Issuu

RAN

Bookmark Förlag www.bookmarkforlag.se Ran

Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2025

Omslag: Michael Ceken

Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2025

Första upplagan, första tryckningen

isbn: 978-91-89928-69-5

LEKSAND

FALUN

GRÅBERGSTEMPLET

UPPSALA

STOCKHOLM

ÖREBRO

MÄLAREN

ENGELBREKT VÄNERN

V ÄTTERN

NORRA KÄRR

GRÄNNA ÄLVSBORG

BORÅS

GÖTEBORG

HALMSTAD

MALMÖ

KALMAR

ÖLAND

VISBY

KARLSKRONA

Den som kämpar kan förlora.

Den som inte kämpar har redan förlorat.

Bertolt Brecht

midsommartal av

statsminister Svea Gråberg

Onsdagen den 17 juni

”Kära svear, På söndag infaller sommarsolståndet. Dagen är som längst och ljuset är som starkast. Vilken symbol för vår uppgång, vår styrka och vårt välstånd.

Svealands historia är fylld av krig och tragedier. Vi har sett fiender komma och gå. Vi har utstått kriser och katastrofer. Vi har kämpat, vi har lidit, men vi har också segrat. Varför? Därför att vi vet vad som krävs.

Jag är stolt. Stolt över er, kära svear, som visat mod, uppoffring och lojalitet. Nu är vi här, starkare än någonsin.

Titta ut över våra fält, våra skogar, våra städer. Lyssna till barnens skratt på lekplatserna, sången från våra skolor och maskinernas dån i fabrikerna. Känn glädjen i vår bildning och tryggheten i att våra gränser är skyddade.

Vi har betalat priset för att bli fria från rädsla och kaos. Vi behöver inte längre oroa oss för klimathot, virus eller fattigdom.

Och se på världen omkring oss. Grannland efter grannland har fallit. Kulturer har utplånats. Nationer har svikit sina folk. Medan det norra halvklotet svämmas över av flyktingströmmar och säljer sig till supermakterna har vi stått emot.

Vi har stängt våra gränser. Vi har skyddat vår särprägel. Vi har inte gett upp vår identitet, vi har bevarat den.

Vi har lärt oss att kapitalism och demokrati var fällor. De födde

orättvisa, fattigdom och förfall. Vi lärde oss av deras misstag och tog tillbaka makten. Vi skapade ordning.

I svåra tider krävs starka ledare. Det krävs en kärnfull vision, en tydlig riktning och ett okuvligt mod. Svealands säkerhet vilar på er moral, er hängivenhet och er lydnad.

Vi har olika färger på våra ringar, men vi är ett och samma folk. Tillsammans upprätthåller vi systemet. Tillsammans skapar vi den framtid våra barn förtjänar.

Enighet. Välstånd. Styrka.

Efter tjugofem år som er ledare vet ni vad jag står för, vad jag ger och vad jag kräver. Med Oden som vår enande beskyddare, Freja som vår fruktbara moder, Tor som vår starke anförare.

Vit-, gul-, orangeoch rödringade – ni betyder allt för mig.

Glad midsommar! Jag ser fram emot att fira den tillsammans med er!”

prolog

Torsdagen den 18 juni

”pojken eller flickan, gamle man?”

Rösten är skarpare nu, som en kall egg mot huden. Samtidigt syns antydan till ett leende hos förhörsledaren.

Oskar märker hur han själv kniper ihop läpparna. Kan inte förmå sig att säga något över huvud taget.

Som om han tror det kan förhindra det oundvikliga. Kragen på den trånga fängelsesärken kliar mot skäggstubben.

Det är andra gången som förhörsledaren ställer frågan. Han böjer sig långsamt framåt med de knutna händerna fortfarande vilande på bordet. Det blonda håret faller ner i pannan men han bryr sig inte om det.

Det syns i ögonen. Som om det här inte handlar om ett helt liv, utan bara om att se hur länge Oskar kan stå emot.

Oskar pressar tänderna så hårt mot varandra att det gör ont i käkarna.

Han är ingen brottsling, inte egentligen.

Men känslan av att vilja kasta sig över bordet och strypa mannen på andra sidan är nästan ohejdbar. Att äntligen få utlopp för all nedtryckt vrede han känt sedan han greps.

Han hatar sig själv för det. För att han har hamnat här, för att han inte kunde kontrollera sig.

Behovet av att få slå omkring sig är så starkt att han måste trycka in händerna under låren. Stolen knakar av tyngden.

Han riktigt känner hur förhörsledaren njuter av hans ilska, vilket bara ökar Oskars lust att dunka hans huvud i bordet.

I varenda cell av sin kropp ångrar han sig. Att han lät sina känslor ta överhanden och att han gjorde motstånd.

Om han bara hade hållit sig lugn och lyssnat på Vilma.

Det är våldet som har tagit Oskar hit. Hans oförmåga att kontrollera sitt humör har slagit både hans liv och hans familj i spillror.

Oskar tittar ner i bordet. Blicken fastnar på förhörsledarens ring. Pärlan i mitten är gul. Hans egna fingrar känns nakna, tomma. En påminnelse om att han inte längre tillhör Svealand.

Förhörsledaren bryter tystnaden igen.

”Du behöver inte svara”, säger han, och nu flinar han. ”Ingen kommer att välja åt dig.”

Oskar kämpar emot den antydan om hopp som ryms i förhörsledarens ord. Han vet att känslan är meningslös. Hoppet är ute.

Det dog för tjugonio dagar sedan, när han arresterades. Allt som är kvar av det är en ruttnande kvarleva inom honom, en illusion som han inte kan släppa. Han längtar efter det slutliga pillret.

Oskar håller kvar blicken på den gula pärlan medan han väntar på att förhörsledaren ska fortsätta.

”… Men konsekvensen blir förstås att ingen av dem får behålla sin frihet.”

Väggarna är för nära. Luften för stillastående. Det finns inget syre här inne.

Men förhörsledaren verkar oberörd. Som om han njuter av hur rummet långsamt kväver Oskar. Ansiktet är nu bara ett par decimeter från hans. Andedräkten är påfallande söt, som om mannen ätit en bit björksocker innan han steg in i det klaustrofobiska förhörsrummet.

”Så jag frågar dig en sista gång …” Förhörsledaren lutar sig ännu närmare. ”Vem väljer du?”

Oskar höjer långsamt blicken tills han möter mannens på andra sidan bordet.

Han håller andan. Ser dem framför sig. Sin godtrogna, oskuldsfulla pojke – som fortfarande tror att världen är rättvis.

Sin starka, djärva flicka – som vägrar böja sig för någon.

En får behålla sin frihet. En får det inte.

Så länge han inte säger något har han ännu inte förrått något av sina barn.

Förhörsledaren väntar. Oskar räknar hjärtslagen.

Ett. Två. Tre.

Till slut måste han ändå andas ut. Med munnen fortfarande stängd släpper han ut luften genom näsan. Han är torr i halsen.

Mödosamt sväljer han innan han fuktar läpparna med tungan.

När han väl svarar viskar han namnet, så lågt att det nästan inte hörs.

världen rämnar

Fredagen den 19 juni

hettan från den uppflammande elden slår till som en pisksnärt. Så skingras röken och plötsligt står där minst hundra blonda gymnaster på scenen. Taktfasta slag från pukorna får armstöden att vibrera medan de spelar upp episka scener ur Svealands mäktiga historia. Gustav Vasas kröning. Segern över nazismen. Månlandningen.

Trummorna ökar takten och tjejerna tar varandras händer i en perfekt koreograferad dans. Jag kan inte släppa de vackra dräkterna med blicken. Silverknapparna glänser i solljuset. Det gör de stolta leendena också.

Så börjar världsträdet Yggdrasil långsamt växa upp mot himlen, format av tiotals välskapta kroppar. Fler och fler ansluter när stammen breder ut sig över scenen. Det ser ut som att vinden får det mänskliga trädet att bölja fram och tillbaka.

När en ny grupp tjejer klättrar upp på axlarna på den förra täcker trädet det enorma porträttet av statsminister Svea Gråberg som hänger bakom scenen.

Hon kommer älska uppvisningen när hon får se den på lördag.

Slagverkarna höjer tempot ytterligare och dansarna som är kvar på golvet ger plats åt två tjejer som sakta skrider fram över scenen. Vitringade och närmast självlysande. Till skillnad från resten skiner deras dräkter av spännen i guld.

Vigt svingar de sig upp med hjälp av gymnasterna i trädet

tills de når toppen. När de höjer tre gyllene kronor mot skyn är trummorna öronbedövande.

Samtidigt byter eldarna riktning och gnistregnet smalnar av till sirliga strängar som bildar en enorm stjärna i luften framför dansarna. Det är Sveas stjärna. Vita flammor i mitten, som övergår i gult och sedan i orange med rött ute i spetsarna. Ringarnas fyra färger förenade i en och samma symbol. Den finns överallt. På vår flagga, på fasader och plakat. Men den är vackrast i eld.

Skinnet svider av värmen och jag gnider pannan medan jag räknar igen. Fem, sex, sju, åtta. Yggdrasil är åtta tjejer högt i år. Jag ler för mig själv. Förra året nådde vi nio och det var rekord.

Men det sticker till i magen när jag ser tjejen som har tagit min plats som ankare. I mitten av stammen ropar hon ut instruktioner för att hålla trädet samlat.

Det borde ha varit jag.

Ändå måste jag erkänna det: Generalrepetitionen inför den årliga Odenmarschen är felfri.

Jag slår bort blicken. I det brandgula skenet från eldarna ser jag mig omkring på den öde läktaren. Jag är ensam. Inte så konstigt med tanke på att repetitionen är stängd för allmänheten.

Jag har redan stannat alldeles för länge. Egentligen skulle jag ha börjat med min frivilliguppgift för länge sedan.

Jag reser mig hastigt. För hastigt. Armstödet skrapar mot betongen och ljudet ekar ut över den tomma läktaren. Jag fryser till. Hörde någon?

Jag väntar inte för att se efter utan smyger ut i korridoren. Gömd av skuggorna slinker jag ut genom samma bakdörr som jag kom in från och kryper genom hålet i staketet. Den här stadsdelen är orangeringat område, och det är förbjudet för mig att vara här. Jag drar upp särkens luva och håller blicken sänkt.

Trots att jag har bråttom hem kan jag inte låta bli att stanna till vid centret för Sveas unga. Kanske är det för att jag har gått hit så många gånger förut.

Jag ställer mig nära det stora fönstret intill porten.

Jag saknar tiden när jag var med i Sveas unga. Saknar de fina, nystrukna dräkterna. Lukten av liniment och parfym. Hur våra röster ekade i salen när vi sjöng.

Sista gången jag var där kallades jag in till korpralen, som berättade att jag skulle utses till gruppledare bland gymnasterna. En vecka senare hade min ring blivit röd och Bejla, en vild tjej två klasser över mig, blev gruppledare istället. Ingen behövde ens meddela mig att jag var utesluten. Det finns ingen plats för rödringade i Sveas unga.

Nu är där släckt och öde. Men det är inte för att få veta vad som pågår hos Sveas unga som jag stirrar mot fönstret.

Det är min egen spegelbild jag vill åt.

Utan en spegel hemma söker man den överallt.

Det har gått nästan två månader sedan jag och min familj blev rödringade. Men jag har fortfarande inte vant mig vid den nya hårfärgen som börjar synas uppe på hjässan. Jag avskyr den, även om det är min naturliga ton. Mörkbrun, eller chokladbrun som mamma sa i början. Som om hon kunde trolla med ord.

Hon har alltid sett det bästa i mig, även när jag inte gjort det själv.

Än så länge sticker den bara ut ett par centimeter. Men det kommer inte dröja länge innan jag får klippa av de sista blonda lockarna.

Jag tänker på Inga och de andra tjejerna i paraden, alla med samma perfekta, blonda flätor. Självsäkra, vackra, beundrade.

Skammen över att jag inte längre är en av dem får kinderna att bli varma. Jag för fingrarna genom håret. Kanske att det är på väg att bli lite tjockare i alla fall?

Jag får anstränga mig för att släppa spegelbilden med blicken. Jag kikar in i lokalen där väggen pryds av Europakartan. Det välmående Svealand breder ut sig, en mäktig bastion inklämd vid järnridån mellan de båda supermakterna. Nere i söder trängs spillrorna av det som blev över. Fattiga, svältande ökenländer utan någon framtid. Längst inne i magen känner

jag trots allt en tacksamhet över att få bo i världens rikaste land.

En dag ska jag ha rätt att låta håret växa ut blont igen. Vara med i Sveas unga. Ha en orange pärla i ringen och mitt gamla liv tillbaka.

Allt jag har haft och förlorat.

Svetten har fått särken att klibba längs ryggen. Hampan kliar i värmen och jag knäpper upp en knapp. Dröjer kvar med fingret på det grova trät, önskar att knapparna fick vara lika blänkande som hos tjejerna i Yggdrasils krona.

När jag drar upp ärmen nuddar fingrarna vid alla stygn. Först farmors, sneda och ojämna, sydda när pappa var ung. Sedan mammas, prydligare, efter att jag tagit över jackan. Till sist mina egna, längst ner vid sömmen. Jag minns när mamma lärde mig att sy. Hon sa att det inte behövde bli perfekt.

Tre generationer i samma tyg. Jag gillar att tänka så. Som att vi hänger ihop.

”Stanna, Ran!”

Jag hajar till. Känner så väl igen den där rösten.

Margit från min gamla parallellklass i Myrdalsskolan. Hon står plötsligt framför mig i sin kritvita gymnastikdräkt med silverspännen. Lång och vältränad. Vad gör hon här ute, repetitionerna kan väl inte vara slut redan?

Jag famlar efter något att säga men kommer inte på något. Naivt hoppas jag att Margit ska minnas hur nära vänner vi en gång var. Jag har inte råd att bli angiven.

”Har du glömt att det här är förbjudet område för såna som dig? Du fattar väl att det är min plikt att rapportera? Vakten kommer att älska att släpa bort en liten rödmyra.” Hon talar långsamt och ler överlägset. Rödmyror, trästädernas äckliga ohyra, det är så vi rödringade kallas. ”Kanske låter han mig se på när de rakar av håret på dig. Du passar ändå inte i blont.”

Jag korsar armarna, ångrar mig, vet inte var jag ska göra av dem och släpper ner dem igen.

Anmäler Margit mig för områdesöverträdelse skulle det få ofattbara konsekvenser. Stora poängavdrag. Rörelseinskränkningar. Kanske till och med skolförbud.

Varför tog jag den här risken?

Därför att det borde vara jag som bär gymnastikdräkten hon har på sig.

Margit tar ett steg mot mig. Jag ryggar undan, men känner betongen mot ryggen. Ingenstans att fly.

Det är något med hennes hand som fångar min uppmärksamhet.

Där. Stålcylindern. För stor för att gömma i handflatan.

”Ser ut som att vi båda har något att rapportera”, säger jag lågt. Margit stoppar genast handen bakom ryggen. Men hon ser att jag har sett, att det är för sent. Hon har gått ut för att puffa något lugnande.

Dessvärre är det totalförbud mot signalsubstanser under gymnastikuppvisningar.

”Jag hoppades att de äntligen opererat bort stämbanden på er.” Hon låter inte lika kaxig längre.

”Hoppas att du ska hålla takten under uppvisningen istället. Med tanke på vad du står här och trycker i dig verkar du rätt nervös. Och det borde du vara.”

Margits ögon smalnar. ”Du skulle inte våga.”

”Vill du testa mig?”

”Stick iväg, din äckliga rödmyra! Här finns ingen plats för dig.”

”Jag är glad att jag slipper vara här.”

Det klingar så falskt att jag har svårt att få fram orden.

”Försvinn då.”

Margit försöker spotta efter mig, men saliven kommer inte längre än en halv meter.

Jag gör ändå som hon säger, vänder mig om och springer därifrån innan hon hinner ångra sig.

Jag stannar inte förrän jag är långt inne i rödringat område.

ETT LAND BYGGT PÅ LÖGNER.

ENDAST HON KAN AVSLÖJA SANNINGEN.

Efter decennier av krig, svält och miljöförstöring står världen på gränsen till kollaps. Endast Svealand blomstrar, ett land där människor lever i harmoni med naturen efter att ha stängt gränserna och lämnat demokratin bakom sig. Svealands befolkning rangordnas numera i vit-, gul-, orangeoch rödringade, och för att klättra i rang måste man samla poäng genom att vara en föredömlig medborgare.

Ran är arton år och bor i Stockholm. Hennes familj har nyligen degraderats till rödringad och nu måste hon snabbt samla poäng för att få sitt gamla liv tillbaka. Men när Rans bror Loge plötsligt kidnappas, raseras hela hennes liv.

Motvilligt inser Ran att hennes värld är uppbyggd på lögner och att hon är den enda som kan avslöja dem. Ensam och förföljd ger hon sig ut på en omöjlig jakt genom Svealand för att rädda sin bror och sitt lands frihet – innan tiden rinner ut.

RAN är den första delen i Estrid Klints oförglömliga trilogi om en framtid som inte känns alltför avlägsen. I ett dystopiskt Sverige där förtrycket härskar börjar en ung kvinna ifrågasätta makten och kämpa för frihet, samtidigt som känslor hon inte räknat med vänder kampen till något mycket mer personligt.