BENGTS DOTTER LINA underjorden
Tidigare böcker av Lina Bengtsdotter:
Annabelle
Francesca
Beatrice
Lågorna
Korpen
Bookmark Förlag www.bookmarkforlag.se
Underjorden
Copyright © Lina Bengtsdotter 2025
Utgiven enligt avtal med Salomonsson Agency
Bookmark Förlag, Stockholm 2025
Omslag: Miroslav Šokčić
Omslagsbild: Depositphotos, Unsplash
Författarfoto: Kajsa Göransson
Tryck: ScandBook, Falun 2025
Första upplagan, första tryckningen isbn 978-91-89820-26-5
felicia adjö
Text & musik: Cornelis Vreeswijk © 1968 Multitone AB. adm. av Warner/ Chappell Music Scandinavia AB. Publicerad med tillstånd av Gehrmans Musikförlag AB.
For every world, there is an underworld.
Krassi Zourkova
Först kände jag bara smärtan, smärtan av repen i huden, av trycket på halsen, av lungornas kamp efter luft. När tyngden lättade kom skräcken och jag började skrika. Jag skrek på mamma, på Gud och alla möjliga makter, till och med på pappa. Och så försvann syret igen och rummet började snurra.
Nästa gång luften kom tillbaka började jag be, Fader vår som är i himmelen, Gud som haver barnen kär. Jag bad om att få leva och sedan att få dö, men det var först när jag slutade be om något alls som den pulserande smärtan plötsligt upphörde. Jag flöt i väg, löstes upp och blev till ingenting. Vatten började porla runt mig och en vaggviseliknande sång hördes någonstans ifrån.
Världen är en sorgeö
bäst man andas skall man dö
”Mamma?” viskade jag när jag kände händerna i mitt hår. ”Är det du?”
Låt mig beskriva helvetet för dig. Det ligger på en gata med caféer, blombutiker och bagerier i staden som har allt. Du kanske passerar ingången på väg till jobbet eller när du stressar mellan ärenden och luncher. Du tänker på möten och middagsmat medan eldar brinner under dina fötter. Du vet ingenting om förvandlingen hos gästerna därnere, de som just talat om konjunkturkurvor eller undervisat dina barn i geografi. Kanske hittade din granne dit efter en extra lyckad affär, kanske gjorde din chef en snabbvisit på kafferasten, kanske har din man en favoritflicka där under marken som han betalar extra för att hon ska kalla honom pappa. Du tänker att allt det där är långt borta från dig, men det är närmare än du tror.
Eller så vet du allt om Underjorden. Flera gånger i veckan går du in bakom den ljust turkosa dörren, förbi den lilla disken och den nagelfilande flickkvinnan i entrén, ner, ner, ner och när du tror att det inte kan bli mörkare, så finns där en trappa till.
Det är pengarna som drar. Du behöver dem, för du kan inte längre bo kvar hemma och du måste äta, köpa kläder och kanske till och med en vacker väska. Du vill ha något av värde i en värld som gav dig en så usel hand.
I början tänker du som alla de andra som gått ner dit före dig, att det bara är en dans, att den ska ta dig någonstans, ge dig en ny chans.
Men det är aldrig bara en dans.
KAPITEL 1
Sarahkka Pienni satt i en fårfällsklädd stol med psykologen
Mikael Sylvander framför sig. Han hade precis hälsat henne välkommen och kallat henne Sarkara. Hon hade inte brytt sig om att rätta honom utan bara bett honom att säga Sakka.
”Vill du ha nåt att dricka?” frågade han. ”Kaffe?”
Hon tackade ja och bad att få det svart.
När Mikael gick för att hämta kaffet tog hon fram sin telefon och såg att inget nytt hade kommit fram om Felicia Hagen, den sjuttonåriga flickan som försvunnit dagen innan. Det hörde inte till vanligheterna att det blev ett sådant pådrag efter bara ett drygt dygn av frånvaro, men det faktum att Felicia inte hade någon historik av att försvinna och att hon varken använt sitt bankkort eller sin telefon under tiden hon varit borta, hade fått både polis och press att slå på stora trumman. Om flickan inte dök upp snart skulle fallet förmodligen bli det första som mötte henne när hon kom tillbaka till jobbet efter semestern.
Sakka satte telefonen på ljudlös och såg sig om i rummet. Den bruna divanen längs ena väggen fick henne att minnas scenerna som utspelat sig på soffan hos en annan psykolog. Kanske
använde också Mikael sitt mottagningsrum för sexuella möten med tillfälliga bekantskaper. Ringen hon sett på hans vänstra hand var ingen garanti för att det inte var så, många av männen hon mött under sina promiskuösa perioder hade varit gifta.
På väggen mitt emot henne satt några tavlor som hon, tack vare åren som barnflicka hos Eugen Estberger, kunde placera inom kubismen. Den ena, som var full av kantiga blåsinstrument, hade hon inte sett tidigare, men den andra, som föreställde fem nakna kvinnor med förvridna kroppar och ansikten, kände hon igen. Den var en kopia av Picassos Les Demoiselles d’Avignon, Flickorna i Avignon. En bordellskildring, hade Eugen berättat över hennes axel en gång när hon fastnat på en sida med just det verket i en av hans konstböcker.
Det var märkligt, tänkte hon, hur världen växt sedan hon kommit till Eugen. Han hade visat henne vägar hon inte visste fanns och öppnat dörrar till litteraturen, konsten och det mänskliga psyket. Allt det, tillsammans med hans faderliga omsorger och tron på hennes förmåga och värde, hade förändrat henne i grunden. I efterhand kände hon ibland att hon varit mer av ett djur än en människa när hon kommit till Stockholm, ett djur utan flock som enbart styrdes av överlevnadsimpulser. Men det var inte sant, hade Eugen protesterat när hon förde det på tal en gång, det var absolut inte sant. Hon hade bara vuxit upp i en … annorlunda miljö. Och när hon sagt att hon önskade att hon vuxit upp hos honom, att det skulle ha gjort allting så mycket lättare, svarade han med ett citat från någon roman om att det aldrig är försent att få en lycklig barndom.
Mikael kom tillbaka och ställde ner två blåblommiga koppar på det lilla bordet mellan dem. Så satte han sig i fåtöljen mitt emot hennes, lutade sig tillbaka och bad henne berätta lite om sig själv.
”Jag är trettioåtta år, utredare på Grova brott och … ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer.”
”Kanske lite om din bakgrund?”
”Jag kom till Stockholm som au pair när jag var arton och sen blev jag kvar. Pojkarna förlorade ju sin mamma och, ja du känner kanske till omständigheterna om du är bekant med Eugen?”
”Vi umgås inte privat”, sa Mikael, ”men jag vet att han förlorade sin fru tidigt. Så du stannade där länge?”
Sakka nickade och tänkte på hur hennes roll som barnflicka snart blivit alltmer moderslik.
”Och från början …”, fortsatte Mikael. ”Jag menar, var kommer du ifrån?”
”Ett litet samhälle i norr.”
”Du får gärna vara mer specifik.”
”Det spelar ingen roll var jag kommer ifrån.”
Mikael rynkade ögonbrynen och Sakka tänkte att han gjorde en mental anteckning om att det var just dit, upp till norr, som han skulle gå för att hitta grundproblematiken. Hon borde bara ha svarat på frågan. Men så släppte han i alla fall det förflutna och tog upp det faktum att hon sökt hjälp. Om han hade förstått henne rätt på telefonen hade hon varit lite låg den senaste tiden.
Sakka nickade och mindes de första lediga veckorna när hon i stort sett bara lämnat sängen för att ta den dagliga promenaden som Eugen tvingade med henne på. Där och då trodde hon inte att hon skulle gå tillbaka till jobbet, för hur skulle hon kunna lösa grova brott när hon knappt klarade av sin personliga hygien? Men så hade det vänt, tyngden i bröstet hade blivit lättare, sömnen djupare och stunderna av ångest och självhat dominerade inte längre dygnets vakna timmar. Det var alltid lika överraskande när det hände. I sina maniska episoder glömde hon totalt bort hur det kändes att vara deprimerad, men tyvärr
gällde även det omvända. När hon var på botten var hon övertygad om att det var ett evigt tillstånd, men förr eller senare lyckades alltid en liten strimma ljus ta sig in i mörkret och bit för bit locka henne tillbaka till de normalgladas rike.
”Sakka?”
”Ja?” Hon vände sig mot honom igen. ”Hur känner du dig idag?”
”Ganska bra.”
Mikael tittade på henne som om han väntade på en fortsättning och när den inte kom tog han över.
”Första gången man kommer till mig handlar det ofta om att man nått en vändpunkt”, sa han. ”Har det hänt nåt särskilt som fått dig att söka hjälp?”
”Jag har misskött mitt arbete”, sa Sakka. Sedan berättade hon om sin impulsivitet, den som hon oftast kunde bemästra, men som hon den senaste tiden haft svårt att kontrollera.
Mikael bad henne utveckla.
Sakka tittade ner på sina händer. Hon borde ha smörjt dem, sådana saker kom hon på först när huden var så torr att den började klia. Sedan sa hon att hon klivit över vissa … yrkesmässiga gränser.
”Vill du berätta lite mer om det?” frågade Mikael.
Sakka såg ut genom fönstret och mindes natten med gärningsmannen, hans kropp över hennes. Det var en förmildrande omständighet att hon inte visste vem han var då, men att ha sex med någon man precis hört som vittne i en mordutredning var att gå över gränsen. Och om det kom fram … hon visste inte vad som skulle hända med henne då.
”Jag blev lite för … personligt engagerad i alltihop.”
”Varför tror du att du blev det?”
Hon tänkte på allt det som kommit tillbaka till henne i bör-
jan av sommaren: sovrummet, mamman, systern, blandningen av samiska och franska vaggvisor som gick på repeat i hennes huvud, barngråten som väckt henne om nätterna. Men värst var den kalla, klara känslan av att något fruktansvärt hade hänt.
”Jag vet inte”, sa hon, och drabbades av en plötslig lust att säga som det var till Mikael, bara berätta om sin bipolaritet, att hon slarvat med medicinen och tappat taget om sig själv, men det kunde hon inte. Så istället gick hon in på den förstörelse som orsakats av hennes sjukdom, eller kanske av henne själv? Det var en omöjlig gräns att dra.
”Mitt förhållande tog slut”, sa hon och kände att den enkla meningen, sagd av så många före henne, inte rättvist återgav hur ledsen hon var över det. Kort berättade hon om åren med Filip, om deras olikheter som från början varit spännande men som sedan drivit dem ifrån varandra.
Mikael frågade om de hade barn.
Sakka skakade på huvudet och försökte fokusera på något annat än allt det som Filip velat ge henne: kärlek, ett ordnat liv, barn, ring, allting.
Men hon hade tackat nej till det för att… hon visste inte riktigt varför.
Mikael ville inte stanna kvar i uppbrottet. De kunde återvända till det sedan, först ville han höra om hennes uppväxt, mamma, pappa, vänner, barndomshändelser.
”Jag vill helst inte fastna i det förflutna”, sa hon. ”Det känns bättre att ta det från där jag är nu och sen gå framåt.”
”Det kan vi också göra, men jag skulle vilja börja tidigare för att förstå …”
”Jag trodde att du var mer kognitivt inriktad”, avbröt Sakka och tänkte att allt hittills talat emot just det: den freudianska inredningen, fokuset på dåtiden och den finurliga blicken han
gav henne som sa att han hade all tid i världen. Hon borde ha sagt till Eugen vilken typ av psykolog hon föredrog, men när hon gått med på att söka hjälp hade hon inte brytt sig om sådana saker.
”Jag är inte låst vid nån inriktning”, sa Mikael, ”och vi ska inte stanna i barndomen heller, men jag tror att det är där vi ska börja om du vill få mer insikter om dig själv och dina handlingar.
Förstår du hur jag tänker?”
Sakka nickade, men när hon bara fortsatte att svara kort på hans frågor gled han över i en monolog om vad han kunde vara behjälplig med. Han pratade om stresshantering, självinsikt och om vikten av att synliggöra destruktiva beteenden, och hela tiden sneglade Sakka mot den stora klockan ovanför hans skrivbord och hoppades att timmen snart skulle vara över.
Mikael tycktes märka det, för mitt i alltsammans tystnade han.
”Förlåt”, sa Sakka. ”Det är bara … det blev lite mycket på en gång.”
Mikael nickade och sa att ett första möte ofta kunde kännas lite överväldigande. Om hon ville kunde hon smälta intrycken och boka en ny tid snart igen.
Hon sa att det lät bra, för hon hade inte hjärta att säga att hon inte ville komma tillbaka. Mikael sträckte sig efter sin almanacka och snart hade hon tackat ja till en ny tid bara två dagar senare, en tid som hon med största sannolikhet skulle avboka. Det var inte honom det var fel på. Han var säkert en mycket skicklig psykolog, men han skulle inte kunna hjälpa henne om han så hade en livstid. Ingen kunde det.
Det var först när hon reste sig för att gå som hon fick syn på en märklig skulptur på Mikaels skrivbord, ett litet huvud i brons med vingar.
”Vem föreställer den?” frågade hon och pekade.
”Det är Hypnos”, sa Mikael, ”den grekiska sömnguden.”
”Håller du på med hypnos också?”
”Du låter kritisk.”
”Nej, men jag trodde inte att psykologer ägnade sig åt såna … ovetenskapliga metoder.”
”Hypnos är inte ovetenskapligt”, sa Mikael i en ton som fick henne att misstänka att det inte var första gången han behövt försvara det. ”Om man utövar det på rätt sätt kan det vara väldigt effektivt.”
”Jag förstår”, sa hon och tänkte att de kanske hade olika syn på vad begreppet innebar. I hennes värld hamnade hypnotisörer i samma fack som de gamla samiska nåjderna som trummade sig till trans.
Mikael vände sig om, drog ut en skrivbordslåda och tog fram två tjocka häften som han räckte henne. ”Du kan behålla dom”, sa han. ”Det kanske skulle kunna vara nåt för dig.”
Sakka tittade på det översta häftets framsida. Där fanns en bild av den envingade hypnosguden och över den, titeln: Hypnos som terapimetod – en vetenskaplig studie.
Den andra foldern hade rubriken Psykets dolda stigar och verkade handla om vad man skulle tänka på om man gav sig ut på obeträdd mark i sitt inre.
När hon lämnade Mikaels mottagning såg hon sitt eget psyke framför sig. Det var en vildvuxen skog med sluttande terräng, sankmarker och stup. Varför skulle hon frivilligt ta sig till en sådan plats?
Det är sensommar i Stockholm. Kriminalinspektör Sakka Pienni har några dagar kvar på semestern när löpsedlarna fylls av nyheten om en sjuttonårig flickas försvinnande. När en kvinnokropp hittas i en sjö kallas Sakka in till jobbet. Det visar sig att offret inte är den försvunna flickan, men vem är hon – och varför är det ingen som saknar henne?
Utredningen tar en oväntad vändning när fallet visar oroande likheter med ett arton år gammalt mord. Snart dras Sakka och hennes kolleger ner i en värld som är kallare och mörkare än de kunnat föreställa sig. Samtidigt pockar minnesbilder från det förflutna på Sakkas uppmärksamhet. Vad var det egentligen som hände när hennes syster dog?
Underjorden är den andra fristående delen i serien om kriminalinspektör Sakka Pienni. Lina Bengtsdotters fascination för människans drivkrafter genomsyrar varje mening och resulterar i en mörk och psykologiskt laddad bladvändare.