbruket på fartygen. Deltagarna var eniga om att något brådskande måste göras för att förbättra situationen. Man diskuterade också vikten av självstudier och klubbverksamhet bland sjömännen.240

Fyra dagar senare meddelade styrelsen att man beställt litteratur och reklam från Anonyma Alkoholister.241 Man försökte påverka sjömännen genom informationsblad och cirkulär. Det var den gamla världens sätt att försöka påverka arbetarnas livsstil ovanifrån. Förhållandena på fartygen och i hamnarna förändrades, men inte på grund av välfärdsarbetet. Parallellt med välfärdsrådets arbete pågick ett mer omfattande arbete för att utveckla arbetssäkerheten och den sociala tryggheten inom sjöfarten. Arbetet med att identifiera problemen på fartygen och i hamnarna gick framåt, men attitydförändringarna var långsamma. Välfärdssystemet för sjömän som var tänkt att skapa social rättvisa, producerade i stället en kopia av den tidigare världen som byggde på naturlig ojämlikhet. I den visste upplysningsmännen vad det önskade beteendet var och de som var föremål för upplysningsarbetet lärde sig vad de lärde sig. Sålunda återspeglade Handelsflottans välfärdsråds världsbild å ena sidan borgarnas och de bildade klassernas fördomar om det vanliga folkets och arbetarnas uppförande, och å andra sidan idealen inom arbetarnas bildningsrörelse där arbetarna utvecklades mot ett högre medvetande. Det tidiga 1960-talet förde dock också med sig nya tongångar i uppfattningarna om arbetstagarens behov av sociala rättigheter.242 På 1940-talet hade befälet oroat sig över den otillräckliga disciplinen och befälets rättigheter att straffa besättningen.243 Tongångarna började dock mjukna. Välfärdsrådets nya verksamhetsledare Holger Eklund, som hade börjat 1962, skrev i välfärds-

rådets informationstidning 1963: Människor behöver inspiration och respekt. Det finns det ofta en slumrande gnista av intellekt som inte har tänts i människor, eftersom de aldrig har haft möjlighet att få vägledning och moraliskt stöd av en annan människa.244

Nu tillhandahölls detta stöd och denna vägledning. Man behövde bara få sjömännen att bli intresserade. Det krävde dock mycket arbete av de få personer som drev Handelsflottans välfärdsråd.

Välfärdsrådet hittar sjömännen I maj 1963 skrev Holger Eklund, verksamhetsledaren för Handelsflottans välfärdsråd, en rapport till regeringen om välfärdsrådets ökade verksamhet. Den ökade studie-, biblioteksoch även idrottsverksamheten visar att välfärdsrådets viktiga och krävande inledande arbete nu efter 2 1⁄2 år har gett resultat.245

Antalet sjömän som deltagit i studieverksamheten hade stigit från 39 studerande det första året till 184 studerande. Dessutom hade det bildats 33 studiecirklar på fartygen. I dessa studerade sammanlagt 100 sjömän. Före utgången av 1965 skulle det redan finnas 84 studiecirklar.246 Biblioteket hade fram till 1963 utvidgats så att samlingen med 9 000 böcker som välfärdsrådet ärvt av Sjömans-Unionen redan omfattade 18 000 verk. På fartygen cirkulerade 465 bytesbibliotek. Välfärdsrådet hade också börjat ge ut sin egen informationstidning Tiedotuslehti, som till en början utkom några gånger per år. Enligt Eklunds rapport borde en ny ombudsbefattning inrättas i Helsingfors. Han motiverade behovet av en ny arbetstagare med att mopedbudet inte kunde sköta biblioteksleveranserna till fartygen, eftersom arbetsbeskrivningen också omfattade upplysningsarbete. Detta krävde i sin tur yrkesskicklighet, precis som bibliotekariens arbete, som man inte bara kunde överlåta åt byråsekreteraren. I tidningen sökte man snart efter ”en ung ombudsman”. Behörighetsvillkoren i platsannonsen var kännedom om sjömännens arbetsförhållanden samt ”särskilt intresse för studie-, hobbyoch nöjesverksamhet och andra fritidsaktiviteter för sjömän.” Dessutom krävdes körkort av den sökande eftersom arbetsuppgifterna ”i huvudsak [omfattade] besök på fartygen”.247 Det var svårt att fastställa behörigheten

Innan Holger Eklund blev verksamhetsledare för Handelsflottans välfärdsråd 1961–1971 hann han tjänstgöra på sexton fartyg som överstyrman och kapten. För Eklund, född 1915, var välfärdsverksamheten för sjömän ett bildnings- och upplysningsarbete. Sjömännen behövde enligt honom en gnista för att kunna börja växa på egen hand. Efter pensioneringen 1971 arbetade Eklund som sjölexikograf på heltid, den enda i världen. Hans främsta verk var sjöfartslexikonen ”Merenkulkualan sanakirja” som utkom 1978 och ”Merenkulkualan sanasto” som utkom 1980. På bilden från 1963 arbetar Eklund och idrottssekreteraren Juhani Rinne på Handelsflottans välfärdsråds kontor på Dagmarsgatan. Foto: Sjömansservicebyråns arkiv

för uppdraget som ombud. I platsannonsen stod det om hobbyverksamhet, men i verkligheten oroade man sig för sjömännens alkoholkonsumtion och livsstil. Rådet sökte finansiering för att anställa en upplysningsarbetare, men i samband med rekryteringen talades det inte om upplysning. Efter en långsam start hade verksamheten kommit in på rätt spår. Förslaget till statsrådet om att få till stånd sjömanshotell och sjömanscenter hade inte framskridit, så välfärdsrådet fick bygga upp sin verksamhet med begränsade resurser och utveckla de verksamhetssektorer som var möjliga att utveckla. Välfärdsrådets studieverksamhet baserades på förmedling av kurser till sjömännen från andra serviceproducenter, till exempel BBC, Tietomies, Arbetarnas bildningsförbund och Folkupplysningssällskapets

brevinstitut.248 År 1966 anslöts studieverksamheten till en studiecentral som övervakades av Skolstyrelsen.249 Den traditionella världsbilden av självbildning började förändras inom arbetarnas bildningsrörelse. Därmed ökade den offentliga maktens betydelse inom det fria bildnings- och välfärdsarbetet. Man började långsamt röra sig mot en mer neutral ”vuxenutbildning” som var neutral sett till politiken och världsåskådningen.250 Dessutom kunde välfärdsrådets studiecirkelarbete utvidgas utan att personal- eller lokalresurserna behövde ökas avsevärt. Samma logik gällde för biblioteksverksamheten. Den kunde också utvidgas, eftersom välfärdsrådet inte själv skötte fartygsbibliotekens byten och leveranserna till fartygen någon annanstans än i Helsingfors, Åbo och Kotka.251 I de inhemska hamnarna var det fortfarande Sjömans-Unionens ombud och Sjömansmissionssällskapet som ansvarade för detta praktiska arbete i mitten av 1960-talet. I de utländska hamnarna utfördes arbetet av Sjömansmissionssällskapets anställda och de övriga nordiska välfärdssekreterarna.252 Välfärdsrådets huvudsakliga uppgift blev att sätta ihop biblioteken och köpa in nya böcker i enlighet med statens biblioteksförordning. Onni Jormalainen, Handelsflottans välfärdsråds ombud, berättade följande i Helsingin Sanomat 1967: Fartygsbiblioteksverksamheten har pågått i nästan tjugo år och för att citera en båtsmans ord har den lika stor betydelse för sjömännen som provianten: båda anses nödvändiga. Det finns 70 biblioteksenheter som alterneras mellan fartygen med några månaders mellanrum. Varje enhet har 35 verk, varav 20 procent är på svenska.253

Enligt Jormalainen var reseskildringar och historiska romaner allra populärast bland sjömännen. Dessutom var det populärt med verk som ökade språkkunskaperna.254 Ett fel hade sannolikt smugit sig in i tidningsartikeln, för 1965 fanns det redan 552 fartygsbibliotek, så verksamhetens omfattning var i själva verket större än vad som presenterades i tidningen.255 Långsamt befäste Handelsflottans välfärdsråd sin ställning. I mitten av årtiondet fick välfärdsrådets verksamhet ett nationellt erkännande. I ett betänkande från 1965 av kommittén för säkerhet vid fartygsarbete framhölls följande: ”Denna förening [Handelsflottans välfärdsråd] torde redan nu ha förutsättningar att lämna sitt bidrag på området för säkerhet vid fartygsarbete.” Tonen var fortfarande försiktig, men förändringen mot det bättre kunde skönjas.256

”Medborgardygden” – sjömansidrottens guldålder 64

Till höger på bilden står Handelsflottans välfärdsråds nyanställde idrottssekreterare Juhani Rinne. Sjömansidrottens nordiska serier förutsatte ett nära samarbete. Övriga personer på bilden från vänster: Riddar-Nielsen från Norge, Heidenblad från Sverige, Loenedahl från Norge och Oluf från Danmark. Foto: Handelsflottans välfärdsråds arkiv

Sjömansidrottens utveckling är kopplad till arbetaridrottens långa historia. Målet för den organiserade idrottsverksamheten, som inleddes redan på 1800-talet, var att arbetarna skulle återhämta sig psykiskt och fysiskt efter det tunga fabriksarbetet. Förutom att arbetarna skulle återhämta sig och bli piggare var arbetaridrottens mål att fostra psykiskt och fysiskt starka människor. Ur klassperspektiv siktade idrotten på att uppfylla arbetarnas intressen och bidra till önskade samhällsförändringar.257 Idrotten ökade också ”arbetarens självkänsla”, vilket man berättade i en artikel om arbetarnas fritid 1939.258 Under 1900-talet började arbetstagarnas fysiska hälsa och sunda levnadsvanor i större utsträckning kopplas till idén om medborgarskap. I den framväxande staten skulle medborgarna vara friska och handlingskraftiga.259 Idrottsevenemangen för sjömän handlade dock inte i första hand om att värna om den nationella prestationsförmågan eller arbetarrörelsens ideella verksamhet. Precis som utvecklingen av välfärdsverksamheten för sjömän över lag, var också den systematiska utvecklingen av idrottsverksamheten för sjömän en följd av Internationella arbetsorganisationens rekommendationer och av praktiska behov. De finska sjömännen fick bekanta sig med frukterna av ILO:s arbete till exempel i London och de nordiska länderna innan sjömännens systematiska idrottsverksamhet kom i gång i Finland. I England undersöktes sjömännens välfärd och kvaliteten på

deras fritid redan på 1930-talet. Undersökningen visade att Sjömansmissionssällskapet varje vecka organiserade ”tävlingar” och basebollmatcher för sjömän i London. När man frågade om de finska sjömännens fritidsönskemål, framkom det att de ville ha en fotbollsplan i närheten av hamnen i Surrey i London och en bastu. Motionsmöjligheterna sköttes också på eget initiativ. Sjömansmissionssällskapet planerade att installera gymnastikredskap i sin nya läsesal. De be260 gränsade lokalerna skulle utnyttjas ordentligt. Några år senare frågade myndigheterna som ansvarade för välfärdsarbetet i Londons hamn på nytt om de finska sjömännens möjligheter att motionera utomhus medan fartygen låg i hamn. Olika enkäter och utredningar visar att man hade börjat fästa allt mer uppmärksamhet vid sjömännens motionsmöjligheter. De stora sjöfartsländerna låg dock före Finland i frågor som gällde sjömännens välfärd.261 Travemünde i Tyskland blev bekant för sjömännen, eftersom de finska passagerarfärjornas viktigaste hamn Idrottsintresset som väcktes inom den finska på Östersjöns södra strand låg där i flera decennier. På sjöfarten inspirerades av de övriga nordiska ländernas bilden Katila, Nurmi och Tahko från M/S Finnpartners exempel. Redan på 1950-talet var den skandinaviska idrottsklubb på idrottsplatsen i Travemünde 1966. Foto: Matti Santanen/Sjömansservicebyråns arkiv välfärdsverksamheten med tillhörande sjömansidrott ett bra föredöme. I Finland hade ett lagförslag om grundandet av en välfärdsfond för sjömän lämnats in för behandling 1952. Trots det fortsatte Handelsflottans studiekommission och idrottskommission sitt arbete. Den finska sjömansidrottens första officiella organisation hade grundats. Till en början ansvarade Arbetarnas bildningsförbund för dess verksamhet och från 1954 och framåt Sjömans-Unionen. Under de första åren var idrottsverksamheten i stor utsträckning uppbyggd kring information. Det var inte lätt för den nya aktören att hitta sin position inom välfärdsarbetet för sjömän, i synnerhet eftersom resurserna var begränsade.262 Idrottskommitténs arbete under det första året beskrevs i verksamhetsberättelsen: Handelsflottans idrottskommission har utarbetat och tryckt ett stort antal inbjudningar, reklamblad och meddelanden m.m. som sänts till alla rederier i vårt land och till alla fartyg. Dessutom har kommissionens sekreterare besökt fartygen i Helsingfors hamnar och personligen gett råd om idrottsoch fritidsaktiviteter i syfte att vägleda sjömännen till en nykter och

263

sund livsstil.

I verksamhetsberättelsen för det första året betonades hur betydelsefullt idrottskommissionens arbete hade varit för dem som tjänstgjorde i handelsflottan. Det viktigaste i arbetet hade varit att väcka intresset för idrotten som en ”hälsosam hobby”. Det var nödvändigt att betona verksamhetens betydelse, eftersom idrottskommissionen var tvungen att skaffa ny finansiering varje år. Även om verksamheten hade skandinaviska förebilder stod det klart att arbetets kontinuitet inte låg på samma nivå i Finland som i grannländerna.264 Verksamhetsberättelsen beskriver den splittrade världsbilden för sjömännens idrottsverksamhet. Sjömännen själva ville få variation som motvikt till den monotona vardagen ombord. Den organiserade idrottskommissionen ville i sin tur marknadsföra en nykter och hälsosam livsstil för sjömännen.265 Under 1900-talets gång korsades fältet för sjömännens idrottsverksamhet av olika faktorer: internationellt samarbete, förmyndarskap, arbetarrörelsens idrottstradition och sjömännens praktiska behov. Ur denna idéhistoriska turbulens uppstod dock en livskraftig finsk sjömansidrottskultur. Under 1950-talet var sjömännens idrottsverksamhet livskraftig. Från och med 1952 deltog finska sjömän regelbundet i den nordiska friidrottslandskampen, världsserien i fotboll, den inhemska fotbollsserien och en hel rad mindre tävlingar i olika grenar. När det gick som bäst vann finländarna till och med Nordiska mästerskapen i friidrott för sjöfolk.266 Viktigare än resultaten var dock att sjömännens idrottskultur hade fått den kontinuitet som man länge saknat. Friidrottsgrenar var populära inom sjömansidrotten. Man kunde samla poäng i 100 meter löpning, längdhopp, höjdhopp, kulstötning och stafettlöpning. I den inhemska serien kunde man även tävla i livräddningssimning och till exempel i volleyboll.267 År 1961 rekryterades den 21-årige idrottsteknikern Juhani Rinne till Handelsflottans välfärdsråd. Han blev snabbt den finska sjömansidrottens bärande kraft. Under arbetsintervjun hade Sjömans-Unionens Niilo Välläri frågat om Rinnes tid i armén och snabbt blivit övertygad om hans kompetens. Rinne hade ju vunnit armémästerskapen i 400 meter och även i det civila räckte resultaten till FM-medaljer. Enligt Rinne gick det bra för sjömansidrotten på 1960-talet. För välfärdsrådet var det primära motivet till verksamheten upplysningsarbete och undervisning om spritens förbannelser. Helsingin Sanomat, som skrev om 1962 års bästa idrottsfartyg, visste att sjömansidrotten var den viktigaste av sjömännens fritidsintressen.268 Enligt Rinne motiverades sjömännen av konkurrensen mellan fartygen och av att få komma bort från hamnen. På Djurgårdens sportplan försökte besättningarna på de olika fartygen överträffa varandras poäng och vinna titeln som bästa idrottsfartyg. Tävlingarna ökade besättningarnas sammanhållning och gav rederierna

positiv uppmärksamhet. Inom sjömansidrotten tycktes alla vara vinna269 re i slutändan. Sjömansidrottens beskyddare blev i början av 1970-talet självaste republikens president Urho Kekkonen. Några gånger kom han och delade ut priset som bar hans namn, ”Kekkonens kanna”, till årets bästa idrottsfartyg. Att republikens presidents tackade ja till att bli sjömansidrottens beskyddare signalerade om sjöfartens betydelse för den framväxande nationen. Välfärdsrådets informationsblad Tiedotuslehti citerade Urho Kekkonens nyårstal från 1962: Det ligger i högsta grad i hela samhällets intresse att dess medlemmar är friska och arbetsföra, fysiskt och psykiskt balanserade medborgare. Kontinuerlig och målmedveten motion är ur detta perspektiv en medborgardygd.270

Välfärdsrådets årtionde Välfärdsrådets verksamhetsledare Holger Eklund tillfrågades i augusti 1970 om han var nöjd med Handelsflottans välfärdsråds tioåriga resa. Eklunds svar var enkelt: ”ja”. Han tillade också: ”jag tror att siffrorna bevisar det”.271 De siffror Eklund avsåg säger mycket om hur Handelsflottans välfärdsråd såg på betydelsen av sitt arbete. Först berättade Eklund om biblioteksverksamheten. Bibliotekets volym hade ökat till 29 000 böcker vid ingången av 1969. Biblioteket hade alltså på tio år blivit mer än tre gånger så stort. År 1969 hade man fått 555 sjömän att delta i studieverksamheten. Detta var en enorm ökning, eftersom antalet studerande under det första verksamhetsåret endast var 39. Eklund berättade att sammanlagt över 3 000 sjömän hade studerat via Handelsflottans välfärdsråd under åren 1961–1970. De flesta hade studerat språk. Det överlägset populäraste studieämnet hade varit engelska. Välfärdsrådets största arbetsfält hade dock varit sjömansidrotten. Enligt Eklund hade cirka 11 000 sjömän deltagit i den samnordiska landskamp som välfärdsrådet hade varit med och arrangerat under sina tio verksamhetsår. Dessutom hade välfärdsrådet organiserat hobbytävlingar och hobbyutställningar för sjömän sedan 1963. De hade haft några hundra deltagare varje år.272 Välfärdsrådets årtionde ser dock annorlunda ut när man tittar på det från insidan av systemet. Utkastet till verksamhetsledaren Holger Eklunds arbetsintyg från 1971 är talande. De arbetsuppgifter som listades för årtiondet var till stor del praktiska och hade ingen stor inverkan. Baserat på arbetsintyget var välfärdsrådet mer en hobbyklubb för sjömän än en samhällsaktör som siktade på en social reform. Åtminstone så nämns inte verksamhetens största påverkan i arbetsintyget.273 Enligt rederinäringen hade dock det nordiska välfärdsarbetet utvecklats väl. I sitt öppningstal på den

samnordiska välfärdskonferensen hösten 1969 sade Justus Harberg, representant för Ålands redarförening följande: Det har konstaterats att den nordiska välfärdsverksamheten redan i väsentlig grad har nått den nivå som en viss arbetskommitté anser vara internationell i sin rekommendation till ILO:s förberedande tekniska sjöfartskonferens. Om vi går från de internationella omständigheterna till de nordiska, ser vi på finskt håll att våra sjömän ofta har dragit nytta av våra västliga grannars mera utvecklade välfärdsarrangemang för sjömän, och detta ofta för att de andra nordiska ländernas goda förebilder har stått till vårt förfogande.274

Enligt rederinäringen höll välfärdsverksamheten redan en hög nivå, åtminstone om man betraktade de nordiska länderna som en helhet. Kanske ville redarna inte ha en högre nivå av social trygghet och trivsel. Trots den kraftiga statistiska tillväxten förblev välfärdsrådets grundläggande problem desamma. Det tog tid för ombuden att cirkulera och ta hand om det omfattande biblioteket. Tiden togs från den mest populära välfärdsformen, det vill säga från den tid som lades på att mäta och statistikföra idrottsresultat. Det här hade inte varit något problem om välfärdsrådet hade haft gott om personal.275 I de övriga nordiska länderna hade man övergått till en praxis där sjömännen själva bytte böcker med varandra. Dessutom hade pocketböckerna spridit sig på marknaden. De intresserade styrelsen, eftersom de var billigare än inbundna verk.276 Under det gångna årtiondet hade antalet fast anställda vid välfärdsrådet ökat något. När välfärdsrådet inledde sin verksamhet hade det ett ombud i Kotka. I slutet av årtiondet fanns det redan tre ombud: Onni Jormalainen i Helsingfors, Väinö Pennanen i Kotka och Seppo Suko i Åbo. Dessutom sköttes praktiska ärenden av ett kontaktmannanätverk av nio frivilliga som var utspridda från söder ända upp till Kemi. För det praktiska arbetet på Helsingforskontoret svarade verksamhetsledaren Holger Eklund, idrottssekreteraren Juhani Rinne, bibliotekarien Kauko Hänninen och Margit Lindroth, som skötte kassan och expeditionen.277 De lokaler som krävdes för klubb- och hotellverksamhet för sjömän saknades fortfarande. Frågan togs upp i välfärdsrådets styrelse när man diskuterade en eventuell nedläggning av sjömanshemsföreningen och möjligheterna att använda kapitalet som ärvdes från den. Man beslutade att göra en skriftlig framställning till sjömanshemsföreningen om att Handels69

flottans välfärdsråd så snart som möjligt behöver en egen lokal med lämpliga klubbutrymmen i anslutning till kontoret. Då skulle besökande sjömän kunna samlas för att utöva studier, idrott och andra dylika hobbyer. En sådan utvidgning av lokalerna är av stor betydelse för hela välfärdsrådets utveckling. Rekommendationerna från internationella sjöarbetskonferensen förutsätter att verksamheten utvidgas.278

Från välfärdsarbete till medborgarskap 1960-talet innebar en ny era i den finska socialpolitiken. De tidigare uppfattningarna om socialvården som en klassutjämnare och som en lösning på ”den sociala frågan” började ge vika för ett modernare tänkesätt. Denna förändring i attityderna, utvecklingen av socialpolitiken och praxis påverkade också sjömännens sociala ställning.279 De sociala påtryckningarna som behövdes för att utveckla sjömännens välfärdsverksamhet kom inte bara från Internationella arbetsorganisationen och Sjömans-Unionen, utan uppstod också som ett resultat av en mer omfattande förändring av de socialpolitiska normerna. Det började ses som ekonomiskt lönsamt att utvidga socialpolitiken universellt så att den omfattade alla medborgare i Finland, så som Pekka Kuusi uttryckte det i sin bok om 60-talets socialpolitik.280 Syftet med socialpolitiken var inte längre att hjälpa och lyfta de mest utsatta, till exempel sjömän, utan perspektivet vidgades till alla medborgares bästa.281 Det var lätt att hålla med, för i 1960-talets diskussionsrymd sågs historien som en utvecklingsberättelse som oundvikligen gick mot ökad rättvisa och teknologisk utveckling.282 Samma utveckling sågs också inom den finska sjöfarten. Fartygen fraktade energi, trä, papper och i allt större utsträckning även konsumtionsvaror. Dessutom skedde den tekniska utvecklingen av sjöfarten i en hisnande takt.283 Den ekonomiska tillväxten och strukturomvandlingen efter kriget fick finländarna att blicka framåt. De behövde inte längre söka framtiden i utlandet eller i folkrörelsernas och de politiska partiernas manifest. Den vänsterinriktade politiken under 1960-talet och början av 1970-talet lyfte ständigt fram nya missförhållanden i samhället och arbetslivet, som åtgärdades genom riksplanering och förhandlingar mellan organiserade intressegrupper.284 Den växande sociala tryggheten och de sociala rättigheterna motiverades inte bara med den ekonomiska tillväxten, utan också den universella moralen. Staten började existera för sina medborgare och inte tvärtom.285 Den kommitté som tillsattes 1968 för att diskutera den finska social-

I och med grundandet av Handelsflottans välfärdsråd uppstod det första systemet för välfärdsarbete för sjömän i Finland 1961. Bakom välfärdsrådets bil syns Finland-Sydamerika Linjens fartyg. Bilden är från 1967. Till slut var välfärdsrådets resurser mycket begränsade. Foto: Handelsflottans välfärdsråds arkiv

vårdens principer och framtid tolkade medborgarnas grundläggande frioch rättigheter utifrån FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948. Kommittén konstaterade i sitt betänkande att de principer som anges i FN:s deklaration ”beskriver de grundläggande målen för social och personlig trygghet och på sätt och vis även den ’nivå av mänsklighet’ som bör eftersträvas”.286 Frågan om den lämpliga ”nivån av mänsklighet” och vilka metoder som krävdes för att uppnå denna var väsentlig i behandlingen av sjömännens sociala ställning och trygghet. Verksamhetsledaren Holger Eklund skrev i tidningen Vapaavahti – Frivakt sommaren 1970: Inom ramen för sjömansärenden har man i finskan valt ordet ”huolto”287, vilket är helt missvisande – detta ord används ju allmänt i finskan i samband med bensinstationer samt alkoholistvård och socialvård.288

Tio år tidigare ifrågasattes inte termen ”huolto” när man talade om arbetet

för att förbättra sjömännens sociala ställning.289 Något hade förändrats. Svaret på denna attitydförändring kan sökas till exempel i betänkandet av den kommitté som 1968 diskuterade socialvården. I den omdefinierades socialvårdens idé och verksamhetsfält på nationell nivå. Den viktigaste förändringen skedde i attityderna. I betänkandet konstaterades att det i framtiden krävdes system som upprätthöll klienternas självrespekt och accepterade deras värderingar och förväntningar. Det väsentliga var enligt betänkandet också att de åtgärder som vidtagits mot individens vilja eller uppfattning om trivsel inte hörde till socialskyddspolitiken.290 Inom välfärdsverksamheten för sjömän var det inte fråga om att ordna socialvård i ordets egentliga bemärkelse. De synpunkter som framfördes i betänkandet gällde dock också främjandet av sjömännens välfärd. På 60-talet kunde man inte längre erbjuda tjänster inom välfärdsverksamhet och social trygghet i folkupplysningens anda med attityder som ärvts från 1800-talet. Den världsbild av upplysning och förmyndarskap som dominerade välfärdsarbetet höll på att föråldras i rask takt. De som var föremål för de socialpolitiska åtgärderna, vare sig de var äldre personer eller sjömän, tjänade på de nya utgångspunkterna. Enligt kommittébetänkandet från 1968 skulle detta nya perspektiv utgå från serviceanvändarna.291 År 1969 sade välfärdsrådets verksamhetsledare Holger Eklund i sitt öppningstal på den samnordiska välfärdskonferensen: ”Alla fritidsaktiviteter grundar sig på personlig fallenhet och intresse. Egna initiativ spelar en stor roll under dessa omständigheter.”292 Välfärdsrådet ansåg åtminstone rent principiellt att verksamheten skulle ta avstamp i sjömännens behov. Välfärdsverksamhetens historia följde dock med i tänkesättet. I sitt tal tog Eklund upp välfärdsrådets betydelse: ”Utan moraliskt stöd, utan uppmuntran kommer man inte långt under dessa omständigheter. [Men med stöd och uppmuntran] väcks den slumrande initiativförmågan och då kan man rentav göra stordåd”.293 Den gamla rollen som upplysningsman och folkväckare var seglivad, även om socialpolitikens mål och metoder omarbetades på nationell nivå. Välfärdsverksamheten höll på att förändras till service och föremålen för välfärdsverksamheten till klienter. Det var fråga om en enorm attitydförändring som redan hade utvecklats under en tid. Den gällde inte bara sjömän, utan hela den nationella socialpolitiken reformerades. Parallellt med denna reform kunde man också skönja en annan omfattande utvecklingscykel i anslutning till sociala rättigheter och trygghet. I betänkandet om socialvården från 1968 konstaterades att trivsel kunde ses som ”en del av det omfattande begreppet levnadsstandard”. Och trivseln förverkligades i sin tur när de som genomförde socialvården förstod och respekterade sina klienter. Det här var ett helt nytt socialpolitiskt språk.294 Den framväxande välfärdsstaten tog på sig allt fler uppgifter och an-

svarsområden. Den ökade välfärden innebar i praktiken nya arbetsgrupper, lagförslag och en växande samhällsekonomi som gjorde det möjligt att verkställa och finansiera de nya lagarna. Medborgarskapet fick nya definitioner som uppstod genom välfärden. Denna våg av växande välfärd omfattade åldringar på landsbygden som fick bo på nya äldreboenden, eller grundskoleelever som snart började sina studier och som nyfikna steg in i nya skolbyggnader. Och den omfattade också sjömännen, som på många ställen fortfarande var utan denna service eftersom den under en stor del av året var otillgänglig för dem.295 I betänkandet om reformen av socialvården konstateras att ”socialskyddspolitiken handlar om att garantera en skälig levnadsstandard, social trygghet och trivsel för familjer och individer.” Det handlade alltså om en relativ fråga som ständigt omdefinierades och en nationell förhandlingsprocess baserad på internationella normer. Dessutom framhölls det i betänkandet att den sociala tryggheten också var förenad med många ”immateriella och svårhanterliga och reglerbara faktorer, som man inte kan bortse från i genomförandet av den sociala tryggheten.” Som ett exempel på detta lyfte betänkandet fram mänskliga relationer och att endast ett fåtal människor som levde under isolerade förhållanden ansåg sig ha en rimlig levnadsstandard.296 Det var som taget direkt ur sjömännens verklighet. Bristen på information och ensamhet besvärade många och det fanns ingen lösning på problemet.297 Frågan om vad som är ”en mänsklig och rimlig nivå” av social trygghet hade kastats i luften när 1960-talet närmade sig sitt slut. Det stod klart att sjömännens vardagsverklighet i slutet av 1960-talet inte uppfyllde kraven i kommittébetänkandet. Betänkandet om socialvårdens framtid kunde dock ge en strukturell förklaring till situationen. Eftersom verksamheten inte har uppkommit som ett resultat av en planmässig helhetsutveckling utan av en historisk utveckling som även stöder sig på tillfälliga faktorer, framhävs i vissa fall problemen med arbetsfördelningen och utvecklingen av samarbetet såväl i relationerna mellan organisationerna som i relationerna till den verksamhet som samhället direkt bedriver.298

Citatet beskriver historien bakom välfärdsverksamheten för sjömän på ett bra sätt. Det har uttryckligen varit fråga om organisationsverksamhet som ingen aktör har förvaltat som en helhet. Socialvårdens eller snarare socialpolitikens utvecklingsarbete på 1960-talet hade dock medvind. Samhällets känslighet för att upptäcka missförhållanden hade förbättrats och samtidigt dess förmåga att reagera på dem.299 Tron på den ekonomiska utvecklingen,

den vetenskapliga forskningens möjligheter och det rationella beslutsfattandet var stark. Tack vare de positiva erfarenheterna i närhistorien kunde man framför allt se de framtida utmaningarna som möjligheter.300

Mot sjömansservice Den internationella strävan att förbättra sjömännens sociala ställning var aktuell under hela 1960-talet. Den tekniska utvecklingen inom sjöfarten och den växande världshandeln ökade ytterligare pressen på att undersöka sjömännens ställning. Internationella arbetsorganisationens förberedande sjöarbetskonferens hölls i Genua i september 1969. Finlands representanter vid konferensen var social- och hälsovårdsministeriets regeringssekreterare Veikko Kanerva, sjöfartsstyrelsens överdirektör Tauno Nikander, direktören för Sjöfartens arbetsgivareförbund Toivo Rosnell samt Berndt Johansson och Olavi Keitele från Finlands Sjömans-Union. På konferensen behandlades omfattande teman som rörde den sociala tryggheten inom sjöfarten. Frågorna om besättningens bostadsförhållanden, sjömännens minimilöner, yrkesutbildning, förebyggande av olycksfall, problem orsakade av den tekniska utvecklingen inom sjöfarten och trivselfrågor fick egna kommittéer på konferensen.301 Syftet med konferensen var att uppdatera Internationella arbetsorganisationens tidigare rekommendationer om sjöfart.302 När de nya rekommendationerna och normerna för social välfärd fastställdes fäste sjöarbetskonferensen särskild uppmärksamhet vid den tekniska utvecklingen inom sjöfarten. På konferensens dagordning fanns också samma frågor om hur man skulle rätta till förhållandena i hamnarna som togs upp redan femtio år tidigare. Trots den enorma tekniska utvecklingen inom sjöfarten var många av de sociala problemen i hamnarna desamma som tidigare. Regeringsrådet Veikko Kanerva skrev i tidskriften Navigator i oktober 1969: Som konferensens sjätte punkt antogs en rekommendation om sjömännens trivsel till sjöss och i hamnarna. Vi har använt den finska termen ”huolto” för denna verksamhet, men det internationella ordet ”welfare” beskriver bättre vad det handlar om. Utöver rekommendationen antogs en resolution om åtgärder för att skydda unga sjömän mot vissa faror, till exempel sprit; farorna kan också undanröjas genom att icke önskvärda personer

hindras tillträde till hamnområdet och genom 303 att områdena belyses.

1969 års rekommendation betonade, liksom tidigare publicerade rekommendationer från sjöarbetskonferensen, att hotell och sjömanscenter borde byggas i de centrala hamnstäderna. Problemen i hamnarna och sättet att se på dem var till stor del desamma som under tidigare årtionden. Alkohol, hamnarnas mörka kajer och människor som utnyttjade sjömännens ställning utgjorde fortfarande en fara som unga män måste skyddas mot.304 I rekommendationen underströks alltjämt vikten av en stabil och tillräcklig finansiering av välfärdsverksamheten. Sjömännens välfärd och trivsel även ombord på fartygen angavs som nya verksamhetsområden. Detta berodde på de kortare hamntiderna och den tekniska utvecklingen inom sjöfarten. Till skillnad från tidigare rekommendationer framhölls också vikten av informationsförmedling. Syftet var att minska sjömännens isolering från de allt mer utvecklade samhällena, och å andra sidan att förbättra möjligheterna för närstående att hålla kontakten med dem som arbetade till sjöss.305 Den förberedande sjöarbetskonferensens rekommendationer gick på remiss till fackförbunden och sjöfartsstyrelsen vintern 1970. I mars kunde social- och hälsovårdsministeriet meddela Internationella arbetsorganisationen att Finland inte hade något att anmärka på de dokument som skulle behandlas vid den egentliga sjöarbetskonferensen.306 Dock framförde Sjöfartens arbetsgivareförbund sina reservationer till exempel om tillämpningsområdet för förslaget om bostadsutrymmen på fartyg och påminde om att de dokument som godkändes vid den tekniska sjöarbetskonferensen endast fungerar som diskussionsunderlag. Sjömans-Unionen å sin sida hoppades att de initiativ som skrivits under den förberedande konferensen inte längre skulle behöva underställas kommittébehandlingen vid den egentliga sjöarbetskonferensen.307 Arbetsmarknadsparternas inställning till att förbättra sjömännens sociala ställning var oförändrad. Arbetsgivarnas tonläge hade dock mjuknat.308 I sitt betänkande om handelssjöfartens framtid kunde kommittén berätta att man efter många år av svåra arbetsmarknadskonflikter ”under de senaste åren hade kunnat se en mycket stor förbättring. Det ömsesidiga förtroendet mellan arbetsmarknadsparterna har ökat och förstärkts.”309 En månad senare skickade sjöfartens arbetsmarknadsorganisationer ett brev till statsrådet, där de beskrev situationen inom välfärdsverksamheten för sjömän och målen för den internationella sjöarbetskonferensen som skulle sammanträda hösten 1970. Brevet var ovanligt, eftersom både Sjöfartens arbetsgivareförbund och Sjömans-Unionen för första gången var eniga i sina krav på en utvidgning av välfärdsverksamheten. Brevets bud-

skap var tydligt. Det föreslogs att [s]tatsrådet skyndsamt tillsätter en kommitté där statsmakten och sjöfartsorganisationerna finns representerade i enlighet med ILO:s anvisningar, för att undersöka välfärdsfrågan i Finland samt lägga fram förslag om hur den ska skötas.310

Verksamhetsmodellen som organisationerna föreslog var densamma som i de planer som hade lagts fram av sjöarbetskommittén och delegationen för sjömansärenden tidigare årtionden, men situationen var betydligt annorlunda. I brevet begärde man enhälligt att frågan skulle lösas på det sätt som ILO föreslog. Lösningen inkluderade också att arbetsgivarna inom sjöfarten deltog ekonomiskt. Man ville inte längre kanalisera arbetsgivarnas avgifter via lästavgifter, utan att rederinäringen skulle bidra direkt ekonomiskt. Det var första gången som sjöfartens arbetsmarknadsparter var överens om detta. Förslaget om att inrätta en kommitté sågs som en enkel lösning på frågan. Den trepartsbaserade och kommittébaserade lagstiftningsprocessen var så pass etablerad i Finland att den kommitté som man krävde skulle inrättas förmodligen skulle ha tillräcklig auktoritet för att genomföra de föreslagna ändringarna. En nation som värnar om den ekonomiska tillväxten och den stigande levnadsstandarden skulle naturligtvis lyssna noga på sjöfartsbranschens gemensamma åsikt. Det centrala argumentet i brevet var att man i och med bildandet av Handelsflottans välfärdsråd endast delvis hade tagit om hand om välfärden för sjömän. Välfärdsrådet hade uträttat en hel del, men ”vi har inte fått sjömanshem och sjömansklubbar i hamnarna och inte heller har vi kunnat erbjuda utländska sjömän service i enlighet med internationella principer”.311 Arbetsmarknadsorganisationerna klargjorde också de nya kraven på välfärdsverksamheten i sitt brev till statsrådet. På sjöarbetskonferensen som skulle arrangeras hösten 1970 hade man enligt brevet för avsikt att modernisera rekommendation nr 48 från 1936. De viktigaste målen med moderniseringen var enligt arbetsmarknadsorganisationerna att ordna så mångsidiga idrottsaktiviteter och fritidssysselsättningar som möjligt för sjömännen i hamnarna samt att ordna studie-, motions-, nöjes-, biblioteksoch hobbyverksamhet ombord på fartygen när de var till sjöss. Dessutom betonades uppförandet av sjömanshotell eller sjömanshem i hamnarna. Syftet var att erbjuda inkvartering för sjömän och deras familjemedlemmar till ett skäligt pris. Det ansågs också viktigt att påskynda sjömännens postgång och underlätta bytet av välfärdsmaterial genom internationella överenskommelser. Trots att inriktningen på den nationella socialpolitiken hade föränd-

rats nämndes det i brevet att en av uppgifterna var att ”upplysa ungdomar om de faror som de utsätts för i sitt yrke”.312 Över hälften av sjömännen i utrikesfarten var unga män, och att hålla denna grupp på rätt väg var fortfarande en central angelägenhet för de som organiserade välfärdsarbetet. I den här frågan var arbetsmarknadsparterna inne på samma linje som Sjömansmissionssällskapet nästan hundra år tidigare.313 Det låg dock mer än en delad moralisk oro för nationens unga män bakom brevet från sjöfartens arbetsmarknadsorganisationer. Sjömans-Unionens ordförande Olavi Keitele gav en version av händelseförloppet i sitt tal 1972: En vändning har skett. Eftersom inga andra diskussioner hjälpte ställde Sjömans-Unionen vid kollektivavtalsförhandlingarna om utrikestrafiken 1970 som villkor för arbetsfred att redarna utan dröjsmål skulle engagera sig för att få statsmakten att tillsätta en kommitté som undersöker sjömännens trivsel och välfärd till sjöss och i hamnarna och som ska arbeta utifrån den internationella rekommendationen. Befälsorganisationerna, som dittills hade hållit sig i bakgrunden, ställde sig också bakom frågan i detta skede. Kommittén utsågs på hösten samma år och dess arbete slutfördes i slutet av september 1971.314

Olavi Keitele lyfte fram grundandet av sjömansserviceverksamheten och dess inverkan på arbetsfreden inom sjöfarten flera gånger under decenniet. Det tycktes vara en knäckfråga för honom. Enligt Sven-Erik Nylund, som representerade Skeppsbefälsförbundet vid sjöarbetskonferensen i Genève 1970, fanns det inga arbetsmarknadstvister kring inrättandet av kommittén som undersökt sjömännens trivsel till sjöss och i hamnarna. Han ansåg att diskussionerna om arbetsfred som Keitele lyfte fram var onödiga, eftersom alla verkade vara eniga om att förnya välfärdsverksamheten.315 Kanske var det så, men diskrepansen i situationen kan ha undgått en del av de samtida. Olavi Keitele motiverade behovet av att förnya välfärdsverksamheten med att den internationella situationen var snedvriden. Enligt Keitele hade Sjömans-Unionens ombud hamnat i ”genanta situationer” när de uträttat ärenden vid servicecentraler i andra länder. Orsaken till detta var att sjömän från andra länder inte kunde få motsvarande service i de finska hamnarna och hade fått ”lida i brist på verksamhet och tidsfördriv”.316 Påtryckningarna att lösa välfärdsfrågan för sjömän kom från många håll. Det stod klart för alla parter i sjöfartsbranschen att Finland inte nådde upp till den nordis-

ka och europeiska nivån. I början av 1970-talet var det inte längre möjligt att förklara situationen i Finland med att handelsflottan var outvecklad eller eftersatt. Den ekonomiska tillväxten som gjort det möjligt att utveckla den sociala tryggheten nationellt syntes överallt och sjömännen kunde inte längre uteslutas från denna utveckling. Sjöfartsbranschens krav blev hörda och i oktober samma år beslutade statsrådet att tillsätta en kommitté som skulle behandla välfärdsverksamheten för sjömän. Social- och hälsovårdsministeriets byråchef Veikko Kanerva utsågs till kommitténs ordförande och Matti Haarma, Justus Harberg, Olavi Keitele, Pentti Rokkanen, Heimo Hohto och Erkki Koivisto utsågs till medlemmar. Både den offentliga makten samt arbetsgivar- och arbetstagarsidan var representerade i kommittén. Kommittén fick namnet ”Kommittén för sjömannens trivsel till sjöss och i hamn (välfärdskommit317 tén )” och hade för avsikt att vara klar med sitt arbete i slutet av september 1971.318

Sjöarbetskonferensen i Genève 1970

Bara en knapp vecka efter att välfärdskommittén inrättats sammanträdde ILO:s 55:e sjöarbetskonferens i Genève. De sex tematiska kommittéerna inledde sitt arbete med utgångspunkt i resultaten från den tekniska sjöarbetskonferensen 1970. Även om stämningen på konferensen betraktades som utmärkt, var spänningarna bakom kulisserna desamma som tidigare.319 Redarna ansåg att byggkostnaderna för fartygen och kostnaderna för välfärd var för höga. Sjömännens representanter menade tvärtom. Trots dessa spänningar skapades det en positiv förväntningshorisont på konferensen. ILO var helt klart ett fungerande forum för att utveckla sjömännens sociala trygghet och arbetsförhållanden.320 Ur ett finländskt perspektiv förbättrades situationen ytterligare av att splittringen mellan fackförbunden och vänsterpartierna, som tidigare stört sjöfartens internationella organisationsverksamhet, hade lugnat ner sig. Arbetstagarsidans representation vid sjöarbetskonferensen upplevdes som tillräcklig, även om SjömansHenry Nielsens M/S White Rose anlände sommaren 1973 från Shanghai till varvet i Hong Kong, där fartyget Unionen var tvungen att bråka för att få kostnaderna överlämnades till sin nya ägare. En bild på fartygets täckta för de representanter som skickades till konfebesättning, som då hade gott om tid att utforska rensen.321 staden. Foto: Pauli Saastamoinen/Sjömansservicebyråns samling/Raumo sjöfartsmuseum Vid konferensen antogs sju normer för att förbättra den sociala tryggheten för sjömän. Dessa var rekommendationerna om arbetsförmedling för sjö-

Sjömännen har rast i M/T Peggys besättningsmäss 1979. Fartygen hade ofta tre mässrum: ett för kaptenen och maskinchefen, ett för det övriga befälet och ett tredje för besättningen. De stora fartygen kunde dessutom ha separata mässar för underbefälet och kökspersonalen. Numera har fartygen gemensamma mäss- och fritidsutrymmen. Under de starka hierarkiernas tid förekom det påståenden om att Sjömansservicebyråns verksamhet var alltför inriktad på besättningen och för lite på befälet. Foto: Sakari Karttunen/ Sjömansservicebyråns samling/Raumo sjöfartsmuseum

män, yrkesutbildning för sjömän, justering av minimilöner, förebyggande av olycksfall och arbetarskydd till sjöss och i hamn. Dessutom antogs två rekommendationer om besättningens bostadsutrymmen, ventilation och buller ombord och en rekommendation om välfärdsverksamhet till sjöss och i hamnarna. Därtill förde kommittéerna livliga diskussioner om den tekniska utvecklingen inom sjöfarten.322 Med tanke på sjömansserviceverksamheten var konferensens viktigaste dokument rekommendation 138, som handlade om sjömännens trivsel och välfärd till sjöss och i hamnarna. I rekommendationen hänvisade man till 1936 års rekommendation om sjömännens välfärd i hamnarna och konstaterade att den fortfarande utgjorde en aktuell grund för sjömansserviceverksamheten. I rekommendationen från 1970 konstaterades emellertid att ”i takt med att förhållandena inom sjöfarten förändras måste den service som tillhandahålls i hamnarna ständigt utvecklas och tillgången till service på fartygen blir också allt viktigare”.323 Den tekniska utvecklingen

Passagerarfartygen hade mer personal än lastfartygen. Besättningen bodde i små hytter för två personer, så man var tvungen att tillbringa fritiden någon annanstans, särskilt om hyttkamraten vilade. På 1980-talet minskade de finska fartygen inom fjärrtrafiken, men antalet personer på passagerarfartygen ökade. SSB började i allt högre grad beakta sjömännen i närtrafiken i sitt serviceutbud. På bilden är det dans på M/S Bore Star 1976. Foto: Sakari Karttunen/Sjömansservicebyråns samling/Raumo sjöfartsmuseum

inom sjöfarten gjorde sjömännens vardag mer hektisk och välfärdsverksamheten måste kunna svara på denna förändring. De kvalitetskriterier för sjömanshotell och sjömanscenter som angetts i rekommendationen hade höjts, liksom utbildningskraven för personer som utför välfärdsarbete för sjömän. Enligt rekommendationen skulle välfärdsarbetet utföras av ”yrkeskunnig personal på heltid” och inkvarteringsställena i hamnarna skulle ”motsvara bekvämligheterna på ett högklassigt hotell”.324 Den höjda västerländska levnadsstandarden ändrade uppfattningarna om miniminivån på välfärdsarbetet för sjömän. Enligt ILO:s rekommendation skulle man om det var möjligt bygga simbassänger till sjömännen. Mycket hade förändrats på bara några decennier. I Finland lade ILO:s rekommendation nr 138 en ny grund för diskussionen om välfärdsverksamheten för sjömän. I rekommendationen höjdes den grundläggande nivån på sjömännens välfärd, men den viktigaste förändringen var ändå det finska arbetsmarknadsfältets och samhällets beredskap att reagera på rekommendationen och börja förverkliga dess innehåll.325 Utöver rekommendation nr 138 utarbetades vid sjöarbetskon-

ferensen i Genève tre dokument som preciserade välfärdsverksamheten. De handlade om skydd av unga sjömän och förbättring av sjömännens postgång internationellt. Sammantaget gav dokumenten från sjöarbetskonferensen en tydlig riktning för utvecklingen av välfärdsverksamheten. Dokumenten beskrev visserligen ett ideal som endast ett fåtal länder över hela världen uppfyllde. I Finland lästes innehållet dock mycket noga och enligt arbetstagarsidan borde Finland till och med gå längre än ILO:s rekommendationer.326

’Huolto’ till historien, ’welfare’ ersätter Rekommendation nr 138 från sjöarbetskonferensen i Genève om välfärdsverksamheten låg till grund för den välfärdskommitté som inrättades i oktober 1970. Kommittén utgick från sjömansyrket i det framväxande samhället. Det innebar att idén om välfärdsverksamhet för sjömän vändes upp och ned. De tidigare rekommendationerna om sjömännens sociala ställning hade betraktat sjömännen som ett föremål för skydds- och upplysningsverksamhet. Välfärdskommittén ansåg att sjömännen i egenskap av finska medborgare hade hamnat utanför möjligheterna i det utvecklade samhället. Sjömännen var således inte längre föremål för välfärdsverksamhet, utan betraktades som en befolkningsgrupp som blivit en orättvist behandlad och vars ställning skulle rättas till.327 Det handlade inte längre om att arbetstagarnas fackföreningar ställde krav på sociala reformer, utan om att det universella medborgarskapet skulle utvidgas till att även omfatta sjömän. Ovanpå detta fanns en strävan efter att skapa förutsättningar för jämlikhet. I kommittébetänkandets idéer möttes å ena sidan 1960-talets vänsterorienterade emancipatoriska mål och å andra sidan de traditionella bildade klassernas mål. För de bildade hade välfärd och vuxenutbildning för sjömän inneburit en uppgång från omoral och tvivelaktiga levnadsvanor mot ett borgerligt ideal. För vänstern innebar samma uppgång social rättvisa. Slutresultatet som de hade framför ögonen var dock detsamma: en samhällsengagerad och samhällsduglig sjöman. Tidigare hade främjandet av sjömännens välfärd motiverats med moral och social rättvisa. Nu var motivet det universella medborgarskapet. De moderna vänsteridealens inflytande började dämpa rösterna från de gamla bildade klasserna och folkbildningsarbetet. Sjömännens sociala delaktighet fick särskild uppmärksamhet i betänkandet. 1960-talets moderna samhällsvetenskapliga idéer började bli normgivande praxis för det finska samhället. Publikationer som välfärdskommitténs betänkande bidrog till denna utveckling. I den allmänna delen av sitt betänkande skrev kommittén att bristfällig informationsförmedling från haven till hemlandet orsakade alienation från utvecklingen i Finland

Finland-Sydamerika Linjens fartyg gjorde långa sjöresor. På 60-talet fanns det gott om tid för ett parti schack på resan från Finland till Buenos Aires. Foto: Ismo Saarikoski/Finlands Sjömanskyrkas arkiv

och ökade kontaktsvårigheterna. Termen ”alienation” förekom för första men inte sista gången när man talade om sjömän. Alienation innebar att sjömännen inte kunde följa med händelserna i det finska samhället och att de gick miste om dess utveckling. Kommittén antog att sjömännen ville delta i samhällets verksamhet och ansåg sig ha hamnat utanför. Den tidigare upplysningsverksamhetens ”tvångsbildning” byttes alltså ut mot ”tvångsmedborgarskap” i välfärdskommittén. Kommittén antog att sjömännen var intresserade av samhällsfrågor, informationsförmedling och utbildningsmöjligheter. Detta var också synsättet i ILO:s rekommendation från 1970 om sjömansserviceverksamhet till sjöss och i hamnar. Andemeningen i 1970 års rekommendation är att sjömän i möjligaste mån ska ha samma förutsättningar till samhällsliv som andra medborgare, och för att detta ska kunna genomföras ska det i varje land finnas ett offentligt erkänt, sakkunnigt organ som förfogar över tillräckliga, regelbundet influtna medel.328

I praktiken innebar deltagande i samhällslivet möjligheter till vuxenutbildning, motionsidrott och tillräcklig informationsförmedling. Betydelsen av 82

dessa saker höll på att förändras i början av 1970-talet. Medborgarnas självbildning hade varit en viktig fråga i Handelsflottans välfärdsråds verksamhet. Det berodde bland annat på att ett stort antal arbetande vuxna knappt hade gått i skolan alls. En annan uppenbar orsak till att självbildning var populärt var strukturen för det fria bildningsarbetet. Brevkurser och självstudier var populära efter andra världskriget. Då uppfattade makten människans självutveckling som en del av medborgarskapet i den moderniserande staten. Vuxenutbildningen å sin sida representerade den nyare synen på utbildningens betydelse, som uppstod på 1960-talet.329 Under 1960-talet blev vuxenutbildning ett samlingsbegrepp för de tidigare utbildningsanordnarna och utbildningsmetoderna inom självbildningen. Därmed började också idén om självbildning försvinna ur det finska språkbruket. Samtidigt fick staten en större betydelse inom förvaltningen av den vuxna befolkningens utbildning.330 Det här återspeglades i statens samordnande roll i välfärdsrådets kursverksamhet. Dessutom syntes det i välfärdsbetänkandet, som representerade de senaste utbildningspolitiska idéerna under sin tid. Självbildning hade inneburit en moralisk skyldighet för individerna att utvecklas, vuxenutbildning var däremot en tjänst som samhället erbjöd. Detta var en revolutionerande förändring i motiveringen av utbildningen. Också förhållandet till idrotten genomgick en förändring i början av 1970-talet. Den traditionella arbetaridrotten med sina tävlingar som lockade publik började ersättas med motionsidrott som utövas ensam.331 Kommitténs åsikter om informationsförmedling och de ”kontaktsvårigheter” som misslyckad informationsförmedling ledde till var också mycket moderna. De tidigare betänkandena om sjömännens välfärd hade i det närmaste betraktat informationsförmedlingens betydelse som en mänsklig fråga. För välfärdskommittén innebar informationsförmedling en förbindelse till samhället och det sociala livet. På 1960-talet hade det forskats mycket om informationsförmedling och ämnet låg i fokus för den samhällsvetenskapliga debatten. McLuhans ”globala by” omfattade också sjömän, men i början av 1970-talet hackade förbindelsen betänkligt. Nu var det inte längre fråga om sjömännens personliga förlust, utan om en bredare samhällsfråga. Världen utvecklades i rasande fart och sjömännen höll på att gå miste om frukterna av dess utveckling.332 Kommitténs åsikter var moderna. Det berodde dock inte bara på att de gamla aktörerna hade lärt sig att se på sjömännen på ett nytt sätt, utan också på att en del av dess medlemmar representerade en ny generation. En av författarna till välfärdsbetänkandet var den nyutexaminerade kandidaten i samhällsvetenskaper Matti Haarma. Innan han började arbeta som ombud för Finlands redareförening och Sjöfartens arbetsgivareförbund333 hade han varit verksam inom de progressiva rörelser-

na som drev de sociala reformerna i slutet av 1960talet. Den mest betydande av dessa var Förening 9 som grundades 1965 och där Haarma var en av de bärande krafterna. Föreningen fokuserade på att främja jämställdheten mellan könen och mäns rätt till ett bredare offentligt känsloliv och sociala rättigheter. Matti Haarma berättade i en intervju i Helsingin Sanomat i februari 1970 att det kapitalistiska systemet byggde på ojämlikhet mellan män och kvinnor och att det socialistiska systemet skulle erbjuda bätt334 re möjligheter att förverkliga jämställdhet. Året innan konstaterade Förening 9 i en intervju med Helsingin Sanomat att ”mannen borde befrias från stressen av att vara man.”335 Dessa var moderna idéer från en representant för skeppsredarna i välfärdskommittén. De kom från en helt annan värld än tidigare generationers uppfattningar om disciplin och mannens roll i sjöfarten och samhället. Den publikation av Förening 9 som fick mest uppmärksamhet var deklarationen ”Mieskin on ihminen” (Mannen är också en människa) från 1968.336 I deklarationen ville man göra männens destruktiva värld fylld av alkohol, självmord och utmattning mer mänsklig. Den tog upp den låga förvänNär sjöfarten övergick till maskindrivna fartyg började även kvinnor ansluta sig till personalen. Till en början tade livslängden för män och att män ofta blev utan arbetade de i köket samt med servering och service. arbetarskydd. Dessa åsikter syntes i formuleringarna Från 1970-talet och framåt arbetade kvinnor i däcksoch mellan raderna i välfärdskommitténs betänkanbefälet och däcksbesättningen och senare även på maskinsidan. Det har arbetat kvinnor i isbrytarnas kök de. I början av 1970-talet höll skyddet av arbetarklasi flera årtionden. Bilden visar kvinnor under en rast på sen på att bytas ut mot ett arbetarskydd som omfaten isbrytare på 1970-talet. Foto: Sjömansservicebyråns samling/Raumo sjöfartsmuseum tade alla.337 Socialpolitiken och samhällsdebatten fylldes av nya typer av termer och påståenden. Matti Haarma förde med sig revolutionära tankar och nätverk till planeringen av sjömännens välfärdsverksamhet. Han bodde i ett kollektiv i Kottby i Helsingfors och hade goda relationer till de finska medierna och politikerna, rentav till statsminister Mauno Koivistos maka Tellervo Koivisto. Tellervo Koivisto var också en av aktivisterna i Förening 9.338 Eftersom rederinäringens representant i kommittén var så progressiv, var det lättare än tidigare att utveckla serviceverksamheten för sjömän. Välfärdskommittén fick igenom sin syn på sjömännens välfärd i medierna, säkert delvis tack vare Matti Haarmas goda medierelationer. År 1971 skrev Helsingin Sanomat om kommitténs nyutkomna rapport:

Den s.k. välfärdskommittén föreslår en särskild lagstadgad sjömansservice i sitt betänkande som lämnades till social- och hälsovårdsminister Katri-Helena Eskelinen i fredags. Syftet med sjömansserviceverksamheten är att skapa förutsättningar för sjömän att på lika villkor utnyttja de tjänster som samhället erbjuder i fråga om utbildning för ungdomar och vuxna, fritidssysselsättning och informationsförmedling och att i möjligaste mån undanröja de hinder som sjömansyrkets natur medför i detta avseende.339

Sjömans-Unionens Olavi Keitele, som intervjuades i tidningsartikeln, sade att han önskade att kommitténs förslag inte längre skulle behöva ”tvingas framåt” i kollektivavtalsförhandlingarna. Dessutom påminde Keitele om att kommitténs förslag fortfarande var en fråga om arbetsfred för unionen. I artikeln som behandlade kommitténs betänkande motiverades behovet av sjömansservice inte med obalansen i den internationella serviceverksamheten, vilket Olavi Keitele hade framfört i sitt tal. Enligt artikeln behövdes sjömansserviceverksamheten framför allt på grund av de unga sjömännens sociala och kulturella behov. Merparten av sjömännen var under 30 år och ”endast en effektiv sjömansserviceverksamhet [kunde] få så här unga personer att hålla jämna steg med utvecklingen som sker i land”.340 Uppfattningen om sjömännens välfärd hade förändrats. Den lades fram på ett nytt sätt i välfärdskommitténs betänkande och i den offentliga debatten. Medlemstidningen för sjöfartens arbetsgivare Navigator skrev i slutet av 1969 att man genom att utveckla sjömansserviceverksamheten kunde ”betona de nordiska sjömännens och redarnas betydelse som vägvisare”. Det hade blivit ett annat ljud i redarnas skälla. Redarna som i årtionden motsatt sig sociala reformer ville plötsligt vara föregångare inom välfärdsarbetet. Enligt tidningen började sjömännens arbetsförhållanden i Finland, trots de knappa resurserna inom sjöfartsnäringen, redan ”ligga före motsvarande förhållanden i land”.341 Frågan om det dekadenta hamnbeteendet, som i årtionden dominerat diskussionen om välfärdsarbetet för sjömän, hade bytts ut mot nya frågor. Nu var målet för sjömansserviceverksamheten informationsförmedling och utbildning för unga män. Och, enligt finsk tolkning, framför allt att de skulle delta i samhället. Nu handlade det om samhällets skyldighet gentemot sjömännen och inte längre om sjömännens personliga moraliska lösning, som man hade försökt stödja med hjälp av litteratur och upplysningskväl-

lar. Även synen på sjömännen som de ödesdigra hamnarnas ”offer” hade förändrats. I den offentliga debatten presenterades sjömännen som unga män som sökte social delaktighet och som äntligen fick den service de förtjänade. Visst ansågs de fortfarande vara i behov av skydd, men sätten att genomföra skyddet på var annorlunda än tidigare. Nu var utgångspunkten för skyddet den statsledda vuxenutbildningen och delaktigheten i det samhälleligt aktiva medborgarskapet.

”För sent i historien” Uusi Suomi skrev en provokativ artikel om sjömansservicelagen. I artikeln hävdades att Sjömans-Unionen skulle ha varit missnöjd med regeringens åtgärder för att främja lagen. Trots att denna fråga fortfarande är en arbetsmarknads- och arbetsfredsfråga har SjömansUnionen ingen anledning att misstänka att några kretsar – kanske med undantag för Uusi Suomis journalister – skulle motsätta sig att lagförslaget antas. I andra sjöfartsländer har ett sjömansservicesystem som bygger på den internationella rekommendationen införts för länge sedan.342

Det föreföll i verkligheten som om ingen hade någon särskild anledning att motsätta sig det lagförslag som lagts fram utifrån välfärdskommitténs betänkande. Sjömans-Unionens ledare Olavi Keitele skrev till social- och hälsovårdsminister Alli Lahtinen och beklagade röran. Enligt Keitele var det inte ens aktuellt att ta upp ämnet i tidningarna, eftersom allt framskred som planerat.343 Bara en vecka tidigare hade Sjömans-Unionen skrivit till social- och hälsovårdsministeriet om välfärdskommitténs betänkande. Unionen hade inga anmärkningar på betänkandets innehåll och det lagförslag som lagts fram utifrån betänkandet. Unionen betonade dock hur brådskande det var att ordna sjömansservicen och hoppades att ministeriet skulle ”sätta den högst upp i prioriteringsordningen på sin arbetslista”.344 Sjömans-Unionen hade redan ett år tidigare kontaktat social- och hälsovårdsministeriet och uppmanat det att så snart som möjligt vidta åtgärder för att i Finland ratificera rekommendationerna från den internationella sjöfartsarbetskonferensen i Genève.345 Unionen hade bråttom att komma vidare i arbetet. Man

hade hunnit vänja sig vid decennier av utdragna diskussioner i frågor om sjömännens sociala trygghet. Den här gången låg emellertid inte frågan om ordnandet av sjömännens välfärdsverksamhet bakom en tröskel som höjdes av finansministeriet eller redarna. Den 14 april 1972 lämnades en regeringsproposition med förslag till lag om service- och studieverksamhet för sjömän.346 Regeringen föreslog att sjömansserviceverksamheten i Finland skulle ordnas på det sätt som förutsätts i Internationella arbetsorganisationens rekommendation nr 138 från 1970. I propositionen hänvisades till Handelsflottans välfärdsråd som en tillfällig lösning som inte hade uppfyllt ILO:s krav. Sjömansservicebyråns uppgift enligt lagförslaget var att främja och genomföra studieverksamhet, ungdoms- och vuxenutbildning, idrotts-, rekreations- och fritidsverksamhet samt kommunikationstjänster för yrkesverksamma sjömän. Lagen kom att särskilt betona betydelsen av studier som kärnan i sjömansserviceverksamheten. I motiveringen till lagförslaget betonades de unga sjömännens utsatta ställning. År 1970 fanns det 14 000–15 000 yrkesverksamma sjömän i Finland och över hälften av dem var under 30 år. Denna grupp skapade ett behov av att formulera lagen om sjömansservice som en utbildningscentrerad lag. Även synen på sjöfartens utveckling styrde formuleringen av lagen och stärkte bilden av att lagen var nödvändig. På grund av den tekniska utvecklingen låg fartygen bara i hamn några timmar och därför fick sjömännen tillbringa en stor del av sin fritid ombord.347 I motiveringen till lagen definierades Sjömansservicebyråns juridiska ställning. Den skiljde sig helt från ställningen för Handelsflottans välfärdsråd, som hade byggts upp som en föreningsverksamhet. Enligt propositionen skulle Sjömansservicebyrån vara ett av förvaltningens hjälporgan, som också hade offentligrättsliga drag. Sjömansservicebyrån skulle vara ”relativt självständig” eftersom sjöfartsfältet ständigt förändrades. Det var därför inte möjligt att ange en närmare uppgiftsbeskrivning. Det beslutades att den högsta beslutanderätten i sjömansserviceverksamheten skulle ges till representantskapet, vars medlemmar bestod av företrädare för social- och hälsovårdsministeriet, finansministeriet, handels- och industriministeriet och båda arbetsmarknadsparterna. Enligt lagen fick samma personer inte finnas i både Sjömansservicebyråns styrelse och representantskap.348 I lagförslaget ansågs det också nödvändigt att specificera sjömansserviceverksamhetens nationella betydelse. Sjömansservicebyrån skötte en viktig internationell uppgift för Finland när den ordnade möjligheter till inkvartering, rekreation och idrott för utländska sjömän. När sjömansservicen skötte de finska sjömännens vuxenutbildnings-, motionsidrottsoch biblioteksverksamhet utförde den en samhällelig uppgift som definierats som betydande. Det innebar att arbetet inte utfördes av andra myndig-

Bland sjömännen finns det många flitiga och skickliga fotografer. I SSB:s hobbytävling hade fotografering en egen serie. I slutet av 1980-talet startade Nordiska fototävlingen för sjöfolk. Bilden från restaurangen kommer från Esa Karankos diabildssamling från 1960och 1970-talet. Karanko arbetade som telegrafist på fartygen Ariana, Krucia, Finnboston och Rhea. Foto: Esa Karanko/Raumo sjöfartsmuseum

heter i Finland.349 Sjömansservicebyråns finansiering hade ordnats så att sjömännen skulle betala en promille i månaden av sin lön och redarna betalade motsvarande summa. Uträknat på detta sätt uppgick beloppet som sjömännen skulle betala enligt 1970 års lönenivå till 1,25 mark i månaden. Staten skulle enligt nordisk modell betala lika mycket som sjömännen och redarna betalade tillsammans. På så sätt skulle Sjömansservicebyrån finansieras med fyra promille av lönesumman för sjöfarten. Sjöfartens lönesumma 1970 var cirka 150 miljoner mark. Det innebar att Sjömansservicebyråns andel enligt lagförslaget skulle uppgå till cirka 600 000 mark, varav staten betalade 300 000 mark. I lagförslaget konstaterades att minst samma andel av lästavgifterna som hittills skulle tilldelas sjömansserviceverksamheten, dvs. cirka 140 000 mark per år. I prepositionen fastställdes att beloppet från lästavgifterna skulle användas för serviceverksamhet för utländska sjömän som besöker Finland. Tillsynen över sjömansservicebyrån anförtroddes social- och hälsovårdsministeriet, som skulle följa upp Sjömansservicebyråns årsberättelser och bokslut. I motiveringen till lagen behandlades sjömansserviceverksamhetens

betydelse för parterna i trepartssystemet. Ur statens perspektiv var situationen enkel. Samhället erbjöd sina medborgare stöd inom allmänt bildningsarbete, motionsidrott och nykterhetsfrämjande. Dessa tjänster hör också till sjömännen, sammanfattades det i motiveringen till lagen. Även sjömännens internationella rekreationscentrum, som länge varit under utveckling, hörde till statsmakten baserat på ömsesidighetsprincipen. Särskilt intressant i lagens allmänna motivering var analysen av redarnas delaktighet. Det kan inte anses vara vanligt att arbetsgivarna kollektivt tillgodoser arbetstagarnas bildningsbehov. Den fördel som redarna får av sjömansservicen är dock uppenbar. Möjligheten till välorganiserad fritidsverksamhet ombord och i hamnarna samt rekreationsverksamhet är en förutsättning för att det ska finnas en sjömanskår som trivs i sitt yrke. Det är nödvändigt att höja kunskapsnivån genom att bedriva studieverksamhet i och med att den ökade automatisering kräver allt mer kvalificerade arbetstagare. Motionsidrott minskar hälso- och sjukvårdskostnaderna.350

Synsättet i motiveringen till lagen var mycket modern jämfört med de tidigare motiveringarna till välfärdsverksamheten som grundade sig på moral och social rättvisa. I den nya tolkningen var arbetstagarnas välbefinnande och utbildning en ny produktionsfaktor inom sjöfarten. Attityderna inom den finska socialpolitiken hade förändrats under 1960-talet. Förändringarna avspeglade sig nu också i arbetsgivarnas förhållande till att ”tillgodose [arbetstagarnas] utbildningsbehov”. Det nyttoperspektiv för arbetsgivarna som lyftes fram i regeringens proposition var intressant. De tidigare motiveringarna till välfärdsverksamheten hade oftast haft samband med skyddet av arbetstagarna. Nu presenterades bildningen av arbetstagarna som ekonomiskt lönsam. Sjöfartens arbetsmarknadsparter hade närmat sig varandra i slutet av 1960-talet, vilket gjorde det enklare att få igenom nya synsätt.351 Lagförslaget gick vidare till behandling i riksdagens socialutskott och stora utskott, men de fann inget särskilt att anmärka på. Det enda ändringsförslaget gällde Finska Sjömansmissionssällskapets ställning. Den avvikande meningen betonade Sjömansmissionssällskapets betydelse inom fältet för välfärdsarbete. Där framhölls att Sjömansmissionssällskapet hade arbetat långsiktigt för sjömännens bästa under hela tiden när sjömansservicen planerats. Därför borde Sjömansmissionssällskapet få närvaro- och

Många sjömän har en make eller maka och barn som det ofta är svårt, ibland omöjligt, att hålla kontakt med när man är till sjöss. Foto: Sjömansservicebyråns samling/Raumo sjöfartsmuseum

yttranderätt vid Sjömansservicebyråns styrelsemöten. Mellan raderna skymtade konflikten relaterad till det kristna välfärdsarbetet som i årtionden pågått inom fältet för sjömännens välfärd. Man ville inte officiellt skriva in Sjömansmissionssällskapets roll i välfärdsverksamhetens struktur, även om det kristna hjälparbetet i praktiken hade en enorm betydelse.352 Lagförslaget om att inrätta Sjömansservicebyrån innebar dock inte att andra aktörer som utförde välfärdsarbete för sjömän skulle läggas ned, och det hade inte ens varit ändamålsenligt. Betydelsen av andra organisationer som utför välfärdsarbete för sjömän erkändes i lagförslaget. Sjömansservicebyrån skulle samarbeta med kommunerna, olika organisationer och statsmakten. Man hade för avsikt att äntligen ställa sjömanscenter till de inhemska och utländska sjömännens förfogande.353 Sjömans-Unionens Olavi Keitele i Finland och ILO:s internationella fokus på att skapa sjömanscenter var en av huvudpunkterna i den nya lagen. Formuleringen förblev dock oklar. Inte ens efter att lagförslaget lades fram var det klart exakt vem som

skulle finansiera byggandet av sjömanscenter och sjömanshotell. Slutligen var lagförslaget på väg mot behandling i riksdagen. Sjömans-Unionen fortsatte sitt outtröttliga arbete med att lösa välfärdsfrågan ända in på sluttampen. Unionens ordförande Olavi Keitele skrev till riksdagsledamot Uljas Mäkelä i maj 1972. De mest negativa sidorna med sjömansyrket är fortfarande att sjömännen är isolerade från familjen och det övriga samhället, bor på arbetsplatsen, ständigt är i rörelse och att deras kommunikationsförbindelser är dåliga. Den tekniska och sociala utvecklingen har inte eliminerat dessa missförhållanden och man har ännu inte lyckats stabilisera postgången, för att inte tala om en regelbunden nyhetstjänst till fartygen. Tvärtom har fartygens ökade marschfart och hamnprestanda liksom den mekaniserade lasthanteringen ökat arbetstakten och ökat den psykiska och fysiska belastningen. Automations- och rationaliseringsutvecklingen har inte i alla avseenden varit till sjömännens fördel, utan till en belastning.354

Sjömans-Unionen fastställde med hjälp av ILO:s stöd de nationella målen för välfärdsverksamheten, och redarnas del bestod i ekonomiskt deltagande. Därför var Sjömans-Unionens synpunkter mycket betydelsefulla. Keitele lyfte i sitt brev fram sjömansserviceverksamhetens internationella karaktär och att finländarna inte kunde erbjuda utländska sjömän samma servicenivå som de finländska sjömännen erbjöds. Den nätverksbaserade förvaltningsmodellen för sjömansserviceverksamheten hade fått mindre uppmärksamhet i diskussionerna. Tanken med den var att man i de viktigaste hamnstäderna skulle grunda lokala ”organ”, som Keitele skrev. Enligt planen skulle dessa organ få starkt stöd från centralbyrån.355 Idén kom från ILO:s rekommendationer, där man redan 1920 rekommenderade att lokala kommittéer skulle inrättas för hamnstäderna. Modellen hade ännu inte förverkligats i Finland, men den togs ständigt upp. Redan i lagförslaget om välfärdsfonden för sjömän från 1953 utgick man från att de lokala kommittéerna skulle sköta en stor del av välfärdsarbetet.356 Det var dock oklart hur ”de lokala organen” skulle fungera i praktiken. I Keiteles brev hänvisades också till andra serviceproducenter inom sjömansserviceverksamheten. Dessa var enligt Keitele Sjömansmissionssällskapet och Sjömans-Unionen, och naturligtvis Handelsflottans välfärdsråd som fortfarande var verksamt. ”Avsikten är att skapa ett nära samarbete

med Sjömansmissionssällskapet, hamnkommunerna och alla intresserade frivilligorganisationer enligt internationell modell”, skrev Keitele. Trots att sjömansserviceverksamheten genom den nya lagen hade omfattats av betydande inkomster, var nivån enligt Keitele ännu inte tillräcklig. Enligt honom täckte finansieringen endast Internationella arbetsorganisationens minimikrav. Även andra aktörer behövdes på fältet för sjömansservicearbetet. Kärnan i brevet till riksdagsledamot Uljas Mäkelä var att om sjömansserviceverksamheten inrättas på en bestående grund skulle den inte vara fråntagen någon annan. Keitele betonade särskilt att inte var fråga om ”diskriminering av andra kretsar” att anförtro serviceverksamheten åt sjöfartens arbetsmarknadsparter och staten, utan om internationell praxis. Antagandet av sjömansservicelagen innebar att en ny maktkoncentration inom sjöfarten inrättades nationellt. Alla intressenter ville veta sin framtida ställning i systemet och dess maktfördelning. Men det handlade också om sjömännens påtryckningskraft. ”När riksdagen godkänner denna lag kan den vara övertygad om att sjömännen är tacksamma”357, avslutade Olavi Keitele sitt brev. Sjömans-Unionens tacksamhet var ett värdefullt kapital i Finland i början av 1970-talet. Det hade gått tjugo år sedan sjöarbetskommittén hade publicerat den första versionen av lagen om välfärdsverksamhet för sjömän och dess finansiering. Det finska välfärdssamhällets utvidgning var äntligen på väg att också nå sjömännen. Finland skulle få ett sjömansservicesystem som fungerade enligt den nordiska modellen.

Lagen antas – förväntningarna stiger Lagen om service- och studieverksamhet för sjömän stadfästes den 8 juni 1972.358 Sjömans-Unionens och Internationella arbetsorganisationens påtryckningsarbete, som pågått i årtionden, gick äntligen i mål. I den slutliga lagtexten fick Sjömansmissionssällskapet närvaro- och yttranderätt vid Sjömansservicebyråns styrelsemöten. Detta var den enda ändring som krävdes i lagtexten under behandlingen. Beredningen och behandlingen av lagen hade gått mycket smidigt och snabbt, om man bortser från det två decennier långa ältandet. Det var tänkt att serviceverksamheten skulle inledas officiellt den 1 januari 1973. Sommaren 1972 tog Olavi Keitele upp den nya lagen i sitt öppningstal på Sjömans-Unionens representantmöte. Lagen om service- och studieverksamhet för sjömän är nu färdig och träder i kraft i början av nästa år. Sjömansservicesystemets förvalt-

När passagerartrafiken ökade började man fästa uppmärksamhet vid fartygens inredning. Kravnivån steg, man krävde trivsel och funktionalitet. Man satsade på passagerarnas utrymmen, men även besättningens utrymmen förbättrades. Inredningsplaner för både frakt- och passagerarfartyg beställdes av kända arkitekter som Vuokko Laakso. Bild från 1970-talet. Foto: Sjömansservicebyråns samling/Raumo sjöfartsmuseum

ningsorgan och byrå bildas under det här året och går samman med nuvarande Handelsflottans välfärdsråd. Vi förväntar oss att sjömansservicebyrån kommer i gång raskt med utvecklingen av ett levande liv och dess behov som ledstjärna, och undviker att verksamheten förlamas av komplicerade regelverk och byråkratins snaror. Vi förväntar oss också att man så snabbt som möjligt kan bygga upp lokala organ med hamnstäderna och så många frivilligorgani359 sationer och sammanslutningar som möjligt.

Förväntningarna på Sjömansservicebyrån var stora. Lagberedningen och den offentliga debatten kring den hade präglats av optimism och tro på en

förändring. Sjömännens sociala isolering, de unga sjömännens problem och bristen på service i hamnarna skulle snart tillhöra det förflutna. På Sjömans-Unionens representantmöte planerades en omorganisation av studieverksamheten. Ansvaret skulle snart kunna överlåtas till den nya aktören. Man tog också upp konflikterna mellan sjömännen och polisen i hamnområdena. Även för att lösa detta problem vände unionens styrelse blicken mot Sjömansservicebyrån. Förtroendet för Sjömansservicebyrån var stort. I framtiden skulle hamnarna påverkas av den nya aktören, som i jämförelse med sina föregångare skulle ha betydligt större resurser och inflytande.360 Trots Olavi Keiteles optimism var situationen osäker. Handelsflottans välfärdsråd hade under tio års tid ordnat kursverksamhet, men hade inte kunnat genomföra faktisk vuxenutbildning i större omfattning. Det skulle krävas stora ansträngningar av Sjömansservicebyrån för att fullgöra uppgiften som skrivits in i lagtexten. Man hade också stora förväntningar på utvecklingen av sjömansserviceverksamhetens förvaltning. I Olavi Keiteles tal kunde man höra historiens barlast. Handelsflottans välfärdsråd hade skött sin verksamhet från Helsingfors och dess försök att skapa ett fungerande lokalt nätverk hade inte gett några betydande resultat. Oron som Keitele uttryckte i sitt tal för Sjömansservicebyråns ”byråkrati” kanske uppkom ur denna verklighet. Samma oro hade i början av 1950-talet väckts av Finska Sjömansmissionssällskapet. Dess uppfattning var då att inrättandet av en statlig välfärdsaktör skulle leda till byråkrati och stora administrativa kostnader. När Sjömansservicebyrån grundades kom dessa åsikter säkert upp till ytan. Kanske hade Keiteles åsikt om byråkratin också att göra med det faktum att Handelsflottans välfärdsråd, med undantag för idrottsverksamheten, aldrig lyckades locka sjömännen i större skaror till sin kurs- och upplysningsverksamhet. Något tillspetsat skulle man kunna säga att sjömännens behov och Handelsflottans välfärdsråds världsbild aldrig möttes. Keiteles förhoppningar om att man skulle förstå utvecklingen av ”ett levande liv” och dess behov i den framtida sjömansserviceverksamheten var möjligen förknippade med denna konflikt. Kanske kom Keitele att verbalisera förändringarna i Finlands socialpolitik när han skrev om sjömännens behov. Problemet med den service- och upplysningsverksamhet som pågått i årtionden var att sjömännens behov hade definierats ovanifrån och att de inte hade betraktats ur sjömännens perspektiv. Nu höll nya aktörer på att skrida till verket, med Matti Haarma i spetsen, som hade inflytande i välfärdskommittén, Handelsflottans välfärdsråd och beredningen av sjömansservicelagen.

Han hade suttit i styrelsen för Handelsflottans välfärdsråd och organiserat övergången till Sjömansservicebyrån.361 Han hade insyn i socialpolitiken i allmänhet och männens arbetshälsa i synnerhet. Dessutom hade Haarma 362 utmärkta relationer till riksmedierna. I juni 1972 tog Helsingin Sanomat upp sjömansservicelagen som antagits av riksdagen och förväntningarna på den. ”Sjömanspensionskas363 san hann före lagstiftarna med sin servicecentral” skrev man i tidningen. Sjömanspensionskassan hade skaffat ett trevåningshus i Kotka och renoverat det till Finlands första moderna sjömansklubb och hotell. Det här hade man väntat på i flera decennier i Finland. Renoveringen av husets hade kostat Sjömanspensionskassan över 600 000 mark och Kotka stad bidrog med 50 000 mark till de årliga underhållskostnaderna. I praktiken ansvarade Finska Sjömansmissionssällskapet för driften av huset.364 Hotellet och klubblokalerna i Kotka ansågs vara mycket lyckade. Fru Greta Hartman, som ansvarade för hotellet och klubblokalerna, sade till Helsingin Sanomats journalist att husets serviceeffekt var så stor att ”det var som att komma till himlen”. I artikeln berättades det att Sjömansservicebyrån, som höll på att bildas, i framtiden skulle överta sjömännens servicecentraler och ansvara för att bygga nya. Förr hade sjömännen stått i ute i ur och skur i väntan på att gå ombord. Nu hade de tillgång till 700 kvadratmeter ”stilrena, färgglada utrymmen med heltäckningsmattor”.365 I Handelsflottans välfärdsråd var man nöjd med den rådande utvecklingen. Välfärdsrådets styrelseordförande Veikko Kanerva från social- och hälsovårdsministeriet var en av upphovsmännen bakom det nya sjömansservicesystemet. För välfärdsrådet hade de första åren av 1970-talet inneburit väntan och verksamhetsdrift med små resurser. Man följde välfärdskommitténs arbete och alla nya utvecklingsidéer fick vänta.366 Stämningen i styrelsen var lugn. Välfärdsrådets arbete var avslutat. På de sista mötena diskuterades välfärdsrådets sammanslagning med den blivande Sjömansservicebyrån. En sådan lösning ansågs naturlig.367 Förväntningarna var höga på sjömansserviceverksamheten som låg i startgroparna. Medierna, välfärdskommittén som avslutat sitt arbete, Sjömans-Unionen och landets förvaltning var positivt inställda till sjömansservicen. Arbetsmarknadsparterna som tillämpat ILO:s principer spelade en avgörande roll i lagberedningen, vilket gav upphov till en känsla av idealistisk stress. Alla verkade vara överens om att sjömansserviceverksamheten var viktig. Kanske fick Sjömans-Unionen till slut sitt ständiga påskyndande emot sig. Lagen om service- och studieverksamhet för sjömän uppfyllde ILO:s principiella krav, men lämnade den praktiska tillämpningen av lagen hängande i luften. Arbetet med att stifta lagen hade varit okomplicerat, vilket var väntat. Kommittémedlemmarna som berett lagen lämnade utlåtanden till riks-

dagen om den lag som de själva skrivit. Sjömansservicebyråns uppdrag var till slut utomordentligt omfattande och mycket allmänt. Trots den positiva stämningen var det oklart vem som skulle finansiera de kommande sjömanshotellen och servicecentralerna. Det var också oklart hur sjömännen skulle förhålla sig till den nya organisationen. De unga männens alienation från samhället var en oro som delades av många av dem som utvecklat 368 serviceverksamheten för sjömän. Trots välfärdskommitténs, lagstiftarens och journalisternas säkra tongångar kunde det vara oklart vad de unga sjömännen själva tyckte om sin ställning och sitt förhållande till samhället. I Handelsflottans välfärdsråds informationsblad skrev man hösten 1972: Det har redan kannstöpts flitigt om den nya Sjömansservicebyrån och man har konstaterat att de behov som den borde kunna tillgodose är mångsidiga. Ett exempel är tidningsserviceverksamheten. Det borde inte medföra några oöverstigliga svårigheter för sjömansservicen att ordna denna typ av service eftersom de ekonomiska verksamhetsförutsättningarna förbättras på ett avgörande sätt. Kan man då effektivisera de serviceformer som redan används? Svaret torde vara ganska entydigt, då det enbart är fråga om pengar. Men när effektiviseringen är beroende av attityderna hos dem som är föremål för servicen, det vill säga sjömännen, är situationen en helt annan. Eftersom det fortfarande kommer att vara fråga om fritidsverksamhet och tjänsterna inte kan påtvingas någon, kan inga som helst organisationsförändringar troligtvis påverka sjömännens attityder. Det krävs att sjömännen själva vill ha denna typ av verksamhet innan den ens är möjlig inom många sektorer.369

Idén med serviceverksamhet för sjömän hade förändrats under 1960-talet. Lagen om service- och studieverksamhet för sjömän, som stiftades i maj 1972, lade stor vikt vid utbildning och informationsförmedling. I det avseendet skildrade den sin tid. Lagens motiveringar andas samhällelig medvetenhet och jämlikhet samt den växande välfärdsstatens idealism.370 Vad sjömännens förhållande till förändringen var kunde man åtminstone inte säga i Handelsflottans välfärdsråd. Det faktum att många sjömän var likgiltiga eller till och med negativa till hobbyverksamhet var oroväckande, och dessa åsikter var mycket tongivande på fartygen.371 Om man vill ha service, får man be om service, löd det gamla visdomsordet inom välfärdsverksamheten. Välfärdsrådets veteraner tvivlade på att de finska sjömännen kunde 96

be om service. Inom sjöfartens arbetsmarknadsorganisationer och förvaltning såg man dock positivt på framtiden. Lagen om service- och studieverksamhet för sjömän författades i en värld som förändrades och utvecklades snabbt.372 Därför byggdes Sjömansservicebyråns grund upp så att den var mycket självständig och fri från exakta verksamhetsnormer. Det innebar till exempel att man inte angav några exakta ramar för utvecklingsarbetet inom vuxenutbildningen eller sjömännens informationsförmedling. Man lade mycket ansvar på Sjömansservicebyråns framtida personal. De fick också stor frihet att organisera Sjömansservicebyråns verksamhet som de ville.

Före digitaliseringen bestämdes fartygets position oftast manuellt. Sjömännens uppgifter förändrades i och med fartygens tekniska utveckling. SSB spelade en viktig roll som it-utbildare från 1980-talet fram till 2000-talet. Foto: Sjömansservicebyråns samling/Raumo sjöfartsmuseum

Del 3 Idealismens tid 99

Sjömansservicebyrån 1973–1983

373

I Finland har 1970-talet kallats för sjöfartens ”gyllene årtionde”. Då mådde hela sjöfartssektorn väl och expanderade. Rederinäringen var lönsam, det fanns gott om arbetsplatser och branschens produktivitet ökade enormt. 374 Gynnsamma ekonomiska förhållanden gjorde det möjligt att utvidga den sociala tryggheten och välfärden. Inledandet av sjömansserviceverksamhet var den finska sjöfartsbranschens gemensamma projekt. Det gick rentav förvånansvärt enhälligt att inrätta den nya lagstadgade serviceorganisationen. Samförståndet kring Sjömansservicebyrån var en del av en mer omfattande utveckling av det finska samhället och inom ramen för den omvandlades kraven på arbetslivets kvalitet och innehåll till praktiska reformer.375 Arbetstagarsidans ökade förhandlingsstyrka, den ekonomiska välfärden och de internationella påtryckningarna lyckades skapa en välfärdsstat till sjöss. I början av 1970-talet inleddes epoken av sjömansservicesystemets uppbyggnad och utvidgning, som skulle fortsätta i nästan tio år.376

Välfärdsstaten till sjöss I augusti 1972 togs de första praktiska stegen för att grunda Sjömansservicebyrån. Social- och hälsovårdsministeriet hade i och med den nya lagen fått i uppdrag att utse en styrelse som styrde Sjömansservicebyråns arbete och ett representantskap som utövade den högsta beslutanderätten. Veikko Kanerva från social- och hälsovårdsministeriet som skött grundandet av Sjömansservicebyrån och beredningarna i anslutning till det och Matti Haarma, som representerade sjöfartens arbetsgivare i välfärdskommittén, Handelsflottans välfärdsråd och lagberedningen, var med i den nya aktörens förvaltning. Veikko Kanerva blev representantskapets första ordförande och Matti Haarma utsågs i sin tur till redarnas representant i Sjömansservicebyråns styrelse. Vid social- och hälsovårdsministeriet planera-

100

Sjömansservicebyråns personal omfattade som mest över 30 personer på 1980-talet. Under 2000-talet har antalet anställda stabiliserats till drygt tio personer. Viktiga uppgifter genom åren har varit ombudsverksamheten i olika former, ordnandet av ett mångsidigt kursutbud, främjandet av sjömännens kultur-, idrottsoch motionsverksamhet samt välfärd samt kommunikation, inklusive biblioteket. På bilden har SSB:s personal möte 1974. Foto: Sjömansservicebyråns arkiv

de man för att någon skulle ta över Veikko Kanervas arbete med att utveckla sjömännens sociala rättigheter. Därför utnämndes Valto Järvinen, den nyanställde överinspektören vid ministeriets arbetsavdelning, till styrelseordförande för Sjömansservicebyrån.377 Sjömans-Unionen utnämnde å sin sida ordförande Olavi Keitele till sin styrelserepresentant. Med dessa utnämningar fick man kontinuitet i Sjömansservicebyråns förvaltning i den nya situationen. De övriga medlemmarna i Sjömansservicebyråns styrelse var redarnas representant Justus Harberg samt sjömännens befälsrepresentanter Henrikki Rislakki, Pentti Rokkanen och Erkki Koivisto. Sjömansservicebyråns styrelse sammanträdde första gången den 1 september 1972. Det konstituerande mötet hölls i social- och hälsovårdsministeriets mötesrum medan Valto Järvinen som ordförande. Först drog

101

styrelsen upp riktlinjerna för kraven på verksamhetsledaren. Den person som valdes till uppgiften skulle ha högskoleexamen, kännedom om sjöfartsbranschen, förmåga att komma överens med olika slags människor, goda språkkunskaper och organisationserfarenhet. På mötet beslutades att man skulle sträva efter att placera de anställda vid Handelsflottans välfärdsråd i Sjömansservicebyråns organisation om det var möjligt. Dessutom behandlades frågor om Sjömansservicebyråns lokaler. Styrelsen ansåg att den bästa lösningen var att Sjömansservicebyrån fortsatte i Handelsflottans välfärdsråds tidigare lokaler, som Sjömanspensionskassan en gång i tiden hade skaffat åt välfärdsrådet. På mötet beslöt man dock att lägga fram ett förslag till Helsingfors stad om att ”reservera en tomt för att grunda en sjö378 mansservicebyrå i Helsingfors”. Handelsflottans välfärdsråd skrev i sin tur till sina samarbetspartners och berättade att Sjömansservicebyrån skulle fortsätta dess arbete. Man meddelade att välfärdsrådets verksamhet skulle upphöra den 29 december 1972.379 I början av november hade Sjömansservicebyråns styrelse behandlat de ansökningar som kommit in för tjänsten som verksamhetsledare. Efter en kort diskussion beslöt man att välja Matti Haarma, som redan hade arbetat med sjömansservice i några år. Enligt avtalet skulle han börja arbeta i början av december 1972.380 Under hösten behandlade styrelsen Sjömansservicebyråns organisation och personalfrågor.381 I början av 1973 inledde Sjömansservicebyrån sin verksamhet och anställde sammanlagt elva personer. Verksamhetsledaren Matti Haarma blev byråchef, Harri Kajanus generalsekreterare, Sakari Karttunen informationssekreterare, Antti Härmä studiesekreterare, Juhani Rinne idrottssekreterare och Kauko Hänninen bibliotekarie. Kassan och kontoret sköttes av Hillevi Katas och Heli Mäki. Vid sjömansservicebyrån arbetade tre ombud: Onni Jormalainen i Helsingfors, Seppo Suko i Åbo och Jaakko Piela i Kotka hamn.382 Alla tre ombud hade redan arbetat i Handelsflottans välfärdsråd, likaså Kauko Hänninen, Harri Kajanus och Juhani Rinne. Därmed överfördes mycket erfarenhet från föregående decennium till Sjömansservicebyrån. Å andra sidan blev arvet oundvikligen också attityderna från den gamla välfärdsvärlden.383 Sjömansservicebyrån kunde inte inleda sin verksamhet med ett oskrivet blad. Den stigande nationella utbildningsnivån syntes dock i att de nya anställda Matti Haarma, Sakari Karttunen och Antti Härmä hade universitetsutbildning. De akademiska bakgrunderna förde med sig en nya slags teoretisk, kommunikativ och samhälleliga kompetens till Sjömansservicebyrån.384

102

”Bästa sjömän” En av sjömansservicebyråns första arbetsuppgifter var att informera rederierna om hur sjömansserviceavgiften i praktiken skulle skötas. Den nya verksamhetsledaren Matti Haarma kontaktade rederierna och instruerade dem att lägga till en ny rad på sjömännens lönekvitton, där det skulle stå ”SSB-avgift 0,1 %” och dessutom skulle det lämnas utrymme för motsvarande belopp i mark. Detta var grunden för all verksamhet.385 Det var an386 geläget att få in avgifterna eftersom Sjömansservicebyrån, eller SSB som 387 den officiella förkortningen löd , under hösten hade varit tvungen att låna 50 000 mark av banken för att driva sin verksamhet.388 I 1973 års första nummer av tidningen Frivakt skrev Sjömansservicebyråns nya styrelseordförande Valto Järvinen en hälsning till sjömännen. Säkert har varje sjömän åtminstone någon gång känt en ilning av stolthet när diskussionen i land rör sig inom ämnet ”en sjöman är en särskild man”, men säkert lika många har efter att ha lämnat hamnen suttit i sin lilla hytt och känt sig berövade på många av de tjänster som samhället erbjuder, som de som arbetar i land kan ta del av.389

I sin text hänvisade Järvinen till sjömansserviceverksamhetens nya världsbild, där jämlikt medborgarskap var utgångspunkten för sjömansserviceverksamheten. I samma artikel lyfte Järvinen fram att sjömännen från början av 1973 själva fick betala för serviceverksamheten. ”Byrån och dess styrelse hoppas att sjömännen ska ha förståelse för vissa inledande svårigheter”, skrev Järvinen. Han hoppades att sjömännens förtroende för SSB skulle bevaras, även om verksamheten skulle komma i gång långsamt. Som avslutning på sin text önskade Järvinen att definitionen ”särskild man” i framtiden inte längre skulle stämma i alla avseenden. Det skulle vara utgångspunkten för SSB:s arbete.390 I samma tidning beskrev SSB:s informationssekreterare Sakari Karttunen verksamheten under de första månaderna. Enligt honom hade man redan tagit många nya initiativ. SSB hade hunnit tillverka de första tidningscollagen till sjömännen med sin nya offsetpress. Dagstidningstjänsten som man hade tagit över från Sjömansmissionssällskapet hade tagit sitt första steg och broschyren om de studiemöjligheter som SSB erbjöd låg redan i tryckpressen. Glädjen över nystarten låg i luften, men samtidigt gjorde sig de gamla problemen påminda. Sakari Karttunen påminde sjömännen om att det inte var möjligt att erbjuda hobbyverksamhet utan att de själva var aktiva.391

103

Matti Haarma arbetade som Sjömansservicebyråns första verksamhetsledare från 1973 till 1986. Under hans ledarskap utvecklade SSB serviceutbudet och utvidgade Handelsflottans välfärdsråds arbete. Haarmas vänsterinriktning och bakgrund som samhällsvetare färgade SSB:s första decennium. Haarma var social, hade ett stort nätverk och trivdes på fartygen och med långa luncher. Han hade varit med och byggt upp SSB redan i lagstiftningsskedet och bidrog till SSB:s uppkomst. Haarma var en rapp idealist och undvek därför inte konflikter på sin arbetsplats. Efter Haarmas död 1988 skrev hans långvariga arbetskamrat Valto Järvinen i Frivakt: I början av 1970-talet [...] rådde det högkonjunktur i Finland och unga entusiastiska krafter var i rörelse och ville göra världen till en bättre plats för människor att bo och arbeta på. Matti var en av de mest entusiastiska.” Enligt Järvinen gjorde Matti Haarma mer än en vanlig arbetsinsats. Han arbetade med hjärtat. I minnesskriften sammanfattar Järvinen 1970-talets vänsterinriktade världsbild. ”Han [Haarma] ansåg att arbetstagaren hade rätt till ett bättre liv och att det var möjligt att förbättra livskvaliteten och arbetsförhållandena.” På bilden talar verksamhetsledaren Matti Haarma på SSB 1977. Foto: Sjömansservicebyråns arkiv

Karttunens påpekande var befogat, eftersom Frivakts spalt Postipoiju (Postbojen) med sjömännens egna hälsningar och skrifter var tom. ”När fältet själv är med och formar den nya byråns verksamhetsformer är tillfredsställelsen ömsesidig”, påminde man om i spalten och uppmanade sjömännen att vara aktiva.392 Trots sin passivitet uppskattade sjömännen många av de tjänster som SSB erbjöd. Det framgick av en pro gradu-avhandling om sjömännens informationsvillkor av Pertti Rönkkö, studerande i informationslära, som senare rekryterades till SSB.393 Enligt undersökningen ansåg största delen av sjömännen att SSB:s nyhetssammanställning Klippis och tidningen Friv-

104

akt var viktiga. Det enda problemet med Klippis var att den kom ut för sällan och att för få kopior av tidningen levererades till fartygen. Endast en sjöman som deltog i Rönkkös undersökning ansåg att Klippis var onödig. Även fartygsbiblioteken ansågs vara viktiga. Enligt Rönkkös enkät använde 82 procent av sjömännen fartygsbiblioteken. I fråga om biblioteken stördes sjömännen av att urvalet var för begränsat och att böckerna byttes ut för sällan.394 Innanför byråns väggar planerades framtiden. Man lade särskild vikt vid att utveckla informationsförmedlingen vid den nyinrättade Sjömansservicebyrån. Det var motiverat också enligt Pertti Rönkkös undersökning, eftersom nästan alla sjömän ansåg att de brev, tidningar och radioprogram som kom till fartygen var betydelsefulla för trivseln.395 På styrelsens dagordning stod en egen nyhetsöversikt, en tryckpress, en höjning av anslaget till Frivakt samt försök att restaurera kortvågsstationen i Björneborg som ansvarade för sjömännens program. I artikeln i Frivakt nämndes dock inte att man för att åstadkomma en omfattande tidningstjänst för sjömän i utlandstrafik var tvungen att be Sjömansmissionssällskapet om hjälp, eftersom SSB inte hade några ombud i utländska hamnar. I detta avseende befann sig SSB i samma situation som Handelsflottans välfärdsråd tidigare. Sjömän som stannade i utländska hamnar omfattades ännu inte av SSB:s tjänster. Ett av SSB:s främsta mål var att rätta till den här situationen. SSB:s styrelse planerade med ett öppet sinne att ta nya tekniska utvecklingssteg inom informationsverksamheten. Verksamhetsledaren Matti Haarma lyfte i flera sammanhang fram den så kallade kassettjänsten.396 Med hjälp av den skulle det vara möjligt att sända underhållande och informativa program som sjömännen kunde titta och lyssna på. Den övriga nationen satt redan framför tv:n, men sjömännen lyssnade fortfarande på radion. Och det var bara möjligt när det sändes program, och om mottagningen råkade vara tillräckligt bra. Problemet med kassettjänsten var att kassettformaten var för många. Det fanns ingen enighet om vilken standard som skulle användas för att utveckla tjänsten. Ett annat planerat steg var utvecklingen av telex- och telegramnyheterna. Sjömännen befann sig i nyhetsskugga största delen av sin arbetstid och allvaret i detta problem hade väckts när SSB grundades.397 SSB var även aktiv i frågan om sjömansklubbar. I april 1973 beslutades det efter korta förhandlingar att SSB skulle ta över den nya sjömansklubben i Kotka. Övertagandet motiverades med att SSB behövde erfarenheter till andra servicecentraler och att det i Kotka- och Fredrikshamnsregionen behövdes ett verksamhetsställe för utländska sjömän.398 I styrelsen diskuterades också behovet av att inrätta ett verksamhetsställe i Uleåborg. Förutom Uleåborg skulle verksamhetsstället också ansvara för hamnarna i Brahestad, Kemi och Torneå.399 Man byggde också färdigt Sjömans-

105

Frivakts redaktion har genom åren besökt fartygen i hamnarna och även gjort korta resor med fartygen, då sjömännen intervjuats och fotograferats. Redaktionssekreteraren Sakari Karttunen fotograferade pilkastning på 1970-talet. Foto: Sakari Karttunen/Sjömansservicebyråns samling/Raumo sjöfartsmuseum

servicebyråns förvaltning. Styrelsen beslutade att SSB skulle ha egna sektioner som ansvarade för verksamhetssektorerna. Man beslutade att inrätta sektioner för att samordna studie-, informations-, idrottsoch biblioteksverksamheten och att bjuda in experter på dessa områden utöver SSB:s representanter.400 Sektionernas verksamhet var dock återhållsam i början. Till exempel sammanträdde studiesektionen inte en enda gång under 1973.401

SSB:s första mediekris Sjömansservicebyrån ville göra sitt namn mera känt inte bara bland sjömän utan också bland allmänheten. Helsingin Sanomat skrev i januari 1973 om grundandet av Sjömansservicebyrån under rubriken ”Sjömansservicebyråerna inledde sin verksamhet – det enda servicehuset i Kotka”.402 I artikeln beskrevs SSB:s verksamhet och mål ungefär på samma sätt som de hade presenterats i lagen. Nyheten förklarade dock SSB:s mål på ett intressant sätt. I sjömansservicelagen specificerades inte vad vuxen- och ungdomsutbildningen för sjömän innebar. I intervjun i Helsingin Sanomat förklarade verksamhetsledaren Matti Haarma att ”studiemöjligheterna ska utvecklas

106

så att sjömän utöver den grundläggande utbildningen som samhället er403 bjuder har möjlighet att få yrkesinriktad och samhällelig utbildning”. Hittills hade sjömännen främst erbjudits språkkurser och antalet deltagare på dem var inte heller särskilt stort. SSB hade mycket arbete framför sig med att ordna utbildning, eftersom det inte fanns någon läroplan eller definition av utbildningens innehåll. Denna fråga skulle Sjömansservicebyrån lösa på egen hand. Betoningen på samhällelig utbildning var Haarmas eget ordval och inget som lagen förpliktade till. I praktiken syntes detta ordval till exempel i fartygsbibliotekens utbud. I en intervju berättade Haarmas maka att man alltid försökte placera även ”mer insiktsfull” litteratur bland deckarna i boklådorna till sjömännen. Även om verksamhetsledaren Haarma ännu inte hörde till något parti under SSB:s första tid, var hans tankar allmänt vänsterorienterade. Syftet var att hjälpa sjömännen att uppnå en mer jämlik ställning och att öka ”den samhälleliga medvetenhe404 ten”, som hans maka senare drog sig till minnes. SSB fick dock inte vara öppet vänsterorienterad, även om grundtanken om social rättvisa och ett jämlikt medborgarskap i vilket fall som helst gjorde SSB till en strukturellt vänsterorienterad aktör. En annan intressant tanke som framfördes i Helsingin Sanomats intervju om grundandet av SSB gällde de sedan länge planerade sjömansklubbarna och sjömanshotellen. I intervjun konstaterade verksamhetsledaren Matti Haarma att SSB tog hand om nöjestjänsterna för sjömän ”framför allt genom att inrätta sjömansservicecentraler i hamnstäderna”.405 Intervjun i Helsingin Sanomat målade upp en optimistisk bild av sjömansserviceverksamhetens framtid. SSB:s interna dokument ger samma intryck.406 Sjöfartens strukturomvandling kunde dock redan förnimmas. I april 1973 skrev Kymen Sanomat att driften av Kotka servicecentral skulle överlåtas till SSB. De redan tidigare konstaterade problemen med brist på service för utländska sjömän lyftes fram igen. Finland gynnades av det internationella sjömansservicesystemet, men drog inte sitt strå till stacken. Man förväntade sig en positiv förändring, men förvånades samtidigt över att besökarantalet tidvis var litet. ”Nog skulle det finnas efterfrågan på bättre tjänster om det bara fanns sådana. Men på senare tid har det varit lugnt, särskilt sedan tvåskiftsarbetet kom. Fartygen stannar så kort tid i hamnarna”, berättade Sirkka Kari, ansvarig för läsesalen vid Kotka sjömanscenter, i en intervju för tidningen.407 Intensifieringen och rationaliseringen av sjöfarten, som man sade på den tiden, minskade redan i början av 1970-talet sjömännens fritid i hamnarna avsevärt. Enligt Kymen Sanomats artikel drabbades sjömansserviceverksamheten av strukturomvandlingen inom sjöfarten redan innan SSB ens hade tagit över driften av det första sjömanscentret. I början av 1973 målades det dock upp en positiv förväntningshorisont där man skymtade sjömanscenter med hög nyttjandegrad och omfattande vuxenutbildningsverksamhet.

107

Frivakt skrev flera gånger om M/S White Roses långa och färgstarka resor, ofta utifrån bilder och berättelser som sjömännens skickat till redaktionen. På bilden syns en del av fartygets besättning på 1970-talet. Foto: Pauli Saastamoinen/Sjömansservicebyråns samling/Raumo sjöfartsmuseum

Trots den inledande positiva stämningen fick Sjömansservicebyrån också negativ uppmärksamhet redan efter några månader. I Helsingin Sanomats spalt ”Nyt keskustellaan” (Nu diskuterar vi) attackerades byrån under rubriken ”Är en sjöman en särskild man eller en människa som alla andra”. Enligt artikeln tystade Sjömansservicebyrån ner sjömännens verkliga behov. Artikeln handlade om inrättandet av Sjömansservicebyrån ur sjömännens perspektiv: Hittills har det inte offentliggjorts mycket annan information om sjömansservicen än att verksamheten har fått betydligt mer pengar till förfogande än dess föregångare. En del uppgifter har sipprat ut även på fartygen om effektiviseringen av den tidigare verksamheten. Sjömännen frågar sig dock hur många män som arbetar till sjöss som bidrar till att utveckla servicen? Hur får sjömännen sin röst hörd? Utifrån vems behov byggs servicen?

108

Om sjömännen förr i tiden var så järnhårda att de inte frågade efter sin mänsklighet, så börjar nu allt fler sjömän vara människor som vill bli hörda i sina egna angelägenheter. Den uppenbara risken för sjömansservicen liksom för all annan verksamhet som är avsedd att hjälpa sjömannen är att till exempel en effektivisering av hobbyverksamheten ökar nöjdheten på ytan. Men den kommer inte att ”normalisera” sjömannens liv ett dyft. Med hjälp av allt fler tjänster kan man tysta ner de verkliga mänskliga och individuella behoven. Bra fritidsintressen från motionsidrott till studier är naturligtvis på sin plats i sjömannens liv. Men om de inte betyder mer för sjömannen än till exempel en tankelek om hälsa och frihet för en person som är instängd på sjukhus, så har sjömansservice med ökade möjligheter till hobbyverksamhet små möjligheter att humanisera sjömansyrket.408

Artikeln gav uttryck för de tvivel som man sedan länge kunnat läsa om mellan raderna i sjömansservicens planeringsarbete. Service som var avsedd att öka sjömännens välfärd hade traditionellt planerats uppifrån och ner. Var Sjömansservicebyrån bara en ny tillämpning av denna logik? Lagen om service- och studieverksamhet för sjömän uppkom inte på sjömännens villkor, utan på servicesystemets och de allmänna samhällsidéernas villkor. Detta trots att Sjömans-Unionen var en drivkraft för förändring och utveckling av serviceverksamheten tillsammans med ILO. Kanske var artikeln förknippad med samma problem som Sjömans-Unionens Olavi Keitele i sitt tal ett år tidigare hade hänvisat till, då han hoppades att sjömansserviceverksamheten skulle förstå vad ett levande liv innebär och undvika byråkrati. Faktum var att Sjömansservicebyrån satt i Helsingfors och utvecklade ett system som åtminstone till en början verkade vara teoretiskt och ha liten inverkan. Det var precis vad SSB:s styrelseordförande Valto Järvinen hade beklagat i en artikel i Frivakt. Debattartikeln i Helsingin Sanomat förde slutligen fram sjömännens självinsikt på ett ovanligt direkt sätt. ”Under förhållandena i vårt land utgör sjömännen en stor grupp migrerande arbetare med oöverträffade smärtsamma problem”, sammanfattade författaren behovet av sociala förbättringar för sjömännen. Dessa problem hade varit kända sedan 1880-talet, men åtgärderna för att underlätta dem var enligt författaren fortfarande inte tillräckliga.409

109

Några veckor senare publicerades Sjömansservicebyråns replik på artikeln i Helsingin Sanomat. Texten hade rubriken ”Sjömansservicen svarar: vi tystar inte sjömännens verkliga behov”.410 I SSB:s styrelse behandlades frågan inte i större utsträckning. I protokollet hade man endast antecknat att en replik på debattartikeln var på gång.411 Repliken upprepade den gamla välbekanta linjen, där man betonade sjömännens svaga ställning i samhället i förhållande till dem som bor i land. Enligt SSB:s replik hade sjömännen hamnat ”efter övriga medborgare i fråga om samhällsservice”. I texten hänvisades också till de förändringar som den tekniska utvecklingen medfört, vilka dock inte hade förändrat sjömansyrkets grundläggande karaktär. Problemen med avstånd och ensamhet löstes inte, även om tekniken utvecklades. Jobbet blev bara mer hektiskt. Den mest intressanta punkten i svaret gällde identifieringen av sjömännens ”verkliga behov”. Enligt SSB:s replik förnekades inte dessa behov, och att ordna förströelse på fartygen innebar inte att SSB var omedveten om de verkliga problemen i branschen. Tvärtom, enligt Sjömansservicebyrån hjälpte den ökade informationen sjömännen att identifiera sina verkliga behov. Det här var en helt ny tolkning av vad som var Sjömansservicebyrån uppgift. Vid tiden för Handelsflottans välfärdsråd hade sjömännens behov till stor del fastställts från välfärdsrådets kontor. Sjömännens behov hade på så sätt identifierats redan innan de ens själva hade identifierat dem. Baserat på Sjömansservicebyråns replik hade SSB en lika förmyndaraktig inställning till sjömännen som de tidigare aktörerna. Det vara bara mekanismen som var annorlunda. Sjömansservicebyråns anställda trodde sig kunna visa sjömännen vilka deras verkliga behov var. Det fanns en troskyldig strävan att hjälpa sjömännen att se sin ställning och uppmuntra dem att agera för att förbättra sin situation.412 Tanken var ganska vanlig i 1970talets samhällsdebatt. Samhällelig upplysning av sjömännen ägnade sig redan Handelsflottans välfärdsråd åt, men nu var motivet för verksamheten inte nationsbyggandet utan det nyvänsterorienterade tänkesättet.413 Sjömansservicebyråns anställda ledde sjömännen mot samhällelig medvetenhet och förhindrade att de blev ”alienerade” från samhället.414 Bakom detta tänkesätt låg dock mer eller mindre identifierade påverkansförsök, som inte gick sjömännen och SSB:s intressenter obemärkta förbi.415

Sjömansservicebyrån skriker på öppet hav Sjömansservicebyråns första år hade tagit fart ordentligt. Styrelsen behandlade allt fler nya initiativ och idéer. SSB:s verksamhet sågs inom huset som ett banbrytande pionjärarbete som skulle förbättra sjömännens ställning.416 I bakgrunden påverkade utan tvivel inte bara den entusiastiska världsåskådningen, utan också SSB:s positiva ekonomiska situation.

110

Överskottet för det första året uppskattades till över 270 000 mark och 417 utgifterna för hela året till 1 200 000 mark. Man behövde inte bara tänka sparsamt på det praktiska arbetet eller framtidsvisionen, som på Handelsflottans välfärdsråds tid. Stämningen innanför SSB:s väggar var mycket energisk, men samtidigt frustrerad. Verksamhetsledaren Matti Haarma hade för vana att avsluta sina texter i Frivakt med orden: ”Ring! Skriv! Besök oss!” Dessa ord kan tolkas inte bara som en inbjudan, utan också som ett nödrop. Mariehamns sjömanskulturdagar sommaren 1973 var det första större publikevenemanget som Sjömansservicebyrån var med och arrangerade. På kulturdagarnas program stod bland annat en hobbyutställning för sjömän, ett internationellt sjömansserviceseminarium, en idrottstävling för sjömän och naturligtvis en ståtlig avslutningsfest med ministergäster.418 Matti Haarma skrev att kulturdagarna lockade många riksmedier, men endast ett fåtal aktiva sjömän. Beror det på att ordet ”kultur” var främmande för sjömännen eller för att tidpunkten för dagarna var fel? Oavsett orsaken måste vi försöka få med fler sjömän till de kommande dagarna. Vi kan också överväga att flytta tyngdpunkten för dagarna till lite vardagligare saker, för att behandla frågor som direkt berör sjömännen. Vi har fortfarande gott om tid att tänka på saken. Vi önskar att sjömännen själva uttrycker sin åsikt om hur sådana dagar ska ordnas. 419

Så jag upprepar: Ring! Skriv! Besök oss!

Hösten därpå var tonen i Matti Haarmas ledare i Frivakt redan klart irriterad. Han skrev att även om SSB:s årsbudget redan hade stigit till över en miljon mark, kunde man inte heller med den summan ha en man i varje hamn. Grundtanken med verksamheten var enligt Haarma att fartygen per brev skulle meddela Sjömansservicebyrån vilka tjänster som behövdes och när fartyget skulle vara i hamn. På grund av de förkortade hamntiderna var det omöjligt för SSB:s ombud att hinna besöka fartygen om man inte fick information om besöket på förhand. ”Därför är det bättre att informera oss om vilka önskemål som finns och vad man är missnöjd med. Det är mer effektivt än att gnälla i mässen om SSB:s usla verksamhet”.420 Samarbetet mellan SSB och sjömännen hade inte börjat strålande. Sjömännen betalade för sjömansserviceverksamheten och svor över utgiften, men berättade

111

inte vilken typ av sjömansserviceverksamhet de ville ha.421 Därför måste uppfattningen om den rätta sjömansservicen grunda sig på ILO:s rekommendationer, sjömansservicelagen och idéerna från dem som ledde SSB:s verksamhet. Det verkade som om sjömännen inte förstod SSB fullt ut, och vice versa. När det första året närmade sig sitt slut antecknade Sjömansservicebyråns styrelse sina iakttagelser. Redan i slutet av sommaren hade man fört allmänna diskussioner om informationsförmedlingen och om svårigheterna med att nå fram med information.422 Samma ämne hade också lyfts fram vid ILO:s sjöarbetskonferens 1970. Posten kom inte fram tillräckligt snabbt till fartygen. Problemet var framför allt praktiskt. Det var förknippat med rederiernas förmåga och vilja att nå ut till sina fartyg, men å andra sidan även den internationella postens möjligheter att förmedla sjömännens brev. SSB:s styrelse behandlade ett fall där vetskapen om en sjöman som omkommit i arbetet inte nådde de anhöriga tillräckligt snabbt. Man funderade också på möjligheterna att förmedla hälsningar från familjen till sjömän som befann sig ombord. I allmänhet trodde man att en bättre informationsgång skulle öka sjömännens välfärd och minska deras alienationen. Frågan var samtidigt personlig och samhällelig. Enligt Sjömansservicebyrån var problemen med informationsförmedlingen dock inte enbart begränsade till hur man nådde ut med information. Byrån ansåg också att det fanns problem med sjömännens allmänna kunskapsnivå. I flera sammanhang har det konstaterats att sjömännens kunskaper är ringa både i frågor som direkt berör dem och i mer allmänna frågor som gäller samhället och dess utveckling. Förordningen om sjömansserviceverksamhet konstaterar bl.a. att de måste ökas så att sjömännens möjligheter att delta i samhällslivet förbättras. Båda dessa faktorer kräver en effektiv informationsverksamhet.423

I det här såg Sjömansservicebyråns ledning sin centrala uppgift. SSB:s verksamhetsidé vilade i hög grad just på utvecklingen av informationen och informationsförmedlingen. I citatet ur protokollet angavs inte varifrån uppfattningen om sjömännens ”ringa kunskaper” kom, och inte heller vilken typ av kunskaper som skulle förmedlas till dem. Det väsentliga var att Sjömansservicebyråns ledning ansåg att sjömännen var okunniga och behövde styrning i detta avseende. Lagen om sjömansserviceverksamheten behandlade inte sjömännens ställning på samma sätt som Sjömansservicebyråns styrelse gjorde. Lagens anda strävade efter lika medborgerliga rättigheter för sjömännen, men på SSB:s kontor bytte man fot. Enligt SSB var sjömän-

112

nen inte tillräckligt samhällsmedvetna och saken måste snabbt åtgärdas. Verksamhetsledaren Matti Haarma framförde på SSB:s styrelsemöte sin egen syn på hur man skulle börja åtgärda sjömännens kunskapsbrister. Han föreslog att Frivakt skulle börja ges ut i tabloidformat två gånger i månaden, och att nyhetsöversikten Klippis som SSB sammanställde och skickade till fartygen skulle förvandlas till ett tidningscollage med tyngdpunkt på nyheter om sjömännens hembygd. Dessa förändringar krävde enligt Haarma att SSB anställde en ny informatör.424 Styrelsen godkände Haarmas förslag och man beslutade att utlysa tjänsten som redaktionssekre425 terare redan före årsskiftet. Sjömansservicebyrån utvecklade inte bara nya verksamhetsformer, utan ville utveckla hela verksamheten och SSB:s struktur. Ändringen konkretiserades när man hösten 1973 beslutade att SSB skulle flytta från välfärdsrådets gamla lokaler på Dagmarsgatan. Den nya adressen var Slottsgatan 3 på Skatudden i Helsingfors. Där hyrde SSB lokaler på över 200 kvadratmeter av stiftelsen Sailors home, som hade svårigheter med sin verksamhet.426 De nya lokalerna befriade SSB från Handelsflottans välfärdsråds arv och förstärkte känslan av en nystart. Enligt Pertti Rönkkös pro gradu-arbete från Utöver bättre lokaler var målet att utveckla SSB:s 1970-talet var den dåliga informationsgångorganisation. Verksamhetsledaren Haarma hade hösten en en av sjömännens största bekymmer. Sjömansservicebyrån underlättade sjömän1973 skissat på ett förslag om SSB:s lokala organisation nens kontakter och tillgång till information och ett kontaktmannanätverk i Finlands hamnar.427 och publicerade bland annat en post- och Haarmas förslag grundade sig på den princip som ILO teleguide för sjömän. De personliga kontakterna upprätthölls i huvudsak per brev, utstakade redan 1920 om att man skulle inrätta kom- som rederierna levererade till hamnarna på mittéer som koordinerade välfärdsverksamheten i ham- fartygens rutter. Foto: Sjömansservicebyråns narna. Enligt Haarma skulle dessa lokala organisatio- samling/Raumo sjöfartsmuseum ner bildas i de hamnar där SSB hade en fast heltidsanställd. Hösten 1973 var dessa städer Kotka, Helsingfors och Åbo. Dessutom planerade SSB ett fast ombud i Uleåborg, så även där skulle det i framtiden vara möjligt att bilda en lokal organisation. Haarma visionerade att de lokala organisationerna skulle bestå av representanter för sjöfarten och lokala förtroendevalda som företrädde olika politiska åsikter. De lokala organisationerna skulle bestå av cirka 10– 12 personer. Dessa råd skulle enligt Haarma samordna sjömännens serviceverksamhet och hålla kontakten med de kommunala beslutsfattarna.428 Ett uppdrag som presenterades så knapphändigt, men som hade en omfattande representation väckte säkert frågor. Man hade redan i årtionden försökt

113

Sjömansservicebyrån ordnade förutom idrottsverksamhet även informationsmöten, kurser och seminarier för sjömännen. I samband med dem förekom det också frivillig samvaro. Samkväm på 1970-talet. Foto: Sjömansservicebyråns samling/Raumo sjöfartsmuseum

skapa motsvarande råd i Finland utan att lyckas i större utsträckning.429 Men SSB:s organisation såg inte tillbaka på det förflutna, utan blickade framåt.430 På SSB kände man inte till de tidigare misslyckandena inom välfärdsverksamheten, eller så brydde man sig inte om dem. Under hösten 1973 hade SSB skaffat ett kurscentrum på Runsala i Åbo. Där var det tänkt att man skulle ordna sjömanskvällar då man informerade om frågor som gällde SSB. Dessutom var det meningen att sjömännen skulle kunde använda kurscentret för tidsfördriv. Frågan om ett sjömanscenter i Helsingfors var ännu inte löst. Ärendet hade tagits upp i SSB:s styrelse och i medierna flera gånger under hösten 1973. Lämpliga alternativ var enligt Sjömansservicebyrån Sveaborg, Skatuddens strandmagasin eller Slottsgatan 3, dit SSB:s kontor just hade flyttat. Sveaborg ansågs vara det mest beaktansvärda alternativet, även om man oroade sig för om det gick att ordna tillräckliga trafikförbindelser.431 I december 1973 skrev Helsingin Sanomat återigen om sjömansklubben i Kotka som Sjömansservicebyrån tagit över. Verksamhetsledaren Matti Haarma berättade för journalisten att ”Helsingfors kan få ett eget sjömanscenter om kanske tre år.” Enligt Haarma skulle sjömanscentret placeras på Sveaborg.432 Dessutom berättade Haarma att man planerade att bygga ut sjömanscentret i Kotka med ytterligare 500–1 000 kvadratmeter, eftersom de nuvarande lokalerna endast möjliggjorde ”ganska passiva tidsfördriv”.433

114

Enligt sjömansservicebyrån var passiveringen ett problem för sjömän434 nen, men det var inte så enkelt att aktivera dem som det framställdes i lagtexten eller kommittébetänkandena. Sjömansservicebyrån ville ha kontakt med sjömännen och ”fältet”. Det eftersträvade man genom ett lokalt nätverk, klubbar och allt snabbare informationsverksamhet. Resultaten var dock fortfarande klena i slutet av det första verksamhetsåret. I december 1973 diskuterade SSB:s styrelse budgeten och skrev ner de frågor som ansågs vara viktiga i framtiden. En av punkterna på listan sade mycket om SSB:s inledande svårigheter. ”Särskild uppmärksamhet bör äg435 nas åt den konkreta serviceverksamheten som riktar sig till sjömännen.” Vad denna notering i praktiken innebar definierades inte av styrelsen. Den nya organisationens rörelseenergi var dock stor och de öppna frågorna tolkades mer som möjligheter än hot. När sjömännen blev tillfrågade hade de gott om konkreta idéer, i alla fall när en journalist ställde frågan. I Helsingin Sanomats artikel om klubben i Kotka fick sjömännen som var på plats frågan om vad de saknade i hamnen. I svaren nämndes en turistkarta över staden, en allmän telefon, biljetter till simhallen och en postlåda.436 SSB:s styrelse tänkte fortfarande på teorin, sjömännen var på konkret nivå. I vilket skede dessa två nivåer skulle mötas var en gåta.

SSB expanderar Våren 1974 anställde SSB Aino Pohjola som ombud för Norra Finland och Pertti Rönkkö, som höll på att avsluta sina studier i informationslära vid Tammerfors universitet, som ny redaktionssekreterare. Utöver dessa anställdes ytterligare ett ombud till Åbo och ett reseombud. Med hjälp av dessa rekryteringar försökte SSB förbättra sin kontakt med sjömännen och få det praktiska arbetet att fungera. Informationssekreterare Sakari Karttunen skrev i sin promemoria om verksamheten 1974 att ”under det här året ligger verksamhetens tyngdpunkt på att effektivisera den praktiska serviceverksamheten”.437 I samma promemoria drog Karttunen också upp riktlinjer för de främsta utmaningarna i SSB:s verksamhetsmiljö. Fartygens hamntider hade blivit allt kortare och därför var SSB tvungen att satsa på att utveckla den elektroniska kommunikationen och nyhetstjänsten samt på att stödja fartygsklubbarna. SSB började förbättra fartygsklubbarnas situation genom att starta kontaktmannakurser. Syftet med dessa kurser var att utbilda kontaktmän som kunde grunda och leda studie- och kursverksamhet ombord på fartygen och sköta kontakten mellan Sjömansservicebyrån och sjömännen.438 Utbildning för kontaktmännen ordnades vid Sjömans-Unionens kurscenter i Vääksy. En annan central utmaning i SSB:s strategi och verksamhetsmiljö var utvecklingen av utrikestrafiken. På SSB var man säker på att den så

115

kallade cross trade-trafiken skulle öka under 1970-talet.439 Detta innebar att gruppen med sjömän som inte alls besökte de finska hamnarna eller som besökte dem sällan skulle bli allt större. För SSB var denna kundkrets en stor utmaning eftersom de betalade samma SSB-avgift som sjömännen som trafikerade inhemska hamnar, men endast fick tillgång till en bråkdel av de tjänster som till exempel sjömännen som besökte Kotka. Därför ville SSB fästa särskilt stor uppmärksamhet vid den långsiktiga informationsförmedlingen och utvecklingen av den. Utmaningarna var dock många. Sakari Karttunen skrev i sin promemoria där han kom in på informationsteori att informationskanalernas längd och utspriddhet medförde problem. Det faktum att SSB inte fick mycket respons orsakade också svårigheter. Anledningen till att man fick lite respons var enligt Karttunen att SSB:s organisation var ung och att det var stor omsättning på arbetskraften till sjöss. Sjömännen trivdes ofta bara en kort tid i sitt yrke, och därför var det svårt för många att skapa en relation till SSB eller ens förstå SSB:s betydelse.440 Verksamhetsberättelsen som publicerades våren 1974 gav en träffande sammanfattning av SSB:s första verksamhetsår. Under Sjömansservicebyråns första verksamhetsår 1973 gjorde vi en grundläggande kartläggning av verksamhetsområdena, utvärderade målen inom de ramar som lagstiftningen om sjömansservice förutsätter och inledde konkreta verksamhetsformer som fastställts utifrån verksamhetsområdena och målen samt anskaffade nödvändiga personalresurser och materiella resurser för att genomföra verksamhetsformerna.441

Det var inte konstigt att en del av sjömännen var missnöjda med den långsamma starten av verksamheten. En av de tidiga konflikterna i SSB berodde på förhållandet mellan nya arbetstagare och de välfärds- och sjömanstjänster som länge sett likadana ut. SSB:s nya medarbetare upplevde att de hade börjat det progressiva jämställdhetsarbetet för sjömän med ett rent bord. Enligt dem var SSB:s verksamhetskultur och arbetsmetoder bara i utvecklingsstadiet. Den nya strukturen för sjömansserviceverksamheten krävde tid för att komma på fötter. Trots den långsamma processen ansågs slutresultatet som hägrade – social jämlikhet för sjömän – vara ett värdefullt och nödvändigt mål. Arbetet vid Sjömansservicebyrån var inte bara ett arbete, utan var kopplat till världsåskådningen och de politiska åsikterna hos många av de anställda.442 För sjömännen syntes dock SSB ofta som en kostnadspost, om SSB alls visade sig. Och framför allt hade Sjömansservicebyrån inte börjat sitt arbete med ett rent bord, utan motsvarande arbete hade redan utförts i

116

Finland i årtionden. Skillnaden var bara att utgångspunkterna för arbetet hade varit kristna, moraliska eller inriktade på nationens utveckling. Därmed var uppfattningen om sjömansserviceverksamheten som något nytt åtminstone delvis en villfarelse. Det var kanske därför det var svårt för sjömännen att förstå organisationens långsamma uppbyggnad. Många av SSB:s arbetsformer, såsom biblioteksverksamheten, idrottsverksamheten, tidningen Frivakt, studieverksamheten och till och med den tidningstjänst som Sjömansmissionssällskapet tidigare drev för sjömän inom utrikestrafiken, hade funnits redan innan SSB grundades. För sjömännen var SSB:s nyhetsvärde kanske mindre än för SSB själv. Å andra sidan stod det inte helt klart för SSB hur de uppställda målen skulle uppnås. I 1974 års verksamhetsplan skrev man att man skulle ”aktivera vuxenutbildningen ombord främst genom intensifierad informationsverk- Sjömansservicebyråns ombud har till uppgift att besösamhet och genom att starta breda fartygs- ka fartyg i hamnarna och fungera som en länk mellan SSB och sjömännen. Även om den personliga kontakten klubbar”.443 Normer som styrde det praktiska med sjömännen fortfarande är viktig, hade den ännu arbetet saknades i sjömansservicelagen liksom större betydelse innan dagens kommunikationsmöjligi SSB:s verksamhet, men lyckligtvis kunde man heter. Ombuden samarbetar inte bara med sjömännen utan också med andra hamnaktörer. När ombudet söka efter dem tack vare den trygga ekonomis- har byggt upp ett omfattande nätverk underlättar det ombudets arbete och stödjer sjömännens service. ka situationen.444 Verksamhetsplanen från 1974 var mycket På bilden Raumos ombud Tauno Roiha med SSB:s biblioteksväska. Foto: Sjömansservicebyråns arkiv allmän hållen och den praktiska utvecklingen av SSB:s verksamhet vilade i stor utsträckning på vad de anställda som ansvarade för planeringen själva tyckte och tänkte. Det här upplevdes som en styrka i organisationen som SSB höll på att utveckla, eftersom det gav de anställda möjlighet att i lugn och ro komma med idéer och bygga upp sin egen ”verksamhetssektor”, så som man uttryckte det i SSB:s interna kommunikation.445 Under SSB:s första verksamhetsår var många anställda mycket motiverade och därför var arbetets fria natur inget negativt. Mycket av arbetstiden ägnades dock åt informellt planeringsarbete under långa luncher och kafferaster.446 Trots den teoretiska inriktningen hos SSB:s ledning gick många praktiska projekt framåt. Biblioteket moderniserades och när bibliotekarien Kauko Hänninen gick i pension ersattes han av Onni Jormalainen, det tidigare ombudet i Helsingfors. I slutet av 1974 fanns det redan 42 000 verk

117

i bibliotekets sortiment och de cirkulerade flitigt på fartygen. Det registrerades 855 biblioteksbyten. Under det andra verksamhetsåret bildades 23 studiecirklar som berättigade till statligt studiestöd och utöver dessa fanns det också fartygsklubbar som hade en friare form. Förutom de ”sektorer” som SSB ärvt av Handelsflottans välfärdsråd gjorde man också nya erövringar. Redan 1973 hade SSB fått ta över den tidningstjänst som Sjömansmissionssällskapet skötte och 1974 började man driva den fullskaligt. Sjömansservicebyrån skickade antingen själv eller med hjälp av sin norska kurir finsk- och svenskspråkiga tidningar till 30 hamnar runt om i världen. Tidningstjänsten blev en av Sjömansservice447 byråns populäraste verksamhetsformer. Det tog enormt mycket tid att sköta det praktiska arbetet på kontoret. En stor del av arbetstiden ägnades åt postning, fakturering och olika kontakter. Rederiernas postrutiner och fartygens ändrade rutter gjorde att kontorets adressböcker alltid låg öppna och bläcket var vått. Det redaktionella arbetet med nyhetsurklippen och Frivakt tog också tid.448 SSB utvidgade konsekvent sitt revir och grundade nya verksamhetsställen i Uleåborg och Mariehamn 1974. Aino Pohjola hade anställts som ombud i Uleåborg och hon ansvarade för sjömansserviceverksamheten i hela norra Finland. Verksamhetsstället i Uleåborg invigdes i slutet av mars.449 På våren började den nya redaktionssekreterare Pertti Rönkkö, reseombudet Matti Kotro och ombudet Juhani Sjöman sitt arbete.450 Den länge omdiskuterade frågan om inrättandet av en sjömansklubb i Helsingfors fick en tillfällig lösning när SSB beslöt att utnyttja lokalerna som blev lediga på Slottsgatan på Skatudden. Efter en kort renovering öppnade Helsingfors första sjömansklubb sina dörrar 1975. Lösningen påverkades i väsentlig grad av att Sveaborgsprojektet förväntades pågå i minst fyra år till.451 Sjömansservicebyrån strävade vid sidan av sitt praktiska arbete efter att öka kunskapen om sjömännens sociala förhållanden i intressegrupper inom sjöfarten och hos de aktörer som hade att göra med sjöfartslagstiftningen. Ett särskilt viktigt forum var det socialseminarium för sjöfarten som man ordnade tillsammans med Sjömanspensionskassan och som hela riksdagens socialutskott blev inbjudna till. Dessa ofta mycket blöta seminarier lade grunden för reformerna av lagstiftningen om sjömän. I riksdagen hördes många anföranden med en underton från de regelbundna socialseminariernas kvällsbjudningar.452 Arbetsmarknadsparterna kunde naturligtvis också använda dessa seminarier för att driva sina mål. Socialseminariernas inledningsanföranden var mycket aktuella och man förskönade inte vardagsproblemen inom sjöfarten. År 1974 diskuterades bland annat sjömännens psykiska problem, sexualitet och alkoholism samt hur alla dessa påverkade varandra. Dessutom ordnade man ett ekonomiseminarium för sjömännen.453 Uppfattningarna om sjömännens arbetsförhållanden och

118

SSB:s nätverk av ombud var som störst i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. Aino Pohjola arbetade som ombud i 17 år i hamnarna i Kemi och Uleåborg, som på den tiden besöktes av ett stort antal finska fartyg. Foto: Sjömansservicebyråns arkiv

verkliga problem framkom när den förmyndande och idealistiska människosynen som varit förhärskande i årtionden började förändras. Nu vågade man föreslå en läkare och en bar ombord på varje fartyg. Förskjutningen mot en ny slags diskussion om alkohol och hälsa hade inletts.454 SSB gjorde ett värdefullt arbete med att lyfta fram dessa teman.

Ombudens vardag Sjömansservicebyråns ombud hade övergått till den nya organisationen från Handelsflottans välfärdsråd. I urvalskriterierna för ombuden betonades erfarenhet av sjöarbete och ännu mera vikt lades vid en socialdemokratisk världsåskådning eller rentav partibok. Sjömans-Unionen hade på välfärdsrådets tid, och fortfarande, stor makt över vilka ombud Sjömansservicebyrån tillsatte. Behörighetskraven för ombuden definierades inte särskilt noggrant. När välfärdsrådet sökte ombud 1963 framfördes inga andra krav än kunskaper i de båda inhemska språken och ett särskilt intresse för studie-, hobby-, och nöjesverksamhet och andra fritidsaktiviteter för sjömän.455

119

Kravnivån förblev oförändrad efter att Sjömansservicebyrån inlett sin verksamhet. När man sökte efter ett ombud till Uleåborg vintern 1974 var kravet kännedom om sjöfartsbranschen, förmåga att arbeta självständigt och ta initiativ samt kunskaper i de båda inhemska språken.456 De som sökte ombudstjänsterna hade mycket olika utbildningar och det var inte möjligt att skapa en tydlig profil av de sökande. Bland de entusiastiska sökandena fanns det ekonomer och diversearbetare, och naturligtvis sjömän. Ofta var dock urvalskriterierna politiska.457 Det här ledde dels till att de sökandes utbildningsnivå inte var särskilt hög, dels till att ombuden oftast representerade besättningens perspektiv. Det var problematiskt eftersom Sjömansservicebyråns syfte var att betjäna alla som arbetade ombord, såväl befäl som besättning. Konflikten ledde slutligen till upprörda röster hos Skeppsbefälsförbundet och att ärendet togs upp för behandling av Sjömansservicebyråns styrelse. Skeppsbefälsförbundets styrelse hade tagit upp frågan om SSB:s ombud under sin konferens i oktober 1974 och sammanfattade sina tankar i ett brev. I det framförde Skeppsbefälsförbundet sin åsikt att urvalskriterierna för ombuden var felaktiga. Deras alltför starka ”bundenhet till sjötjänst” hade en negativ effekt på utvecklingen av relationerna mellan arbetstagargrupperna på fartygen och ombuden. Med andra ord betjänade Sjömansservicebyråns ombud inte befälen och besättningen på samma sätt. För att rätta till situationen krävde Skeppsbefälsförbundet att urvalskriterierna för ombuden skulle omprövas och att tydliga anvisningar skulle utarbetas för de ombud som var i tjänst.458 SSB:s styrelse tog upp ärendet till behandling och beslöt i oktober att publicera anvisningar för ombuden. Skeppsbefälsförbundet krävde dock preciseringar. Enligt dem skulle ombudet vid ankomsten till fartyget anmäla sin närvaro till fartygsbefälet och ha med sig ett giltigt identitetskort.459 Situationen underlättades inte av att Sjömansservicebyråns styrelseordförande Valto Järvinen var socialdemokrat, precis som Sjömans-Unionens styrelserepresentant. Motsättningar mellan olika intressenter var oundvikliga i Sjömansservicebyråns styrelse och i det praktiska arbetet, trots att de olika arbetsmarknadsparterna vid grundandet av SSB tillsammans hade förordat att den lag som ledde till uppkomsten av sjömansservicesystemet skulle antas. SSB:s första år hade löpt utan större konflikter, men meningsskiljaktigheterna pyrde under ytan. Trots motsättningarna kunde ombudens anvisningar sammanställas redan 1974. Enligt dessa var ombudens viktigaste uppgifter bland annat att utföra biblioteksbyten, leverera tidskrifter, bedriva fritidsverksamhet, arrangera idrottsevenemang, öka kännedomen om SSB:s verksamhet och förmedla SSB-material samt hålla kontakten med SSB:s kontaktmän och ledarna av hobbyklubbarna. När man tittar på listan över uppgifter märker man att den innehåller mycket av det som sjömännens välfärdsverksamhet

120

alltid hade omfattat. Redan de första prästerna i Sjömansmissionssällskapet hade tagit med sig tidskrifter och böcker till fartygen. I detta avseende genomförde SSB:s ombud en mycket traditionell arbetsuppgift, även om de var anställda hos en ny organisation. I ombudens anvisningar hade man utöver arbetsuppgifterna även angett allmänna anvisningar. Vid ankomsten till fartygen skulle ombuden anmäla sig till fartygets befälhavare eller dennes ställföreträdare. Dessutom skulle de ”ägna särskild uppmärksamhet åt att ge jämlik service till alla sjömän som arbetar på fartyget”. Under SSB:s första tid hade ombuden ett id-kort av Den sista anvisningen var ett krav som kanske papp, när de gick ombord på fartyget. Kortet var vid besök till exempel på sovjetiska fartyg, var sprunget ur praktisk erfarenhet: ”Ombudet nödvändigt som i praktiken betraktade SSB som myndighet bland ska i sin verksamhet, både ombord och i land, andra. Foto: Sjömansservicebyråns arkiv begränsa sig till att enbart sköta de uppgifter som föreskrivs SSB i lagstiftningen om sjömansservice”.460 Trots anvisningarna utförde ombuden sitt arbete på det sätt som var och en ansåg vara bäst. Onni Jormalainen, ombudet i Helsingfors, var en vardagsfilosof som tog sjömännen på allvar och vars förståelse kom ur hans egen erfarenhet av sjöarbete och den vänsterinriktade världsåskådningen. Andra ombud var mer praktiskt orienterade i sitt arbete och levererade endast bibliotek och tidningar.461 Några stannade kvar på fartygen för att umgås med besättningen tills de slocknade.462 Det var dock tydligt att ombudens anvisningar inte omfattade arbetets dolda förtecken. För sjömännen kunde SSB:s ombud vara den första samtalspartnern utanför den egna besättningen på flera veckor. I situationer som dessa betydde en sup eller en kopp kaffe i mässen mer än vad ombudens anvisningar kunde informera om.463 Det var inte ens möjligt att ge ordentliga anvisningar till ombuden. De var tvungna att tillämpa och utveckla sin egen arbetsbeskrivning under arbetets gång. Aino Pohjola, som ansvarade för hamnarna i Norra Finland från våren 1974 och framåt, fann sin egen ombudsroll. Hon upplevde ombudsarbetet som ett socialt hjälparbete. För henne var det viktigaste att möta sjömännen och förstå deras olika behov.464 I ombudens anvisningar stod det ingenting om resorna till apoteket eller olika butiker som gjordes för sjömännens räkning eller om hur viktigt det var att lyssna på oro över familjen och andra bekymmer. Enligt Pohjola fick hon ingen introduktion i sitt arbete våren 1974, utan utvecklade själv det praktiska arbetet genom att arbeta för sjömännens bästa på sitt eget sätt. Ombuden var tvungna att känna av vilken

121

hjälp som behövdes ombord. Det krävde en speciell känslighet och skicklighet. Å andra sidan var situationen mycket okomplicerad. Aino Pohjola berättade om sitt arbete i en intervju med Kaleva: Den som har seglat på havet i ett halvår, ibland ännu längre, har enligt Aino en enorm kunskapstörst. ”Till sjöss är det oundvikligt att man missar vardagliga händelser. När ett fartyg kommer till en hamn är det mitt jobb att förse fartygspersonalen med tidskrifter, berätta om vad som hänt i land, lyssna på vad den som har varit till sjöss har på hjärtat.”465

Arbetet var mycket praktiskt och sjömännen stack inte genast till en restaurang när fartyget kom i land, även om man ofta antog det i hamnstäderna. Många stannade i sina hytter för att de hade varit borta från folk så länge.466 De vanligaste uppgifterna som SSB:s ombud är att sköta sjömännens post- och bankärenden. För Aino Pohjola går det redan på rutin till exempel att köpa underkläder till sjömännen eller skicka blommor till en sjömans fru.467

I Aino Pohjolas arbetsintyg står det att hennes arbete har krävt förmågan att komma överens med olika slags människor och ”vid behov även hjälpa och betjäna människor”.468 Denna roll hade dock inte utvecklats av Sjömansservicebyrån, utan var Aino Pohjolas egen syn på vad som var ett bra ombud. Helsingfors var långt borta och enligt Pohjola hördes det ofta ingenting från kontoret på Slottsgatan. SSB hade bråttom att expandera och ta över nya verksamhetsområden.469 Ombuden hjälpte sjömännen också i sådana situationer som inte rapporterades till social- och hälsovårdsministeriet. Under hela ombudsverksamhetens historia hade arbetet omfattat situationer som rörde prostitution och smuggling. Sjömanskyrkan, som var verksam i europeiska hamnar, skjutsade sjömännen från hamnen till städernas centrum, och alla gick knappast till kyrkans lokaler för en kopp kaffe. Ofta, till exempel i Hamburg, lämnades sjömännen några kvarter från sjömanskyrkan och därifrån var det inte långt till utbudet på Reeperbahn.470 År 1977 ansökte Sjömanskyrkans Jorma Louhivuori om anslag hos SSB för att köpa en ny bil. Enligt Louhivuori hade kyrkan skjutsat över 5 550 sjömän från hamnen till Rotterdam centrum under 1976.471 Exakt vart de hade skjutsats dem nämndes inte i ansökan. Men jag tror att det var uppenbart för alla som arbetat med sjömansservice.472

122

Motionsidrotten slår igenom Sjömansservicebyrån fortsatte bedriva Handelsflottans välfärdsråds idrottsverksamhet. Kontinuiteten ökade av att Juhani Rinne fortsatte som SSB:s idrottssekreterare. När SSB grundades hade han redan hunnit arbeta med sjömansidrott i över tio år. Rinne fick bygga upp SSB:s idrottsverksamhet i lugn och ro, eftersom SSB:s ledning inte var särskilt intresserad av idrott.473 Anslagen till sjömansidrotten var dock tillräckliga. Sjömansidrottens struktur förblev densamma, men under 1970-talet började sjömännens förhållande till idrotten förändras. Verksamhetsledaren Matti Haarma sammanfattade förändringen i en ledare i Frivakt. Enligt honom hade ”motionsidrottens ädla idé [...] slagit igenom”.474 De nationella och internationella tävlingsserierna för sjömän var fortfarande den mest framträdande formen av idrottsverksamheten, men man strävade efter att gå mot mer motionsidrott. I Frivakt dök det upp bilder och artiklar som påminde om farorna med övervikt, och även sjömännen skrev insändare om viktkontroll i tidningen. Relationen till träning och den egna kroppen höll på att förändras.475 Tanken om att värna om hälsan började ersätta tävlandet. Även SSB:s styrelse framhöll motionsidrottens betydelse. Man beslöt att ändra ombudens anvisningar så att ombudet i samband med fartygsbesöken skulle påminna om vikten av motion. Idrottssekreterare Juhani Rinne berättade i en intervju att man på 1970-talet började betona daglig motion. På många håll påmindes sjömännen om att inte börja motionera för hårt för att undvika problem med lederna och hjärtat. Yngre sjömän drabbades inte av dessa problem. Enligt Rinne var bland annat utseendet deras drivkraft till att motionera. Övervikt var inte en önskvärd egenskap.476 Sjömansidrotten gav Sjömansservicebyrån positiv publicitet. I april 1973 skrev Helsingin Sanomat att M/S Virgo tog hem pokalen för 1972 års bästa idrottsfartyg. Sjömansservicebyråns styrelseordförande Valto Järvinen, som intervjuades i artikeln, berättade att sjömansidrotten gjorde besättningen mer mentalt och fysiskt pigg. Dessutom påpekade Järvinen att ”de bästa idrottsfartygen också är fartyg med god sammanhållning”.477 Att motionsidrotten lyftes fram som den viktigaste aspekten av SSB:s idrottsverksamhet passade in i den nationella attitydförändringen i fråga om motion.478 Motionsidrottens betydelse som motsats till tävlingsidrotten började betonas i den offentliga debatten från slutet av 1960-talet och framåt. Det viktigaste var att motionsidrotten var tillgänglig för alla och inte bara för dem som strävade efter framgång i tävlingar. Dessutom var det behändigt med motionsidrott. Det var meningen att det skulle vara roligt och enkelt att motionera.479 Även SSB ställde sig bakom motion med låg tröskel. Idrott skulle inte vara en extrem strävan efter resultat, utan ett enkelt sätt för individen att ta hand om sin hälsa.480 SSB:s kommunikation försökte uppmuntra sjömännen till en positiv livsförändring.

123

Motion har alltid varit en populär fritidsaktivitet på fartygen, men sporterna har bytts från brottning och boxning till yoga och löpband. Innan det blev vanligt med gym kunde redskapen placeras i en tom hytt, i ett annat ledigt utrymme eller på en skyddad plats på akterdäck. SSB har satsat mycket på att främja motion bland sjömän. På bilden spelas innebandy på fartygets bildäck 1977. Foto: Sjömansservicebyråns arkiv

Förändrade motionsvanor var dock inte bara en fråga om mentalitet och kultur. Även den tekniska förändringen av fartygen påverkade motionsfrågorna på många sätt. Fartygens ökade automatisering minskade den fysiska belastningen på sjömansyrket. De förkortade hamntiderna, som möjliggjordes av den tekniska utvecklingen, försämrade dessutom idrottsmöjligheterna i land. Arbetet blev mer brådskande och stressigt, men det belastade främst sjömannens sinne, inte kroppen. Samma utveckling syntes i hela landet. Den minskade fysiska belastningen i arbetslivet började få ut hela nationen på kvällsrundor.481 Med tanke på sjömännens motion var det positivt att den tekniska utvecklingen möjliggjorde allt rymligare fartyg. SSB var med och påverkade planeringen av de nya fartygen som re-

124

derierna beställde. Under 1970-talet byggdes allt fler fartyg med plats för gym, pool och bastu, vilket gav sjömännen nya möjligheter att motionera och koppla av på fartyget.482 Tävlingsidrotten var dock fortfarande mycket livskraftig. Under 1970-talet utvecklades sjömansidrottens internationella struktur och allt fler länder var med och tävlade om pallplaceringarna. I Frivakt publicerades regelbundet en lista över säsongens idrottsresultat och antalet finska sjömän som deltog ökade. I början av 1960-talet lockade sjömansidrotten endast cirka 500 finska sjömän att idrotta. I mitten av 1970-talet deltog över 3 500 finska sjömän.483 För sjömannen och rederierna var en idrottsintresserad besättning enbart något positivt. Det här observerades också på 1973 års bästa idrottsfartyg M/T Mistral: [...] när man tar hand om sin fysiska kondition är även den psykiska sidan i bättre skick. Besättningen håller sig aktiva, vilket innebär att de gör annat än vad de gjorde tidigare, alltså något överdrivet ”låg på sofflocket”. Det är också viktigt att rederiet har en positiv inställning.484

”Full fart och idérikedom” Verksamhetsledaren Matti Haarma upprepade ett välbekant budskap i sin ledare i det första numret av Frivakt 1975. Sjömansservicebyrån hade arbetat hårt, men den efterlängtade interaktionen med sjömännen tog inte fart. Åtminstone inte i den utsträckning som SSB önskade. ”SSB:s servicenivå är ännu långt ifrån målen”, skrev Haarma i sin ledare i slutet av 1974. Det gångna året har fortfarande handlat om att skapa grundläggande förutsättningar för verksamheten. Men verksamheten har också börjat göra synliga avtryck. Vi hoppas fortfarande att sjömännens egen insats ska öka för att vi under det tredje året ska kunna effektivisera servicen kraftigt. Ring, skriv, besök oss.485

Texten hade en besviken ton, eftersom sjömännen vid flera tillfällen hade struntat i att dyka upp vid tillställningar. Till exempel hade en resa till simhallen varit tvungen att ställas in och domaren för en fotbollsmatch hade

125

fått skickas hem. Haarmas budskap till sjömännen var detsamma som när SSB inledde sin verksamhet: verksamheten lyckas inte utan samarbete och interaktion.486 Trots svårigheterna var det ”full fart och idérikedom”487 på SSB. Det fanns också skäl till tillfredsställelse, eftersom till exempel biblioteksverksamheten växte och programmet Venttiilii, som Rundradion sände i samarbete med SSB, nådde sjömän runt om i världen, bara täckningen var tillräcklig. Dessutom förverkligades äntligen planerna på att sända inspelningar av Rundradions program för sjömännen. SSB och Rundradion kom överens om att SSB hade rätt att sända två timmar i veckan av Rundradions egenproducerade program för fartygen. Dessutom hade man genom SSB:s kontaktmannakurser redan fått över 50 utbildade fritidsansvariga på fartygen. SSB:s nätverk av aktiva sjömän började växa fram. Senare började kursverksamheten långsamt utvidgas, då man beslöt att SSB skulle ta över ansvaret för Sjömans-Unionens hobbykurser.488 Studieverksamheten fortsatte på den väg som Handelsflottans välfärdsråd stakat ut. Främjandet av vuxen- och ungdomsutbildning som förutsattes i lagen om sjömansservice innebar fortfarande nästan bara förmedling av språkkurser. Det absolut populäraste språkvalet var engelska, som studerades med hjälp av Startkursen som sändes av Rundradion.489 Informationsförmedlingen blev också allt bättre. SSB:s tidningar Frivakt och Klippis distribuerades till över 120 hamnar runt om i världen och tidningstjänsten omfattade finländarnas 30 viktigaste hamnar.490 Sjömansservicebyrån växte dock inte enbart med hjälp av talkoanda, utan nu fanns det en rejäl grupp med anställda i huset. I början av 1975 hade SSB redan 20 fast anställda. Jämfört med Handelsflottans välfärdsråd var tillväxten enorm. Organisationen med några få anställda hade vuxit till en medelstor byrå.491 Den pågående förändringen märktes också av i huset. Reseombudet Matti Kotro krävde en högre lön av styrelsen, för ”i takt med att SSB:s verksamhet blir allt livligare och större, ökar också ombudens arbete i samma omfattning”.492 En av SSB:s utmaningar var att en stor del av det finska tonnaget övergick till att trafikera mellan tredjeländer och samtidigt försvårades leveranserna av SSB-material till fartygen samt informationsarbetet. Ett stort steg mot bättre service var när Sjömansservicebyråns första verksamhetsställe utanför Finland grundades i Antwerpen 1975. Handelsflottans välfärdsråds resurser hade aldrig räckt till att ta detta steg. Nu var Sjömansservicebyrån en äkta internationell aktör. Verksamhetsstället i Antwerpen skulle fungera som ett materiallager på den europeiska kontinenten och som bas för ombudet Matti Kotro som flyttade dit.493 Sjömanskyrkan skötte fortfarande större delen av servicearbetet som utfördes utomlands. Detta faktum förändrades inte av att SSB fick ett verksamhetsställe utanför Finland.

126

Sjömansservicebyrån har alltid varit tvungen att fundera på hur man bäst eller över huvud taget når ut till fartygen som färdas långt ute till havs. Till fartygen som man besökte i hamnarna tog man med Frivakt och broschyrer. På fartygen skrev man ut SSB:s nyhetsbrev och satte upp det på anslagstavlorna. Internet har minskat kommunikationshindren, men inte eliminerat dem helt. På bilden SSB:s kommunikationspalett från 1979. Foto: Sjömansservicebyråns arkiv

Sjömansservicebyråns styrelse ansåg att Sjömansservicebyrån behövde utvidgas. Arbetets omfattning räckte inte till trots att antalet anställda hade ökat betydligt på några år och de medel som SSB hade till sitt förfogande var mångdubbelt större än Handelsflottans välfärdsråds medel. I slutet av 1975 diskuterade SSB:s styrelse nästa års budget. I protokollet beskrevs situationen tydligt. ”Den nuvarande inkomstgrunden tillåter inga väsentliga utvidgningar av SSB:s verksamhet i framtiden, och därför måste åtgärder vidtas för att öka inkomsterna. Ett alternativ är att höja lästavgifterna.”494 Lästavgifterna höjdes redan året därpå, kanske tack vare Sjömansservicebyråns goda samhällsrelationer. Lagen om ändring av lästav-

127

Sjömansservicebyrån uppmuntrade sjömännen till självstudier. Språkkurserna och språkkassetterna var som populärast på 1990-talet. Förmedlingen av kurspaket inleddes redan under Handelsflottans välfärdsråds tid. På många fartyg fanns det en studiecirkel där man tillsammans studerade olika språk med hjälp av material som förmedlades av SSB. På bilden från 1970-talet används pingisbordet av studerande. Foto: Sakari Karttunen/Sjömansservicebyråns samling/Raumo sjöfartsmuseum

gifterna trädde i kraft den 1 augusti 1976.495 Effekterna av lagändringen och sjöfartens arbetskraftsintensitet skapade en mycket stabil ekonomisk ställning för Sjömansservicebyrån under de kommande åren. Lagändringen gav genast SSB ett överskott på 500 000 mark.496 Året därpå var överskottet redan över en miljon mark.497 SSB:s ekonomi var till och med så stark att man kunde låna ut pengar till bolån åt sina anställda i slutet av 1970-talet.498 Som mest kunde SSB avsätta upp till 1,5 miljoner mark i fonder under ett år.499 För SSB:s ledning verkade det solklart att verksamheten skulle fortsätta utvidgas och utvecklas i en positiv riktning. I slutet av 1978 konstaterade styrelsen att ”styrelsen måste ha ett tillräckligt finansiellt handlingsutrymme eftersom SSB ständigt befinner sig i en expansionsfas”.500 I den ekonomiska planeringen specificerades inte exakt hur de framtida penningflödena skulle inriktas. Den finska sjöfarten

128

och sjömännen spred sig över hela världen. Sjömansservicebyrån ville följa efter, men var tvungen att jaga efter ett rörligt mål. Kanske var det därför som SSB:s arbete kännetecknades av otydliga mål.501 Inom sjömansservicebyrån var man optimistisk till tillväxten och utvecklingen, om än inte helt nöjd med resultaten och interaktionen med sjömännen. Det tycktes finns gott om nya utmaningar och idéer, och man hade inte särskilt bråttom i och med att finansieringen var stabil. Alla var dock inte nöjda. När den inledande entusiasmen avtog väcktes tvivel och politiska motsättningar kring SSB:s verksamhet. Frivakts nyhetsrapportering om Chile irriterade sjömännen och väckte frågor om redaktionens åskådning. 502 Det fanns också anmärkningar på Sjömansservicebyråns allmänna situation. Skeppsbefälsförbundet kontaktade SSB:s styrelse brevledes. Sjömansserviceverksamheten fyller snart tre år. Detta ger anledning att granska några frågor som är nära kopplade till verksamheten och som enligt vår uppfattning är av stor betydelse för verksamhets- och utvecklingshelheten. Trots vårt förslag anställdes ingen verksamhetsledare förrän 1.12.1972. Verksamheten förutsattes dock vara fullgod redan 1.1.1973. Det är uppenbart att detta misstag tar sig negativa uttryck och har lett till att man söker efter snabba lösningar på verksamhetsmodeller utan tillräcklig planmässighet och långsiktighet. Personalens löner hamnade trots vårt förslag på en för låg nivå, vilket har satt tämligen långtgående begränsningar i anskaffningen av arbetskraft. Vi anser att det är hög tid att omvärdera sjömansserviceverksamheten genom att ägna särskild uppmärksamhet åt följande: a) sjömansserviceverksamhetens grundtanke om att betjäna och gagna sjömännen b) utbildning av den nuvarande arbetskraften 503

c) lönesystemet

Skeppsbefälsförbundet tog upp viktiga frågor. Brevet lyfte fram många sådana problem som syntes mellan raderna i Sjömansservicebyråns information och interna kommunikation. Planeringen och grundandet av sjö-

129

mansserviceverksamheten hade präglats av känslan av att det var bråttom, som på många håll doldes av stor entusiasm. Anmärkningen gällde såväl lagen om service- och studieverksamhet för sjömän som inledandet av den egentliga verksamheten. Planeringen av både SSB-lagen och det tidiga praktiska arbetet präglades av otydlighet. Idén om att uppnå en jämlik ställning för sjömännen och hjälpa dem att förstå denna fråga var populär, åtminstone innanför byråns väggar. I praktiken förblev alltför många frågor öppna eller löstes bara halvvägs, till exempel de SSB-råd som skulle inrättas i hamnstäderna, SSB:s interna sektorspecifika sektioner eller det omtalade sjömanscentret i Helsingfors. Även om det skrevs och talades mycket saknade SSB en egentlig långsiktig plan och långsiktighet för att genomföra den. Trots den stora inledande entusiasmen var mycket i SSB:s verksamhet detsamma som i Handelsflottans välfärdsråds arbete. Personalen var bara många gånger större. Ombudsfrågan tyngde dock Skeppsbefälsförbundet. Sjömansservicebyråns arbetskraft var enligt förbundet inte tillräckligt kompetent. Därigenom uppstod det grundläggande problemet som präglade hela SSB:s verksamhet. Hur betjänade och gagnade SSB sjömännen? Sjömansservicebyråns styrelse reagerade omedelbart på responsen genom att tillsätta en arbetsgrupp som planerade verksamheten på lång sikt.504 Det beslutades också att lönerna för SSB:s personal skulle harmoniseras, eftersom det ständigt uppstod tvister och meningsskiljaktigheter om löner och arbetsvillkor.505 År 1976 beslutades det att lönerna för SSB:s personal genomgående skulle höjas med 12 procent.506 Dessutom försökte man förtydliga styrelsens arbete genom att förbättra dagordningarna så att de gav en bättre bild av Sjömansservicebyråns verksamhet.507 I verkligheten drevs Sjömansservicebyrån dock av verksamhetsledaren Matti Haarma och statsmaktens representant Valto Järvinen, som tillsatts för att övervaka byrån. I praktiken utfördes arbetet mycket självständigt utan hänsyn till styrelsens riktlinjer. Valto Järvinens socialdemokratiska agenda tillförde en egen dimension i SSB:s vardag. För många anställda var det oklart vad Haarmas och Järvinens möten och långa frånvaro till syvende och sista handlade om. Det verkade dock säkert att de inte alltid hade att göra med Sjömansservicebyråns arbete eller ens sjömännen.508 Trots avsaknaden av en exakt strategi utvidgade Sjömansservicebyrån konsekvent sitt revir under 1970-talet. Tyngdpunkten låg på att betjäna sjömän i utrikestrafik. I april 1976 konstaterade SSB:s styrelse att ”det bland annat krävs en allt effektivare kommunikationsteknik i och med att fartygen i allt högre grad övergår till oceanfart. Därför har vi börjat sända telex-nyheter, testat en telefonnyhetstjänst som bygger på en automatisk telefonsvarare och förhandlat om att sända nyhetstelegram.”509 Nyhetstjänsten som baserades på en telefonsvarare visade sig snart vara onö-

130

dig, eftersom ingen ringde den. De två andra punkterna i anteckningarna genomfördes snabbt och hade en verklig inverkan på sjömännens informationsvillkor. År 1977 började Rundradion, Sjömansservicebyrån samt Post- och telegrafstyrelsen leverera nyhetstelegram till sjömän fem gånger i veckan. Bakgrunden var Sjömansservicebyråns ihärdiga påverkansarbete som pågått i flera år och som kulminerade i en parlamentarisk fråga till trafikministeriet från 106 riksdagsledamöter. Till följd av frågan avgjorde trafikministeriet frågan om nyhetstelegram till sjömännens fördel. Ministeriet drog dock av kostnaderna för nyheterna från lästavgifterna som gick till Sjömansservicebyrån, vilket SSB ansåg olämpligt. SSB:s socialdemokratiska framtoning var samtidigt ett problem och en styrka. Reformer kunde genomföras, men till exempel i befälskretsar skavde det att bekänna färgen.510 Genom att inrätta ett verksamhetsställe på Helsingfors-Vanda flygplats försökte man underlätta situationen för sjömän i utrikestrafik. Därifrån kunde fartygens avbytare ta med sig SSB:s informationsmaterial och tidningar.511 År 1978 kunde ljud- och tv-kassettjänsten som planerats under lång tid tas i bruk fullt ut. De nya rutinerna etablerades successivt och informationen till fartygen som seglade utomlands förbättrades för varje år. Hösten 1978 arrangerade Sjömansservicebyrån ett rederiseminarium på M/S Wellamo. SSB genomför regelbundet enkäter där man frågar hur Syftet var att diskutera problemen med infor- SSB har lyckats med sin verksamhet. Kommunikationen mationsförmedlingen och rederiernas roll som har fått bra betyg. På bilden från 1977 är bordet i fartygets dagrum täckt med SSB:s kommunikation. förmedlare av SSB:s verksamhet. Dessutom Foto: Sjömansservicebyråns arkiv diskuterade seminariedeltagarna förändringen inom den finska fartygstrafiken. Den traditionella linjetrafiken höll på att bytas ut mot trampfart. Inom utrikestrafiken försvårades informationsgången från Finland till fartygen ytterligare när den förutsägbara linjetrafiken ersattes av nya rutiner. Det var inte fråga om något litet problem, eftersom trafiken mellan tredjeländer i slutet av 1970-talet omfattade ungefär hälften av den finska flottan,512 skrev Sjömansservicebyråns generalsekreterare Harri Kajanus i en intern promemoria om stämningen på rederiseminariet. ”I allmänhet har det skett en positiv utveckling i attityderna till SSB. Vissa grupper, t.ex. en del av befälen, är dock fortfarande negativt inställda till SSB.” Sjömansservicebyrån hade fått försvara sin plats i flera år och det fanns inga tecken på att detta arbete

131

kunde upphöra. I sina ledare fick verksamhetsledaren Matti Haarma fortfarande uppmana sjömännen att ta kontakt och berätta vilken slags sjömansservice de ville ha. Enligt Kajanus började dock arbetet ge resultat. ”Sjömännens inställning till SSB kommer förmodligen fortsätta att utvecklas i positiv riktning i takt med att vi kan visa upp allt fler konkreta bevis för de praktiska tjänster som tillhandahålls i utbyte mot SSB-av513 gifterna.” Men det fanns också utrymme för klagomål. Kajanus konstaterade att sjömännen befann sig i en ojämlik ställning sinsemellan i fråga om SSB:s tjänster. Sjömännen i närtrafiken hade tillgång till klubbar, tidningar, bibliotek, idrottsmöjligheter och ombudsbesök. Sjömännen som arbetade mellan tredje länder eller i trampfart fick nöja sig med mindre. Det här var den största strukturella utmaningen för SSB:s arbete när 1970-talet närmade sig sitt slut.514

Farväl till Sveaborgsprojektet

De ekonomiska svårigheterna för stiftelsen Sailors Home, som drev sjömanshotellet på Slottsgatan, blev värre mot slutet av 1970-talet. Till slut meddelade stiftelsen att den inte längre kunde fortsätta hotellverksamheten.515 Hotellet låg i samma byggnad som SjömansservicebyHösten 1977 inrättade SSB en servicepunkt på Helsingrån och dess klubblokaler som öppnades 1975. fors-Vanda flygplats, som tidningsartikeln på bilden handlar om. Koppi låg på våningen för ankommande Situationen var intressant eftersom Sjömanspassagerare mellan tullen och biluthyrningsfirmorna. servicebyrån fortfarande planerade att låta bygPå den obemannade servicepunkten förvarades färdiga paket som kallades för transistorer, och som ombudet ga Helsingfors sjömanscenter på Sveaborg. Ulla Rasilainen visar upp på bilden i tidningen. År 1979 Projektet var en del av statens omfattande hämtades det över tusen paket från servicepunkten. restaurering av Sveaborg. År 1977 var man fortfaSjömansstrejken 1980 och den globala lågkonjunkturen inom sjöfarten som följde därefter började snabbt rande mycket optimistisk till projektet och SSB:s minska efterfrågan på paketen, och 1983 blev man xstyrelse gladdes över statens stora anslag för renovetvungen att avstå från kiosken. ring.516 Situationen förändrades dock snabbt efter att Sailors Home kontaktat Sjömansservicebyråns styrelse hösten 1977. Stiftelsen frågade om Sjömansservicebyrån kunde ta över fastigheten på Slottsgatan 3 och renovera den.517 Efter att ha övervägt saken beslöt SSB:s styrelse hösten 1978 att ta emot fastigheten, om social- och hälsovårdsministeriet och Justitieministeriet godkände beslutet. Det viktiga när ägandet av fastigheten skulle överföras var att Sailors Home och Sjömansservicebyråns hade liknande mål-

132

sättningar. Det var Sailors Homes villkor för att planen skulle genomföras. SSB å sin sida krävde att fastigheten helt skulle övergå i dess ägo. Då kunde man göra sig av med den vid behov.518 Vid Sjömansservicebyrån övervägde man saken noggrant, eftersom Sveaborgsprojektet hade varit aktuellt länge och inrättandet av sjömanscenter ansågs vara en sjömansserviceverksamhetens viktigaste uppgifter. Problemet med Sveaborgsprojektet var dock att även om staten till stor del hade stått för kostnaderna för projektet, skulle SSB behöva betala över 500 000 mark i lokalhyra per år. SSB:s styrelse ansåg att summan på lång sikt var ohållbart stor. Sjömansservicebyrån hade dock farhågor om begränsningarna för fastigheten på Slottsgatan 3. Ett av orosmomenten som togs upp gäll519 de hotellgästerna och huruvida andra än sjömän fick bo på hotellet. Vid förhandlingarna nåddes dock enighet om detaljerna i avtalet, och statsförvaltningen hade inga anmärkningar på arrangemanget. Våren 1979 sade sig Sjömansservicebyråns styrelse vara beredd att underteckna överlåtelseavtalet som stiftelsen Sailors Home formulerat.520 SSB:s plan var att ”bygga ett lägenhetshotell med tillräcklig standard i huset och utvidga klubblokalerna så att de uppfyller de inhemska och utländska sjömännens behov”. Projektets preliminära kostnadsberäkning var 2,5 miljoner mark, varav 1,5 miljoner skulle tas ur SSB:s reservfond och 1 miljon mark skulle lånas av banken.521 Sjömanshotellet som Internationella arbetsorganisationen krävt och som man redan strävat efter i årtionden höll äntligen på att förverkligas i Helsingfors. Men nu var världen annorlunda än på 1930-talet. Sjömännens liv hade professionaliserats och blivit mera regelbundet.522 Hotellets tillkomst ansågs vara ett framsteg, men det var uppenbart att det höll på att växa fram nya behov bland sjömännen. Lika tydligt var det att en del av de gamla behoven skulle försvinna.

Mot alienation För Sjömansservicebyrån var sjömännens välfärd framför allt en samhällsfråga. Välfärden förknippades med alienering och passivering, och därigenom med informationsförmedling. Uppfattningarna om riskerna med alienering grundade sig i sin tur på människosynen hos de anställda som utvecklat Sjömansservicebyråns verksamhet. För dem var människan framför allt en samhällelig och social varelse som behövde bli medveten om och aktiv i den samhälleliga verkligheten.523 I Sjömansservicebyråns första egentliga verksamhetsplan (SSB 1978–1982) härleddes Sjömansservicebyråns huvudsakliga uppgift ur anvisningarna i sjömansservicelagen. I planen ställdes följande mål upp för sjömansserviceverksamheten: [...] minska sjömännens alienation från samhäl-

133

let och därigenom öka deras möjligheter att delta och påverka och deras vilja att delta både inom sjöfarten och i samhället i allmänhet. Vi strävar med andra ord efter att skapa förutsättningar för att sjömännen ska ha lika möjligheter att utnyttja de tjänster som samhället erbjuder och i möjligaste mån undanröja de hinder som sjömansyrkets karaktär medför i detta avseende. Målet är alltså inte enbart att göra olika fritidssysselsättningar tillgängliga för sjömännen, utan att öka deras motivation så att deras egen vilja att leva ett mer aktivt liv ökar.524

Kärnan i SSB:s uppfattning av välfärd var fortfarande likadan som 1973. Då hade Matti Haarma berättat för Helsingin Sanomat att SSB hjälper sjömännen att identifiera sina verkliga behov. Det var mycket modernt att använda begreppen ”motivation” och ”aktivt liv”. En kärna i serviceverksamheten för sjömän var just att undvika passivitet. Även detta perspektiv hade funnits med från början. När SSB grundades hade verksamhetsledaren Haarma i en tidningsintervju funderat över möjligheterna för Kotka sjömansservicecentral att minska de passiva tidsfördriven. Syftet med SSB:s arbete var inte bara att berätta för sjömännen uppifrån vad de skulle göra för att förbättra sin ställning och sitt välbefinnande. Det var viktigt att hjälpa sjömännen att själva förstå vad som var bra för dem.525 Matti Haarmas maka Ulla Haarma minns efteråt att det viktigaste under SSB:s första tid hade varit viljan att hjälpa sjömännen. Det fanns ingen friktion mellan Sjömansservicebyråns huvudsakliga uppgift och verksamhetsledaren Matti Haarmas världsbild. Enligt Ulla Haarma betonades sjömännens egen aktivitet, men grundinställningen var ändå att ”vi (SSB:s ombudsmän) hade mer kunskap och allmänbildning”.526 Motion låg inte SSB:s ledning varmt om hjärtat. Detta avspeglades i kommunikationen och i SSB:s interna utvecklingsprojekt. Motionsidrotten och främjandet av den fick fortsätta på sin egen väg och SSB:s förvaltning hade inget att invända. En orsak till detta var idrottssekreteraren Juhani Rinnes politiska ståndpunkt och långa karriär inom sjömansidrotten. Rinne delade inte SSB:s övriga sekreterares vänsterorienterade världsbild och fick bygga upp SSB:s motionskultur i lugn och ro.527 Alkoholen och de problem och sjukdomar den förde med sig stod fortfarande på serviceverksamhetens agenda. Här utgjorde SSB en fortsättning på det långa välfärdsarbetet. Nytt i diskussionen var att man kunde koppla alkohol till psykiska problem och psykisk ohälsa. Tidigare decenniers tolk-

134

ningar där alkohol förknippades med problem med livshanteringen och omoraliskt beteende byttes ut mot nya tongångar. Alkoholdebatten inriktades nu på arbetssäkerheten och individens personliga välbefinnande.528 Experterna i Frivakt viftade inte längre med den moraliska upplysningens pekpinne framför sjömännen, utan hänvisade till forskningsrön och föreställningarna om ett gott liv. Upplysningens språk fick flera nyanser. Psykisk hälsa och välfärdssjukdomar, såsom övervikt, lyftes fram som nya dimensioner av sjömännens välfärd. I ett kommittébetänkande från 1971 om socialvården kunde man berätta att befolkningens sjukdomsbild hade förändrats. På 1970-talet betonades vikten av hälsosamma levnadsvanor och proaktivt hälsoarbete för att förebygga sjukdomar. Detta innebar till exempel att man erkände betydelsen av motion, rätt kost och rökning.529 Dessa mer omfattande förändringar i synen på hälsa framgick också i SSB:s riktlinjer. Informationssekreteraren Sakari Karttunen gjorde 1979 en observationsresa ombord på M/T Pegny och rapporterade om sina observationer: Trots de senaste årens ökade information om motion verkar budskapet inte nå fram. Tävlingsidrott får var och en att ta ställning till, men motion, förebyggande av sjukdomar och information om rätt kostvanor som en del av hälsovården behöver uppmärksammas mer i utbildningen och i publikationerna som levereras till fartygen.530

Sjömannens hälsa kopplades inte längre så mycket till nationen eller samhällsklassen, utan hälsan blev i allt högre grad en personlig fråga.531 Målet med att utveckla välfärden var inte att få till en förändring och utveckling inom samhällsklassen eller yrkeskåren, såsom i arbetarrörelsens tradition. Nu handlade det om en jämlik rättighet för alla finländare.532 Affischer som varnade för hjärtsjukdomar behövdes på väggarna på många finska arbetsplatser, inte bara fartygen. Även arbetarskyddet hade ett allt starkare samband med sjömännens välbefinnande. Valto Järvinen mindes tillbaka på SSB:s första tid i Frivakt: ”I land inrättades en arbetarskyddsstyrelse för att förbättra de anställdas arbetsvillkor. Till sjöss grundades SSB.”533 SSB drog sitt strå till stacken genom att ordna fototävlingar med arbetarskyddstema i Frivakt. Det var fråga om en mer omfattande nationell utveckling, eftersom skyddet av arbetarklassen som övergått i ett allmänt arbetarskydd började få en nationell organisation kring sig. Under 1970-talet började man tala om ”psykiskt arbetarskydd”,534 men nog kunde man fortfarande se farliga trappor och sjömän som klättrade utan säkerhetsselar på fotografierna som hamnade

135

i Frivakt. Över lag talades det om att sjömännen själva skulle ta ett större ansvar än tidigare för att förändra saker inom arbetarskyddet. Även här ville SSB hjälpa sjömännen att själva göra de ändringar som ansågs nödvändiga. Undertonen i SSB:s verksamhet var human trots alla teoretiska inslag. ”Det handlar om människan, hennes psykiska hälsa och arbetsinsats”, avslutade Sakari Karttunen sin undersökning.535 Förändringarna i sjömännens arbetstid och kraven på bemanningen av fartyg gjorde det möjligt för sjömännen att leva ett ”mer normalt” liv än tidigare. Denna livsstil kunde nu också lättare förknippas med de hälsoideal som delades av den övriga nationen, eftersom sjömännen inte längre befann sig i en så ovanlig ställning som tidigare.536 Samtidigt professionaliserades det sociala ”välfärdsarbetet” i Finland. Det långvariga arbetet inom tredje sektorn började omvandlas till kommunala tjänster inom det sociala området.537 Även välfärdsarbetet för sjömän blev till offentliga anställningar i och med SSB. Sjömansservicebyråns situation var dock motsägelsefull. Serviceverksamheten för sjömän byggde på ordinarie tjänster och var i detta avseende professionell, men det saknades egentliga yrkestitlar och utbildning i anslutning till serviceverksamheten. På så sätt blev arbetet för att främja sjömännens välfärd strukturellt utfört av yrkesfolk, men det fastställdes aldrig vilka yrkeskunskaper som krävdes i arbetet. Lite tillspetsat skulle man kunna säga att en samhällsvetenskaplig examen eller en partibok gav behörighet till yrket på 1970-talet. Kanske detta bidrog till Skeppsbefälsförbundets kritik av att Sjömansservicebyråns anställda var oprofessionella. Det existerade dock inte ens en definition av yrkesskicklighet inom sjömansserviceverksamheten. Det tänkte inte Skeppsbefälsförbundet på att nämna. Problemet var emellertid ännu större. Det nationella sjömansservicesystemet hade byggts upp, men det saknades instrument för att mäta dess betydelse och genomslagskraft. I slutet av 1970-talet var de offentliga aktörernas inställning till medborgarna fortfarande förmyndigande i Finland, men förändringen skymtade redan i horisonten. SSB:s världsbild och välfärdsbegrepp som byggde på skapandet av samhällelig medvetenhet, förändrades också med tiden. Precis som till exempel Rundradion var tvungen att ge upp sin linje med fokus på samhälleligt och politiskt innehåll i början av 1980-talet,538 var också Sjömansservicebyrån tvungen att ändra sitt tonfall. I sina anvisningar till SSB:s planeringsgrupp 1981 bad Matti Haarma gruppen att ta reda på ”hur verksamheten kunde utvidgas i en underhållande riktning” i alla verksamhetssektorer.539 Det var en ny riktlinje från Haarma. Den strikta linjen som betonade samhällelig medvetenhet började långsamt ge vika. Likaså förändrades SSB:s förhållande till utbildningen av sjömännen, som i de

136

På fjärrtrafikens fartyg var inte bara sjöresorna, utan även ankrings- och hamntiderna långa. Dessa fartyg hade i allmänhet nästan trettio besättningsmedlemmar, så många gånger kunde man tillbringa fritiden med en gemensam musikhobby. På bilden från slutet av 1970-talet underhåller M/S Patricias egen orkester fartygets utklädda sjömän. Foto: Timo Sylvänne/Sjömansservicebyråns arkiv

tidiga intervjuerna och verksamhetsplanerna ansågs utgöra grundstenen i verksamheten. ”Lagstiftaren har klokt nog gett SSB i uppgift att också sköta sjömännens studieverksamhet. Lagen som reglerar SSB:s verksamhet är ju också en lag om service- och studieverksamhet för sjömän”540, skrev Haarma i en ledare i Frivakt 1978. Han hade själv när det begav sig varit med och skrivit SSB-lagen, så att ta avstånd från dess betoningar känns efteråt märkligt. Den första tidens samhällsidealism inom vuxen- och ungdomsutbildningen började övergå i realism, då sjömännens verkliga utbildningsintresse klarnade för SSB:s anställda. Svårigheterna i studieverksamheten förklarades säkert också av att man aldrig ens definierade den närmare betydelsen av

137

vuxen- och ungdomsutbildningen som Sjömansservicebyrån förmedlade. I början av 1970-talet var otydligheten i SSB-lagen en frihet. Ett decennium senare verkade den ge ångest. Kanske blev konflikten mellan verkligheten och den lagtext som gav upphov till SSB för stor redan i början av 1980-talet.

Trast och Forsskåhl återställer ordningen Sammanhållningen som rådde mellan arbetsmarknadsparterna när sjömanserviceverksamheten grundades började knaka i fogarna under 1970-talet. Vid 1970-talets slut blev meningsskiljaktigheterna i Sjömansservicebyråns förvaltning allt tydligare. I synnerhet var Finlands Skeppsbefälsförbund missnöjt med SSB:s linje och sätt att sköta saker. Oenigheterna genom hela SSB:s historia om huruvida SSB tog tillräcklig hänsyn till fartygsbefä541 len fortsatte till slutet av decenniet. Dispyten var seglivad eftersom SSB:s verksamhet hade en inbyggd uppfattning om att i synnerhet betjäna besättningen. Sådana här tankar kan man finna till exempel i SSB:s tidiga kontaktmannakurser, vars program påminde betydligt mer om Sjömans-Unionens organisationsutbildning än om utbildning av en neutral fritidsledare.542 Även modellen som var ett arv från Handelsflottans välfärdsråd, där Sjömans-Unionens ombud skötte uppgifter inom välfärdsverksamheten för sjömän, skapade en kultur som diskriminerade befälen. Besättningens representanter var känsliga för alltför politisk kommunikation. När en föreläsare som gått för långt till vänster från den socialdemokratiska grundsynen kom till kurscentret i Vääksy, kom det genast kommentarer.543 Styrelseordföranden Valto Järvinen var offentligt socialdemokrat och verksamhetsledaren Matti Haarma gick med i SDP i slutet av årtiondet.544 Informationssekreterare Sakari Karttunen var åtminstone enligt SSB:s övriga anställda nästan säkert kommunist, och hans arbetspar Pertti Rönkkös åskådning var inte mindre vänsterinriktad. SSB:s ombud var till stor del socialdemokrater, liksom bibliotekarien Onni Jormalainen, som i intervjuer beskrevs som en kultursocialist. Dessutom hade den socialdemokratiska Sjömans-Unionen en betydande makt i SSB. Den låg på sätt och vis bakom hela projektet. Det var alltså inte konstigt om Skeppsbefälsförbundet och rederinäringen tidvis var missnöjda med Sjömansservicebyråns synpunkter. Skeppsbefälsförbundets Henrikki Rislakki gick till och med så långt att han offentligt anklagade redaktionssekreteraren Pertti Rönkkö och Frivakt för befälsantipatier.545 Händelserna ledde till att ett särskilt redaktionsråd inrättades i SSB för att övervaka Frivakts linje och politiska neutralitet.546 Ända från början var det svårt för SSB att värna om jämlikheten i det praktiska servicearbetet. Men större problem var på väg. I slutet av 1978 hade SSB redan 26 anställda, om man räknade med kontaktmännen i de inhemska hamnarna.547 Organisationen hade redan vuxit sig till en ansenlig storlek. I slutet av 1970-talet började det verka som att Sjömansservice-

138

SSB utbildade kontaktmän på fartygen. De hade till uppgift att informera sjömännen på det egna fartyget om SSB:s tjänster och fungera som en länk mellan fartyget och SSB samt sköta till exempel biblioteksbyten. Den typiska kontaktmannakursen började med busstransport från Helsingfors till Vääksy kurscentrum, där man tillbringade två eller tre dagar. Det var ofta ett tjugotal sjömän och från SSB deltog studiesekreteraren, informatören och sporadiskt övrig personal. Verksamhetsledaren brukade oftast komma och hälsa på och tala med kontaktmännen. Enligt berättelserna uppmanade SSB deltagarna att undvika alkoholkonsumtion. Foto: Sjömansservicebyråns arkiv

byrån, som hade utvidgats till sina resurser, inte leddes särskilt väl. Det fanns många skäl till detta. Alkohol hade hört till Sjömansservicebyråns PR-verksamhet och vardag från dag ett. Till och med i den grad att Tarja Halonen, som deltagit i sjöfartens socialseminarier, hade sagt till informationssekreteraren Sakari Karttunen när han redan hade lämnat SSB: ”Saku, du kom från SSB med livet i behåll”.548 Verksamhetsledaren Matti Haarma var en social person som gärna

139

deltog på olika tillställningar och möten. Han trivdes ombord och på långa luncher med olika intressenter. Problemet var att den hejdlösa alkoholkonsumtionen till slut blev en sjukdom för honom. Det började också synas i Sjömansservicebyråns vardag.549 Ett annat problem i anslutning till förvaltningen var styrelseordförande Valto Järvinens roll. Hans uppgift vid social- och hälsovårdsministeriet var att övervaka Sjömansservicebyrån. Men ingen kontrollerade hur han övervakade SSB.550 SSB:s anställda skyddade verksamhetsledaren Matti Haarma, även om hans alkoholproblem var välkända. På samma sätt skyddade de anställda Valto Järvinen, som när han skötte Sjömansservicebyråns ärenden kunde vara ute på egen hand i flera dagar utan att ministeriet kunde nå honom. Tillsammans hade Matti Haarma och Valto Järvinen otaliga utdragna lunchmöten, vars närmare innehåll var en gåta för SSB:s anställda. Det blev till exempel de anställdas uppgift att leverera rätt bil till SSB:s vaktmästare då den berusade verksamhetsledaren av misstag hade åkt hem med fel bil, eller att vakta dörren till kontoret när verksamhetsledaren sov ruset av sig.551 Dessa problem förenades med andan i sjömansservicelagen. Sjömansservicebyrån fick agera självständigt inom ramen för lagen och hade inga problem med avsaknaden av en alltför noggrann uppgiftsbeskrivning eller resultatkrav. SSB fick själv sätta upp sina mål. Representantskapet som sammanträdde årligen kunde inte se vad som egentligen hände innanför SSB:s väggar. Enligt lagen var social- och hälsovårdsministeriet den myndighet som övervakade SSB. I praktiken sköttes övervakningen av Valto Järvinen, som inte tycktes förhålla sig alltför noga till sin uppgift. Det var uppenbart för SSB:s anställda att han hade nytta av sin position som styrelseordförande för Sjömansservicebyrån. Positionen gav honom frihet från sitt arbete på ministeriet och dessutom värdefulla relationer.552 Ett annat strukturellt problem med SSB:s förvaltning var verksamhetsledarens starka ställning. Matti Haarma styrde SSB länge och ville hålla fast vid sin position. I SSB:s reglemente stod det att alla de frågor som styrelsen inte beslutade om beslutades av verksamhetsledaren.553 Detta byggde upp en mur runt Matti Haarma, som inte var lätt att riva. Nackdelen med situationen var att SSB:s ledare trots allt socialt umgänge var ensam i sin position. År 1979 började meningsskiljaktigheterna inom SSB:s förvaltning visa sig. Under en diskussion om föregående års bokslut lyfte en del av styrelsen fram önskan om att begränsa verksamhetsledarens inköpsrättigheter och öka övervakningen av kreditkorten. Tidigare hade ekonomiförvaltningen fungerat så att Valto Järvinen hade godkänt Matti Haarmas fakturor. Nu ville man förbättra tillsynen över ekonomin.554 Styrelsearbetet blev ännu mer besvärligt vid nästa möte, då man var tvungen att rösta om

140

Harri Kajanus, Hillevi Katas och Matti Haarmas deltagande i internationella idrottskommitténs möte i Sovjetunionen. På samma möte framfördes det krav på att styrelsemedlemmarna i framtiden skulle informeras bättre om de internationella mötena. För att lösa konflikten beslutade man att ge styrelsemedlemmarna ILO:s resolutioner om sjömansserviceverksamheten.555 SSB:s ledning ville påminna om sin internationella betydelse och sitt berättigande. Hemläxan sade dock inget om god sammanhållning. Frågan om att resa till Sovjetunionen för idrottskommitténs möte var inte ekonomisk utan principiell. Sjömansservicebyråns styrelse höll på att hamna i svårigheter. Vid samma tid sade flera anställda upp sig från sin tjänst vid SSB. Arbetsklimatet hade blivit dåligt.556 Några veckor senare skickade Finlands Skeppsbefälsförbund ett brev till SSB:s styrelse. Förbundet var missnöjt med verksamhetsledarens och styrelseordförandes agerande i personalens lönefrågor. Enligt Skeppsbefälsförbundet hade verksamhetsledaren och styrelseordförande sinsemellan beslutat vilka som anställdes vid Sjömansservicebyrån. ”Det här fallet visar att inte ens en medlem i Sjömansservicebyråns styrelse har någon verklig möjlighet att ingripa i de beslut som en liten krets har fattat på förhand”, skrev befälsförbundets styrelserepresentant Veikko Trast.557 Ärendet fördes till social- och hälsovårdsministeriet för behandling, som inte hade några anmärkningar på utredningen av SSB:s styrelse. SSB behöll sin autonomi. Skeppsbefälsförbundet lämnade dock in en avvikande mening och krävde vid nästa möte en utredning om kostnaderna för sjömännens kulturdagar som arrangerades i Kemi och för de inbjudna gästerna.558 Anteckningarna i protokollen signalerade om en växande osämja som inte tidigare förekommit. Samtidigt gick arbetsmarknadspolitiken inom sjöfarten mot ”den dyraste arbetskonflikten i Finlands historia”.559 Detta hade sina konsekvenser för verksamheten i SSB:s styrelse. Den konsensus som rådde inledningsvis var borta. De flesta av problemen som uppstod var dock oberoende av situationen på arbetsmarknaden, även om det knappast var en tillfällighet att de lyftes fram just våren 1980. Kärnan i problemet låg i Sjömansservicebyråns ledning, verksamhetsidé och struktur. I januari 1980 skrev SSB:s anställda en promemoria till styrelsen där man klagade över den alltför stora mängden rutinarbete. Problemet var enligt de anställda att man vid sidan av allt praktiskt arbete inte hann planera eller utveckla SSB:s verksamhet. Man hade hamnat i en situation där utvecklingsarbetet som pågått i flera år började snubbla över byråkratin.560 Samtidigt försökte styrelsen skriva SSB:s nya reglemente under konfliktfyllda omständigheter. Konflikten handlade om huruvida styrelsen eller verksamhetsledaren fattade beslut i frågor som inte var riktade särskilt till styrelsen eller representantskapet. Man beslutade att skjuta upp behand-

141

Lagen om service- och studieverksamhet för sjömän, som trädde i kraft i maj 1972, lade stor vikt vid utbildning och informationsförmedling. Syftet med lagen var att trygga samma medborgerliga rättigheter för sjömän som för andra finländare, såsom möjligheten att utöva rösträtt. SSB:s ombud har skött sjömännens transporter från hamnarna till förhandsröstningsställena i decennier. Tjänsten är fortfarande mycket efterfrågad. På bilden byråsekreterare Milja Peltonen på kontoret i Helsingfors. Foto: Jaakko Savolainen/ Sjömansservicebyråns arkiv

lingen av ärendet på grund av meningsskiljaktigheter.561 Sjömansservicebyrån drabbades av en djup förvaltningskris. Nästa steg i krisen var misstron som riktades mot styrelsens verksamhetsledare: Det noterades att styrelsen har behandlat SSB:s

142

verksamhet i allmänhet och verksamhetsledarens beteende. Alla styrelsemedlemmar är inte nöjda med verksamhetsledarens agerande. Styrelsen framförde önskan om att verksamhetsledaren i framtiden ska agera så att förtroendet för alla parter återställs. Det noterades att styrelsen ger verksamhetsledaren en anmärkning.562

Det är oklart exakt vad misstron berodde på, men de kommande två månadernas händelser ger en möjlig förklaring. Matti Haarma beklagade sitt beteende vid nästa möte, men situationen blev bara svårare. Nu anslöt sig även redareföreningens styrelserepresentant Per Forsskåhl till Skeppsbe563 fälsförbundets kritik av sjömansserviceverksamheten. Han krävde att få se SSB:s verifikationer och vägrade tillsammans med Skeppsbefälsförbundets representant att underteckna Sjömansservicebyråns bokslut för 1979. Enligt Forsskåhl var det centrala problemet att Sjömansservicebyråns styrelse inte kunde följa upp Sjömansservicebyråns arbete. Enligt Forsskåhl och Trast var dagordningarna och mötespraxisen bristfälliga och det var omöjligt att följa upp ekonomin liksom att förutse möteshändelserna. Dessutom ansågs rapporteringen om utlandsresorna vara bristfällig. På det hela taget hade SSB länge letts på ett godtyckligt och dåligt sätt.564 Kritiken mot SSB:s förvaltning fortsatte vid nästa möte. I protokollet antecknades att årsberättelserna var bristfälliga och att de inte gav en tillräckligt exakt bild av Sjömansservicebyråns verksamhet. Dessutom ingrep man i redovisningskontrollen av SSB-avgifterna. Det pågick ett öppet gräl i SSB:s förvaltning. Redarna ansåg inte att verksamheten var tillförlitlig. Redarnas representant Per Forsskåhl hade gått igenom SSB:s kvitton och verifikationer och kommit fram till att SSB:s överskott var för stort. Han framkastade till och med krav på en sänkning av SSB-avgiften. I slutet av sitt anförande konstaterade han att man inte kunde följa upp SSB:s ekonomiförvaltning genom att granska budgetarna. De var för otydliga. Kritiken gick ut på att man som styrelsemedlem inte fick en ”tillräcklig bild av hur SSB:s medel använts”.565 Från allmänna synpunkter gick Forsskåhl över till den praktiska förvaltningen. ”Orimligt mycket medel används till mötes- och konferenskostnader för ärenden som kan skötas per telefon”, började han. Avslutningsvis sade han: ”i fråga om mötes- och konferenskostnaderna verkar SSB ha två verksamhetsledare då ordföranden deltar för mycket i SSB:s verksamhet”.566 Valto Järvinen och Matti Haarma fick sig en kalldusch. Redarna hade

143

följt SSB:s verksamhet i sju år, men nu måste saker och ting förändras. Vid den allmänna diskussionen om SSB:s kommande femårsplan i april 1980 konstaterades att SSB inte skulle samla på pengar. ”Vi måste vara realistis567 ka”, skrev man i protokollet. SSB:s ekonomi hade hittills fått vara självgående, men nu skulle man fastställa verksamhetens syfte och riktning. Dessutom behövde styrelsearbetet, uppföljningen av ekonomin och kontrollen förbättras och rationaliseras.568 Skeppsbefälsförbundets representant Veikko Trast skulle även själv ha velat gå igenom SSB:s verifikationer, men man var tvungen att få till stånd ett bokslut. Till slut godkände alla bokslu569 tet för 1979 och riktade blicken mot framtiden. Redarnas styrelserepresentant Per Forsskåhl skrev om händelserna i sin promemoria om Sjömansservicebyråns bokslut 1979. I den sammanfattade han Sjömansservicebyråns förvaltningskultur: Som styrelsemedlem har jag funnit att samarbetet mellan å ena sidan styrelsen och SSB:s verksamhetsledare och å andra sidan styrelsen och styrelsens ordförande är nästan obefintligt. Ärenden som enligt min mening ingår i styrelsens befogenhet har inte förts till styrelsen för behandling eller avgörande. Dessutom har styrelsen inte fått alla de utredningar som den begärt.570

Även de anställda var missnöjda. Veikko Hintsanen, som sade upp sig från Sjömansservicebyrån i maj 1980, skrev i sitt avgångsbrev att Sjömansservicebyråns arbetsklimat hade blivit infekterat och att verksamhetsledaren inte var lämpad för sin uppgift. Brevet ledde dock inte till någon reaktion i SSB:s styrelse.571 Hintsanen fortsatte skriva brev även året därpå och anklagade verksamhetsledaren Haarma för att vara en lögnare och att ”sjömännen genomskådade hans vältalighet”.572 Saken lämnades dock outredd och inga åtgärder vidtogs för att förbättra arbetsklimatet på byrån. Även maktkampen mellan verksamhetsledaren och styrelsen upphörde i all tysthet. I SSB:s förvaltningsstadga skrev man slutligen att verksamhetsledaren fick fatta beslut i ärenden som inte särskilt hade riktats till styrelsen eller representantskapet.573 På grund av krisen beslutade man dock att tillsätta en arbetsgrupp för att utreda hur det ekonomiska överskottet kunde användas till förmån för cross trade-trafiken.574 Det bräckliga samförståndet som nåddes i början av sommaren hade dock sina sprickor. Styrelsen diskuterade uppföljningen av SSB:s budget och konstaterade att det var svårt att följa upp hur medlen användes. Det fanns fortfarande mycket att förbättra i SSB:s förvaltning.575 På samma möte behandlades

144

Sjömansservicebyråns bibliotek levererar böcker och annat material att läsa och titta på via olika hamnar till fartygens egna bibliotek. Via biblioteken får SSB en konkret kontakt även med sjömän som seglar långt bort. Foto: Sjömansservicebyråns arkiv

cross trade-arbetsgruppens mellanrapport, vars slutsats var att man inte kan utföra underverk. Ett klubbnätverk utomlands var inte möjligt för SSB, men i stället satte man som mål att utveckla materialdistributionen och kommunikationen.576 Det här hade sjömännen redan hört många gånger. Veikko Hintsanen kritiserade byråns cross trade-riktlinjer. De ska ha innehållit så många motsägelser och fel att man skulle behöva återkomma till saken senare.577 Idealismens tid på Sjömansservicebyrån var över. Den slutade med alkoholism, en otydlig förvaltning, grumliga verksamhetsmål, uppsägningar och ett dåligt arbetsklimat. Byråns inledande entusiastiska energi hade vänt sig mot sig själv. De långa luncherna på restaurang Bellevue och världsåskådningsdebatterna hade förändrats. SSB blev rikare, men kunde ändå inte betjäna cross trade-trafiken som den ville. Man hade nått tillväxtens

145

Sjömansserviceverksamheten bygger på internationella avtal, samarbete och koordination. Det internationella samarbetet för att skydda arbetarna började på 1800-talet och blev allt tätare under 1900-talet. 1980-talets utflaggningsvåg ökade samarbetets betydelse. Foto: Sjömansservicebyråns arkiv

gränser. Trots de interna konflikterna förberedde Sjömansservicebyrån sig för ett firande. Den 19 september 1980 skålade man för köpet av Slottsgatan 3. Hotellet och sjömanscentret blev Finlands ståtligaste. Vardagen på byrån rullade framåt trots alla svårigheter. År 1981 nådde SSB kulmen i sin verksamhet. Tillväxten som pågått i nio år hade nått den högsta nivån för SSB:s finansieringsunderlag. I verksamhetsberättelsen från 1981 konstaterades att antalet anställda och lokalerna måste anses vara tillräckliga. Däremot planerade man att utveckla och effektivisera serviceverksamheten. Man ville framför allt att den skulle uppfylla behoven hos sjömännen i cross trade-trafiken bättre.578 Trots den lugna tonen i årsberättelsen var situationen svår. Det var inte uppenbart för SSB:s förvaltning vad som borde utvecklas. Världen runt sjöfarten, liksom själva sjöfarten, förändrades så rasande snabbt att den som tittade bakåt blev yr. Sjömännens rotationssystem, sjöfartens tekniska utveckling och den allt hårdare konkurrensen på marknaden förändrade allt. I SSB:s styrelse konstaterades man att ”livet till sjöss” hade förändrats på ett avgörande sätt och att man inte kunde förutse förändringarnas inver-

146

kan på SSB:s verksamhet. 579 Sjömännen behövde inte längre vara borta från sina hem i månader för arbetets skull, om de inte uttryckligen ville det. Allt som sjöarbetskommittéerna hade drömt om för länge sedan hade gått i uppfyllelse – och mer därtill. Sjökapten Matti Santanen skrev om framtidstro i Finlands rederiförenings historieverk 1982: [...] det som vi bara kunde drömma om för tio år sedan börjar bli verklighet inne i fartygen. Alla har en egen hytt. Det finns två mässar och ett gemensamt klubbrum. Det finns två bastur och en pool, ett hobbyrum för träarbeten och ett syrum för handarbeten, ett gym med motionscyklar, roddutrustning, pingisbord, tyngdlyftningsställningar osv. Det finns en egen tvättstuga och möjlighet till fotoframkallning. Det finns lokaler och möjligheter. Det är dock brist på bra ledare och där har SSB en hel del att göra med utbildningen av dem. [...] Det skulle kunna finnas ett kylskåp i varje hytt och luftkonditioneringen kunde vara lite effektivare. I vissa fartygstyper besväras man av buller och vibrationer, men i takt med att forskningen ökar torde man också hitta botemedel mot detta.580

147

SSB hade fram till 2013 ett sommarställe på Runsala. Mepala fungerade som fritidsställe och kurscentrum för Åboregionens sjömän och deras familjer. Foto: Sjömansservicebyråns arkiv

148

Del 4 Strukturomvandlingens tid 149

Krisen inom sjömansservicen 1983–1992

Sjömännen har genom alla tider fört nya tankar och influenser över haven. Finland skickade cellulosabalar, pappersrullar och skogsmaskiner ut i världen, och fick tillbaka Coca-Cola, olja och hyllmeter med konsumtionsvaror som folket långsamt lärde sig att använda. Sjömännen och hamnstäderna har alltid varit sin tids föregångare. Samma logik gällde fortfarande i Finland i slutet av 1900-talet. De nya influenserna var dock ofta motstridiga. På 1980-talet blev sjöfartsbranschen en föregångare när det gäller att avveckla regleringen av ekonomin, trots Sjömans-Unionens ihärdiga motstånd.581 Därför kom liberaliseringen av den ekonomiska konkurrensen och marknadsmekanismernas regler tidigare till sjömännens hem än till det övriga folket. En strukturomvandling inleddes som tvingade sjömännen och SSB att söka stabilitet i nationella och internationella skyddsnät. SSB skyddades av sin roll som offentligt finansierad aktör. Sjömännen låg och flöt på marknaden mot slutet på krisen.

Den stora utflaggningsvågen I början av 1980-talet, om inte förr, hade hela sjöfartsbranschen påmints om att sjöfarten var en bransch som följde den globala konkurrensens spelregler. I konkurrensen kunde man också förlora. Fraktmarknaden var global och byggde på lagen om tillgång och efterfrågan. För rederinäringen utgjorde den nationella lagstiftningen som förbättrade sjömännens sociala ställning ett hot mot produktiviteten och konkurrenskraften. Rederinäringen framhöll upprepade gånger att Finland och de finska rederierna inte skulle överleva länge till med bemanningskostnader som stuckit i väg till orimliga nivåer.582 Redarnas tongångar var bekanta sedan årtionden tillbaka. På 1930talet var den dominerande uppfattningen att den finska sjöfarten var så omodern att man inte hade råd med sociala reformer. Rederierna trodde att

150

den finska sjöfartens förhållanden med isbildning på haven och det avlägsna läget var så ofördelaktiga att man inte klarade av ökade kostnader. Under 1940- och 1950-talet upprepades samma argument när sociala reformer inom sjöfarten diskuterades. Under 1960-talet upplöstes konflikterna en kort stund, bara för att komma tillbaka i en ny tappning. Sjöfartens lönsamhet minskade i och med oljekrisen som inleddes 1973 och lågkonjunkturen som följde. Dessa faktorer kombinerades med ett överutbud av transporter och fartyg, som i Finland hade drivits på ytterligare av skattelättnader. Olönsamheten förvandlades successivt till en global lågkonjunktur inom sjöfarten. Enligt rederierna var Finland i början av 1980-talet ett land med så höga lönekostnader och arbetsgivaravgifter att det inte skulle klara sig länge i den globala konkurrensen inom sjöfarten. Finlands rederiförenings ordförande Robert G. Ehrnrooth skrev 1983: Vi kan påverka de senaste årens negativa utveckling. [...] Genom stor återhållsamhet, behärskning och omvärdering av alla frågor som rör arbetstid, bemanning och sociala kostnader kan vi eliminera den överhängande risken att antalet arbetstillfällen minskar.583

Även inom statsförvaltningen förstod man svårigheterna som det allt hårdare marknadsläget medförde. Det finska tonnaget ansågs vara en viktig förutsättning för ekonomisk tillväxt. Det stod för kvalitet och förutsägbarhet. Denna tanke hade varit rådande sedan 1920-talet, då den finska exportindustrin synkroniserades med den framväxande världsekonomin. Framför allt var det viktigt att den finska exportindustrin och sjöfartsbranschen hade ett välfungerande samarbete. På 1980-talet ansåg hela nationen fortfarande att den finska industrin var en verksamhet som kunde kontrolleras och styras. Förändringar väntade dock redan runt hörnet. Handels- och industriministeriets kanslichef Bror Wahlroos gjorde följande iakttagelser: Konkurrensen om frakterna tycks bli allt hårdare, men genom gott samarbete och stöd från statsmakten kan vi klara av svårigheterna. Trycket från utvecklingsländerna ger oss dock anledning att anta att den finska sjöfarten i framtiden inte åker i en rak och vindstilla farled, utan snarare kryssar i frisk vind.584

Dessa synpunkter gick inte de finska sjömännen obemärkt förbi, som redan i slutet av 1970-talet hade varit rädda för att förlora sina jobb.585 Inom

151

Utflaggningsvågen minskade antalet finska sjömän på 1980-talet och tvingade samtidigt SSB att förnya sig. På bilden målar M/S Finntraders däcksmän den nya hemorten i aktern när fartyget hamnade under Caymanöarnas flagg 1986. Foto: Matti Pietikäinen/Sjömansservicebyråns arkiv

sjöfartsbranschen anade man att den finska sjöfartens ”gyllene decennium” höll på att lida mot sitt slut. Sjöfartens framgångssaga hade varit svindlande. Finlands handelsflotta växte sig nio gånger så stor från början av 1900-talet till början av 1980-talet. År 1981 var det finska tonnaget som störst.586 Dessutom var produktiviteten i branschen hela tiden på topp. Fram till början av 1980-talet ökade produktiviteten i sjömännens arbete 40 gånger.587 Inte undra på att sjömännens levnadsstandard också steg. Under 1900-talet var det lönsamt att investera i fartyg, vilket många också gjorde. Under 1970-talet blev till exempel industriföretagen Isku och Salora redare, eftersom uppbyggnaden av det nya tonnaget fick stöd i form av generösa skattefördelar. Sjöfartsbranschen var lönsam och genererade finsk välfärd. I en sådan situation var det lätt för Sjömans-Unionen att förhandla om lönerna. En liten grupp arbetstagare arbetade med enorm vinst och gav samhällsekonomin ovärderliga förmåner. Sjöfarten gjorde det möjligt för Finland att ansluta sig till konsumtionsvanorna i väst, fraktade en

152

enorm mängd energi och bränsle till Finland och transporterade den finska exportindustrins förädlade produkter vidare. 588

Finland och bekvämlighetsflaggorna Från 1970-talet och framåt hade allt fler OECD-länder gjort det möjligt för sin flotta att övergå till så kallade bekvämlighetsflaggsregister. Det innebar att fartyget överfördes till en lägre nivå av social trygghet, lägre löner och lägre arbetsgivarkostnader, det vill säga flaggades under ett land som tillät sådan praxis. Omkring en fjärdedel av världens handelsflottor var registrerade under bekvämlighetsflagg efter mitten av 1970-talet. I slutet av 70talet fanns det inte ett enda fartyg i finsk ägo som seglade under bekvämlighetsflagg, eftersom Finlands Bank kontrollerade överföringen av kapital till utlandet och sjöfartens arbetstagarorganisationer lyckades bromsa den förändring som redan börjat på andra håll i västvärlden. Enligt den finska statens linje var sådana överföringar av egendom inte möjliga.589 Bakgrunden till redarnas allt hårdare ton i början av 1980-talet var insikten om att hela den västerländska rederinäringen redan hade tagit betydande steg i riktning mot att godkänna bekvämlighetsflaggsregister. Man anade att en sådan utveckling kunde vara möjlig även i Finland. År 1976 tillsattes en kommitté för att undersöka Finlands inställning till frågan om bekvämlighetsflaggning. Det stod klart att kommitténs arbete ännu inte skulle förändra situationen i Finland, men den skulle ändå kartlägga fenomenet som fick allt större uppmärksamhet inom sjöfarten. 590 Kärnbudskapet i kommitténs betänkande var oklart och tilltalade inte någon av arbetsmarknadsparterna. I betänkandet konstaterade man att det under vissa förutsättningar skulle vara möjligt att överföra fartyg från finsk flagg till ett utländskt dotterbolag. Ett villkor var att Finlands Bank innan beslutet fattades skulle höra det organ som tillsatts för att utreda det specifika ärendet. Finlands Bank hade dock, om den så ville, kunnat agera i strid med det konsultativa sakkunnigorganets åsikter.591 I betänkandet intog man en försiktigt positiv inställning till bekvämlighetsflaggor, men i sammanfattningen konstaterade man ändå att ”Finland i internationella organisationer borde stödja arrangemang som syftar till att avskaffa systemet med bekvämlighetsflaggning.”592 Man var alltså samtidigt både för och emot frågan. Det ledde till att både rederisidan och sjöfartens arbetarorganisationer lämnade in en avvikande mening. Redarnas företrädare var missnöjda med det särskilda förfarandet i betänkandet. Enligt dem skilde sig rederinäringen inte från den övriga industrin i Finland och kunde därför inte åläggas särskilda begränsningar i samband med kapitalöverföring. Därför ansåg redarnas företrädare att sakkunnigorganet som skulle stödja Finlands banks beslutsfattande var

153

orättmätigt. Redarna kritiserade också att beräkningar av fartygens bemanningskostnader hade utelämnats i betänkandet. Sådana beräkningar skulle ha visat hur dyrt det hade blivit att bedriva rederinäring i Finland.593 I den avvikande meningen från sjöfartens arbetstagarorganisationer sammanfattades arbetstagarnas ståndpunkt koncist: Vi anser att statsmakten snarast borde stifta en lag som helt och hållet förhindrar att finska företag placerar sitt kapital i rederier som bedriver sjöfart under bekvämlighetsflagg.594

På 1970-talet präglades det finska samhället av starka och aggressiva fackföreningsrörelser, och sjöfartens arbetstagarorganisationer godkände inte att systemet med bekvämlighetsflaggning steg i land i Finland. Diskussionen var fast i en återvändsgränd. Ingen av förhandlingsparterna var beredd att mötas. Å andra sidan mådde den finska sjöfarten fortfarande bra i slutet av 1970-talet. Även om rederiernas lönsamhet inte längre låg på samma nivå som tidigare, var det inte nödvändigt att fatta snabba beslut om bekvämlighetsflaggspolicyn.595 Nästa gång frågan om bekvämlighetsflaggning behandlades på kommitténivå var 1980, då det sjöfartspolitiska programmet offentliggjordes.596 Kommitténs betänkande medförde ingen dramatisk förändring i frågan om finsk bekvämlighetsflaggning, men det var ett steg mot den oundvikliga förändringen som skymtade i framtiden. I betänkandet framhölls den internationella förändringen som inleddes i början av 1970-talet och som också påverkade de finska rederiernas lönsamhet. Enligt kommittén var den finska sjöfarten tvungen att ”anpassa sig” till den internationella utvecklingen och trygga gynnsamma verksamhetsförutsättningar för sjöfarten.597 När det gäller frågan om bekvämlighetsflaggor slog betänkandet fast följande: Vi ställer oss fortfarande kritiska till att finska fartyg överförs till bekvämlighetsflagg och till verksamheten i dessa länder. Tillsammans med Finlands bank strävar vi efter att få till stånd ett arrangemang där Finlands bank begär ett utlåtande av handels- och industriministeriet innan frågan avgörs. [...] När en överföring övervägs ska hänsyn tas till den finska sjöfartens framsteg, fartygens framtida trafikområde, hur överföringen påverkar sysselsättningen samt arrangemangen för arbetstagarens ställning på fartyget.598

154

På arbetstagarsidan uppfattades formuleringarna i betänkandet som ett steg närmare ett godkännande av systemet med bekvämlighetsflaggning. Sjömans-Unionen, Finlands skeppsbefälsförbund och Finlands maskinbefälsförbund konstaterade i en gemensamt undertecknad avvikande mening att de inte kunde godkänna ”planer som med tiden leder till att finska fartyg hamnar under bekvämlighetsflagg”.599 I den avvikande meningen uttryckte man dessutom att Finland borde stödja internationella åtgärder för att avveckla systemet med bekvämlighetsflaggning. 1980 års betänkande ledde inte till några praktiska förändringar i den finska sjöfartspolitiken, men däremot försvagades den internationella fraktmarknaden. Under 1980-talets första år stod det klart att sjöfarten hade gått in i en djup lågkonjunktur. Den bidrog till fler rundor i bekvämlighetsflaggsdebatten. År 1982 tog Frivakt upp situationen inom sjöfarten och Finlands sjöfartspolitik. Rederiföreningen uttryckte sitt missnöje med att det sjöfartspolitiska programmet som offentliggjordes 1980 inte hade lett till några förändringar. Föreningens företrädare presenterade möjliga lösningar och framtidsplaner, och menade att det sannolikt skulle bli aktuellt att ”till stor del flytta rederiverksamhetens kapital och arbetstillfällen till utlandet och fortsätta verksamheten därifrån”.600 Enligt rederiföreningen höll det på att bli olönsam att bedriva verksamhet i Finland. Några månader tidigare hade SSB publicerat sin egen femårsplan. Planen byggde på att de cirka 15 000 inhemska tjänsterna inom sjöfarten skulle bli kvar.601 I Frivakt förklarade man dessutom att den internationella oppositionen mot bekvämlighetsflaggor skulle öka. Det sågs som ett realistiskt alternativ att avveckla systemet med bekvämlighetsflaggning.602 Parterna i bekvämlighetsflaggsdebatten befann sig på helt motsatta sidor. Det verkade som om man levde i två olika verkligheter inom den finska sjöfarten. Sjömännen trodde på att jobben skulle bli kvar och på fackföreningsrörelsens makt trots lågkonjunkturen, medan redarna hade fastnat i sin egen uppfattning. År 1984 publicerades ytterligare ett betänkande om ett sjöfartspolitiskt program. Programmet gav en påfallande dyster bild av sjöfarten. Under 1980-talets första år hade en stor del av det finska tonnaget bantats ner och antalet arbetslösa sjömän ökade. Orsaken till lågkonjunkturen var enligt betänkandet inte de höga bemanningskostnaderna, utan den långvariga internationella obalansen mellan utbud och efterfrågan. Under 1970-talet hade det uppstått ett överutbud av transporttjänster, vilket ledde till att fraktpriserna rasade. Enligt betänkandet måste den finska sjöfarten bevara sin konkurrenskraft åtminstone i förhållande till de närmaste konkurrerande länderna, men hur det skulle gå till var höljt i dunkel. Formuleringarna i fråga om bekvämlighetsflaggning blev återigen något mer tillåtande.

155

Överföring av ett fartyg under finsk flagg till ett utländskt dotterbolags ägo bör godkännas endast när verksamheten under utländsk flagg stöder rederiets övriga verksamhet under finsk flagg och fartyget i huvudsak kommer att användas i trafik mellan tredjeländer.603

I Frivakt skrev man om betänkandet i positiv anda. Artikeln om det sjöfartspolitiska programmet hade följande rubrik: ”Äntligen ett gemensamt ställningstagande om sjöfartspolitiken”. Innehållet i programmet ansågs dock vara vagt. Vagheten berodde enligt skribenten på att man ville ge en bild av att man nått samförstånd. I slutet av programmet fanns det för ovanlighetens skull inte en enda avvikande mening och programmet var bara femton sidor långt. Den förändrade tonen i programmet gick dock inte obemärkt förbi. ”Nu har attityderna mjuknat. Utflaggning kan godkännas om den stöder rederiets verksamhet i hemlandet.” Artikelförfattaren var dock övertygad om att sjömansorganisationerna skulle kunna förhindra utflaggningar om de ville.604 Önsketänkandet upphörde hösten 1984, då de första finska fartygen flaggades ut. Förändringen hade föregåtts av rederinäringens försök att skapa ett finskt bekvämlighetsflaggsregister för Åland 1983, men försöket hade fallit på grund av arbetstagarorganisationernas motstånd. Nu var måttet rågat för rederinäringen.605 Det var fråga om en mer omfattande nationell avreglering i Finland, som inte bara var synlig inom sjöfarten utan också i till exempel kommunikationen. Finland började i snabb takt gå från en reglerad ekonomi till en öppen ekonomi. Det innebar att man skapade konkurrens i samhället och i förhållande till den internationella ekonomin.606 Sjömans-Unionen, som länge försökt hejda förändringen, tvingades böja sig när Finland öppnade sin sjöfart för global konkurrens. Unionen gick från att öka sjömännens rättigheter till att fördröja den oundvikliga förändringen i deras arbetsvillkor och sociala trygghet.607 Den långa tillväxtperioden för den sociala tryggheten inom sjöfarten var över. Till följd av den utflaggningsvåg som började 1984 minskade det finländska tonnaget på fyra år från 2,36 miljoner bruttoregisterton till 0,85 miljoner bruttoregisterton. På motsvarande sätt minskade antalet fartyg från 190 till cirka 100.608 Förändringen gick i samma riktning i alla de nordiska länderna. Matti Haarma skrev i sin ledare i Frivakt 1985 att ”det pågår en strukturomvandling av handelsflottan i alla de nordiska länderna, som alla har finansieringsproblem på grund av det minskade antalet sjömän.”609

156

År 1983 firade SSB sitt tionde verksamhetsår. På bilden överlämnar Reino Lehtonen (t.v.) Åbo stads hälsning och standar till SSB:s styrelseordförande Valto Järvinen. I bakgrunden ler SSB:s verksamhetsledare Matti Haarma. Socialdemokraten Reino Lehtonen var ledamot av Åbo stadsstyrelse och verkade även som SSB:s disponent i Åbo. Foto: Sjömansservicebyråns arkiv

Ett olyckligt 10-årsjubileum Sjöfartens strukturomvandling märktes också på SSB, som var tvungen att anpassa sin verksamhet av den enkla anledningen att det i och med lågkonjunkturen inom sjöfarten var betydligt färre som betalade SSB-avgifterna. SSB:s ekonomi dök egentligen inte, men att inkomsterna var desamma som tidigare innebar att budgeten minskade på grund av inflationen. Innanför Sjömansservicebyråns väggar var stämningen till en början orolig, sedan upprörd. Ekonomin hade skötts nonchalant från början och man hade fortsatt på samma sätt. Även om man i samband med förvaltningskrisen 1980 strävade efter att förbättra Sjömansservicebyråns ledning, verksamhetens planmässighet och uppföljningen av ekonomin, var resultaten till syvende och sist bara skenbara. Styrelsens dagordningar blev mer informativa och budgetuppföljningen genomfördes mer regelbundet. SSB:s ledning, och därigenom arbetssätten, förblev dock i grunden desamma. Verksamhetsledaren hade stor makt och den representant för förvaltningen som övervakade honom, Valto Järvinen, tycktes inte hålla en särskilt sträng linje. Raimo Kantanen, som sade upp sig från sin tjänst vid SSB 1982, skrev ett oroligt avgångsbrev: ”Om man inte vill skära ned på verksamheten i framtiden finns det redan nu anledning att fundera på hur personalens arbetsinsatser kan bli effektivare och att lära sig vara mer sparsam.”

157

Kantanen var bekymrad över många saker. I sitt brev lyfte han fram det slösaktiga beteendet, resorna och den usla kontrollen av dem och de anställdas vidlyftiga beställningsrättigheter.610 Det verkade som om saker och ting i SSB ”missköttes”. Samtidigt började den internationella konkurrensens realiteter nagga på det väl uppbyggda sociala trygghetssystemet. Kombinationen var inte bra för SSB. I början av 1980-talet var SSB:s huvudsakliga uppgift att förmedla information och leverera material till sjömännen. Men efter tio års verksamhet var det fortfarande inte lätt. Man försökte förse sjömännen med adresslistor och annan information för att de skulle kunna söka sig till tjänsterna. Det uppstod dock problem till exempel för att sjömännen inte informerade SSB:s anställda om att de skulle anlöpa hamnen och om sitt servicebehov. Detta orsakade missnöje både bland SSB:s anställda och bland sjömännen. Det hände också ofta att informationen från SSB inte nådde sjömännen och därför kunde de inte använda tjänsterna som erbjöds. Båda problemen var seglivade, trots att SSB funderade om och om igen på hur de kunde lösas.611 Sjömännen som arbetade i cross trade-trafik utgjorde ett särskilt bekymmer. De fick sämre service av SSB än sjömännen som besökte de inhemska hamnarna. I början av 1980-talet byggde SSB:s identitet uttryckligen på sjömännen som seglade i utrikestrafik.612 År 1983 fyllde Sjömansservicebyrån 10 år. Verksamhetsledaren Matti Haarmas ledare i Frivakt var dock inte särskilt festlig i tonen. Haarma skrev att det inte fanns någon anledning till att ”slå sig för bröstet”. SSB:s första år hade ägnats åt att etablera verksamheten och sjömännen hade förståeligt nog varit kritiska till att det tog lång tid för servicen att komma i gång. Enligt Haarma var arbetet fortfarande inte färdigt, även om det fanns glädjeämnen. Restaureringen av Björneborgs kortvågsstation, som pågått länge, hade nu äntligen gått framåt och skulle bli klar under de närmaste åren.613 I början av 1980-talet var det framför allt två frågor som diskuterades i SSB:s ledning och styrelse. Vad är tyngdpunkten i SSB:s verksamhet och hur kan vi trygga finansieringen av SSB mitt under sjöfartens internationella lågkonjunktur? Huruvida verksamheten var berättigad ifrågasattes inte nationellt, eftersom den kommitté som diskuterade sjöfartens framtid 1980 och det sjöfartspolitiska programmet från 1984, som var en förlängning av kommitténs arbete, lyfte fram vikten av att trygga finansieringen av Sjömansservicebyrån.614 SSB hade alltså sin plats i det nationella sjöfartssystemet även i blåsväder, men frågan om hur man garanterade dess finansiering blev hängande i luften. År 1983 skrev Matti Haarma en ledare i Frivakt med rubriken ”Rätta mun efter matsäcken”. För att upprätthålla servicenivån för sjömän i utrikestrafik skulle SSB vara tvungen att lägga ned Kotka sjömanshotell och säga upp personal även på andra håll. Syftet med omstruktureringen var att flytta SSB:s tyngdpunkt till servicen för sjömän i cross trade-trafik.

158

Ett par av ombudens viktigaste arbetsuppgifter är att utföra transporttjänster och sprida information, och inte bara till finska sjömän. I och med de internationella konventionerna effektiviserades servicen för utländska sjömän som besöker Finlands hamnar på 1990-talet. Tidigare efterfrågade särskilt nyhets-, kommunikations- och transporttjänster. Idag är utländska sjömän mest intresserade av sjömansidrott och rundturer. År 2014 inrättades med hjälp av ITF Seafarers’ Trust en servicepunkt på kryssningsfartygskajen på Ärtholmen, som SSB och Sjömanskyrkan driver på sommaren. Sommartid besöker hundratals kryssningsfartyg hamnarna i Helsingfors och på många av dem arbetar över tusen sjömän. I arkivbilden utför ombudet ett biblioteksbyte. Foto: Sjömansservicebyråns arkiv

I samband med omstruktureringen blev SSB:s nyhetssammanställning Klippis en bilaga till Frivakt av besparingsskäl och penningpriserna i hobbytävlingarna ändrades till bokpriser.615 Trots åtgärderna räckte SSB:s egna resurser inte till för att förbättra servicen för utrikestrafiken. Därför började SSB söka samarbetsformer med Finska Sjömansmissionssällskapet. De övriga nordiska länderna befann sig finansiellt sett i samma situation som Sjömansservicebyrån, så även de längtade efter ett större samarbetsnätverk och rationalisering av de överlappande serviceställena som uppstått under tidigare årtionden. Det inhemska samarbetet med kyrkliga aktörer och det internationella samarbetet med de övriga nordiska länderna sågs som en väg ut ur den svåra situationen.616 Den allmänna stämningen sammanfattades i en rapport från det nordiska befälhavarmötet 1984:

159

Alla nordiska sjömansserviceinrättningar lider av finansieringsproblem. För Finlands del förutsätter situationen ett närmare konkret samarbete för att trygga en effektiv användning av de knappa resurserna.617

Trots den internationella krisen inom sjöfarten och de finska sjömännens massarbetslöshet 1984 såg SSB oförtröttligt sin framtid inom servicen för cross trade-trafiken. SSB:s ledning ville flytta tyngdpunkten i verksamheten från de inhemska kusterna till utlandet. Där arbetade ju största delen av sjömännen innan effekterna av utflaggningsvågen hade slagit igenom.618 En stor förändring i SSB:s strategi väntade dock redan runt hörnet. Våren 1985 skrev SSB:s styrelse en redogörelse till representantskapet om hur verksamheten skulle tryggas. Arbetet hade varit svårt eftersom de snabba förändringarna i verksamhetsmiljön påverkade allt som SSB gjorde. Den viktigaste iakttagelsen i redogörelsen gällde cross trade-trafiken, eller egentligen dess fullständiga kollaps. Sedan SSB grundades hade man identifierat sjömännen i fjärrtrafiken som sin främsta målgrupp. Samma perspektiv representerades redan i 1950-talets betänkanden om välfärdsverksamheten. De som befann sig långt borta behövde mest service. SSB:s verksamhet hade planerats och utvecklats ur detta perspektiv, även om den slutligen möttes av begränsade resurser. Sedan slutet av 1970-talet hade bättre service för cross trade-trafiken varit SSB:s främsta angelägenhet och utvecklingsområde. På bara några år rasade dock grunden för allt detta utvecklingsarbete. År 1987 hade den finska cross trade-trafiken i praktiken upphört. De flesta av fartygen som arbetade inom den var utflaggade eller sålda.619 År 1980 hade de finska rederierna 12 090 anställda sjömän. År 1990 var motsvarande siffra 5 442. De flesta av dem arbetade på passagerarfartyg eller bilfärjor.620 För SSB var det här den viktigaste följden av sjöfartens strukturomvandling. I slutet av 1980-talet arbetade största delen av SSB:s kunder på passagerarfartygen i Finlands närområde. Vilket var deras servicebehov och förhållande till SSB?621 Frågan om SSB:s finansiering blev dominerande från 1984 och framåt. SSB:s självbevarelsedrift väcktes. Styrelsen diskuterade olika finansieringsmodeller och deras förhållande till serviceutbudet.622 För att trygga verksamheten lyfte man till exempel fram lästavgiften och SSB-avgiften. Sommaren 1984 namngav Matti Haarma sin ledare ”I ett vägskäl” för att betona hur allvarlig situationen var. Enligt honom var SSB:s huvudsakliga verksamhetsformer informationsförmedling, biblioteksoch videotjänster, vuxenutbildning och motion. Haarma slog fast att man inte kunde göra avkall på dessa. Grunden för SSB:s finansiering, antalet sjömän, sjönk dock oroväckande. De uppskattningar av antalet sjömän som gjordes då var rent av optimistiska. Minskningen i antalet sjömän var till slut mycket värre än befarat.623 160

Trots stämningen på Haarmas domedag var SSB:s ekonomi hela tiden livskraftig. De genomförda omstruktureringen hade sänkt kostnaderna med 700 000 mark redan våren 1985.624 I slutändan var situationen lite komisk. SSB:s bokslut för 1985 visade ett överskott på nästan 900 000 mark. Ett år tidigare funderade SSB:s styrelse på i vilken bank man skulle placera överskottet på 800 000 mark. Inför representantskapet försvarades de rejäla överskotten med inflationen. Senare lovade man att summorna skulle användas för att kompensera för de kommande årens förmodade underskott.625 Representantskapet konstaterade att ”1985, trots den svåra situationen inom sjöfarten, genomfördes som planerat både i fråga om verksamheten och ekonomin”.626 Problemen med SSB:s finansiering var alltså i viss mån När Handelsflottans välfärdsråds uppgifter överfördes till inbillade eller överdrivna i Frivakt. Å andra Sjömansservicebyrån fick även Hovinsaari sjömansklubb i Kotka (på bilden) en ny aktör i april 1973. År 1993 skaffade sidan var det klokt att förbereda sig ordent- SSB en egen lokal i gatuplanet på Kirkkokatu och där ligt inför framtida utmaningar då man stod inrättades en ny sjömansklubb och ett kontor. På grund inför sjöfartens okontrollerbara struktur- av sjöfartens åtstramade tidtabeller hann man inte längre besöka staden från fartygen och därför upphörde klubbomvandling. verksamheten i början av 2000-talet. Foto: SjömansserviceAlla var dock inte överens om nivån byråns arkiv på SSB:s finansiering och service. I slutet av hösten 1985 konstaterade SSB:s styrelse att Finlands rederiförening hade behandlat SSB:s finansiering på sitt möte. Redarnas representanter ville ha utredningar av omstruktureringen som SSB genomfört och om hur SSB tänkte anpassa sin verksamhet i framtiden. Dessutom ville redarna veta vilka konsekvenser SSB:s finansierings627 alternativ hade för den finska rederinäringen. 1970-talets välfärdskonsensus hade försvunnit i och med lågkonjunkturen inom sjöfarten. Nu talade pengarna. Bakom kulisserna talade man om att SSB var onödigt och till och med borde läggas ner.628 Mandatet som ILO tilldelat sjömansservicen dämpade dock rederiföreningens iver. I sin begäran om utredning ville redarna veta hur SSB:s verksamhet stod i relation till ILO:s rekommendationer.629 Det var inte möjligt att ignorera dem.

Martti Karlsson tar över ledningen i SSB I slutet av 1985 tog SSB ett steg mot en ny era. Matti Haarma, som lett SSB i 13 år, meddelade att han skulle övergå till nya uppgifter vid resebyrån i Tölö. Hans efterträdare utsågs redan i början av 1986. Den nya verksamhetsle161

daren hittades inne i huset. Det var 37-årige Martti Karlsson, som tidigare varit SSB:s generalsekreterare.630 Vid valet av en ny verksamhetsledare var det viktigt med politisk objektivitet och neutralitet, även om Martti Karls631 son innan uppdraget på SSB hade varit anställd hos Sjömans-Unionen. Karlsson ansåg själv att hans politiska neutralitet var viktig. Enligt honom rådde det oordning på SSB och det fanns inget förtroende för den tidigare ledningen när han började sitt arbete. Det berodde säkert delvis på Matti Haarmas alkoholism, men SSB:s tidigare ledning och personal hade också skapat förutsättningar för misstroende mot förvaltningen. 1970-talets SSB hade varit en vänsterorienterad aktör, som för redar632 na och delvis även fartygsbefälet betecknade ”motparten”. Krisen inom den finska sjöfarten och de minskade SSB-avgifterna gav redarna alla trumfkort i hand. Samförståndet mellan arbetsmarknadsparterna som uppstod i slutet av 1960-talet tillhörde det förflutna. Försvunnen var också 1970talets idealism och sjömännens vilja att hjälpa till med det universella medborgarskapet. Nu talade pengar och realiteter. Martti Karlsson var tvungen att bevisa för rederierna som var på krigsstigen att det lönade sig att hålla sjömansserviceverksamheten vid liv i den omfattning som den hade byggts upp under 1970-talet. Frågan om fortsatt sjömansserviceverksamhet låg dock inte bara i redarnas händer. Sjömansserviceverksamheten var lagstadgad och det hade inte varit lätt att ändra dess ställning. Finland hade i stor utsträckning förbundit sig till ILO:s principer och till att utveckla den sociala tryggheten. Karlssons syn på situationen var okomplicerad. Han menade att SSB 1986 befann sig i en kris och att dess trovärdighet behövde förbättras genom betydande omorganiseringar av verksamheten. För det första var kursverksamheten för liten enligt Karlsson. År 1982 ordnade SSB nio egna kurser för sjömän, och nivån var inte högre än så tidigare heller.633 Den andra av Karlssons riktlinjer gällde ombudsarbetet. Det var enligt Karlssons uppfattning undflyende. Under en intervju berättade han att ombuden satt och slöade på kontoret och drack kaffe medan de väntade på uppdrag. Han ville ge Sjömansservicebyrån en högre arbetsmoral i stället för slöfockar, alkoholmissbruk, ändlösa lunchmöten och världsåskådliga samtal.634 Karlsson hade ett tydligt mål: Sjömansservicebyrån skulle gå in en ny era. Han sammanfattade sin lägesbild i sin första ledare i Frivakt vintern 1986: När sjöfarten ändrar karaktär måste också Sjömansservicebyrån förändras, SSB har ju inte grundats för sin egen skull utan för sjömännens.635

162

Land i sikte – utflaggningarna minskar Utflaggningen av det finska tonnaget accelererade under 1986 och det tycktes inte finnas hopp om bättring. Arbetstagarorganisationerna gick inte med på att sänka fartygens bemanningskostnader, och staten kunde inte heller bygga upp ett tillräckligt starkt stödsystem. Stämningen var deprimerande. Arbetstagarsidans enda alternativ var att hjälplöst fördöma den utveckling som skett.636 Sjömansservicebyrån försökte anpassa sig till situationen. På de utflaggade fartygen arbetade redan ett betydande antal finska sjömän, men det var inte möjligt att betjäna dem med stöd av den gällande SSB-lagen. I Finland var läget för sjömansservicen dock inte lika dystert som i de övriga nordiska länderna. Till exempel i Norge sade nästan hälften av de anställda inom sjömansserviceverksamheten upp sig. Byrån som bedrev sjömansserviceverksamheten i Danmark befann sig mitt i en omorganisa637 tion och i finansiella svårigheter. I Finland lyckades man trygga finansieringen av SSB, och dess förvaltningsautonomi eller ställning ifrågasattes inte officiellt. Finland hade förbundit sig att iaktta ILO:s principer, även om man lät ett stort antal sjömän omfattas av en lägre social trygghet under bekvämlighetsflagg. Mitt under den nordiska sjömansservicekrisen visade SSB:s bokslut för 1986 ett överskott på över en miljon mark.638 Det stod i strid med de uttalade sparmålen och med profetiorna om att verksamheten skulle äventyras.639 I vilket fall som helst innebar det att SSB hade överlevt krisen eller anpassat sig till den. Nio anställda hade sagts upp, men servicenivån hade ändå inte sjunkit, skrev Martti Karlsson i Frivakt.640 År 1987 innebar en vändning till det bättre för sjömansserviceverksamheten och den finska sjöfarten, eller åtminstone att den nedåtgående spiralen saktade in. Turun Sanomat intervjuade Finnlines verkställande direktör Rolf Sundström i november 1987. Han hade goda nyheter till nationen: ”Det är tydligt att den internationella nedgången i sjöfarten, som började med oljekriserna på 70-talet, nu håller på att ta slut. Nu är det ytterst nära att affärerna börjar bli lönsamma igen”, målade Sundström upp. Han sade att han såg fram emot dagen ”då det kraftiga överutbudet av tonnage som varat i mer än tio år försvinner när fartygen som ligger i hamnarna oundvikligen blir till skrot”. Sundström berättade för journalisten att den stunden var mycket nära.641 På SSB blev de goda nyheterna till praktiska handlingar i slutet av 1987, även om det finska tonnaget fortfarande minskade. SSB hade förbundit sig att använda sitt överskott från 1986 till att upprätthålla verksamheten 1987 och 1988.642 Summan användes dock till att köpa semesterbostäder i Ylläsjärvi som sjömännen kunde använda för rekreation. En investering på över 1,5 miljoner mark tydde på en nytänd framtidstro och stabilare ekonomiska förväntningar.643

163

Martti Karlsson var SSB:s verksamhetsledare 1986–2013. Han blev verksamhetsledare under svåra förhållanden. Förtroendet mellan SSB:s ledning och drivande krafter var borta och det finska tonnagets utflaggningsvåg var som starkast. Karlsson såg det som sin viktigaste uppgift att bygga upp förtroendet och skapa rättvisa mellan SSB:s och dess intressenter. Under Karlssons tid övergav SBB sin samhälleliga betoning och fokuserade på att förbättra sjömännens arbetsglädje och arbetshälsa. Som ledare var Karlsson noggrann och krävande. Han höll SSB:s ekonomi och anställda i styr. Under hans tid byggdes SSB upp till ett världsunikt ”fritidsvaruhus”, som han själv beskrev SSB. Foto: Sjömansservicebyråns arkiv

Utflaggningsvågens avmattning var dock inte den enda positiva nyheten på SSB:s kontor 1987. SSB:s förhållande till ILO:s verksamhet hade förändrats i och med utflaggningsvågen. På 1970-talet hade utvecklingen av sjömansserviceverksamheten i hemlandet fortfarande väckt uppmärksamhet hos SSB:s ledning. Det internationella samarbetet hade främst haft betydelse för arrangemangen av det praktiska arbetet till exempel inom sjömansidrotten. Under hela 1970-talet ville man göra rekommendationen om sjömännens trivsel till en konvention, men ansträngningarna var inte särskilt kraftiga, åtminstone inte i Finland. Sjömansserviceverksamheten gick bra och det behövdes inget internationellt skydd. I och med sjöfartskrisen förändrades dock ILO:s betydelse för den finska sjömansserviceverksamheten. ILO började under 1980-talet bli en räddningsplanka för att rättfärdiga, bevara och rädda den krisande sjömansserviceverksamheten. Därför fanns det stora förväntningar på 1987 års sjöarbetskonferens.644 För-

164

väntningarna var inte offentligt uttalade, men de kan utläsas mellan raderna i protokollen från Sjömansservicebyråns styrelsemöten och det nordiska befälhavarmötet. De osäkra tiderna fick de nordiska aktörerna inom sjö645 mansservicen att söka stöd hos varandra och att blicka uppåt mot ILO. Den internationella sjöarbetskonferensen sammanträdde 1987 och publicerade en ny konvention och en rekommendation om sjömansservice646 verksamhet. Konventionens främsta syfte var att garantera social trygghet för sjömän som gått över till fartyg under bekvämlighetsflagg, samtidigt som den drev sjöfartsländerna med lägre social trygghet att genomföra egna reformer. På internationell nivå ingrep konventionen i många frågor som belastade sjömännens sociala trygghet. Från den finska sjömansservicens håll var det dock fråga om ett perspektivbyte, eller snarare att effekterna av konventionen bedömdes på ett nytt sätt i Finland. Tidigare hade ILO:s rekommendationer använts som grund för arbetet med att utvidga och bygga upp sjömansserviceverksamheten och för sjömännens sociala och samhälleliga välfärdsstruktur. ILO:s rekommendationer hade också varit en viktig faktor för uppkomsten av trepartssystemen inom den finska sjöfarten. ILO hade bidragit till att fackföreningsrörelsens kommittérepresentation fick ökat inflytande och därigenom ökat inflytande i lagberedningen. År 1987 fungerade ILO:s konvention dock inte längre som stöd för uppbyggnaden av något nytt, utan med hjälp av den kunde SSB försvara sin existens. ”Trygga” Sjömansservicebyrån, som verksamhetsledaren Martti Karlsson uttryckte det.647 Det idealistiska systemet som byggt upp den internationella sociala tryggheten hade i de nordiska länderna hamnat i försvarsställning när ekonomin avreglerades. I Frivakt gladde man sig över den nya konventionen. ”Internationell ILO-konvention om sjömansservice. Sjömansservice för alla oberoende av fartygets flagga”, firade rubriken. SSB:s styrelseordförande Valto Järvinen sammanfattade stämningen i en intervju i tidningen: Överenskommelsen nåddes i grevens tid, för internationellt lever sjöfarten vilda västern: allt fler sjömän seglar under bekvämlighetsflagg och arbetskraften förmedlas på auktion. I en sådan situation finns det nästan inget annat skydd för sjömän än internationella konventioner.648

Detsamma gällde även sjömansserviceverksamheten som befann sig mitt i förändringen. Trots att utflaggningsvågen hade avtagit fortsatte tonnaget att minska 1988. SSB förnyade dock sin verksamhet. Martti Karlssons mål var att göra SSB:s administrativa kostnader mindre än kostnaderna

165

för de faktiska tjänsterna. Detta lyckades för första gången 1987.649 SSB, som anklagats för sin tunga byråkrati, började hamna i balans. Ett annat strategiskt mål hade varit att återuppliva kursverksamheten. Även det var långsamt på väg att lyckas. År 1988 arrangerade SSB redan 29 kurser med sammanlagt 468 deltagande sjömän. Jämfört med tidigare år hade antalet deltagare mångdubblats.650 Även frågan om service åt finska sjömän som seglade med bekvämlighetsflaggade fartyg började klarna. År 1988 lämnade SSB en utredning till delegationen för sjömansärenden om hur man kunde betjäna finländare som arbetade under utländsk flagg. Målet var att delega651 tionen skulle bereda den lagändring som behövdes. I den offentliga debatten hade sjöfartskrisen redan blivit en fråga om den finska sjöfartens existens. Tidningarna förutspådde att det skulle bli brist på arbetskraft inom sjöfarten i Finland i början av 1990-talet.652 Rederinäringen förhöll sig försiktig till den kommande tonnagetillväxten. Nästan alla fartyg som trafikerade mellan tredjeländer var utflaggade. Nu var stämningen förväntansfull. Hela sjöfartsbranschen väntade på statsmaktens stödåtgärder. I Finland väntade man dock först på att det svenska stödsystemet skulle ta form. Marschordningen var bekant från den finska sjöfartsutvecklingens historia.653 Den långvariga omstruktureringen av sjöfarten höll hur som helst på att falla på plats, och hur den nya ordningen skulle se ut berodde på statsmaktens lösningar. Sjömansservicebyrån hade anpassat sig och gjort omstruktureringar för att passa in i den nya ordningen. Verksamhetsledaren Martti Karlssons riktlinjer började långsamt ge resultat. Det återstod dock mycket arbete eftersom man var tvungen att locka sjömännen till SSB:s tjänster. Detta hade Matti Haarma försökt med i 13 år och resultaten räckte åtminstone inte till för honom själv. Ända fram till slutet av sitt ledarskap fick han i ledarna i Frivakt be sjömännen att berätta om sina tankar och delta i SSB:s verksamhet. Men nu fanns det en ny herre i huset. Karlssons mål var att visa att SSB behövdes och utplåna alla spöken från det förflutna. Nu började tiden för sjömännens trivsel och arbetsglädje. Huvuddelen skulle bestå av fler kurser och en ny arbetsmoral inne i huset. Den drastiska förändringen i verksamhetsmiljön gjorde dock inte jobbet lättare. Under 1980-talet hade sjömännens profil förändrats. Sjömännen i fjärrtrafik hade nästan dött ut och SSB skulle numera främst ge service åt anställda inom passagerartrafiken på Östersjön. Strukturomvandlingen gick dock sin gilla gång. I början av 1989 vågade man redan dra en lättnadens suck på SSB. Martti Karlsson skrev följande i sin ledare i Frivakt: 1988 tillhör det förflutna. Minskningen av vår handelsflotta avstannade åtminstone tills vidare och tonnaget i handelsflottan som seglade under finsk flagg ökade rentav något. För oss alla som

166

på ett eller annat sätt deltar i sjöfarten ger detta hopp om att det går att bedriva finsk sjöfart och att den fortfarande behövs i fram654 tiden.

Trivsel, arbetsglädje och videor Under 1980-talet försvann det samhälleliga greppet från SSB:s arbete, liksom idealismen som var relaterad till samhällsdeltagandet. Detta berodde delvis på att SSB:s personal byttes ut, delvis på förändringar i den natio655 nella kulturen. Förändringen påverkade i stor utsträckning hela idén med SSB:s verksamhet. I SSB:s arbete började man betona sjömännens trivsel och välbefinnande framför allt med tanke på företagshälsovård och nöjen. Å andra sidan började en ny uppgift växa fram för SSB: att hjälpa de sjömän som arbetade mitt i strukturomvandlingen att anpassa sig till förändringen och ansvara för deras fortbildning. Det var dock inte bara fråga om en intern förändring inom SSB, även om personalbytena i väsentlig grad påverkade SSB:s verksamhetsidéer. I slutet av 1980-talet var SSB tvungen att hitta ett nytt perspektiv på sin verksamhet på grund av samhället och sjöfartsyrket som var under förändring. År 1987 intervjuade Frivakt bibliotekarien Onni Jormalainen, som skulle gå i pension. Han hade byggt upp och försvarat bildningsvänsterns världsbild i sitt arbete.656 Nu var världsbilden färdig. Under brytningstiden var samhällslitteraturen intressant och nödvändig. Nu när samhället på sätt och vis är färdigt är det dags för underhållning och facklitteratur. Människor är intresserade av vad som händer runt omkring dem på ett annat sätt, eftersom även omgivningen har förändrats och förändras.657

Den blivande pensionären Onni Jormalainens arbete var färdigt, men SSB hade inte förändrat världen. Den kunskapsbaserade och jämställda världsbilden som Jormalainen hade velat skapa genom sitt biblioteksarbete färdigställdes i och med välfärdsstatspolitiken, till exempel grundskolan, yrkesskolorna och det ökande välståndet.658 Byggandet av välfärdsstaten, som pågått i årtionden, och de vänsterinriktade målen hade blivit en del av det finska samhällets dna. Nu var det dags att börja trivas i det samhället. Den här välfärdsutvecklingen hade också nått sjömansyrket. Årtiondena av kamp för social rättvisa och bättre arbetsförhållanden hade gett resultat. Sjömans-Unionens ordförande Reijo Anttila konstaterade i Frivakt att den traditionella romantiserade sjömanskulturen höll på att försvinna och uppgå i den allmänna kulturen. 167

Efterfrågan på videor till fartygsbiblioteken ökade på 1980-talet tills dvd-filmerna ersatte dem på 2000-talet. Den traditionella boken har stått på sig. De mest efterfrågade böckerna har varit biografier och deckare. På bilden Frivakts redaktionssekreterare Päivi Holopainen 1988. Foto: Jaakko Savolainen/Sjömansservicebyråns arkiv

Numera är fartyget som vilken arbetsplats som helst, särskilt i närtrafiken. Sjömannen kommer till fartyget för att arbeta och är inte längre en del av fartyget på samma sätt som tidigare. [...] Sjömännen har traditionellt sett förmedlat information från fjärran länder och kulturer. Denna roll har fått ge vika för den nuvarande informationstekniken.659

Reijo Anttilas beskrivning av ”den allmänna kulturen” och Onni Jormalainens omnämnande av ”ett färdigt samhälle” kanske betydde samma sak. Informationsförmedlingen, de utjämnade inkomstskillnaderna och den höjda utbildningsnivån gav upphov till en gemensamt delad verklighet som började omvandla den gamla sjömanskulturen till kulturhistoria. Förändringen syntes till exempel på omslagen till SSB:s årsberättelser, där man började se tillbaka på sjöfartens förflutna i stället för att rikta blicken mot dess framtid, som tidigare. Förändringen gjorde SSB till en kulturbevarare, trots att SSB bara drygt tio år tidigare framför allt hade varit en nybyggare. Tidigare hade sjömännens särart betonats utifrån den sociala orättvisan, nu betonades samma särart som en skillnad från ”den färdiga världen”. Man ville se sjömännen som äventyrare, nu när äventyret hade avslutats

168

i och med omstruktureringen av sjöfarten och bytts ut mot skiftarbete på passagerarfartygen.660 Den här förändringen återspeglades också i sjömännens anställningsförhållanden. Ett sjömanshotell som varit verksamt i Helsingfors i mindre än tio år gjorde årligen en förlust på över 600 000 mark, eftersom efterfrågan på hotellet hade rasat. Mindre än en fjärdedel av dess kunder var sjömän. Det berodde på att sjömännens anställningar omvandlades till fasta tjänster. De behövde inte längre någon tillfällig inkvartering mellan jobben, som under tidigare årtionden.661 Trivsel i arbetet innebar i SSB:s verksamhet videor, ökad kursverksamhet och ett aktivare ombudsarbete. Redan under Handelsflottans välfärdsråds tid hade man utvecklat olika filmtjänster, men de hade inte väckt något större intresse. Förmodligen för att man främst erbjöd filmer som upplyste om farorna med alkohol. På 1980-talet började SSB förse sjömännen med underhållande filmer. Till en början drevs verksamheten av kommersiella filmtjänster, men med tiden tog SSB över verksamheten själv. Konkurrensen mellan olika standarder som bromsat filmverksamheten i åratal försvann i och med VHS-formatets segertåg. Efter en försiktig start fanns det inget som stoppade videornas popularitet. Själva videobandspelarna var redan så billig att tröskeln för att skaffa sådana till fartyget inte längre var hög. I slutet av 1980-talet hade redaktörens titel ändrats till AV-sekreterare på SSB och i dennes arbetsbeskrivning ingick nu framför allt att bedriva videoverksamhet. År 1993 kan betraktas som en vändpunkt i videornas segertåg. Då var SSB:s biblioteksoch videobudgetar för första gången lika stora. 662 Videotjänstens utvidgning avslöjade en förändring i SSB:s världsbild, eftersom man via videorna inte längre försökte påverka sjömännens samhälleliga delaktighet. Nu handlade det bara om trivsel och avkoppling. Videorna blev snabbt en av de mest populära fritidssysselsättningarna ombord.663 Samma förändring skildras i SSB:s verksamhetsplan som godkändes 1987, där man uppmärksammade identifieringen av stress och avkoppling. Nu betraktades inte sjömannens välbefinnande längre genom det samhälleliga deltagandet, utan det blev framför allt en personlig upplevelse.664 Sökandet efter personligt välbefinnande började också synas i SSB:s utökade kursutbud, även om kursernas huvudfokus fortfarande låg på språkkurser, precis som det hade gjort sedan verksamheten inleddes. Den största förändringen i sjömännens egna önskemål var den ökade efterfrågan på ADB-kurser, som berodde på den allt snabbare tekniska förändringen inom sjöfarten. I 1989 års kursenkät framgick det att ADBkurserna var nästan lika efterfrågade som språkkurserna. Det här var en avgörande förändring i SSB:s kursverksamhets historia. Kursverksamheten

169

På de populära idrottsloven för sjömansfamiljer deltog som mest över tio familjer, sammanlagt upp till femtio personer. Det ordnades ett eget program för barn i olika åldrar. De fick testa hinderbana, minigolf och sin smidighet. De simmade i poolen och slog kullerbyttor på brottarmattan. De vuxna sköt med pilbåge. Vid kvällens lägereld grillade man korv och stekte plättar. Idrottslov arrangerades från början av 1980-talet fram till 2000-talet på Pajulahti idrottscenter, oftast i slutet av juli eller början av augusti. Några gånger ordnades en kurs i vintermotion för familjer i mars månad. Bilden visar några deltagare på idrottslovet 1983. Foto: Sjömansservicebyråns arkiv

kompletterades dessutom med olika hobbykurser, vars innehåll efterfrågades av sjömännen själva. Bland sjömännens önskemål fanns till exempel att ordna kurser i vinkunskap, bodybuilding och närliggande vetenskap.665 Undertonen i sjömännens kursbehov var att sjömännen inte hade avlagt vare sig yrkesinriktade eller allmänbildande studier i särskilt hög grad. De flesta av sjömännen som besvarade enkäten ansåg det nödvändigt med fortbildning inom sjöfartsbranschen. Därför fick SSB en viktig roll i att utjämna strukturomvandlingen inom sjöfarten. Ur samhällsperspektiv var detta SSB:s viktigaste uppgift genom historien, även om den inte längre tolkades med samma samhälleliga glöd som SSB:s uppgifter hade värderats med ett decennium tidigare. Sjömännens profil hade förändrats i och med utflaggningsvågen, berättade Martti Karlsson i en intervju. Många av de ”socialfall” som sökt sig till branschen fick inte fortsätta i sitt arbete när ett stort antal sjömän blev arbetslösa. Sjömännen som blev kvar var mer motiverade, men tving-

170

ades också att utveckla sig i enlighet med de förändrade yrkeskraven. SSB erbjöd sina kurstjänster till den här gruppen och blev under 1990-talet en betydelsefull anordnare av påbyggnadsutbildningar.666 Den tekniska utvecklingen var en allmänt känd utmaning bland sjömän under 1980-talet. Behovet av ADB-kurser märktes också i statsförvaltningens undersökningar. I arbetsministeriets utredning 1992 ansåg sjömännen inte att deras arbete var särskilt tungt fysiskt, men de upplevde att de tekniska förändringarna hade stor betydelse. De tekniska förändringarna ansågs inte vara så betungande, men man var ändå tvungen att klara av dem. De underlättade arbetet, men ändrade samtidigt arbetets karaktär. Förändringarna i fartygens bemanning upplevdes i huvudsak som negativa. Arbetet höll på att bli mer ensamt och i den meningen mer påfrestande. Fartygens teknik utvecklades, besättningarna minskade och stressen ökade.667 Heikki Saarni vid Åbo regioninstitut för arbetshygien skrev till SSB:s Martti Karlsson efter att undersökningen blivit klar. Han berättade att den visade att olika fritidsvanor hade stor betydelse för sjömännens välbefinnande. Tristess var en av de största stressfaktorerna i sjömannens liv. Passivitet ombord fortsatte lätt som passivitet i land.668 Problemet var att det enligt Saarnis undersökning var svårt att effektivisera fritiden ombord på fartygen. På de nya lastfartygen hade sjömännen redan utmärkta möjligheter att ta hand om sin fysiska kondition och sitt välbefinnande. Man skulle alltså knappast kunna påverka sjömännens välbefinnande till exempel genom att förbättra fartygens utrustning.669 Ur denna synvinkel var SSB:s golfkurser och ADB-kurser lika nödvändiga. Välfärdsverksamhetens fokus borde flyttas till att förbättra fritiden som tillbringades i land och här hade SSB:s kursverksamhet mycket att erbjuda. Även om sjömännens situation hade utvecklats mycket med tanke på välfärden sedan början av 1970-talet, fanns det fortfarande mycket att göra. Martti Karlsson sökte redarnas och SSB:s gemensamma perspektiv på sjömännens välbefinnande i slutet av 1980-talet: Vår gemensamma erfarenhet är att många sjömän blir mentalt och fysiskt trötta onödigt tidigt. Det finns många orsaker, men man kan påverka flera av dem genom att ordna meningsfulla fritidsaktiviteter.670

Förutom att utveckla kurs- och videoverksamheten utvecklade SSB sin traditionella ombudsverksamhet. På sjöfartens socialseminarium som ordnades för riksdagens social- och hälsovårdsutskott och arbetsutskott hösten 1991 ville man förklara sjöfartens och sjömännens förändrade situation. Efter seminariet skrev en del av deltagarna ett tackbrev till Martti Karlsson där de tog upp att bilden av SSB:s verksamhetsfält hade klarnat. ”Sjömans-

171

servicebyrån producerar tjänster ’från människa till människa’ som är allt mer eftertraktade i dagens samhälle.” Dessutom tackade riksdagsledamöterna för att SSB tog hand om problem i sjömännens vardag.671 SSB hade helt klart ändrat sitt sätt att berätta om sin verksamhet. Utifrån brevet var idén med ombudsverksamheten inte längre samhällelig väckelse, utan mänskliga möten och hjälp i vardagen. En sådan bild förmedlas också i en intervju med det tidigare ombudet Pekka Karppanen. Huvudrollen i hans berättelser spelas av enskilda sjömän som har behövt skjuts in till staden eller råd om hur strippklubben fungerar. Efter att ha nyktrat till har någon plockat fram filmer och böcker som tidsfördriv, och någon annan en ny porrfilm.672 ”Från människa till människa” började efter 1970-talets idealism låta ganska verkligt. Men ombudens arbete kunde inte rapporteras till ministeriet i ärliga ordalag. Man kunde inte bekostat skjuts till prostituerade med offentliga medel. Men det handlade om livets mångfald. Avstånden från hamnarna till centrum var långa och en ny samtalspartner var alltid välkommen. Ombudet Pekka Karppanen skrev i en reserapport om sitt arbete i Hamburg och Rotterdam: Sjömännen var utan undantag positivt inställda till personen från SSB. Möjligheterna att åka och handla på dagen och göra rundturer på kvällen var särskilt välkomna. [Fartygen] Sofia och Ahtela uppskattade naturligtvis biblioteksoch videotjänsten.673

Under Martti Karlssons ledning började ombudsbesöken öka. Hans riktlinje som betonade en aktivare attityd till arbete började bära frukt. År 1994 gladdes styrelsen över att SSB hade slagit sitt rekord i antalet fartygsbesök.674 Martti Karlsson hade verkligen fått ombuden att resa sig från sin kafferast. Visserligen förskönades statistiken ibland av rutinerna för registrering av fartygsbesök. Helsingforsombudet Pekka Karppanen berättade i en intervju att Valto Järvinen hade instruerat honom att leverera tidningar till isbrytarnas postlådor och anteckna tre fartygsbesök i statistiken. Så antalet fartygsbesök berättade inte bara vad SSB egentligen gjorde, utan också att man ville rättfärdiga sin existens.

Sjömännen på fjället – nedgång i idrottsaktiviteterna Under 1980-talet ökade motionsidrottens betydelse ytterligare bland sjömännen, eftersom allt färre sjömän ägnade sig åt tävlingsidrott. Enligt vissa beräkningar var det bara 10 procent av sjömännen som deltog i tävlings-

172

verksamheten.675 Det var fråga om en allmän utveckling där den traditionella sjömansidrotten började ersättas med motionsutövning. Förändringen var i sig inte negativ, men problemet var att många aktiva sjömän inte motionerade. Enligt en undersökning av Arbetshälsoinstitutet var orsaken passivitet och brist på motivation. Det var svårt att få vardagsmotion ombord och därför var man alltid tvungen att motionera vid särskilda till676 fällen. För SSB var sjömännens fysiska passivitet svår, eftersom idrotten hade varit en behändig inkörsport till SSB:s övriga tjänster.677 När idrottsevenemangen blev färre minskade kontakten mellan SSB och sjömännen. Sjömännen röstade med fötterna, men även SSB:s syn på idrottens betydelse började förändras under 1980-talet. På SSB diskuterades kostvanor678 nas och den fysiska hälsans betydelse som en del av sjömansidrotten. Det fanns en tydlig orsak till detta: en stor del av sjömännen var i dålig form. Keijo Hollström, ansvarig för Sjömansservicebyråns idrottsverksamhet i Kotka, sade i en intervju med Helsingin Sanomat: ”Det är beklagligt att konstatera, men omkring 90 procent av sjömännen är överviktiga.”679 Det faktum att tävlingsidrottandet avtog bland sjömännen berodde dock inte bara på att kulturen eller uppfattningarna om hälsa förändrades. 1980-talets stora utflaggningsvåg fick den traditionellt sett starka strukturen inom den nordiska sjömansidrotten att förtvina. Den norska sjömansservicen, som hade varit den skandinaviska sjömansidrottens bärande kraft, förlorade en stor del av sina anställda i och med utflaggningarna. För finländarna var det här ett allvarligt problem, eftersom SSB inte hade tillräckligt med arbetskraft utomlands för att ersätta norrmännens förlorade arbetsinsats. I praktiken innebar detta att man kunde erbjuda färre idrottsevenemang för sjömän än tidigare, även om många av idrottsanläggningarna som ägdes av norrmännen övertogs av de lokala myndigheterna.680 Ända sedan sjömansidrottens begynnelse har det varit av stor betydelse att inspirera och erbjuda motionsmöjligheter för att få sjömännen att vara aktiva. Nu var antalet personer som uppmuntrade till fysisk aktivitet i världens hamnar färre än tidigare. Situationen såg så pass mörk ut att man vid det nordiska befälhavarmötet 1988 befarade att idrotten helt skulle upphöra på internationell nivå under en tid. Orsaken var den norska sjömansservicens tröstlösa situation.681 Den här förändringen skedde dock inte bara i de nordiska länderna. På internationella sjömansidrottskommitténs möte 1989 diskuterades det minskade deltagandet i den traditionella sjömansidrotten över hela världen. Det verkade som att sjömansidrotten endast skulle överleva i någon form i de nordiska länderna, där idrottstraditionerna var starka.682 Trots de starka traditionerna var situationen ny även i de nordiska länderna. År 1992 var de flesta norska sjömän filippinier, polacker eller indier. Förändringen var inte problemfri för sjömansidrotten. ”Det finns en hel del problem med utländska sjömän”, rapporterades det på det nordiskt

173

Antwerpen 1975. Juha Toivanen började sitt arbete där 1983 efter att tidigare ha varit SSB:s ombud i Grimsby i England. Ombudets verksamhetsområde var ganska stort, eftersom finska fartyg trafikerade till olika delar av Belgien. I Rotterdam gjorde ombudet sporadiska fartygsbesök, men besökte även internationella sjömansidrottsevenemang. Toivanen gjorde flera resor till formel 1-tävlingar tillsammans med sjömännen. Inom sjömansidrotten blev bowling den populäraste grenen. De mest omtyckta utflykterna var besöken till Bryssel och jeansmärket Lees fabriksbutik. Foto: Sjömansservicebyråns arkiv

befälhavarmötet. Men det fanns också problem med den nordiska arbetskraften, eftersom de lokala ombuden enligt mötesdeltagarna inte kunde ta tillräcklig hänsyn till de utländska sjömännen i idrottsfrågor.683 Även om situationen såg mörk ut togs det också nya initiativ. Den traditionella sjömansidrotten började berikas med fler grenar. En grupp sjömän kontaktade SSB:s styrelse per brev 1988 och föreslog att SSB skulle köpa en golfaktie. Enligt brevskrivarna blev golf och tennis allt mer populärt bland sjömän. Samma år ordnade SSB fyra idrottskurser, varav tre hölls vid Pajulahti idrottsinstitut och en i Messiläs skidbackar. Den nya motionskulturen representerades också av en motionsvecka i Luosto-området för tankfartygens personal.684 Trots det dystra läget inom den nordiska sjöfarten lockade internationella sjömansidrottskommitténs idrottsveckor 1988 cirka 10 000 deltagare från 100 olika länder. Sjömansidrotten var inte död, den ändrade bara form på ett sätt som arrangörerna av den traditionella

174

idrottsverksamheten hade svårt att tolka. Den traditionella sjömansidrotten höll dock på att avta i Finland. Antalet deltagare hade sjunkit med tiotals procent från toppåren i början av 1970-talet och anslagen till idrotten ökade inte längre i samma proportion som finansieringen av övriga verksamhetssektorer. Det kunde dock också bero på att idrottsanslagen redan från början hade varit stora i SSB.685

175

I takt med att hamnverksamheten utvecklades hann sjömännen inte längre ta sig till idrottsplatserna. De nordiska sjömansserviceinrättningarnas gemensamma idrottsevenemang utfördes i närheten av hamnen och fartyget. På bilden utövas sjömansidrott på kajen i Hamburgs hamn 1998. Foto: Sjömansservicebyråns arkiv

176

Del 5 Välbefinnandets tid 177

Sjömansservicebyrån 1992–2010

SSB:s viktigaste uppgift har ända från början varit att öka sjömännens välfärd. Inledningsvis innebar välfärd att minska alienationen och förbättra informationsvillkoren. Men med tiden började välfärdens betydelse förändras. En ny epok höll på att inledas, och i och med den började man i 1990talets Finland fundera på arbetstagarnas arbetsglädje och arbetshälsa. Det var fråga om ett nationellt projekt som förankrades genom olika undersökningar och styråtgärder. Mot slutet av årtiondet fann också Sjömansservicebyrån sin plats bland de expertorganisationer som producerade arbetshälsotjänster. Välbefinnandets tid skapade en ny identitet för SSB under åren efter utflaggningsvågen.

SSB sysselsätter arbetsministeriet 1991 års lag om inrättandet av ett finskt parallellregister kan ses som en positiv vändning inom sjöfarten efter utflaggningsvågen. Utgångspunkten för lagen var den parlamentariska fartygsregisterkommissionens betänkande från 1990. I betänkandet sammanfattade man den svåra situationen inom den finska sjöfarten genom att konstatera att om nödvändiga åtgärder för att främja sjöfarten inte vidtogs ”skulle sjöfartens verksamhetsmiljö och grundläggande struktur gradvis försvinna”. 686 I och med den lag som möjliggjorde ett parallellregister fick de finska rederierna årligen statliga medel till ett belopp som motsvarade förskottsinnehållningen och källskatten på sjömännens sjöarbetsinkomst samt arbetsgivarens socialskyddsavgift. Statens bidrag uppgick årligen till cirka 80 miljoner mark. En annan central stödform var småtonnagets räntestöd, som i början av 1990-talet uppgick till cirka 50 miljoner mark per år.687 I början av 1990-talet fokuserade SSB på den statistiska tillväxten för sin service. Dess verksamhet verkade styras av önskan att existera. Årsberättelserna var likadana år efter år. I dem och i styrelseprotokollen framkom

178

Den finska sjöfarten har genomgått flera strukturella förändringar under 1900-talet. Var och en av dem har krävt snabba reaktioner från SSB när sjömännens tidigare servicebehov har ersatts av nya. På bilden fraktfartyg i Sörnäs hamn 2008. Foto: Kari Hakli/Helsingfors stadsmuseum

en återkommande oro över hur många fartyg som kvarstod under finsk flagg och å andra sidan över antalet passagerare i färjetrafiken. Sjömansservicebyrån följde sjöfartens utveckling från sidan, men kunde inte påverka den. SSB:s inställning tycktes vara att vänta och se. I 1991 års sjöfartspolitiska program konstaterades att SSB:s finansiering måste garanteras.688 År 1992, när man diskuterade ratificeringen av ILO:s konvention nr 163, ansåg riksdagens arbetsutskott att det var ”nödvändigt och ändamålsenligt” att utvidga sjömansservicen.689 Situationen i Finland var ovanlig, eftersom sjömansserviceverksamheten i de övriga nordiska länderna hade hamnat i en kris och minskat till en bråkdel av sin forna glans. I Finland var dock statsförvaltningens stöd fortfarande starkt under det nya decenniet. För Sjömansservicebyrån var det som att vinna på lotto när ILO:s konvention

179

Samarbetet mellan SSB och de sovjetiska sjömännen och sjömansserviceaktörerna var omfattande fram till början av 1990-talet. Sjömännen, till exempel besättningen på M/S Georg Ots som trafikerade mellan Helsingfors och Tallinn, deltog i de utflykter, rundturer och idrottsevenemang som SSB ordnade. På bilden har fartygspersonalen en bastukväll i fritidshuset vid Vällskog Långträsk. Efter Sovjetunionens upplösning kunde dess sjömän röra sig fritt i land och deltog inte längre i evenemangen som leddes av SSB. Foto: Sjömansservicebyråns arkiv

nr 163 ratificerades 1992.690 I och med ratificeringen baserades sjömansserviceverksamheten på konventionen och Sjömansservicebyrån kunde inte längre läggas ned enligt lag. ILO:s tidigare dokument som omfattade SSB hade varit rekommendationer utan bindande verkan.691 Den ratificerade konventionen medförde också skyldigheter. 1973 års lag om service- och studieverksamhet för sjömän och den efterföljande förordningen definierade inte innehållet i sjömansserviceverksamheten. Den nu ratificerade konventionen gav däremot en tydligare ram för sjömansservicen. Enligt den skulle man satsa mer på att betjäna utländska sjömän.692 Det handlade inte bara om verksamhetens inriktning, utan också om nödvändigheten av den allt mer internationaliserade gruppen av sjömän. Efter ratificeringen av konvention nr 163 konstaterade Sjömansservicebyråns styrelseordförande Valto Järvinen att servicen för utländska sjömän skulle bli kvar även om all annan verksamhet vid SSB lades ner.693 Konventionen stabiliserade SSB:s situation efter det turbulenta 1980talet, även om det för lagstiftaren endast handlade om att låta den befintliga

180

verksamheten omfattas av konventionen. Diskussionen om sjömansserviceverksamhetens betydelse i Finland lyftes ändå fram då och då. Tillsynen av Sjömansservicebyrån hade överförts från socialministeriet till arbetsministeriet 1989. I början av 1994 begärde arbetsministeriet en rapport om SSB:s verksamhet, nödvändighet och mål.694 Efter lågkonjunkturen strävade man efter att effektivisera förvaltningen i Finland. De nya målen, som att skära ned på förvaltningen, decentralisera den och tillämpa resultatstyrning, förändrade den förvaltningskultur som varit dominerande i årtionden.695 Sjömansservicebyrån hade fått verka mycket fritt som ett av förvaltningens hjälporgan, även om lågkonjunkturen svepte över den offentliga förvaltningen i Finland i början av 1990-talet. Men nu var SSB tvungen att rättfärdiga sin existens. I sin rapport till arbetsministeriet gick Sjömansservicebyrån igenom grunden till sin verksamhet. År 1994 var den oförändrad. Sjömännen var på grund av yrkets natur tvungna att under långa perioder stå utanför den service som samhället erbjöd. Sjömännens möjligheter att delta i samhällsoch familjelivet var därför begränsade. Sjömansservicebyråns viktigaste tjänster var enligt rapporten vuxenutbildnings-, informationsförmedlingsoch kulturtjänsterna. Grundstenen i SSB hade förblivit densamma, men något hade förändrats. Nu lyftes man fram familjelivets betydelse vid sidan av den samhälleliga verksamheten. En annan förändring var att vuxenutbildningens betydelse klarnade. Under tidigare årtionden hade vuxenutbildningen varit ett mysterium även för SSB själv. Nu var det uppenbart att utbildningen var nödvändig och vad den skulle innehålla. Sjömännen måste få fortbildning för att klara sig i sitt yrke. Omstruktureringen av sjöfarten skapade nytt värde för Sjömansservicebyrån. När utflaggningsvågen fortsatte stod det klart att hela den finska sjöfarten var hotad. I de sjöfartspolitiska programmen diskuterades risken för brist på arbetskraft och den finska sjöfartskompetensens fall. I denna svåra situation fann SSB ett nytt argument för sin existens. Finland behöver en egen handelsflotta. Handelsflottan behöver yrkeskunnig, motiverad arbetskraft. Därför måste arbetsmiljön ombord på fartygen vara sådan att näringen kan konkurrera med andra branscher när det gäller att locka arbetskraft. Sjömansservicebyrån behövs för att skapa och bevara en god arbetsmiljö.696

Förhållningssättet till sjömännen hade förändrats helt och hållet jämfört med några årtionden tidigare. På 1970-talet var sjömännen ynglingar som

181

riskerade att begå misstag och som befann sig i en socialt ojämlik ställ697 ning. Nu handlade det om yrkesmän med familjer som var viktiga för nationen och vars välbefinnande man måste måna om. Men sjömannens förändrade profil gav också upphov till andra tolkningar. Enligt Martti Karlsson föreslog Rederiföreningen under 1990-talet vid flera tillfällen att SSB skulle avvecklas. Anledningen till nedläggningen var helt enkelt att SSB inte längre behövdes. ”Informationsförmedlingen hade utvecklats, sjömännen kunde delta i samhällskurser och i samhällslivet. Grunden till SSB var borta698”, sade Karlsson. Han var tvungen att motivera SSB:s betydelse om och om igen. Motiveringen måste dock backas upp av konkreta åtgärder och ansvarsfull ekonomisk disciplin. Sjöfartens framtidsutsikter blev ljusare efter utflaggningsvågen. Enligt SSB:s rapport var fartygstrafiken betydligt livligare efter lågkonjunkturen, liksom SSB:s kurs- och ombudsverksamhet. I rapporten skrev man att SSB:s ombud hade gjort över 4 000 fartygsbesök och att man hade ordnat 66 kurser 1993. Videorna på alla fartyg byttes ut varje månad och biblioteken byttes ut i genomsnitt fem gånger per år. I framtiden tänkte SSB satsa särskilt på vuxenutbildning, de nya möjligheterna med datakommunikationen, minskad psykisk belastning på grund av arbetet och sjömännens fritid tillsammans med familjen.699 Martti Karlssons handlingskraft syntes i SSB:s statistik. Verksamheten behövde dock inte motiveras enbart genom statistik. Finland hade ratificerat ILO:s konvention nr 163 år 1992 och därmed förbundit sig att ordna den service som konventionen förutsatte både för inhemska sjömän och för utländska sjömän som besökte hamnarna i Finland. SSB hade ”tryggats” precis som Martti Karlsson hade hoppats i slutet av 1980-talet. Men det var statistiken som blev SSB:s sätt att existera. Siffrorna som upprepades i årsberättelserna och som beskrev verksamheten var SSB:s viktigaste livstecken. Det var lätt att presentera dem för ministeriet och representantskapet. SSB:s rapporter dög för ministeriet och det fanns inget att anmärka på. Effektiviseringen av den finska förvaltningen fortsatte dock under hela 1990-talet och diskussionen om SSB:s verksamhet togs upp på nytt i slutet av decenniet. Arbetsministeriet skrev till Sjömansservicebyrån under vårvintern 1999 och meddelade att alla aktörer inom dess förvaltningsområde skulle börja omfattas av resultatstyrning. Sjömansservicebyrån skulle också lägga fram förslag om sina resultatmål till ministeriet. Dessa mål skulle basera sig på lagen om sjömansservice och det skulle vara möjligt att på ett tillförlitligt sätt bedöma hur målen hade uppnåtts. Ministeriet krävde dessutom att Sjömansservicebyrån skulle bedriva verksamhet som upprätthöll de äldre arbetstagarnas yrkesskicklighet och arbetsförmåga.700 Ärendet behandlades i SSB:s styrelse, som konstaterade att ministeriet ska övervaka, men inte leda SSB:s verksamhet. Därför kunde ministe-

182

Datatekniken kom till fartygen med full kraft från och med 1980-talet och sjömännen hade ett stort behov av att öka sina kunskaper. Från och med 1984 ordnade SSB tiotals datorkurser varje år och hundratals studerande deltog i dem. På de första kurserna hade man tio datorer och var och en av dem delades av tre sjömän som lärde sig program som använde operativsystemet MS-DOS, till exempel textbehandlingsprogrammet WordPerfect och kalkylprogrammet Lotus. När operativsystemet Windows gjorde sitt intåg blev kurserna i Word, Excel och PowerPoint, som många sjömän behövde i sitt arbete, de mest populära. Bildbehandling intresserade också sjömännen. ADB-kurserna lockade flest deltagare 2002–2009. Några gånger tog SSB med datorerna till fartygen och gav undervisning under resorna. Under 2014 deltog 24 sjömän i de sista kurserna. Bilden visar SSB:s datorklass 2005. Foto: Sjömansservicebyråns arkiv

riet inte i egentlig mening bestämma riktlinjerna för Sjömansservicebyråns verksamhet. SSB:s styrelse sände ett sammandrag av sin verksamhetsberättelse och en rapport om sin verksamhet till ministeriet.701 Ministeriet ville dock fortfarande att SSB skulle precisera sitt svar. ”Kan man påvisa kriterier för servicens kvalitetsnivå och kan servicenivån jämföras med antalet fartygsbesök eller på något annat sätt med utvecklingen av efterfrågan på service?702”, frågade ministeriet i sitt nästa brev. Det var en besvärlig fråga, eftersom kvalitetsnivån på SSB:s verksamhet eller effekten av den inte hade bedömts tidigare. SSB svarade ministeriet svävande att det inte hade uppdagats något särskilt skäl till att ändra eller precisera den femårsplan som representantskapet fastställt. Man ville undvika att beskriva sin verksamhet alltför nog-

183

Den åtta dagar långa höstutflykten till Ylläs är SSB:s populäraste kurs. Även de långlivade kurserna har utvecklats varje år. Ändringarna görs utifrån sjömännens önskemål. En del av de 25–30 kursdeltagarna gör numera en fjällvandring med fyra eller fem övernattningar i tält, även om de traditionella dagsutflykterna fortsatt är populära. På dagsutflykterna transporteras kursdeltagarna med buss till platsen där dagens vandring börjar. I början av kvällen återvänder man till Ylläsjärvi för gemensam måltid. Om det är dåligt väder kan man tillbringa dagen på spa eller göra en utflykt till exempel till Särestö. Bilden är från Ylläs-vandringen 2006. Foto: Sjömansservicebyråns arkiv

grant. Situationen löste sig dock fördelaktigt för SSB. På hösten samma år skrev arbetsministeriet att de resultatmål som SSB själv satt upp hade godkänts och att de skulle styrkas utifrån de rapporter och siffror som SSB lämnat.703 Sjömansservicebyrån hamnade alltså under en ny typ av förvaltningskontroll och förbands att uppfylla årliga resultatmål. SSB fick dock själv bestämma sina resultatmål och kriterier, och i slutändan bedömdes verksamhetens genomslagskraft inte på något sätt. Den årliga kontrollen av resultatmålen blev en ritual som genomfördes tillsammans med ministeriet och vars betydelse förblev oklar.704 Verksamhetsledaren Martti Karlsson konstaterade i en intervju att han var säker på att ingen i ministeriet läste statistiken som SSB överlämnade och att den inte hade någon betydelse. Till slut sade han att han hade ”skjutit den från höften”.705 Sjömansservicebyråns självständiga ställning och frihet bibehölls, även om resten av nationen hamnade under ett allt striktare resultatansvar. Dialogen mellan SSB och arbetsministeriet var en del av en större förändring av den finska förvaltningskulturen. Martti

184

SSB arrangerade eftertraktade skidkurser under 1990-talet. De flesta av dem var två- eller tredagarsevenemang i Messilä i Hollola. I bästa fall bekostade SSB skidskola, logi, måltider, hyra av utrustning och liftkort. Utöver vintersäsongens tre eller fyra kurser ordnades extra kurser på beställning. Sportens elitistiska prägel väckte diskussion bland sjömännen, och när kursernas popularitet sjönk blev sporten kvar på studieprogrammet som en endagskurs i Serena i Esbo. I dag ingår skidåkning i programmet som en del av en vintersportdag. Foto: Pekka Karppanen/Sjömansservicebyråns arkiv

Karlssons antaganden om ministeriets otillräckliga förmåga att hantera de statistiska uppgifterna som SSB producerade var typiska för sin tid. De kraftfulla utvärderingssystemen som den finska resultatstyrningskulturen förutsatte hade precis börjat utvecklas, och statsförvaltningens förmåga att upptäcka missförhållanden i dessa system var begränsad. Det var också typiskt att aktörer som SSB motsatte sig den kontroll som den nya förvaltningskulturen förde med sig. Man kunde inte identifiera vad kontrollen innebar, eftersom den finska förvaltningens utvärderingskultur bara var i sin linda.706

SSB – sjömannens fritidsvaruhus I slutet av 1990-talet och början av det nya årtusendet hade cross tradetrafiken, som styrt SSB:s strategi, i praktiken helt försvunnit. Det här begränsade SSB:s kundkrets och gjorde det lättare att inrikta arbetet på hemlandet. SSB:s tidigare planer på att förbättra servicen för sjömän i fjärrtrafi-

185

SSB statistikför ombudens fartygsbesök. Av statistiken framgår bland annat hur många böcker som byts ut på fartygsbiblioteken och hur många nya tidskrifter som sjöfararna får läsa. På bilden har ombudet Pekka Karppanen (t.v.) med sig filippinska tidningar till ett tyskt fartyg, som kocken Wilfredo Biugos och styrmannen Efren Rafaello börjar bläddra i 1998. Foto: Jaakko Aarninsalo/Sjömansservicebyråns arkiv

ken hade varit omöjliga att uppfylla och de hade ätit upp en stor del av resurserna. Med Martti Karlssons riktlinje, som betonade vanligt flit och sträng ekonomisk disciplin, fick SSB verksamheten att gå runt med ny energi. Framför allt gick Sjömansservicebyrån från samhällsteoretisk till praktisk nivå. För Martti Karlsson hade riktningen och motivationen för den förändring som genomfördes under 1990-talet varit tydlig redan från början. I en intervju efteråt erinrade han sig utgångspunkterna för sitt arbete med hänvisning till Sjömansservicebyrån på 1980-talet. ”Allt var så otroligt slappt. Det var precis som på ett daghem. Men det är ju ingen som tror på det.”707 Han ville göra saker och ting bättre och mer transparenta. För honom var det viktigt att alla, både rederierna och sjömännen, mådde bra. Fram till början av 2000-talet ökade Sjömansservicebyråns aktivitet och verksamheten utvidgades. Sjömansservicebyråns förnyade servicekoncept, som Martti Karlsson skräddarsytt, började nå sitt tak. De SSB-avgifter som låg till grund för finansieringen av SSB ökade flera år i rad i slutet av 1990-talet. Kryssningstrafiken blomstrade och den finska sjöfarten var åter inne i en högkonjunktur. År 1998, när Sjömansservicebyrån fyll-

186

de 25 år, konstaterade man i SSB:s verksamhetsberättelse att ”den utrikes godstrafiken i Finlands hamnar ökade och slog nytt rekord under redovisningsåret”.708 I verksamhetsberättelsen för 2000 kunde man i sin tur stolt meddela att det hade gjorts flest fartygsbesök i SSB:s historia under det senaste året. Dessutom hade fler sjömän deltagit i SSB:s kurser än någonsin tidigare. Antalet videor som cirkulerade mellan sjömännen hade ökat till 28 000 och dessa videor användes årligen av över 150 fartyg.709 Martti Karlssons oro över att SSB skulle läggas ner var onödig, åtminstone sett till statistiken. SSB hade med Karlssons ord blivit ett riktigt ”fritidsvaruhus”.710 Internationella arbetsorganisationens rekommendationer om välfärdsarbetet för sjömän förutsatte inte kursverksamhet. Det var dock just kursverksamheten som blev en av Sjömansservicebyråns viktigaste verksamhetsformer. Från 1980-talet och fram till slutet av 2000-talets första decennium lockade ADB-kurserna årligen upp till 500 sjömän att studera. SSB lärde alltså tusentals sjömän grunderna i ADB och hjälpte dem att anpassa sig till sin föränderliga arbetsmiljö.711 Utöver ADB-kurserna var olika motionskurser mycket populära, till exempel vid Pajulahti idrottsinstitut. Det sammanlagda antalet deltagare i dessa kurser ökade årligen, som mest till över 600 sjömän. Sjömansservicebyrån nådde följaktligen en stor del av de finska sjömännen, antingen genom videor och böcker eller genom olika kurser. Efter de första svåra decennierna och krisen inom sjöfarten som pågick nästan hela 1980-talet hade SSB fått sin verksamhet att rulla. SSB arrangerade också många andra kurser än ADB- och motionskurser. Man frågade sjömännen om kursidéer och de kom med förslag. Antalet kurser ökade som mest till cirka hundra kortare kurser per år. Baksidan av att kursverksamheten baserades på önskemål var att endast de sjömän som kunde ställa krav fick igenom sina idéer. Det ledde ibland till att den service som fartygen fick inte var jämnt fördelad. SSB:s inställning till sjömännens önskemål hade förändrats med tiden. Det uppfostrande och förmyndande greppet som präglade den tidiga sjömansserviceverksamheten var borta för gott. När SSB:s verksamhet planerades 2005 var tanken att man skulle erbjuda ”berikande kurser enligt sjömännens intressen och behov”.712 Det ihärdiga ombudsarbetet hade blivit den mest synliga arbetsformen. För Martti Karlsson bestod SSB:s främsta uppgift av att möta sjömännen och ge dem personliga ombudstjänster. SSB:s princip var att ombuden alltid skulle ha med sig sin ”förlängda arm” när de gick ombord på fartygen.713 Med detta menades att ombuden alltid skulle ta med sig åtminstone de senaste tidningarna till fartyget. En annan tjänst som fick en viktig roll under 1990-talet var utlåningen av videor och senare DVD-skivor. Trots dessa nya serviceformer var böckerna fortsatt populära och de levererades regelbundet till fartygen av SSB. Finska spänningsromaner var allra populärast.

187

Kärnan i servicen var SSB:s ombud, som under 2000-talets första år som mest gjorde över 7 500 fartygsbesök per år. Statistiskt sett är det intressant att de registrerade uppdragen, till exempel video- eller biblioteksbyten, hade utförts vid en bråkdel av de mer än 7 000 fartygsbesöken. Enligt verksamhetsberättelsen hade till exempel ombudet i Kotka gjort 1 407 fartygsbesök under 1997. Under dessa besök hade han bytt fartygs714 biblioteket 62 gånger och fartygens videokassetter 126 gånger. Liknande 715 statistik finns även från andra år. Största delen av fartygsbesöken bestod alltså av att leverera tidningar och annan post eller utbyta några ord med besättningen. Eller så är statistiken inte helt tillförlitlig i detta avseende. Kontaktmännen som gjorde fartygsbesök i SSB:s tjänst var i viss mån arvodesbaserade, så det stora antalet fartygsbesök kunde delvis också förklaras som ett sätt att tjäna pengar.716 Ombudsmännens arbete var så omsorgsfullt att vissa personer ansåg att de inhemska sjömännens ställning i början av 2000-talet till och med blev bättre än ”landfolkets” i fråga om videor och böcker. Ombudet Pekka Karppanen skrev en promemoria om ombudens arbete till SSB:s styrelse 2004. Enligt honom fick sjömännen redan för omsorgsfull service. ”En sjöman som vant sig vid en hög nivå byter genast videor och böcker om det inte finns något material som passar just honom eller henne. Det är något som SSB har gått med på.”717 Karppanen skrev att man till många fartyg levererade 14–18 filmer så ofta som varannan vecka, och att nyutkomna böcker levererades till fartygen så snart de dök upp och placerades på hyllan.718 Mycket hade förändrats sedan början av 1970-talet. Utvecklingen var delvis motsägelsefull. Samtidigt som problemet med för bra service lyftes fram blev ombuden allt oumbärligare.719 ISPS-koden som trädde i kraft 2004 och det faktum att tillvaron på fartygen blev mer brådskande gjorde det svårare för sjömännen att röra sig i hamnarna. Detta i kombination med de ännu kortare hamntiderna innebar att sjömännens möjligheter att sköta sina ärenden försvårades. Martti Karlsson sammanfattade ombudsarbetets framtid på styrelsens konferens i Ylläsjärvi: Trenden är en allt mer internationell sjömansstyrka som har allt mindre fritid i hamnen. Hur svarar vi på behoven hos sjömän med olika kul720 turell bakgrund och med vilka resurser?

Situationen ansågs svår inom Sjömansservicebyrån. Man förväntade sig att de traditionella sjömansklubbarnas betydelse skulle minska ytterligare och att ombudens roll skulle öka.721 Efter att Finland ratificerat ILO:s konvention nr 163 började det också bli viktigare att betjäna utländska sjömän. Traditionella serviceformer som idrott och klubbkvällar var inte längre praktiskt möjliga på grund av

188

den begränsade rörelsefriheten och brådskan, och därför erbjöds utländska sjömän främst tidningstjänster och kommunikationshjälp. Lån av mobiltelefoner, förbetalda abonnemang och telefonkort tillhörde de populäraste serviceformerna. Dessutom skjutsade man utländska sjömän till klubben så att de kunde använda e-post. Tidningstjänster avsåg oftast nyhetssammanfattningar som skrivits ut från internet och nyheter via e-post.722 Sett ur ombudsarbetets perspektiv bestod folket i sjöfartsvärlden av flera skikt. Som tur var kunde till exempel videokassetterna som blivit över från finska fartyg återanvändas på utländska fartyg, där arbetsförhållandena inte motsvarade verkligheten på de finska fartygen. Enligt ombudet Pekka Karppanen blev till exempel de filippinska sjömännen mindre ”institutionaliserade” än tidigare tack vare SSB:s arbete.723 SSB:s insatser för dem var ovärderliga. De tekniska förändringarna gjorde ombuden allt viktigare, men å andra sidan gick trenden också i motsatt riktning. Digitaliseringen innebar en stor vändning i SSB:s verklighet.724 Olika informationsförmedlings- och underhållningstjänster blev viktiga arbetsformer vid sidan av kursverksamheten. Samtidigt ställdes biblioteksverksamheten inför utmaningar, eftersom man trodde att bokens ställning som ett populärt tidsfördriv skulle försvagas i och med digitaliseringen. Satelliterna och utvecklingen av nyhetstjänsterna samt tv-utbudet utgjorde en fråga i sig. Fartygen hade under hela sin historia befunnit sig i nyhetsskugga större delen av tiden, och det var just det här som SSB hade strävat efter att åtgärda från första början. Satelliterna gjorde sitt intåg på 1970-talet, men de praktiska til�lämpningarna som de gav upphov till var höljda i dunkel. På SSB funderade man på hur sjömännens servicebehov skulle utveckla sig i den allt mer digitaliserade världen. Digitaliseringen handlade om mer än ett genombrott för medieenheter. SSB hade under hela sin existens velat profilera sig som en aktör som formade och byggde upp sina kunders världsbild och samhällssyn. Det var tveksamt om man hade lyckats med det, men SSB:s strävan var tydlig. SSB ville vara en grindvakt för sjömännens världsbild, även om man redan från början betonade vikten av sjömännens egna behov och perspektiv. På SSB intensifierades digitaliseringens hot i frågan om ”vem som trycker på knappen” när de tjänster som SSB erbjuder börjar övergå i digital form.725 Man funderade på om SSB skulle lyckas ta sig emellan sjömännen och den digitala verkligheten som höll på att utvecklas, eller om SSB skulle hamna vid sidan av informationsförmedlingens reguljärtrafik. I de tidiga digitaliseringsdiskussionerna i början av 1990- och 2000-talet levde fortfarande tanken att SSB skulle förbli en auktoritet i den digitaliserade världen. Gränssnitten för internet och mobiltelefoner och kulturen kring dem höll bara på att ta form. År 2007 diskuterade Sjömansservicebyråns styrelse möjligheterna till elektronisk kommunikation under sin konferens på Runsala:

189

Fartygen har än så länge mycket olika beredskap att utnyttja den nya tekniken. SSB:s tjänster (böcker, filmer, tidningar) kommer säkert också att övergå till elektronisk distribution vid något skede. Först måste man dock lösa upphovsrättsfrågorna. Det ansågs viktigt att SSB administrerar och koordinerar det elektroniska nöjes- och fritidsutbudet som avses i sjömansservicelagen.726

Det var motiverat att fundera över saken, eftersom det i början av 2000727 talet var SSB som hade skickat e-postnyheter till fartygen och skjutsat sjömännen till sina lokaler så att de kunde använda datorerna. I bakgrunden fanns dessutom nästan två decennier av ADB-utbildning som SSB ordnat. Med utgångspunkt i denna situation var idén om en framtid där SSB även i fortsättningen skulle erbjuda sjömännen digitala tjänster befogad. Med precis samma logik planerade Rundradion att erbjuda finländarna internettjänster via digitalboxar.728 Så småningom stod det dock klart att sjömännen inte mötte den digitala förändringen i informationsförmedlingen och underhållningen via SSB, utan nationella aktörer som SSB var tvungna att stå vid sidan och se på när världen minskade och globaliserades.729 De finska sjömännens användargränssnitt på internet var inte SSB:s webbplats, utan samma som för alla andra finländare – MTV3 eller de andra mediejättarnas sidor. Digitaliseringen löste till slut sjömännens största informationsförmedlingsproblem: hur man håller kontakten med hemlandet och hur man får aktuell information därifrån. Lösningen skuffade dock långsamt undan SSB från den tidigare grindvaktsplatsen. Världen hade börjat fungera i realtid oberoende av plats.

Mot en helhetsbetonad arbetshälsa Heikki Saarni, överläkare vid Arbetshälsoinstitutets sjöfartsavdelning, konstaterade 2007 med den auktoritet som lång arbetserfarenhet för med sig: Om en sjöman för 50 år sedan såg ut som en snedseglare och uppförde sig som en sådan, så är det inte längre sant. Sjömannen är professionell och uppför sig därefter.730

Saarnis yttrande säger mycket om de förändrade uppfattningarna om sjömännens välfärd. Från 1970-talet och framåt hade arbetarskyddets grundidé varit att förhindra och förebygga risker. Arbetstagarnas psykiska väl-

190

befinnande debatterades, men det psykiska arbetarskyddet var ännu inte särskilt synligt i det finska samhället.731 Sjömännens ensamhet, alienering och missbruksproblem togs upp i Frivakt och på seminarier, men dessa problem syntes ännu inte i riktlinjerna för det praktiska arbetarskyddet.732 Senast under 1990-talet förändrades dock tongångarna. I social- och hälsovårdsministeriets nationella arbetarskyddsstrategi 1998 skrevs följande: Arbetsförhållandena har på många sätt betydelse för människans och samhällets välfärd. En arbetsför och motiverad arbetstagare producerar välfärd för sig själv, arbetsgemenskapen och samhället. För företag och andra organisationer är en arbetsför arbetstagare en förutsättning för produktiv verksamhet och en viktig resurs.733

När SSB grundades lyfte man också fram nyttan för rederierna. Välmående arbetstagare skulle i längden vara en lönsam investering för rederierna. Det här var dock ännu inte den rådande uppfattningen i arbetslivet. Rederierna och sjömännen befann sig på olika sidor om bordet. Under 1990-talet förändrades dock målen för arbetstagarens välbefinnande. Uppifrån började man å ena sidan framhäva vikten av arbetstagarens helhetsbetonade hälsa, å andra sidan vikten av produktivitet, konkurrenskraft och arbetstagarens självutveckling.734 Från att ha varit en resursfråga mellan arbetsmarknadsparterna blev arbetshälsan därmed en ”mer neutral” fråga som berörde både arbetstagarna och arbetsgivarna.735 Europeiska unionen påverkade också definitionen av arbetshälsa, eftersom Finland i egenskap av ny medlemsstat var tvungen att följa EU:s riktlinjer för arbetstagarens ställning.736 Från 1980-talet och framåt ersattes termen arbetarskydd med orden ”arbetsförmåga” och ”arbetshälsa737”.738 I Finland började man först skydda arbetsförmågan och därefter övergick man till att främja arbetshälsan. Upprätthållandet av arbetsförmågan innebar oftast identifiering och förebyggande av olika sjukdomar och hälsorelaterade variabler. Ofta fokuserade man på att individen skulle äta rätt kost och motionera tillräckligt.739 Precis vad Sjömansservicebyrån också strävat efter i sin kommunikation och verksamhet från 1970-talet och framåt. Arbetshälsa var däremot ett mer omfattande begrepp som inkluderade ledarskap, arbetsmiljö, arbetsgemenskap och psykiskt välbefinnande. Under 2000-talet utvidgades arbetshälsoområdet så mycket att man i social- och hälsovårdsministeriets planer redan talade om ”helhetsbetonad arbetshälsa”. Samtidigt klarnade också uppfattningen om den ekonomiska betydelsen av arbetshälsa. 740 I social- och hälsovårdsministeriets uppföljningsrapport om arbetarskyddsstrategin summerades tanken 2005:

191

Positiva attityder till utvecklandet av förhållandena i arbetet och personalens välbefinnande har ökat. Ekonomiska synpunkter beaktas och utnyttjas i allt större utsträckning i utvecklingen av arbetsförhållandena. Goda arbetsförhållanden associeras allt starkare med hög produktivitet och god kvalitet.741

Den nationella förändringen från arbetarskydd till en helhetsbetonad arbetshälsa för arbetstagaren syntes också i SSB:s verksamhet och interna tankegångar. År 1999 krävde arbetsministeriet att SSB i enlighet med de strategiska riktlinjerna för arbetsministeriets förvaltningsområde skulle ”upprätthålla den äldre arbetskraftens yrkesskicklighet och arbetsförmå742 ga”. Därmed knöts Sjömansservicebyrån till den nationella strategin för arbetsförmågan. Det var lätt för SSB att uppfylla ministeriets önskemål, eftersom ADB- och språkkurserna som man redan ordnat sedan en tid tillbaka träffade ministeriets strategiska riktlinjer perfekt. På dessa kurser handlade det uttryckligen om att upprätthålla den åldrande arbetskraftens yrkesskicklighet. I sitt svar till ministeriet skrev Martti Karlsson att man i SSB:s verksamhetsplan 2000–2004 beaktade ”bevarandet av den äldre sjömannens arbetsförmåga och välbefinnande”. Detta perspektiv beaktades enligt Martti Karlsson inom alla SSB:s verksamhetssektorer.743 SSB använde samma formulering också i sina senare brev till arbetsministeriet under 2000-talet.744 I SSB:s verksamhet syntes också social- och hälsovårdsministeriets idé om en helhetsbetonad arbetshälsa. I ministeriets arbetarskyddsstrategi betonades den helhet som utgjordes av arbetet, familjen och fritiden. Enligt strategin betraktades arbetshälsan inte längre enbart ur ett arbetsperspektiv, utan ”arbetet, fritiden och familjen var alla viktiga för arbetstagarens hälsa”.745 Familjen och fritiden fick också en mer framhållen position i finländarnas värderingar.746 Även i SSB:s riktlinjer flyttades tyngdpunkten mot sjömännens fritid, vilket exemplifieras av olika kurser och familjeläger.747 Den nationella förändringen i upprätthållandet av arbetsförmågan, där man gick mot att värna om arbetshälsan, syntes också i Sjömansservicebyråns interna idéer under 2000-talet. De första kurserna i arbetshälsa ordnades 2003, och 2010 frågade sig Martti Karlsson i sin promemoria: ”Finns det en framtid för studieverksamheten inom arbetshälsan?748 SSB återspeglade tidens tänkesätt, såsom man alltid hade gjort. Det praktiska arbetet för att upprätthålla sjömännens arbetsförmåga och arbetshälsa var mångsidigt. SSB:s traditionella arbetsformer, såsom fartygsbesök och byten av bibliotek och DVD-filmer, rullade på bra under 2000-talet. Parallellt med SSB:s traditionella kurser och ombudsarbete uppstod dock nya arbetsformer för att stödja sjömännens arbetsförmåga.

192

SSB har genomfört ett flertal tränings- och hälsoprogram, varav det mest omfattande är ForMare. ForMare genomförs i samarbete med Sjömanspensionskassan, Sjömanskyrkan, Mehiläinen och träningstjänsten R5. ForMare erbjuder sjömännen en möjlighet att förbättra sin hälsa på ett övergripande sätt. I programmet fastställer deltagarna själv sina mål som de vill uppnå inom två år. På bilden syns deltagarna i en paddlingskurs 1988. Foto: Sjömansservicebyråns arkiv

Typiskt för dessa nya arbetsformer var att rederierna själva var aktiva, att många aktörer inom sjöfartsbranschen ansvarade för projekten och att de var forskningsbaserade. Åbo regioninstitut för arbetshygien fungerade som en central expert på sjömännens hälsa.749 Under 1990-talet hade Sjömans-Unionen organiserat ett projekt om hälsa och arbets- och funktionsförmåga inom sjöfarten.750 Före dess genomfördes rehabiliteringsprogrammet ASLAK bland sjömän. Programmet koordinerades av Folkpensionsanstalten och med hjälp av det kunde man stödja arbetstagare vars arbetsförmåga var hotad.751 Tyngdpunkten i projektet för arbetsförmågan inom sjöfarten låg på den enskilda sjömannens hälsa och de riskfaktorer som den är förknippad med. Precis som under tidigare årtionden var de största problemen relaterade till sjömän-

193

nens kostvanor, avsaknad av motion, alkoholkonsumtion och rökning. Maten ombord på fartygen var enligt undersökningar för fet och salt. Därför hade många av sjömännen problem med övervikt och kolesterol. Enligt undersökningarna kombinerades detta problem med för lite motion.752 De projekt som ordnades på 1990-talet och framåt fokuserade i synnerhet på att utveckla arbetsförmågan och trygga arbetskarriärernas längd. I början av 2000-talet började begreppet sjömännens arbetsförmåga dock utvidgas mot arbets753 hälsa. TrimMare-projektet, som Sjömanspensionskassan och Åbo regioninstitut för arbetshygien startade 2003, representerade detta nya sätt att tänka. Bakgrunden till projektet var Sjömanspensionskassans oro över det höga antalet sjuk- och invalidpensioner för sjömän och å andra sidan över den låga pensionsåldern.754 Man började granska sjömännens arbetsförmåga och arbetshälsa ur ett helhetsperspektiv. Sjömanspensionskassans verkställande direktör Helena Jaatinen konstaterade vid invigningsseminariet av TrimMare: ”En fungerande arbetsgemenskap och välmående arbetstagare bidrar Fartygsbiblioteken utgör SSB:s mest långlivade också till att rederiernas ekonomiska mål uppnås.” förbindelse och ankare till sjömännens vardag ombord. Fartygsbiblioteket finns på nästan alla cirka 140 fartyg Heikki Saarni, överläkare vid Åbo regioninstitut för i SSB:s verksamhetsområde, men biblioteken varierar arbetshygien, sammanfattade målen med TrimMare: mycket i storlek. Det minsta biblioteket ryms i en pappkartong under ett bord i mässen, det största ”Sjömännen är i bra form och det går bra för rederibestår av flera hyllor med böcker. På bilden byter SSB:s erna.”755 ombud ut böckerna på M/S Ariel 1986. Foto: Jaakko 2000-talets hälsotänkande som betonade proSavolainen/Sjömansservicebyråns arkiv duktivitet och konkurrenskraft hade nått fram också bland sjömännen. Nu var sjömannens hälsa en av framgångsfaktorerna för rederiernas affärsverksamhet.756 Den tanke som 1972 skrevs in i motiveringen till SSB-lagen hade nu blivit verklighet. Utvecklingen var positiv, eftersom rederiernas passivitet och ovilja att stödja sjömännens arbetshälsa hade gått som en tråkig linje genom hela sjömansserviceverksamhetens historia. Men nu hade saker och ting förändrats. De riksomfattande strategierna för arbetshälsa, lagarna, rederiföretagens och Sjömanspensionskassans nyttoperspektiv samt Europeiska unionens normer för arbetshälsa pekade alla i samma riktning757 – man började satsa på sjömännens arbetshälsa ur ett nytt perspektiv. Välbefinnandet intresserade både sjömännen och redarna. Besättningarna på passagerarfartygen krävde till och med evenemang som främjade arbetshälsan. De var mer intressanta

194

än traditionell motionsidrott.758 Några år senare skrevs följande i Sjömansservicebyråns verksamhetsberättelse: Deltagandet i kurser som främjar arbetshälsan var livligt, vilket berodde på rederiernas och deras anställdas vilja att satsa på arbetsgläd759 je och trivsel.

I SSB:s interna diskussioner planerade man att låta arbetshälsan få en stor roll. Martti Karlsson skrev i en promemoria som sammanfattade styrelsens konferens att främjandet av arbetshälsan och relaterade kurser skulle vara en av ”de stora uppgifterna för SSB i framtiden”.760 Det väsentliga i planen var att även rederierna nu bar ansvaret för sjömännens välbefinnande. Som ett bra exempel på den nya typen av verksamhet lyfte Karlsson fram kursen Arjessa kuntoon, som SSB ordnade tillsammans med Arbetshälsoinstitutet och rehabiliteringscentret Petrea för Silja Europa.761 Resultaten av kursen var dock i praktiken små, eftersom 21 av sammanlagt 50 sjömän avbröt sitt deltagande innan kursen var slut. Av de återstående kursdeltagarna uppnådde endast hälften sina mål.762 Att hitta en ny riktning för SSB var dock viktigare än de måttliga effekterna av kursen. Det tidigare perspektivet som lyfte fram arbetsförmågan hade betonat sjömännens personliga hälsa och upprätthållandet av den. Hälsa och välbefinnande betraktades framför allt som ett sätt att förebygga hälsorisker. Arbetshälsa sågs nu som en del av sjöarbetets normala vardag och kvalitetssystem. Det handlade inte längre om den enskilde sjömannens hälsa, utan problemet strukturerades nu ur fartygsgemenskapens synvinkel. Det väsentliga var det förebyggande arbetet för att främja sjömannens arbetshälsa.763 Sjömansservicebyrån hade varit med och genomfört TrimMareprojektet, trots att Sjömanspensionskassan och Åbo regioninstitut för arbetshygien stod för finansieringen och ledningen av projektet. SSB:s uppgift i början av projektet var att stödja sjömännens frivilliga aktiviteter.764 Men redan nästa år ordnade SSB utbildning för ”trimmare” vid Pajulahti idrottsinstitut tillsammans med Åbo regioninstitut för arbetshygien. Kursen var upplagd så att experterna vid regioninstitutet för arbetshygien ansvarade för föreläsningarna och SSB:s anställda för konditionstesterna.765 Trots att TrimMare-projektet representerade ett nytt perspektiv på sjömännens arbetshälsa och rederierna var med och genomförde det, deltog inte sjömännen själva särskilt aktivt i projektet. Endast ungefär en procent av sjömännen svarade på enkäterna om projektet, och de flesta av dem ansåg inte att TrimMare var särskilt viktigt.766 Det faktum att strukturer som stöder arbetshälsan inom sjöfarten

195

utvecklades och att arbetshälsan kopplades samman med rederiernas fram767 gång hade större betydelse än sjömännens ringa intresse. Den ökade med768 vetenheten om arbetshälsa var också viktig. Enligt lagen var arbetarskyd769 det för sjömän inte SSB:s ansvar och hörde inte till dess arbetsfält. Ändå har SSB under hela sin existens tagit ställning till olika arbetarskyddsfrågor. Arbetarskyddets förändring från att fokusera på arbetsförmåga och slutligen till att värna om arbetshälsan gjorde att dessa teman hamnade på SSB:s bord. SSB:s huvudsakliga uppgift har varit att producera och förmedla vuxenutbildning och fritidsinnehåll för sjömän. På 2000-talet, då begreppet arbetshälsa blev allt vanligare och arbetshälsan blev ett nationellt projekt, utvidgades också SSB:s uppgiftsfält. Det här sågs som en positiv utveckling inom SSB, eftersom det tidigare hade varit svårt att utveckla verksamhetsformer som intresserade sjömännen och rederierna.770 Å andra sidan delades fältet för arbetshälsa allt tydligare i två delar. De finska sjömännen fick åtnjuta högre arbetshälsostandarder, medan de som arbetade under sämre arbetsvillkor, ofta utländska sjömän, fick stå ut med sämre förhållanden till följd av den allt hårdare ekonomiska konkurrensen. Det var just detta problem som ILO:s konvention nr 163 syftade till att lösa. Sett ur detta perspektiv blev SSB-ombudens arbete i de inhemska hamnarna allt viktigare. Enligt ombudet Pekka Karppanen brydde sig de bemanningsfirmor som förmedlade sjömän inte om sjömännens välbefinnande. ”Utgifter för att upprätthålla besättningens välbefinnande finns inte i resultatet”, sammanfattade han.771

Stagnationens tid SSB:s långvariga positiva utveckling började avta under 2000-talet. Den finska ekonomins it-rus och Nokias kraftiga avancemang till världens största mobiltelefontillverkare avtog i början av det nya årtusendet. Samtidigt började servicekonceptet som Sjömansservicebyrån utvecklat på 90-talet att stampa på stället, även om till exempel arbetshälsoprojekt som TrimMare gav ny kraft. Hur förnyar man verksamheten när man inte är tvungen och ingen har några idéer?772 När styrelsen behandlade den femåriga verksamhetsplanen 2001 hade någon skrivit för hand på dagordningen: ”Vi ska blicka in i framtiden mer när det gäller uppgifterna. Håller någon ny tjänst på att utvecklas?”773 Verksamhetsledaren Martti Karlsson försökte väcka diskussion om SSB:s framtid, men de anställdas svar på hans oro var: ”När är det lunch?” Karlsson ansåg att det var en tung uppgift att lotsa SSB. Han förstod att det var nödvändigt med förändringar, men fick inte tillräckligt med stöd för att genomföra dem.774 SSB:s verksamhet var stabil, men riktningen verkade inte lovande. Efter lågkonjunkturen på 1990-talet hade SSB-avgifterna ökat flera

196

Oberoende av fartygets och besättningens nationalitet arrangerar sjömännen grillfester när vädret tillåter. Vanligtvis förbereder kökspersonalen ingredienserna och var och en grillar sin mat själv. Traditionellt dukas borden på akterdäck eller en annan skyddad plats på fartyget. Foto: Rederi Ab Engship/Sjömansservicebyråns arkiv

år i rad. Ökningen framgick av alla indikatorer för SSB:s verksamhet. På 2000-talet bröts dock den positiva utvecklingen. Efter mitten av årtiondet började antalet kursdeltagare, fartygsbesök och arbetsuppgifter som ombuden registrerade att minska.775 Man verkade inte kunna hitta den inblick i framtiden som man hade hoppats på 2001. Sjömansservicebyråns verksamhetsberättelser och rapporter till representantskapet och ministeriet var likdana år efter år.776 Förra årets mall tycktes vara alltför lätt att hitta i verkssamhetsledarens dator. Sjömansservicebyråns fart hade stannat av. Man lyckades inte utveckla nya verksamhetsformer, och de gamla verkade inte längre passa sjömännen lika bra som tidigare. Behovet av förändring syntes överallt, men det var svårt att vända vardagens verklighet till något annat. SSB:s medarbetare hade arbetat tillsammans länge och antalet anställda hade minskat till hälften sedan 1980-talets toppår. Det fanns tillräckligt med arbete för var och en, och i detta avseende behövdes det inga större reformprojekt.

Sjömansidrottens förvandling

197

SSB:s långvariga idrottssekreterare Juhani Rinne meddelade att han skulle gå i pension i början av 2003. Detta innebar slutet på en epok, eftersom Rinne hade börjat arbeta med sjömansidrotten redan 1961. Han hade sett sjömansidrottens blomstring och långsamma avmattning. Efter att Rinne meddelat om sin pensionering började SSB fundera på idrottsverksamhetens framtida struktur. Den nya eran syntes i planerna. ”Vi behöver inte längre någon särskild idrottssekreterare för sjömansidrottsverksamheten. Vi kan sköta den med hjälp av ombuden”777, antecknades vid SSB:s planeringsmöte i början av 2002. Man skulle gallra bland idrottskurserna och 778 anlita utomstående ledare i idrottsverksamheten. Sjömans-Unionen oroade sig för sjömansidrottens framtid och kontaktade SSB hösten 2002. I sitt brev vädjade unionen till SSB att behålla idrottssekreterarposten. Unionen motiverade förslaget med att ingen annan utförde motsvarande uppgifter. I själva verket hade idrottssekreterarens uppgifter redan till viss del fördelats mellan SSB:s ombud, så den förändring som SSB planerade var inte lika våldsam som unionen trodde. Men unionens oro var förståelig. Sjömansidrottens minskade popularitet hade varit påtaglig under en längre tid, och tanken att ingen skulle statistikföra sjömännens idrottsprestationer och koordinera idrottsverksamheten var omöjlig ur unionens synvinkel. 779 SSB gav dock inte efter för unionens vädjan, utan skötte frågan på sitt eget sätt. Uppgiften som idrottssekreterare slopades och den ansvariga personen anförtroddes att samordna idrottsverksamheten. Förnyelsen väckte osäkerhet inom SSB. Styrelsen skrev efter sitt beslut: ”vi får se hur det fungerar”.780 Man beslutade att utse ombudet Pekka Karppanen, som arbetat på SSB sedan länge, till ansvarig för idrottsverksamheten.781 Antalet aktivt idrottande sjömän hade minskat från 3 500 idrottare under 1970-talets toppår till cirka 300 sjömän i början av 2000-talet. Omkring 30 finska fartyg deltog i idrottsverksamheten. Antalet olika grenar hade minskat något jämfört med tidigare årtionden. Tävlingsgrenarna var 60 meter löpning, kulstötning samt stående längdhopp och längdhopp med ansats. En av anledningarna till att grenarna minskade var säkerheten. De minskade besättningarna gav inte utrymme för skador. ”Tanken är att bevara och förbättra arbetsförmågan, inte förstöra den”, kommenterade det idrottsansvariga ombudet Pekka Karppanen situationen i Helsingin Sanomat 2006.782 I början av 2000-talet fördelades idrottsverksamheten på SSB så att verksamhetsledaren Martti Karlsson tog hand om olika projekt för arbetsförmågan och Pekka Karppanen ansvarade för sjömansidrotten. Dessutom erbjöd ombuden sjömännen sin hjälp i allt möjligt som gällde idrott och välbefinnande. Den absolut populäraste motionsformen i SSB var dock gymmet på Helsingfors sjömansklubb, där det årligen gjordes över 10 000 besök. Största delen av dessa kunder var sjömän från passagerarfar-

198

SSB har årligen arrangerat flera idrottsturneringar för sjömanslag. Under årens lopp har fotboll, ishockey, rinkboll, golf, volleyboll, innebandy och badminton varit populära. Mindre turneringar har även arrangerats i bänkpress, inomhusrodd och padel. På bilden spelas en fotbollsturnering på Salos regnmättade konstgräs 2008. Foto: Pekka Karppanen/ Sjömansservicebyråns arkiv

tyg som låg i hamn, isbrytarnas besättningar eller semesterfirare.783 Personalbytet inom SSB förändrade i slutändan inte sjömansidrottens stadigt sjunkande popularitet. Man kunde dock se små ljusglimtar. Genom att ändra praxisen för fotbollsturneringarna ökade deras popularitet, men sjömansidrottens helhetsbild var ändå dyster.784 År 2005 skrev det idrottsansvariga ombudet Pekka Karppanen om situationen i SSB:s hamnarbete. Enligt honom var trendiga sporter populära, men den traditionella sjömansidrotten intresserade endast ett fåtal fraktfartyg.785 Ett år senare rapporterade Karppanen om den internationella situationen från idrottskommitténs möte i Köpenhamn. Alla grenar hade minskat i popularitet på internationell nivå, kommittén hade inte mycket pengar och man lyckades inte få in mer kapital. Kulmen på eländet var att den årliga prisgalan inte skulle hållas på grund av brist på pengar.786 Sjömansidrottens internationella status orsakade konflikter inom pa-

199

Träning på Sjömansservicebyråns gym 1987. Foto: Sjömansservicebyråns arkiv

raplyorganisationerna. De nordiska länderna hade önskat ett starkare stöd av sjömansservicens paraplyorganisationer för att bevara den traditionella sjömansidrotten och hotade till slut med att utträda om stödet man begärde uteblev. ICSW (The International Committee on Seafarer’s Welfare) ville dock fokusera mer på att förbättra sjömännens hälsa, viktkontroll och matvanor än på den traditionella idrotten.787 SSB anpassade sig till situationen genom att besluta att man inte längre skulle satsa aktivt på traditionell sjömansidrott. Vid behov skulle man dock fortfarande skjutsa sjömännen till idrottsplatserna och anteckna resultaten. I stället för traditionell sjömansidrott beslutade SSB att satsa på marknadsföring av olika lagsporter, turneringar och tävlingar, eftersom de fortfarande tycktes locka tillräckligt med aktiva sjömän.788 Även inom den internationella sjömansidrotten skedde det stora förändringar i slutet av 2000-talets första decennium. I slutet av 2010 lade man ner världsserien ”Sports of the Seven Seas”, som drevs av internationella idrottskommittén och som hade fått sjömännen att röra på sig i nästan 40 år. Beslutet var inte förknippat med någon särskild dramatik. Orsaken var brist på resurser och att antalet deltagare hade minskat stadigt under en lång tid. Samma år diskuterades också om man skulle upphöra med statistikföringen av den nordiska idrotten. I Danmark och Norge

200

hade sjömännens deltagande i de nordiska serierna nästan upphört, men man beslutade ändå att fortsätta med serierna.789 Finländarna hade tävlat i den nordiska serien inom sjömansidrott sedan 1951. Sjömansidrottens långa historia var på väg in i en ny era.

SSB:s fundament byggs om Lagen om studie- och serviceverksamhet för sjömän trädde i kraft den 790 1 januari 1973, och hade därefter bara ändrats några gånger. De uppgifter som definierades vagt i 1973 års lag utgjorde fortfarande Sjömansservice791 byråns kärna. Trots den enorma förändringen inom sjöfarten hade lagen behållit sin ställning och var fortfarande den norm som styrde sjömansserviceverksamheten. Å andra sidan baserades SSB:s verksamhet numera på en konvention i och med ratificeringen av ILO:s konvention nr 163, som antogs 1987. Så lagen om service- och studieverksamhet för sjömän var inte längre den enda hörnstenen i SSB:s verksamhet. Finland hade internationellt förbundit sig till att upprätthålla sjömansserviceverksamheten, och arbetet övervakades av representantskapet.792 Behovet av att revidera sjömansservicelagen uppstod i och med 1980-talets utflaggningsvåg, då ett stort antal finska sjömän övergick till att arbeta på fartyg i utländsk ägo. De kunde inte betjänas med stöd av den gällande lagstiftningen. Den tekniska utvecklingen inom sjöfarten, som förändrade hamntiderna och sjöarbetets karaktär, gav också upphov till påtryckningar att uppdatera lagen. Utöver dessa faktorer hade organisationsfältet för sjöfarten förändrats eftersom yrkeskåren för radiotelegrafister försvann i och med att kommunikationstekniken utvecklades. Det här gav upphov till ett juridiskt problem, eftersom Finlands radiotelegrafistförbund hade en plats i SSB:s styrelse. Lagen var tvungen att revideras, men hur skulle den nya lagen se ut? Lagen hade beretts länge i delegationen för sjömansärenden och SSB följde lagberedningen noga.793 I oktober 2005 lämnade regeringen en proposition med förslag till ny sjömansservicelag. I regeringens proposition definierades lagens syfte som att ”främja sjömäns fritidsverksamhet och kommunikationstjänster”.794 I arbetslivs- och jämställdhetsutskottets betänkande sammanfattades lagens syfte ytterligare och den slutliga formuleringen av texten blev: ”Syftet med denna lag är att främja sjömäns välfärd genom sjömansserviceverk795 samhet.” Även om man i och med den utvecklade lagstiftningskulturen strävade efter att definiera de centrala begreppen i lagtexten, förblev välfärden hängande i luften. Kanske var termen kopplad till idén om arbetshälsa som uppstod på 2000-talet, eller så var syftet med formuleringen att välfärden skulle kunna definieras efter behov. Formuleringen gav Sjömansservicebyrån än en gång ett mycket brett arbetsfält. Även om definitionen av välfärd överläts till serviceproducenten,

201

Förr gjorde sjömännen mycket hobbyarbeten under de långa sjöresorna, till exempel modellbåtar, reparbeten och pyssel, eller målade tavlor. Handelsflottans välfärdsråd höll kontakt med hobbyutövarna och arrangerade utställningar. Sjömansservicebyrån stödde verksamheten och ordnade hantverkskurser, där många personer fick en ny hobby. Det gjordes så många hobbyarbeten att man kunde göra en ny utställning av dem varje år ända fram till början av 2010-talet. Bilden visar några utställare från 2007. Foto: Sirpa Kittilä/Sjömansservicebyråns arkiv

definierades begreppet sjömansserviceverksamhet för första gången i utskottets betänkande. Enligt betänkandet innebar det ”kommunikations-, biblioteksoch informationstjänster samt vuxenutbildning och annan fritidsverksamhet för sjömän”.796 Den viktigaste förändringen jämfört med 1973 års lag var betoningen på välfärd som en idé som omfattade hela verksamheten.797 Det viktigaste för SSB var rätten att ingå avtal om sjömansservice med utländska rederier.798 År 1972 motiverades lagen om service- och studieverksamhet för sjömän med att sjömännen höll på att halka efter den övriga samhällsutvecklingen. Enligt tidens anda talade man om alienation, kulturella och sociala rättigheter, ungdoms- och vuxenutbildning, motionsidrott samt informationsverksamhetens utveckling. Utifrån dessa perspektiv motiverades Sjömansservicebyråns nödvändighet.799 SSB grundades 1973 i ett samhälle som utvecklades i rasande fart, där den sociala rättvisan och den växande välfärdsstaten band allt fler grupper av människor till sig. År 2005 var motiveringen till lagen annorlunda. I regeringens propo-

202

sition framhölls att Finland hade ratificerat ILO:s konvention nr 163 och rekommendation nr 173. Detta innebar att många av de närmare bestämmelserna om sjömännens välfärd ombord och i hamnarna redan hade fastställts i dessa handlingar, och Finland behövde inte längre separat lagstifta om dem.800 Bland annat därför kunde motiveringen till behovet av SSB presenteras på en mer allmän nivå. I motiveringen till lagen ansågs Sjömansservicebyrån vara en allt viktigare aktör. De förkortade hamntiderna och den ökade brådskan innebar att SSB:s ombud oftare var tvungna att besöka fartygen. Sjömännen hann inte ens längre själva gå i land. Denna ändring lyftes fram i motive801 ringen till lagen. Finlands förvaltningsstrukturer hade förändrats på många sätt under SSB:s existens. Även i de övriga nordiska länderna hade man sett förändringar, eftersom sjömansserviceverksamheten hade blivit en del av den allmännare sjöfartsförvaltningen. I Finland stod dock Sjömansservicebyrån fortfarande på egna ben. SSB:s självständiga ställning som ett organ inom den indirekta offentliga förvaltningen erkändes i motiveringen till lagen. Sjömansserviceverksamheten sträcker sig både till hamnar, till verksamhet i andra länder och till fartyg. Sjömansservicebyråns styrelse beslutar om hur och var verksamheten utövas.802

Sjömansservicebyrån behöll friheten att utföra sitt arbete på det sätt som man själv ansåg vara bäst. Visst styrdes verksamheten av ILO:s konventioner och rekommendationer som Finland ratificerat, men det överläts till SSB att själva avgöra verksamhetens tyngdpunkter, arbetssätt och praxis. Till skillnad från 1973 års lag nämndes det dock i motiveringen till 2005 års lag att personer som utövade offentlig makt i Sjömansservicebyråns namn handlade under tjänsteansvar och att de i sitt arbete skulle följa de allmänna förvaltningslagarna.803 I motiveringen till regeringens proposition behandlades Sjömansservicebyråns verksamhet och ställning inom sjöfarten.804 Texten ger en intressant inblick i hur lagstiftarna strukturerade SSB:s uppgifter. Ombudsarbete, informationsförmedling och studieverksamhet fastställdes som SSB:s viktigaste arbetsformer. I lagmotiveringen visade sig Sjömansservicebyrån i hela sin omfattning efter en lång tillväxtperiod. Trots att antalet anställda i SSB hade minskat till hälften, hade intensiteten i verksamheten ökat enormt. Arbetet som Martti Karlsson och Sjömansservicebyråns övriga personal utförde redovisades i regeringens proposition: 8 000 ombudsbesök och 100 kurser per år. SSB slog sitt statistiska rekord precis vid tröskeln för stiftandet av den nya lagen. Martti Karlssons ledande tanke hade ända från början varit att öka

203

de kvalitativa kontakterna och möta sjömännen. I ljuset av statistiken hade han lyckats fullända sitt arbete. Problemet var dock att även om antalet fartygsbesök ökade, var kvaliteten på dem inte tillräckligt hög. Karlsson var missnöjd med hur en del av ombuden förhöll sig till sitt arbete. Det räckte inte med att bara leverera tidningar till fartyget.805 Ibland uppfylldes kriterierna för ett fartygsbesök även om man inte ens levererade tidningar. Det räckte att ombudet gick över däck. Att betydelsen av arbetet mättes med statistiska enheter ledde i värsta fall till att ombuden bara sam806 lade in statistik. Förhållandet mellan SSB och lagstiftarna hade varit oförändrat från början. Lagen identifierade inte Sjömansservicebyråns och sjömännens vardag mer än på ytlig nivå. I motiveringen till lagen nämndes att en av SSB:s centrala uppgifter var att ordna transport till ”olika evenemang”, ”till stadscentrumen och till olika tillställningar”807. SSB:s ombud gjorde ett värdefullt arbete när de skjutsade sjömännen till exempel till butiker, ishockeymatcher, mässor eller vallokalen. Det fanns dock många andra nöjen i städernas centrum, som inte kunde nämnas i lagtexten. Samma idealistiska underton kunde skönjas även på andra håll i motiveringen till lagen. Redan 2005 höll SSB:s studieverksamhet på att bli till en arbetshälsoverksamhet.808 Därför sade främjandet av studie- och vuxenutbildningen mer om SSB:s historia än om dess framtid. Likaså kom strävan efter att inrätta sjömansservicecentraler, som skrivits in i lagen, från ett avlägset förflutet. I själva verket insåg SSB att sjömännen inte längre hann använda sjömansservicecentralernas tjänster på samma sätt som tidigare.809 Den reviderade lagen om sjömansservice ändrades i realiteten förvånansvärt lite. Precis som lagen som trädde i kraft 1973, var sjömansservicelagen från 2007 redan efter sin tid när den kom till. Den berättade om målen tidigare år, men inte om SSB:s praktiska arbete. Lagen motsvarade inte Sjömansservicebyråns lägesbild, men gav SSBs verksamhet ett uppdaterat berättigande.

Finlands dyraste tidningslager Det nya sjömanscentret som öppnades i Nordsjö hamn 2008 tillsammans med Sjömanskyrkan symboliserade den nya situationen perfekt. Byggprojektet hade en ovanligt tung historisk barlast, eftersom avsaknaden av lämpliga sjömanscenter och hotell i Finland länge hade varit en akilleshäl för sjömansserviceverksamheten. Under 2000-talet hade både Helsingfors och Kotka sjömanshotell förlorat sin betydelse. Sjömännen hade inte längre behov av tillfällig inkvartering. Klubbverksamheten var aktiv i Helsingfors, men sjömännen nyttjade främst möjligheten att gå till gymmet och läsa sin e-post. Det planerades dock inget gym på Nordsjö sjömanscenter, så verk-

204

Nordsjö sjömanscenter, Helsinki Seafarer's Centre, byggdes i Nordsjö hamn som ett gemensamt projekt av SSB och Sjömanskyrkan. Båda använde egna medel och donationer till projektet så att Sjömanskyrkan fick en större ägarandel på drygt 80 procent. De största donatorerna var Jenny och Antti Wihuris fond samt ITF Seafarers' Trust. När den säregna byggnaden stod färdig i början av 2009 väckte den stor uppmärksamhet och lockade många besökare. Idag är bastun mest populär. Både långtradarchaufförer och sjömän njuter av den. SSB använder byggnaden som kurs- och möteslokal och ombudskontor. Där har man ordnat sjömanskvällar och kvällsevenemang under julen för besättningarna å fartygen som ligger i hamn. Foto: Sampsa Sihvola/Sjömansservicebyråns arkiv

samhetens största dragplåster saknades. Byggprojektet överskuggades av det faktum att SSB:s styrelse redan i början av 2000-talet insåg att sjömansklubbarnas betydelse skulle minska, eftersom allt färre sjömän hann iland från fartyget. Dessutom skulle sjömanscentret som byggdes i Nordsjö kosta mycket, även om man byggde det tillsammans med Sjömanskyrkan och dessutom fick ekonomiskt stöd från Wihuris fond och ITF Seafarers’ Trust. SSB hade hoppats på att ITF skulle stå för hela SSB:s del av projektet, men planen lyckades inte. SSB var tvungen att finansiera projektet själv.810 Projektet var historiskt viktigt även ur ett annat perspektiv. Ett av Martti Karlssons långsiktiga mål hade varit att normalisera relationen med Sjömanskyrkan. Enligt Karlsson hade förhållandet mellan SSB och Sjömanskyrkan varit kyligt och tidvis till och med fientligt under Matti Haarmas tid som verksamhetsledare. Det var förståeligt, eftersom SSB grundades

205

i början av 1970-talet för att åtminstone delvis ersätta Sjömanskyrkans arbete.811 Redan på 1950-talet hade Sjömanskyrkan förgäves krävt erkännande för sitt eget arbete när man kartlade fältet för sjömännens välfärdsverksamhet och dess framtid. Problemet var att SSB och Sjömanskyrkan tävlade om samma kunder. Båda behövde kundkontakter i hamnarna och på fartygen samt sjömännens uppmärksamhet för att existera. Efter att ha tittat snett på varandra i årtionden fann de två största aktörerna på sjömansservicefältet varandra. SSB:s ombud hjälpte till på Sjömanskyrkans basarer, och i takt med att antalet sjömän minskade diskute812 rades samarbetet också i större utsträckning. Kostnaderna måste minskas och att dela dem med Sjömanskyrkan var det förnuftigaste alternativet om man ville behålla servicenivån.813 Vintern 2001 skrev Martti Karlsson i en promemoria: ”I Nordsjö skulle vi kunna överväga ett gemensamt servi814 ceställe med Sjömanskyrkan.” Byggprojektet som SSB och Sjömanskyrkan inledde tillsammans signalerade att världen hade förändrats. De tidigare konkurrenterna började samarbeta när kundkretsen minskade. Trots projektets framsteg såg SSB en eländig framtid framför sig. Enligt det scenario som presenterades i styrelsen 2005 skulle ”SSB få 500–600 000 över från ombudslokaler och boklager”.815 Innan för SSB:s väggar stod det klart att sjömanscentrets betydelse skulle förbli liten.816 SSB skulle endast ha ett litet behov av lokalerna, men med tanke på hela hamnprojektet måste det nya sjömanscentret få en imponerande byggnad med en snygg exteriör.817 Byggnaden låg direkt vid hamnporten, vilket gjorde den ännu viktigare. Det här innebar att huset skulle komma att kosta mycket. Det nya sjömanscentret förknippades dock också med ljusare utsikter. På SSB funderade man till exempel på om bordtennisen skulle öka i popularitet i och med det nya centret. Eftersom intresset för sjömansidrotten avtog var alla nya initiativ värda att beakta.818 Den dominerande stämningen på SSB var dock pessimistisk. Alla visste att det nya sjömanscentret inte skulle locka stora skaror av sjömän.819 Stipendiet på 630 000 euro från Wihuris stiftelse hade dock gjort det möjligt att gå vidare med byggprojektet.820 Byggnaden var inte enbart avsedd att betjäna sjömän. Det var världens första ekumeniska sjömanskyrka och de tilltänka kunderna var såväl förare av tunga fordon som hyresgäster som ordnade privata tillställningar. Sjömansservicebyrån och Sjömanskyrkan delade på centrets kundserviceverksamhet. På så sätt kunde driftkostnaderna delas. Utöver de anställda yrkespersonerna hade man utbildat ett tjugotal frivilliga arbetstagare för att driva centret.821 Byggnadens högtidliga invigningsceremoni hölls den 27 januari 2009 och ett stort antal präster från olika kyrkosamfund var på plats. Centrets verksamhet drogs dock av ett tråkigt strukturellt problem.

206

Trots att centret låg i Nordsjö hamnområde var det ändå långt från sjömännen. De förkortade hamntiderna och brådskan försvårade besöken, men en ännu större orsak till att besökarna var få var att sjömännen inte kunde förflytta sig i hamnområdet på annat sätt än att använda en avgiftsbelagd transporttjänst.822 Internationella arbetsorganisationens önskan nästan hundra år tidigare att inga utomstående personer skulle röra sig i hamnområdena hade förverkligats. Tyvärr hindrade den också sjömännen från att röra sig fritt. Det här noterades i Sjömansservicebyråns årsberättelse: I januari öppnades Helsinki Seafarers Centre i Nordsjö hamn i samarbete med Finlands sjömanskyrka. Antalet besökare på centret var lägre än väntat. Den främsta orsaken till det var att sjömännen var tvungna att använda en avgiftsbelagd transporttjänst inom det slutna hamnområdet. I riksdagen ställdes ett skriftligt spörsmål om passageproblemet. I slutet av året samlades det in en vädjan från personalen på de fartyg som besöker hamnen om att passageproblemet skulle åtgärdas. Den överlämnades till kommunikationsministeriet.823

Problemet togs också upp i media. Enligt Helsingin Sanomat kallades Nordsjö hamn för Nordsjö öppna fängelse, dock med den skillnaden att det är lättare att komma ut ur ett öppet fängelse än från Nordsjö hamn. Enligt tidningens beräkningar kostade transporten från fartyget till centret och tillbaka 40 euro och sjömännen var inte beredda att betala så mycket för besöket.824 Situationen löstes dock inte. Den var särskilt svår för de sjömän som kom från länder med billig arbetskraft. De hade en låg lön och lite tid att besöka hamnen. Det ansågs viktigt att ge sjömännen möjlighet att få kontakt med hemmet, men det fanns ändå ingen lösning på transportproblemet.825 SSB:s ombud gjorde sitt bästa för att rätta till situationen, vilket till exempel de filippinska sjömännen tackade dem för. Sjömanskyrkans arbetstagare försökte också hjälpa de upptagna sjömännen. Kyrkan erbjöd transport till sjömanscentret med sin minibuss. På detta sätt kunde 10–20 personer besöka centret varje dag.826 Efter en lång dispyt lyckades man få hamnen att ordna en transporttjänst 2014 genom att klassificera transporterna som en del av de övriga arbetsuppgifterna i hamnen.827 Trots att transporterna underlättades väcktes inte Nordsjö sjö-

207

manscenter till liv. Centrets nyttjandegrad var mycket måttlig i förhållande till priset för projektet. SSB ifrågasatte centrets dragningskraft också för dem som kom landvägen. I diskussioner om hobbyutställningarnas framtid lyftes det fram som ett alternativ att flytta utställningarna till sjömanscentret i Nordsjö. ”Kan man locka folk ända dit bort ens på vernissage?”, frågade man sig på styrelsen konferens.828

Bottenläge År 2006 antogs Internationella arbetsorganisationens sjöarbetskonvention MLC 2006. Konventionen ersatte sammanlagt 37 sjöfartskonventioner och lade en gedigen internationell grund för sjömännens arbetsförhållanden. Även rekommendationerna och konventionerna om sjömansserviceverksamheten överfördes till MLC 2006. Konventionen var ett viktigt steg fram829 åt med tanke på den sociala rättvisan inom den internationella sjöfarten. För den finska sjömansserviceverksamheten hade den mer en bevarande betydelse, även om uppdateringen av konventionerna påminde SSB:s anställda om till exempel åtagandena gentemot icke-finska sjömän. Konvention nr 163, som ratificerades 1992, hade varit avgörande för SSB. Nu överfördes den bara till den nya konventionen.830 Lagen om sjömansserviceverksamheten som trädde i kraft 2007 gav SSB ett starkt mandat att fortsätta sitt arbete som tidigare. Den nya lagen ändrade inte kontrollen över SSB eller påverkade dess strategi. Förtroendet från fackföreningarna och riksdagen var dock en viktig fråga. I den nya situationen var det möjligt för SSB att ingå avtal om sjömansservice också med fartyg som inte var i finsk ägo, men som hade finsk arbetskraft. Det var inte lätt att få fartygen att omfattas av de nya avtalen.831 Det första avtalet enligt den nya lagen ingicks 2008 när Viking XPRS anslöt sig till SSB:s tjänster. Året därpå fick ytterligare tre fartyg med svensk flagg tillgång till tjänsterna.832 Trots dessa framgångar fanns det mörka moln på himlen. Antalet sjömän hade sjunkit stadigt från 1970-talets toppår. På EU-nivå hade antalet sjömän minskat med 40 procent mellan 1985 och 2004. När SSB grundades 1973 hade det funnits cirka 17 000 aktiva sjömän i Finland. Efter sjöfartskrisen stabiliserades antalet till cirka 10 000 sjömän under en lång tid, men i slutet av 2000-talets första decennium hade antalet sjunkit till cirka 7 000–8 000 sjömän.833 Den offentliga makten strävade efter att hålla sjöfartssektorn livskraftig i Finland. Tonnageskatten och nettolönesystemet som stimulerat den inhemska sjöfartsnäringen på 2000-talet bromsade minskningen av antalet sjömän, men stoppade den inte helt.834 År 2007 trädde en lag i kraft som syftade till att förbättra konkurrenskraften för fartyg som används för sjötransport, och den förbättrade också SSB:s situation. Statsförvaltning-

208

en hade efter en lång tids dividerande fått till stånd ett stödpaket som var jämförbart med stödet i Finlands viktigaste konkurrerande länder. Rädslan för att även det sista tonnaget som seglade under finsk flagg skulle flaggas ut låg bakom förändringen. Stödlösningar var nödvändiga, eftersom också de europeiska länderna som konkurrerade med Finland förbättrade sin konkurrenskraft med hjälp av offentligt stöd.835 Syftet med lagen var att göra det möjligt för de finska rederierna att planera långsiktigt och trygga Finlands försörjningsberedskap och sysselsättningen inom sjöfarten.836 Det centrala innehållet i lagen som syftade till att bevara den finska sjöfartens konkurrenskraft var att stabilisera stödet för passagerarfartyg och att förenhetliga det med stödet för lastfartyg.837 Idén med detta så kallade bemanningskostnadsstöd var att rederierna skulle befrias från att betala sociala kostnader och arbetstagarnas skatter även för passagerartrafiken. Lagen gjorde det dessutom ännu lättare att sätta ihop multinationella besättningar på fartygen. Nu kunde allt fler finska fartyg anställa icke-finska besättningar på besättningsmedlemmarnas nationella arbetsvillkor.838 Reformens bredare kontext var Europeiska unionens strävan efter att bevara en livskraftig europeisk sjöfart i den långvariga internationella konkurrensen. Sjöfartens strategiska betydelse och försörjningsberedskap var viktiga frågor i hela EU. Problemet var dock att EU-länderna började konkurrera med varandra när EU tillät utbetalning av nationella stöd.839 På SSB:s kontor följde man situationen inom sjöfarten med stort intresse. Men inte med tanke på försörjningsberedskapen eller sjöfartens strategiska betydelse. SSB var intresserad av sin egen livskraft. Ett finskflaggat passagerarfartyg mer eller mindre innebar en stor förändring i SSB:s kundkrets.840 Verksamhetsledaren Martti Karlsson följde oroligt utvecklingen av sysselsättningen och konkurrenskraften inom den finska sjöfarten. I synnerhet var passagerarfartygstrafiken föremål för hans uppmärksamhet, eftersom deras anställda betalade den största delen av SSB-avgifterna.841 I takt med att det offentliga stödet till sjöfarten ökade, ökade också SSB:s indirekta offentliga finansiering. Sjöfartsnäringen hölls vid liv med hjälp av statliga stödåtgärder, och utöver det betalade staten sin del av SSB:s verksamhetskostnader. Visserligen hade den offentliga sektorn finansierat SSB från början, men under 2000-talet förändrades tongångarna. Ett allt djupare beroende av offentligt stöd påverkade stämningen på SSB. Det stod klart att SSB, liksom hela den övriga sjöfartsbranschen, var beroende av statligt stöd. Detta arrangemang skapade en stämning som samtidigt var modfälld och trotsig. Man försökte påverka centralförvaltningen på alla sätt så att stödarrangemangen för sjöfarten skulle fortskrida.842 Å andra sidan var man tvungen att underkasta sig den rådande situationen, eftersom den marknadsdrivna sjöfarten till slut fungerade enligt sin egen logik. Den finska sjöfartens livskraft gungade runt SSB, men det skedde

209

också förändringar på SSB:s kontor. Kursverksamheten, som blivit ganska omfattande, började visa tecken på avmattning. De populära ADB-kurserna lockade inte längre sjömännen efter mitten av 2000-talet. Det berodde på att de allmänna it-kunskaperna ökade. Dessutom hade SSB redan utbildat många sjömän; de räckte inte till i all oändlighet. Det viktigaste bygget i SSB:s historia började vara färdigt. I stället för grundläggande ADB-kurser och språkkurser utvecklade man mer specialiserade kurser. Till exempel utbildade man sjömännen i bildbehandlingsprogram eller lärde ut restaurang843 terminologi. I många av SSB:s verksamhetssektorer var det ont om folk. Det var svårt att locka sjömännen till SSB:s kurser och tävlingar. Ombudsarbetets betydelse hade ökat i och med den tekniska utveck844 lingen. Utvecklingen hade dock också motsatt effekt. Sjömännen hann inte i land i hamnen, men mycket hade blivit bättre. Digitaliseringen och utvecklingen av kommunikationen förde omvärlden till fartygen, även om SSB inte hann med att göra det.845 Trots att digitaliseringen gick framåt var den personliga kontakten med sjömännen fortfarande viktig i mitten av 2000-talet. Den kunde ombudet som besökte fartyget erbjuda.846 Den gamla världen försvann inte så snabbt som digitaliseringsentusiasterna påstod. Bibliotekstjänsterna behöll sin popularitet bland sjömännen, även om dvd-filmer och bättre tillgänglighet till tv-program ökade konsumtionen av underhållning. Läsningen bland ungdomar oroade dock SSB:s anställda.847 Ungdomar läste allt mindre och läslusten tycktes minska linjärt.848 Den minskade alkoholkonsumtionen och det faktum att fritiden ombord allt oftare tillbringades i ensamhet gjorde dock att läsningen behöll sin popularitet.849 Trots det vände anslagen för bibliotekstjänsten nedåt i början av 2010-talet. SSB hade skaffat sig ett omfattande bibliotek och det kändes inte längre lika motiverat att utvidga det som under tidigare årtionden.850 Tidningsläsningen i Finland hade minskat, men sjömännen ville fortfarande ha sina tidningar.851 Även detta problem gav SSB något att fundera på. Vilken typ av innehåll ville de finska sjömännen konsumera i framtiden? Hur såg framtiden ut för de traditionella tjänsterna och vad skulle ersätta dem? 2000-talets Sjömansservicebyrå hade många ansikten. Ett av dem vände sig mot ministeriets och centralförvaltningen. De skulle varje år försäkras om verksamhetens volym och nödvändighet. Det verkade dock inte vara särskilt svårt, eftersom varken ministeriet eller Trafikverket som årligen beviljade lästavgifterna var noga med att följa upp hur SSB använde pengarna. Ett exempel på förhållandet mellan SSB och tillsynsmyndigheterna var den årliga ansökan om lästavgifter Trafikverket. Motiveringen i ansökan var densamma år efter år. SSB fick lästavgifter till exempel för att ordna rundturer och klubbverksamhet, trots att guldåldern för dessa aktiviteter var på 1980-talet.852 Stämningen kring SSB:s verksamhet var dock god. Internationella ar-

210

SSB startade en elektronisk nyhetstjänst redan på 1970-talet. Senare sändes nyheterna av Rundradion i drygt tio år. Kustradiostationen Helsinkiradio förmedlade nyheter med telegrafi och telex. Under 1990-talet tog SSB över sändningarna igen. På bilden läser M/S Bravadens överstyrman Jyrki Aule nyhetsbrevet som kom från SSB med telex 2003. Foto: Pekka Karppanen/Sjömansservicebyråns arkiv

betsorganisationens och lagstiftarnas stöd hade i och med förändringarna inom sjöfarten blivit allt stabilare. Även stridsyxorna mellan rederinäringen och SSB var begravda. Det var till stor del verksamhetsledaren Martti Karlssons förtjänst. Han hade redan från början framhållit att när rederierna mår bra, mår också sjömännen bra. Dessutom skapade rederiernas och SSB:s gemensamma arbete med sjömännens arbetshälsa en konstruktiv atmosfär. SSB var synlig för sjömännen, som läste tidskrifterna, nyheterna och böckerna samt tittade på filmerna som SSB levererade. Martti Karlssons princip hade varit att hålla en hög profil gentemot sjömännen.853 Helsingfors ombud Pekka Karppanen redogjorde i sin promemoria för ombudsarbetets kostnader i förhållande till ersättningarna från fartygen. Om SSB varje vecka levererade en ”internationell” tidningskasse till ett internationellt feederfartyg, kostade tjänsten nästan 2 000 euro per år. Lästavgifterna som SSB fick för dessa fartygsbesök uppgick endast till 140 euro per år. För de största kryssningsfartygen fick SSB enligt Karppanen 3 600 euro i ersättning per år. Ett enstaka fartygsbesök av ett ombud från Helsingfors till Koverhars hamn kostade SSB 160–180 euro och tog fem timmar. Karppanen

211

funderade i sin promemoria på om paketleveranserna till fartygen skulle kunna skötas till exempel via bussföretaget Matkahuolto.854 Verksamhetsledaren Karlsson hade slutat tänka på saken och sagt att ombuden skulle besöka fartygen ”så länge pengarna räcker”.855 Och nog räckte SSB:s pengar. Även om man hela tiden diskuterade att lästavgifterna var otillräckliga och att SSB-avgifterna rasat, var SSB:s inkomster relativt stabila. Från 2000 till 2010 steg SSB:s intäkter från avgifter från cirka 1 miljon euro till 1,1 miljoner euro.856 Bokslutet för 2009 visade ett överskott på 163 000 euro. Martti Karlssons stränga ekonomiska disciplin höll SSB:s 857 utgifter under kontroll. Passagerarfärjornas anställda utgjorde fortfarande största delen av SSB:s kundkrets. Så hade det varit sedan 1980-talet. Många av de anställda på passagerarfärjorna använde till exempel gym- och internettjänsterna på SSB:s klubb i Helsingfors.858 Deras behov var dock annorlunda än inom frakttrafiken. Arbetsskiften var kortare och de traditionella problemen med informationsförmedling och tidsfördriv var lättare att lösa. En del sjömän räknade ut hur mycket pengar som gick åt till SSBavgifterna per månad och vad de fick i gengäld. SSB var tvungen att om och om igen ge sjömännen ett tillfredsställande svar på beräkningarna.859 Situationen försvårades av att fokus på sjömännen som individer hade ökat. Det här återspeglades i SSB:s verksamhet till exempel genom att sjömännen fick önska böcker och att man uppfyllde andra personliga önskemål. Man strävade också efter att anpassa kursutbudet enligt sjömännens personliga preferenser.860 Kundkretsen blev mer krävande. Ett av SSB:s ansikten blickade dock inåt. Där syntes SSB:s stagnation och långsamma förtvining. SSB:s byggnad på Slottsgatan på Skatudden började vara i dåligt skick och det kändes inte längre meningsfullt att bekosta reparationerna. Huset hade redan en hög ålder, precis som en stor del av SSB:s anställda. I vissa avseenden såg man ljust på sjömansserviceverksamhetens framtid, i andra sammanhang såg man bara att verksamheten avtog. SSB:s styrelse sammanträdde under en konferens på M/S Mariella hösten 2009. ”SSB har en alldeles utmärkt och unik kursverksamhet, som inte finns hos någon annan sjömansservicebyrå. Kursutbudet är mångsidigt och möjligheterna nästan obegränsade”,861 löd Martti Karlssons sammanfattning efter konferensen. Enligt honom låg SSB i framkant inom informationsförmedling och utnyttjandet av ny teknik 2009. Karlsson hade rätt, för trots de tidvisa svårigheterna var Finland på väg att bli världens bästa sjömansserviceland. Det berodde visserligen delvis på att verksamheten i de övriga nordiska länderna trappades ner. Drygt ett år senare såg verkställande direktören Karlsson saker och ting på ett helt annat sätt. Vintern 2010 skrev han en promemoria där han gick igenom Sjömansservicebyråns situation och utmaningar. Hans långa karriär på SSB började närma sig sitt slut. Karlsson var stolt över vad SSB

212

hade blivit, men samtidigt orolig över framtiden. ”Vi har lyckats utveckla SSB till en unik serviceinrättning för sjömän”, summerade han. SSB uppfyllde utan problem kraven i Internationella arbetsorganisationens konvention MLC 2006. Det var inte fråga om att SSB:s serviceutbud inte hade varit tillräckligt högklassigt och mångsidigt; det handlade om att sjömännen inte längre använde servicen som förr. I sin promemoria gick Karlsson igenom SSB:s centrala verksamhetssektorer och situationen såg inte längre lika ljus ut som ett år tidigare. Kurserna med fler än tio anmälda kunde räknas på en hand! Hur många som kom är en annan historia. [...] Besökarna var ofta samma personer. [...] Är vi för gamla för att förstå 80- och 90talets unga vuxna och även de som är lite äldre? Eller är det helt enkelt så att sjömännen inte längre vill delta i kurser på sin lediga tid? Många sjömän har blivit helt vanliga löntagare med familj som tillbringar sin lediga vecka/ sina lediga veckor hemma. Ungdomar och singlar är uppenbarligen intresserade av andra saker på semestern?862

Kursverksamheten som hjälpte Sjömansservicebyrån att ta sig ur krisen på 1980-talet hade visat tecken på avmattning i flera år. Enligt Martti Karlsson var livscykeln för många kurser snart slut. Den yngre generationens sjömän behövde inte längre ADB- och språkkurser. Arbetshälsoverksamheten var SSB:s mest livskraftiga delområde. Den berörde dock inte en så stor del av de finska sjömännen. Inte heller sjömanskulturen gick bra. Karlsson tog sjömanskulturevenemanget i Kotka som ett exempel på sjömanskulturens dystra konjunktur. ”Först försvann arrangörerna och sedan publiken. Jag har inte hört någon sakna det.”863 Enligt Karlsson hade sjömännens julfest gått samma öde till mötes. Den hade varit en storslagen tradition ända sedan början av 1960-talet. ”Den bästa behållningen de sista gångerna var godispåsarna till personalen.”864 Karlsson fortsatte sin dystopi i promemorian och övergick därnäst till sjömansidrotten. Lagsporten hade visat tecken på att den började repa sig. Den ökade känslan av samhörighet och förbättrade sammanhållningen på fartygen. Den traditionella sjömansidrotten låg dock i själatåget. ”Ska vi sluta samla in idrottsresultat helt och hållet?”,865 frågade sig Karlsson. Tidningstjänsten som SSB drivit sedan starten var fortfarande popu-

213

lär bland sjömännen. Rentav till den grad att Karlsson beskrev efterfrågan på tidningar som ”obegränsad”. I samma andetag oroade han sig dock för de förändringar som digitaliseringen förde med sig, och i synnerhet för om SSB:s ombud skulle bli av med sin ”förlängda arm” när de gjorde sina fartygsbesök. De senaste tidningarna och nyheterna hade genom hela SSB:s historia stått i centrum för ombudens arbete. Oron för digitaliseringens utveckling sträckte sig också till en mer allmän nivå. Vad skulle man då göra när sjömännen kunde ta del av nyheter, filmer och böcker på sina enheter utan SSB:s medverkan? Allt omkring SSB förändrades, men det var svårt för SSB själv att förändras. Som avslutning på sin dystra monolog sammanfattade Karlsson den oro han samlat på sig under årens lopp: Nu behövs nytt och kreativt tänkande. Annars kan vi hamna i en situation där någon annan tänker åt oss. ”Summa summarum.” Det sorgligaste vore, eller kanske inte, om någon utomstående berättade för oss att vi har kommit på avvägar! Eller ännu värre, att vi inte behövs!866

Den snart 40-åriga Sjömansservicebyrån befann sig i en allvarlig situation. Dess juridiska ställning och verksamhetens berättigande var bättre än någonsin tidigare, men SSB tvivlade på sig själv.

214

215

SSB främjar säkerheten och miljöfrågorna inom sjöfarten genom att samarbeta med den finska sjöfartsnäringen och i sin kommunikation särskilt lyfta fram miljöteknologi och digitalisering. Foto: Sjömansservicebyråns arkiv

216

Del 6 Konkurrenskraftens tid 217

Sjömansservicen 2010–

På 2000-talet började den finska välfärdsstaten bli en konkurrensstat. Välfärdsstatens centrala mål hade handlat om jämlikhet och medborgarnas välfärd. I konkurrensstaten betonas ekonomiska mål och konkurrenskraft på bekostnad av social trygghet och rättvisa.867 Grundandet och utvidgningen av Sjömansservicebyrån var en del av den finska välfärdsstatens utveckling. I takt med att konkurrensstatens idéer spreds var även SSB tvungen att motivera sin existens och betydelse på ett nytt språk. I den nya eran motiverades arbetet för sjömännen än tydligare med att det ökade produktiviteten och gynnade rederierna. Under det nya årtusendet sitter SSB i samma båt som rederinäringen. Det ligger i bådas intresse att sjömannen trivs med sitt arbete och är arbetsför och motiverad samt att den finska sjöfartssektorn är livskraftig.

Slottsgatan 3 – tredje gången gillt Sjömansservicebyrån har genom sin historia påverkat många delar av världen. Byrån har haft tiotals tidningspunkter i olika hamnar och paket med SSB-material har färdats från en kontinent till en annan. Byråns säte och förvaltning har dock alltid funnits i Helsingfors. Därifrån har man fattat beslut och riktlinjer om SSB, samlat material och till exempel organiserat kursverksamhet. Slottsgatan 3 på Skatudden i Helsingfors har sedan 1973 varit SSB:s adress. Adressens historia har dock varit händelserik och en bit in på 2000-talet var det än en gång förändringar i sikte. Innan huset på Slottsgatan 3 övergick i SSB:s ägo ägdes det av stiftelsen Sailors Home. I stället för byggnaden som förstördes vid bombningarna under andra världskriget uppfördes 1960 ett sexvåningshus med sjömanshotell, bibliotek, kafferum och kök som fanns till sjömännens förfogande.868 Hotellet kunde inkvartera 66 sjömän i sängar och dessutom allsköns personer på madrasser och soffor. På 1960-talet var hotellets beläggning mycket hög. En stor del av gästerna var sjömän som väntade på ett nytt uppdrag. Rummen hade

218

fyra sängar och enligt hotellets tidigare vaktmästare Jouko Herrala var livet på hotellet färgstarkt. I hotellets ”svarta bok” dokumenterades uppgifter om gästerna. Kommentarerna i den berättar om vardagen på hotellet på sitt eget språk: ”kissade i hissen”, ”farlig”, ”aldrig mer” eller ”smusslade in en kvinna”. Enligt Herrala löste dock sjömännen oftast sina egna gräl själva, och vaktmästaren behövde inte ingripa.869 När Sjömansservicebyrån flyttade till Slottsgatan 1973 öppnade man en sjömansklubb i gatuplanet och ett eget kontor på fjärde våningen. Efter att hotellet övertogs av Sjömansservicebyrån i slutet av 1970-talet utvecklades det till ett elegant lägenhetshotell. Rummen omvandlades till dubbelrum och badrummen och toaletterna renoverades till modern standard.870 Hotellets guldålder blev emellertid kort, eftersom andelen sjömän bland kunderna började minska redan i början av 1980-talet och hotellet gick med förlust för SSB.871 I samband med det finska tonnagets utflaggningsvåg bodde det visserligen många arbetslösa sjömän på hotellet. En del av dem fick jobb till exempel inom byggbran- På 1980-talet utvidgades källargymmet till 300 kvadratmeter i sjömansbostads- och kontorsbyggnaschen och använde hotellet som sin bostad.872 den som byggdes på Slottsgatan i Helsingfors 1960. Hotellet var ekonomiskt förmånligt för Gymmet blev enormt populärt, precis som övriga SSB, eftersom hotellet ansågs vara i allmän- lokaler i huset. Det användes av semesterlediga och sjömän och personal från sverigebåtarna nyttigt bruk i beskattningen.873 Men bara sex pensionerade som hade hamnledighet och på kvällarna besöktes det år efter att SSB hade tagit över byggnaden från av isbrytarnas personal. I gymmets allmänna utrymSailors Home, funderade man ändå på att sälja me på 100 kvadratmeter ordnade SSB bland annat dans- och självförsvarskurser och motionsevenemang. den. Föreningsbanken i Finland hade kontaktat I husets foajé fanns en webbstation med två datorer SSB och uttryckt sin vilja att köpa byggnaden. och en skrivare. Klubbrummet och dess bekväma soffor SSB tog erbjudandet på allvar och det diskute- kom också till användning när mäklarna tog med sig avbytare som väntade på ett försenat fartyg. Foto: rades i finansieringsarbetsgruppen. Juridiskt Sjömansservicebyråns arkiv tolkades situationen så att försäljningen endast skulle vara möjlig om SSB:s verksamhet inte kunde fortsätta utan att byggnaden såldes.874 Frågan diskuterades i styrelsen en tid, men försvann sedan från dagordningen. Det är möjligt att man inte lyckades skapa ett samband mellan SSB:s verksamhetsförutsättningar och försäljningen av byggnaden, eller att försäljningen av andra skäl inte ansågs lönsam. På 1980-talet var SSB:s ekonomi inte så dålig som man gav sken av offentligt.875 SSB överlät hotellverksamheten till Kenneth Bergholm 1990. ”Huset gjordes om till ett vanligt hotell eftersom behovet av inkvartering för sjömän har minskat de senaste åren”, skrev Helsingin Sanomat. ”Det finns inte läng-

219

re några rotlösa sjömän”, förklarade hotellverksamhetens nya ansvariga.876 Hotellet reserverade dock en del av rummen för sjömän och gav dem tillgång till rummen till en ansenlig rabatt. Det hade varit ett av kraven från SSB, som avstod från hotellverksamheten. Hotellrörelsen gick dock inte som förväntat. Hyresskulder och betalningssvårigheter uppstod gång på gång under 1990-talet.877 Efter Kenneth Bergholms död 1998 övertogs hotellet av nya företagare. Under årens lopp lockade det förfallna hotellet många slags gäster till sig. Det låga priset styrde många som hamnat i en obestämd livssituation att ta skydd på Slottsgatan. Sjömännens andel av hotellgästerna var försvinnande liten.878 Hotellet var dock bara en av aktörerna på Slottsgatan. År 1986 flyttade Tölö resebyrå in i huset. I takt med att affärsverksamheten växte ökade också lokalbehovet och på 2000-talet hade resebyrån tagit över största delen av byggnaden. Tölö resebyrå var en bra hyresgäst för SSB, eftersom man fick in höga hyresintäkter från resebyrån. Nackdelen var att SSB oavsiktligt hamnade i symbios med resebyrån. Den stora hyresgästen krävde omfattande renoveringar och när Tölö resebyrå slutligen gick i konkurs 2005 hade SSB problem med sina lokaler.879 Konkursen påskyndade SSB:s interna diskussion om Slottsgatans öde.880 Fastighetsfrågan blev ännu mer akut i och med beskedet från hyresgästen hotell Skata vintern 2009. Hotellet ville inte längre driva verksamheten på grund av den låga efterfrågan.881 SSB hade till slut en halvtom byggnad i dåligt skick på en värdefull tomt. I Helsingfors fanns det gott om lokaler att hyra, så hyresmarknaden var inte till SSB:s fördel. Överlåtelseavtalet från 1979 påverkade tankegångarna kring fastigheten. I avtalet stod det: ”Om SSB:s verksamhet upphör eller förändras väsentligt, ska fastigheten återlämnas till Sjömansmissionssällskapet.”882 Men om fastigheten inte längre existerade? SSB:s styrelse hade förberett en lösning på problemet. I april 2009 behandlades fastighetsfrågan vid representantskapets möte: ”Styrelsen har preliminärt utrett möjligheten att riva byggnaden och uppföra ett nytt hus i dess ställe. Byggnaden skulle bestå av små hyresbostäder och i gatuplanet SSB:s lokaler.”883 Den interna diskussionen om fastighetsfrågan hade pågått länge, eftersom reparationsskulden för Slottsgatan redan var alarmerande stor. Med tanke på uthyrningsverksamheten hade fastigheten redan underutnyttjats i flera år. Representantskapet var enhälligt: SSB:s styrelse fick fullmakt att fortsätta utrednings- och planeringsarbetet i anslutning till byggprojektet.884 Projektet med att uppföra en ny byggnad hade börjat. Verkställande direktören Martti Karlsson började främja projektet tillsammans med SSB:s styrelse. I maj 2009 började byggprojektets omfattning vara klart. Karlsson visionerade i sin promemoria att man borde försöka få mer byggrätt på Slottsgatans tomt, och att SSB som byggherre skulle underskrida önske-

220

Nybygget på Slottsgatan 3 på Skatudden i Helsingfors var ett krävande och långvarigt projekt för SSB:s personal. SSB:s moderna kontor ligger på bottenvåningen i denna byggnad som stod färdig 2017. Byggnaden som revs huserade en gång i tiden förutom sjömansklubben också Hotel Skatta. Hotellgästerna hade tillgång till bastu, tvättstuga, ett litet gym och ett rum med utrustning för fotoframkallning. Sjömännen kunde också förvara lite saker i huset medan de var ute och seglade. Foto: Jouko Herrala/Sjömansservicebyråns arkiv

målen om bostädernas genomsnittliga storlek. Projektets totala budget uppskattades till cirka 8 miljoner euro, varav största delen skulle utgöras av lånade pengar. Man övervägde en återbetalningstid för lånet på 12–15 år. Karlsson avslutade sin promemoria med orden: ”Projektet är så stort sett till våra resurser att det är värt att överväga, överväga och överväga mycket noga.” Projektet väckte farhågor i SSB:s förvaltning, men det fanns också entusiasm i luften. Verkställande direktör Karlsson visionerade i sin promemoria om byggnadens möjliga utseende och storlek.885 SSB hade ingen erfarenhet av byggande eller projekt av denna storleksklass. Tanken på SSB:s nya lokaler och de tiotals bostäder ovanför som skulle hyras ut på den fria marknaden var ändå inspirerande. Efter att ha överlagt saken beslutade SSB att gå vidare med projektet och ansöka om planändring hos staden.886 Man behövde en ny byggrätt på cirka 1 500 kvadratmeter till den nya bygganden och tomtens användningsändamål behövde ändras på grund av hyresbostäderna. SSB motiverade planändringen med att den tidigare byggnaden var i dåligt skick och hade

221

Verksamhetsförutsättningarna för den finska sjöfarten har alltid granskats även med tanke på försörjningsberedskapen. Finland är i praktiken en ö och därför måste sjötransporterna fungera i alla förhållanden och alla årstider. På bilden ökar Marjattas första maskinmästare huvudmaskinens driftshastighet i maskinrummets kontrollrum 2013. Foto: Mikko Aho/Raumo sjöfartsmuseum

en stor energiförbrukning. Det kanske viktigaste argumentet var dock att man ville ändra byggnadens användningsändamål; sjömännen behövde inte längre tillfällig inkvartering, som några årtionden tidigare.887 Därefter fäste SSB uppmärksamheten på de kommande hyresintäkterna. Frågan var väsentlig, för byggnaden måste bli så lönsam som möjligt för att täcka det stora lånet. SSB lät konsultföretaget KPMG göra en utredning om huruvida SSB:s skattemässiga ställning kunde ändras. Om SSB skattemässig kunde få ställning som ett allmännyttigt samfund, behövde det inte betala inkomstskatt på sina hyresintäkter. Den nya skattemässiga ställningen motiverades till exempel med SSB:s studieverksamhet och utlåning av material till sjömän.888 Våren 2012 hade både SSB:s nya skattemässiga ställning och planändringen gått igenom. Nästa steg i projektet var att skaffa bygglov och att grunda ett separat bostadsaktiebolag. Tanken var att byggnadsprojektets medel på så sätt skulle kunna separeras från SSB budget. Utöver detta beslutade man att SSB skulle hyra ut tomten till aktiebolaget som grundats för tomten Slottsgatan 3. 889 Våren 2013 fördes projektet till representantskapet och arbets-

222

och näringsministeriet för bedömning. Enligt SSB:s styrelse skulle renoveringen av den gamla fastigheten ha kostat 3–5 miljoner euro. Dessutom var det enligt styrelsens uppfattning mycket svårt att hyra ut lokalen för kontorsbruk, eftersom det fanns så många lediga lokaler i Helsingfors. Enligt styrelsen var den nya byggnaden nödvändig.890 Efter att representantskapet godkänt byggprojektet ville SSB att arbets- och näringsministeriet skulle utreda ”byråns rättsliga ställning och behörighetsfrågor för att säkerställa hur SSB:s planerade byggprojekt på Skatudden kan genomföras och vilket slags beslutsförfarande det krä891 ver”. Arbets- och näringsministeriet ansåg att byggprojektet var motiverat och uppmanade SSB att tänka på några omständigheter. Enligt ministeriet var lånebeloppet som krävdes för att uppföra den nya byggnaden stort och den förväntade avkastningen låg långt in i framtiden. För att projektet skulle kunna inledas krävdes att SSB:s finansiering var stabil under hela lånetiden. Ministeriet visste att lästavgiften eventuellt skulle ersättas med en mer stabil finansieringsmodell. Kontinuiteten i SSB:s finansiering väckte alltså ingen akut oro. Ministeriet funderade på den risk som SSB tog i och med byggprojektet och konstaterade att den var hanterbar eftersom bostäderna när som helst kunde realiseras. Ministeriet förutsatte i sitt brev att SSB själv skulle övervaka byggprojektet. På så sätt skulle ansvaret för projektet ligga direkt på SSB:s verkställande direktör eller en anställd som anställts särskilt för detta ändamål.892 Den nya fastigheten började praktiskt taget se möjlig ut. SSB lämnade in en ansökan om bygglov hösten 2012.893 Projektet var enligt representantskapet, ministeriet som övervakade SSB och Helsingfors stad motiverat och lagligt. Frågeställningarna i anslutning till planändringen hade främst handlat om den kommande byggnadens taklinjer och parkeringsarrangemang. Ingen verkade sakna den gamla fastigheten. Skatuddens värdefulla område skulle snart få sitt första nybygge på länge.894

SSB byter ledning Hösten 2012 avslutades en nästan 30 år lång epok i SSB. Martti Karlsson meddelade på ett styrelsemöte att han skulle gå i pension. Under de sista åren av sin karriär hade han sett till att byggprojektet på Slottsgatan 3 kommit i gång ordentligt. Karlssons sparsamma ekonomiska linje fortsatte fram till slutet av karriären. ”Verksamhetskostnaderna minskas nästan utan undantag. Utgångspunkten är dock att serviceverksamheten ska skötas väl”, stod det i den sista budgeten från Karlssons tid.895 Det behövdes pengar till byggprojektets inledande kostnader och Karlsson föreslog att man skulle sälja Mepala på Runsala, tre stugor i Ylläs och klubben i Kotka. Försäljningen skulle kunna ge SSB 800 000 euro till räntekostnaderna i början av bygget.896

223

SSB var tvungen att dra åt svångremmen på grund av byggprojektet, men också för att fördelningen av lästavgiften hade blivit ofördelaktig för SSB. Det fanns många mottagare av den årliga lästavgiften och SSB kunde inte vara säker på att få den avgiftsnivå som man vant sig vid. År 2012 var planen på att ersätta lästavgiften med en budgetbaserad finansieringsmodell ännu inte offentlig. Martti Karlsson var orolig för SSB ekonomi ända till slutet och kunde inte gå i pension i lugn och ro. SSB var på väg att ta det största steget i sin historia och riskerna i samband med det var inte helt under kontroll. Men nu var det andras tur att fortsätta. Karlsson intervjuades i Frivakt hösten 2012. Han berättade i sin avskedsintervju att han hade ”hållit en hög profil mot sjömännen” och att det arbetet hade hjälpt honom att orka på SSB trots alla svårigheter. Karlssons politiska neutralitet och hans handlingskraft hade räddat Sjömansservicebyrån under de svåra åren på 1980- och 1990-talet. Karlsson beskrev sin ledarstil som ”asketisk”.897 Kanske var just asketism den rätta stilen i en bransch där allt verkar vara i rörelse. De röster som kritiserade SSB ansåg att SSB fanns till ”för sin egen skull”.898 Martti Karlsson höll inte alls med. Under hela sitt ledarskap betonade han att SSB fanns till för sjömännen. Vad det slutligen innebar hade varit en central fråga i Martti Karlssons karriär. I november 2012 protokollförde SSB:s styrelse beslutet att Niklas Rönnberg hade valts till ny verkställande direktör för SSB.899 Rönnberg, som tidigare arbetat som skeppsbyggnadsingenjör och expert inom rederinäringen, hyste tilltro till SSB:s situation i sin första ledare i Frivakt. Han oroade sig för SSB:s ställning, alltså om ”beslutsfattarna och intressegrupperna” insåg SSB:s betydelse. Precis som sina föregångare hänvisade Rönnberg till att ILO:s konventioner befäste SSB:s roll. Samma meningsskiljaktigheter i olika former hade kretsat kring sjömansserviceverksamheten från start. Deras kärna utgjordes av ILO:s normer och de nationella realiteterna samt de politiska konstellationerna genom vilka ILO:s normer granskades. ”Vi bör också minnas att vår verksamhet är baserad på internationella konventioner”, skrev Rönnberg. På SSB kom man definitivt ihåg det. Vilka andra han syftade på med ”vi” lämnades osagt.900 Kanske var meningen också riktad mot SSB själv. Den anknöt till SSB:s ganska fria ställning inom den finska förvaltningen och den otillräckliga övervakningen av SSB:s verksamhet. Rönnberg tyckte att båda dessa saker var speciella.901 Som SSB:s nya direktör betonade Rönnberg arbetet med att förbättra sjömännens arbetshälsa.902 Han menade att främjandet av sjömännens arbetshälsa ökade rederiernas konkurrenskraft och arbetssäkerheten. Utvecklingen av arbetshälsan som inletts i början av 2000-talet hade blivit den rådande tanken på SSB. Enligt Rönnberg var det SSB:s uppgift att försöka ”påverka den mänskliga faktorn”, det vill säga hur sjömännens

224

Målet med SSB:s kursverksamhet har alltid varit att inspirera deltagarna till självutveckling och en meningsfull fritid både ombord och i land. Verksamhetsledaren Martti Karlsson uppmanade en gång SSB:s anställda att komma med idéer till alla möjliga slags kurser som intresserade sjömännen. Den enda begränsningen var att de inte skulle utövas ”uppe i luften eller under ytan”. Bilden visar deltagarna på en reparbeteskurs. Foto: Sjömansservicebyråns arkiv

motivation och arbetsglädje utvecklades.903 I SSB:s vardag innebar arbetshälsolinjen att pilotfasen för ForMare-projektet inleddes tillsammans med Sjömanspensionskassan. Tanken med arbetshälsoprogrammet ForMare var att ge sjömännen ”verktyg för livsförändring”, vilket Annina Railo och Minja Murtomaa konstaterar i sin undersökning av projektet. Under 2000talets andra decennium var över hälften av männen och kvinnorna inom sjömansyrket minst lätt överviktiga.904 I praktiken inriktades dock en stor del av Rönnbergs uppmärksamhet på att föra byggprojektet på Slottsgatan 3 framåt. Vardagen på SSB:s hankade sig framåt. Under Rönnbergs första år som verkställande direktör ordnade SSB nio arbetshälsoevenemang där sammanlagt 108 sjömän deltog. Antalet var relativt litet, eftersom utvecklingen av arbetshälsan hade lyfts fram som SSB:s viktigaste uppgift. Även kursverksamheten befann sig i svårigheter. Antalet kurser minskade till ungefär hälften från året innan, mätt både i antalet arrangerade kurser och i antalet sjömän som deltagit i kurserna. Kursutbudet som Martti Karlsson byggt upp hade kollapsat på bara ett år.905 Enligt Rönnberg åtgärdade man

225

den falnande kursverksamheten bland annat genom att ordna kurser för sjömännen enligt deras egna önskemål. Förfarandet kunde enligt Rönnberg ifrågasättas, även om det höll SSB:s kursverksamhet vid liv.906 Den nya direktören stod inför samma frågor som SSB:s tidigare direktörer: Hur skulle man få kontakt med sjömännen och få reda på deras behov? Rönnberg ropade till sjömännen i Frivakt precis som Matti Haarma hade gjort 40 år tidigare: ”[Vi behöver] också er hjälp, för utan att veta vad fältet vill ha av oss är det svårt utveckla verksamheten i rätt riktning.”907 Tyvärr var antalet svar lika måttligt som under tidigare årtionden. Rönnberg såg detta som ett av SSB:s grundläggande problem.908 Under Rönnbergs tid som verkställande direktör gjordes inga större förändringar i organisationen eller verksamhetsgrunderna. Han hade velat förnya SSB:s verksamhetskultur, men stötte på förändringsmotstånd.909 Men bakom de dagliga rutinerna stormade det. I april 2014 beslutade SSB:s styrelse slutligen officiellt att börja byggandet av den nya fastigheten på Slottsgatan. Som verkställande direktör för SSB var Niklas Rönnberg ansvarig för övervakningen av projektet.910 Situationen var konfliktfylld. Bakom kulisserna hade Rönnberg blivit oense med Sjömansservicebyråns styrelse.911 Han hade velat överlåta skötseln av byggprojektet och den nya fastigheten till andra personer. En orsak till det var att Rönnberg inte litade på entreprenören Larmix Oy:s förmåga att klara av det planerade projektet. Till exempel skulle den erfarna byggherren Sjömanspensionskassan ha varit ett bra alternativ enligt Rönnberg.912 I det andra numret av Frivakt 2014 avslöjade han sin besvikelse över byggprojektet. Hör detta verkligen till våra åligganden och har vi det kunnande som behövs för att förverkliga ett dylikt projekt? Som VD med ansvar för den lagstadgade verksamheten, måste jag tyvärr medge att jag ser vissa frågetecken i hur vi skall ro iland detta.913

Rönnberg motiverade sina tvivel bland annat med att byggprojektets budget hade ökat med nästan 50 procent från den ursprungliga planen och att byggprojektets belåningsgrad var uppe i 85 procent. ”Den som är med då fastighetsprojektet står färdigt, under sensommaren 2016, kommer att kunna uttala sig om hur det gick”, sammanfattar Rönnberg i ledaren.914 Texten väckte stor uppmärksamhet på sjöfartsfältet. Det stod klart att styrelsen, med riksförlikningsmannen Esa Lonka som ordförande, och verkställande direktören Rönnberg hade helt olika åsikter om vad SSB borde göra. Rönnberg ansåg att det var exceptionellt att en offentlig aktör som SSB själv ägde sin fastighet. Enligt honom borde SSB ha koncentrerat sig på att erbjuda

226

Niklas Rönnberg var verkställande direktör för SSB 2013–2014. Under hans korta tid som verkställande direktör låg SSB:s fokus på att bygga en ny fastighet på Skatudden. Innehållsmässigt såg Rönnberg SSB framför allt som en utvecklare av ”den mänskliga faktorn” inom sjöfarten. Under hans tid betonades idén om helhetsbetonad arbetshälsa på både arbetsgivar- och arbetstagarsidan. Rönnberg lämnade självmant tjänsten på SSB 2014 efter att ha hamnat i konflikt med SSB:s styrelse i samband med byggprojektet på Slottsgatan. På bilden Niklas Rönnberg (t.v.) och Esa Lonka (t.h.), som då var ordförande för SSB:s styrelse. Foto: Pekka Karppanen/Sjömansservicebyråns arkiv

sjömännen service och inte på att agera byggherre. Enligt Rönnbergs erfarenhet hade projektet emellertid kommit så långt att det inte längre kunde avbrytas. Den oroliga verkställande direktörens tankar fick inget gensvar hos arbets- och näringsministeriet, och Rönnbergs ställning i SSB:s ledning började bli ohållbar. Till slut vägrade han att underteckna byggprojektets entreprenadavtal. Detta innebar att samarbetet med SSB:s styrelse hade blivit omöjligt.915 Som Rönnberg skrev i Frivakt tänkte han inte vara med och bevittna färdigställandet av nybygget på Slottsgatan 3 år 2016. Därför meddelade han SSB:s styrelse att han avgår och övergår till nya uppgifter sommaren 2014.916 Nästa ledare i Frivakt hade skrivits av en man som var bekant för både sjömännen och SSB:s anställda. ”Då jag läste ledaren i senaste Frivakt, var det inte svårt att gissa att min efterträdare skulle byta arbetsplats”, skrev Martti Karlsson, som hade kallats tillbaka till arbetet från pensionen.917 Han ville än en gång motivera byggprojektets betydelse. Enligt honom var nybygget en utmaning för SSB, men det skulle ha varit för dyrt att repa-

227

rera den gamla byggnaden. Karlsson var också bekymrad över SSB:s verksamhet i stort. Enligt honom borde SSB göra en ny utvärdering av sin serviceverksamhet och göra nödvändiga kursändringar. Karlsson ansåg att det var särskilt viktigt att få kursverksamheten att växa igen efter den ”stora svackan”. Han ansåg att man snart måste hitta de rätta formerna för sjömansservicearbetet, för ”[b]ara på det sättet har SSB:s verksamhet också en ljus framtid”.918 Karlsson tycktes ta den mörka framtiden för givet. I SSB:s budget för 2015 stod det att ”Kursverksamheten kommer att få mer pengar och utvecklas till en av de viktigaste tjänsterna”.919 SSB:s framtid började byggas upp på en välbekant grund efter Niklas Rönnbergs period. Martti Karlsson ville få in SSB på rätt väg innan han gick i pension igen. Situationen var dock svår. SSB:s gamla fastighet på Slottsgatan skulle rivas under 2014 och SSB skulle sommaren 2014 flytta till tillfälliga lokaler i Olympiaterminalen i Södra hamnen i Helsingfors. Det hade beslutats att lästavgiften skulle ersättas med budgetbaserad finansiering från och med början av 2015.920 Arbets- och näringsministeriet krävde att nivån på SSB:s basservice inte fick sjunka trots byggprojektet.921 På många håll hade dock servicens omfattning försämrats. Beroende på perspektivet stod SSB antingen inför nya möjligheter eller allvarliga hot.

Sampsa Sihvola greppar SSB:s roder En av Martti Karlssons viktigaste uppgifter var att hitta en ny verkställande direktör för SSB. När ansökningstiden för tjänsten gick ut hösten 2014 hade det kommit in många ansökningar. I en hård konkurrens valde man Sampsa Sihvola till uppdraget. Karlsson, som verkade lättad, konstaterade i sin sista ledare i Frivakt i slutet av 2014: ”En ny verkställande direktör för SSB har just valts. Han tillträder i början av nästa år. Sampsa Sihvola är till sin utbildning sjökapten, så jag kan med lugn i sinnet överlämna rodret i hans händer och gå i pension för andra gången.”922 Trots Karlssons tillitsfulla ord var Sihvolas första känsla i sitt nya jobb förvirring. Enligt Sihvola hade SSB ingen ordentlig verksamhetsplan eller strategi. Dessutom övervakades verksamheten inte tillräckligt väl.923 SSB:s långa historia och stora resurser hade gett Sihvola en annan syn på hur SSB:s vardag såg ut i praktiken. Den nya verkställande direktören hade dock redan skapat sig en egen uppfattning om vilka frågor SSB borde koncentrera sig på i framtiden. Han hade innan han började som verkställande direktör skrivit en text om SSB:s framtid, där han beskrev SSB:s verksamhet fem och tio år efter att han inlett sitt arbete. I visionen som han skrev 2014 framhävs hans strävan efter att skapa en expertbaserad verksamhetskultur på SSB. Denna tanke var förståelig, för efter 40 års verksamhet hade man till exempel fortfarande inte specificerat utbildningskraven för

228

SSB:s ombud. Inte heller expertkunskaperna om sjömännens välfärd var problemfri i SSB:s dagliga arbete. Expertkunskaper användes till exempel i arbetshälsoprojekt som ForMare, men då hämtades kompetensen externt, utanför SSB. Det var viktigt att man löste dessa problem för att säkerställa effekten av SSB:s arbete.924 Sihvola såg sjömännens egen motivation och gemenskap som faktorer som förbättrade sjöfartens produktivitet och konkurrenskraft. Prioriteringarna var något annorlunda än hos Rönnberg och Karlsson, men tankarna gick åt samma håll. Arbetet för sjömännens helhetsbetonade hälsa motiverades framför allt med att det var en fördel för rederierna och viktigt för den finska sjöfartens överlevnad. Sihvola skrev att undersökningar visade att pengarna som investerades i arbetshälsa fick arbetsgivaren tillbaka upp till nio gånger. Enligt hans vision skulle SSB kunna ”visa att service ger bättre hälsa”.925 Sihvolas visioner förde med sig nya nyanser till SSB:s ideologi, men SSB:s grunder förblev desamma. Lagen styrde SSB:s sätt att strukturera sitt arbete i offentligheten. Verksamhetsberättelserna rapporterade om den årliga studieverksamheten, även om olika hobbykurser utgjorde hörnstenen i SSB:s kollapsade kursverksamhet. Det var dock inte längre fråga om egentlig studieverksamhet. Det gamla sättet att rapportera sådana resultat som lagen förutsatte att SSB skulle rapportera fortsatte. Den nya verkställande direktören hade svårt att ändra den praxis som varit gällande från första början.926

Via rådstugan till nya lokaler Den nya verkställande direktörens viktigaste uppgift var att färdigställa byggprojektet på Slottsgatan 3. Den misstro som Niklas Rönnberg väckt mot hela projektet gjorde det dock inte lättare att börja det nya jobbet. Som tur var hade SSB:s styrelseordförande Esa Lonka följt och koordinerat planeringen av nybygget från början och hjälpte den nya verkställande direktören att snabbt uppdatera sig om projektet. Trots åren av planering förlöpte inte byggprojektet problemfritt. Huvudentreprenören Larmix Oy hade problem med tidsplanen, betalningarna och kvaliteten, vilket ledde till att huvudentreprenadavtalet slutligen måste hävas i januari 2017. Innan samarbetet med Larmix upphörde var man tvungen att förlänga tidsplanen för bygget flera gånger. På grund av det haltande samarbetet var SSB:s nya verkställande direktör och styrelse tvungna att lägga ner mycket resurser på att lösa problemen. Sampsa Sihvola fick svara på journalisternas frågor flera gånger medan byggentreprenaden pågick. I Rakennuslehti citerades Sihvolas syn på situationen när byggnaden stod färdig vintern 2018.

229

Jag är orolig för den finska byggkulturen i allmänhet. Man gör måndagsexemplar, bär sig dumt åt och sköter saker via underleverantörer till underleverantörernas underleverantörer.927

Helsingin Sanomat skrev om sina misstankar om oklar konkurrensutsättning och bortkastade offentliga medel. Byggprojektet hade dock godkänts av arbets- och näringsministeriet från början, så det fanns inga oklarheter i detta avseende, om man inte ville ifrågasätta motiven till ministeriets beslut. Alla diskussioner kring byggprojektet har inte dokumenterats och därför är det svårt att bedöma kritiken mot projektet. Kanske förvånades Helsingin Sanomat över Sjömansservicebyråns roll som byggherre över huvud taget. SSB:s styrelseordförande Esa Lonka ansåg att nybygget hand928 lade om att upprätthålla fastighetsegendomen. Det var sant att den gamla byggnaden hade nått slutet av sin livslängd och att det inte skulle ha varit ekonomiskt smärtfritt för SSB att renovera den. I och med den nya byggnaden började SSB hyra ut ett tiotal hyresbostäder på den fria marknaden. Enligt lagen fick SSB vara delägare i ett fastighetsbolag, så lagligt sett fanns det inga problem med fastighetsegendomen i sig. SSB ägde ju även andra fastigheter. Bostadsuthyrning nämns inte i SSB-lagen, men enligt ministeriets tolkning var uthyrningsverksamhet möjlig. Med tanke på SSB:s framtida finansiering var den nya situationen lysande. 929 SSB skulle snart ha en fastighetsegendom på tiotals miljoner euro ovanpå sitt kontor, och genom att hyra ut den kunde man i framtiden producera bättre tjänster för sjömännen. När de nya lokalerna stod färdiga kunde SSB flytta tillbaka till Skatudden från de tillfälliga lokalerna i Olympiaterminalen. På första våningen hade man inrett ljusa och moderna lokaler för Sjömansservicebyrån. Byggnadens ljusa väggar utstrålade en ny epok. När de nya lokalerna var färdiga fick SSB:s ledning mer tid över till att utveckla själva verksamheten. I början av 2020-talet publicerades SSB:s nya strategi och vision för arbetet. De sammanfattade SSB:s mål för det nya decenniet: ”Sjömännen mår bra både fysiskt och psykiskt. Man trivs i fartygsarbetsgemenskapen. Sjömansyrket är intressant och attraktivt.”930 Dessutom satte SSB upp som mål att öka sjömännens sociala gemenskap. I den nya visionen betonades SSB:s expertis om sjömännens välfärd. Det här var ett nytt sätt att motivera SSB:s verksamhet. De tidigare motiven som var relaterade till moralen, samhället och arbetsglädjen kompletterades med ”expert-SSB”.931 I den nya strategin ingick bland annat att undersöka begreppet välfärd. SSB satte nu upp målet att ta reda på vilka effekter dess tjänster hade på de olika ”delområdena av sjömännens välfärd”.932 På detta sätt strävade SSB i framtiden efter att producera expertkunskaper tillsammans med sina samarbetspart-

230

Sampsa Sihvola har lett Sjömansservicebyrån sedan 2015. Som före detta sjökapten och tack vare sitt arbete på rederierna känner Sihvola väl till sjöfartens realiteter och krav på 2000-talet. Under hans ledarskap har SSB målmedvetet utvecklat sin organisation och strategi för att tillgodose sjömännens servicebehov. För Sihvola hör rederisamarbetet och sjömännens helhetsbetonade hälsa till SSB:s huvudsakliga uppgifter. På bilden presenterar Wasalines tekniska chef Jonas Teir (t.h.) M/S Aurora Botnias kontrollrum för SSB:s verkställande direktör Sampsa Sihvola (t.v.) 2022. Foto: Pekka Karppanen/Sjömansservicebyråns arkiv

ners och översätta dessa kunskaper till praktiskt servicearbete. Riktlinjerna är dock inte helt nya, eftersom SSB alltid har förlitat sig på samhällsvetenskaplig forskning. SSB:s första långvariga ledare var ju samhällsvetare i grund och botten. Det faktum att man lyfter fram expertkunskaper som ett strategiskt delområden innebär dock nya tongångar. Under 2000-talets tredje decennium vill man få expertkunskaper att bli mer framträdande i SSB:s praktiska arbete. Nytt är också att expertkunskaperna till synes är fria från politiska kopplingar. Dessa kopplingar doldes inte på 1970-talet, utan informationen om sjömännens arbetsförhållanden var medvetet vänsteremancipatorisk. Nu har expertarbetet kring arbetstagarens välbefinnande blivit mer neutralt, även om det ofta motiveras genom rederiernas intressen.

231

I den organisation som offentliggjordes 2022 kallas ombuden för fartygsservicekoordinatorer, vilket återspeglar deras utvidgade uppgiftsfält och den nya tidens inställning. Den nya organisationen strävar också efter att åtgärda de problem med arbetsledningen som SSB länge dragits med. SSB:s ledare har alltid varit ensam i sin ställning. I och med den nya organisationen försöker man bryta ner de gamla hierarkierna och få till en välfungerande vardag på SSB. I SSB:s nya strategi ställdes det nya krav även på själva ombudsarbetet. ”Mötet” med sjömännen lyftes fram som en viktig dimension av ombudsarbetet. Termen reflekterar strävan efter att förändra uppfattningen om ombudsarbetet som en rent statistisk distribution av SSB-material. Mötet innebär en mer omfattande mänsklig växelverkan, vars mål är att förbättra sjömannens välbefinnande och förstå hans eller hennes situation. Genom att omdefiniera ombudsarbetet tror man också att ombudsarbetets genomslagskraft ökar.933 Under hela sjömansserviceverksamhetens historia har man funderat över ombudsarbetets betydelse och dimensioner. Redan i början av Handelsflottans välfärdsråds arbete konstaterades det att ett simpelt mopedbud inte kunde utföra ombudsarbete, eftersom man i samband med biblioteksbyten också var tvungen att utföra upplysningsarbete.934 Mångfalden i ombudsarbetet har i intervjuer förklarats av bland andra SSB:s tidigare anställda Juhani Rinne, Pekka Karppanen och Aino Pohjola.935 I detta avseende var mötet som en dimension av ombudsarbetet inte nytt. Att termen möte lyfts fram i SSB:s strategi säger dock något om de förändrade kraven. Ett ombud kan inte längre vara som en ombudsman i den gamla världen, utan måste kunna möta sjömännen så att mötet har andra verifierbara betydelser än utbytet av varor eller information.936 Utvecklingen av dessa möten är en central utmaning under SSB:s sjätte decennium.

Världens bästa sjömansservice På 50 år har SSB blivit expert på strukturomvandling. Dess blåsiga verksamhetsmiljö har dock inte blivit stabilare, utan SSB är fortfarande tvungen att utveckla och försvara sig själv. Petteri Orpos regeringsprogram som publicerades sommaren 2023 innehöll en riktlinje om att slopa statsandelen för Sjömansservicebyrån. Detta kan i värsta fall innebära att man lägger ner SSB:s verksamhet. SSB står inför den allvarligaste krisen i sin historia. Man måste än en gång bevisa sin betydelse som sjömännens välfärdsproducent. I sjömansserviceverksamhetens historia har man frågat sig vad som är en lämplig nivå på sjömännens sociala trygghet, sociala rättvisa och välfärd. I denna utveckling har det funnits fyra viktiga variabler: sjömännen, rederinäringen, finska staten och Internationella arbetsorganisationen. Dessa fyra har i mer än 50 år tvistat om vad ett anständigt arbetsliv till sjöss är och hur mycket det får kosta.

232

Under dessa årtionden har Sjömansservicebyrån blivit en del av den finska sjöfartsbranschens struktur. SSB:s ramar har vuxit sig stora. Fastigheten Slottsgatan 3 och Nordsjö sjömanscenter i Helsingfors berättar om ett välmående land som tar hand om sina anställda och dem som utför välfärdsarbetet. Ett arbete som i årtionden byggde på frivillighet och donationer, men som har fått en stabil finansiering. Utifrån sett har välfärdsarbetet för sjömännen uppnått allt det som pionjärerna inom det tidiga välfärdsarbetet strävade efter för över hundra år sedan. Finska sjömän arbetar numera under mänskliga förhållanden. De är inte längre något som bättre folk förfasar sig över, utan utbildade yrkesmän vars ställning är tryggad i internationella och nationella lagar och konventioner. Sjömansservicebyrån kan stolt se sig om i början av sitt sjätte verksamhetsdecennium. Sjömännens alienation och övergivenhet samt de unga sjömännens otrygghet, som det tidiga SSB betraktade som sina största bekymmer, har till stor del försvunnit. Utvecklingen i det moderna Finland har varit svindlande. Förändringarna i sjöfartens vardag har varit så stora att det krävs distans för att spåra dem. I efterhand kan man fråga sig vem som förändrades och vem som förändrade samhället? Var det SBB som drev förändringen eller var SSB tvungen att anpassa sig till den oavbrutna strukturomvandlingen? Sanningen ligger säkert mellan dessa två ytterligheter. SSB har varit en del av statsförvaltningen och samtidigt befunnit sig utanför den. SSB har försökt påverka sjömännens ställning genom informationsförmedling, seminarier och informella kontakter. Samtidigt har arbetsmarknadsorganisationerna som hört till SSB:s förvaltning främjat sina åsikter. Resultatet av detta påverkansarbete syns i sjömännens vardag på många sätt. Å ena sidan har SSB velat hålla sig gömd och göra sitt arbete i fred. Ibland har man blivit en spelplan för arbetsmarknadsorganisationernas maktkamp och ett redskap i den politiska kampen. SSB har alltid kunnat ta hand om inte bara sjömännen utan också sig själv. Sjöfartsbranschen som kryssade sig fram i strukturomvandlingen höll sig med nöd och näppe vid liv i Finland under 1980- och 90-talets kaos. Denna svåra epok lyfte fram SSB:s självbevarelsedrift, när den tio år långa tillväxtperioden byttes ut mot en långsam förtvining. SSB kämpade för sin existens och fann slutligen en väg ut ur svårigheterna under Martti Karlssons ledning. Kampen för tillvaron innebar ibland att man förskönade statistiken och gömde sig bakom den. Huruvida SSB:s verkliga vardag syntes genom ministeriets fönster är en bra fråga. Vi kan bara gissa i vilken utsträckning SSB enbart lyckades göra sig själv oumbärligt, och i vilken utsträckning dess fokusområden verkligen träffade sjömännens smärtpunkter och gav dem lindring. Utvärderingen av SSB:s genomslagskraft har genom hela dess historia varit bristfällig.

233

Trots svårigheterna har SSB alltid strävat efter att vara betydelsefull för sjömännen. För att uppnå detta mål har SSB:s verksamhetsledare och verkställande direktörer ropat ut mot haven och hamnarna och bett om råd. Sjömannen har alltid stått i centrum för SSB:s verksamhet, men paradoxalt nog är det sjömännen som har vänt SSB ryggen på många ställen. De verkställande direktörer som frågat efter sjömännens tankar har nästan utan undantag besvarats med tystnad, eller i bästa fall ett dämpat muttrande. En orsak till detta beteende finns i sjömansserviceverksamhetens långa historia. Innan SSB grundades funderade man på hur man skulle förändra sjömännen genom upplysning och självbildning. När SSB grundades började man se på saken ur sjömännens synvinkel. Hur skulle de omgivande strukturerna förändras för att bli bättre för sjömännen? Det här är kärnan i ILO och idéerna om arbetarskydd, som var nya på den tiden. Problemet var att det i detta nya perspektiv fanns något att lära både för sjömännen och för ombuden som arbetade med dem. Vill sjömännen vara med och förändra sin miljö? Kan de byta perspektiv? På 1970-talet hade man nästan 100 års upplysningsverksamhet bakom sig. Hur skulle perspektivet bli inkluderande och medborgarvänligt? Det tar lång tid att förändra olika mentaliteter och attityder. Sjöfartsbranschens karaktär som ett genomfartsyrke för unga män hjälpte inte heller till att nå ut med SSB:s budskap. Många sjömän ville ge sig ut på äventyr utanför det finska samhället. SSB, som under den första tiden erbjöd samhällelig delaktighet, hade inte ett lika lockande utbud som hamnstäderna i den stora världen.937 I och med utflaggningsvågen arbetade största delen av SSB:s kundkrets på passagerarfartygen. Detta orsakade en identitetskris hos SSB. SSB och dess föregångare hade under hela sin verksamhet profilerat sig på att betjäna sjömännen i fjärrtrafiken. På 1980-talet var man tvungen att lära sig att tänka om. Man hamnade i en situation där SSB inte fick kontakt med sin egen kundkrets. Det var oklart vad de anställda på passagerarfartygen behövde. SSB:s idé om en sjöman som plöjde världshaven stod i kontrast med sjöfartens nya struktur. SSB:s kunder seglade främst på Östersjön. Lösningen på problemet var att byta ut SSB:s huvudprodukt från samhällelig delaktighet till arbetshälsa. Med denna förändring hamnade SSB på samma våglängd som den nationella strategin. Till slut lärde sig också sjömännen att känna igen arbetshälsa och arbetsglädje som uttryck för sina egna intressen. Genom denna förändring byggde SSB upp sin identitet igen. I de nordiska länderna ligger servicen i allmänhet på en mycket hög nivå. Verksamheten är av samma typ i dessa länder, även om Finland för närvarande har den mest omfattande verksamheten. Situationen i de nordiska länderna är

234

bra jämfört med situationen i den övriga världen, eftersom servicen där till största delen sköts av frivilligorganisationer eller genom sjöman938 skyrkornas verksamhet.

I regeringens proposition från 2014 med förslag om att avskaffa lästavgiften beskrivs situationen för sjömansserviceverksamheten i Finland. I propositionen konstateras att sjömansserviceverksamheten i Finland hör till de bästa i världen. Efter SSB:s och den finska sjöfartens stormiga årtionden var detta inte självklart. De finska beslutsfattarna, arbetsmarknadsorganisationerna och statsförvaltningen har trott på sjömansservicearbetets betydelse även när hela sjöfartsbranschen har riskerat att störta samman. Å andra sidan har just sjöfartskrisen gjort SSB mer relevant än tidigare. Sommaren 2023 sätts den politiska viljan kring SSB på prov. SSB har dock starka motiv som stöd för sin existens: den nationella lagstiftningen, de internationella konventionerna och den inhemska sjöfartssektorn som garanterar försörjningsberedskapen. Det behövs aktörer till sjöss, men det är inte längre så lätt att locka nya sjömän till branschen. Bättre arbetsförhållanden skulle dels förbättra sjöfartsbranschens dragningskraft, dels skulle de nuvarande arbetstagarna orka med sitt arbete bättre.939 En viktig fråga är om sjömännen hittar de tjänster som SSB erbjuder? Lika viktig är frågan om SSB kan se vad sjömännen behöver för att upprätthålla sin välfärd. Det finns allt mer information och forskning till stöd för SSB:s arbete. Uppfattningarna om arbetstagarens behov och hur välfärden ska byggas upp blir allt tydligare. Samtidigt klarnar också SSB:s arbetsfält. Internationalismen har ända sedan starten utgjort grunden för SSB:s verksamhet. Utan ILO:s avgörande insats skulle det inte ha blivit något av hela sjömansservicesystemet. Genom hela sin historia har SSB samlat in och vidarebefordrat information om sjömansyrket och dess föränderliga förhållanden. Finland har långsamt anslutit sig till det internationella systemet för social rättvisa. För att Sjömansservicebyrån ska kunna upprätthålla detta system för egen del måste man följa sjöfartens utveckling och reagera på förändringar i den. SSB ger också service till ett växande antal internationella sjömän. Deras behov skiljer sig från de finska sjömännens behov. Genom dem uppfyller SSB sitt internationella uppdrag om att skapa mänskliga villkor inom sjöfarten.940 Även om arbetsvillkoren för sjömän som seglar under finsk flagg har blivit bättre, finns det mycket att förbättra i den universella sociala tryggheten inom sjöfarten. Social trygghet är fortfarande en kostnadsfråga. Utan internationell reglering är det svårt att motivera de högre fraktpriserna som den sociala tryggheten ger upphov till. I detta avseende blir SSB:s arbete för de internationella sjömännen allt viktigare. Det finska samhället behöver sjömännen – och sjömännen behöver samhället i hamnen och ombord.

235

Kuva: Sampsa Sihvola Merimiespalvelutoimiston arkisto

I och med digitaliseringen har många grindvakter för den finska världsbilden tvingats ge vika för internationella aktörer. SSB har varit med och byggt upp de finska sjömännens världsbild, men nu måste också SSB svara på den utmaning som digitaliseringen innebär för informationsförmedlingen och de splittrade världsbilderna. Kanske kan den gamla världens grindvakter och upplysningsmän i framtiden bli värdefulla följeslagare. Sjömännen lever på stora djup. Numera har dock tystnaden bytts ut mot digitalt buller. Aktörer som SSB kan i framtiden skapa en känsla av samhörighet och mening i en värld med överflöd. Förr bröt ombuden och SSB:s paket tystnaden med information. I dag behövs mänsklighet och tystnad i bullret och informationshavet. Det är lika svårt att möta detta buller på egen hand som det en gång i tiden var att möta tystnaden.

236

237

Personregister Ahrenberg, Eric 51 Alvarado, Luis 41 Anttila, Reijo 168 Aulen, Jyrki 211 Bergholm, Kenneth 220 Bergroth, Elis 15, 16 Berndt, Johansson 74 Biugos, Wilfredo 186 Ehrnrooth, Robert G. 151 Eklund, Holger 62, 68, 69, 71, 72 Forsskåhl, Per 142, 143 Haarma, Matti 78, 83, 84, 85, 95, 100, 102, 103, 105, 106, 107, 111, 113, 114, 115, 123, 125, 126, 130, 132, 134, 136, 137, 138, 139, 140, 142, 143, 144, 157, 158, 159, 161, 162, 166, 205, 226 Haarma, Ulla 135 Hallberg, Hilding 37 Halonen, Tarja 138 Harberg, Justus 69, 78, 101 Hartman, Greta 95 Herrala, Jouko 219 Hohto, Heimo 78 Hollström, Keijo 173 Holopainen, Päivi 168 Hänninen, Kauko 69, 102, 117 Härmä, Antti 102 Jaatinen, Helena 194 Johansson, Bengt 32 Johansson, Berndt 74 Jormalainen, Onni 64, 69, 102, 117, 121, 138, 167, 168, 169

Järvinen, Valto 101, 103, 109, 120, 123, 130, 135, 138, 139, 140, 143, 158, 164, 165, 173, 180 Kajanus, Harri 102, 131, 132, 140 Kanerva, Veikko 42, 46, 51, 74, 78, 95, 100, 101 Karanko, Esa 88 Kari, Sirkka 107 Karlsson, Martti 162, 163, 165, 166, 167, 171, 172, 182, 184, 186, 187, 188, 192, 195, 196, 198, 203, 204, 205, 206, 209, 211, 212, 213, 214, 220, 221, 223, 224, 225, 227, 228, 229, 233 Karppanen, Pekka 172, 188, 189, 196, 198, 199, 211, 212, 232 Karttunen, Sakari 102, 103, 104, 115, 116, 135 Katas, Hillevi 102 Keitele Olavi 74, 77, 78, 85, 86, 91, 92, 94, 101, 109 Kekkonen, Urho 68 Koivisto, Erkki 78, 101 Koivisto, Mauno 84 Koivisto, Tellervo 84 Kotro, Matti 118, 126 Kuusi, Pekka 70 Laakso, Vuokko 93 Lahtinen, Alli 86 Lehtonen, Reino 157 Lindroth, Margit 69 Lonka, Esa 226, 229 Lundström, Edvin 25, 26 Murtomaa, Minja 225 Mäkelä, Uljas 91, 92 Mäki, Heli 102 Nikander, Tauno 74 Nylund, Sven-Erik 77

238

Orpo, Petteri 232 Peltonen, Milja 142 Pennanen, Väinö 69 Piela, Jaakko 102 Pohjola, Aino 115, 118, 121, 122, 232 Rafaello, Efren 186 Railo, Anniina 225 Rasilainen, Ulla 132 Rinne, Juhani 63, 65, 67, 69, 74, 102, 123, 134, 198 Rislakki, Henrikki 101, 138 Rokkanen, Pentti 78, 101 Rosnell, Toivo 74 Rönkkö, Pertti 104, 105, 115, 118, 138 Rönnberg, Niklas 224, 225, 226, 227, 228, 229 Saarni, Heikki 171, 194 Saijonmaa, Tauno 34, 40 Sihvola, Sampsa 228, 229, 236 Sjöman, Juhani 118 Suko, Seppo 69, 102 Söderholm, Erkki 51, 54 Tiiri, Juhana 51 Toivanen, Juha 174 Trast, Veikko 138, 141, 143 Uuro, J. F. 25, 26 Välläri, Niilo 31, 34, 36, 39, 46, 51, 55, 56, 61, 67 Wahlroos, Bror 151 Waltari, Toivo 12, 17 Wilson, Woodrow 20

239

Referenser Del 1 Moralens tid 1

2 3

6 7 8 9 10 11 12 13

Om den nuvarande situationen inom den internationella sjöfarten, t.ex. Bauer 2008. T.ex. Nurmio 2005, 105. Samma erfarenhet tas upp i Timo Ahos avhandling ”Tuhansia töitä, valvottuja öitä: Etnografinen tutkimus rekkamiesten työnteosta ja rekkamieheydestä tiekuljetusalan käytännöissä”. Långtradarchaufförernas manlighet byggde enligt Aho på förmågan att klara sig långt hemifrån, klara av påfrestningar själv och kunna hantera oväntade situationer och tristess. Aho 2019. Raimo Salokangas, författare till Rundradions historieverk, använde detta bildspråk när han refererade till ”den första generationens” historieforskning. Översättarens anmärkning: På finska kallades detta tidiga arbete för sjömännen för ’huoltotoiminta’, det vill säga ’vårdverksamhet’. I den här boken används ordet välfärdsverksamhet på svenska. Se diskussionen om det finska begreppet på sidan 58. Uusi Aura 9.5.1914 Alasuutari 1990, 128. Uusi Aura 9.5.1914 Waltari 1910, 21 Li & Mg 2002, 381. Waltari 1910, 24. Waltari 1910, 21–25. Komiteamietintö 1932: 5, 50–60; Komiteamietintö 1971: B 95, 4; Waltari 1910, 21–23.

14 15 16

17 18 19

20 21

24 25 26 27

Komiteamietintö 1932: 5, 121. Komiteamietintö 1932: 5 50–53. Komiteamietintö 1932: 5, 65. (Citerar Merilakivaliokunnan mietintö från 1872.) Komiteamietintö 1921: 22. Kettunen 2001, 100–114. Harjula, Kivimäki, Malinen & Nevalainen 2023, 383–385; Liikanen 1995, 17–185; Starck 2006, 9–46; Markkola 2007, 100–124; Sulkunen 2003, 241–242; Alapuro-Stenius 1987, 8–15. Harjula, Kivimäki, Malinen & Nevalainen 2023, 377–385. Till exempel ville ståndspersonerna i Tyrväntö i början av 1900-talet inte ha någon form av samarbete med socialdemokraterna. Hattulas kommunarkiv: Tyrvännön arkisto: A2 Kuntakokousten pöytäkirjat 1907–1921. Det finska folkbildningsarbetet var centralstyrt. Många föreningar verkade från Helsingfors till exempel genom att skicka cirkulär eller ambulerande talare till landskapen. Koivu 2012, passim. I detta verk används föreningens ursprungliga stavning, vars felaktiga form Helsingin Sailors Home (jfr. Sailor’s) behölls på Slottsgatan 3 i Helsingfors även när byggnaderna ersattes med nya. Brunila 1982, passim: Waltari 1910, passim. Kansanaho 1983, 63. Merimiehen ystävä Painos B Nro 3, 1950, 18–19. Kansanaho 1983, 75.

240

28 29 30 31

32 33 34 35

36 37 38

39 40 41 42 43 44 45

46 47

Tamperelainen No 108, 16.9.1889. Komiteamietintö 1929: 4. Kansanaho 1983, 61–62; Komiteamietintö 1971: B 95, 4. Komiteamietintö 1929: 4, 20; ILO:s rekommendationer lyfter fram samma problem. Waltari 1910, 90–99. T.ex. Markko 2002, 274. Kansanaho 1983, 73; Waltari 1910, 85. Kansanaho 1983, 53–54; ”Niilo Vällärin kirjoitus STT:lle ”Pääsy merimiestoimeen” 14.7.1961. MEU/TYA. Intervjuer med Martti Karlsson och Aino Pohjola. Kansanaho 1983, 310. Waltari 1910, 24–25. Merimiehen ystävä Painos B Nro 3, 1950, 15, 19–20; Waltari 1910, 59, 63–75, 87. Waltari 1910, 191. Komiteamietintö 1929: 4, 21; Waltari 1910, 24. Ibid. Komiteamietintö 1929: 4, 21. Brunila 1982. Kansanaho 1983, 74–75. T.ex. Komiteamietintö 1929: 4, 21; Lakiesitys merimiesten huoltorahastoksi 1951, 1. METY/KA. Kettunen 2001, 231–232; Wiswall 1970, 153–155. T.ex. Kettunen 2001, 232–233; Kansainvälisen työjärjestön perussääntö, sosiaaliministeriö 1964. H28/VK/TYA. Kansainvälisen työjärjestön perussääntö, sosiaaliministeriö 1964. H28/VK/TYA. Wiswall 1970, 153–157; Kettunen 1997, 44–47; ”Kansainvälinen työjärjestö ja Suomi”, ILO 1963, H28/VK/TYA.

Kettunen 2001, 236, i Finland t.ex. Ha:1; Ha2/METY/KA; ILO bedriver fortfarande detta arbete. Dess betydelse bestäms inte heller i dag enbart genom de ratificerade konventionerna, utan rekommendationerna i sig ger sjömännen argument för att förbättra sin egen ställning. T.ex. Bauer 2008, 659. 51 T.ex. Komiteamietintö 1971: B 95, 5; Wiswall 1970, 135–137; ”ILO – 50 vuotta merenkulkijain hyväksi”. Navigator 10/1969, H28/ VK/TYA. 52 ILO rekommendation nr 9, 1920. 53 ILO rekommendation nr 9, 1920; Komiteamietintö 1929: 4, 28–29. 54 Komiteamietintö 1929: 4, 28–29. 55 Komiteamietintö 1929: 4, 29–43. 56 T.ex. Luis Alvarado valtioneuvostolle 27.2.1953. FG6/MEU/TYA. 57 Komiteamietintö 1952: 36, 2. 58 Komiteamietintö 1932: 5, 65–71. 59 Bergenheim 2020, 205. 60 Komiteamietintö 1923: 23. 61 Komiteamietintö 1926: 12. 62 Komiteamietintö 1929: 4, 18. 63 Komiteamietintö 1921: 15–17. 64 Komiteamietintö 1923: 17; 2–3. 65 Komiteamietintö 1929: 4. 66 Komiteamietintö 1929:4, 23. 67 Komiteamietintö 1929: 4, 35. 68 Ibid. 69 Buenos Airesin konsulin Kirje Pastori Kalervo Grundströmille 14.11.1923. 23S/ UAMBA/KA(Oulu). 70 Ulkoasiainministeriön kirje Lontoon lähetystölle 27.3.1935. 23.A:2/UAML/KA(Oulu). 71 Komiteamietintö 1929: 4, 35. 72 ”Ministry of labour and national service – seamen’s welfare officer Survey” 23.A:1/UAML/ KA(Oulu). 73 Komiteamietintö 1929: 4, 32. 50

75 76

77 78 79

82 83 84 85 86 87 88 89 90 91

92 93

”Joint programme of the british social hygiene council and the british council for the welfare of the mercantile marine 1934– 1935” 23.A:16/ UAML/KA(Oulu). Uusi Aura 9.5.1914. Komiteamietintö 1929: 4, 33. Under 1960-talet rapporterades det fortfarande om sjömän som blivit kvar i ”aktern” i Spanien. Konsulatet upplevde att det var svårt att hjälpa dessa sjömän, till exempel för att det var svårt att hitta dem. FG12/MEU/TYA. Komiteamietintö 1929, 4, 23. Komiteamietintö 1929: 4, 23. Edvin Lundström Suomen Lontoon lähetystölle 9.4.1931. 23.A:5/ UAML/KA(Oulu). J.F. Uuro Suomen Lontoon lähetystölle 31.3.1931. 23.A:5/ UAML/ KA(Oulu). Edvin Lundström Suomen Lontoon lähetystölle 9.4.1931. 23.A:5/ UAML/KA (Oulu). Signaturen ”Sjömansvän” skrev om samma sak i sin artikel i tidningen Uusi Aura 1914. Finländarna ville tillbringa sin fritid i finska sjömanshem. De nationella skillnaderna mellan sjömanshemmen ansågs vara ganska betydande i artikeln. Uusi Aura 9.5.1914. Ibid. Ibid. Komiteamietintö 1929: 4, 27. Kaukiainen 2008, 399–400. Kettunen 2001, 234. Jensen 2011, 215. ILO:s rekommendation 48/1936. Kettunen 1997, 57–59. Komiteamietintö 1935: 11, 4–5. Merityökomitean kirje Sosiaaliministeriölle 1943. Ha:1/METY/ KA. Soukola 2003, 153–157. Kaukiainen 2008, 400; Komiteamietintö 1952: 36, 2.

241

94 Komiteamietintö 1952: 36, 2–3. 95 Kaukiainen 2008, 399–404. 96 T.ex. Komiteamietintö 1926: 12, 5–7. 97 Suomen laivanpäällystöliiton kirje merityökomitealle 4.11.1942. Ha:1/METY/KA. 98 Ibid. 99 Ibid. 100 Komiteamietintö 1971: B 95, 10–13. 101 Komiteamietintö 1971: B 95, 5, 10. 102 Komiteamietintö 1971: B 95, 10–13. 103 I England grundades offentligt finansierad välfärdsverksamhet 1940 och i Frankrike 1939. I Sovjetunionen var det fackföreningsrörelsen som ansvarade för välfärdsverksamheten. I England fanns dock hamnspecifik välfärdsverksamhet redan i början av 1930-talet. 104 ILO:s rekommendation nr 70 ”Social trygghet för sjömän” 1946; Merityökomitean selvitys sosiaaliministeriölle 30.11.1946.1/ METY/KA. 105 ILO:s rekommendation nr 70/1946. 106 Merityökomitean selvitys sosiaaliministeriölle vuodesta 1947. 1/METY/KA. 107 Merityökomitean selvitys sosiaaliministeriölle 1.4.1949; 20.11.1951. 1/METY/KA. 108 Soukola 2003, 81. 109 Merityökomitean kirje sosiaaliministeriölle 25.1.1949. 1/METY/ KA. 110 Niilo Välläri ändrade senare stavningen av sitt namn till Wälläri. I detta verk används formen Välläri. 111 Merityökomitean arkisto 1946– 1952. 1/METY/KA.

112 Internationella arbetsorganisationens Philadelphiadeklaration 1944. Internationella arbetsorganisationen hade i Philadelphiadeklarationen från 1944 konstaterat att en ”varaktig fred endast kan åvägabringas, om den grundas på social rättvisa.” Om fackföreningsrörelsens betydelse i Soukola 2003, 228–235; Kettunen 2001, 236–242, 245– 246. 113 Kettunen 2001, 240–241; Kettunen 1997, 68–71. 114 Alasuutari 1996, passim. 115 Merityökomitean pöytäkirja 17.9.1951. 1/METY/KA. 116 Merimiesten opintotoimikunnan urheilujaoston pöytäkirja 11.10.1951. HC19/TSL/TYA. 117 Työväenasiain valiokunnan lausunto 9.11.1960 HE 58/1960; Vastaus Taisto Sinisalon kysymykseen Nro: 282 6.2.1970, valtiopäiväasiakirjat/EA. 118 Se sidan 23. 119 Lästavgiften var en avgift av skattenatur som betalades av handelsfartyg som bedrev handelssjöfart till utlandet och som var införda i Finlands fartygsregister samt av utländska fartyg som bedrev handelssjöfart till Finland. Avgiftens storlek baserades på fartygets nettodräktighet. Ur lästavgifterna har det delats ut medel till välfärdsverksamheten för sjömän och till sjöräddningsverksamheten. Avgiften började samlas in på 1700-talet. 120 Soukola 2003, 337. 121 Kauppalaivaston urheilutoimikunnan toimintakertomus 1952. HC19/TSL/TYA; ABF:s bibliotekarie Kerttu Värn skrev i sin korrespondens från 1950-talet mycket om ordnandet av olika kurser och tillställningar. En stor

del av dessa kurser behandlade olika mötestekniska frågor, till exempel uppgörandet av protokoll. Kerttu Värnin kirjeenvaihto TSL:n kanssa. HB5/TSL/TYA; Kaarninen, Ojala, Valtonen 2023, 431–432. 122 Kiuru 1966, 9; Laine 2016, 200–201; Oittinen 1939, 171–180; Komiteamietintö 1950:2, 87. 123 Merityökomitean pöytäkirja 28.9.1951. 1/METY/KA. 124 Merimiesten opintotoimikunnan urheilujaoston pöytäkirja 11.10.1951, HC19/TSL/TYA. 125 Ibid. 126 Merityökomitean pöytäkirja 15.11.1951. 1/METY/KA. 127 Ibid. 128 Merityökomitean pöytäkirja 16.11.1951. 1/METY/KA. 129 Komiteamietintö 1929: 4. 130 Komiteamietintö 1957: 10, 5–6. 131 T.ex. Komiteamietintö 1968: B 86. 132 Luonnos laiksi merimiesten huoltorahastosta 7.12.1951. 1/ METY/KA. 133 Luonnos laiksi merimiesten huoltorahastosta 14.12.1951. 1/ METY/KA. 134 Merityökomitean kokous 20.12.1951. 1/METY/KA. 135 Merityökomitean kokous 4.1.1952. 1/METY/KA. 136 Luonnos laiksi merimiesten huoltorahastosta 14.12.1951. 1/ METY/KA. 137 Soukola 2003, 81–106. 138 Soukola 2003, 81. 139 T.ex. Soukola 2003, 184; Intervju med Jussi Rinne. Välläri hade bett Rinne att ansvara för arbetsförmågan hos i synnerhet isbrytarnas besättningar när Rinne sökte arbete vid Handelsflottans välfärdsråd 1961. 140 Komiteamietintö 1952:36, 73–74.

242

141 Ibid. 142 Vastalause ehdotukseen uudeksi merityöaikalaiksi. SLY/Hallberg. 15.7.1948. 1/METY/KA. 143 Ibid. 144 Soukola 2003, 86. 145 Suomen laivanvarustajain yhdistyksen lausunto ehdotukseen laiksi merimiesten huoltorahastosta 12.6.1953. Ea:135 Dno 1963/938/STM/KA. 146 Ibid. 147 Valtiovarainministeriön lausunto ehdotukseen laiksi merimiesten huoltorahastosta 18.5.1953. Ea:135 Dno 1963/938/STM/KA. 148 Merimieskotiyhdistyksen lausunto ehdotukseen laiksi merimiesten huoltorahastosta 8.6.1953; Merimieslähetysseuran lausunto ehdotukseen laiksi merimiesten huoltorahastosta 30.9.1953. Ea:135 Dno 1963/938/ STM/KA. 149 Merimieskotiyhdistyksen lausunto ehdotukseen laiksi merimiesten huoltorahastosta 8.6.1953. Ea:135 Dno 1963/938/ STM/KA. 150 Kauppalaivaston opintotoimikunnan lausunto ehdotukseen laiksi merimiesten huoltorahastosta 16.10.1953. Ea:135 Dno 1963/938/STM/KA. 151 Kauppalaivaston opintotoimikunnan lausunto ehdotukseen laiksi merimiesten huoltorahastosta 16.10.1953. Ea:135 Dno 1963/938/STM/KA. 152 Suomen Kirjastoseuran lausunto ehdotukseen laiksi merimiesten huoltorahastosta 15.3.1953. Ea:135 Dno 1963/938/STM/KA. 153 Suomen Merimieslähetysseuran lausunto ehdotukseen laiksi merimiesten huoltorahastosta 30.9.1953. Ea:135 Dno 1963/938/ STM/KA.

154 Merityökomitean pöytäkirja 16.9.1951. 1/METY/KA. 155 Komiteamietintö 1954: 4, 9–13. 156 Ibid; Kettunen 2001, 90–91. Kettunen skriver om prioriteringsordningen för arbetarnas krav. Enligt honom tog arbetarnas lokalorganisationer tag i arbetarskyddsfrågorna först när de frågor som ansågs vara viktigare, till exempel lön och arbetstid, hade nått en tillfredsställande nivå. Utvecklingen av den sociala tryggheten för sjömän tycktes också ske enligt samma logik. 157 T.ex. Välläris inställning till sjömännens drickande, Handelsflottans välfärdsråds inställning till sjömännens alkoholkonsumtion. 158 Luis Alvarado valtioneuvostolle 27.2.1953. FG6/MEU/TYA. 159 Ibid. 160 Työväenasiain valiokunnan lausunto 9.11.1960. HE 58/1960; vastaus Taisto Sinisalon kysymykseen Nro 282, 6.2.11970, valtiopäiväasiakirjat/EA; Kauppalaivaston huoltoneuvoston toimintakertomus vuodelta 1960. H25/VK/TYA. 161 Merimiesasiain neuvottelukunnan mietintö 1959. Ea:224 Asiakirjoja 938-1075 (1959–1959) Dno 956/938 -59/STM/KA; Kauppalaivaston huoltoneuvoston toimintakertomus vuodelta 1960. HD1/KHN/TYA; Merimiesasiain neuvottelukunnan kirje sosiaaliministeriölle 27.4.1959. Ea:224 Asiakirjoja 938-1075 (1959–1959) Dno 956/938 -59/STM/KA. 162 Sosiaaliministeriön kutsu merimiesasiain neuvottelukunnan jäseneksi 17.12.1958. 1/MAN/KA. 163 Merimiesasiain neuvottelukunnan kirje sosiaaliministeriölle 14.2.1959. Ea:224 Asiakirjoja 9381075 (1959–1959) Dno 956/938 -59/STM/KA.

164 Merimiesasian neuvottelukunnan selostus valtiontilintarkastajille 4.6.1964. 1/MAN/KA. 165 Merimiesasian neuvottelukunnan selostus valtiontilintarkastajille 4.6.1964. 1/MAN; Merimiesasiain neuvottelukunnan selvitys sosiaaliministeriölle 25.1.1968. 1/MAN/KA; Suomen Merimies-Unionin lausunto Sosiaali- ja terveysministeriölle koskien työmarkkinajärjestöjen välisiä suhteita 14.7.1970. FG19/ MEU/TYA. 166 Merimiesasiain neuvottelukunnan mietintö ”Merenkulkijoiden huoltotoiminnan edistäminen”, 21.4.1959. Ea:224 Asiakirjoja 9381075 (1959–1959) Dno 956/938 -59/STM/KA. Betänkandet byggde till stor del på Sjöarbetskommitténs betänkande från 1953. 167 Lag om lästavgift 189/36. 168 Merimiesasiain neuvottelukunnan kirje Sosiaaliministeriölle 27.4.1959, Ea:224 Asiakirjoja 9381075 (1959–1959) Dno 956/938 -59. STM/KA. 169 Merimiesasiain neuvottelukunnan mietintö 1959, HD1/KHN/ MEU/TYA. 170 Merimiesasiain neuvottelukunnan mietintö 1959, 3–5. Ea:224 Asiakirjoja 938-1075 (1959–1959) Dno 956/938 -59/STM/KA. 171 Merimiesasiain neuvottelukunnan mietintö 1959, 5–7. Ea:224 Asiakirjoja 938-1075 (1959–1959) Dno 956/938 -59/STM/KA. 172 HE 58/1960. 173 Merimiesasiain neuvottelukunnan kirje sosiaaliministeriölle 17.3.1960. 1/MAN/KA. 174 Ibid. 175 Työväenasiain valiokunnan lausunto 9.11.1960. HE 58/1960/ Valtiopäiväasiakirjat/EA. 176 Kauppalaivaston huoltoneuvoston toimintakertomus vuodelta 1960. HD1/KHN/TYA.

243

Del 2 Medborgarskapets tid 177 T.ex. Komiteamietintö 1950: 2. Där anges följande: ”… Endast högklassiga medborgare med en demokratisk övertygelse garanterar en effektiv och framgångsrik demokrati. Kontinuerlig medborgarfostran hör således till demokratins grundförutsättningar. Att tillgodose det informationsbehov som medborgarfostran medför är en av det fria folkbildningsarbetets viktigaste uppgifter”; Harjula, Kivimäki, Malinen & Nevalainen 2023, 383–385; Kaarninen, Ojala, Valtonen 2023, 431–432. 178 Pertti Alasuutari definierar tiden efter andra världskriget som ”moralekonomins” tid. (Alasuutari 1996) I den här boken utspelar sig dock moralens tidsålder tidigare i historien. Betoningen av medborgarskapet innebär i kontexten för den här boken att välfärdsverksamheten övergår från ideella och moralistiska aktörer till att skötas av den offentliga makten. I detta avseende övergick moralens tidsålder till att betona medborgarskapet, fastän de moraliska utgångspunkterna i välfärdsarbetet fortfarande syntes på många håll. 179 HS 19.4.1961. 180 Pöytäkirja Kauppalaivaston huoltoneuvoston järjestäytymiskokouksesta 14.9.1960. H25/ VK/TYA. 181 Kauppalaivaston huoltoneuvosto r.y:n ohjesääntö, 1960. H25/ VK/TYA. 182 Anomus lästimaksujen saamiseksi. Kirje Merenkulkuhallitukselle 10.1.1961. HD1/KHN/MEU/TYA.

183 Kauppalaivaston huoltoneuvoston pöytäkirjat 20.10. 1960; 15.12.1960; Kauppalaivaston huoltoneuvoston toimintakertomus 1960. HD1/KHN/TYA. 184 Kauppalaivaston huoltoneuvoston toimintakertomus 1960. HD1/KHN/MEU/TYA. 185 Bidragsbelopp under det första året: socialministeriet 4 miljoner mark och lästavgifter cirka 6,5 miljoner mark. 186 Handelsflottans idrottskommission slogs ihop med Handelsflottans välfärdsråd 1960. 187 Anomus lästimaksujen saamiseksi. Kirje Merenkulkuhallitukselle 10.1.1961. HD1/KHN/MEU/ TYA. 188 Kauppalaivaston huoltoneuvosto r.y:n ohjesääntö, 1960. H25/ VK/TYA. 189 Hallituksen pöytäkirja 28.1.1963; Ohjesäännön muutosehdotus 19.4.1963. HD2/KHN/MEU/TYA. 190 Kauppalaivaston huoltoneuvoston toimintasuunnitelma 1961. HD1/KHN/MEU/TYA. 191 Vapaavahti 1/69, 3. MP. 192 Kauppalaivaston huoltoneuvoston toimintasuunnitelma vuodelle 1961. HD1/KHN/MEU/TYA. 193 Hallituksen pöytäkirja 15.12.1960. HD1/KHN/MEU/TYA. 194 Hallituksen pöytäkirja 27.3.1961. HD1/KHN/MEU/TYA. 195 Kauppalaivaston huoltoneuvoston toimintasuunnitelma vuodelle 1961. HD1/KHN/MEU/TYA. 196 HS 17.1.1962. 197 Huoltoneuvoston tiedotuslehti 1/1963. MP. 198 Kauppalaivaston huoltoneuvoston toimintakertomus 1961. HD1/KHN/MEU/TYA. 199 Kauppalaivaston toimintakertomus 1962. HD2/KHN/MEU/TYA. 200 Ibid.

201 Hallituksen kokous 27.3.1961. Kauppalaivaston huoltoneuvosto. HD1/KHN/MEU/TYA. 202 Ibid. 203 Soukola 2003, 235–236; Hallituksen pöytäkirja 15.12.1960. HD1/ KHN/MEU/TYA. 204 Hallituksen pöytäkirja 16.11.1961. HD1/KHN/MEU/TYA. 205 Kauppalaivaston huoltoneuvoston ehdotus valtioneuvostolle 15.12.1961. HD1/KHN/MEU/TYA. 206 WHO:s tekniska rapporter Nr 224, 1961, 4–5. https://apps. who.int/iris/bitstream/handle/10665/40496/WHO_TRS_224. pdf?sequence=1&isAllowed=y. 207 Ibid. 208 Kauppalaivaston huoltoneuvoston ehdotus valtioneuvostolle 15.12.1961. HD1/KHN/MEU/TYA. 209 Niilo Välläri Suomen merimieskotiyhdistykselle 21.9.1961. FG12/MEU/TYA. 210 Ibid. 211 Ibid. 212 Kauppalaivaston huoltoneuvoston ehdotus valtioneuvostolle 15.12.1961. HD1/KHN/MEU/TYA. 213 Välfärdsrådets viktigaste arbetsformer var idrotts-, biblioteksoch studieverksamhet. Genom dessa försökte man styra innehållet i sjömännens fritid, men de kunde inte avhjälpa de större problemen med beteendet i hamnarna. 214 Oittinen 1939, 171. 215 Liikanen 1995, 17–185; Starck 2006, 9–46; Markkola 2007, 100–124; Sulkunen 2003, 241– 242; Alapuro–Stenius 1987, 8–15. 216 Kauppalaivaston huoltoneuvoston tiedotuslehti Nro 1 1963, 5. MP. 217 Ibid. 218 T.ex. Vapaavahti 2/73. Matti Haarma, verksamhetsledaren för

244

den nybildade Sjömansservicebyrån, kritiserade sjömännen för att vara passiva och konstaterade att verksamheten inte var möjlig utan att sjömännen själva var aktiva. Sjömansservicebyrån hade inte blivit kontaktad av sjömännen en enda gång. 219 Översättarens anmärkning: I finskan dröjde sig vård-termen kvar mycket längre än i svenskan, både inom arbetarskyddet och inom välfärdstjänsterna för sjömän. På svenska har kyrkan använt sig av begreppet sjömansvård, men i övrigt talade man om sjömännens välfärd mycket tidigare än på finska. 220 Bergenheim 2020, 207–208; Komiteamietintö 1957: 10, 5–6; Komiteamietintö 1945:11, 1–17. 221 Komiteamietintö 1954: 4. Idén om ”riksplanering” handlar om strävan att se nationen som en kontrollerbar och formbar helhet; Kettunen 2001, 115. Pertti Alasuutari skriver att man under planekonomins tid trodde att samhällsproblemen kunde lösas genom vetenskaplig planering och organisering. (Alasuutari 1996) 222 Bergenheim 2020, 20–21. 223 Bergenheim 2020, 207–208; I betänkandet av delegationen för sjömansärenden om främjande av sjömännens välfärdsverksamhet från 1959 (Merimiesasian neuvottelukunnan mietintö ”Merimiesten huoltotoiminnan edistäminen”), hänvisar man fortfarande till sjömännens välfärdsverksamhet i hamnarna som en lösning på ”den sociala frågan”. HD1/KHN/MEU/TYA. 224 T.ex. Työväen sivistysliitto 1919–1949; Kalela 1978, 76–77; Kettunen 2001, 91. 225 Sivonen 2006, 83–84.

226 Komiteamietintö 1950:2, 87–89. 227 Ibid. 228 Oittinen 1939, 182–186. 229 Oittinen 1939, 171. 230 Laine 2016. 231 Samma förmyndargrepp kan också uttydas i verksamheten för ABF:s flyttbara bibliotek som riktade sig till skogshyggen. Bibliotekens ”ombud” Kerttu Värn hade en hjärtlig relation till sina kunder på skogshyggena, men det var uppenbart att det handlade om ett förhållande mellan upplysningsmannen och de upplysta. Kerttu Värnin kirjeenvaihto ja raportit TSL:lle. HB5/ TSL/TYA. 232 Kauppalaivaston huoltoneuvoston toimintakertomus 1961. HD1/KHN/MEU/TYA. 233 T.ex. Hallituksen pöytäkirja 2.4.1963. HD2/KHN/MEU/TYA. 234 Siirtokirjastojen matkakertomukset 1950-luvulta. HB6/TSL/ TYA. 235 Raportti siirtokirjastojen suosituista teoksista 1950-luvulta. HB5/TSL/TYA. 236 T.ex. Toimintakertomus 1962; Hallituksen pöytäkirja 17.1.1962. HD1/KHN/MEU/TYA. 237 Komiteamietintö 1965: B 94, 31–32, 9. 238 Oittinen 1939, 172. 239 Soukola 2003, 98, 232. 240 Hallituksen pöytäkirja 22.4.1966. HD4/KHN/MEU/TYA. 241 Hallituksen pöytäkirja 26.4.1966; Tiedotuslehtinen AA-kerhon toiminnasta ja materiaaleista laivoille 26.4.1966. HD4/KHN/ MEU/TYA. 242 Kettunen 2001. Uppfattningen att människan är betydelsefull och psykologiskt komplex spred sig i arbetslivet på 1950-talet. 243 Se sidan 23–24.

244 Kauppalaivaston huoltoneuvoston tiedotuslehti Nro 3 1963, 12. MP. 245 Selostus huoltoneuvoston lisääntyneestä toiminnasta 31.5.1963. HD2/KHN/MEU/TYA. 246 Kauppalaivaston huoltoneuvoston toimintakertomus 1965. HD3/KHN/MEU/TYA. 247 Asiamiehen työpaikkailmoitus 1.7.1963. HD2/KHN/MEU/TYA. 248 Kauppalaivaston huoltoneuvoston tiedotuslehti Nro 1 1963. MP. 249 Kauppalaivaston huoltoneuvoston toimintakertomus 1965. HD3/KHN/MEU/TYA. 250 Sivonen 2006, 98. 251 Senare fick välfärdsrådet ett ombud i Åbo och som bäst ett kontaktmannanätverk av nio frivilliga som täckte de inhemska hamnarna. 252 Kauppalaivaston huoltoneuvoston toimintakertomus 1965. HD3/KHN/MEU/TYA; Kansanaho 1983. 253 HS 9.11.1967. 254 Ibid. 255 Kauppalaivaston huoltoneuvoston toimintakertomus 1965. HD3/KHN/MEU/TYA. 256 Komiteamietintö 1965: B 94, 9. 257 Hentilä 1982, 36; Keskinen L 2011, 56–62; Keskinen L 2010. 258 Oittinen 1939, 181. 259 Harjula, Kivimäki, Malinen & Nevalainen 2023. 260 ”Joint programme of the british social hygiene council and the british council for the welfare of the mercantile marine 1934–1935” 23.A:16; Pastori Erkki Airaksen selvitys Lontoon merimieskirkon rakennushankkeesta 11.3.1937 23.R:2/UAML/KA(Oulu). 261 ”Ministry of labour and national service – seamen’s welfare officer Survey” 23.A:1/ UAML/ KA(Oulu).

245

262 Kertomus kauppalaivaston huoltoneuvoston urheilutoiminkunnan toiminnasta vuonna 1952, HC19/TSL/TYA. 263 Ibid. 264 Ibid. 265 Intervju med Juhani Rinne. Enligt honom var en av sjömansidrottens viktigaste uppgifter på 1960-talet att minska alkoholkonsumtionen. 266 Kauppalaivaston huoltoneuvoston tiedotuslehti 1/1963. ”Urheilu – poimintoja 10 vuoden varrelta.” MP. 267 Ibid. 268 HS 21.2.1962, ”Urheilu täyttää suurimman osan merimiesten vapaa-aikaharrastuksista.” 269 Intervju med Juhani Rinne. 270 Kauppalaivaston huoltoneuvoston tiedotuslehti Nro 1 1963, 9. MP. 271 Radiointervju 13.8.1970, YLE. Oke Jokinen – Holger Eklund. Transkribering: Kauppalaivaston huoltoneuvosto. HD6/KHN/MEU/ TYA. 272 Ibid. 273 Luonnos Holger Eklundin työtodistukseksi 1.3.1971, kirjoittanut Veikko Kanerva. H17/VK/TYA. 274 Justus Harbergs tal vid invigningen av den samnordiska välfärdskonferensen 12.9.1969. Citerad i Vapaavahti 2–3/1969. MP. 275 Hallituksen kokous 23.3.1970. HD6/KHN/MEU/TYA. 276 Ibid. 277 Vapaavahti 1/69, 2. MP. 278 Hallituksen kokous 23.3.1970. HD6/KHN/MEU/TYA. 279 T.ex. Kuusi 1961, 8; Waris 1961, 305; Bergenheim 2018, 47–52; Vapaavahti 2–3/1970 ”Mitä on välfärd?” MP; Merimiesasiain neuvottelukunnan mietintö ”Merimiesten huoltotoiminnan

edistäminen”, 2. 1959. Ea:224 Asiakirjoja 938-1075 (1959–1959) Dno 956/938 -59/STM/KA. 280 Kuusi 1961. 281 Ibid; Kettunen 2001, 117. 282 Bergenheim 2018, 17–52; Till exempel i 60-talets finska läroböcker i historia framgår denna uppfattning tydligt. 283 Pietikäinen 1994a, 239–250. Om sjöfartens allmänna betydelse och utvecklingen av frakttrafiken. 284 Kettunen 2001, 115; Alasuutari 1996. 285 Harjula, Kivimäki, Malinen & Nevalainen 2023, 399. 286 Komiteamietintö 1968: B 86, 13. Argumentationen hos kommittén som diskuterade sjömännens trivsel till sjöss och i hamnarna 1971: B 94 stöder sig också på FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948. 287 Översättarens anmärkning: Som tidigare nämnts kan ’huolto’ betyda vård, men också underhåll eller service. Därför hänvisar Eklund till bensinstationer. 288 Holger Eklunds öppningsanförande: ”Mitä on välfärd?” vid Nordiska sjömanskyrkorådets möte i Siikaranta 14.5.1970. Citerad i Vapaavahti 2–3/1970. MP. 289 T.ex. Komiteamietintö merenkulkijoiden huoltorahastosta 1953. 290 Komiteamietintö 1968: B 86, 8–10; Harjula, Kivimäki, Malinen & Nevalainen 2023, 399. 291 Komiteamietintö 1968: B 86. 292 Holger Eklunds tal vid invigningen av den samnordiska välfärdskonferensen Helsingfors 12.9.1969. Citerad i Vapaavahti 2–3/1969, 35. MP. 293 Ibid.

294 Komiteamietintö 1968: B 86, 9. 295 Om denna utveckling i allmänhet t.ex. Starck 2006, 9–46. 296 Komiteamietintö 1968: B 86, 8. 297 Justus Harbergs tal vid invigningen av den samnordiska välfärdskonferensen 12.9.1969. Citerad i Vapaavahti 2–3/1969, 37. MP; Rönkkö 1975, passim. 298 Komiteamietintö 1968: B 86, 22–30. 299 Kettunen 2001, 117. 300 Bergenheim 2018, 17–54. 301 Sosiaali- ja terveysministeriön kirje Merimies-Unionille koskien valmistavan merityökonferenssin asiakirjoja 24.7.1969. FG19/ MEU/TYA. 302 Utgångspunkten för konferensen var ILO:s rekommendation 48/1936. 303 ”Merityökonferenssissa esillä tärkeitä kysymyksiä”, Veikko Kanerva. Artikel i tidskriften Navigator 10/1969. H28/VK/TYA. 304 Se sidan 19. 305 ”Merityökonferenssissa esillä tärkeitä kysymyksiä”, Veikko Kanerva. Artikel i tidskriften Navigator 10/1969. H28/VK/TYA. 306 Merimiesunionin kirje sosiaaliministeriölle 13.2.1970. FG19/ MEU/TYA; Merenkulun työnantajaliiton lausunto Teknisen työkonferenssin julkilausumiin 17.3.1970; Merenkulkuhallituksen kirje Sosiaali- ja terveysministeriölle 12.3.1970; Sosiaaliministeriön kirje Kansainväliselle työjärjestölle 23.3.1970. H28/VK/TYA. 307 Merimiesunionin kirje sosiaaliministeriölle 13.2.1970. FG19/ MEU/TYA. 308 Merenkulun työnantajaliiton lausunto Teknisen työkonferenssin julkilausumiin 17.3.1970. H28/ VK/TYA. 309 Komiteamietintö 1970: B 34,

246

45. Samma tema tas upp t.ex. i Alasuutari 1996. 310 Merenkulun työmarkkinajärjestöjen kirje Valtioneuvostolle 22.4.1970. FG19/MEU/TYA. 311 Ibid. 312 Merenkulun työmarkkinajärjestöjen kirje Valtioneuvostolle 22.4.1970. FG19/MEU/TYA. 313 Komiteamietintö 1971: B 95; HE 68/1972/Valtiopäiväasiakirjat/ EA. 314 Olavi Keiteleen avauspuhe Merimies-Unionin edustajakokouksessa 31.7.1972. HG1/MEU/TYA. 315 Intervju med Sven-Erik Nylund. 316 Olavi Keiteleen avauspuhe Merimies-Unionin edustajakokouksessa 31.7.1972. HG1/MEU/TYA. 317 Översättarens anmärkning: På finska användes det engelska ordet ’welfare’ i kommitténs namn, Welfare-komitea. Eftersom svenskans motsvarande term välfärd redan användes vid den här tidpunkten kallar jag kommittén för välfärdskommittén. 318 Sosiaali- ja terveysministeriön kirje Merimies-Unionille 8.10.1970 koskien komitean asettamista. FG19/MEU/TYA; Komiteamietintö 1971: B 95; Hallituksen pöytäkirja 18.3.1970; 7.9.1970. FG6/ KLH/MEU/TYA. 319 Voima ja käyttö 11/68. Maskinbefälsförbundets J. Heinonen, som deltog i konferensen, beskrev atmosfären som utmärkt och lösningsorienterad. 320 Wiswall 1970, 160. 321 Merenkulkuhallitus Merimies-Unionille 2.6.1969; Merimies-Unionin kirje Merenkulkuhallitukselle 1.7.1969. FG19/ MEU/TYA; Voima ja käyttö 11/68. I sin artikel berömde maskinbefälsförbundets representant

arbetstagarsidans tillräckliga representation. 322 ILO:s rekommendation 138/1970; Voima ja käyttö 11/68; Komiteamietintö 1971: B 95. 323 ILO:s rekommendation 138/1970. 324 Ibid. 325 Pöytäkirja Suomen ILO-neuvottelukunnan kokouksesta 16.5.1973. H29/VK/TYA. 326 Ibid. 327 Komiteamietintö 1971: B 95, 1–3. 328 Komiteamietintö 1971: B 95, 8. 329 Sivonen 2006, 83–84; Intervju med Martti Karlsson. 330 Sivonen 2006, 83–84. 331 Intervju med Juhani Rinne. 332 Om kommunikationens utveckling t.ex. Kaarninen, Ojala, Valtonen 2023. 333 HS 1.8.1970, ”Suomen laivanvarustajain yhdistyksen ja merenkulun työnantajaliiton asiamieheksi on nimitetty valt. kand. Matti Haarma.” 334 HS 2.5.1970, ”Jyväskylän talvi: Nainenko rasvaa yhteiskunnan rattaat?” 335 HS 15.6.1969, ”Yhdistys 9 ei halua viettää äitienpäivää” 336 https://tulva.fi/lue/yhdistys-9-tasa-arvotyon-aallonharjalla/; http://www.tyovaenliike. fi/wp-content/uploads/2017/04/ Mieskin_on_ihminen.pdf; Intervju med Ulla Haarma; Laimi 2021, 19. 337 Kettunen 2001, 113–117. 338 Laimi 2021, 3–19; Intervju med Ulla Haarma. 339 HS 16.10. 1971 ”Komitea ehdottaa lakia merimiespalvelusta”. 340 Ibid. 341 Navigator 10/69, ”ILO – 50 vuotta merenkulkijain hyväksi.” H28/ VK/TYA. 342 Merimies-Unionin tiedote 25.11.1971. FG20/MEU/TYA.

343 Olavi Keiteleen kirje sosiaalija terveysministeri Alli Lahtiselle 25.11.1971. FG20/MEU/TYA. 344 Merimies-Unionin kirje Sosiaalija terveysministeriölle 16.11.1971. FG20/MEU/TYA. 345 Merimies-Unionin kirje Sosiaalija terveysministeriölle 8.12.1970. FG19/MEU/TYA. 346 HE 68/1972/Valtiopäiväasiakirjat/EA. 347 Ibid. 348 Ibid. 349 HE 68/1972/Valtiopäiväasiakirjat/EA. 350 HE 68/1972/Valtiopäiväasiakirjat/EA. 351 Komiteamietintö 1970: B 34, 45. 352 Sosiaalivaliokunnan mietintö n:o 5, 9.5.1972; Suuren valiokunnan mietintö n:o 39, 16.5.1972 hallituksen esityksen johdosta laiksi merimiesten palveluja opintotoiminnasta 1972. Valtiopäiväasiakirjat/EA. 353 HE 68/1972. 354 Olavi Keiteleen kirje kansanedustaja Uljas Mäkelälle 7.5.1972. HG1/MEU/TYA. 355 Ibid. 356 Finland låg långt efter den västerländska utvecklingen, eftersom till exempel England grundade motsvarande hamnkommittéer redan på 1930-talet och deras verksamhet var mycket aktiv. Problemet började bli att sådana kommittéers betydelse i Finland skulle skada strukturerna för den offentliga välfärden. T.ex. Komiteamietintö 1971. A 25, 14. I betänkandet om socialvårdens framtid varslade man om att den frivilliga sektorns betydelse skulle minska i och med den strukturella utvecklingen.

247

357 Olavi Keiteleen kirje kansanedustaja Uljas Mäkelälle 7.5.1972. HG1/MEU/TYA. 358 Eduskunnan vastaus hallituksen esitykseen laiksi merimiesten palveluja opintotoiminnasta 24.5.1972. Valtiopäiväasiakirjat/ EA. 359 Olavi Keiteleen avauspuhe Merimies-Unionin edustajakokouksessa 31.7.1972. H18/VK/TYA. 360 Unionin hallituksen lausunto 12/72/11 ”Oleskelu satama-alueilla”. Unionin hallituksen esitykset 12/72/1/ Edustajakokous 1972. H18/VK/TYA. 361 Vuosikokous 26.4.1972. HD6/ KHN/MEU/TYA. 362 Intervju med Ulla Haarma; Intervju med Sakari Karttunen. 363 HS 4.6.1972, ”Uusi keskus palvelee merimiehiä Kotkassa.” 364 Hallituksen pöytäkirja 24.6.1972. HD6/KHN/MEU/TYA. 365 Ibid. 366 Kauppalaivaston huoltoneuvoston toimintakertomus 1972; Ehdotuksia rahamenojen supistamiseksi vuodelle 1971, 7.12.1970; Kauppalaivaston huoltoneuvoston toimintasuunnitelma 1971. HD6/KHN/MEU/TYA. 367 Hallituksen pöytäkirja 26.4.1972. HD6/KHN/MEU/TYA. 368 T.ex. Komiteamietintö 1971: B 95. 369 ”Merimiespalvelutoiminta muuttuu – muuttuvatko asenteet?” Vapaavahti 3–4/1972. MP. 370 Många av SSB:s anställda på 1970-talet talade om dessa attityder och den vänsterinriktade världsbilden. Intervju med Sakari Karttunen; Intervju med Pertti Rönkkö; Intervju med Ulla Haarma. 371 Ibid. 372 Lag om service- och studieverksamhet för sjömän 452/1972.

Del 3 Idealismens tid 373 T.ex. intervju med Pekka Karppanen. Detta var en allmän uppfattning bland sjömännen. 374 Pietikäinen 1994a, 239–250. 375 Om denna utveckling t.ex. i Harjula, Kivimäki, Malinen & Nevalainen 2023. 376 Pertti Alasuutari beskriver samma period som ”planekonomins tid”. Denna period definierades enligt honom av tron på att samhällets problem skulle kunna lösas genom vetenskaplig planering och organisation. Dessutom betonar Alasuutari arbetsmarknadsorganisationernas starka roll. Han menar att jämställdhet och demokrati var premisser som allt annat måste utgå från. Alasuutaris synpunkter passar utmärkt in i utvecklingen av Sjömansservicebyråns uppkomst och dess bakgrundsfilosofi. I Sjömansservicebyråns kontext är ”idealism” ett bättre kännetecken för epoken än ”planering”, även om ”planering” också skulle ha varit ett lämpligt paraplybegrepp i och med statens växande socialpolitiska roll och den samhällsvetenskapliga positivismen. Alasuutari 1996. 377 Sosiaali- ja terveysministeriön muistiot 21.8.1972; 23.8.1972. H17/ VK/TYA. 378 HPK 1.9.1972, MP. 379 Kauppalaivaston huoltoneuvoston kirje yhteistyötahoille. Syksy 1972. MP. 380 HPK 25.10.1972; 2.11.1972. MP. 381 HPK 27.9.1972; 10.10.1972; 3.11.1972; 6.11.1972; 21.11.1972; 19.12.1972. MP. 382 Merimiespalvelutoimiston palkat 1.1.1973; Vapaavahti 1/73, MP.

383 HKP 21.11.1972. Jaakko Piela fick en sista varning om användning av alkohol på arbetsplatsen. MP. 384 Lista opintosihteerin paikkaa hakeneista 19.12.1972, MP; HS 23.5.1970 ”Matti Haarma valmistui valtiotieteiden kandidaatiksi”; Intervju med Ulla Haarma; Intervju med Sakari Karttunen. 385 Merimiespalvelutoimiston kirje varustamoille 2.1.1973. MP. 386 HPK 10.10.1972. MP. 387 Översättarens anmärkning: Den officiella förkortningen var Mepa på finska. 388 HPK 19.12.1972. MP. 389 Vapaavahti 1/1973, ”Hyvät merenkulkijat”, 1–2. MP. 390 Ibid. 391 Vapaavahti 1/1973, ”Mepa aloitti”, 12. MP. 392 Vapaavahti 1/1973, ”Postipoiju”, 15. MP. 393 Rönkkö 1975. 394 Rönkkö 1975. 395 Ibid. 396 T.ex. HS 5.1.1973. 397 HPK 15.1.1973; 31.1.1973; 6.3.1973. MP. Intervju med Sakari Karttunen; Intervju med Ulla Haarma. Matti Haarma var mycket medveten om den tekniska utvecklingens möjligheter, eftersom han hade arbetserfarenhet av Rundradions sändningsverksamhet och goda relationer till Rundradion i övrigt. 398 HPK 05.4.1973. MP. 399 HPK 06.3.1973. MP. 400 HPK 31.1.1973. MP. 401 Merimiespalvelutoimiston toimintakertomus 1973. MP. 402 HS 5.1.1973. 403 Ibid. 404 Intervju med Ulla Haarma; Intervju med Sakari Karttunen. 405 Ibid.

248

406 Protokollen från hösten 1972 och våren 1973 innehåller rikligt med planeringsmaterial och SSB:s inställning var i jämförelse med Handelsflottans välfärdsråd mycket framtidsorienterad. 407 Kymen sanomat 15.4.1973, ”Myös Haminan palvelut paranevat – Merimiespalvelutoimisto ottaa Kotkan merimieskeskuksen hoitaakseen.” 408 HS 25.3.1973. ”Onko merimies erimies vai ihminen siitä kuin muut”. 409 Ibid. 410 HS 8.4.1973. ”Merimiespalvelutoimisto vastaa: me emme vaienna merenkulkijoiden tositarpeita” 411 HPK 5.4.1973. MP. 412 Intervju med Ulla Haarma; Intervju med Sakari Karttunen; Intervju med Pertti Rönkkö. 413 Med nationsbyggandet syftar jag till exempel på de nationella kampanjerna om studiecirklar, nykterhet, hygien etc. under 1900-talets första hälft, som syftade till att skapa en modell för en frisk och aktiv medborgare. 414 Lag om service- och studieverksamhet för sjömän, motiveringarna till lagen; Även i SSB:s egen kommunikation betonades detta perspektiv. 415 Intervju med Ulla Haarma; Intervju med Sakari Karttunen; Intervju med Pertti Rönkkö. Under 1970-talet framförde Skeppsbefälsförbundet, redarna och sjömännen vid flera tillfällen sitt missnöje med SSB:s val av personal och obalansen i nyhetsrapporteringen. Orden uttryckte i grund och botten ett missnöje med SSB:s vänsterorientering. 416 Intervju med Sakari Karttunen; Intervju med Pertti Rönkkö; Intervju med Ulla Haarma.

417 Tulo- ja menoarvio vuodelle 1973. 26.4.1973. MP. 418 Vapaavahti 2/1973, ”Maarianhaminassa tavattiin”, 3–11. MP. 419 Vapaavahti 2/1973, ”Millaista merimieskulttuuria?”, 1–2. MP. 420 Vapaavahti 3/1973, ”Merimiespalvelua”, 1. MP. 421 Intervju med Sakari Karttunen; Intervju med Pertti Rönkkö. 422 HPK 10.8.1973. MP. 423 HPK 08.11.1973. MP. 424 Ibid. 425 HPK 11.12.1973. MP. 426 HPK 16.10.1973. MP; Brunila 1982. 427 MEPA:n paikallisorganisaatiot ja yhdysmiesverkosto Suomen satamissa. 9.12.1973. MP. 428 Ibid. 429 Handelsflottans välfärdsråd inrättade ett motsvarande råd i Åbo i början av 1960-talet, men det fick aldrig någon större betydelse. Redan i lagförslaget om välfärdsfonden för sjömän från 1953 föreslogs det att råd skulle inrättas. 430 T.ex. intervju med Sakari Karttunen. Enligt Karttunen var arvet från Handelsflottans välfärdsråd inte betydande för SSB. Verksamheten byggdes upp på ett mycket framtidsorienterat sätt. 431 HPK 16.10.1973. MP. 432 HS 3.12.1973. 433 HS 3.12.1973. 434 SSB kontaktade redarna våren 1973 med målet att påverka byggandet av fritidsutrymmen på nya fartyg. Syftet med dessa utrymmen var att skapa ”en aktiverande och trivsam miljö för sjömännen”. Indelningen i aktivt och passivt tidsfördriv var ett nytt drag i sjömansserviceverksamhetens språkbruk.

Merimiespalvelutoimiston kirje varustamoille ja merenkulun järjestöille 7.3.1973. Veikko Kanervas arkiv, TyarK. 435 HPK 11.12.1973; 26.11.1973; 11.12.1973. MP. 436 HS 3.12.1973. 437 Sakari Karttusen muistio Mepan toiminnasta 1974. HG2/MEU/ TYA. 438 Ehdotus Mepa:n kurssitoiminnasta 1974; MEPA – yhdysmieskurssi, ohjelma 1974. MP. 439 Ibid. 440 Sakari Karttusen muistio Mepan toiminnasta 1974. HG2/MEU/ TYA. 441 Merimiespalvelutoimiston toimintasuunnitelma 1974. HG2/ MEU/TYA. 442 Intervju med Sakari Karttunen; Intervju med Pertti Rönkkö; Intervju med Ulla Haarma; Intervju med Pekka Karppanen. 443 Merimiespalvelutoimiston toimintasuunnitelma 1974. HG2/ MEU/TYA. 444 Överskottet för SSB:s första år var 389 000 mark. HPK 1.3.1974. MP. 445 T.ex. intervju med Pertti Rönkkö. 446 Intervju med Sakari Karttunen; Intervju med Pertti Rönkkö; Intervju med Martti Karlsson; Intervju med Pekka Karppanen; Intervju med Ulla Haarma. 447 Merimiespalvelutoimiston toimintakertomus 1974. MP. 448 Heli Mäen selvitys omasta työtehtävästään 11.12.1978. MP; Intervju med Sakari Karttunen. 449 HPK 14.5.1974.MP. 450 HPK 11.2.1974; 9.4.1974. MP. 451 HPK 16.10.1975. MP. 452 Intervju med Sakari Karttunen; Intervju med Pertti Rönkkö; Intervju med Pekka Karppanen.

249

453 Olavi Keiteleen puhe ”Taloustiedon tarve merillä” 12.2.1974; Merimiespalvelutoimiston tiedote ”Merenkulun taloudellinen seminaari” 1974. HG2/MEU/TYA. 454 Vapaavahti 6/74, 1, 9. MP. 455 Asiamiehen työpaikkailmoitus 1.7. 1963. HD2/KHN/MEU/TYA. 456 Asiamiehen työpaikkailmoitus 1974. Aino Pohjolas hemarkiv. 457 Intervju med Sakari Karttunen. 458 Suomen laivanpäällystöliiton kirje Merimiespalvelutoimiston hallitukselle 8.10.1974. MP. 459 HPK 16.10.1974; 29.11.1974. MP. 460 Asiamiesten toimintaohjeet, Merimiespalvelutoimisto 1974. HG2/MEU/TYA. 461 Intervju med Sakari Karttunen; Intervju med Pertti Rönkkö. 462 Intervju med Sakari Karttunen. I SSB:s arkiv finns flera exempel på alkoholiserade ombud. 463 Intervju med Aino Pohjola. 464 Vapaavahti 6/74, 10. MP. 465 Kaleva 20.10.1977, ”MEPA – Linkki maan ja meren välillä”. 466 ”Aisku huolehtii merimiehistä Pohjois-Suomen satamissa”. HS 27.6.1978. 467 Kaleva 20.10.1977, ”MEPA – Linkki maan ja meren välillä”. 468 Aino Pohjolan työtodistus 21.3.1983. Aino Pohjolas hemarkiv. 469 Intervju med Aino Pohjola. 470 Intervju med Pekka Karppanen; Intervju med Perttii Rönkkö. 471 Jorma Louhivuoren kirje Merimiespalvelutoimiston hallitukselle 1.6.1977. MP. 472 Intervju med Pertti Rönkkö. SSB:s medarbetare kände till sjömännens hamnkultur, men skrev inte om den i dokument eller rapporter. Sjömanskyrkan fördömde inte heller sjömännens hamnvardag, utan försökte

erbjuda hjälp och service i alla situationer. Intervju med Kari Bundsdorf. 473 Intervju med Ulla Haarma. 474 Vapaavahti 1/1975 ”Kolmannelle vuodelle”. MP. 475 T.ex. Vapaavahti 6/1974; 2/1975; 4/1977; 1/1979. MP. 476 Intervju med Juhani Rinne. 477 HS 9.4.1973. ”Virgo paras urheilulaiva”. 478 Poso 2023, 18–23. 479 Ibid. 480 Vapaavahti 1/1974 ”Kuntoharjoittelusta”. MP. 481 Poso 2023,1. 482 Intervju med Juhani Rinne. 483 Vapaavahti 1/1975. MP. 484 Vapaavahti 1/1974. ”mt Mistral vuoden 1973 parhaaksi.” MP. 485 Vapaavahti 1/75. Matti Haarmas ledare. MP. 486 Vapaavahti 5/74, 6/74. Matti Haarmas ledare. MP. 487 Ulla Haarma beskrev med dessa ord början av Matti Haarmas karriär på SSB. Intervju med Ulla Haarma. 488 HPK 19.11.1976. MP. 489 Merimiespalvelutoimiston toimintakertomus 1974; Vapaavahti 5/74, 6/74, 5. MP; Yhdysmieskurssin todistus 1974, Aino Pohjolas hemarkiv. 490 Merimiespalvelutoimiston toimintakertomus 1975; Vapaavahti 1/75. MP. 491 Luettelo Merimiespalvelutoimiston palkkakuluista ja työntekijöistä 28.4.1975. MP. 492 Matti Kotron kirje Merimiespalvelutoimiston hallitukselle 21.3.1975. MP. 493 HPK 7.11.1975; 2.12.1975. MP. 494 HPK 2.12.1975; 15.12.1975. MP. 495 Lag 618/76. 496 HPK 25.1.1977. MP. 497 HPK 28.1.1977; 8.3.1977. MP. 498 Ibid.

499 HPK 8.3.1977; 27.2.1978. MP; Intervju med Pertti Rönkkö. 500 HPK 19.12.1978. MP. 501 HPK 19.3.1975. MP. 502 Intervju med Sakari Karttunen; Intervju med Ulla Haarma; Intervju med Pertti Rönkkö. 503 Suomen laivanpäällystöliiton kirje Merimiespalvelutoimiston hallitukselle 24.11.1975. MP. 504 HPK 2.12.1975; Päätös 5-vuotissuunnitelman kirjoittamisesta hallitus 1.9.1976. MP. 505 T.ex. HPK 19.11.1976. Diskussionen innehåller många tidigare omnämnanden av styrelsen. MP. 506 HPK 27.4.1976. MP. 507 HPK 1.9.1976. MP. 508 Intervju med Sakari Karttunen; Intervju med Pertti Rönkkö; Intervju med Ulla Haarma; Intervju med Aino Pohjola; Intervju med Juhani Rinne; Intervju med Martti Karlsson; Intervjuer med Pekka Karppanen. 509 HPK 27.4.1976. MP. 510 HPK 27.4.1976; 1.9.1976; 6.9.1977; 18.10.1977. MP. 511 HPK 16.5.1977. MP. 512 Vapaavahti 9–10/78. Matti Haarmas ledare. MP. 513 Harri Kajanuksen muistio varustamoseminaarista 20-22.11.1978. MP. 514 Ibid. T.ex. HPK 17.12.1979. MP. Kravet på effektivisering av verksamheten utomlands lyfts fram i flera protokollsanteckningar. 515 Muistio ”Kansainvälinen merimieskeskus Helsingissä” 1979. MP. 516 HPK 28.1.1977. MP. 517 HPK 17.10.1977. MP. 518 HPK 5.9.1978. MP. 519 HPK 31.8.1978. MP. 520 HPK 8.5.1979; 6.11.1979. MP. 521 Muistio ”Kansainvälinen merimieskeskus Helsingissä” 1979. MP. 522 Nurmio 2005, 105.

250

523 Rönkkö 1975, passim; Sakari Karttusen tutkimus ”Opinto-, tutustumis-, ja tiedotusmatka osallistuvana havainnoitsijana cross trade -liikenteeseen” 1979. MP; Intervju med Sakari Karttunen; Intervju med Ulla Haarma; Intervju med Pertti Rönkkö. 524 Merimiespalvelutoimiston toimintasuunnitelma 1978–1982, 6. MP. 525 Intervju med Pertti Rönkkö. 526 Intervju med Ulla Haarma. 527 Intervju med Juhani Rinne; Intervju med Ulla Haarma. 528 Vapaavahti 1/75, MP. 529 Komiteamietintö 1971: A25, 29. 530 Sakari Karttusen muistio ”Opinto-, tutustumis-, ja tiedotusmatka osallistuvana havainnoitsijana cross trade-liikenteeseen” 1979. MP. 531 Komiteamietintö 1971: A25, 8. 532 Komiteamietintö 1971: A25, 10. 533 Vapaavahti 3/1988. MP. 534 Kettunen 2001, 114–117. 535 Sakari Karttusen muistio ”Opinto-, tutustumis-, ja tiedotusmatka osallistuvana havainnoitsijana cross trade-liikenteeseen” 1979. MP. 536 Intervju med Martti Karlsson; Sjöarbetstidslagen 296/1976. Karlsson ansåg att förändringarna i sjömännens arbetstid var de viktigaste faktorerna som förändrade den sociala verkligheten inom sjöfarten under 1970-talet. Enligt Karlsson gjorde den nya semesterpraxisen sjömännen till ”vanliga människor” och förändrade deras välfärd mer än SSB någonsin kunde förändra den genom sin verksamhet. 537 T.ex. Komiteamietintö 1971: A25 13–14. 538 Salokangas 1996, 434–439.

539 HPK 26.8.1981. MP. 540 Vapaavahti 8/78. Matti Haarmas ledare. MP. 541 T.ex. HPK 6.9.1977. MP. Skeppsbefälsförbundets Henrikki Rislakki hade offentligt kritiserat Pertti Rönkkös verksamhet och person i samband med texterna i Frivakt. 542 Merimiespalvelutoimiston yhdysmieskurssin ohjelma 1974. MP. 543 Intervju med Pertti Rönkkö. 544 Intervju med Ulla Haarma; Intervju med Sakari Karttunen; Intervju med Pertti Rönkkö. 545 HPK 6.9.1977. MP. 546 HPK 27.2.1978. MP. 547 Verksamhetsberättelse 1978. MP. 548 Intervju med Sakari Karttunen. 549 Intervju med Ulla Haarma; Intervju med Sakari Karttunen; HPK 6.9.1983. MP. Verksamhetsledaren Matti Haarma sökte i september 1983 vård på grund av alkoholism efter att först ha varit borta från arbetet en vecka utan förklaring. 550 T.ex. intervju med Martti Karlsson. 551 Intervju med Sakari Karttunen; Intervju med Aino Pohjola; Intervju med Juhani Rinne; Intervju med Pekka Karppanen; Intervju med Pertti Rönkkö; Intervju med Ulla Haarma; Intervju med Martti Karlsson. 552 Intervju med Pekka Karppanen; Intervju med Martti Karlsson. 553 HPK 22.1.1980. MP. 554 HPK 15.3.1975; 27.3.1979. MP. 555 HPK 8.5.1979. MP. 556 Intervju med Sakari Karttunen. 557 Suomen laivanpäällystöliiton kirje Merimiespalvelutoimiston hallitukselle 21.5.1979. MP. 558 HPK 12.9.1979; ”Henkilövalinnat Merimiespalvelutoimistossa”.

Selvitys Sosiaali- ja terveysministeriölle 8.10.1979.MP. 559 Soukola 2003, 406–413. Om samma ämne även i Pietikäinen 1994b, 327–334. 560 Muistio Mepan hallitukselle liittyen töiden järjestämiseen. Veikko Hintsanen/Harri Kajanus 22.1.1980. MP. 561 Luonnos Mepan ohjesäännöksi tammikuu 1980; HPK 22.1.1980. MP. 562 HPK 25.2.1980. MP. 563 HPK 18.3.1980. MP. 564 Ibid. 565 HPK 26.3.1980. MP. 566 Ibid. 567 HPK 14.4.1980. MP. 568 Ibid. 569 HPK 9.4.1980. MP. 570 Muistio ”Merimiespalvelutoimiston tilinpäätös 1979”. Per Forsskåhl 1980. MP. 571 HPK 26.5.1980. MP. 572 Veikko Hintsasen kirje Merimiespalvelutoimiston hallitukselle 28.5.1981. MP. 573 Mepan hallinto-ohjesääntö 1980. MP. 574 HPK 14.4.1980. MP. 575 HPK 5.6.1980. MP. 576 Cross Trade -työryhmän väliraportti 4.6.1980. MP. 577 Veikko Hintsasen kirje Merimiespalvelutoimiston hallitukselle 28.5.1981. MP. 578 Toimintakertomus 1981. MP. 579 HPK 23.4.1981. MP. 580 Suomen varustamoyhdistys 1932–1982, 138.

Del 4 Strukturomvandlingens tid 581 Om denna förändring t.ex. i Pietikäinen 1994b, 327–334. 582 Pietikäinen 1994b, 327–334; Ehrnroot 1983; Wahlroos 1983.

251

583 Ehrnrooth 1983, 51. 584 Wahlroos 1983, 37. 585 T.ex. Intervju med Aino Pohjola. 586 Kaukiainen 2008, 494. 587 Kaukiainen 2008, 479–503. 588 Pietikäinen 1994a, 239–250. 589 På 1970-talet fanns det några uthyrningsarrangemang av finska fartyg som kunde jämställas med utflaggning. 590 Komiteamietintö 1977: 73. 591 Komiteamietintö 1977: 73, 75–76. 592 Komiteamietintö 1977: 73, 95. 593 Komiteamietintö 1977: 73, Suomen laivanvarustajayhdistyksen eriävä mielipide. 594 Komiteamietintö 1977: 73, Merenkulun työntekijäjärjestöjen eriävä mielipide. 595 Komiteamietintö 1977: 73, 12–17. 596 Komiteamietintö 1980: 26. 597 Komiteamietintö 1980: 26, 4–5. 598 Komiteamietintö 1980: 26, 13. 599 Komiteamietintö 1980: 26, Merimies-Unionin, Suomen laivanpäällystöliiton ja Suomen konepäällystöliiton eriävä mielipide. 600 Vapaavahti 9–10.1982. ”Lamaan löytyy lääkkeitä”. MP. 601 Vapaavahti 3/1982. ”Toimintasuunnitelma 1983–1987.” MP. 602 Vapaavahti 1/1982, ”Kehitysmaat ja maailman kauppalaivasto”. MP. 603 Merenkulkupoliittinen ohjelma 1984, 4. Merenkulun neuvottelukunta, Helsinki 1984. 604 Vapaavahti 4–5.1984. ”Vihdoinkin yhteinen kannanotto merenkulkupolitiikassa.” MP. 605 Soukola 2003, 432. 606 T.ex. Kettunen 1997, 189–190. Om kommunikationens frigörelse i Salokangas 1996. 607 Soukola 2003, 432–433.

608 Merenkulkupoliittinen ohjelma 1991, 3. Merenkulun neuvottelukunta, Helsinki 1991. 609 Vapaavahti 5/1985. Matti Haarmas ledare ”Mepa ja kriisi”. MP. 610 HPK 26.11.1982. MP. 611 Vapaavahti 6/1984. Matti Haarmas ledare. MP. 612 T.ex. Muistio Mepan palveluoppaaseen liittyen 1983; Muistio toimintakertomuksen ja palveluoppaan julkaisemiseen liittyen 4.11.1982; Muistio koskien Mepan ja Ulkomaankauppaliiton yhteistyötä 20.10.1982. MP. 613 Vapaavahti 1/1983. Matti Haarmas ledare ”10-vuotismietteitä”. MP. 614 Komiteamietintö 1980: 26, 111–112; Merenkulkupoliittinen ohjelma 1984, 15. 615 Vapaavahti 9–10/1983. Matti Haarmas ledare ”Suu säkkiä myöten”; HPK 12.12.1983. MP. 616 HPK 4.1.1983; 26.10.1982. Pohjoismainen päällikkökokous 5-6.9.1984; 9-10.10.1985, raportti. Vapaavahti 8/1984. Matti Haarmas ledare ”Yhteistyötä”. MP. 617 Pohjoismainen päällikkökokous 5–6.9.1984, raportti. MP. 618 Pohjoismainen päällikkökokous 7–8.3.1984, raportti. MP. 619 Soukola 2003, 432–433; Merenkulkupoliittinen ohjelma 1991, passim. 620 Merenkulkupoliittinen ohjelma 1991, taulukko 14. ”Työpaikat Suomen varustamoyhdistys ja Ålands redarförening”. 621 Vapaavahti 8/1985. Matti Haarmas ledare ”Mietteitä matkustajalaivoista”. MP. 622 Vapaavahti 3/1984, Matti Haarmas ledare ”Linjavetoa”. MP. 623 Vapaavahti 7/1984, Matti Haarmas ledare ”Tienhaarassa”. MP. 624 Hallituksen pöytäkirja 4.4.1985. MP.

625 HPK 12.11.1984; 27.3.1985; 20.8.1985; 27.2.1986; 23.4.1986; 8.4.1987; Edustajiston pöytäkirja 8.4.1987. MP. 626 Edustajiston pöytäkirja 23.4.1986. MP. 627 HPK 27.11.1985. MP. 628 Intervju med Martti Karlsson; Intervju med Pekka Karppanen. 629 HPK 27.11.1985. MP. 630 HPK 26.11.1982; 27.11.1986; 8.1.1986. MP. 631 Intervju med Sakari Karttunen; Intervju med Martti Karlsson. 632 Intervju med Ulla Haarma; Intervju med Pertti Rönkkö. 633 Merimiespalvelutoimiston toimintakertomus 1982. MP. 634 Intervju med Martti Karlsson; Intervju med Pekka Karppanen. 635 Vapaavahti 1/1986. Martti Karlssons ledare ”Merimiespalvelua merimiehille”. MP. 636 Soukola 2003, 435. 637 Pohjoismainen päällikkökokous 8-9.10.1986, raportti. MP. 638 HPK 27.2.1987. MP. 639 T.ex. Vapaavahti 3–4/1986. Intervju med Karlsson om sjöfartens socialseminarium. MP. 640 Vapaavahti 1/1986. Martti Karlssons ledare ”Merimiespalvelua merimiehille”. MP. 641 TS 19.11.1987. 642 Edustajiston kokous 8.4.1987; HPK 8.4.1987 643 HPK 19.11.1987; 10.12.1987. MP. 644 Intervju med Martti Karlsson. 645 T.ex. Pohjoismainen päällikkökokous 9-10.10.1985.MP. 646 ILO:s konvention nr 163 och rekommendation nr 173. 647 Ibid. 648 Vapaavahti 9–10/1987. ”Merimiespalvelusta kansainvälinen ILO:n sopimus”. MP. 649 Merimiespalvelutoimiston toimintakertomus 1987. MP.

252

650 Merimiespalvelutoimiston toimintakertomus 1988. MP. 651 Vapaavahti 3–4.1989. Ledare: ”Palvelu laajenemassa”; Merimiespalvelutoimiston selvityspyyntö merimiesasiain neuvottelukunnalle 28.10.1988; Muistio ”Palvelut mukavuuslippulaivoille” 13.4.1988. MP. 652 HS 12.9.1988. 653 E-S 9.12.1988. 654 Vapaavahti 1/1989. Martti Karlssons ledare. MP. 655 Suhonen 1988, 185; Helkama 2015, 67. Enligt värderingsstudier började strävan efter kollektiva mål ersättas av individualistiska mål i Finland och Västeuropa från 1970-talet och framåt. 656 Intervju med Pertti Rönkkö. 657 Vapaavahti 5–6, 1987. MP. 658 Om skolans betydelse för medborgarskapets uppbyggnad. Harjula, Kivimäki, Malinen & Nevalainen 2023, 377–385. 659 Vapaavahti 7, 1987. ”Merimieskulttuuria täysin purjein”. MP. Om samma ämne i t.ex. Nurmio 2005. 660 T.ex. intervju med Pekka Karppanen. 661 ”Hotellin vuokraaminen ulkopuoliselle yrittäjälle” Muistio, 20.11.1989. MP. 662 HPK 3.4.1984; 12.1.1986; 17.2.1993; Muistio videopalveluun liittyen 25.11.1981. MP. 663 T.ex. berättar Arbetshälsoinstitutets undersökning av arbetsförhållandena på lastfartyg om dessa förändrade sätt att tillbringa fritiden. 664 Edustajiston pöytäkirja 8.4.1987. MP. 665 Mepan selvitys koulutuskyselystä 28.2.1989. MP. 666 Intervju med Martti Karlsson; Mepan toimintakertomukset 1990–1999. MP.

667 ”Työn kuormittavuus lastialuksella. Työanalyysi- ja kyselytutkimus lastialuksilla. S. 89–90, Työpoliittinen tutkimus, työministeriö 1992. 668 Martti Karlssonin avauspuheenvuoro Mepan varustamoseminaarissa 19.12.1986. MP. 669 Heikki Saarni Martti Karlssonille 23.5.1994. MP. 670 Martti Karlssonin avauspuheenvuoro Mepan varustamoseminaarissa 19.12.1986. MP. 671 Eduskunnan sosiaalija terveysvaliokunnan sekä työvaliokunnan kirje Martti Karlssonille 5.12.1991. MP. 672 Intervjuer med Pekka Karppanen. 673 Pekka Karppasen matkaraportti Hampurista ja Rotterdamista 1995. MP. 674 HPK 28.2.1994. MP. 675 HPK 26.11.1982. MP. 676 ”Merenkulkijan kuntoliikunta. Työsuhteet 37. Tuija Virtanen, Leena Tamminen-Peter ja Gustav Wickström. Työterveyslaitos, Helsinki 1981. 677 HPK 08.5.1981. MP. 678 Edustajiston pöytäkirja 8.4.1987. MP. 679 HS 22.6.1979. ”Merimiehen vaikea hoitaa kuntoaan liikkumalla.” 680 Intervju med Pekka Karppanen. 681 Muistio pohjoismaisesta päällikkökokouksesta 25–26.5.1988; Muistio pohjoismaisesta urheilukokouksesta 7–8.9.1988. MP. 682 Muistio kansainvälisen merimiesurheilukomitean kokouksesta Oslosta 15.6.1989. MP. 683 Muistio pohjoismaisesta päällikkökokouksesta 9.12.1992. MP. 684 Toimintakertomus 1988, MP. 685 Hallituksen kokous 22.11.1995; Muistio ”Menojen kehitys pääluokittain 1983–1995.” MP.

Del 5 Välbefinnandets tid 686 Komiteamietintö 1989: 62. 687 Merenkulkupoliittinen ohjelma 1994–1996, 7. 688 Merenkulkupoliittinen ohjelma 1991, 21. 689 TyVM 1/1992 – HE 224/1991. 690 1370/1992. 691 HE 224/1991. 692 HE 224/1991. 693 Intervju med Pekka Karppanen. 694 HPK 28.2.1994. MP. 695 Temmes 2008, 75–76. 696 ”Merimiespalvelutoimiston toiminnan perusteet, nykytila ja tavoitteet”, 26.5.1994. MP. 697 Under SSB:s första tid motiverades sjömansserviceverksamheten uttryckligen med att de unga männen behövde skyddas mot alkohol och andra faror i hamnarna. 698 Intervju med Martti Karlsson. 699 ”Merimiespalvelutoimiston toiminnan perusteet, nykytila ja tavoitteet” 26.5.1994. MP. 700 Työministeriö Merimiespalvelutoimistolle 1.3.1999. MP. 701 HPK 16.3.1999. MP. 702 Työministeriö Merimiespalvelutoimistolle 19.4.1999. MP. 703 Työministeriö Merimiespalvelutoimistolle 3.11.1999. MP. 704 Työministeriö Merimiespalvelutoimistolle 17.11.2004; Merimiespalvelutoimisto työministeriölle 3.1.2002; Merimiespalvelutoimisto työministeriölle 9.11.2006. MP. 705 Intervju med Martti Karlsson. 706 Temmes 2003, 230, 239–240. 707 Intervju med Martti Karlsson. 708 Merimiespalvelutoimiston toimintakertomus 1998. MP. 709 Merimiespalvelutoimiston toimintakertomus 2000. MP.

253

710 Martti Karlssonin muistio 15.12.2010. MP. 711 Merimiespalvelutoimiston toimintakertomus 1997. MP. Intervju med Martti Karlsson. 712 Mepan toimintasuunnitelma 2006–2010. MP. 713 Intervju med Martti Karlsson. 714 Merimiespalvelutoimiston toimintakertomus 1997. MP. 715 T.ex. Merimiespalvelutoimiston toimintakertomus 1996. MP. 716 Intervju med Pekka Karppanen. 717 ”Katsaus Mepan satamapalvelutyöhön – muutokset ja kehitys 10 viime vuoden aikana”. Pekka Karppanen, 15.12.2004. MP. 718 Ibid. 719 Edustajiston kokous 15.4.2005. MP. 720 Hallituksen neuvottelupäivät Ylläsjärvellä 5-7.4.2005, muistio. MP. 721 Ibid; Hallituksen neuvottelupäivät M/S Mariellalla 30.9-1.10.09. MP. 722 ”Katsaus Mepan satamapalvelutyöhön – muutokset ja kehitys 10 viime vuoden aikana”. Pekka Karppanen, 15.12.2004. MP; Ala-Pöllänen 2017, 125–126. 723 Ibid. 724 T.ex. Mepan toimintasuunnitelma 2006–2010. MP. 725 Martti Karlssonin muistio 15.12.2010. MP. 726 Hallituksen neuvottelupäivät Ruissalossa, muistio 14.5.2007. MP. 727 T.ex. Merimiespalvelutoimiston toimintakertomus 2004. MP. 728 Koivu 2020, ”Yle, digikumous ja sinä”. 729 Martti Karlssonin muistio 15.12.2010. MP. 730 Mediauutiset.fi. ”Töissä tänään: Ylilääkäri Heikki Saarnio, TTL” 731 Kärkkäinen 2021, 108–109. 732 År 1987 fastställdes i arbetarskyddslagen att arbetet inte fick

medföra olägenheter för arbetstagarens ”mentala hälsa”. Lag om ändring av arbetarskyddslagen 27/1987. 733 STM työsuojelustrategia 1998, 10. 734 Ibid; Laine, Niemi, Saarni, Pentti, ”Merenkulkijoiden työ, terveys ja toimintakyky. Merialan työkykyhanke. 1999. 735 Kärkkäinen 2021, 111. 736 STM työsuojelustrategia 1998; STM työsuojelustrategian seurantaraportti 2004; Työperäistä stressiä koskeva keskusjärjestösuositus 19.11.2007. https:// vm.fi/documents/10623/1121917/ Työperäistä+stressiä+koskeva+keskusjärjestösuositus. pdf/4f6e86c3-5f4e-49f8-8b193d5cf22fa821/Työperäistä+stressiä+koskeva+keskusjärjestösuositus.pdf Hämtad 20.3.2023. 737 Översättarens anmärkning: På svenska användes olika begrepp, bland annat välbefinnande i arbetet/på arbetsplatsen/i arbetslivet. 738 Työministeriön kirje Merimiespalvelutoimistolle 1.3.1999. MP. 739 Gerlander-Launis 2007; Vapaavahti 1/2003. ”Hyvinvointi työpaikalla kuuluu kaikille.”; Kaskisaari 2004; Vänskä 2022, 52–53; Laine, Niemi, Saarni, Pentti, 1999. 740 Kärkkäinen 2021, 112; Vänskä 2022, 52–53. 741 Sosiaali- ja terveysministeriö ”Työsuojelustrategian seurantaraportti 2004”, 33. Översättning från Social- och hälsovårdsministeriet, ”Arbetarskyddsstrategins uppföljningsrapport 2004”, 33. 742 Työministeriö Merimiespalvelutoimistolle 1.3.1999.MP. 743 Mepan kirje Työministeriölle 12.4.1999, MP; Mepan toimintasuunnitelma 2000–2004; MP.

744 T.ex. Mepan kirje työministeriölle 9.11.2006. MP. 745 Sosiaali- ja terveysministeriön työsuojelustrategia 1998. 746 https://www.stat.fi/til/ vpa/2002/vpa_2002_2005-0126_tie_001.html 747 T.ex. i SSB:s verksamhetsplan 2006–2010 fastslås följande: ”På grund av arbetets psykiska belastning satsar vi också på de finska sjömännens semestertjänster och på deras möjligheter att tillbringa en aktiv semester med familjen.” MP. 748 Martti Karlssonin muistio 15.12.2010. MP. 749 Ilosalo-Kärkkäinen 2009, 59–65. 750 Laine, Niemi, Saarni, Pentti, 1999. 751 Hinkka, Takala, Saarni 2010; ”Hyvinvointi työpaikalla kuuluu kaikille”. Vapaavahti 1/2000. MP; Intervju med Martti Karlsson. 752 Merimies-Unionin TYKY-projektin suunnittelutilaisuus 15.10.2001. MP. 753 Vänskä 2022, 53–54. 754 Vapaavahti 4/2003. ”TrimMare – trimmiä laivoille”. MP. 755 Vapaavahti 4/2003. ”Kunnon hankkeita”. MP. 756 Ilosalo-Kärkkäinen 2009, 66. 757 T.ex. Arbetshälsolag 1383/2001; Arbetarskyddslag 738/2002. 758 Pekka Karppasen muistio 29.3.2005. MP; Intervju med Sirpa Kittilä. 759 Merimiespalvelutoimiston toimintakertomus 2009. MP. 760 Hallituksen neuvottelupäivät 30.9–1.10. 2009. MP. 761 Ibid. 762 Borgström 2015, 12. 763 Merimiespalvelutoimiston toimintakertomus 2009. MP. 764 Vapaavahti 4/2003 ”Kunnon hankkeita”. MP.

254

765 Vapaavahti 4/2004 ”Merenkulkijat trimmiin – trimmarikoulutus”. MP. 766 Ilosalo-Kärkkäinen 2009, 68–69, 81. 767 Martti Karlssonin muistio 30.3.2005. MP. 768 TrimMare startade en arbetshälsorelaterad verksamhetskultur på SSB som fortfarande pågår i form av hälsoprogrammet ForMare. Även i detta program är Sjömanspensionskassan samarbetspartner. 769 HE 68/1972. 770 Intervju med Martti Karlsson; MEPA 2006–2010 -toimintasuunnitelma. MP. 771 Pekka Karppasen muistio 29.3.2005. MP. 772 Martti Karlssonin muistio 15.12.2010. MP; Intervju med Martti Karlsson. 773 HPK, esityslista 1/2001. MP. 774 Intervju med Martti Karlsson. 775 Merimiespalvelutoimiston toimintakertomukset 2004–2010. MP. 776 Merimiespalvelutoimisto työministeriölle 3.1.2002; 9.11.2006; Työministeriö Merimiespalvelutoimistolle 17.11.2004; Merimiespalvelutoimiston toimintakertomukset 2001–2010. MP. 777 Luottamuksellinen muistio ”Keskustelu merimiespalvelutoimintaan liittyvistä asioista” 16.2.2002. MP. 778 Muistio Mepan toimintaan liittyen 16.1.2002. MP. 779 Merimies-Unioni Merimiespalvelutoimistolle 19.9.2002. MP. 780 HPK 05.11.2002. MP. 781 Ibid. 782 HS 20.3.2006 ”Meiltä kyllä sujuu laji kuin laji”. 783 Intervju med Pekka Karppanen; Merimiespalvelutoimiston toimintakertomukset 1996–2010. MP.

784 Intervju med Pekka Karppanen. 785 Muistio ”Katsaus Mepan satamapalvelutyöhön” 29.3.2005. MP. 786 Muistio kansainvälisen urheilukomitean kokouksesta Kööpenhaminasta 6-7.12.2006. MP. 787 Raportti pohjoismaisesta päällikkökokouksesta ja urheilukokouksesta Kööpenhaminasta 30-31.3.2009; Hallituksen neuvottelupäivät M/S Mariellalla 30.9–1.10.2009. MP. 788 Hallituksen neuvottelupäivät M/S Mariellalla 30.9-1.10.2009; Mepan tulo- ja menoarvio 2010. MP. 789 Toimintakertomus 2010. MP. 790 35/1989; 1444/1992; 618/ 1995. 791 HE 224/1991. 792 Edustajiston pöytäkirja 10.4.2003. I protokollet anges att SSB i en potentiellt åtstramad ekonomisk situation bör se till att ”de tjänster som nämns i lagen och konventionen prioriteras”. Representantskapet ingrep sällan i SSB:s verksamhet, men i detta fall syntes representantskapets egentliga uppgift och grunden till den. 793 T.ex. HPK 19.12.2002. MP. 794 HE 183/2005. 795 TyVM 16/2006 – HE 183/2005 vp. 796 Ibid. 797 HE 68/1972. 798 T.ex. Hallituksen kokous 15.12.2006. MP. 799 Ibid. 800 HE 183/2005. 801 HE 183/2005. 802 HE 183/2005. Översättning från RP 183/2005. 803 Ibid. 804 HE 183/2005. 805 Intervju med Martti Karlsson. 806 Intervju med Pekka Karppanen. 807 Översättning från RP 183/2005. 808 Martti Karlssonin muistio 30.3.2005. MP.

809 Ibid. 810 HPK 18.11.2004. MP. 811 Intervju med Martti Karlsson. 812 T.ex. Asiamiehen myyjäisreissu Antwerpeniin 28.11–7.12. 2005; Luottamuksellinen muistio. ”Keskustelu Merimiespalvelutoimintaan liittyvistä asioista” 16.1.2002. MP. 813 Ibid. 814 Martti Karlssonin muistio 16.1.2001. MP. 815 Hallituksen neuvottelupäivät Ylläsjärvellä, muistio 5–7.4. 2005. MP. 816 Intervju med Pekka Karppanen. 817 Helsinki Seafarer’s Centre -projektityöryhmän kokous 5.10.2005. MP. 818 Pekka Karppasen matkakertomus Antwerpenistä 4–5.12.2007. MP. 819 Intervju med Pekka Karppanen. 820 Wihurin säätiön toimintakertomus 2009, 6. 821 Kirkko ja kaupunki 12.11.2009. ”Vuosaaren merimieskeskus vihittiin”. 822 Merimiespalvelutoimisto Helsingin satamalle 12.3.2009. MP. 823 Merimiespalvelutoimiston toimintakertomus 2009. MP. 824 HS 07.2.2009. ”Merimies pulittaa paljon pääsystä laivalta Vuosaareen.” 825 HS 09.7.2010. ”Vuosaaren satamassa hiertävät ”merimiesten pakkokuljetukset””. 826 Kirkko ja kaupunki 12.11.2009. ”Joko merenkulkijat pääsevät Vuosaaren merimieskeskukseen?”. 827 Intervju med Pekka Karppanen; Merimiespalvelutoimiston toimintakertomus 2013. MP. 828 Hallituksen neuvottelupäivät 30.9–1.10.2009. MP. 829 Bauer 2008.

255

830 https://tem.fi/ilon-sopimus-ja-suositusteksteja; https:// www.ilo.org/global/standards/ maritime-labour-convention/ what-it-does/lang--en/index. htm; https://www.traficom.fi/fi/ merityoyleissopimus 831 Hallituksen neuvottelupäivät 30.9–1.10.2009. MP. 832 Merimiespalvelutoimiston toimintakertomus 2008; Merimiespalvelutoimiston toimintakertomus 2009; Merimiespalvelusopimukset Rosellan ja Cinderellan kanssa 28.1.2010. MP. 833 https://www.merimieselakekassa.fi/tietoa-merimieselakekassasta/historia/ merieseläkejärjestelmän-luomisesta-vuoteen-2016; Pohjoismainen päällikkökokous 7.10.2011. MP HE 115/2007. I regeringens proposition uppskattades antalet sjömän år 2007 till 7 000. År 2022 fanns det cirka 7 000 försäkrade sjömän. https://www.merimieselakekassa.fi/ uutiset/2023/03/13/merimieselakekassan-vakuutettujen-maara-palautui-lahes-koronaa-edeltavalle-tasolle. 834 Lag om förbättrande av konkurrenskraften för fartyg som används för sjötransport 1277/2007; Tonnageskattelag 476/2002. 835 Ibid; TS 21.11.2001 ”Tuki matkustajalaivaliikenteelle jakaa hallituspuolueet kahtia”; Lag om temporär befrielse från betalning av förskottsinnehållning som verkställts på sjöarbetsinkomst från vissa passagerarfartyg 625/2004. 836 Lehto-Karppinen-Oulasvirta-Saarijärvi 2017, 6. 837 HE 115/2007. 838 Ibid.

839 Lehto-Karppinen-Oulasvirta-Saarijärvi 2017, 10–13; HA 115/2007; Meddelande C (2004) 43 från Europeiska kommissionen. 840 Mepan toimintakertomukset 2000–2010. MP. 841 T.ex. Luottamuksellinen muistio 16.1.2002. MP. 842 Till exempel togs stödlösningarna för sjöfarten upp flera gånger i Frivakt. 843 Intervju med Pekka Karppanen. 844 HE 183/2005; Martti Karlssonin muistio 30.3.2005. MP. 845 Martti Karlssonin muistio 30.3.2005. MP. 846 Pekka Karppasen muistio 29.3.2005. MP. 847 Martti Karlssonin muistio 15.12.2010. MP. 848 https://www.stat.fi/til/ vpa/2017/03/vpa_2017_03_201904-25_kat_001_fi.html 849 Hallituksen neuvottelupäivät 30.9–1.10.2009; Pekka Karppasen muistio 29.3.2005. MP; Intervju med Pekka Karppanen; Vapaavahti 1/2021 ”Mies MEPAn keskipisteessä”. 850 Mepan tulo- ja menoarvio 2011. MP. 851 https://www.stat.fi/til/ vpa/2017/03/vpa_2017_03_201904-25_kat_002_fi.html; Martti Karlssonin muistio 15.12.2010. MP. 852 Luottamuksellinen muistio ”Keskustelu merimiespalvelutoimintaan liittyvistä asioista”. 16.1.2002. MP. 853 Intervju med Martti Karlsson. 854 Ibid; HE 143/2014. I regeringens proposition med förslag om att avskaffa lästavgiften anges att storleken på lästavgiften varierade från 100 euro till cirka 8 700 euro per år beroende på fartygstyp.

855 Intervju med Pekka Karppanen; Intervju med Martti Karlsson. 856 MEPA:n toimintasuunnitelma 2006–2010. Mellan 2000 och 2004 steg SSB:s totala inkomster från 1,6 miljoner euro till 1,7 miljoner euro; Sjömansservicebyråns bokslut 2018. MP. 857 HPK 18.2.2010. MP. 858 Martti Karlssonin muistio 30.3.2005; MEPAn toimintasuunnitelma 2006–2010. MP. 859 T.ex. Kirje M/S Wellamolta Mepaan 21.4.1981; Martti Karlssonin muistio 15.12.2010. MP. 860 Kutsu Mepan neuvottelupäiville Aulangolle 28.4.2008; Hallituksen neuvottelupäivät 31.9–1.10.2009. MP. SSB:s observationer lämpade sig också för mer omfattande forskning om finländarnas värderingar. Suhonen 1988, 185; Helkama 2015, 67. 861 Hallituksen neuvottelupäivät 31.9–1.10.2009. MP. 862 Martti Karlssonin muistio 15.12.2010. MP. 863 Ibid. 864 Ibid. 865 Ibid. 866 Martti Karlssonin muistio 15.12.2010.

Del 6 Konkurrenskraftens tid 867 T.ex. Kettunen 1997, 189–199; Eloranta, Haapala, Hannikainen, Markkola & Tikka 2023, 459– 460; Alasuutari 1996, passim. Alasuutari anser att konkurrensstatens viktigaste faktorer är att den lyfter fram individuell frihet som den främsta principen och

256

tror på marknadens förmåga att lösa samhällsproblem på bästa möjliga sätt. 868 Brunila 1982, 55–59. 869 Intervju med Jouko Herrala. 870 Ibid. 871 Asiamiestyöryhmän raportti 18.11.1983. MP. År 1983 var endast 6 procent av hotellgästerna aktiva sjömän. 872 Intervju med Jouko Herrala. 873 Asiamiestyöryhmän raportti 18.11.1983. MP. 874 HPK 20.8.1985. MP. 875 Se avsnitten i denna bok om utflaggningarna. 876 HS 3.1.1990 ”Merimiespalvelu vuokraa Helsingin hotellinsa”; HS 12.3.1990. ”Merimiehet saavat yhä alennusta Katajanokan vanhasta asuntolasta.” 877 T.ex. HPK 17.2.1993. MP. 878 Intervju med Jouko Herrala. 879 HPK 20.8.1985; 8.11.1993; 23.9. 1997. MP; TS 11.5.2005 ”Töölön matkatoimisto kaatui miljoonakavallukseen.” 880 Intervju med Jouko Herrala. 881 HPK 19.2.2009. MP. 882 Muistio 23.9.1997. ”Linnankatu 3 vuokrauskysymys”. MP. 883 Edustajiston pöytäkirja 23.4.2009. MP. 884 Ibid. 885 Muistio 22.5.2009. ”Kiinteistö Linnankatu 3 keskustelun pohjaksi”. MP. 886 Hallituksen pöytäkirja 2.6.2009. MP. 887 Asemakaavan muutoshakemus, tontti 161/3. 12.5.2010. MP. 888 Mepa KPMG:lle 27.10.2010; HPK 15.12.2010; Mepan oikaisuvaatimus verottajalle yleishyödyllisen aseman saamiseksi 1.2.2011. MP. 889 HPK 6.5.2011; 3.5.2012; Muistio 3.5.2012 ”Kiinteistö Linnankatu

3”. MP; https://dev.hel.fi/paatokset/asia/hel-2011-001714/khs2012-10/. 890 Hallituksen selvitys edustajistolle liittyen Linnankatu 3 -rakennushankkeeseen. 22.5.2013. MP. 891 TEM Mepalle 15.11.2013. MP. 892 TEM Mepalle 15.11.2013. MP. 893 HPK 27.8.2012; 15.11.2012. MP. Bygglovet vann laga kraft i juli 2013. 894 https://dev.hel.fi/paatokset/asia/ hel-2011-001714/khs-2012-10/; HS 17.1.2018 ”Katajanokalle nousseen uudistalon taustalta paljastuu rakennustarina, jossa lähes kaikki meni pieleen.” 895 Tulo- ja menoarvio 2013. MP. 896 Muistio Mepan talouden tasapainottamisesta vuosina 2013 ja 2014. MP. 897 Vapaavahti 1/2013. ”Ensimmäinen ja viimeinen jobi samasta talosta”. MP. 898 Intervju med Aino Pohjola. 899 HPK 15.11.2012. MP. 900 Vapaavahti 1/2013. ”Neljä vuosikymmentä merimiespalvelua”. Översättning från Frivakt 1/2013. ”Fyra årtionden av sjömansservice”. 901 Intervju med Niklas Rönnberg. 902 Intervju med Niklas Rönnberg. 903 Vapaavahti 2/2013. ”Työterveyden rooli meriturvallisuustyössä.”; Vapaavahti 4/2013 ”Parhaat lukijat”. 904 Kailo & Murtomaa 2015, 9. 905 Merimiespalvelutoimiston toimintakertomus 2013. MP. 906 Intervju med Niklas Rönnberg. 907 Vapaavahti 4/2013 ”Parhaat lukijat”. Översättning från Frivakt 4/2013. ”Bästa läsare”. 908 Intervju med Niklas Rönnberg. 909 Ibid. 910 HPK 15.4.2014. MP. 911 Intervju med Pekka Karppanen. 912 Intervju med Niklas Rönnberg;

Intervju med Sampsa Sihvola; Intervju med Pekka Karppanen. 913 Vapaavahti 2/2014 ”Hyvät merenkulkijat”. Översättning från Frivakt 4/2013. ”Bästa läsare”. 914 Ibid. 915 Intervju med Niklas Rönnberg. 916 HPK 26.8.2014; Merimiespalvelutoimiston toimintakertomus 2014. MP. 917 Vapaavahti 3/2014. ”Lyhyt eläke, suuret haasteet.” 918 Ibid. 919 Tulo- ja menoarvioluonnos vuodelle 2015. MP. 920 HE 143/2014. 921 TEM Mepalle 15.11.2013. MP. 922 Vapaavahti 4/2014. ”Vahdinvaihto!”. 923 Intervju med Sampsa Sihvola. 924 Mepa tulevaisuusvisio. Sampsa Sihvola 2014. Sampsa Sihvolas hemarkiv. 925 Ibid. 926 T.ex. Mepan toimintakertomus 2014. MP. 927 https://www.rakennuslehti. fi/2018/02/katajanokalle-nousseen-kerrostalon-urakoitsijana-suhmuroi-outo-yrittaja-konkurssi-jatti-kymmenia-alihankkijoita-puille-paljaille/ 928 HS 17.1.2018 ”Katajanokalle nousseen uudistalon taustalta paljastuu rakennustarina, jossa lähes kaikki meni pieleen.” 929 Intervju med Sampsa Sihvola. Enligt honom har värdet på hyresbostäderna ökat med över 10 procent per år under 2020-talet. 930 ”Mepan arvot, strategia, organisaatio 2022”. Sampsa Sihvolas hemarkiv, 2022. 931 Ibid. 932 Ibid. 933 ”Mepan arvot, strategia, organisaatio 2022”. Sampsa Sihvolas

257

hemarkiv, 2022; Intervjuer med Sampsa Sihvola. 934 Selostus huoltoneuvoston lisääntyneestä toiminnasta 31.5.1963. HD2/KHN/MEU/TYA. 935 Intervjuer med Pekka Karppanen; Intervju med Aino Pohjola. 936 Intervju med Sampsa Sihvola. 937 Intervju med Aino Pohjola. 938 HE 143/2014. Översättning från RP 143/2014. 939 Om detta i t.ex. Kaipanen 2015, 40–43. 940 Bauer 2008, 657–658. 939 Om detta i t.ex. Kaipanen 2015, 40–43. 940 Bauer 2008, 657–658.

Källor och litteratur Intervjuer Kari Bundsdorf 26.4.2022 Ulla Haarma 2.6.2022 Jouko Herrala 3/2020 (intervjuad av Pekka Karppanen)

Arbetararkivet (TYA) Veikko Kanervan arkisto (VK) H17 Kauppalaivaston huoltoneuvoston aineistoa 1960–1973 H18 Merimiesunionin aineistoa 1972

Martti Karlsson 20.5.2022

H24 Kauppalaivaston huoltoneuvosto: toimintasuunnitelmia

Pekka Karppanen, flera intervjuer januari 2022–juni 2023

H23 Kauppalaivaston huoltoneuvosto: toimintakertomuksia 1960–1970

Sakari Karttunen 24.5.2022

H25 Kauppalaivaston huoltoneuvosto: säännöt ym. 1960–1961

Sirpa Kittilä 1/2021 (intervjuad av Pekka Karppanen)

H28 ILO-aineistoa 1958–1972

Sven-Erik Nylund 14.6.2022

H29 ILO-neuvottelukunta 1988–1973

Aino Pohjola 7.6.2022

TSL:n arkisto (TSL)

Juhani Rinne 8.6.2022

HC19 Kauppalaivaston urheilutoimikunta 1951–1959

Pertti Rönkkö 19.5.2022 Niklas Rönnberg 30.4.2023 Sampsa Sihvola, flera intervjuer januari 2022– juni 2023

Arkivkällor Sjömansservicebyråns arkiv (MP) Styrelsens protokoll (HPK) med bilagor 1972–2020 Representantskapets protokoll 1972–2020 Verksamhetsberättelser 1973–2023 Korrespondens 1972–2020 Promemorior, rapporter och reseberättelser 1972–2020

HB5 Siirtokirjasto. Kerttu Värnin aineistoa HB6 Siirtokirjasto. Kertomuksia, matkakertomuksia, kirjastopäiviä 1951–1968 Merimies-Unionin arkisto (MEU) HG1 Kirjeet yms. 1972–74. HG2 (Merimiespalvelutoimisto) Kirjeenvaihtoa, muistioita, tiliasiakirjoja. 1972–1974 FG6 Kirjeenvaihtoa: ministeriöt, virastot, kaupungit, kunnat 1949–1973 FG12 Kirjeenvaihto: ministeriöt, kaupungit, Merimieseläkekassa, merimiesverokonttori 1961 FG19 Kirjeenvaihto: ministeriöt yms. 1969–1970 FG20 Kirjeenvaihto: ministeriöt yms. 1971

Verksamhetsplaner, femårsplaner 1972–2020 Finansiella dokument (bokslut, budgetar) Undersökningar och utredningar 1972–2020 Diverse dokument 1972–2020 (t. ex. ställningstaganden, personalrelaterade dokument etc.)

258

Ulkoasiainministeriön Buenos Airesin lähetystön I arkisto (UAMBA)

Merimiesunionin arkisto/Kauppalaivaston huoltoneuvoston arkisto (KHN) HD1 1961–1962

F kirjeistö, 23S Merimieslähetystyö 1923–1924

HD2 1963

Riksdagens arkiv (EA) Riksdagshandlingar. Riksdagshandlingar och utlåtanden i anslutning till sjöfartslagstiftningen nämns i fotnoterna. Lästa på webbplatserna Finlex eller Edilex, eller hämtats i digitalt format från Riksdagens arkiv.

HD3 1964–1965 HD4 1966 HD5 1967–1968 HD6 1969–1970 Riksarkivet (KA) Merityökomitean arkisto (METY) Merityökomitean asiakirjat, Ha:1 Pöytäkirjat, kirjeistö ja mietintöluonnokset 1937–1943 Merityökomitean asiakirjat, Ha:2 Lakiluonnokset ja muutokset 1937–1943 Merityökomitean asiakirjat, 1 Pöytäkirjat, kirjeistö ja aineisto 1946–1958 Merimiesasiain neuvottelukunnan arkisto (MAN)

Aino Pohjolas hemarkiv Juhani Rinnes hemarkiv Sampsa Sihvolas hemarkiv Hattulas kommunarkiv Tyrvännön arkisto A2 Kuntakokousten pöytäkirjat 1907–1921

Kommittébetänkanden och dylikt

Merimiesasiain neuvottelukunnan asiakirjat, 1 Pöytäkirjat, kirjeistö ja muistiot 1958–198

Komiteamietintö 1921: 22 Sosiaalivakuutus.

Sosiaali- ja terveysministeriön II arkisto (STM) Ea:224 Asiakirjoja 938–1075 (1959–1959) Dno 956/938–59 (neuvottelukunnan mietintö 1959)

Komiteamietintö 1926: 12 Valtion laivanvarustuslainarahasto: ehdotus Kauppa- ja teollisuusministeriön toimenannosta.

Ea:135 Dno 1963/938 (lausunnot 1951 ehdotukseen liittyen.)

Komiteamietintö 1929: 4 Merimieshuoltokomitealta.

D Toisteet Da:71 kirje- ja päätöskonseptit 1.1.–31.3.1961

Komiteamietintö 1932: 5 Merimieshuonekomitealta.

H Sisällön mukaan järjestetyt asiakirjat, Hga Veikko Kanervan kokoelma 1948–1970

Komiteamietintö 1935: 11 Sosialivakuutuskomitean mietintö n:o 1.

Ulkoasiainministeriön Lontoon lähetystön arkisto (UAML)

Komiteamietintö 1945:11Vapaan huoltotyön keskittämis- ja kehittämiskomitean mietintö.

F kirjeistö, 23.A:1 Port Welfare Committee

Komiteamietintö 1950:2 Merilakikomitealta.

F kirjeistö, Cardiffin työttömät merimiehet

Komiteamietintö 1952: 36 Merityökomitealta.

F kirjeistö, 23.R:2 Merimieskodit, sairaalat ja kirkot

Komiteamietintö 1954: 4 Valtakunnansuunnittelukomitean mietintö.

F kirjeistö, 23.A:2 Yleiset asiat

Komiteamietintö 1957: 10 Sosiaalisten järjestöjen rahoitustarvekomitean mietintö.

F kirjeistö, 23.A:4 Yleiset asiat

Komiteamietintö 1923: 17 Satamakomitealta.

Merimiesasiain neuvottelukunnan mietintö 1959.

F kirjeistö, 23.A:5 Yleiset asiat

259

Komiteamietintö 1965: B 94 Laivatyöturvallisuuskomitean mietintö. Komiteamietintö 1968: B 86 Sosiaalihuollon periaatekomitean mietintö 1. Komiteamietintö 1970: B 34 Kauppamerenkulun kehittämistoimikunnan mietintö. Komiteamietintö 1971: A25 Sosiaalihuollon periaatekomitean mietintö 1. Yleiset periaatteet. Komiteamietintö 1971: B 95 Merenkulkijain viihtyvyyttä merellä ja satamissa käsittelevän komitean mietintö. Komiteamietintö 1977: 73 Suomen merenkulku ja mukavuuslippu. Komiteamietintö 1980:26 Merenkulkupoliittinen ohjelma. Merenkulkupoliittinen ohjelma 1984. Merenkulun neuvottelukunta, Helsinki 1984. Komiteamietintö 1989: 62 Parlamentaarisen alusrekisteritoimikunnan mietintö. Merenkulkupoliittinen ohjelma 1991. Merenkulun neuvottelukunta, Helsinki 1991. Merenkulkupoliittinen ohjelma 1994–1996, 7. Merenkulun neuvottelukunta, Helsinki 1994. STM työsuojelustrategia 1998 (Läst digitalt). STM työsuojelustrategian seurantaraportti 2004 (Läst digitalt). Meddelande C (2004) 43 från Europeiska kommissionen. (Läst digitalt).

Mediekällor Etelä-Saimaa 9.12.1988. Helsingin Sanomat (HS) 9.11.1967 ”Merimiehet lukevat eniten matkakirjoja” Helsingin Sanomat 21.2.1962 ”Urheilu täyttää suurimman osan merimiesten vapaa-aikaharrastuksista Helsingin Sanomat 1.8.1970 ”Suomen laivanvarustajain yhdistyksen ja merenkulun työnantajaliiton asiamieheksi on nimitetty valt. kand. Matti Haarma.” Helsingin Sanomat 2.5.1970 ”Jyväskylän talvi: Nainenko rasvaa yhteiskunnan rattaat?” Helsingin Sanomat 15.6.1969 ”Yhdistys 9 ei halua viettää äitienpäivää” Helsingin Sanomat 16.10. 1971 ”Komitea ehdottaa lakia merimiespalvelusta”. Helsingin Sanomat 4.6.1972 ”Uusi keskus palvelee merimiehiä Kotkassa.” Helsingin Sanomat 23.5.1970 ”Matti Haarma valmistui valtiotieteiden kandidaatiksi” Helsingin Sanomat 5.1.1973 ”Merimiespalvelutoimistot aloittivat toimintansa” Helsingin Sanomat 25.3.1973 ”Onko merimies erimies vai ihminen siitä kuin muut”. Helsingin Sanomat 8.4.1973 Merimiespalvelutoimisto vastaa: me emme vaienna merenkulkijoiden tositarpeita” Helsingin Sanomat 3.12.1973 ”Merimies kaipaa tietoa ja palveluja” Helsingin Sanomat 27.6.1978 ”Aisku huolehtii merimiehistä Pohjois-Suomen satamissa” Helsingin Sanomat 9.4.1973 ”Virgo paras urheilulaiva”. Helsingin Sanomat 12.9.1988 ”Merikapteeneja tarvitaan lähivuosina kymmenittäin” Helsingin Sanomat 27.11.1988 Holger Eklundin nekrologi Helsingin Sanomat 22.6.1979 ”Merimiehen vaikea hoitaa kuntoaan liikkumalla.”

260

Helsingin Sanomat 20.3.2006 ”Meiltä kyllä sujuu laji kuin laji”.

Forsknings- och källitteratur

Helsingin Sanomat 7.2.2009 ”Merimies pulittaa paljon pääsystä laivalta Vuosaareen.”

Aho 2019 Timo Aho, Tuhansia töitä, valvottuja öitä: Etnografinen tutkimus rekkamiesten työnteosta ja rekkamieheydestä tiekuljetusalan käytännöissä. Väitöskirja, Jyväskylän yliopisto 2019.

Helsingin Sanomat 9.7.2010 ”Vuosaaren satamassa hiertävät ”merimiesten pakkokuljetukset”. Helsingin Sanomat 3.1. 1990 ”Merimiespalvelu vuokraa Helsingin hotellinsa” Helsingin Sanomat 12.3.1990 ”Merimiehet saavat yhä alennusta Katajanokan vanhasta asuntolasta.” Helsingin Sanomat 17.1.2018 ”Katajanokalle nousseen uudistalon taustalta paljastuu rakennustarina, jossa lähes kaikki meni pieleen.” Kaleva 20.10.1977 ”MEPA – Linkki maan ja smeren välillä”. Kauppalaivaston huoltoneuvoston tiedotuslehti 1963–1969 Kirkko ja kaupunki 12.11.2009 ”Vuosaaren merimieskeskus vihittiin”. Kirkko ja kaupunki 12.11.2009 ”Joko merenkulkijat pääsevät Vuosaaren merimieskeskukseen?” Kymen sanomat 15.4.1973 ”Myös Haminan palvelut paranevat – Merimiespalvelutoimisto ottaa Kotkan merimieskeskuksen hoitaakseen.” Navigator 10/1969 Merimiehen ystävä Painos B Nro 3, 1950 Tamperelainen No 108, 16.9.1889 Turun Sanomat 21.11.2001 ”Tuki matkustajalaivaliikenteelle jakaa hallituspuolueet kahtia” Turun Sanomat 11.5.2005 ”Töölön matkatoimisto kaatui miljoonakavallukseen.” Uusi Aura 9.5.1914 ”Suomalaiset merimieskodit ulkomaalaisissa satamissa.” Vapaavahti – Frivakt 1969–2020 Voima ja käyttö 11/68 Yleisradio – Rundradion 13.8.1970. Oke Jokinen: intervju med Holger Eklund. Transkribering: Kauppalaivaston huoltoneuvosto

261

Ala-Pöllänen 2017 Anne Ala-Pöllänen, Happy ship? Etnografinen tutkimus suomalaisista ja filippiiniläisistä merimiehistä suomalaisilla rahtilaivoilla. Väitöskirja, Helsingin yliopisto 2017. Alasuutari 1990 Pertti Alasuutari, Raittiusaate ja alkoholismi. Alkoholipolitiikka 55 (1990):3. Alasuutari 1996 Pertti Alasuutari, Toinen tasavalta. Vastapaino, Tampere 1996. Alapuro-Stenius 1987 Risto Alapuro, Henrik Stenius, ”Kansanliikkeet loivat kansakunnan”. Kansa liikkeessä, s. 7–53. Red. Risto Alapuro, Ilkka Liikanen, Kerstin Smeds, Henrik Stenius. Kirjayhtymä, Helsinki 1987. Bauer, Paul J. (2008) Paul J. Bauer, The Maritime Labour Convention: An Adequate Guarantee of Seafarer Rights, or an Impediment to True Reforms? Chicago Journal of International Law: Vol. 8: No. 2, Article 12. https://chicagounbound.uchicago.edu/cjil/vol8/ iss2/12 Bergenheim 2018 Sophy Bergenheim, Säännöstelytraumasta suunnitteluoptimismiin: Tulevaisuunnäkymät Sosiaalipoliittisessa yhdistyksessä 1950–1960-luvuilla. Ajankohta: Poliittisen historian vuosikirja, Helsinki 2018. Bergenheim 2020 Sophy Bergenheim, Yhteiskunnan, kansakunnan ja kansan asialla: Järjestöt, yhteiskuntapolitiikka ja asiantuntijuus Suomessa 1930–60-luvuilla. Väitöskirja, Helsingin yliopisto 2020.

Borgström 2015 Ronnie Borgström, Merimiespalvelutoimiston ForMare -projektin yhteistyökumppaniselvitys. Merimiesten kuntoilun helpottaminen vapaa-ajalla osana ForMaren jatkuvuutta, Opinnäytetyö, Turun ammattikorkeakoulu 2015. Brunila 1982 Mikael Brunila, Kertomus - Sailors home. Helsinki, Merimiespalvelutoimisto 1982. Ehrnrooth 1983 Roberg G. Ehrnroot, ”Quo vadis Suomen merenkulku?” Suomen varustamoyhdistys 1932– 1982, s. 39–52. Red. Heikki Päivike. Suomen varustamoyhdistys, Helsinki 1982. Eloranta, Haapala, Hannikainen, Markkola, Tikka 2023 Jari Eloranta, Pertti Haapala, Matti Hannikainen, Pirjo Markkola och Marko Tikka ”Vuosisadan rakennemuutos: Väestö, talous ja tasa-arvo”. Suomalaisen yhteiskunnan historia 1400–2000. Osa 1 Rakenteet ja instituutiot, s. 459–516. Red. Petri Karonen, Nils Erik Villstrand och Petri Haapala. Vastapaino, Tampere 2023. Gerlander-Launis 2007 Eija-Maria Gerlander och Kirsti Launis, Työhyvinvoinnin tarkasteluikkunat. Työelämän tutkimus Vol 5, 3/2007. Harjula, Kivimäki, Malinen, Nevalainen 2023 Minna Harjula, Ville Kivimäki, Antti Malinen och Pasi Nevalainen, ”Sadan vuoden kansalaisuus: Yhteiskunta, yksilö ja toimijuus”. Suomalaisen yhteiskunnan historia 1400–2000. Osa 1 Rakenteet ja instituutiot”, s. 377–419. Red. Petri Karonen, Nils Erik Villstrand och Petri Haapala. Vastapaino, Tampere 2023. Helkama 2015 Klaus Helkama, Suomalaisten arvot. Mikä meille on oikeasti tärkeää? Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki 2015. Hentilä 1982

Seppo Hentilä, Suomen työläisurheilun historia. 1 Työväen urheiluliitto 1919–1944. Karisto, Hämeenlinna 1982. Hinkka, Takala, Saarni 2010 Katariina Hinkka, Ismo Takala, Heikki Saarni, Merenkulkualan ASLAK-kurssien vaikuttavuus laboratorio- ja suorituskykymittareilla arvioituna. Lääkärilehti 3/2000. Ilosalo-Kärkkäinen 2009 Elina Ilosalo och Sanna Kärkkäinen, Merenkulkijoiden työhyvinvointi. Opinnäytetyö, Satakunnan ammattikorkeakoulu 2009. Jensen, J. 2011 J. Jensen, “From Geneva to the Americas: The International Labor Organization and Inter-American Social Security Standards, 19361948”. International Labor and Working-Class History, 80, 215–240. http://www.jstor.org/stable/41307205 Kaarninen, Ojala, Valtonen 2023 Mervi Kaarninen, Jari Ojala och Heli Valtonen, ”Ihmisten asiat: Vuorovaikutuksen paikat ja valmiudet”. Suomalaisen yhteiskunnan historia 1400–2000. Osa 1 Rakenteet ja instituutiot”, s. 459–516. Red. Petri Karonen, Nils Erik Villstrand och Petri Haapala. Vastapaino, Tampere 2023. Kailo & Murtomaa 2015 Annina Kailo och Minja Murtomaa, Merenkulkijan fyysinen muutos ForMare-projektissa. Opinnäytetyö, Arcada-ammattikorkeakoulu 2015. Kaipainen 2015 Anna Kaipainen, Työhyvinvointia tukevat tekijät merenkulkijat ammatissa. Opinnäytetyö, Kyamk 2015. Kalela 1978 Jorma Kalela, Työväen sivistysliitto 1919–1979. Tutkimussuunnitelma. Helsingin yliopiston poliittisen historian laitoksen julkaisuja 2/1978. Kansanaho 1983

262

Erkki Kansanaho, Kirkko ja merenkulkijat: sata vuotta Suomen merimieslähetysseuran työtä. Kirjapaja, Helsinki 1983.

vaamassa – työsuojelua koskevan käsitteistön muutokset 1970–2010. Pro gradu, Jyväskylän yliopisto 2021.

Kaskisaari 2004 Marja Kaskisaari, Yhteiskuntakriittinen näkökulma työuupumukseen. Työelämän tutkimus Vol 2, Nro 1, 2004.

Laimi 2021 Tanja Laimi, Miehiä vai ihmisiä. Yhdistys 9:n yhteiskunnallinen vaikuttaminen miesten tasa-arvoon 1960-luvulla. Pro gradu, Turun yliopisto 2021.

Kaukiainen 2008 Yrjö Kaukiainen, Ulos maailmaan! Suomalaisen merenkulun historia. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki 2008.

Laine, Tamminen-Peter, Soini, Pentti och Saarni 1992. Sinikka Soini, Marjukka Laine, Leena Tamminen-Peter, Jaana Pentti och Heikki Saarni, Työn kuormittavuus lastialuksella. Työanalyysi- ja kyselytutkimus lastialuksilla. Työpoliittinen tutkimus, työministeriö 1992.

Keskinen 2010 Lauri Keskinen, Urheiluseura Turun Veikot työväenaatteen levittäjänä. Kasvatus ja aika 4/2010. Keskinen 2011 Lauri Leskinen, Suomalaisten työväenaatteiden suhde urheiluun vuosina 1903–1923. Liikunta ja tiede 48 (1) s. 56–62, 2011. Kettunen 1997 Pauli Kettunen, Työjärjestys - tutkielma työn ja tiedon poliittisesta historiasta. Tutkijaliitto, Helsinki 1997. Kettunen 2001 Pauli Kettunen, Kansallinen työ. Suomalaisen suorituskyvyn vaalimisesta. Yliopistopaino, Helsinki 2001. Kiuru 1966 Sakari Kiuru, ”Työväen sivistystyön vaiheita ja linjoja”. Ylipainos ”Parempaa etsimässä” -artikkelista. s. 86–103. KK:n kirjapaino, Helsinki 1966. Koivu 2012 Matti Koivu, Naisten vapaaehtoinen uskonnollinen ja kansansivistyksellinen aktiivisuus 1890-luvulta 1910-luvun alkuun Ylikartanon kirjeenvaihdon valossa. Pro gradu, Oulun yliopisto 2012. Kuusi 1961 Pekka Kuusi, 60-luvun sosiaalipolitiikka. WSOY, Helsinki 1961. Kärkkäinen 2021 Kati Kärkkäinen, Suomalaista työelämää tur-

263

Laine, Niemi, Saarni, Pentti 1999 Laine, M., Niemi, L., Saarni, H., Pentti, J., Merenkulkijoiden työ, terveys ja toimintakyky. Merialan työkykyhanke. Raportti 12. Turun aluetyöterveyslaitos 1999. Laine 2016 Jaana Laine, ”Sivistystä metsäkämppien miehille”. Työväki ja sivistys. Red. Sakari Saaritsa och Sinikka Selin. Työväen historian ja perinteen tutkimuksen seura. Väki voimakas 29, Helsinki 2016. Lehto-Karppinen-Oulasvirta-Saarijärvi 2017 Katriina Lehto, Ari Karppinen, Lasse Oulasvirta och Hannu Saarijärvi, Merenkulun tuet – arvio henkilökuljetuksiin kohdistuvista valtiontuista. Tampereen yliopisto, johtamiskorkeakoulu 2017. Li & Ng 2002 Kevin X Li & JM Ng, International maritime conventions: Seafarers’ safety and human rights. Journal of Maritime Law and Commerce 33(3): 881–404. July 2002. Liikanen 1995 Ilkka Liikanen, Fennomania ja kansa. Joukkojärjestäytymisen läpimurto ja suomalaisen puolueen synty. Historiallisia tutkimuksia 191. Suomen historiallinen seura, Helsinki 1995.

Oittinen 1939 R.H.Oittinen, ”Työläisten vapaa-ajan yhteiskunnallinen ja sivistyksellinen merkitys”. Työväen sivistystyö II. Työväen sivistysliitto 1919–1939. Työväen sivistysliitto, Helsinki 1939. Markkola 2002 Pirjo Markkola, ”Synti ja siveys. Naiset uskonto ja sosiaalinen työ Suomessa 1860–1920”. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki 2002. Markkola 2007 Pirjo Markkola, ”Suomalaisten järjestäytyminen ompeluseuroista suojeluskuntiin”. Suomalaisen arjen historiaa. Modernin Suomen synty. Weilin+Göös, Helsinki 2007. Nurmio 2005 Kaija Nurmio, Merimiehen blues. Merimieselämän muutokset 1950-luvun lopulta vuoteen 2004. Pro gradu, Turun yliopisto 2005. Pietikäinen 1994a Matti Pietikäinen, ”Hakurahtiliikennettä maailman merillä”. Navis Fennica: Suomen merenkulun historia. Osa 2, Höyryveneistä uiviin loistohotelleihin. Red. Erkki Riimala, Pekka Kinnari. WSOY 1994. Pietikäinen 1994b Matti Pietikäinen, ”Vieraiden lippujen alla”. Navis Fennica: Suomen merenkulun historia. Osa 2, Höyryveneistä uiviin loistohotelleihin. Red. Erkki Riimala, Pekka Kinnari. WSOY 1994. Poso 2023 Eetu Poso, Kuntoliikuntaa ja kilpaurheilua koskevat diskurssit Stadion-lehdessä. Pro gradu. Jyväskylän yliopisto 2023. Rönkkö 1975 Pertti Rönkkö, Merenkulkijoiden tiedotusolot. Pro gradu. Tampereen yliopisto 1975. Salokangas 1996 Raimo Salokangas, Yleisradion historia II 1949– 1996. Yleisradio, Helsinki 1996.

Temmes 2003 Markku Temmes, Hallintouudistusten epäonnistumiset – syyt ja seuraukset, s. 227–243. Hallinnon tutkimus 3/2003. Temmes 2008 Markku Temmes, Suomen hallintopolitiikan pitkät aallot käännekohdat, s. 69–79. Hallinnon tutkimus 3/2008. Sivonen 2006 Kirsti Sivonen, Itsekasvatus suomalaisena käsitteenä ja käytäntönä. Väitöskirja. Joensuun yliopiston kasvatustieteellisiä julkaisuja, Joensuu 2006. Soukola 2003 Timo Soukola, Riistorauhaa rikkomassa: Suomen merimies-unionin ja sen edeltäjien vaiheita. Otava, Helsinki 2003. Starck 2006 Laura Starck, Johdanto teokseen Modernisaatio ja kansan kokemus Suomessa 1860–1960, s. 9–46. Red. Hilkka Helsti, Laura Starck, Saara Tuomaala. Suomalaisen kirjallisuuden seura, Helsinki 2006. Suhonen 1988 Pertti Suhonen, Suomalaisten arvot ja politiikka. WSOY, Porvoo 1988. Sulkunen 2003 Irma Sulkunen, ”Järjestäytyminen ja kansalaisuuden synty”. Suomen kulttuurihistoria 3. Oma maa ja maailma, s. 240–252. Red. Anja Kervanto Nevanlinna ja Laura Kolbe. Tammi, Helsinki 2003. TSL 1949 Työväen sivistysliitto 1919–1949. Työväen kirjapaino, Helsinki 1949. Virtanen, Tamminen-Peter, Wickström 1981 Tuija Virtanen, Leena Tamminen-Peter ja Gustav Wicström, Merenkulkijan kuntoliikunta. Työsuhteet 37. Työterveyslaitos, Helsinki 1981.

264

Vänskä 2022 Maija Vänskä, Työhyvinvointi ja sen kehittäminen julkisessa organisaatiossa. Väitöskirja, Vaasan yliopisto 2022. Wahlroos 1983 Bror Wahlroos, ”Merenkulku Suomen kansantaloudessa”. Suomen varustamoyhdistys 1932–1982, s. 23–39. Red. Heikki Päivike. Suomen varustamoyhdistys, Helsinki. 1982. Waltari 1910 Toivo Waltari, Suomen merimieslähetystoimi 1875–1910. Suomen Merimieslähetysseura, Helsinki 1910. Waris 1961 Heikki Waris, Suomalaisen yhteiskunnan sosiaalipolitiikka: johdatus sosiaalipolitiikkaan. Sosiaalipoliittisen yhdistyksen julkaisuja, Helsinki 1961. Wiswall 1970 F.L Wiswall Jr, The ILO at sea. Cornell International Law Journal Volume 3 Issue 2 Spring 1970. Webbkällor https://tulva.fi/lue/yhdistys-9-tasa-arvotyon-aallonharjalla/ http://www.tyovaenliike.fi/wp-content/uploads/2017/04/Mieskin_on_ihminen.pdf https://www.mediuutiset.fi/uutiset/toissa-tanaan-ylilaakari-heikki-saarni-ttl/b5b808fb594c-389d-942a-4631ff30f89a https://www.rakennuslehti.fi/2018/02/katajanokalle-nousseen-kerrostalon-urakoitsijana-suhmuroi-outo-yrittaja-konkurssi-jatti-kymmenia-alihankkijoita-puille-paljaille/ https://areena.yle.fi/podcastit/1-50931194 https://vm.fi/documents/10623/1121917/Työperäistä+stressiä+koskeva+keskusjärjestösuositus.pdf/4f6e86c3-5f4e-49f8-8b19-3d5cf22fa821/Työperäistä+stressiä+koskeva+keskusjärjestösuositus.pdf https://www.stat.fi/til/vpa/2002/ vpa_2002_2005-01-26_tie_001.html

265

https://www.stat.fi/til/vpa/2017/03/ vpa_2017_03_2019-04-25_kat_001_fi.html https://www.stat.fi/til/vpa/2017/03/ vpa_2017_03_2019-04-25_kat_002_fi.html; https://wihurinrahasto.fi/wp-content/uploads/2015/08/vuosikertomus2009.pdf https://tem.fi/ilon-sopimus-ja-suositusteksteja; https://www.ilo.org/global/standards/maritime-labour-convention/what-it-does/lang--en/ index.htm; https://www.traficom.fi/fi/merityoyleissopimus https://www.merimieselakekassa.fi/tietoa-merimieselakekassasta/historia/merieseläkejärjestelmän-luomisesta-vuoteen-2016 https://www.merimieselakekassa.fi/uutiset/2023/03/13/merimieselakekassan-vakuutettujen-maara-palautui-lahes-koronaa-edeltavalle-tasolle. https://dev.hel.fi/paatokset/asia/hel-2011001714/khs-2012-10/.

SSB:s personal 1973– Namn; (senaste) uppgift. Verksamhetsställe(n), år Aarniala, Jarkko; redaktionssekreterare. Helsingfors, 1978–1979

1987–1997

Aarnisalo, Jaakko; fartygsservicekoordinator.

1991–1992

Helsingfors, 1994– Abrahamsson, Elina; redaktionssekreterare.

Helsingfors, 1995–2006 Alamommo, Jaakko; ombud. Kemi, 1978–1979 Alhola, Juhani; receptionist. Helsingfors, 1981–1988 Annala, Tarja; byråsekreterare. Helsingfors,

1979–1980 Axelsson, Lennart; tf. ombud. Mariehamn,

1982–1983 Bergholm, Kenneth; disponent. Helsingfors,

1980–1990 Buckbee, Ialina; tf. välfärdskoordinator. Helsingfors,

2020–2022 Ekblad-Sirén, Monica; ombud. Helsingfors,

1978–1980 Grabber, Gerd; ekonomisekreterare. Helsingfors,

1999–2016 Gräsbeck, Katja; studiesekreterare. Helsingfors,

1998–2006 Haarma, Matti; verksamhetsledare. Helsingfors,

1973–1986 Hartman, Greta; husmoder. Kotka, 1973–1977 Herrala, Jouko; receptionist. Helsingfors, 1981–1990 Hintsanen, Veikko; studiesekreterare. Helsingfors,

1979–1980 Hollström, Keijo; disponent. Kotka, 1973–1980

Honka, Liisa; studiesekreterare. Helsingfors, Hämäläinen, Anne; tf. ombud. Helsingfors, Hänninen, Kauko; bibliotekarie. Helsingfors,

1973–1974 Härkönen, Terttu; klubbvärdinna. Kotka, 1996–2006 Härmä, Antti; studiesekreterare. Helsingfors,

1973–1979 Jormalainen, Onni; bibliotekarie. Helsingfors,

1973–1987 Järvinen, Anneli; tf. ombud. Mariehamn, 1983 Kajanus, Harri; generalsekreterare. Helsingfors,

1973–1981 Kankaanpää, Anton; fastighetsskötare. Helsingfors,

1980–1987 Kankaanpää, Mirjam; städerska. Helsingfors,

1981–1986 Kantanen, Raimo; generalsekreterare. Helsingfors,

1982 Karhunen, Vesa; tf. ombud. Kotka, 1988–1989 Karlsson, Martti; verkställande direktör (verksam-

hetsledare t.o.m. 2007). Helsingfors, 1983–2014 Karppanen, Pekka; informatör. Helsingfors,

1986–2022 Karppanen, Tuomas; ombud. Helsingfors, 2017–2018 Karttunen, Sakari; informationssekreterare.

Helsingfors, 1973–1985 Katas, Hillevi; ekonomisekreterare. Helsingfors,

1973–1998

Hollström, Terttu; husmoder. Kotka, 1973–1982

Kauranen, Saara; husmoder. Kotka, 1977–1981

Holmberg, Toivo; vaktmästare. Helsingfors,

Kautto, Aira; receptionist. Helsingfors, 1975–1989

1980–1983 Holopainen, Päivi; informatör. Helsingfors, 1986–1997

Kittilä (Koivula), Sirpa; allmän sekreterare.

Helsingfors, 1978–2015

266

Koivula, Päivi; klubbvärdinna. Åbo, 1986–1989

Nikula, Risto; ombud. Kotka, 1990–2015

Kolehmainen, Rainer; tf. disponent. Helsingfors,

Nitovuori (Peltonen), Milja; bibliotekssekreterare.

1983–1986

Helsingfors, 1986–2014

Kosma, Terttu; klubbvärdinna. Kotka, 1983–1995

Nurmi, Tarja; receptionist. Helsingfors, 1988–1990

Kotisto, Pentti; nattvaktmästare. Helsingfors, 1983

Nyholm, Tony; tf. ombud. Helsingfors, 1994

Kotro, Matti; tf. disponent. Helsingfors, Antwerpen, Kotka, 1974–1990

Packalén, Alexander; redaktör. Helsingfors,

1980–1981

Kouhia, Jarmo; yngre ombud. Helsingfors,

Parikka, Eija; studiesekreterare. Helsingfors,

1986–1988

1980–1984

Kuhlefelt, Stefan; ombud. Helsingfors, 1975–1986

Pekkala, Päivi; byråsekreterare. Helsingfors,

Kuikka-Ućar, Maisa; fartygsservicechef. Åbo, 2022–

1982–1986

Laine, Juhani; ombud. Åbo, 1979–2011

Pelkonen, Brita; städerska. Helsingfors, 1980

Laine, Marianne; ombud. Åbo, 1994–1995

Peltola, Niklas; fartygsservicekoordinator.

Lakanen, Helli; städerska. Helsingfors, 1980–1992 Lankila, Krista; välfärdskoordinator. Helsingfors,

Helsingfors, 2004– Peltonen, Martina; ombud. Helsingfors, 2016–2020

2016–

Perälä, Berit; redaktör. Helsingfors, 1977–1980

Laukkanen (Kärkkäinen), Anja; byråsekreterare.

Piela, Jaakko; disponent. Kotka, 1973–1993

Helsingfors, 1980–1984

Pirnes, Anna-Liisa; husmoder. Kotka, 1977–1984

Lehtonen, Reino; disponent. Åbo, 1975–1992

Pirtilä, Vieno; klubbvärdinna. Kotka, 1973–1997

Lindell, Bernt; ekonomichef. Helsingfors, 2021–2023

Pitkänen, Pirjo; städerska. Helsingfors, 1989–1990

Lindell, Jukka; välfärdskoordinator. Helsingfors,

Pohjola, Aino; ombud; Uleåborg, Kemi, 1974–1983

2015–

Porkka, Lasse; yngre ombud. Helsingfors, 1988–1990

Lindvall, Markku; ombud. Åbo, 1974–1979

Rantasuomela, Katri; städerska. Helsingfors,

Liukkonen, Auli; städerska. Helsingfors, 1992–2012

1980–1989

Malmberg, Nils-Erik; biträdande ombud. Helsingfors,

Rasilainen, Ulla; ombud. Helsingfors, 1977–1978

1979–1983

Rinne, Juhani; idrottssekreterare. Helsingfors,

Mertanen, Katja; välfärdskoordinator. Helsingfors,

1973–2003

2017–

Roiha, Tauno; ombud; Raumo, 1980–2002

Metsänen, Lahja; husmoder. Kotka, 1981–1984

Rojo, Felix; disponent. Helsingfors, Kotka,

Mustamo, Ella; bibliotekarie. Helsingfors, 2018–

1980–1982

Myllykangas (Mäki), Heli; av- och

Rönkkö, Pertti; redaktionssekreterare. Helsingfors,

bibliotekssekreterare. Helsingfors, 1973–2018

1974–1978

Mäkipää, Suvi; redaktionssekreterare. Helsingfors,

Rönnberg, Niklas; verkställande direktör.

1984–1985

Helsingfors, 2013–2014

Määttänen, Outi; redaktionssekreterare. Helsingfors,

Saikkonen, Teemu; tf. välfärdskoordinator.

1981–1984

Helsingfors, 2020–2023

Nevalainen, Riitta; byråsekreterare. Helsingfors,

Seppälä, Päivi; ekonomiansvarig. Helsingfors,

1984–1985

2015–2020

267

Sihvola, Sampsa; verkställande direktör. Helsingfors,

2015– Silvennoinen, Lea; klubbvärdinna. Åbo, 1979–1986 Silvennoinen, Timo; tf. ombud. Helsingfors,

1990–1991 Sinkko, Anja; receptionist. Helsingfors, 1989–1990 Sipilä, Riitta; byråsekreterare. Helsingfors,

1984–1987 Sjöman, Juhani; ombud. Helsingfors, 1974–1979 Soikkeli, Milda; tf. klubbvärdinna. Åbo, 1985 Suhonen, Paula; byråsekreterare. Helsingfors, 1988– Suko, Seppo; ombud. Åbo, 1973–1974 Tenkanen, Anna; bokförare. Helsingfors, 2019–2023 Tiesmäki, Tiia; kommunikationschef. Helsingfors,

2022– Tiisanoja, Tuomo; vaktmästare. Helsingfors, 1980 Toivanen, Juha; ombud. Kotka, Grimsby, Antwerpen, Åbo, 1982–2022 Treuthardt, Johan; ansvarig, hälsa och motion.

Helsingfors, 2011–2017 Ulmanen, Kaija; redaktör. Helsingfors, 1982–1984 Usvapelto, Ilona; ekonomiassistent. Helsingfors,

2017–2018 Varga, Netta; tf. välfärdskoordinator. Helsingfors,

2022–2023 Venäläinen, Päivi; studiesekreterare. Helsingfors,

1984–1986 Viertola, Ritva; redaktionssekreterare. Helsingfors,

1979–1982 von Knorring, Heli; klubbvärdinna. Helsingfors,

1975–1981 Väkiparta, Mika; tf. ombud. Helsingfors, 2003–2004 Wainio, Ville; fartygsservicekoordinator. Åbo, 2022– Wilenius, Marja-Liisa; tf. klubbvärdinna. Åbo,

1989–1990

268

269