PROLOG
Ibland undrade H elena om hon fortfarande hade ögon. Mörkret som omgav henne var ogenomträngligt. Till en början tänkte hon att om hon väntade tillräckligt länge skulle hon skymta ett ljussken eller se någon komma. Men ingenting hände, hur länge hon än väntade.
Bara ändlöst mörker.
Hon hade en kropp, hon kände hur den omslöt henne likt en bur, men hur mycket hon än ansträngde sig kunde hon inte få den att röra sig. Den flöt livlös omkring och reagerade inte på något förutom stötarna som fick den att rycka våldsamt. Det var elektriska urladdningar som tog sin början vid nacken och sedan spred sig genom kroppen. De fick varenda muskel att krampaktigt dra sig samman. Lika plötsligt som de kom försvann de igen. De var hennes enda tidsmått.
Syftet med dem var att säkerställa att musklerna inte skulle förtvina helt medan hon var inaktiv. Den detaljen mindes Helena. Hon kom ihåg att hon placerats där som fånge, för att hållas vid liv men att en dag skulle någon hämta henne.
I början hade hon räknat tiden mellan stötarna för att beräkna deras frekvens. Sekund för sekund. Tiotusen åttahundra. Var tredje timme utan undantag. Alltid samma sak. Därefter hade hon räknat stötarna, men när antalet hade växt sig för stort slutade hon – rädd för vad det betydde.
Hon tvingade sig att fokusera på annat, inte på väntan. Inte på
ändlösheten. Inte på mörkret. Väntan var oundviklig, så hon skapade en rutin för att hålla i gång hjärnan. Påhittade promenader. Klippor och klar himmel. Hon besökte alla platser hon någonsin rest till. Alla böcker hon läst.
Hon var tvungen att hålla ut. Hålla i gång. Så att hon var redo. Hon måste vara redo.
Hon tänkte inte låta sig själv tyna bort.
Hon slet sig fri och tvingade upp ögonen. Allt hon kunde urskilja var bländande vitt. Hon kastade sig mot det.
”Jävla slyna, du rev mig!”
Smärta exploderade i bakhuvudet.
d et var fortfarande ljust när hon återfick medvetandet.
Ljuset nådde henne långsamt, som om hon befann sig under vatten och simmade mot en yta som krusade sig precis utom räckhåll.
Hon närmade sig i takt med att medvetandet långsamt återvände. Hennes ögon var slutna och ljuset tryckte mot ögonlocken. Smärtan var redan påtaglig.
Hon låg på något hårt. Ett kallt bord. Fingrarna hade kontakt med den orubbliga metallen.
Hon kunde urskilja röster, dämpade men inte långt borta.
”Nå?” Det var en kvinnas röst. ”Några fler?”
”Nej.” En mansröst. Den första av dem hon hört tidigare. ”Vi har dragit ut resten. Det var bara den här som förvarades på fel sätt.”
”Och hon var vid medvetande när ni öppnade tanken?”
”Precis. Hon började skrika när vi lyfte på locket och drog upp henne. Det var nära att jag fick en hjärtattack. Willems blev så överraskad att han nästan dränkte henne, och när vi väl fick ut henne var hon alldeles vild. Hon klöste fan skiten ur mig, tills vi lyckades söva henne. Hon hade dropp och allt, men tillförseln av lugnande var avstängd. Någon måste ha stött till den.”
”Det förklarar inte varför den här inte finns med i registret”, sa kvinnan. ”Det är lite märkligt.”
”Det gjordes säkert i all hast. Hon kan inte ha varit här länge. Även de som sköttes ordentligt är till största delen döda. Många av behållarna är bara soppa med ben i.” Mannen skrattade nervöst.
”Vi kommer att få veta mer när hon förts till Centralen”, sa kvinnan. Hon lät ointresserad. ”Du gjorde rätt i att rapportera det här. Det är en avvikelse. Meddela hur många av de andra som vaknar. Alla lik tillräckligt intakta för återuppväckning ska till gruvorna. De levande till Utposten.”
”Självklart. Och du lägger väl ett gott ord för mig? Det skulle
betyda mycket om det kommer från dig.” Mannen lät hoppfull men hans skratt var ansträngt. ”Man blir ju inte yngre.”
”Övernekromanten har många förfrågningar att ta i beaktande. Ditt arbete kommer inte att förbises. Se till att ett fordon står redo för transport.”
Fotsteg försvann bort och sedan var det någon som suckade irriterat.
”Du behöver inte låtsas vara medvetslös, jag vet att du är vaken.
Öppna ögonen”, sa kvinnan. ”Jag har modifierat dina sinnen, så du borde kunna hantera ljuset nu.”
Helena kisade försiktigt genom ögonfransarna.
Världen runt henne var grönaktigt dunkel, och varje form skugglik. På höger sida såg hon svaga konturer av en människa.
Blicken rörde sig långsamt över gestalten.
”Bra. Du lyder instruktioner och följer rörelser.”
Helena försökte säga något, men fick bara fram en svag flämtning.
Det hördes ett klick från en penna och papper som prasslade.
”Så, fånge 1273, eller är du fånge 19819? Du har två fångnummer, men inget av dem är registrerat på den här anläggningen. Har du kanske ett namn?”
Helena sa ingenting. Nu när minsta lilla ljus inte var en plåga kunde hon tänka. Hon befann sig fortfarande i fångenskap.
Kvinnan suckade otåligt. ”Förstår du vad jag säger?”
Helena förblev tyst.
”Jag får väl inte ha för höga förhoppningar förstås. Tids nog får vi ändå veta. Du där, ta med henne.”
Gestalten försvann och nya dök upp. Kall hud pressades mot hennes handleder. Stanken av kemiska konserveringsmedel och ruttnande kött stack i näsan. Nekroslavar. Hon försökte urskilja ansiktena, men blicken vägrade att fokusera.
Bordet började skaka när det rullades bort över golvet och vibrationerna spred sig genom huvudet.
Sedan blev det så ljust att det kändes som om nålar borrade sig in i näthinnorna. Hon gav ifrån sig ett kvävt skrik och knep ihop ögonen igen.
Helena rycktes uppåt så plötsligt att det vände sig i magen, sedan blev det mörkare igen och en motor började brumma någonstans under henne.
Hon behövde fly. När hon försökte röra sig hörde hon klinkandet av metall.
”Ligg still.” Kvinnans röst var plötsligt tillbaka. Alldeles i närheten.
Helena tryckte sig bakåt, samtidigt som hon kippade efter luft och försökte få loss händerna och fötterna. Hon behövde springa därifrån. Hon behövde …
”Gör inte min dag ännu mer påfrestande”, sa kvinnan med iskall röst.
Helena kände fingrar gripa tag högt upp i nacken, och en energipuls strömmade genom hjärnan.
Det blev mörkt igen.
H elena vaknade till med ett ryck, samtidigt som stickande smärta och plötslig fasa övermannade henne.
Hon rörde sig i ett försök att sätta sig upp, och spärrade upp ögonen precis i tid för att se en spruta dras ut. Det hördes klirrande från kedjor och hon föll bakåt, med bultande hjärta. För varje slag kändes det som om någon högg en kniv genom det.
”Så ja.” Någonstans till höger slamrade det till när sprutan släpptes ner på en metallbricka. ”Det där borde göra dig lite klarare i huvudet och mer talför.”
Det var kvinnan från tidigare.
Helena låg inte längre på bordet eller i transporten. Hon låg på en hård madrass och kände en kraftig doft av antiseptiskt medel.
Ett dunkelt grått tak välvde sig ovanför henne.
Bortom smärtan kände hon hur energi forsade genom ådrorna och övergick i en brännande hetta som värkte i fingrarna när hon böjde på dem. Det var som om hennes medvetande skärptes och allt blev klarare, tydligare. När hon vred på sig, skar metall in i handlederna.
”Sluta med det där. Du kommer att bryta benen innan du lyckas ta dig loss från bojorna. Om du svarar på mina frågor låter jag dig kanske ställa dig upp innan drogen slutar verka. Jag har förstått att det kan vara ganska smärtsamt annars.”
Även om Helena inte kunde röra på sig, kände hon hur tankarna började rusa. En injektion, något slags kraftigt stimulerande medel.
Energin vällde in i hjärnan så att de röriga, panikslagna tankarna blev kristallklara.
”Helena Marino. Du”, hon hörde papper prassla, ”borde enligt din akt, 1273, vara död. Du var utsorterad på grund av ospecificerade ’omfattande skador’. Men 19819 -beteckningen avslöjar att du valdes ut för stasis.” Det prasslade igen. ”Det finns dock inget som tyder på att du någonsin kom dit eller genomgick behandling.” Kvinnan suckade. ”Ingenting har registrerats i vårt arkivsystem sedan augustus förra året. Det är fjorton månader sedan. Och nu hittar vi dig i samma stasislager som du aldrig anlände till. Hur kommer det sig?”
Helena blinkade långsamt och försökte bearbeta informationen. Fjorton månader?
”Naturligtvis kan ingen överleva så länge i stasis. Till och med sex månader under perfekta förhållanden är i princip omöjligt, och du förvarades inte ens korrekt. Så var kom du ifrån? Och vem placerade dig där?”
Helena vände bort huvudet och vägrade svara.
Kvinnan hummade och kom närmare. ”Det är ingen fara. Berätta bara sanningen så är det här över. Var befann du dig innan du placerades i stasis?”
Hon uttalade orden långsamt och tydligt.
Helena sa ingenting, trots att käken inte ville något hellre än att få röra på sig. Kroppen började skaka i takt med att hjärtslagen fick drogen att sprida sig i ådrorna.
Det fanns ingen kvar att skydda, men hon vägrade att samarbeta med sina fångvaktare. Eller göra något lätt för dem, även om det bara handlade om arkiveringssystemet.
Dessutom hade hon inte varit någon annanstans.
”Var. Befann. Du. Dig. Före. Stasis?” Kvinnan höjde rösten.
Helenas strupe snördes åt och hon försökte låta bli att tänka på svaret, för det gjorde alldeles för ont att minnas.
Innan hon hamnade i lagerlokalen hade hon tillfångatagits tillsammans med alla andra. De hade trängts ihop i burar utanför Alkemitornet, dit alla fångar hade förts för att bevittna ”firandet” av krigets slut.
Hon kunde fortfarande känna lukten av rök och blod i sommarvärmen, höra det skräniga jublet när motståndsrörelsens ledare dog,
deras skrik som tonade bort. Hon såg dem dö men visste att det inte var över, inte ens då.
Någon nekromant i folkmassan skyndade fram, ivrig att visa upp sig, och några sekunder senare reste sig den döda kroppen igen.
Någon Helena hade litat på eller tjänat under, återuppväcktes. Förvandlades till en själlös nekroslav. Kroppen stympades – huden skars sönder, organ togs bort, blicken blev tom och ansiktet slappt – och användes för att döda nästa ”förrädare” på ett ännu brutalare sätt.
Avrättningarna upphörde inte förrän luften färgats röd av en bloddränkt dimma.
General Titus Bayards lik användes för att döda hans fru. Långsamt. De fick honom att skära av och äta upp slamsor av hennes kropp.
Varje människas död lämnade ett litet tomrum i Helena, ända tills sorgen gröpt ett stort hål i bröstkorgen. När det var slut på folk värda att döda offentligt, hade de lagt henne i den där stasistanken.
De andra fångarna hade varit medvetslösa när de paralyserades, när de fick nålar instuckna i venerna, slangar uppkörda i näsan och andningsmasker placerade över ansiktena. Inte Helena.
Hon hade hållits vaken, medveten om den klaustrofobiska skräcken när hon låg där i mörkret – en fånge i sin egen kropp i väntan på att någon skulle komma och hämta henne.
Men ingen kom.
Kvinnan knäppte med fingrarna och fick henne att återvända till nuet. Hon blängde på Helena.
”Jag tänker inte tillåta att mitt rykte skadas på grund av ett arkiveringsfel. Om du inte svarar, kommer jag att sluta göra det här på det enkla sättet.”
Helena ryckte till.
”Där ser man. Du förstår mig visst.”
Hon fick en klump i magen, men bet ihop.
Kvinnan kom närmare. Helena ansträngde sig för att försöka se henne bättre. Ett fyrkantigt ansikte med otåligt hopknipna läppar. En sjukhusuniform.
”Kanske vore ett smakprov på sin plats.” Kvinnan pressade handen mot Helenas nacke. Hon flämtade till när brännande kall energi strömmade ner längs ryggraden.
Det var inte en elektrisk stöt liknande de i tanken, i stället borrade den sig in i Helena som en nål. Energin vibrerade i hennes kropp likt en stämgaffel, tills båda hamnade på samma våglängd.
Kvinnan knöt handen och smärtan exploderade. Helena gav ifrån sig ett flämtande, gurglande skrik, kroppen krampade och hon började rycka i handbojorna.
”Ligg still.”
Kvinnan snärtade till med handen och Helena blev slapp. Hon kände ingenting nedanför bröstkorgen, som om ryggraden var avskuren. Hjärtat pumpade hårt i panik.
Kvinnan gjorde en snabb handrörelse och känseln kom rusande tillbaka.
Sträva fingrar gled hotfullt över Helenas arm.
”Förstår du nu?”
Kvinnans resonans pulserade fortfarande genom henne som elektricitet, en fysisk varning. Helena lyckades få fram en skakig nickning. Hon borde ha insett det: kvinnan var en vivimant. Nekromantins motsats, som utövades på de levande snarare än de döda.
”Jag visste att du skulle förstå. Då försöker vi igen.”
Det tjocknade i Helenas strupe och ögonen sved. Nerverna ömmade och blodet dånade i öronen. Skulle det verkligen göra något om hon svarade?
”Var kom du ifrån?”
”Laa… g… g… oo…” Helena kämpade för att få tungan att samarbeta.
”Inget sådant där utländskt nonsens. Tala paladiska”, sa kvinnan skarpt.
Det existerade inget paladiskt språk, kvinnan talade en nordlig dialekt. Helena ville säga det till henne, men trodde inte att det skulle hjälpa. Hon svalde och försökte igen, men orden lät sluddriga.
Kvinnan suckade. ”Varför slösar ni motståndskämpar alltid min tid? Om din hjärna får en stöt, kommer du nog ihåg hur man pratar ordentligt.”
Den här gången grep hon tag om Helenas huvud. En våg av resonans vällde fram på båda sidor likt cymbaler som slogs mot varandra.
Allt blev rött. Skriket som steg upp ur Helenas strupe var djuriskt.
Händerna rycktes bort. ”Vad i hela världen?”
Helena kunde inte avgöra om kvinnan sprang i cirklar eller om det var rummet som snurrade.
”Vad är detta? Vem gjorde det här mot dig?”
Helena stirrade förvirrat upp i taket medan den röda färgen långsamt tonade bort. Händerna ryckte och krampade och hon slet i kedjorna gång på gång. Hon förstod inte vad frågorna betydde.
”Något har gjorts med ditt sinne”, sa kvinnan, och lät förbryllad men också märkligt upphetsad. ”Någon slags transmutation. Jag har aldrig stött på något liknande. Jag måste rapportera det här. Jag kommer att behöva en specialist. Du har …”, hon tystnade för ett ögonblick. ”Det finns inget namn för detta! Jag måste komma på ett namn …”
Hon verkade mest prata med sig själv. ”Transmutationsbarriärer inne i en hjärna. Hur är det möjligt? Jag har aldrig … Det finns … mönster i det.”
Hon rörde vid Helena igen. Helena ryckte till, men den här gången var resonansen inte smärtsam. Det kändes som om en våg av energi färdades genom hjärnan och återigen färgades världen skrikande röd.
”Det här är välarbetat, vackert och professionellt utfört. En vivimant som manuellt kopplat om det mänskliga medvetandet.”
Helena förstod ingenting.
Kvinnans ansikte kom så nära att Helena kunde urskilja blå ögon och en mun omgiven av djupa rynkor. Hon stirrade på Helena med ivrig fascination, som om hon fått en oväntad gåva.
”Om Bennet fortfarande varit här skulle han ha beundrat precisionen.” Resonansen flödade genom Helenas sinne, lika påtaglig som om kvinnans fingrar hade glidit runt inuti skallen. Kvinnans bleka ögon förlorade fokus medan hon kände sig fram. ”Vid minsta misstag skulle du ha blivit en grönsak, men den som gjorde det här höll dig nästan helt intakt. Det är genialt.”
”Vaaa… d?” Helena lyckades äntligen få fram ett någorlunda tydligt ord.
”Jag undrar … Hur ser det ut?” Kvinnan gick i väg och kom tillbaka ett ögonblick senare med en glasskiva.
Helena kisade och kände snart igen föremålet. En resonansskärm. De användes ofta vid akademiska presentationer och alkemiska medicinska procedurer. Gasen utnyttjade reaktiva partiklar för att spegla en resonanskanals form och mönster.
Kvinnan höll glaset över Helenas huvud och vilade handen mot hennes panna, så att resonans kunde flöda genom huvudet. Hennes synfält blev rött igen, men hon kisade och lyckades se hur det tunna molnet mellan glasskivorna antog den svaga formen av en människohjärna och sedan visade ett obegripligt spindelnät som slingrade sig genom den.
”Jag tvivlar på att du förstår något av det här, men föreställ dig att ditt sinne är en … en stad. Dina tankar löper längs olika gator på väg mot sina destinationer. Linjerna du ser är de gator som har omdirigerats. Det finns barriärer, skapade genom transmutation, så i stället för att följa ett naturligt mönster genom hjärnan har någon skapat alternativa vägar. Vissa områden är helt blockerade. Jag kan inte ens föreställa mig hur … Vilken skicklighet det måste ha krävt …”
Hennes röst dog ut. Hon lade undan skärmen och granskade Helena ingående.
”Vem gjorde det här mot dig?” Hon talade långsamt, med hög röst, och artikulerade överdrivet.
Helena skakade bara på huvudet.
Kvinnans ansiktsuttryck hårdnade, men sedan verkade hon tänka om. ”Jag antar att du inte kan veta det, med tanke på i vilket tillstånd din hjärna är. Du har nog tur att du ens kommer ihåg ditt eget namn. Du var alkemistudent, eller hur?” Hon knackade förstrött på metallbandet runt Helenas ena handled.
Helena nickade försiktigt.
”Från ett annat land, uppenbarligen.” Hon gav Helena en menande blick.
Helena svalde. ”Etras.”
”Aha, ganska långt hemifrån alltså. Kommer du ihåg din resonansrepertoar?”
”Mång… faldig.”
”Hmm.” Kvinnan rynkade ögonbrynen och studerade Helena noggrannare. ”Vänta nu. Jag har hört talas om dig. Du är det där lilla underbarnet som Holdfast sponsrade. Det måste ha varit över tio år sedan. Så då antar jag att du är i tjugoårsåldern nu?”
Det sved i Helenas ögon och hon nickade stelt.
Kvinnan höjde på ena ögonbrynet. ”Kommer du ihåg vad som hände med din sponsor, Principat Apollo?”
”Han dödades.”
”Mmm. Och kriget? Det måste du väl minnas. Hjälpte du Holdfast-pojken att bränna ner staden?”
Helena fick en klump i halsen. ”Jag … stred inte.”
Kvinnan gav ifrån sig ett litet ljud, som om hon var överraskad, och ögonen smalnade. ”Men det sista slaget? Det antar jag att du kommer ihåg?”
Helena öppnade munnen flera gånger och försökte få fram ord. ”Vi … motståndet förlorade. Det skedde … avrättningar. M… Morrough kom … mot slutet. Han … han hade Luc. D… dödade honom … där. Sedan … sedan tog de … mig till lagerlokalen.”
”Vilka är de?”
Helena svarade med tydlig bitterhet. ”L… licher.”
Kvinnan skrattade. ”Ingen har vågat använda det ordet på länge. De Odödliga, oavsett form, är Övernekromantens mest uppskattade följare. Deras överlägsenhet har belönats med odödlighet. I denna nya värld är döden bara för de ovärdiga. Oavsett vilka förolämpningar du kastar ur dig är det dina vänner som inte är något annat än aska, och som kommer att glömmas bort.”
Hon knackade på Helenas panna. ”Du verkar mestadels intakt ändå. Så varför all denna möda? Och vem kan ens ha …” Kvinnan tog upp resonansskärmen, tittade på den en gång till och försvann sedan genom förhänget.
Helena kände sig lättad när hon gick.
Hade hennes minne eller sinne modifierats?
Om hon inte hade sett resonansskärmen skulle hon nog ha trott att det var ett trick. Hon visste hur en hjärna borde se ut. Det skulle ha krävts en högst omfattande och specialiserad grad av vivimanti för att transmutera någons sinne på det sättet.
Det var inte något man glömde att man utsatts för.
Ändå kändes det inte som om hon glömt något, förutom när kvinnan nämnt en omfattande skada.
Hon kunde inte minnas någon skada, bara chock, sorg och fasa.
Helena svalde och blinkade upprepade gånger, gjorde sitt bästa för att inte tänka på det.
Hon såg sig omkring i ett försök att urskilja omgivningen. Vad hon än hade blivit injicerad med så var det en brutalt effektiv drog.
Ett mörkt blåmärke hade bildats på hennes bröstkorg där nålen hade trängt in till hjärtat. Det värkte vid varje slag.
Blicken letade sig längre ner. Längs sängens sidor löpte metallstänger som bojorna runt hennes handleder var fästa vid. Huden där var öm och täckt av blåmärken. Under bojorna satt grönaktiga metallband.
De var åtminstone bekanta. De hade fästs runt hennes handleder under firandet.
Det hade varit för mörkt, luften för bloddoftande och buren för full av kroppar för att hon skulle kunna urskilja metallbanden tydligt. Men hon mindes.
I stasistanken hade hon varit konstant medveten om dem där de satt runt handlederna. Deras existens ständigt närvarande i utkanten av hennes medvetande, något oundkomligt som kvävde hennes resonans och förhindrade den transmutationella manipulation som hon kunde ha använt för att frigöra sig.
Till och med i tanken kunde hon känna av lumitiumet i dem.
Till sin natur band lumitium samman de fyra elementen luft, vatten, jord och eld, och i den bindningen skapades resonans.
Enligt Tron var resonans en gåva från Sol, Kvintessensens primära gudom, ämnad att hjälpa mänskligheten nå nya höjder. Resonans var en sällsynt förmåga i många delar av världen, men inte i Paladien, Sols utvalda nation. Före kriget uppskattades att nästan en femtedel av befolkningen hade mätbara nivåer av resonans. Antalet hade förväntats stiga ytterligare med nästa generation.
Vanligtvis kanaliserades resonans in i metaller och oorganiska föreningar med hjälp av alkemi, vilket möjliggjorde transmutation eller alkemisering. I en defekt själ som gjort uppror mot Sols naturlagar kunde dock resonansen korrumperas, vilket möjliggjorde vivimanti – som kvinnan hade använt på Helena – och nekromanti som användes för att skapa nekroslavar.
Lumitium var resonansens fysiska motsvarighet och att exponeras för metallen kunde öka, eller till och med skapa, resonans i annars inerta föremål och därmed göra dem alkemiskt formbara. Rent lumitium kunde dock inte hanteras av vanliga dödliga. Överexponering orsakade en förtärande sjukdom, och för individer med resonans kunde direkt exponering resultera i en rå, metallisk smärta i nerverna.
Lumitiumet i banden verkade inte göra Helena sjuk. Vilket betydde att det hade modifierats. Den skarpa energin var anpassad efter hennes resonans. I stället för att plåga nerverna, gjorde den sinnena slöa. Hon kunde känna av sin resonans, men när hon försökte kontrollera den var det som om metallbanden gav ifrån sig statiskt brus. Hur hon än försökte kunde hon inte tränga igenom det. Det enda hon visste var att så länge metallbanden fanns på plats var hon inte någon alkemist.
