På kraterns botten låg en stenbit som såg precis ut som ett yxhuvud. Den skulle kunna bli en alldeles lagom stor yxa för en pojke. ”Bara skaftet som fattas”, sa Goliat förtjust.
Strax intill stenen låg flera fina trästycken som kanske kunde passa. Och konstigt nog var den första träbiten han provade helt perfekt. ”Nu kan byrådet ha sin gamla yxlag kvar, för den här yxan har jag gjort alldeles själv”, skrattade Goliat. ”Jag ska minsann försöka klyva lite riktig ved åt Klomptil”, fortsatte han.
Men i samma ögonblick slet sig yxan ur hans hand. Den dansade runt i luften och började sedan hugga i träden. Det dröjde inte länge förrän den hade huggit upp dem till små vedträn. Goliat bara gapade. ”Den hugger själv … Är den magisk?” viskade han.