9789174015416

Något liknande hade Goliat aldrig varit med om. När dammet lagt sig började han långsamt gå mot platsen där det hade smällt. Efter en stund kom han fram till en stor krater. Han klättrade uppför jordvallen och stod länge på kanten och såg sig omkring. ”Vad kan det vara för krafter som gjort detta?” tänkte han.

På kraterns botten låg en stenbit som såg precis ut som ett yxhuvud. Den skulle kunna bli en alldeles lagom stor yxa för en pojke. ”Bara skaftet som fattas”, sa Goliat förtjust.

Strax intill stenen låg flera fina trästycken som kanske kunde passa. Och konstigt nog var den första träbiten han provade helt perfekt. ”Nu kan byrådet ha sin gamla yxlag kvar, för den här yxan har jag gjort alldeles själv”, skrattade Goliat. ”Jag ska minsann försöka klyva lite riktig ved åt Klomptil”, fortsatte han.

Men i samma ögonblick slet sig yxan ur hans hand. Den dansade runt i luften och började sedan hugga i träden. Det dröjde inte länge förrän den hade huggit upp dem till små vedträn. Goliat bara gapade. ”Den hugger själv … Är den magisk?” viskade han.

Under tiden hade Tykebröderna dragit hem de stulna grenarna. Gammeltyke tyckte inte det var mycket att komma med. ”Lugn bara, farsan”, sa Stortyke. ”Jag har en jättebra idé. Vi lånar bysmedens kärra …” ”Gorms kärra! Det var det dummaste jag har hört”, avbröt Gammeltyke. ”Den snålgeten lånar inte ut någonting.” ”Ja, nu tänkte jag väl inte precis fråga om lov”, sa Stortyke och sträckte stöddigt på sig. ”Vi bara … använder den medan han sover. I natt går vi till Tors vedbod och så fyller vi kärran där. Svårare är det inte.” ”Och natten därpå kan ni ta av Ottars ved, och sedan kan kanske Bumlings få ett par besök”, flinade Gammeltyke.