många svenskar jag möter här i Storbritannien pratar perfekt engelska, men hos Marie är det så gott som helt utan svensk brytning. - Men svenskan är trots allt mitt modersmål, säger hon bekräftande samtidigt som hon påpekar att hon ibland önskade att hon kunnat skriva vissa meningar på engelska. Kanske kan det på sätt och vis ha varit en fördel för Marie att hon inte har hållit sin svenska helt uppdaterat, tänker jag. Ett språk utvecklas ju konstant och att försöka skriva dialoger på den svenska som talades under 40-talet är inget hon har givit sig in på. Istället har hon i Hotell Angleterre valt att försöka hålla språket tidsneutralt. - Nu kommer jag att skriva en bok som utspelar sig på 1600-talet, det finns ingen chans att skriva så som de pratade då utan jag kommer även nu att göra språket neutralt, säger hon och hoppas att även den boken kommer att bli lättläst.
återförenas. Hur stark måste kärleken vara för att överleva år av saknad? Hur villig till förändring, försoning och förlåtelse är man efter år ifrån den man en gång älskade?
H
otell Angleterre är en bok som stannar kvar i ens sinne en god stund efter läsning, kanske just för att den är så mångbottnad. - Jag tror jag är medveten om både dess styrka och svagheter, säger Marie. - Jag ser boken som den första byggstenen i ett bygge som kan bli ganska stort, avslutar hon på ett självsäkert och sakligt sätt. Själv hoppas jag att hon kanske en dag ändå ska vilja återförenas med Georg och Kerstin. Även om det då har gått ett antal år så skulle jag gärna se vad som då har hänt i deras liv, gemensamt eller inte. Men innan dess ser jag fram emot att få lära mig om Sveriges koloni på Guldkusten.
D
e hemskheter som Georg i boken är med om är inget man önskar ens sin värsta fiende. Förfrysningsskador, kamrater som dör till följd av dålig arbetsledning och så den eviga känslan av att inte veta hur länge allt skall komma att fortgå – och om inga gränser finns på ondska. Kerstins liv ändras ju totalt även det, och flytten hem till mor och far gör henne liten och omyndig. Dessutom påverkas allas liv av kriget med livsmedelsransoneringar, ständiga bomblarm och nattliga brandvaktspass. Georgs fyra månaders vistelse i Norrland blir till år – av ovisshet, växande främlingskap och en längtan som så småningom på något sätt förvandlas till fruktan och glömska. Uppå allt detta väver Marie in en lesbisk kärlekshistoria då Kerstin blir oväntat förälskad i den mystiska nyinflyttade grannen Viola. - Jag ville att båda parterna skulle vara med om något omskakande, påpekar hon. - Hur närmar man sig varann igen efter att ha varit borta från varandra så länge, säger Marie lite tankfullt, som om hon nästan inte är säker själv. Är något i boken självupplevt, blir jag tvungen att fråga. - Nej, inte alls, hävdar hon med bestämdhet. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till dagens flyktingar. Människor som i skräck tvingas fly och ibland tar sig långt bort från sitt hemland, långt bort från de vänner och familj som ännu är i livet. Idag har vi, åtminstone i västvärlden, goda möjligheter till bra kommunikation – vi kan ringa, maila, skicka bilder och hålla varandra uppdaterade på allt som händer, ibland kanske till och med se till att hålla bekanta alltför uppdaterade då mångas privatliv finns till allmän beskådan i många sociala medier. Men det finns ändå de idag som inte har möjlighet att återse sina närmaste på många år. Människor som, likt Georg och Kerstin, måste börja om från början när (om) de lyckas
text: åsa höjer foto: tove möller gunnarsson 13