Andrum nr 2 2021

Södra Tjust - en kulturbygd

Andrums senaste nummer, som berört olika aspekter av pandemin, har fått väldigt mycket lovord. Både intervjuer, reportage och Nathalie Chavez fantastiska bilder har berört många läsare. Vi har aldrig fått så många reaktioner på innehållet som nu. Det är precis som det ska vara. Andrum ges ut av Svenska kyrkan, och ska vara det som kyrkan är – en plats där de stora känslorna får finnas. Glädje, sorg, vemod, undran, nyfikenhet.

Just nu är det mycket glädje hos oss. Alldeles nyligen kom beskedet: Nathalie har fått Västerviks kommuns kulturstipendium! Det var faktiskt vi i kyrkan som nominerade henne, men vi vet att många fler än vi uppskattar hennes konst. I motiveringen står: ”Nathalie Chavez fångar skickligt stämningar och komponerar sina bilder vackert, med en teknisk precision på högsta nivå. Hennes engagemang för Västervik med omnejd och traktens människor ger ytterligare en dimension till hennes fotografier.” Grattis Nathalie, så väldigt välförtjänt!

Vi koncentrerar oss just på kultur i detta nummer. Södra Tjust är verkligen en kulturbygd. Här finns författare, musiker, konstnärer av alla slag. Vi talar med Torgil Höckergård, som sitter i kyrkorådet i pastoratet och har skrivit en spännings-roman i kyrklig miljö. Vi ser hur man restaurerar tavlor, tar hand om kyrkans gamla föremål och vårdar kulturmiljöer.

Vi talar om Visfestivalen i Västervik. I skrivande stund är det inte säkert om det blir någon festival i år. Mikael Wiehe är en av dem som spelat på festivalen flest gånger och han berättar för Andrum vad festivalen betyder.

Så ska vi också ta farväl av vår kyrkoherde Karin Björk. Efter sju år i pastoratet flyttar hon till Linköping för att bli biskopens högra hand i rollen som stiftsdirektor. Ett exempel bland många på att bygden mellan Västervik och Figeholm är en bra miljö för utveckling.

Södra Tjust har en bra kultur, helt enkelt. ■

Max Wahlund

4 Torgil Höckergårds nya bok

6 Krönika: Möte med en annan kultur

8 Mikael Wiehe om Visfestivalen 12 Tavelrestaurering

16 Att vårda kulturskatter

18 Kyrkoherden Karin avtackas 19 Sommaröppen kyrka 20 Historia 22 Tommys hörna

Ansvarig utgivare Karin Björk, 0490-842 61

Kontakt Södra Tjusts pastorat, Hospitalsgatan 14, 593 33 Västervik 0490-842 00 sodra.tjusts.pastorat@svenskakyrkan.se Maila redaktionen för Andrum: sodratjust.andrum@svenskakyrkan.se

Församlingsherdar Västervik: Karina Nahlbom, 0490-842 81 Törnsfall: Ingrid Bergman, 0490-842 04 Gladhammar-Västrum: Eva-Lena Karlsson, 0490-842 98 Misterhult: Susanne Elssjö, 0490-842 74 Hjorted: Ulrika Robertsson, 0490-842 91 Hallingeberg-Blackstad: Anton Hultgren, 0490-842 63

Fastighetsansvarig Annika Deltin, 0490-842 97 Administrativt ansvarig Lena Augustinsson, 0490-842 60

Kyrkogårdsförvaltningen 0490-842 06, sodratjust.kyrkogarden@svenskakyrkan.se

Redaktör

Max Wahlund

Utgivning 4 nr/år. Upplaga 19.250 ex Omslagsfoto: Nathalie Chavez Produktion/design: Everday.se Tryck: Åtta.45 Tryckeri

Även den mest sekulariserade i vårt land, om man så är hedersmedlem i föreningen Humanisterna, påverkas av de traditioner, seder men också rättsuppfattningar som präglat och fortfarande präglar Sverige och västvärlden. Vår kulturkrets vilar på ett arv från Aten, Rom och Jerusalem.

Under en tid har det förts en diskussion ifall kristendomen ska ges en särställning i undervisningen. Kritiken och invändningarna har sällan eller aldrig kommit från företrädare för andra religiösa samfund.

I stället har motståndet huvudsakligen hämtat näring ur ett helt antireligiöst betraktelsesätt. För även den muslimska eller judiska trosbekännaren inser att fördjupad kunskap om det som format vår kultur leder till förståelse och insikt om även andra religioner. ■

– Margareta Pålsson och Hans Wallmark i debattartikeln ”Kristendomen hjälper oss förstå vår kultur”, Kyrkans tidning 24 november 2010.

LITTERÄR MILJÖ

Torgil Höckergård sitter i församlingsråd och kyrkoråd, men är också en ganska flitig författare. I vintras kom hans tredje roman ut: Nytt tak på Bergängs kyrka. Andrum stämmer möte med Torgil vid Hjorteds kyrka, som fått figurera på bokens omslag.

TEXT: Max Wahlund FOTO: Nathalie Chavez

”Jag beskriver karaktärerna som varken onda eller goda utan alla har sina brister och svagheter.”

ytt tak på Bergängs kyrka handlar om kriminalitet: försäkringsbedrägerier, stöld av åtråvärd koppar, häleri, allt i kyrklig miljö. Romanen inleds med ett brutalt dödsfall, som dock inte är vad det först ser ut som. Ännu en i raden av svenska deckare? Nej, snarare hör boken hemma i ett helt eget fack. En sorts underfundig humor präglar scenerna, som kanske kan beskrivas som ”slapstick”. Utnyttjandet av prästens absoluta tystnadsplikt i biktsituationer spelar genomgående en stor roll.

− När jag skrev den så tänkte jag på fars, säger Torgil Höckergård.

− Nu hör ju inte det här med att skjuta ihjäl folk till farsen direkt men jag ville ändå att det skulle få ett lyckligt slut där alla försonades och att kontroverserna mycket beror på missförstånd som kan klaras upp. Sedan beskriver jag karaktärerna som varken onda eller goda utan alla har sina brister och svagheter.

Läsarna får upplysa oss om det skulle vara fel, men förmodligen är Torgil Höckergård Hjortedtraktens mest produktive författare. Tidigare har han gett ut romanerna Mitt 70-tal och Heta vågor genom unga kroppar, den senare en skröna från 70-talets ungdomskultur med kläder, musik och bilar.

Vi sneglar upp mot taket på Hjorteds kyrka, som i spegel vänd form finns på omslaget till den senaste boken, och konstaterar att där uppe finns ingen koppar att stjäla. Det är inget misstag − Torgil Höckergård är angelägen om att inte hålla sig alltför nära det verkliga i sina böcker.

− Man blir friare då. Miljön i boken är helt påhittad, den ska inte ha någon likhet med något jag sett i verkligheten.

Utöver författandet är Torgil Höckergård engagerad i kulturen genom sitt ordförandeskap i Västerviks riksteater förening. Även uppdragen i kyrkan har liknande inriktning. Enligt honom är kyrkan en av de viktigaste kulturella aktörerna i Södra Tjust.

− När jag flyttade hit 2015 blev jag engagerad i kyrkokören för att de behövde fler tenorer.

Sedan ville jag vara med i samhällslivet och skaffa mig bekanta, så jag tog alla chanser jag kunde för att engagera mig i föreningslivet − i teaterföreningen, i kören och i församlingsrådet som visade sig vara väldigt intressant eftersom vi har en mycket drivande ordförande.

− Här i Södra Tjust är det kyrkan som står för mycket kultur genom körer, musikaler och barnverksamhet. Det finns olika slags gudstjänster som kan vända sig till olika människor, högmässor men även Taizé-gudstjänster som jag tycker är väldigt trevliga. Vi har sinnesrogudstjänster utan präst som vi i församlingsrådet arrangerar själva, och bönestunder i den gamla prästgården här. I vardagen gör ju såklart prästen ett gediget arbete inom diakoni och liknande. Vi i kören har också besökt sjukhemmet och pensionärerna på Sundsgården. Så kyrkan spelar en viktig roll i bygden.

Vi skils åt, och det skulle inte förvåna om Torgil Höckergård genast sätter sig och skriver på nästa bok. ■

Möte med en annan kultur

För snart två år sedan bodde jag två månader i Egypten i ett koptiskt kloster som heter Anafora. Anafora är en speciell plats där många människor från olika kulturer möts, även om de flesta som kommer dit bor i Egypten och är kopter (kristna egyptier). När jag kom dit visste jag att det skulle vara en del skillnader gentemot det liv som jag normalt lever. Men jag hade ingen aning om hur det skulle påverka mig.

Jag åkte dit tillsammans med min dåvarande pojkvän, vilket var något som många där hade svårt att förstå. Vi fick ofta frågan om vi var gifta och när vi svarade att vi inte var det då antog många att vi var förlovade. Att vara tillsammans utan att bo tillsammans och vara förlovade var något som var totalt främmande för egyptierna. Vi fick den frågan så många gånger, och i början försökte vi förklara men det gick inte in − så till sist sa vi ”inshallah married” (Om Gud vill så gifter vi oss). Vi lyckades hitta ett sätt att förstå varandra trots att vi kom från olika kulturer.

Jag minns att jag först hade svårt att förstå deras syn. För mig var det främmande att man inte kunde vara tillsammans utan att vara förlovade. Jag hade velat fråga så mycket, men tyvärr fanns det också en språkbarriär som förhindrade djupare samtal och diskussioner. Min arabiska var inte alls tillräcklig, och långt ifrån alla kunde engelska.

En annan inblick i kopternas kultur och vardag fick jag genom att vara öppen med att jag studerade till präst. Kvinnliga präster finns inte i den koptiska kyrkan, så reaktionerna jag fick när jag berättade det varierade. Men de var mest positiva. Jag minns framför allt en reaktion från en ung man som arbetade i Anafora och som jag ibland åt lunch eller middag med. Han kunde lite engelska och jag hade lyckats lära mig några ord på arabiska, så vi kunde prata lite med varandra. När jag berättade om att jag läste till präst blev han förvånad och fascinerad, och det fanns en fråga som var extra viktig för honom; nämligen om han skulle kalla mig ”fader” eller ”syster”. Titlar är mycket viktigare och används mer vardagligt i Egypten än i Sverige, så för honom var det viktigt. Där tilltalar man prästerna som fader och nunnorna som syster. Jag frågade tillbaka vad han själv ville kalla mig och då sa han ”fader - för du är präst och inte nunna”. Jag vet att synen på kvinnliga präster varierar inom den koptiska kyrkan och att Anafora med biskop Thomas i spetsen ligger i framkant i den frågan.

Att möta och leva tillsammans med en annan kultur för en tid är en spännande och lärorik upplevelse fylld med frustration och glädje och något som jag är tacksam för att ha fått uppleva. ■

Katarina Grahn Präst, Västerviks församling

VI VILL HA VISOR!

Visfestivalen har varit en fast punkt sedan mer än 50 år. I fjol var det ingen festival, hur blir det i år? Andrum minns gångna festivaler och har talat med en som varit med…

FOTO: Nathalie Chavez

”Västervik är en jättefin festival”

Mikael Wiehe är en av de artister som uppträtt oftast på visfestivalen i Västervik – hela tio gånger. När Andrum mejlade och bad om en intervju ringde han tillbaka samma dag! Det är nog ingen tillfällighet att skåningen är känd som en av artist-Sveriges mest sympatiska personligheter.

TEXT: Max Wahlund FOTO: Nathalie Chavez

Få se nu, i julas hade jag bott här i huset i 40 år. Min äldsta dotter fyller 40 i juni, och vi köpte lägenheten innan dess…

Mikael Wiehe tar emot i sin lägenhet nära Triangeln i Malmö, och vi börjar snabbt tala historia och malmöitisk geografi, innan vi kommer in på visfestivalen i Västervik. Mikael Wiehe var i början ganska skeptisk till festivalen. − Den kom som någon slags efterföljare till Vispråmen Storken i Stockholm där det var mycket Cornelis, Finn Zetterholm och Fred Åkerström och liknande. Så i mitt inre tänkte jag ”Denna festival är ett mausoleum rest över döda trubadurers ben”.

Mikael Wiehe skrattar vid minnet.

− Så jag höll dom lite på avstånd trots att Hansi Schwarz ringde varje år och ville att jag skulle komma. Men då tänkte jag, ”nej du, du står på fel sida, dig vill jag inte spela hos.” Men han var så ihärdig att till sist så tänkte jag att ”jag ska ta mig tusan ta dubbelt så mycket betalt som på något annat ställe, så får vi se vad han säger”. Och då sade han bara ”Vad bra, det tar vi!”. Så han besegrade mig, och sedan spelade jag ganska flitigt där under 80- och 90-talet.

Det har blivit totalt tio framträdanden under festivalen från 1981 till senast 2014, när han spelade tillsammans med Ebba Forsberg.

Mikael Wiehe tycker att festivalen förändrades till det bättre under 1980-talet.

− Det öppnades upp för olika sorters musik, det breddades lite från ”ensam man med gitarr”. Det drogs dit lite nya artister som man kanske inte skulle ha hört om man inte åkte till Västervik.

− Så det var bra. Men en sak som irriterade mig var att varje artist fick sig tilldelad en halvtimme på scen. Och jag ansågs så pass publikdragande att jag alltid fick spela sist, så att ingen skulle gå hem. Men i dessa 30 minuter var det inte inräknat den tid det tar för att ta sig upp och ner från scenen, eventuella extranummer och så vidare. Så när det blev min tur var det nästan alltid minst en och en halv timme försenat. Ju äldre jag blev desto mer irriterad blev jag över det. Men det är egentligen det enda jag har att sura över. För annars tycker jag att det är en jättefin festival, och det är kanon att det görs något i Västervik varje sommar. Jag har haft hur fina upplevelser som helst. Jag har spelat där med Ebba, med Björn Afzelius, jag har spelat där själv, ibland bara med gitarr och andra gånger med liten orkester. Och publikmässigt är det ett ganska lagom format för mig. Idag tycker jag att det är väldigt positivt. Men i min ungdom var jag som sagt lite mer motvillig.

”Det är en jättefin festival, och det är kanon att det görs något i Västervik varje sommar. Och publikmässigt är det ett ganska lagom format för mig.”

Mikael Wiehe har dock inga riktigt knäppa berättelser att bjuda på från festivalen:

− Det är lite dåligt med anekdoter eftersom jag alltid var mitt uppe i en turné när jag spelade på Visfestivalen. Och när jag jobbar så dricker jag aldrig någon alkohol. Annars tackar jag gärna ja till drycker av alla slag, haha, men inte när jag är ute på jobb. Så jag var aldrig med på någon efterfest eller så, där väl de roligaste och dråpligaste sakerna hände - utan det var bara att lira på spelningen, rusa tillbaka till hotellet, sova och sedan upp på morgonen för att åka till nästa ställe.

− Det enda jag kan komma på var en gång när jag och Björn satt på en pizzeria i Västervik tillsammans med Fred Åkerström. Det var precis innan Fred skulle upp på scen så hans adrenalinhalt var upp över ögonbrynen, han var väldigt högljudd och dominant och vi satt som förskrämda nybörjare i ett hörn och undrade om det var så det skulle vara. Och det tyckte han.

Mikael Wiehe vill gärna komma tillbaka och spela i Västervik igen.

− Det hoppas jag ju såklart, det vill jag väldigt gärna göra. Jag har börjat fundera på hur länge jag ska hålla på

men jag har inte riktigt bestämt mig än. Men jag hade väldigt gärna gjort en sväng till, ensam med gitarr. Jag hade också velat göra en sväng med körer och kanske en cowboyplatta eller något med emotional rap. Det här med emotional rap får jag inspiration från en artist som heter Lil Peep som min dotterdotter brukar lyssna på. Jag ser likheter mellan Lil Peep och John Lennon i de första skivorna, efter att Lennon hade lämnat the Beatles. Den lite känslosamma musiken som han gjorde då påminner känslomässigt om emotional rap. Så det finns element i Lil Peeps musik som jag tar med i mina egna låtar.

Skriver du musik nu som du tänker ge ut inom det närmsta året?

− Jag håller på nu. Jag jobbar med en kille som heter Erik Hjärpe som är son till den kände islamologen Jan Hjärpe och pianospelare i bandet Damn!Timbuktus band. Han har bra koll på hip hop-världen, och jag behövde lite sån inspiration för att det skulle kännas roligt att göra en platta till.

Så långt komna i vårt samtal vandrar Andrumteamets ögon runt i lägenheten. Här hänger gitarrer och andra instrument på väggarna. Inspelningsutrustning modell äldre delar utrymme med bokhyllor, guldskivor och affischer från den långa karriären. Men vänta nu – vad

finns där i hyllan? Är det inte… en ikon, föreställande Jesus Kristus? Det var ändå lite överraskande?

− Haha! Det har sin förklaring. Förbundet Kommunist hade sina lokaler på Fredsgatan i Malmö. Jag var aldrig med där, men jag sympatiserade med dom och skulle gå på bokcaféet en dag. Men då hade de slagit igen och en ikonbutik hade öppnat där istället. Så jag slog till på några sådana! Jag tycker att dom är fina. Mikael Wiehe har som alla svenskar en relation till kristendomen, av något slag. Hans morfar var missionsförbundare och ledde kören. Wiehe själv har varit med och spelat i morfars gamla kyrka flera gånger, men det senaste tillfället ledde till problem.

− Senaste gången jag spelade i den församlingen, för cirka 15 år sedan, möttes jag av en nedklottrad lokal med texten ”Död åt Wie. Krossa kommusmen.” De hade till och med stavat fel. Alla fönster vad sönderslagna och det var stor

kalabalik. Vi fick flytta konserten till Limhamns Folkets hus. På första bänk där satt Göran Persson och hans dåvarande fru, som på den tiden bodde i Malmö. Konserten hade Göran fått som present av sin fru och det var den första konserten som han

− Jag tror att det finns en längtan i många människors bröst efter någon sorts trygghet. Något som kan ge dom trygghet i en otrygg värld. Det finns också ett behov av att göra någonting gott. Jag tycker det låter föga troligt med en Gud som vill någonting.

”Jag tror att det finns en längtan i många människors bröst efter någon sorts trygghet. Något som kan ge dom trygghet i en otrygg värld.”

någonsin hade varit på. Omgärdad av säkerhetspoliser, haha! Men efter den gången har jag inte blivit tillfrågad att spela igen, det var lite för rörigt.

Mikael Wiehe ser sig inte som troende, men han förstår den längtan som ligger till grund för tron. I hans texter finns teman som utan vidare platsar i kyrkan, från ”Flickan och kråkan” till ”Utan dig”.

Däremot tror jag att människors längtan är väldigt konkret för många. I alla religioner börjar det med en Buddha eller en Jesus som har upplevt något. Mystikerna talar om gudomliga upplevelser eller enhet med universum. Men sedan när religionen institutionaliseras och blir till organisation i stenbyggnader, då hamnar ofta ”stenbyggarna” i opposition till mystikerna.

Wiehe är ingen stor vän av stenbyggare, det vet alla som hört ”Keops pyramid”.

− Jag kan förstå den enskilde människans uppgående i alltet och längtan efter det. Men jag kan inte kombinera det med en gudom som har en vilja. Vi lever och vi dör med en längtan i vårt bröst. ■

Gamle kungen BLIR SOM NY

Kung Carl XI tittar fram bakom ett månghundraårigt smutslager. Kyrkan är en av Sveriges största förvaltare av gamla kulturskatter, och alla medlemmar är med och hjälper till att ta hand om dem.

TEXT: Max Wahlund FOTO: Valentine Jacob, Kalmar läns museum

arje svensk kyrka är en riktig kulturell skattkammare, och Södra Tjust innehåller många pärlor. Men skatterna måste vårdas.

Valentine Jacob är konservator på Kalmar läns museum och har fått ansvaret att restaurera både textilier och tavlor från pastoratet. Hon blev nyligen klar med att behandla åtta gamla målning ar från Törnsfalls och Västrums kyrkor.

− Det kan vara svårt att förklara hur man börjar med ett projekt, förklarar Valentine Jacob.

− Ofta har en tavla flera problem, och man måste lösa de viktigaste sakerna innan man kan jobba med övriga. Ett första steg är ofta att limma tillbaka lös färg, det är väldigt viktigt och alltid första etappen. Om du ser att ett färgskikt ramlar bort från duken kan man limma tillbaka det. När färgen är på plats kan man fortsätta med andra saker som att rengöra eller ta bort gamla fernissan. Det är viktigt att åtgärda saker i rätt ordning så att man inte förvärrar något genom att starta med fel steg.

Ett exempel på vad som kan gå snett om man inte vet vad man gör är oljemålningen av kung Carl XI, som hängt i Törnsfalls kyrka. Tavlan är målad på 1600-talet och enligt en lapp på baksidan behandlad 1905 av ”artisten Frid” – tyvärr inte på ett vidare lämpligt sätt. Valentine förklarar:

− På den tiden fanns inte konservering på det sätt vi gör idag. Idag måste vi tänka på hur vår konservering påverkar föremålet, och använda material, lim och lösningsmedel som inte skadar. Vi ska också se till att man alltid kan ta bort vår åtgärd. Den tanken fanns inte alls för 100 år sedan, det är en ganska ny typ av hänsyn som började tas under 1960- och 70-talen. Istället för att sträcka ut duken limmade Frid fast Carl XI-tavlan och en annan målning i deras ramar.

− Den åtgärden är inte bra för målarduken. Kan man inte spänna ut duken kan det komma veck i den senare och dyka upp problem.

Jag upptäckte hur det stod till när jag tog ut tavlan. Vi fick diskutera med projektansvariga

Annika Deltin på pastoratet och med länsstyrelsen, eftersom det blev en avvägning där vi fick se om föremålet skulle skadas mer om jag försöker ta

”Jag jobbar mycket med Svenska kyrkan och är väldigt imponerad över hur kyrkan tar hand om, förvarar och bevarar sina saker. ”

bort limmet eller om jag låter det vara kvar. Just i det här fallet kom vi fram till att det var värt att försöka ta bort limmet.

Resultatet blev lyckat. Innan arbetet påbörjats skrev Valentine i sitt åtgärdsprogram: "Tavlan är jättesmutsig och mörk. Tavlan har hängt ovanför elementet i många år så målarduken är deformerad och runt kanterna har färgskiktet lossnat från målarduken. Tavlan är deformerad i mitten. Tavlan är svärtad av sot och fernissan är för tjock, mörk och oxiderad. På kanterna finns en hel del tidigare retuscher som mörknat och ger ett fläckigt intryck."

Och efter den grundliga behandlingen kunde hon konstatera:

"Färgskiktet är konsoliderat. Tavlan är ljusare och skyddad mot damm med en ny fernissa. Målarduken har fått spänningsband och kan spännas upp ordentligt. Tavlan har fått ett nytt upphängningssystem."

Valentine Jacob konstaterar att kyrkan spelar en viktig roll i att bevara svensk kultur:

− Jag jobbar mycket med Svenska kyrkan och är väldigt imponerad över hur kyrkan tar hand om, förvarar och bevarar sina saker. Jag tror att det är en jätteviktig del av svensk historia som finns i kyrkorna och som är viktig att behålla inför framtiden. ■

Bomullstops används med avjoniserat vatten och triammoniumcitrat, som har ett neutralt pH-värde så att det inte påverkar färgskiktet. Det går åt många bomullstussar för att få bort sotet som lagt sig på tavlorna.

Valentine Jacob är utbildad i konservering av både tavlor och textiler.

Tidigare lagningar har fungerat lite si och så.

Vi vårdar skatterna

I och runt kyrkorna finns mängder av kulturskatter som måste tas om hand. Under pandemin har flera anställda och frivilliga i kyrkan fått mindre att göra och kan därför lägga sin tid på att skydda och omhänderta kulturarvet – alltid under kunnig och professionell arbetsledning. Andrum tog en tur till Västrums och Misterhults kyrka för att se vad som var på gång.

TEXT: Max Wahlund FOTO: Nathalie Chavez

Helena Johansson är i vanliga fall barnledare i Hjorteds församling. men nu putsar hon silverkannor och ljusstakar i Västrums kyrka.

Strax intill Misterhults kyrka fanns det gamla fattighuset. En bod som tillhörde fattighuset finns nu i församlingens ägo. Boden har nu fått nytt tak med ekspån.Här bevaras bygdehistorien med hjälp av kyrkans medel, som alla medlemmar är med och bidrar till. De gör därmed en insats för hela samhället.

Fastighetsansvarig Annika Deltin och vaktmästarna Märtha Blomberg och Anna Tillmar breder ut altarduken. Att laga och tvätta de gamla dukarna är inte lätt och det krävs betydande sakkunskap för att det inte ska skada materialet.

Det textila kulturarvet är en viktig del av kyrkans ansvar.

Maria Andersson putsar ett kopparstycke till dopfunten.

En vacker detalj på silverkannan. Lammet med en fana är en gammal symbol för Jesus.

Sju år för Rakel, sju år för Karin!

För sju år sedan skulle sex församlingar bli ett pastorat. Sex relativt olika församlingar med blandade förutsättningar när det kom till geografiskt läge, storlek, kultur och IT-resurser skulle tillsammans bilda ett storpastorat, med allt som det hör till.

TEXT: Malin Ekberg FOTO: Nathalie Chavez

− Den utmaningen var en av anledningarna till att jag sökte tjänsten, berättar Karin Björk, numera före detta kyrkoherde i Södra Tjusts pastorat. För det är faktiskt så, att efter sju år som kyrkoherde i Södra Tjusts pastorat har Karin nu lämnat posten.

Men vi hoppar tillbaka till 2014 när Södra Tjusts pastorat bildas. Hur var det att börja som kyrkoherde och försöka få ihop den här nya organisationen?

− Jag hade funderat mycket kring hur jag skulle göra det här på ett bra sätt. Hur bibehåller vi levande församlingar av så pass olika storlek i ett pastorat? Ambitionen var att församling arna skulle leva vidare lokalt och pastoratet var överbyggnaden som skulle stötta. Min ingång var att det inte skulle bli så stora förändringar i församlingarna.

Förutom att arbetet skulle fortsatta fungera i församlingarna skulle också en fastighetsavdelning och en administrationsavdelning bildas. Arbetssätt skulle hittas tillsammans med begravningsverksamheten. En gemensam budget skulle tas fram och i samband med allt detta ombildades även förtroendemannaorganisationen. En stor nyhet var att församlingsråd skulle bildas, något som inte funnits tidigare.

− Det var väldigt mycket där som var helt nytt. Men samtidigt kan jag känna att det var bra att allt kom samtidigt. Det blev ett omtag i alla led när det kom till att hitta nya arbetssätt och nya vägar. Det tog tid innan saker och ting föll på plats, vilket ju inte är konstigt. Hela första mandatperioden var svår.

Nu har det gått sju år sedan pastoratet bildades och många bitar har fallit på plats.

− Visst har det varit utmanande med blandade inslag av både glädje och sorg men från mitt perspektiv tycker jag att vi har lyckats bra! Nu sitter organisationen och det finns en helt annan möjlighet för personen som kommer efter mig att utveckla verksamheten framåt.

När det här numret av Andrum landar i din brevlåda har Karin redan börjat sin nya tjänst som stiftsdirektor i Linköpings stift. Stiftsdirektorn är chef på stiftskansliet och har det övergripande ansvaret att leda, organisera och utveckla arbetet.

Hur känns det att sluta?

− Jag landar i att jag känner tacksamhet över alla jag fått lära känna och allt jag fått lära mig. Jag vet att arbetet kommer fortsätta tack vare goda medarbe tare, ledare och förtroendevalda. Samtidigt som det alltid är en sorg att lämna.

Vad kommer du att sakna mest?

− Helt klart relationerna till människorna som jag har byggt upp här. Jag kommer sakna alla goda skratt i fika rummet. Havsutsikten! Men samtidigt längtar jag tillbaka till Linköping. Jag ser fram emot att flytta tillbaka till staden som jag fortfarande kallar för hem. Jag vill passa på att rikta ett stort och varmt tack till alla medarbetare, förtroendevalda och alla andra jag fått möjlighet att möta under min tid i Södra Tjusts pastorat.

Vi önskar Karin stort lycka till! I nästa nummer hoppas vi kunna presentera pastoratets nya kyrkoherde. ■

− Folk vill göra en utflykt och blir glada när kyrkan står öppen. Kanske finns en önskan att gå in i kyrkan hos den som inte självklart deltar i gudstjänster men som ändå kan längta efter att få vara i kyrkorummet, säger Margaretha Gabrielsson.

En sommaröppen kyrka

När en ny kyrka byggdes och invigdes en oktoberdag 1886, kom det att bli en av de bäst bevarade centralkyrkorna i Sverige. I snart 135 år har Gladhammars kyrka haft sina portar öppna för församlingsbor, hemvändare och förbipasserande. “Vägkyrkan” märks ut med en gul skylt, med grön text som i detta fall står ute vid E22, synlig från två håll.

TEXT: Anna E Hedfors FOTO: Stefan Tolf

Det viktiga är öppenheten

− Under ett antal år har jag fått förmånen att medverka vid vägkyrkan i Gladhammar. Det ger mycket glädje att träffa intresserade människor och få berätta för dem om vår kyrka, säger Margaretha Gabrielsson, ordförande i Gladhammar/Västrums församlingsråd.

Svenska kyrkans krav på vägkyrka är att den skall vara lättillgänglig, bland annat för trafikanter på genomresa. Den ska också vara handikappanpassad.

− I Gladhammar har vi öppet 4-6 veckor i följd och dagligen klockan 11-16, vilket med råge följer föreskrifterna. Vi ringer i kyrkklockorna vid öppnandet, har en kort andakt och vi guidar.

Det finns informationsmaterial på olika språk. En enklare servering med kaffe, saft med något till. Här finns också en toalett.

Engagemanget för vägkyrkan har ökat − Varje kyrka är unik; färger, inredning och kyrkorummets utformning. I Gladhammar ser man den “stora”, ovanligt formade kyrkan ute på åkern. Kyrkan ser intressant ut; den väcker nyfikenhet och många har för vana att besöka kyrkor när de är ute på sina resor. Man vill lära mer både om kyrkobyggnaden, inventarierna och om vår bygd. När historien berättas om ett föremål blir det extra intressant. Andra vill bara sitta ner i bänken, tända ett ljus, minnas viktiga händelser och stilla sig, berättar Margaretha. ■

Flertalet av pastoratets kyrkor planeras vara öppna 1juni -31 augusti.

Mer information finns i broschyren med alla stiftets sommarkyrkor. Broschyren finns i din närmaste kyrka och kan laddas ner från www.svenskakyrkan.se/linkopingsstift.

Hon förlöste barn i Misterhult

Anna Maria Jansson blev troligen Misterhults sockens första barnmorska när hon kom dit från Västervik 1838.

Under flera decennier hjälpte hon församlingens mödrar vid förlossningar och var verksam långt upp i åldern. Dessutom var hon lärarinna. Både barnmorskor och lärare var då anställda av församlingen.

TEXT: Eva Johansson

Anna Maria föddes i Västervik 1802. Hennes far var varvstimmermannen och sjömannen Peter Holmström och hennes mor hette Stina Lisa Johansdotter. Fadern dog tidigt och Anna Maria växte upp med sin mor i Östra kvarteret nummer 101 i Västervik, mellan Båtsmansgränd och Gröna gränd. Här bodde sjömän och varvsanställda.

Anna Maria gifte sig 1826 med sjömannen Jöns Petter Zachrisson Lund från Gladhammar. De fick dottern Charlotta 1827 och sonen Carl 1830, död året därpå. Sedan flyttade familjen till Stockholm och efter en tid dog maken. Förmodligen var det efter hans död som Anna Maria bestämde sig för att bli barnmorska, för att försörja sig och dottern. 1836 hittar vi henne som barnmorskelärling i kvarteret Rosenbad i Klara församling i Stockholm.

Den som ville bli anställd som barnmorska i en församling skulle vara utbildad, antingen på Allmänna Barnbördshuset i Stockholm, vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg eller på lasarettet i Lund. Enligt ett reglemente från 1819 skulle alla barnmorskor som anställdes av församlingarna vara examinerade från någon av dessa utbildningar. Lärlingstiden var två år. 1837 återvände Anna Maria och dottern Charlotta till Västervik. Då kallas hon barnmorska så troligen arbetade hon i sitt yrke efter hemkomsten. 1838 flyttade de till Misterhult och där blev hon kvar livet ut. Förmodligen

blev hon då anställd som barnmorska av Misterhults församling men i husförhörslängderna kallas hon bara änkan Anna Maria Lund. Kvinnors yrke är sällan inskrivet i kyrkböckerna, först på 1850-talet kallas hon barnmorska. Hennes civilstånd var viktigare för prästen.

Att hon arbetade som barnmorska i Misterhult länge framgår av provinsialläkarrapporterna som skickades in till Sundhetscollegium (senare Socialstyrelsen) varje år. Där finns hon med i listorna på Oskarshamnsdistriktets barnmorskor under flera år. 1853 och 1854 hade hon hjälp av dottern Charlotta, som också var barnmorska.

Distriktet omfattade flera härader runt Oskarshamn men på 1850-talet var det bara tio av församlingarna som hade barnmorskor anställda. Man klarade sig till stor del med kvinnor som var outbildade men vana att hjälpa till vid förlossningar.

Men det var bara examinerade barnmorskor som hade rätt att använda instrument vid förlossningar. 1829 användes tång av en barnmorska vid en förlossning första gången i Sverige. Tidigare var det bara läkare som fick använda instrument men i och med att barnmorskorna fick denna rätt kom det att rädda livet på många kvinnor som födde barn.

Som anställd sockenbarnmorska bör Anna Maria ha haft en fast lön på kanske ett par hundra riksdaler, vilket var vanligt. Dessutom hade hon rätt att få betalt för varje förlossning enligt en fastställd taxa.

”Tidigare var det bara läkare som fick använda instrument men i och med att barnmorskorna fick denna rätt kom det att rädda livet på många kvinnor som födde barn. ”

Anna Maria Lund gifte sig på 1840-talet med smeden Christoffer Jansson från Törnsfall. Sonen Johan Gustaf Christoffer föddes 1841, döttrarna Anna Amalia Christoffina 1843 och Augusta Johanna Christina 1848.

Fotografiet av Anna Maria finns bevarat i Kalmar Läns Museums fotosamling. Där kallas hon barnmorska och lärarinna. Att hon också arbetade som lärarinna finns det inga spår av i kyrkböckerna men det verkar sannolikt att den uppgiften stämmer.

Hur många barn hon förlöste per år vet vi inte men det gick nog att kombinera arbetet som lärarinna med barnmorskearbetet. Skolbarnen fick som regel inte undervisning varje vardag varje vecka, varannandagsläsning var vanligt och terminerna var kortare. Även om vi hade fått en folkskolestadga 1842 och alla barn i alla socknar skulle gå i skola så dröjde det länge innan riktiga skolor inrättades.

1844 hade familjen bosatt sig på Stolpen, en gård som hörde till Jämserum norr om Fårbo. På Stolpen bodde flera familjer så det fanns nog både torp och backstugor där. Kanske undervisade Anna Maria barnen i familjens hem.

Två av hennes barn med Christoffer Jansson blev senare lärare. Sonen Johan tog sin folkskollärarexamen 1861 och blev folkskollärare i Högskulla i Misterhult. Dottern Augusta tog folkskollärarexamen i Kalmar 1878, blev sedan skollärarinna hemma på Stolpen men flyttade till Gränna 1879. Hon ersattes då av småskollärarinnan Kajsa Greta Nilsdotter så kanske fanns det en skola på Stolpen då.

Anna Maria levde till 1878 och blev 76 år. ■

2

1. I provinsialläkarens rapporter till Sundhetscollegium finns Anna Maria Jansson Lund (här bara med namnet Maria) med som anställd barnmorska i Misterhults socken under många år i mitten av 1800-talet. Bildkälla: Riksarkivet.

2. Anna Maria Holmström, senare med efternamnen Lund och Jansson, gick till fotografen någon gång innan hon dog 1878, kanske på 1860-talet. Hon arbetade i många år som barnmorska i Misterhult och även som lärarinna. Fotograf okänd, bildkälla: Kalmar läns museum.

TOMMYS hörna

Tommy Rosenlind bor i Västervik och bidrar ibland i Andrum med tankar och kåserier.

Pandemi förr och nu

Redan före ett års ålder placerades jag hos mina fosterföräldrar och fick sedan en mycket trygg och lycklig barndom och uppväxt. Min fostermor föddes i Hällestad i norra Östergötland 1898 som sista barnet i en syskonskara på tio barn (varav åtta överlevde till hög ålder).

Hennes far var kantor och organist i församlingen. Han var även lärare i kyrkskolan.

Min mor berättade om den gången i början av 1900 – talet då skoleleverna fick besöka bysmeden och där för första gången se elektriskt ljus! Likaså fick skolbarnen gå ut på gården och titta när det kom en automobil. Dock inte när agitatorn Kata Dahlström kom farande; då drog i stället läraren ner rullgardinen i sitt försök att ”rädda” barnen från farliga läror.

På hösten 1918, när min mor alltså var 20 år, slog den s.k. ”Spanska sjukan” till och hon drabbades – turligt nog lindrigt – av denna farsot som skördade mer än 37 500

människoliv i vårt land. Min mamma vårdades på det nyöppnade Kolmårdssanatoriet, och hon har berättat för mig om den hemska olyckan 1 oktober detta år. Det var då som snälltåget mot Stockholm rasade ner från den underminerade banvallen och fler än 40 människor omkom. Hon hade ett starkt minne av hur all personal på sanatoriet fick hjälpa till på olycksplatsen.

Som ett ödets ironi påverkade denna olycka konstnären John Bauers resplaner när hans familj skulle flytta från Gränna till Stockholm. I stället för att åka med ett farligt tåg, gick de i stället ombord på ångbåten Per Brahe....

Min mor tillfrisknade och fick ett långt och tryggt liv tillsammans med sina syskon och i en familj som fick ett oväntat tillskott genom min ankomst genom Barnavårdsnämndens placering i mitten av 40-talet.

Mamma avled lugnt och stilla ett halvår innan hon skulle ha fyllt 99 år! ■

Tommy Rosenlind

Sommaröppna

KYRKOR I PASTORATET

Kyrkobyggnaderna tillhör oss alla och de berättar om kristen tro, men också om landets och den lokala platsens historia. Under sommaren håller många kyrkor i pastoratet extra öppet för den som vill upptäcka kulturarvet.

Kyrkorna utgör unika kulturmiljöer, med konst föremål från olika tidsepoker från medeltid och framåt. Kyrkorna är också andaktsrum dit vem som helst kan söka sig, kanske för att tända ett ljus, be en bön eller bara för en stunds stillhet.

Du hittar mer info om pastoratets sommaröppna kyrkor på: www.svenskakyrkan.se/sodratjust. ■

Broschyr över alla sommaröppna kyrkor i Linköpings stift

Just nu jobbas det för fullt med att färdigställa sommarens broschyr över alla sommaröppna kyrkor i stiftet. I broschyren ser du vilka kyrkor i just ditt närområde som håller sommaröppet, samt kontaktuppgifter och öppettider för respektive kyrka.

Du hittar broschyren från i juni på: www.svenskakyrkan.se/linkopingsstift. ■

Andrums fråga:

Vilken musik kommer du lyssna på i sommar?

Maria Ernfridsson, Västervik, 47: – Jag hoppas Laleh kommer ge ut ny musik för det lyssnar jag gärna på. Svenska visor, tex "Visa vid vindens ängar" och klassisk musik som "Sommarsång" och "Intåg i sommarhagen" av Petterson Berger.

Malin Melander, Västervik, 25: – Håkan Hellström. För att sörja över ännu en sommar utan Ullevikonsert men tagga och hoppas inför nästa år istället!

Leo Bovinder Västervik, 16: – Jag kommer att lyssna på två typer av musik; lite lugnare akustisk pop och sen en del peppig rock/hiphop beroende på vilket mood jag är i.

Tävla om rättvisemärkta varor! 1:a pris värde 500 kr, 2:a pris värde 300 kr, och 3:e pris värde 200 kr.

Ditt namn:

SKICKA DIN LÖSNING TILL:

Post: Svenska kyrkan, Hospitalsgatan 14, 593 33 Västervik E-post: sodratjust.andrum@svenskakyrkan.se Senast: Vi behöver din lösning senast 30/6 2021 Vinnarna presenteras på www.svenskakyrkan.se/sodratjust och i nästa nummer.