9789172059863 by Smakprov Media AB

För många barn innebär vardagliga situationer och rutiner i förskolan mycket stora utmaningar. Nyckeln till att hjälpa dessa barn är rätt kunskap hos pedagogerna.

Utifrån sina egna erfarenheter och reflektioner efter möten med barn, föräldrar, pedagoger och vårdpersonal delar författaren med sig av konkreta idéer och tips. Samtidigt är boken förankrad i forskning och förskolans styrdokument. Boken vänder sig främst till förskollärare och förskolechefer, men kan också inspirera föräldrar och andra som möter yngre barn i sitt yrke.

David Edfelt är psykolog och arbetar med handledning och utbildning, bland annat vid Specialpedagogiska Institutionen vid Stockholms Universitet. Han har en bakgrund i arbetet med barn och ungdomar med inlärningssvårigheter och neuropsykiatrisk problematik inom förskola och skola, barnpsykiatri och vid Karolinska Universitetssjukhuset.

ISBN 978-91-7205-986-3

789172 059863

UTMANINGAR I FÖRSKOLAN

Boken ger råd om hur förskolan, utifrån en ökad förståelse för barnen och de situationer som utmanar, kan arbeta systematiskt för att skapa en positiv och utvecklande tillvaro. Budskapet är att det alltid finns skäl till ett problemskapande beteende men också lösningar.

DAVID EDFELT

UTMANINGAR I FÖRSKOLAN

DAVID EDFELT

ATT FÖREBYGGA PROBLEMSKAPANDE BETEENDEN

© 2015 David Edfelt och Gothia Fortbildning AB ISBN 978-91-7205-986-3 Kopieringsförbud! Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lag om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget, Gothia Fortbildning AB, Stockholm. Förbudet avser såväl text som illustrationer och gäller varje form av mångfaldigande. Förlagsredaktör: Lisa Iverstam Omslag: Anna Harvard Grafisk form: Roger Johansson Illustrationer: Gabriel Edfelt, David Edfelt Första upplagan, första tryckningen Tryck: Dimograf, Polen 2015 Tryckt på miljövänligt framställt papper. Gothia Fortbildning Box 22543, 104 22 Stockholm Kundservice 08-462 26 70 info@gothiafortbildning.se www.gothiafortbildning.se

innehåll Förord 5 Om författaren

Inledning 8 1 Barn i en ny tid

När daghem blev förskola 13 Växande barngrupper 15 Ständiga förändringar 16 Värdegrund och lärande 17 Lärsituationer 18 Förskolans lokaler 21 Kompetens och resursfördelning 22

2 Barnkunskap

Neuro- och kognitionsvetenskap 29 Temperament 32 Inlärningsteori 33 Anknytning 36 Det kompetenta barnet 38 Resiliens 42 Affekter 43 Relationens betydelse 44 Uppfostringsstilar 46 Förskolan och uppfostran 49 Välbefinnande 50

3 Det sociala barnet Utvecklingen av förmågor och färdigheter 52 Att få lön för mödan 54 Att styra sig själv 57 Motorik 65 Språk och kommunikation 68 Social utveckling och lek 75 Lek 79 När det tar tid att förstå 93 Aktivitet och impulsivitet 96 Uppmärksamhet 102

Känslor och utagerande beteende 108 Kontakt på fel sätt 118 Oro, rädslor och ångest 120 Introvert, tystlåten eller blyg? 130 Några basala nödvändigheter 134 Funktionsnedsättningar 137 Begrepp 138 Diagnoser 139 Funktionshinder 143 Hjälp vid funktionsnedsättningar 144

4 Beteenden som skapar problem

147

Följsamhet och lydnad 148 Barn i behov av stöd 151 Positiva och negativa beteenden 152 Vanliga kritiska situationer 154 Problemskapande beteende? 158 Att sortera problemskapande beteenden 160 Sunda problemskapande beteenden 162

5 Att skapa en lyhörd verksamhet

164

Externt stöd 164 Inkludering 165 Särlösningar och exkludering 168 Lärprocesser i vardagen 170 Pedagogernas frustration 173 Att förändra i verksamheten 174 Pedagogisk dokumentation 177 Utgångspunkt för förändringar 182 Varför arbeta systematiskt? 184 Ett systematiskt arbetssätt i flera steg 187

6 Möten med föräldrar och stödjande instanser

203

Första mötet med föräldrar och barn 203 Inskolning 204 Att ha samma bild av barnet 206 Att komma överens om hur man ska kommunicera 207 Förtroende och tigrar 211 Bra möten 221 Barn som far illa 226 Stödjande och vårdande instanser 234 Samverkansformer 239

Efterord 241 Källor 243

Förord

I samband med de föreläsningar jag har hållit genom åren för pedagoger i skolor och förskolor har jag ofta fått frågan var man kan läsa mer om det jag har förmedlat. Jag har brukat säga att mina kunskaper kommer från olika håll, och så har jag tipsat om flera böcker. För det finns en hel del klok diagnosspecifik litteratur, allmän litteratur om barn och pedagogisk litteratur. Forskningen om barn är gigantisk runt om i världen och den ökar hela tiden. Däremot har jag upptäckt att inte många böcker behandlar frågan om barn med problemskapande beteenden i förskolan. Därför har jag nu skrivit ner de tankar och erfarenheter som jag samlat på mig under årens lopp. Denna bok har en bred ansats och vill förmedla tankar och lite av ett synsätt om hur förskolan, genom att förstå barnen och arbeta systematiskt, kan bli bättre på att åstadkomma bra och utvecklande situationer för barn med problemskapande beteenden. Varje område i boken finns redan beskrivet i mängder av böcker och fler kommer att skrivas framöver. Utan att göra anspråk på att jag har total koll på allt som skrivits tar jag upp sådant jag anser väsentligt men jag beskriver också mina egna reflektioner utifrån mitt arbete med barn, föräldrar, pedagoger och vårdpersonal. Ambitionen har varit att vara bred, men också att ge konkreta idéer och tips för hur man kan arbeta vidare i arbetslaget och i förskolan. Min förhoppning är att boken ska leda till ökad kreativitet, mer reflektion och modet att pröva sig fram med mer kunskaper. Två kommentarer om texten: för enkelhetens skull använder jag genomgående begreppet föräldrar även om familjer självklart ser ut på olika sätt. Jag använder mig också av ordet hen, för att slippa skriva det mer omständliga han eller hon. Jag vill tacka alla barn, föräldrar och pedagoger som jag träffat genom årens lopp och som berättat om sina utmaningar. Jag vill tacka alla som

bistått med kunskap och dialog: kursare, kollegor, handledare, arbetskamrater, chefer, vänner och syskon. Jag vill också tacka Malin Malmström för support och Lisa Iverstam för textbearbetning. Ett särskilt tack till min kollega och kompanjon Gunilla Carlsson Kendall för vårt samarbete och allt du lärt mig, mina föräldrars ständiga tilltro samt Adina och Samuel för att ni finns, visar vad som är viktigt och kommer med tips till boken. Slutligen vill jag tacka Miriam för allt vi har, för dina omsorger, din klokskap och din skarpa blick för barnets perspektiv. Utan dig hade denna bok inte blivit skriven. David Edfelt, april 2015

Om författaren

Jag heter David Edfelt och är psykolog. Det har gjort att jag fått lyssna till många berättelser. Jag är också pappa och har själv varit barn vilket gett mig upplevelser och erfarenheter som varit avgörande för mitt arbete. Numera arbetar jag helt och hållet privat med handledning och utbildning för främst pedagoger i förskolor och skolor. Tidigare har jag arbetat inom barnpsykiatrin, som skol- och förskolepsykolog och som samordnare på Sachsska barnsjukhuset och Astrid Lindgrens barnsjukhus, Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm för femton utredningsteam för barn och ungdomar med inlärningssvårigheter och neuropsykiatrisk problematik. Sedan 2007 har jag även undervisat och handlett studerande på Specialpedagogiska institutionen vid Stockholms universitet. Tillsammans med Gunilla Carlsson Kendall driver jag företaget Provivus. Under många år har vi hållit i utbildningar och föreläsningar för pedagoger i förskolor och skolor runt om i landet. Provivus står även bakom Tipsbanken (provivus.se/tipsbanken) som är en sajt med mängder av kunskap och pedagogiska tips till och från pedagoger.

Inledning

Den resa ett barn gör under sin tid i förskolan är på alla sätt fantastisk. Från ettåringens ljud eller första ord till en individ man kan samtala med. Från svajiga steg till ett barn som springer och klättrar, dansar och hoppar. Från ett barn som inte får pusselbitarna att passa i hålens form till en person som är aktiv i en flödande rollek med kamraterna. Aldrig senare i livet sker en lika omfattande utveckling under så kort tid. Förskolans uppdrag är att komplettera föräldrarna i att göra denna tid i barnets liv så bra och utvecklande som möjligt.

Barn är olika – liksom utmaningarna Alla barn är unika med sin egen personlighet. Variationen i en och samma förskolegrupp är stor. Vissa barn lär sig snabbt att prata, andra att använda sin motoriska förmåga. En del är sociala, andra mer tillbakadragna och leker helst för sig själva. Några har lätt för allt möjligt och för andra är det tvärt om. Rättvist och lika är det inte fördelat och därför behöver vi också vara och göra olika i förhållande till barnen. Variationen är en rikedom. Barn måste, precis som vi alla, få vara precis som de är. Här gäller det att inte sammanblanda personlighet med förmågor. Att ha som utgångspunkt att förändra någons personlighet är inte tillrådligt. För vissa barn är förskolan en stor utmaning. De lever med överkrav i många situationer och behöver mycket kärlek, förståelse och stöd för att vistelsen i förskolan ska bli bra. Vi vill ju att barn ska klara av situationer de ställs inför. För de flesta barn är detta inte något dilemma. Verksamheterna är skapade för att majoriteten barn ska klara av de olika situationerna och de som inte kan får hjälp. Samtidigt finns det situationer som vissa barn får stora problem i och där pedagogerna behöver kunskaper för att kunna stötta på ett bra sätt. Risken är annars att de

utvecklar återkommande så kallade problemskapande beteenden. Problemskapande beteenden är beteenden som skapar problem för någon – för kamraterna, pedagogerna, föräldrarna, kamraternas föräldrar, förskolechefen med flera. De kan förstås även skapa problem för barnet självt. När en situation är utmanande för barnet är det oftast också tufft för de vuxna omkring. Allt beror på vilka känslor, tankar och beteenden barnet ger uttryck för och hur dessa uppfattas och hanteras av de vuxna. Här kommer pedagogernas kunskap, erfarenheter och personligheter att vara betydelsefulla, liksom ett bra samarbete mellan kollegorna och en väl fungerande organisation. Föräldrarnas hållning och kvaliteten i samarbetet mellan de vuxna är förstås också i högsta grad väsentlig. För pedagogerna är utmaningarna i förskolan många. Barn i stora grupper ska under en stor del av veckans vardagar inte bara fungera, utan även utvecklas, tillsammans med ett antal vuxna. Det pedagoger brukar ange som det största orosmomentet när det gäller barnen rör de barn som ligger rejält efter utvecklingsmässigt och de som är svåra att förstå eller har ett svårhanterligt problemskapande beteende. Det handlar om barn som ofta hamnar i konflikter, som är tysta och inte tar initiativ, som är för fartiga och ouppmärksamma eller har beteenden som är svåra att förstå sig på. Barn vars förmågor och färdigheter inte utvecklas som deras kamraters och som ställer till det i vardagen för sig själva och andra. En del av dessa barn har svårigheter som är av en sådan grad att de uppfyller kriterierna för en diagnos. Andra är bara sena i utvecklingen eller har ett sätt som är svårare att förhålla sig till.

Nya tider, nya begrepp Begreppet problemskapande beteende skiljer sig, enligt mitt sätt att se, från begrepp som problembarn och problembeteende. Begreppet problembarn pekar tydligt ut barnet som problemet. Men det kan dock lika gärna vara så att pedagogen eller någon annan lagt grunden för beteendet och därmed skapat problemet. I begreppet problembeteende är det själva beteendet som är problemet, vilket kan vara fallet, men alltså långt ifrån alltid är det. Det är ett problem om barnet helt och hållet blir problembärare och om viktig information om miljön och den sociala kontexten bortses

ifrån. Det finns med all sannolikhet barn som har fått diagnoser på grund av att miljön kring barnet inte är bra. Samtidigt blir det problematiskt om utvecklingen av förmågor och färdigheter hos barnet negligeras. Inom vissa delar av det pedagogiska kollektivet har jag märkt att man ogärna pratar om att barn kan ha olika förutsättningar eller svårigheter. Med en sådan inställning kan det enligt min erfarenhet bli svårt att anpassa vardagliga situationer så att barnet lyckas i det hen företar sig och involveras i och inte misslyckas i alltför stor utsträckning. Barnet är alltid en individ i ett sammanhang. Att inte fästa någon vikt vid skillnader i det vi bär med oss i fråga om gener, biologi, temperament är att bortse från viktiga aspekter precis på samma sätt som om det är den enda förklaringen vi använder oss av när vi ska förstå varför beteenden uppstår och skapar problem i verksamheten.

Inga enkla lösningar När vi talar om barn och barns utveckling finns det inga enkla och tydliga mallar för att få varje enskild situation att bli bra och utvecklande för alla barn. Det är förstås långt mer komplicerat. Den strategi som fungerat för ett barn med ett visst problemskapande beteende vid ett tillfälle fungerar inte för ett annat barn som har en liknande problematik och där en liknande situation uppstår. Det som fungerade bra en dag går inte att genomföra en vecka senare. Ändå efterfrågas ofta metoder och tydliga sätt för att hantera situationer som uppstår. Det är begripligt. Samtidigt är det omöjligt att ge instruktioner om hur man ska hantera barns beteenden som vore de sammanfogningen av en möbel från IKEA. I den här boken vill jag visa på att det finns en del som är möjligt att vara specifik kring, även om detta inte är en instruktionsbok.

Vikten av att förstå Det finns alltid skäl till ett problemskapande beteende men det är inte alltid lätt att finna dessa. Vi måste dock anstränga oss till det yttersta för att förstå och finna lösningar så att barnet får en så positiv och välutvecklande tillvaro som möjligt. Det är ett ansvar som staten ålagt förskolan när den övertagit delar av omsorgen och fostran från familjen.

När ett barn vägrar sätta på sig kläderna eller slår till ett annat barn i hallen hanterar vi situationerna annorlunda om vi förstår skälen till varför det skedde. Om vi ser att barnet har svårt i en viss stund är det lättare att skapa situationer som underlättar. Det påverkar den vuxnes sätt att förhålla sig till barnet. Ett beteende är dock inte endast ett resultat av en person. Det har föregåtts av någonting som har betydelse för beteendets uppkomst. Barnets tidigare erfarenheter från hem- och förskolemiljön spelar in. Den miljö barnet vistas i när beteendet uppkommer, det fysiska rummet, alla personer, situationer, rutiner och aktiviteter, är i högsta grad delskapare till de problemskapande beteenden vi ser. Hur långt barnet kommit i utvecklingen av de förmågor och färdigheter som krävs i stunden är således en del i en helhet. Barnets ålder påverkar förstås också hur de vuxna bedömer det som sker. Mycket kan accepteras och förstås när det gäller en ett- eller tvååring men om en femåring gör samma sak uppfattas beteendet som ett problem. Hur pedagogerna förstår och lyckas åstadkomma en förändring till nästa gång barnet behöver sätta på sig kläderna för att gå ut påverkar hur situationen blir då. Min erfarenhet är att det går att göra så oerhört mycket mer än det som sker på många håll idag och att det går alldeles för långt innan insatser görs för att åstadkomma en förändring för de barn som återkommande är i stora svårigheter. Kunskap och förståelse minskar otillräckliga eller direkt skadliga lösningar av vardagliga situationer. Ibland tar det tid, men jag vet inte hur många gånger jag varit med om att en enda dryg timme av reflektion kring ett barn påverkat förhållningssätt och strategier på ett så avgörande sätt att det som varit riktigt utmanande blir hanterbart – eller till och med riktigt positivt. Förståelse är grunden men för att komma dit behöver vi både kunskaper och verktyg för att vi på ett systematiskt sätt ska kunna lära oss mer om barnet, vad som påverkar barnet till att handla som hen gör och att med denna kunskap pröva en insats för att gå i riktning mot något som gör det bättre för barnet i stunden och för hens utveckling. Pedagogisk personal i förskolan behöver kunskap och förståelse för att finna strategier och förhållningssätt som gör att de kommer tillrätta med de utmanande situationerna och kan skapa en bättre vardag och utveckling för barnen.

De pedagogiska grundutbildningarna förmedlar för lite kunskaper om vad som skapar och upprätthåller problemskapande beteenden. Kanske är det också därför de fristående kurserna om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar på Specialpedagogiska institutionen vid Stockholms universitet, där jag under nio år föreläst och handlett studerande, har tillhört några av de mest sökta kurserna på hela universitetet? Det finns ett glapp mellan kunskaperna och utmaningarna i vardagen samt en stark önskan om att överbrygga det. Min förhoppning är att denna bok ska kunna ge pedagoger några infallsvinklar, tankar och arbetssätt för att åstadkomma fler positiva stunder för såväl barnen som sig själva.

1 Barn i en ny tid

När daghem blev förskola Förskolan och skolan har förändrats i takt med att kunskaperna om barn och ungdomar har ökat men också i takt med samhällets förändring – för att människor ska kunna yrkesarbeta krävs en utbyggd och välfungerande förskoleverksamhet. Det handlar således om såväl synsätt som samhällsbygge. Förändringen från daghem till förskola var ett paradigmskifte. 1996 överfördes förskoleverksamheten från Socialdepartementet till Utbildningsdepartementet och 1998 kom den första läroplanen för förskolan, vilket markerade förändringen och innebar ett tydligare fokus på lärandet. Det fanns flera skäl till förändringen. I regeringsförklaringen 1996 tydliggjordes att förändringen kunde förbättra de första åren i grundskolan och att det livslånga lärandet skulle utgöra en hörnsten i utbildningspolitiken. En annan viktig aspekt rörde synen på utveckling och lärande som skulle bli gemensam i alla verksamheter riktade till barn och unga. Det fanns en önskan om en gemensam värdegrund. I de direktiv som låg till grund för Barnomsorg- och Skolakommitténs arbete tydliggjordes betydelsen av barns tidiga lärande och att förskolan har en uppgift att skapa likvärdiga livsvillkor. I läroplanens förarbeten framhålls bland annat att ”förskolan ska fortsätta att vara ett viktigt komplement till föräldrarnas omsorg och fostran [– – –] Barnen ska ges en trygg, lärorik och utvecklande verksamhet i ett förtroendefullt samarbete mellan hem och förskola.”1 I och med överföringen till Utbildningsdepartementet skedde en förskjutning från det omvårdande i riktning mot mer av lärande. Fortfarande ingår båda, men lärandet har fått en tydligare plats. Det märks 1

Prop. 1997/98:93

i läroplanen och kommer till uttryck i vardagliga lösningar såsom fler femårsavdelningar, men också tillfälliga, schemalagda grupper med fyra- och femåringar där aktiviteter tydligare kopplas till målen i läroplanen. De äldre barnen ska stimuleras och även förberedas för en övergång till skolan. De behöver mindre omvårdnad och kan lättare medverka i organiserade aktiviteter. Tidsmässigt är de organiserade aktiviteterna på bekostnad av den icke-organiserade tiden. När läroplanen reviderades 2010 skärptes målen och ett antal förändringar gjordes som är kopplade till såväl barnsyn som ansvarsfrågor. Förskolan i siffror Samhället, det vill säga vi alla, har skapat en helt annan barndom för merparten av barn i Sverige, jämfört med 1970-talet. Då gick endast 10 procent av barn mellan ett och sex år på daghem. Från 1975 till 2010 ökade andelen barn i förskolan med i genomsnitt tio procentenheter vart femte år. En stor ökning skedde under senare delen av 1990-talet. År 2012 gick nästan 95 procent av alla barn mellan tre och fem år i någon form av förskoleverksamhet och 84 procent av barn mellan ett och fem år. Gruppstorlekarna har ökat sedan 1970-talet men legat kring 16–17 barn per grupp de senaste tjugo åren. Under 1990-talet ökade antalet från 14,4 till 17,1 barn per grupp. De stora grupperna, med 21 barn eller fler, har ökat från 15 till 18 procent mellan 2003 och 2012 och det är de kommunala grupperna som står för ökningen. Småbarnsgrupperna för barn mellan ett och tre år utgör en tredjedel av antalet förskolegrupper. Hälften av de kommunala grupperna har 14–16 barn i dessa grupper. Drygt tio procent har fler än 17 barn och samma andel gäller för de kommunala grupper som har färre än tio barn. Antal barn per vuxen i förskolan har legat relativt konstant under de senaste tjugo åren med drygt fem barn per årsarbetare och drygt tio barn per pedagogiskt högskoleutbildad vuxen. Den stora ökningen skedde 1990–1998 då antalet barn per årsarbetare ökade från 4,4 till 5,7. Den svenska förskolan brukar enligt många beskrivningar stå sig bra i internationella jämförelser. Vi har relativt små grupper, fler rum att vistas i och personal med hög utbildningsnivå. Samtidigt finns sedan början av 1980talet inte några svenska studier om effekten av förskolan på barns kunskaper och utveckling.

Växande barngrupper I en översikt från 2006 visade Vermeer och van IJzendoorn att stress hos barn är relaterat till gruppstorlek, ålder på barnet, yta och antalet närvarande vuxna. Att minska antalet barn per vuxen och per grupp innebär minskad stress och påfrestning på barnen. Enligt forsknings översikten ger en grupp som består av fler än femton barn högre stressnivåer för barnen. Stora grupper skapar också stress hos personalen, vilket i sin tur ger sämre trygghet och lägre grad av pedagogiskt arbete. Infektionerna, bullernivåerna och konflikterna ökar dessutom – det kan också leda till att personalrotationen ökar. Gruppstorlek har i forskning visats vara en mycket viktig variabel och personalens kompetens kan inte kompensera för att gruppen är för stor. Sedan kommunerna tog över ansvaret 1984 finns inget maxtak för antal barn i en grupp, vilket gör det möjligt för förskolor att skapa olika lösningar när det gäller gruppernas storlek. I svenska förskolor har sex av tio grupper fler än femton barn. Knappt hälften av småbarnsgrupperna har mellan fjorton och sexton barn. Det är anmärkningsvärt att vi går i motsatt riktning vad gäller gruppstorlekar, tvärs emot kunskapsläget, och att vi står i en kompetensproblematik med för få pedagoger att tillgå. I de allmänna råden från Skolverket 2005 var rekommendationen max femton barn i gruppen men att yngre barn och barn i behov av särskilt stöd behövde mindre grupper än så. Denna rekommendation togs bort i slutet av 2013. För barn med återkommande problemskapande beteende är detta inte gynnsamt. Nya varianter av grupper har uppkommit. Två vanliga avdelningar har till exempel på vissa håll blivit en. Denna nya avdelning har således dubbelt så många barn med samma antal pedagoger och båda de gamla avdelningarnas yta. Argument vid hopslagna grupper, som att man närmar sig läroplanens mål genom att kompetens utnyttjas på bästa sätt, väger inte tungt. En del menar att det är helt och hållet ekonomiska aspekter bakom dessa stora grupper där pedagogerna får i uppgift att lösa det organisatoriska så att barnen utvecklas och mår bra. Att låta pedagoger ha ansvarsbarn hjälper inte heller till för att kompensera för gruppstorleken även om det underlättar arbetet i en vanlig grupp. En variabel som är intressant men som inte tydliggörs i Skolverkets

För många barn innebär vardagliga situationer och rutiner i förskolan mycket stora utmaningar. Nyckeln till att hjälpa dessa barn är rätt kunskap hos pedagogerna.

ISBN 978-91-7205-986-3

789172 059863

UTMANINGAR I FÖRSKOLAN

DAVID EDFELT

UTMANINGAR I FÖRSKOLAN

DAVID EDFELT

ATT FÖREBYGGA PROBLEMSKAPANDE BETEENDEN