Översättning: Jan Risheden
Översättning: Jan Risheden
Av Harlan Coben finns tidigare utgivet på Bookmark Förlag:
Saknar dig (2016)
Främlingen (2017)
Sanningen (2018)
Inte utan dig (2019)
Inte ett ord (2020)
Pojken från skogen (2021)
Sluta aldrig fly (2022)
Lämna inga spår (2023)
Tills jag hittar dig (2024)
Vänd tillbaka (2025)
www.bookmarkforlag.se
Utan avsked
Originaltitel: Gone Before Goodbye
Copyright © 2025 by Harlan Coben and Reese Witherspoon
Published by arrangement with Lennart Sane Agency AB
Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2025
Översättning: Jan Risheden
Omslag: Anders Timrén
Författarfoto © Taylor Jewell
Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2025 isbn: 978-91-90006-05-4
Denna bok trycks på FSC®-märkt papper.
Smattrande skottlossning. Ytterligare en explosion. Högre skrik.
Det kommer närmare.
”Doktorn?” Rösten är darrig nu, det finns panik i den. Sedan, eftersom det är tydligt att jag inte lyssnar: ”Marc?”
”Vi kan inte göra något åt det”, säger jag.
Vilket knappast är någon tröst.
Trace och jag kom till Ghadamis för åtta dagar sedan. Vi flög till flygplatsen Diori Hamani där vi möttes av en ung kvinna Trace och jag känner som heter Salima, om det nu är hennes riktiga namn, och en muskulös chaufför som varken presenterade sig eller sa ett ord till oss. Vi fyra färdades sedan åt nordöst i två långa dagar, sov i ett hus nära Agadez och sedan i tält under stjärnorna i Bilma. Vi lämnade föraren i norra Niger och tog oss nattetid genom öknen tills vi möttes av en annan bil.
Salima och Trace har ögon för varandra. Det förvånar mig inte. Trace är sinnebilden av en ”player”. Även omgiven av död … eller kanske just därför.
Det är när man befinner sig nära döden som man känner sig som mest levande.
Salima förde oss allt längre norrut, längs gränsen mellan Algeriet och Libyen. Öster om Djanet blev vi stoppade av en tungt beväpnad milisgrupp. Alla var unga – antagligen tonåringar – och höga på någon sorts potent narkotika. De kallades för Barnarmén. Det var blod i luften. Med uppspärrade ögon tog de först tag i mig, sedan Trace. De unga milismedlemmarna tvingade ner mig på knä.
De satte en gevärspipa mot mitt bakhuvud.
Jag skulle dö först. Trace skulle få titta på. Sedan skulle det bli hans tur.
Jag blundade och lockade fram Maggies ansikte för min inre syn och väntade på att någon skulle trycka av.
Barnarmén sköt oss inte, som du förstår. Salima, som talar fyra språk flytande, föll på knä och pratade i expressfart. Jag vet
inte exakt vad Salima sa – hon vägrade tala om det för oss –men barnsoldaterna drog vidare.
Fler skrik. Fler skott. Närmare nu. Jag försöker skynda mig.
Jag var inte uppriktig mot Maggie om hur farligt detta sista uppdrag var, på så många olika sätt, inte för att jag trodde att hon skulle bli orolig utan på grund av de löften vi hade gett varandra: hon skulle ha insisterat på att komma med.
Det är så både Maggie och jag funkar.
Undrar du vad som gör någon till en hjälte? Altruism är definitivt med i ekvationen. Men också ego och dumdristighet och sökande efter kickar.
Vi är inte rädda för fara. Vi är rädda för vardagen.
Trace sticker in huvudet. Han har ett munskydd på sig. ”Marc?”
”Hur mycket tid har vi?”
”De har bränt ner norra sidan av lägret. Det är redan många döda. Salima flyttar alla härifrån.”
Jag tittar på sköterskan och narkosläkaren. ”Ge er iväg”, säger jag till dem.
”Du kan inte rädda honom”, säger sköterskan till mig medan hon drar sig bort. ”Även om du hinner bli klar, även om han på något sätt skulle överleva operationen, så kommer de inte att låta honom leva.”
Jag vet inte vilka ”de” är, jag vet inte hur de rättfärdigar det de gör, vet inget om orsakerna, fraktionerna, stammarna, krigsherrarna, fanatikerna, extremisterna och de oskyldiga. Jag vet inte vilka som är goda eller onda, varför de här människorna befinner sig i det här flyktinglägret, vilken sida som är förtryckare och vilken som är förtryckt. Det handlar inte om att jag inte bryr mig om politik, men för Maggie och Trace och mig får det inte betyda något.
Jag fortsätter arbeta med min patient, en femtonårig pojke som heter Izil. Jag hoppas att alla jag behandlar är oskyldiga, men jag betvivlar att det är så. Det kan bara inte vara vårt jobb
att räkna ut vem som är på vilken sida. Utan att bli alltför högtravande så är vårt jobb att rädda deras liv. ”Döda allihop och låt Gud sortera dem”, säger de. Det är i princip tvärtom för oss: rädda alla och låt Gud … Ja, du fattar.
Jag håller inte på båda sidor. Jag håller inte på några sidor alls.
”Ut, allihop”, säger jag. ”Töm rummet.”
”Marc”, säger Trace.
Våra blickar möts över munskydden. Trace och jag har känt varandra länge. Vi gjorde vår AT-tjänst som kirurger tillsammans. Vi har bistått med läkarvård i humanitära kriser som den här över hela jorden. Han är en av de skickligaste hjärtkirurgerna i världen.
”Jag kan hjälpa dig att sy ihop.”
”Jag fixar det.”
”Vi väntar.”
Jag skakar på huvudet, men han vet.
”Lämna en ambulans”, säger jag. ”De skjuter inte på en ambulans.”
Vi vet båda två att det inte längre är sant, inte i den värld vi lever i nu.
Vi borde aldrig ha kommit hit. Jag borde inte ha tillåtit det.
Jag borde ha tagit hand om det som skulle göras och sagt adjö och flugit hem.
Jag borde vara hos Maggie.
Jag tar inte avsked av Trace. Han tar inte avsked av mig.
Men det här kommer att bli sista gången jag ser honom.
Några sekunder senare är bara jag och Izil kvar i rummet.
Jag skyndar mig, driven av en dum tro att jag ska klara det. Jag håller på att sy ihop pojkens bröstkorg när dörrarna slås upp.
Beväpnade milismedlemmar stormar in. Jag vet inte hur många. Alla har den där galna blicken. En blick jag sett förr. Alltför många gånger. Jag såg den för bara några dagar sedan öster om Djanet.
Och ibland ser jag den när jag tittar i spegeln.
Jag blundar och lockar fram Maggies ansikte för min inre syn och väntar på att någon ska trycka av.
BALTIMORE
ett år senare
Maggie McCabe borde inte gått dit.
”Var är du?” frågar Marc.
Maggie tittar ner på telefonen och sin makes ansikte på skärmen. ”Det sa jag ju.”
”Johns Hopkins?”
”Ja.”
”Är du på innergården?”
”Ja.”
”Där vi träffades första gången”, säger han. ”Läkarutbildningens orienteringsvecka. Minns du?”
”Det är klart jag minns det”, säger Maggie.
”Jag visste att du var den rätta i samma stund som jag såg dig.”
”Sluta innan jag kräks.”
”Jag försöker peppa dig.”
”Det funkar inte.”
”Jaha, vad håller du på med nu, då?”
Maggie förflyttas tillbaka till sin första tid på universitetet, ung och blåögd som man brukar säga, full av hopp och optimism och fart och liv och allt det där tramset. Så naivt. Men å andra sidan, när ens värld faller i bitar – när man haft allt och till och med förstått att uppskatta allt man haft och aldrig
för en sekund tagit något av det för givet, när man alltid vetat vilken tur man har och, eftersom man varit så tacksam, naivt förväntar sig att karma på något sätt ska belöna en, eller i alla fall låta en vara i fred – då lär man sig på brutalast tänkbara sätt att ödet är lynnigt, att livet är kaos och att ingen kommer oskadd undan, att man ena stunden kan ha allt och att det så lätt kan ryckas bort …
”Jag vältrar mig i självömkan lite grann”, säger hon.
”Gör inte det. Gå in.”
”Jag vill åka hem.”
Marc rynkar pannan. ”Gör inte det.”
”Jag är inte redo för det här.”
”Jo, det är du. Jag vill att du ska göra det. Gör det för min skull. Snälla?”
”Menar du allvar?”
Hon tittar upp på den vita kupolen högst upp på Shriver Hall och blinkar bort en tår. En timme tidigare hade hon motvilligt tagit på sig en långärmad, marinblå, halvlång, diskret aftonklänning. Inte svart. Det skulle vara för makabert.
Marinblått kändes som ett säkert val – med respekt för tillfället men utan att försöka dra till sig uppmärksamhet. Faktum var att hon hellre skulle sjunka genom golvet än att vara något som ens närmade sig iögonfallande just denna kväll.
”Maggie?”
”Jag är här.”
”Gå in nu. Det skulle betyda mycket för mig. Och för din mamma.”
”Oj”, säger Maggie.
”Vad är det?”
”Så här sentimental och manipulativ brukar du aldrig vara.”
”Jodå, det brukar jag visst”, säger Marc.
”Ja, det brukar du visst”, ekar hon med låg röst. Och sedan: ”Jag hatar det här.”
”Vad sa du?”
”Inget, det kvittar.”
Tjugotvå år tidigare hade Maggie tagit examen här, på detta anrika lärosäte, med varenda hedersbetygelse en läkarstudent över huvud taget kunde få. Hon gjorde sin AT-tjänst som kirurg på NewYork-Presbyterian, blev en välrenommerad rekonstruktiv kirurg, tjänade sitt land vid frontlinjerna i Afghanistan och Mellanöstern som fältkirurg, gifte sig med Marc och flyttade utomlands med honom för att behandla de mindre bemedlade.
Marcs röst hörs från telefonen. ”Hallå?”
”De kommer att stirra på mig.”
”Det är klart”, säger han. ”Du är ju glödhet.”
Maggie rynkar pannan. Vissa saker förändras aldrig.
”Gå nu”, säger han igen.
Hon nickar eftersom han har rätt och avslutar samtalet. Hennes telefonskal har en bild på två M&M-godisfigurer: den gula M&M-killen som räcker fram en blombukett till den gröna M&M-kvinnan. Marc hade gett henne telefonskalet i present, halvt på allvar och halvt på skämt. Maggie & Marc. M&M. Marc köpte M&M-örngott. Han köpte M&M-kuddar till soffan. Marc tyckte det var gulligt. Maggie tyckte det var hysteriskt pinsamt, vilket förstås bara uppmuntrade honom.
”Maggie?”
Rösten får henne att rycka till, och hon släpper ner telefonen i handväskan. När hon vänder sig om ser hon Larry Magid, en tidigare klasskamrat som är dermatolog. Senast hon såg Larry var fem år tidigare i Nepal när han hade flugit över för att hjälpa henne och Marc med ett utbrott av Hansens sjukdom, mer allmänt känd som spetälska. De hamnade på samma sjukhus och jobbade till och med på samma våning, så han är väl bekant med hennes nuvarande bekymmer.
”Hej, Larry.”
Han skruvar på sig. ”Är du här för … Jag menar, öh, ska du på …?” Han gör en halvhjärtad gest mot byggnaden.
”Precis”, säger Maggie.
”Åh.”
”Vad är det?”
”Inget.”
”De har uppkallat ett stipendium till minne av min mor.”
”Jo, jag hörde det.”
”Så det är därför jag är här.”
”Okej. Jag måste gå. Mickey väntar säkert på mig.”
Han skyndar iväg som om hon vore spetälsk, vilket Maggie är frestad att ropa efter honom. Hon vill ta sin telefon, ringa upp Marc igen och säga ”förstår du nu vad jag menar?” men telefonen är redan i väskan och nu har hon blivit lite irriterad så det får vara.
Tvekande går Maggie uppför samma trappa som hon så entusiastiskt marscherade uppför när hon skulle få sitt diplom tjugo år tidigare. Över dörren hänger en banderoll med texten:
stipendieutdelning
välkomna tillbaka, gamla johns hopkinsstudenter!
Det sorlar av röster i salen. En stråkkvartett bestående av nuvarande studenter spelar Mozarts stråkkvartett nr 19 i C-dur. Maggie håller händerna längs sidorna och kan inte låta bli att halvt medvetet röra fingrarna i takt med musiken, som om hon haft en violin i handen. Omkring femhundra personer – läkare och stipendiemottagare – rör sig i den ärevördiga lokalen. Man förstår att det är ett medicinarevenemang eftersom alltför många av männen har fluga. Det är populärt bland läkare, mest för att en slips hänger löst och kan komma i vägen vid en undersökning. Hennes far, en armékirurg som också var i strid som fältkirurg – i hans fall i Vietnam – hade alltid färgglada, blommiga flugor. Han menade att patienterna därför uppfattade honom som lite töntig och därmed trösterikt mänsklig.
När Maggie slutligen stiger in i den stora salen är det inte
så att allting stannar upp eller att det blir tyst, men hon kan onekligen känna av en viss tvekan i luften.
Hon står där i några långa sekunder och känner sig ofattbart besvärad, som om hennes händer plötsligt blivit för stora. Hon rodnar. Varför hade hon kommit? Hon söker efter ett vänligt eller i alla fall bekant ansikte, men det enda hon ser är det på affischen på ett staffli uppe på estraden.
Mamma.
Vad vacker hennes mor hade varit.
Fotot som de hade förstorat hade tagits till skolans personalförteckning fem år tidigare, det sista året som hennes mamma undervisat här. Det var taget strax före diagnosen, som hon höll hemlig för sina döttrar under de kommande tre åren, tills hon slutligen ringde Maggie på deras nya klinik i Ghana och sa: ”Jag ska berätta en sak om du lovar att inte komma hem när jag gjort det. Ditt arbete är för viktigt.” Så Maggie lovade och mamma berättade och båda grät, men Maggie höll sitt löfte ända tills hennes syster Sharon ringde och sa att ”det är snart dags”. Maggie gav Marc en avskedskyss på Dubais internationella flygplats, sa åt honom att avsluta sitt arbete och komma hem snart, och flög hem för att tillsammans med Sharon vaka hos deras mamma under hennes sista dagar.
Maggie ser sin affischmamma stint i ögonen, för just nu är detta det enda vänliga ansiktet i rummet. Med högburet huvud går hon fram till estraden. Hon hoppas att det bara är överdriven självmedvetenhet, men det känns som om samtalen klingar av eller i alla fall dämpas när hon passerar. Men hon ser sig inte om, tillåter sig inte att använda periferiseendet. Hennes blick förblir fäst vid moderns ansikte, men till sist kan hon inte undvika att känna de stirrande blickarna.
En välbekant figur ställer sig i vägen och säger: ”Det förvånar mig att du visar ditt ansikte här.”
Det är Steve Schipner, alias Sliskige Steve, rekonstruktiv kirurg som hon själv och ändå förhoppningsvis inte alls som
hon. Han har mer än en miljon följare på Instagram där han visar upp ”före och efter”-bilder och kallar sig för ”Mannen som talar med tuttar”. Hon och Steve gick ut samma år och gjorde kirurgpraktik tillsammans på NewYork-Presbyterian/ Columbia University under dr Evan Barlows handledning. Steve är en sådan där kille som inte kan säga god morgon utan att det låter som om det finns en sliskig undermening, därav smeknamnet. Nu bor han i Dubai och inriktar sig särskilt på, för att citera hans egen presentationstext, ”ambitiösa influencers som vill öka sina träffar på sociala medier, sin livskvalitet – och sin kupstorlek”.
”Jo, jag är full av överraskningar”, säger Maggie.
Han ser sig omkring och lägger märke till de fientliga blickarna. ”Jag är i alla fall glad att se dig.”
”Tack, Steve.”
”Har du sett Barlow?”
”Har du?” frågar hon.
”Nix.”
”Jag tror knappast att han kommer.”
”Jag hörde att han skulle dyka upp”, säger han. ”Jag vill prata med honom om ett väldigt lukrativt partnerskap och …” Han avbryter sig, vänder sig mot henne och slår på hundrawatt sleendet. ”Du, gissa var jag jobbar nu.”
Hon vill inte, men det skulle vara värre att inte spela med. ”Dubai, har jag hört.”
”Ja, men var i Dubai?”
”Jag vet inte, Steve. Var?”
Han böjer sig fram och viskar: ”Apollo Longevity.”
Maggie försöker hålla god min. Det är inte lätt.
Steve fortsätter: ”Var det inte där du och Marc brukade …?”
”Jag är inte inblandad längre.”
Maggie försöker smälta det hon hört. Apollo Longevity är fortfarande aktivt. Trots allt som har hänt.
Det är inte bra.
Steve mönstrar henne uppifrån och ner, hans blick slingrar över henne som daggmaskar efter ett regnväder. ”Du är snygg, Mags.” Han höjer på ena ögonbrynet innan han fortsätter: ”Riktigt snygg. Väldigt snygg.”
Maggie ger ifrån sig ett ljud som kan betyda vad som helst. ”M-hm.”
”Vältrimmad, vältränad”, fortsätter Steve och gör en bicepscurl för att illustrera sina ord. ”Vad gör du, fria vikter? Pilates?” Ögonbrynet åker upp igen. ”Svettig, het yoga?”
Hon skakar på huvudet. ”Funkar de där raggreplikerna någonsin, Steve?”
”Hela tiden, Mags. Vet du varför?”
”Du behöver inte berätta det”, säger Maggie, ”men du kommer säkert att göra det ändå.”
Han böjer sig fram mot hennes öra. ”För att jag är en rik, framgångsrik fyrtiosjuårig kirurg nu. Jag kan ragga upp mycket yngre ligg än dig.”
Hon gör en grimas. ”Sa du just ’yngre ligg’?”
”Du är inte för fin för mig”, säger han. Sedan viskar han med elak röst: ”Inte nu längre.”
Med de orden glider Steve iväg.
Steves slemspår leder till en skock av deras gamla årskurskamrater i högra hörnet av lokalen. Hon känner allihop, men när hon tittar åt det hållet vänder sig alla bort och försöker låtsas att de inte sett henne. En del av Maggie blir rasande och vill konfrontera dem, men en större del – en ärligare del – undrar om hon själv hade varit med i den där fega skaran om det varit någon annan kursare som blivit utskämd.
Äh, vad fan.
Maggie travar raka vägen in i skocken. ”Hej, allihop”, säger hon.
Tystnad.
Hon ser från ansikte till ansikte. Ingen möter hennes blick.
”Stephanie”, säger Maggie till en gammal vän som stirrar ner
i sitt champagneglas som om det döljer sig någon djup hemlighet där. ”Hur går det för Olivia?”
Olivia är Stephanies dotter.
”Eh, jo, det går bra för henne.”
”Fick hon någon hjälp av mitt rekommendationsbrev?”
Det vet Maggie att hon fått. Hon hade skrivit brevet ett år tidigare, när hennes namn fick dörrar att öppnas istället för att slås igen, och hon visste förstås att Olivia hade kommit in, men just nu är Maggie inte på humör att låta någon slippa undan.
”Stephanie?”
Innan Stephanie hinner svara tar en annan kursare, Bonnie Tillman, Maggie i armbågen. ”Kan vi pratas vid ostört ett tag, Maggie?”
Bonnie är ögonläkare i Washington, DC, och årskursens studentrepresentant, en position som hon kommer att behålla för evigt. Hennes hårhjälm sitter fastlackad av ett lager stylingprodukter. Hon tvingar fram ett leende. Det syns att det krävs stor möda för att bibehålla det. Det sägs att det krävs sjutton muskler för att le och fyrtiotre för att rynka pannan. I Bonnies fall är det uppenbarligen tvärtom.
De går genom ett par ålderdomliga glasdörrar ut på en terrass.
”Vi beklagar alla att du haft sådana bekymmer sista tiden”, börjar Bonnie med en röst som skulle behöva någon form av kirurgiskt ingrepp för att kunna bli mer nedlåtande, ”men det ursäktar inte det du gjorde.”
Maggie säger ingenting.
”Det här evenemanget”, fortsätter Bonnie, ”är för respekterade läkare.”
”Det är för före detta studenter.”
”Du borde veta bättre.”
Tystnad.
”Din läkarlegitimation drogs in”, fortsätter Bonnie.
”Preliminärt”, rättar Maggie, ”i väntan på utredningen.”
”Åh, så du är oskyldig, menar du?”
Maggie säger ingenting.
”Du borde gå.”
”Det tror jag inte att jag tänker göra.”
”Det är orättvist mot minnet av din mor.”
”Ursäkta?”
”Du äger inte minnet av henne, Maggie. Inte här på universitetet. Hon betydde mycket för många av oss studenter. Att du är här är en fläck på hennes eftermäle.”
”Jag blev ombedd att presentera stipendiet”, säger Maggie.
”Det var innan det där hände.”
”Ingen drog tillbaka inbjudan.”
”Ingen ansåg att det skulle behövas.”
”Så vem presenterar det nu?”
Bonnie rätar på sig.
”Vänta lite, är det du?”
”Universitetsledningen ansåg att det var bäst.”
”Men min mamma tyckte alltid att du var en högfärdig, skitförnäm bitch, Bonnie.”
Bonnie spärrar upp ögonen som om hon hade fått en örfil.
”Det var det värsta!”
Maggie säger ingenting. Bonnie återhämtar sig.
”Hur som helst”, säger Bonnie, ”så borde du gå härifrån. Att du är här ger vår årskurs dåligt rykte.”
Bonnie snor runt för att gå. Maggie blundar, öppnar ögonen, stirrar rakt fram.
”Bonnie?”
Bonnie stannar och vänder sig mot Maggie igen.
”Min mor sa aldrig så. Förlåt. Det var oschyst. Hon talade alltid väl om dig. Du är rätt person för presentationen.”
Bonnie sväljer. ”Jag ska göra mitt bästa. Det lovar jag.”
Hon lämnar Maggie ensam på terrassen. Där inne klingar någon i sitt champagneglas för att folk ska lystra. Sorlet lägger sig. En röst ber alla att samlas så att de kan börja. Maggie stannar ute på terrassen.
Bonnie har rätt. Hon borde inte vara här.
Hon stirrar ut på träden. Bakom henne stänger någon glasdörrarna så att hon inte längre hör vad som pågår inne i salen. Det gör inget. Hon är frestad att ta upp telefonen och kontakta Marc igen, men att använda honom som stöd skulle bara få henne att må ännu värre.
”Hej, Maggie.”
Rösten tillhör en man i en skräddarsydd, koboltblå kostym med en slips som är så perfekt knuten att man kan tro att det skett med gudomlig hjälp. Håret är grått, kammat i en perfekt sidbena. Maggie vet att han är drygt sjuttio – han hade varit kursare med hennes mamma och hon hade blivit bjuden till hans sjuttioårsfest ett par år tidigare, men hon hade varit utomlands och inte kunnat komma.
”Hej, doktor Barlow.”
”Det var länge sedan du var min elev, Maggie. Du kan väl använda mitt förnamn?”
”Nej, det tror jag faktiskt inte jag kan.”
Evan Barlow. Han har ett fint leende. För att citera en sliskig kursare ser han vältrimmad, vältränad ut. Hon är nära att fråga om han håller på med svettig, het yoga. Evan Barlow är chef för Barlow Cosmetic Center som nog kan vara det mest prestigefyllda och diskreta skönhetskirurgiföretaget i landet. När kändisar vill ha saker gjorda utan att någon får reda på det kan de lita på Evan Barlow.
Nu står de där bredvid varandra och blickar ut över innergården. ”Vet du att det är första gången jag är på universitetet sedan jag gick ut?” säger han.
”Menar du det?”
”Ja.”
”Och varför har du kommit nu?”
”Det tror jag du kan ana.”
”För mammas skull?”
”Nu när både hon och din pappa är borta kan jag erkänna det.”
”Jag trodde att ni bara dejtade i några veckor.”
”Det var under andra året här. Men hon krossade mitt hjärta.”
Maggie ger honom en skeptisk blick. ”Men har inte du varit gift tre gånger?”
”Fyra”, säger han.
”Och är inte din nuvarande fru typ trettio år gammal?”
”Trettiotvå”, säger han och breder ut händerna. ”Du ser vad ett krossat hjärta kan göra med en man?”
Maggie kan inte låta bli att le. Barlow gör det också.
”Din pappa var en bra människa, mycket bättre för henne. Så jag nöjde mig med vår vänskap. Men …” Han skakar på huvudet. ”Man blir gammal, man blir sentimental och filosofisk. Jag försöker låta lättsam, men det är sant.” När han ler mot henne minns hon kirurgpraktiken på NewYork-Presbyterian, vilken engagerad lärare han hade varit för henne, hur krävande och upplyftande det varit att vistas i hans närvaro. Evan Barlow hade varit en sprakande energiinjektion. Det var någon man gärna ville vistas i närheten av.
Det är som om Barlow läser hennes tankar, för nu säger han: ”Du är den bästa elev jag någonsin haft. Det vet du. Du är kirurg, så du har tillräckligt mycket ego för att veta att det jag säger är sant.”
”Rättelse: jag var kirurg.”
Hon kniper ihop ögonen. Sedan känner hon hans hand på sin axel.
Hans röst är så mjuk. ”Maggie?”
Tårarna trycker på och läcker ut i ögonen. ”Jag är så ledsen.”
”Det är ingen fara.”
”Jag svek dig.” Hon öppnar ögonen. ”Jag svek henne.” Hon behöver inte säga vem hon menar med henne.
”Det gjorde du inte alls”, säger han. ”Nej, okej, det lät avfärdande. Det gjorde du. Jag ska inte ljuga. Kan jag vara uppriktig? Du klantade verkligen till det. Rejält. Det är därför jag är här.”
”Nu hänger jag inte med.”
”Jag behöver ingen stipendieceremoni för att hedra din mammas minne. Det kan jag göra på ett mer konkret sätt.”
Barlow håller upp handen. ”Vänta, det blev inte rätt. Jag får börja om. Jag kom hit i kväll för att träffa dig.”
”Mig? Varför det?”
”Jag vill be dig om en tjänst.”
Han fortsätter inte med en gång, så Maggie säger: ”Och det är?”
”Jag skulle vilja att du kommer till mitt kontor på måndag.”
”Nu på måndag?”
”Ja. Klockan tio.”
”Har ni ett Barlow Center i Baltimore nu?”
”Nej, men kanske snart. För närvarande finns de i Palm Beach, Los Angeles och New York. Jag skulle vilja att du kommer upp till New York. Jag skickar en privatbil som kör dig, och jag har bokat en svit på Aman.”
”Jag förstår inte. Varför vill du att jag ska komma till New York?”
”Det kan jag inte säga.”
”Varför inte?”
”Jag … det är inte min sak att säga det.”
Maggie gör en grimas. ”Och vems sak är det då?”
”Det handlar om ett mycket intressant erbjudande. Det är det enda jag kan säga nu.”
”Jag har ingen läkarlegitimation längre.”
”Jag vet. Erbjudandet är en aning” – Barlow ser ut som om han söker efter ett bättre ord men rycker slutligen på axlarna –”ovanligt.”
”Kan du inte bara säga vad det är nu?”
”Nej, det kan jag inte.”
Hon funderar lite. ”Om du ursäktar, doktor Barlow, så känns allt det här lite konstigt.”
”Jag vet.”
”Mer än lite, ärligt talat.”
”Det är det, det kan jag medge. Maggie, jag vet att du och Sharon har stora ekonomiska problem …”
”Hur vet du det?”
”… men jag kan skriva en check till dig här och nu på tjugotusen dollar. Bara för att komma dit.”
Han stoppar handen i kavajfickan och tar upp en penna och …
”Är det där ett checkhäfte?” frågar hon.
”Ja.”
”Har vi åkt tillbaka till 1987? Vem går fortfarande runt med ett checkhäfte i fickan?”
Barlow kan inte låta bli att le. ”Jag ville vara förberedd.”
Han börjar skriva på checken.
”Du behöver inte göra det där”, säger hon.
”Jo, det gör jag. Du måste få ersättning för din tid.”
”Sluta”, säger hon, nu med lite mer kraft. ”Jag säger det igen: du uppför dig konstigt.”
”Jag vet.” Han stoppar tillbaka checkhäftet i fickan. ”Litar du på mig, Maggie?”
Sanningen att säga litar hon inte på någon längre. Eller nästan ingen.
”En sak till”, säger han.
”Vad då?”
”Jag skulle uppskatta om du inte berättar om det här för någon.”
”Jag måste berätta det för min syster.”
”Det vore bättre om du kunde låta bli.”
”Vi bor tillsammans. Jag kan inte bara försvinna iväg till New York.”
”Jo, visst kan du det.” Han ger henne ett kort. ”Jag säger åt någon att skicka ett sms så att ni kan arrangera hämtningen.”
”Jag tar hellre tåget”, säger Maggie.
”Om det är vad du vill, så. Det kommer att finnas en bokning under ditt namn på Aman-hotellet på Fifty-Seventh Street
från och med i morgon kväll. Vi hörs om detaljerna gällande måndag.”
Maggie tar emot visitkortet med präglad text, tittar på det, tittar på honom. Dr Evan Barlow driver en av de mest framgångsrika mottagningarna för kosmetisk kirurgi i hela världen. Han är god för miljoner och det märks. Hon försöker läsa hans ansikte. Det är slätt, professionellt, stiligt och fullt av värdigt allvar.
Men är det rädsla hon också ser där?
”Vad är det egentligen som pågår, doktor Barlow?”
”Jag kan inte säga mer, Maggie. Tacka ja eller tacka nej.”
”Och om jag tackar nej?”
Han rycker på axlarna. ”I så fall var det trevligt att träffa dig.”
Barlow ger henne en puss på kinden och går mot dörren.
”Hur visste du att jag skulle vara här?” frågar hon.
Någonting glider över hans ansikte, en min hon inte kan tyda. Han skakar lite på huvudet och trycker ner dörrhandtaget.
”Du får veta allt på måndag”, säger Barlow och går tillbaka in.
