blOds VÄKTAREN T E S S A G R AT T O N
Av Tessa Gratton har utgivits Blodsmagi
16334_inlaga_Blodsvaktaren_final.indd 2
2013-11-19 13:44
blOds VÄKTAREN T E S S A G R AT TO N
Översättning: Carina Jansson
16334_inlaga_Blodsvaktaren_final.indd 3
2013-11-19 13:44
16334_inlaga_Blodsvaktaren_final.indd 6
2013-11-19 13:44
ETT
Det h채r 채r ett k채rleksbrev. Och en bek채nnelse.
7
16334_inlaga_Blodsvaktaren_final.indd 7
2013-11-19 13:44
TVÅ MAB Det sista Diakonen sa till mig innan han dog var: ”Förinta rosorna.” Solen bakom mig satte de röda kronbladen i brand när jag stod framför dem i gryningen och lyfte kniven. I fem veckor hade jag försökt döda dem. Jag hade angripit dem med en planteringsspade och en tung skyffel, grävt runt rötterna. De hade vaknat till ursinnigt liv, piskat och slagit mig så att bloddropparna stänkte ner på marken. Jag snärtade till med handleden och tände på, men de ringlande rankorna vägrade brinna. Mina blå och orangeröda lågor dansade mellan bladen och grenarna medan vinden yrde omkring mig och kastade gnistor mot skogen. Jag hade tvingats släcka innan hela kullen fattade eld. Därefter lade jag mig bredvid dem under fullmånen och lyssnade till deras viskningar. Hela natten vandrade stjärnorna över himlavalvet och jag kände jorden rotera under mig, knakande och knarrande. Mab. Mab, viskade rosorna. Befria oss. Jag rullade över på mage och pressade kinden mot marken. 8
16334_inlaga_Blodsvaktaren_final.indd 8
2013-11-19 13:44
Jag grep hårt om en av rosenstjälkarna tills taggarna trängde in genom huden. Smärta och magi sipprade ur min handflata och ner i rötterna, och Arthurs röst ekade i mitt minne: Allt blod är ditt nu, Mab, och all världens skönhet. Ta för dig. Jag hävde mig upp från marken och backade mot tomtgränsen tills mina hälar slog emot planteringslådan där de små tomaterna växte. Dagen därpå hade jag frågat Donna om hon visste någonting om rosorna, och hon förklarade bara om beskärning och bladmögel och gödningsmedel. Jag ringde Faith, som bodde inne i staden, och hon sa att en av anledningarna till att hon flyttat ifrån blodsmarken med sin familj var att Hannah vaknat gråtande om nätterna och klandrat rosorna för sina mardrömmar. Och mormor Lyn, som ägt trädgården tills hon dog förra hösten, hade aldrig låtit någon av oss pyssla om den utan henne. I hela mitt liv hade en hemlighet funnits planterad under mitt sovrumsfönster. Jag visste att jag borde ha ägnat min tid åt att skapa en formel som kunde bränna bort förbannelsen, förvandla rosorna till aska och låta resterna driva bort med vinden och floden. Det var vad Arthur sa att jag skulle göra. Men det var inte vad jag valde. Här stod jag i trädgården i gryningen, med knivbladet över den sjuuddiga stjärntatueringen som skyddade min handled, bredvid en liggande docka i människostorlek skapad av lera och ben, för att ställa rosorna en fråga. Ett skrapande ljud från gavelfönstret bakom mig fick mig att titta upp på den stora kråkan som satt uppflugen där. ”God morgon”, viskade jag. ”Sover Donna fortfarande?” Han burrade upp fjädrarna med en bekräftande nickning. ”Var är dina bröder?” 9
16334_inlaga_Blodsvaktaren_final.indd 9
2013-11-19 13:44
Han kastade huvudet bakåt och skränade. Elva kråkor till flög ut ur skogen intill vår trädgård. Vingarna flaxade samstämt när flocken svepte förbi, så nära att jag kände draget av den våta vårluften. Håret krusade sig i nacken av den förhöjda luftfuktig heten. Fåglarna landade i en halvcirkel omkring mig, på vaksamt avstånd från rosorna, och lade sina huvuden på sned i samma vinkel. En av dem hoppade fram och knackade med näbben mot glasburken jag ställt i gräset. I burken låg hjärtat och levern från en hjort som skulle hjälpa mig att ge min docka liv. Nio dagar tidigare hade jag byggt en fälla märkt med runor på en välanvänd viltstig, och i går hade äntligen en ung bock fastnat i cirkeln. Han lyckades inte ta sig igenom de magiska linjerna som löpte mellan träden, och stampade i marken med sina nätta klövar. Jag stod med ena axeln tryckt mot ett valnötsträd, så hårt att barken skar in i huden genom blusen. Bockens horn hade just börjat tränga fram, små knoppar av sammetsklätt ben. Han stirrade på mig med sina svarta ögon, frustade och stegrade sig som i en utmaning. ”Tack för det du ger mig”, sa jag till honom. Jag stack hål i fingret och slog ihop händerna. Formeln sög luften ur hans lungor. Det var det enklaste och renaste momentet. Med Arthurs gamla jaktkniv skar jag sedan upp bockens mage och drog ut de blodiga inälvorna. De gled ut på marken, hala som fisk. Hans blod fastnade i vecken i mina handflator, och jag torkade av mig mot hans fortfarande varma hals. Jag skar loss hjärtat och levern och lade dem försiktigt i en stor gammal glasburk. Jag vred på locket och målade en stjärnruna på det med bockens blod. Sedan slöt jag hans ögon och strök med fingret över hans korta, svarta ögonfransar. 10
16334_inlaga_Blodsvaktaren_final.indd 10
2013-11-19 13:44
”Må du finna frid”, viskade jag. Sedan lämnade jag honom åt gamarna och prärievargarna. Sedan dess hade blodet runnit ur organen och samlats i en klibbig pöl i botten av burken. Kråkan som knackade på glaset var förmodligen hungrig. Jag sjasade vänligt bort honom och lovade honom frusna bär när uppgiften var avklarad. När kråkan backade undan, flaxade närmare sina bröder, skar jag ett litet snitt i handleden med knivspetsen och lät tre droppar blod falla ner i gräset. ”Jag när dig, jord, för att min magis cirkel ska slutas”, sa jag och stack ner kniven i marken. Sedan satte jag mig bredvid dockan jag skapat. Den var formad som en man, med grenar som skelett och lera och gamla löv som kött, och jag hade använt vax för att skapa detaljer som händer, läppar och ögon. Jag hade plockat rosenblad för att göra munnen rosa och för att ge blommorna en röst. Om min docka kunde resa sig skulle den vara längre än jag, med breda axlar och gott om plats i bröstkorgen av trä för mod och passion och glädje. Men just nu var den bara skuggor och jord, där bredvid rosen busksnåret. En marionettdocka utan trådar. Jag svalde mitt hjärtas dunkande och knäböjde bredvid den. Lukten av våta fjädrar och dynga fyllde luften och en daggmask kravlade sig upp till ytan av dockans bröst, där en liten vattenpöl bildats under nattens duggregn. Jag tog upp masken och kastade den över axeln. Det small till när en av kråkorna fångade den i näbben. Kråkan burrade upp fjädrarna och kurade ihop sig igen. Fukten trängde genom tyget i kjolen, under knäna. Jag drog bort några fuktiga hårslingor från ansiktet och borrade ner händerna i dockans bröstkorg. Jag särade på revbenen, grävde upp leran så försiktigt jag kunde och lade den i en hög bredvid mig. Sedan skruvade jag 11
16334_inlaga_Blodsvaktaren_final.indd 11
2013-11-19 13:44
av locket från glasburken och tog upp det tunga hjorthjärtat. Kletigt, kallt blod klibbade mellan fingrarna. Varsamt placerade jag hjärtat mitt i dockans bröstkorg. Det luktade sött och rått. ”För passion”, sa jag. Därefter kom levern, som jag placerade under hjärtat. ”För mod”, sa jag. Jag täckte organen med klumpar av svart lera och drog ihop revbenen. Mina händer blev hängande över dockan när jag tvekade. Det här var min sista chans att sluta, att i stället följa Arthurs sista uppmaning och förinta rosorna. Om jag bara hade frågat honom då, pressat honom på detaljer … Men jag hade varit så överväldigad av tanken på att förlora honom att jag knappt uppfattat instruktionerna. Nu stred min lojalitet mot nyfikenheten, skuldkänslorna mot vetskapen att om jag skulle bli en sann Diakon, inte bara till namnet, behövde jag förstå det här problemet Arthur ställt mig inför och inte bara lyda blint. Han hade uppfostrat mig att ifrågasätta, att tänka själv och att göra vad jag tyckte var rätt. Jag kunde inte fatta det beslutet utan att utforska magin som ringlade genom rosorna. Kråkorna slog med vingarna och vatten regnade ner över mig och dockan. De var överens. Under stupröret som löpte från taket på Rosa huset stod en metallhink fylld med regnvatten. Jag sköljde av händerna i hinken. Tre kråkor landade på takrännan och trampade fram och tillbaka med skrapande klor och uppburrade fjädrar. Med nytvättade händer tog jag upp en ask havssalt och strödde ut kornen i en smal cirkel runt mig själv, dockan och de spretiga rosenbuskarna. Saltkornen föll ner i det glesa gräset och glänste violetta i det bleka gryningsljuset. Jag sjönk ner på knä vid dockans huvud och tog upp ett gammalt horn ur min magiväska. Det var slätt och blankt efter 12
16334_inlaga_Blodsvaktaren_final.indd 12
2013-11-19 13:44
många års hantering, och toppen var slipad till en sylvass spets. Jag tryckte spetsen mot min handled, där jag nyss skurit ett snitt med kniven. Tatueringen föreställde en spiral och en sjuuddig stjärna, en skapelseruna. Jag tryckte hornspetsen mot mittpunkten med erfaren lätthet, ner i det färska såret som redan fanns där. Stinget av smärta övergick snabbt i en pirrande känsla av magi när en tjock blodsdroppe trängde fram på handleden. Jag höll den över linjen av salt och viskade tre gånger: ”Vid mitt blod, välsigna denna cirkel”, tills den ensamma droppen föll ner i saltkristallerna och energicirkeln slöts som en vakuumförsegling. Det knäppte till i öronen. Kråkorna skränade i kör. Jag hoppades att vi inte skulle väcka Donna när jag tog upp resten av ingredienserna jag behövde ur väskan. Först öppnade jag flaskan med bendamm, hällde innehållet i vänstra handflatan och spottade i det. Jag rörde om med pekfingret, lutade mig över dockans ansikte och drog en grå linje över vaxpannan. ”Vid ben kallar jag dig”, sa jag. Sedan tog jag en tunn slinga av mitt eget blonda hår, välsignat i solsken och salviarök de tre senaste dygnen, och tryckte det på tvären över den grå linjen av bendammslera. ”Vid hår från den levande häxan kallar jag dig.” Jag drog ett djupt andetag, tog upp det vässade hornet igen och stack mig i alla tio fingrarna. Mina händer brann av energi när jag höll upp dem mot en av kråkorna uppe på takrännan. Blodet sipprade längs fingrarna i smala rännilar, samlades som hastigast i handflatorna och rann vidare nerför armarna. Kråkan lade huvudet på sned och plirade mot mig med ena ögat. ”Kom till mig nu, min vän”, sa jag. Kråkorna hade skapat magi tillsammans med mig i fem år nu, hjälpt mig att kanalisera och forma min kraft med sin egen. 13
16334_inlaga_Blodsvaktaren_final.indd 13
2013-11-19 13:44
Han spände ut vingarna i sin fulla bredd, så att de långa hand pennorna ytterst på vingspetsarna fångade morgonsolens ljus och skimrade i violett och blått. ”Reese”, sa jag. ”Tack för din uppoffring.” Jag fångade honom i famnen när han föll ner från taket. Vingarna slog mjukt när han instinktivt försökte räta på sig, flyga bort från mig. Fjädrarna svepte över mitt ansikte som kyssar. Jag höll honom i mina händer. Jag kände hjärtat picka i hans lilla bröst, kände den brännande magin passera genom mina blödande fingrar och tränga in i hans fjädrar. Långsamt lugnade han sig. Jag höll honom mot mitt bröst igen och såg in i hans närmaste öga. Runt ögat löpte pyttesmå fjädrar som skiftade i brunt. De såg så mjuka ut att jag ville smeka dem med fingrarna. Han öppnade näbben och suckade. Det var inte alls en kråkas läte. ”Vid mitt blod och detta offer kallar jag dig”, sa jag högt. Med en snabb rörelse tryckte jag honom mot dockans bröst, lyfte mitt vässade horn och högg det genom hans lilla kråkkropp. Naglade fast honom i dockans lera. Vinden blåste upp i en pelare av luft. Rosorna slog och piskade, och Reeses elva återstående kråkor skrek med en enda röst. Jag vräkte mig framåt och doppade fingret i det färska blodet som pumpade ur kråkan. Jag strök det över läpparna med två snabba drag och lutade mig över dockans ansikte. ”Var vid liv”, sa jag mot rosenbladsmunnen. ”Var vid liv.” Jag kupade händerna runt dess huvud. ”Var vid liv!” Jag kysste den och blåste in min andedräkt i dess mun. Jorden under mig skakade. Dockans läppar rörde sig mot mina, sög in min utandning som i en ändlös ström. Jag ryggade bakåt, hävde mig upp på fötter. De levande kråkorna flög i en snäv cirkel runt mitt huvud, så nära att deras vingar trasslades in i mitt hår. 14
16334_inlaga_Blodsvaktaren_final.indd 14
2013-11-19 13:44
Vid mina fötter slog den fastnaglade kråkan ut vingarna över dockans axlar. Jag sträckte fram händerna, lyfte rosenrötter och löv från marken och lindade dem över dockan som ett tjockt, mörkt skinn. Det ryckte i dockans fingrar. Vaxansiktet gjorde en grimas av smärta. Tunga ögonlock öppnades och blottade turkoserna jag tryckt fast som ögon. ”Hej”, sa jag. ”Jag heter Mab Prowd. Ta emot min gåva och tala om vad du heter.” Dockan satte sig upp, fortfarande med kråkan spetsad i bröstet av det vita hornet. Kråkans vingar slokade och blod rann ner i dockans knä. Dockan sträckte sig mot mig med en hand av vax. Jag lät den röra vid min kjolfåll, fortfarande lite andlös av den pirrande magin som flödade genom mina ådror och brände i fingertopparna. Skrattet bubblade i magen när jag insåg vad jag hade gjort. Dockan böjde på knäna och reste sig upp. För varje ögonblick blev skinnet hårdare, slätt och ljust. Dockan blinkade mot mig med turkosa ögon och spände ut fingrarna. Musklerna rörde sig under skinnet, och munnen var röd med läppar och tunga. Hår spirade som svart gräs och öron slog ut i blom. Näsborrar tog form. Bröstvårtor. Allt växte och allt var riktigt, precis som det skulle vara. Här stod en verklig, levande man, med min väns kråkkropp fastnaglad i hjärtat. ”Säg mig vad du heter”, befallde jag. Dockan särade på läpparna och gav ifrån sig ett hest, skallrande läte. Kråkorna skriade igen och dök ilsket mot den, klöste mot dess huvud. Dockan slog ut med sina grova, ännu inte färdigbildade armar och träffade en av kråkorna. Hela flocken skränade och flaxade runt i en storm av fjädrar. 15
16334_inlaga_Blodsvaktaren_final.indd 15
2013-11-19 13:44
Jag stapplade baklänges, bort från dem. Dockan sträckte sig efter mig igen och började hasa på stela ben. Steg. Steg. Den kom närmare, och bröstet och axlarna lyftes av andetag i takt med mina egna. När den öppnade munnen och suckade vibrerade den döda kråkans mjuka vingar. Sedan sa den: ”Mab.” Jag log, rörde vid dockans handled och slöt fingrarna runt den i en välkomnande hälsning. Men den tog ett språng framåt med häpnadsväckande hastighet. Armen slog in i mitt bröst och jag föll baklänges, förbluffad, gled genom saltcirkeln och bröt dess bindande krafter. Marken virvlade under mig. Jag såg den blå morgonhimlen högt över mig, hur den skimrade inför mina bedövade ögon. Dockans fotsteg dundrade mot marken när den rusade norrut.
16
16334_inlaga_Blodsvaktaren_final.indd 16
2013-11-19 13:44
TRE WILL För fem veckor sedan räddade jag livet på Holly George när ett nyckfullt jordskalv kastade henne från ett träd och ner i en sjö. Den här sjön. Med bildörren vidöppen och radion på högsta volym räckte oväsendet nätt och jämnt till för att jag inte skulle känna mig kvävd av den enorma, öppna himlen ovanför mig. Det hade gått ungefär två timmar sedan gryningen. Moln i samma nyans som apelsinsorbet skingrades där uppe. Luften var redan klibbig. Och alldeles för tyst. Mina schäfrar, Havoc och Valkyrie, skuttade genom det höga gräset vid kanten av den leriga stranden, gläfste och lekte som de årsgamla valpar de var. Hettan besvärade dem inte, trots att den redan fick mig att svettas. Jag drog av mig t-shirten och torkade mig i ansiktet med den innan jag slängde den på marken. Sedan åkte löparskorna och strumporna av, tills jag stod där vid sjön i bara joggingbyxor. Vinden kom hårt och plötsligt, krusade vattenytan och ryckte i mitt korta hår. Havoc stelnade till och vädrade i luften, medan Val sprang i galna cirklar med fladdrande tunga. Jag skrattade åt henne och slog handflatorna mot låren. ”Kom, tjejer”, ropade 17
16334_inlaga_Blodsvaktaren_final.indd 17
2013-11-19 13:44
jag, och de sprang mot mig. Val stötte emot mitt ben med skuldran så hårt att jag nästan ramlade, och Havoc stack in nosen i min hand. Jag kliade henne bakom öronen. Vinden for västerut och slet i det höga gräset. Jag slöt ögonen och föreställde mig att jag tittade ner på de böljande kullarna genom en fågels ögon. Jag fastställde min position och vidgade synfältet tills jag kunde se motorvägen strax söder om mig. Där var de utbredda förorterna som spretade ut från staden. Kansas River som ringlade fritt och planlöst. De gröna sommarträden, så heta och klara under solen. Det var ett knep jag brukade använda för att orientera mig, för att aldrig gå vilse. Val rusade ut i sjön och avbröt mina tankar med kallt vatten som stänkte åt alla håll. Jag kände lukten av lera och bottenslam, det soltorkade gräset, och en kort sekund var jag tillbaka i stunden efter jordskalvet. Dök om och om igen i det grumliga vattnet, trevade blint över den dyiga botten med svidande lungor i ett desperat försök att hitta henne. Jag drömde om det på natten. Om det otäcka ögonblicket när jag insåg att hon inte hade kommit upp till ytan. Chocken av lättnad när jag äntligen, äntligen, fick tag i hennes vrist. De långa, vidriga, skakiga sekunderna på land, mina leriga händer och vattnet och blodet som strömmade ur såret i hennes huvud medan Shanti gjorde hjärt-lungräddning och alla våra vänner trängde ihop sig och viskade och lutade sig över oss. Ljudet av deras andetag trycktes mot min nakna hud, tvingade ner mig. Jag vaknade med en känsla av att kvävas. Med Havoc vid min sida vadade jag ut i sjön som var källan till alla mina mardrömmar, i hopp om att kunna begrava rädslan under leran igen. Det var löjligt, det visste jag, men jag kunde inte prata med mamma och pappa. Mamma skulle själv ta på sig skulden. Pap18
16334_inlaga_Blodsvaktaren_final.indd 18
2013-11-19 13:44
pa skulle tro att det berodde på någon sorts bristsjukdom. Och det var definitivt ingenting jag ville ta upp med Matt eller Dylan i omklädningsrummet före träningen. I stället hade jag sökt upp olika teorier om att övervinna mardrömmar på nätet, och de flesta verkade överens om att man kunde släppa taget genom att konfrontera ursprunget till drömmen. Så här var jag nu. Vattnet trängde in i byxbenen, tyngde ner dem. Jag drog åt snöret i midjan och vadade längre ut. Fötterna slant i bottenslammet och gyttjan trängde upp mellan tårna. Solen brände på axlarna och jag rullade dem fram och tillbaka, försökte slappna av. Sedan simmade jag ut på djupare vatten. Havoc tvekade och stannade där hon fortfarande nådde botten. När jag närmade mig mitten av den lilla sjön sträckte jag ut mig på rygg och blundade. Små krusningar skvalpade mot kinderna och solen glödde röd genom ögonlocken. Jag flöt med utspärrade fingrar och guppande knän, lutade huvudet bakåt och föreställde mig kilometer djupa, mörka vatten under mig, i stället för bara ett tiotal meter. Det fanns blågälad solabborre i sjön, och kanske andra små fiskarter. Om det varit några veckor senare, skulle jag ha varit omringad av mygg. Med öronen under vattenytan kunde jag höra det höga, dämpade ljudet av blodet som pumpades genom kroppen och vågorna som slogs upp av mina daskande händer. Min andhämtning var ett dovt brus. Enligt informationen på internet skulle jag frammana så många detaljer som möjligt för att återuppleva ögonblicken under mitt så kallade trauma. Det var lätt att låta tankarna vandra tillbaka till den eftermiddagen. Vi hade åkt hit, mest killarna i fotbollslaget och deras flickvänner, eftersom sjön var en del av Matts farbrors egendom och det var den första lördagen med bikiniväder. Framåt skymningen var jag ute på bryggan med Holly 19
16334_inlaga_Blodsvaktaren_final.indd 19
2013-11-19 13:44
och Matts flickvän, Shanti, och lekte med en uppblåsbar flotte. Austin, som alltid var en skitstövel, snodde Shantis skrivbok ur hennes väska för att se om det fanns några kärleksbrev till Matt i den. Hon blev så förbannad att hon flög på honom med en av årorna i skumplast, och han kastade boken så långt han kunde. Den landade bland grenarna på ett lågt, brett träd. Holly fångade min blick och gjorde en grimas. Jag skrattade och erbjöd mig att hjälpa henne upp i trädet. Jag tänkte på hennes tunna strandklänning som fladdrade i brisen. De små skymtarna av nakna lår fick mig att hålla ögonen på hennes händer när hon sträckte sig efter boken. Jag blev imponerad av hennes styrka när hon klättrade högre och högre, och sedan förvånad när hon ropade: ”Sluta skaka trädet, Will.” Jag skakade inte trädet. Jag stod med handflatorna mot stammen och kände de svaga vibrationerna, och i samma ögonblick som jag noterade dem buktade sig marken i en plötslig våg rörelse. Hollys panikslagna skrik överröstades av höga rop och chockade skratt från bryggan och stranden. Jag föll mot trädet när skakningarna blev värre, och jag ropade Hollys namn när hon slant. Hennes huvud slog i grenen strax innan hon föll i vattnet. Allt blev stilla, utom vinden och de skriande fåglarna. ”Jävlar”, ropade Matt. ”Är du okej, Will?” Det hade gått så fort. Resten av mitt fotbollslag pratade redan om hur häftigt jordskalvet hade varit, och till och med Shanti skrattade, genomblöt efter att ha hamnat i vattnet med Austin. Rachel gav henne en handduk och jag vände mig mot vattnet. ”Holly?” Ingenting. Jag tittade på krusningarna där hon fallit i. Det var grunt, så hon borde ha kunnat stå upp. Utan att tänka mig för hoppade jag i det kalla vattnet. 20
16334_inlaga_Blodsvaktaren_final.indd 20
2013-11-19 13:44
Jordskalvet hade rört upp gyttja och slam. Det sved i ögonen när jag öppnade dem, och allt jag såg var mörker. Jag dök igen, fumlade blint över gyttja och stenar, kravlade fram på botten av sjön. Om och om igen, ner i det grumliga mörkret. Femte dyket fick jag tag i hennes vrist, och lättnaden pressade luften ur mig i en ström av bubblor. Med svidande lungor släpade jag upp Holly mot stranden, så stadigt jag kunde med henne i famnen. Jag kom hostande upp ur vattnet med henne som dödvikt. Shanti skrek när hon sprang för att möta mig, hjälpte mig att bära Holly och lägga ner henne i gräset. ”Ring efter ambulans!” ropade någon när Shanti tryckte in fingrarna i Hollys mun. Jag stod på händer och knän och skakade medan Shanti gjorde hjärt-lungräddning, som hon lärt sig för att få sitta barnvakt. Tårarna rann nerför hennes kinder och jag såg blodet strömma ur Hollys huvud, genom hennes hår och ner på den fuktiga stranden. Det var tunt och rosa på mina händer. Jag borrade ner fingrarna i leran och … Hundarnas skarpa skall väckte mig ur minnet. Jag flaxade med armarna så det skvätte i ögonen och trampade vatten medan jag försökte se vad de höll på med. Båda hundarna stod på stranden med svansarna mot mig och stirrade in i skogen, med rest ragg och bakåtstrukna öron. Jag simmade mot stranden. ”Vad är det, tjejer?” ropade jag. Valkyrie kastade en blick mot mig, men Havoc morrade. En låg morrning, en sådan man känner innan man hör den. Mina tår nådde marken i samma ögonblick som saken kom ut mellan två träd. Det jag fick se tog andan ur mig. Det var en man – eller en sak, i mansgestalt – täckt av löv och knotiga grenar, droppande av lera. Ansiktet såg ut att vara gjort av smälta stearinljus, förutom de klarblå stenarna där ögonen borde ha suttit. Omöjligt. 21
16334_inlaga_Blodsvaktaren_final.indd 21
2013-11-19 13:44
Jag sprang upp ur vattnet och fram till hundarna. ”Hallå?” flämtade jag och intalade mig att det måste vara en människa, någon som hade klätt ut sig. Huvudet vändes mot mig och de blå stenögonen såg mig. Havoc rusade fram, och Valkyrie följde genast efter. Saken böjde sig ner och slog undan Havoc som om hon varit en piñata. ”Nej!” vrålade jag och satte fart. Saken gav ifrån sig ett kvävt, bubblande läte och spände stenögonen i mig. Sedan lyfte den en stubbliknande fot och vred på sig för att stampa på Val. Jag kastade mig över den i en flygande tackling, och träffen fick mig att tappa andan. Vi föll omkull, båda två. Saken landade ovanpå mig och jag kände något hårt tryckas mot bröstbenet. Jag skrek igen, med lera i näsborrarna och munnen. Jag spottade och försökte knuffa bort saken, men den var tyngre än ett helt dussin mittfältare. Den stank förruttnelse och gamla mynt och blöt hund. Vi rullade runt på marken tillsammans medan jag hostade och kämpade med all min kraft, men saken var hal och svår att få grepp om. Den stack in fingrarna i min mun och ryckte i mina käkar. Jag bet till och spottade lera. Saken fäktade med armarna och jag tryckte armbågen mot dess hals och vred till. Plötsligt låg jag överst. Jag tryckte till med hela min vikt. Saken vred och vände sig, men låg kvar. Jag stirrade på den och försökte hämta andan. Hundarna skällde och morrade från var sida om mig. Den kändes som en människa, men mjukare, med vaxansikte och gapande mun. Bröstet var täckt av svarta fjädrar, och en bit av ett vitt horn stack ut där hjärtat borde vara. En av armarna hade slitits av och låg och ryckte en bit bort. Den andades. Ett djupt, skälvande andetag fullt av lera, och ett rosenblad fladdrade upp ur skåran som var dess mun. 22
16334_inlaga_Blodsvaktaren_final.indd 22
2013-11-19 13:44
Jag böjde mig över den och spottade ut lerig saliv. Ett rosenblad föll ur min mun också. Mina fingrar var slippriga av lera och svetten rann ner i ögonen. Det värkte i bröstbenet, där hornet hade träffat. Valkyrie gnällde, men Havoc morrade. Lättnaden gjorde mig nästan yr. Hon var okej. ”Såja, tjejen”, sa jag. Lermonstret krängde till och lyckades nästan kasta av mig. Jag vräkte mig framåt, tryckte händerna mot dess axlar som om jag kunde hålla den fast. Det vände sig i magen på mig när händerna gled ner ett par centimeter i den mjuka kroppen. Jag svalde illamåendet. Saken var inte verklig. Den var bara – bara … Vad var den? Alldeles för stark var den, tänkte jag när det ryckte i den igen. Jag grep tag i hornet med ena handen. Lermonstret vrålade. Jag lutade mig bakåt och drog, och hornet lossnade ur kroppen med ett smackande ljud. Saken under mig skälvde till. Jag kastade hornet åt sidan. Monstret blev stilla, bara en hög av människoformad lera som långsamt sjönk ner i marken, som om vi låg på kvicksand. Men jag sjönk inte. En lång stund låg jag kvar på knä, stirrade och undrade om jag hade tappat förståndet – eller om jag bara drömde att jag var här. Lungorna värkte bakom ömma revben och hela kroppen skakade av adrenalin. Jag kunde ha krupit ur mitt eget skinn. Flugit iväg. Plötsligt blev jag våldsamt sugen på apelsiner. Vi brukade få apelsiner i halvtid på fotbollsmatcherna när jag var tio. Valkyrie nosade på de vaxartade resterna på marken. Havoc stack in huvudet under min tomma hand. Vinden smekte min nakna rygg, och bakom mig sa en tjej: ”Du dödade den.”
23
16334_inlaga_Blodsvaktaren_final.indd 23
2013-11-19 13:44
Jag grep hårt om en av rosenstjälkarna tills taggarna trängde in genom huden. Smärta och magi sipprade ur min handflata och ner i rötterna, och hans röst ekade i mitt minne: Allt blod är ditt nu, Mab, och all världens skönhet. För Mab är blodsmagi lika naturligt som att andas och något som hennes släkt har sysslat med i generationer. För Will är magi något som bara finns i sagor. Men när en av Mabs besvärjelser väcker en uråldrig förbannelse till liv tappar hon kontrollen över magin, och den kraschar rakt in i Will. Plötsligt är de indragna i en kamp på liv och död och ju närmare Mab och Will kommer varandra, desto starkare växer sig förbannelsen.
www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-16334-0