lucia är död
bookmark förlag
d E l 1
Stockholm December 1897 Olga
Rummet var mörkt och stilla. Utanför fönstret virvlade snön och vinden dundrade mot rutorna. Änkefru Olga Laurell blinkade några gånger där hon låg i sängen under tjocka täcken.
Ovädret hade pågått hela natten och ända sedan hon fyllde femtio härom året sov hon oroligt under ovädersnätter, men nu var det något annat som hade väckt henne.
Hörde hon steg?
Våningens parkettgolv knarrade på flera ställen, bland annat i korridoren precis utanför hennes sovrum. Hon satte sig upp, plötsligt på sin vakt. Hon kände hur hjärtat trummade inne i bröstet. I perioder plågades hon av osammanhängande drömmar om sin döde make Gabriel som jagade efter henne, syfilissjuk och blödande ur öppna, variga sår.
Men det här var något annat.
Det var någon utanför Olgas dörr.
I det skumma halvmörkret såg hon hur handtaget till den stängda sovrumsdörren rörde sig nedåt. Dörren gled upp.
Hon förstod först inte vad det var hon såg.
En vitklädd gestalt, nästan självlysande i en ring av tända ljus, klev in i rummet. Håret hängde fritt över uppenbarelsens axlar och det kändes som en sällsam dröm.
”God morgon, Olga”, sa den vitklädda som bar på en bricka.
Olga skrattade till.
Det var ju Edit.
Hon skred närmare och Olga såg att hon bar sin vanliga fotsida nattsärk, men att hon hade knutit ett rött sidenband runt midjan. På den unga kvinnans huvud satt en mässingskrona klädd i lingonris med fem tända stearinljus.
”Får det lov att vara luciafrukost på sängen?”
Edit kom närmare med sin bricka där det stod en kaffekanna som ångade i det svala rummet. En kopp på fat gjorde sällskap med sockerskål och gräddkanna, samt ett fat med bullar som glänste gula i skenet från de levande ljusen.
”Men kors, så hon skrämde mig! Jag trodde nästan att jag hade dött under natten och att det var en himmelsk ängel som hälsade mig.”
Edit log och gjorde plats åt brickan på nattduksbordet.
”Det var inte meningen.”
”Nej, nej, det här är ju alldeles fantastiskt vackert.”
Edit ställde sig vid sidan av sängen och förde ihop sina händer framför bröstet. ”Innan jag kom till Stockholm tjänstgjorde jag en kort period hos en familj med rötterna i Västergötland, frun och döttrarna brukade väcka herrn i huset och lussa för honom.”
”Lussa? Är det vad det kallas?”
”Ja, så sa de.”
”Jag såg något liknande på Skansen häromåret, men det var på kvällen”, sa Olga och hällde upp kaffe i koppen.
Edit stod alldeles stilla vid sängens fotända med ljusen brinnande på huvudet. Det var nog bäst att hon inte rörde sig mer än nödvändigt. Nu såg Olga att hon lagt en tunn näsduk över huvudskulten till skydd för det droppande stearinet.
”Lucian på Skansen var en rar flicka som kom till Bollnässtugan just som Edit, med ljus i håret och kaffebricka. Det blir mer och mer populärt att fira Lucia. Skansen gör nog sitt för
att samla ihop de olika landskapens gamla traditioner och göra något eget av det.”
”Så det firas på olika vis i olika delar av landet?” undrade Edit.
”Ja, det verkar finnas alla möjliga sätt att fira Lucia”, sa Olga. ”Och så har Edit bakat bullar.” Det doftade saffran i hela rummet.
”Lussekattor”, upplyste Edit.
”När jag var liten berättade min mor att i hennes hemtrakter, hon växte upp i djupaste Värmland, där sa man att man skulle ula lusse”, sa Olga. ”Det serverades inte bara en frukost utan tre, kanske ännu fler, och man gick och lade sig emellan och tog en tupplur. Det var all julmat som skulle provsmakas, lussebeten kallades det. Djuren skulle ha extra hö av mor i huset och det var någon ramsa hon brukade säga. Ät väl, trivs väl, ta märg på benen, lägg kött på reven, det är lusse i otta. Så löd den, om jag minns rätt.”
”Ja, också min mor sa alltid att det var viktigt att inte glömma djuren. Lucianatten var så lång att kon bet tre gånger i krubban av hunger.”
Olga tog ännu ett stort bett av saffransbullen. ”Men så goda! Tänk vilken tur jag har som har Edit som är så duktig att baka. Lina är ju rask och så, men inte bakar hon som Edit.”
Edit hade kommit till änkefru Olga Laurells hushåll som tjänsteflicka för dryga två år sedan. Så mycket hade hänt sedan dess, Edit hade fött ett barn och förlorat det och tillbringat ett år inspärrad på hospital. Men numera bodde Edit i sonen Oscars gamla pojkrum. Lina var flickan som ersatt henne, och det var väl en märklig situation att Edit nu var att betrakta som familjemedlem, men så var det med den saken. Edit hörde hemma här. Olga tänkte på Edit som något slags substitut för den dotter hon själv förlorat för många år sedan. De delade ju den erfarenheten, Olga och Edit, att behöva lägga sitt barn i en alltför tidig grav. Det gjorde något med deras relation, svetsade dem samman på ett sätt som inte gick att slita itu.
”Lina tycker nog att jag inkräktar på hennes arbete när jag envisas med att baka”, svarade Edit. ”Hon tycker visst att jag inte alls ska närma mig hennes domäner.”
Olga sträckte sig efter ännu en bulle.
Vinden utanför ven och de hörde ett brak från gården, något måste ha fallit i backen. Snön hade lagt sig i drivor mot rutorna. Ljuslågorna i Edits krona dansade av draget från fönstren.
”Måste Edit ut i det här vädret? Ska hon inte telefonera herr Kroon och se om han håller ateljén stängd idag?”
Edit lyfte försiktigt av sig luciakronan och blåste ut de vita ljusen ett efter ett. Hon skakade på huvudet. ”Aldrig, det är han alldeles för snål för.”
Edit hade nyligen fått tjänst som retuschös på en fotoateljé på Hornsgatan.
”Det är fullt upp inför jul förstår jag”, sa Olga.
”Det må hon tro. Vi har sittningar dagarna i ända och alla porträttkort måste vara klara i god tid för att kunderna ska hinna sända dem med posten. Och många familjer vill ha tio, ibland till och med tjugo kopior på sina porträtt för att byta med vänner och familj under helgerna.”
Det rådde något som kallades cartomani i huvudstaden, där var och varannan människa samlade på sig så många porträttfotografier man kom över för att kunna visa upp för världen hur många fina personer man hade i sin bekantskapskrets. Fotografierna monterades i tjocka porträttalbum klädda i kalvskinn och Olga hade införskaffat ett förgyllt staffli så att det kunde stå uppslaget på chiffonjén inne i stora salongen.
Hon hade i ärlighetens namn inte fått så många porträttbilder av vänner. Ingen vettig borgarfamilj i staden ville byta till sig Olgas porträtt, med tanke på de fula syfilisärren hon hade i pannan. Istället hade Olga fått fylla sitt album med köpta fotografier föreställande kungligheterna samt några av de populäraste skådespelarna på stockholmsteatrarna. Och förstås en bild föreställande Oscar, stilig i sin syrtut och pickelhuva,
med den myndiga hållning som anstod hans nya ställning som detektivkonstapel på Detektiva avdelningen i stora polishuset på Myntgatan 4.
”Har jag förresten nämnt för Edit att jag önskar mig ett porträttfotografi av henne i julgåva?”
Edit log varmt. ”Det har Olga sagt både en och två gånger.”
Fredrika
Få människor var ute i det här vädret och Fredrika Nilsdotter var nära att vända när hon öppnade porten och snön kastade sig över henne. Det vore måhända bättre att vänta några timmar, tills ploghästarna fått arbeta och ovädret lugnat ner sig en smula. Men hon måste förbi gammelmorbror August innan hon gick till arbetet, han hade sänt ett bud sent igår kväll och bett henne komma förbi. Det han skulle berätta ville han inte telefonera om, tydligen. Morbror August var förtjust i den där ”pratmaskinen” på väggen som gjorde att han kunde tala med folk i andra stadsdelar eller till och med i andra delar av landet, men han var fast övertygad om att telefonisterna på Allmänna Telefonbolaget lyssnade i smyg.
”Det skulle jag ha gjort”, var hans lakoniska slutsats.
Arbetet låg åt andra hållet, hon hade sin lilla detektivbyrå i en källarlokal på Klevgränd. Den var fortfarande en hemlighet för de flesta, kunderna trodde att de anlitade en Pehr Fredrik Molinder. Men som av en händelse brukade herr Molinder alltid vara ute på ärenden när någon besökte byrån och endast hans sekreterare fröken Nilsdotter fanns på plats.
Hon bodde hemma hos sin farbror Herman Kempe på Krukmakargatan, dit hade hon kommit som sällskapsdam härom året. Farbror Herman trodde att det var just till sin gammelmorbror August hon rände ständigt och jämt, han hade förstås
ingen aning om hennes dolda verksamhet som detektiv. Han var den sortens man som aldrig hade tillåtit något sådant. Även om Fredrika var myndig numera var det ändå i hans hem hon sov och hans mat hon åt, så det blev en hel del vita lögner och bortförklaringar för att få det hela att gå ihop.
Fredrika pulsade fram genom nysnön och hoppades att det skulle vara lite bättre på den större Hornsgatan. Hon hade pälsbrämad krage på sin pellerin och både ullstrumpor och pälsfoder i kängorna, men kände ändå kylan bita tag i tårna. Hon höll instinktivt upp händerna mot ansiktet för att skydda kinderna mot naren.
Hornsgatan var nästan helt tom på folk, vilket var en ovanlig syn. Gatan gick som en pulsåder utmed Södermalms norra höjder och brukade vara full av människor, hästdroskor och spårvagnar. Nu såg hon knappt över till andra sidan gatan. Två handlare stod utanför en butik som sålde oljelampor. De försökte skotta undan snön framför entrén men var själva redan nästan helt vita, likt de gubbar som kvarterens ungar brukade göra av kramad snö nere på gården. Det var fortfarande mörkt ute och skulle vara det i flera timmar än, men gatorna lystes upp en smula av det vita snötäcket. I de gula cirklarna av ljus från tända gatlampor dansade vita flingor en vild dans och
Fredrika kunde inte låta bli att tycka att det var vackert. Det var märkligt tyst, borta var ljuden från det vanliga folk livet, plingande spårvagnarna och hästdroskornas skodda hjul som skramlade över gatsten. Hon anade konturen av en spårvagn bortåt Adolf Fredriks torg, den stod stilla och verkade inte komma någon vart.
Fredrika nickade god morgon till handlarna med skyfflarna och skyndade vidare, så gott det gick. Hon släpade nu med sig tunga kockor av snö som fastnat i hennes långa kjolar. Väl framme vid morbror Augusts hus på Hornsgatan 104 blev hon stående en bra stund på farstutrappan och stampade av sig all snö.
Husan hörde henne och kom och öppnade dörren. ”Skynda sig in, så det inte yr in i farstun”, sa hon och bligade oroligt upp mot himlen. ”Uschiamej sicket väder.”
Fredrika lyfte av sig pellerinen och den smältande snön föll från henne ner på golvet. ”Barna i trakten blir nog lyckliga när de får ta fram sina kälkar”, sa hon. ”Tro mig, Besvärsbacken kommer att vara proppad med ungar idag.”
”Tockna tokigheter”, smackade husan och skakade på huvudet. Hon försvann in i köket och kom tillbaka med kaffehurran. Hon öppnade dörren ut mot ovädret igen och böjde sig ner.
”Nyfallen snö blir bästa kaffevattnet”, sa hon och fyllde hurran innan hon drog igen dörren med en smäll.
Fredrika klev in i stora rummet där gammelmorbror August redan satt i en karmstol nära fönstret ut mot Hornsgatan. Där tillbringade han den mesta av sin vakna tid, men idag kunde han inte se mycket mer än en vit vägg utanför. Brasan sprakade hemtrevligt i kakelugnen och det var skapligt varmt här inne. Fredrika undrade hur många stackars hemlösa satar som frusit ihjäl under natten.
”Men se Fredrika!” utropade gubben när han fick syn på henne.
Om det gick att utläsa något om en mans liv i hans ansikte, sa de många rynkorna i August Molinders bleka hy framför allt att han hade levt länge, samt att han hade bekymrat sig en del. Fåran mellan ögonbrynen var så djup och så skarp att det nog skulle gå att fästa en vikt sedel där och den skulle sitta kvar.
Fredrika placerade en lätt kyss till hälsning på den kala hjässan.
”Fryser morbror?”
Han var hennes gammelmorbror, morbror till hennes döda mor Ebba. Hon var egentligen närmare farbror Herman i släktskap, men hon kände sig betydligt mer förbunden med August. Att den trångsynte doktor Herman Kempe verkligen var bror
med hennes döde far Nils var faktiskt svårt att begripa. Det var snarare morbror August som påminde om hennes far, självsäker utan att vara stroppig, van att bli lyssnad på utan att för den sakens skull inte kunna vara en god åhörare. Bara en sådan sak som att morbror August satte ett värde till vad hon som kvinna yttrade, det var annat än farbror Herman som ansåg att kvinnan inte bara skulle tiga i församlingen, utan helst överhuvudtaget.
”Om jag får filten som hänger över stolen där”, svarade August och plirade varmt mot henne.
Hon visste att hennes besök lyste upp hans annars långa dagar och hon trivdes själv så bra i hans sällskap att hon gick hit så ofta hon kunde. August Molinder hade varit militär under större delen av sitt yrkesliv, men också varit verksam inom Polisverket en period och kunde vara henne behjälplig med hennes detektiva utredningar.
”Jag har ett uppdrag åt Fredrika”, sa August när hon lagt filten runt hans ben.
Själv slog hon sig ner närmare kakelugnen och placerade de ännu djupfrusna fötterna på en pall framför värmen.
”Ett uppdrag?”
”Ja, det kommer från en avlägsen släkting som telefonerade mig igår. Jag kan ge mig den på att telefonisten som kopplade fram samtalet sitter och skvallrar för fullt om vad som sades.”
”Vem var det som telefonerade?”
”Mannen heter Smis Anders, han är storbonde från Tällberg.”
”Är det i Dalarna det? Smis, det måste vara ett gårdsnamn?”
”Ja, det är väl någon anfader som varit smed. Smis Anders och jag är tremänningar på min mors sida. En redig karl. Nu är han nog femtio år fyllda och det var länge sedan vi sågs. Fredrika må tro att jag blev förvånad när telefonisten ville koppla fram ett rikssamtal från Rättvik. Han hade tagit sig hela vägen dit för att kunna få tag på en telefon.”
”Vad gällde saken?”
Morbror August suckade och svarade inte. Han tittade en stund ut genom fönstret, på allt det vita. Det började ljusna och nu gick det att se tydligare hur otroligt mycket snö som fallit under natten.
”Jag får be Fredrika att ha ett öppet sinne inför det jag nu ska berätta. Alla skulle inte se med blida ögon på dylika ting.”
”Vad menar morbror?”
”Smis Anders är övertygad om att det hänt hans dotter något.”
”Ja?”
”Men han vet inte vad det är. Han vet bara att han är övertygad om att hon har råkat ut för något fasansfullt. Hon bor här i Stockholm och han behöver vår hjälp.”
”Nu förstår jag inte.”
”Han har fått ett … ja, ett varsel, kan man väl säga. Det var ett riktigt omskakande samtal, mannen var alldeles ifrån sig. Han tror att flickan är död.”
Fredrika stirrade på morbror August. ”Men … Har hon råkat ut för något, eller …?”
”Det vet han inte.”
”Har han inte försökt att kontakta henne?”
”Jo, men det finns visst inte telefon i huset där hon bor. Han kontaktade mig innan han telefonerade till polisen här i Stockholm. Han är väl rädd för att bli gjord till åtlöje. Polisen kommer inte att ta emot en anmälan som bygger på en … vad ska man säga? En orolig fars föraning.”
”Men morbror tror på honom?”
August vickade lite på huvudet. ”Det finns så mycket som är märkligt här på jorden. Ett långt liv har lärt mig att allt inte går att förklara. Så när en betrodd och aktad medborgare, som denne Smis Anders verkligen är, säger att något hemskt har hänt, då tänker jag inte säga emot honom.”
”Och vad bestod detta … varsel av?”
”Han påstår att han som far känner på sig att något har hänt hans flicka, att han vaknade mitt i natten av en isande kall vind som drog fram genom sovrummet och att han hörde sin dotter ropa på honom. Klart och tydligt, som om hon vore där i rummet, fastän hon bor här i Stockholm.”
”Jaha”, svarade Fredrika lite besviket. ”Det låter inte så farligt. Flickan mår säkert bra. Mardrömmar kan ju vem som helst ha, och få för sig att man hör ljud som vore de högst verkliga.”
”Till saken hör att han i samband med förra julen gick årsgång och fick se något fruktansvärt.”
”Årsgång?”
”Känner inte Fredrika till det?”
Hon skakade på huvudet.
”Det är en urgammal tradition, för att förutse händelser och spå det kommande året. Det ska ske på julnatten, och man måste tigande gå baklänges tre gånger runt socken kyrkan. Gör man det kan det hända att man får se visioner av sådant som ska äga rum under det kommande året. Möter man till exempel ett brud följe på vägen hem så betyder det att någon i familjen kommer att gifta sig under året. Och Smis Anders …”
”Ja? Vad såg han?”
Fredrika yttrade orden som den mest naturliga saken i världen, även om en del av henne sa att det de talade om var nonsens och bondeskrock. Allt förnuft sa henne att ingen kunde förutspå framtiden bara genom att gå ut och vandra baklänges på julnatten.
Men ändå … Berättelsen fångade hennes intresse, det kunde hon inte förneka.
”Han såg inget först”, svarade August. ”Han trodde väl att det inte fungerade och begav sig hemåt. När han närmade sig gården såg han hur det lyste inifrån huset och gick fram till ett fönster. Han såg hela sin familj sitta samlad runt matbordet, men på stolen där hans dotter Ida skulle sitta såg han bara en kropp utan huvud. Han gick in i huset och frågade var Ida
hade tagit vägen, men då sa familjen att hon hade suttit där vid bordet hela tiden. Men han var säker på sin sak, när han hade tittat in genom fönstret hade hon inte haft något huvud.”
”Vad betyder det? Om man tror på årsgång?”
”Att Ida skulle dö under det kommande året.”
Hildur
På Adolf Fredriks torg rustades det för torghandel, den tidiga timmen och vädret till trots. Här fanns alla de vars arbetspass nu började, oavsett väderlek, och de gjorde sitt bästa för att skotta fram en plätt för sina bord och varor. Tjocka pälsrockar var inget torghandlarna hade råd med, istället tillämpades principen lager på lager, man satte på sig så många plagg man fick på sig. Fodrade vinterkängor var få förunnade, det bästa man kunde göra var att använda halmskor som var svåra att gå i men skyddade från kylan underifrån. Billiga kängor med papperssulor löstes snart upp till en isande sörja.
Hildur Berggren hade fått ta över ett par kängor från sin goda vän Fredrika och de var stora nog att få plats med tjocka ullstrumpor i. Hildur tillhörde även hon den klass som var tvungen att ta sig till arbetet, trots att större delen av staden verkade stå still efter nattens oväder. Andra hade dock pulsat fram längs trottoaren före henne och hon försökte gå i de upptrampade spåren så gott det gick. Framför henne gick en pojke, säkert bara elva–tolv år gammal och med korta byxor som glipade mitt på benet där strumporna tog slut. Hans knän lyste röda, liksom öronen som stack ut under en tunnsliten mössa. Hon hoppades att det skulle vara varmare på den arbetsplats han var på väg till, även om en tolv timmars arbetsdag i någon fabrik väntade honom.
Torgmadamer med höfter breda av många lager ylleunderkjolar rörde sig otympligt med sjalarna virade varv efter varv runt hals och huvud. Jalusierna över borden dignade under snön och en kvinna försökte få bort den genom att slå underifrån på jalusin med en skyffel. Bara vädret lugnade ner sig en smula skulle gatorna snart fyllas av husfruar med långa inköpslistor och barnfamiljer med nyslipade kälkar. Hildur hoppades att hon skulle hinna hem i tid för att hinna ta med små syskonen ut ikväll, men det skulle säkert bli för sent. Kände hon far rätt skulle han nog hitta någon lucka i portvaktsarbetet för en stunds lek och stoj i snön.
En dag som denna skulle hon till och med ha kunnat tänka sig att kosta på sig en spårvagnsresa, men det verkade vara stopp i trafiken i alla riktningar. Droskor som ännu inte fått hjulen bytta mot medar för vinterväglaget stod övergivna utmed husen. Fram ur lador och stall lyftes nu plogar som fästes bakom hästarna. Idag skulle de få kämpa hårt. En vinter när Hildur var liten hade hon sett en häst dö mitt i gatan. Sönderkörd av arbetet med tung blötsnö hade den fallit ihop med fradga runt mulen, för att aldrig resa sig igen.
När Hildur kom fram till Södermalmstorg fick hon syn på Julia, som liksom Hildur tjänstgjorde som sömmerska i ateljén på Augusta Lundins modehus på Brunkebergstorg. De brukade göra sällskap till och från arbetet – som ung kvinna gjorde man bäst i att inte vara ute och gå på gatorna ensam.
Bara för en vecka sedan hade mästarinnan på kjolavdelningen i ateljén skrivit ett upprört brev till Nicolai polisstation efter att två konstaplar fått för sig att gripa en sömmerska som bara varit på väg hem sent på kvällen efter att ha arbetat över. Hon hade inte haft sällskap och då tog de väl för givet att hon var en sedeslös byråflicka. Det värsta för sömmerskan var att konstaplarna hade fört bort henne just utanför hennes port, så nu kunde den stackaren vara säker på att det pratades i hela huset om att hon försörjde sig på ett liv i synd. Och den sortens bakdanteri var
inte lätt att få stopp på. Om hon inte fick något slags skriftlig ursäkt från överkonstapeln att visa upp för grannarna kunde hennes rykte vara förstört för alltid.
Hildur och Julia gick i armkrok genom staden på väg mot modemagasinet som huserade på en av stadens elegantaste adresser i tre hela våningsplan med ateljéer, mot tagningssalonger och butik. Augusta Lundin själv bodde högst upp i huset tillsammans med sina systrar. Hildur hade inte arbetat där ens ett halvår, men snart skulle hennes provanställning förhoppningsvis övergå i en fast tjänst.
”Tänk om jag inte får fortsätta”, sa Hildur nervöst till Julia, som hade arbetat hos Augusta Lundin i flera år.
”Så klart att Hildur får fortsätta! Hon är den duktigaste av alla de nya flickorna.”
”Men det finns så många som är skickliga och ibland tycker jag att det tar så lång tid att bli klar med varje moment.”
”Det är för att Hildur är noggrann. Bättre det, än att göra fort men fel. Hildur vet att det inte finns något utrymme för halvdant arbete.”
”Jo, men …”
”Hysch på sig”, avbröt Julia, men hon skrattade när hon sa det. ”Före jul kommer Hildur ingå i den fasta personalen, var så säker.”
”Tänk att få hela tre lediga dagar i följd”, sa Hildur, som verkligen såg fram emot julen. Nu när hon tjänade mer pengar än hon gjort som hemsömmerska, skulle hon skämma bort syskonen med julgåvor till var och en av dem. Andra år brukade far bara köpa en enda gåva, till alla barnen att dela på, som en kortlek eller en påse med karameller.
”Jo, men julafton ligger på en fredag i år. Nu försvinner annandag jul som en vanlig söndag.”
De skyndade på stegen så gott det gick, men det var svårt att gå raskt över de höga snövallarna. Inte kunde de lyfta på kjolarna särskilt högt heller eftersom de mötte män i vart och
vartannat gathörn. Ingen ärbar kvinna fick visa anklarna för okända män, hur mycket det än hade snöat.
De passerade Ignatii gränd, en av de små gatorna i Staden mellan broarna som var så trånga att det nästan gick att nå båda husväggarna om man sträckte ut armarna. En ensam poliskonstapel stod böjd över ett snötäckt bylte invid en husvägg. Konstapeln skakade på byltet för att se efter vad som fanns där under och när snön föll av såg Hildur och Julia en svart rock och tovigt hår komma i dagen. Konstapeln borstade av gestaltens ansikte och nu syntes tydligt det stelnade grinet och de sönderfrusna ögonen. Vintern skördade lätt sina offer bland de som inte hade medel att värja sig.
Edit
Vid middagstid konstaterade ateljéfotograf Bruno Kroon att det inte verkade komma några kunder idag. Han hade ägnat hela morgonen åt att demonstrativt lyfta fram sitt guldur ur västfickan och blänga på visarna, som om det skulle få dörren till ateljén att öppnas.
”Åtta bokningar till spillo”, muttrade herr Kroon och gav Edit en sur blick.
Hon log artigt mot honom, men undrade i sitt stilla sinne om han verkligen trodde att det var hennes fel att det föll snö från himlen. Hon skulle kunna ägna sig åt sitt arbete med att retuschera i lugn och ro, så henne gjorde det inget om det var lite lugnare idag. Retuschering var ett pilligt hantverk, men hon tyckte att det var riktigt roligt. Ibland handlade det om att ta bort oskärpa runt ögonen, vilket lätt var hänt då det var omöjligt för folk att låta bli att blinka under den långa tid som slutaren tog på sig för att ta bilden. Det började därtill bli alltmer populärt att få sina bilder kolorerade för hand, och det tog sin lilla tid.
”De kommer säkert en annan dag”, försökte hon.
”Men vi är ju fullbokade fram till jul!” fräste herr Kroon. ”Hur ska det gå till, tänker sig fröken Tapper?”
”Kanske om vi arbetar någon timme längre vissa dagar? Om vi städar undan i hörnet vid lagerdörren kan vi göra rum
för ytterligare en plats för fotografering. Medan herr Kroon fotograferar ett sällskap kan jag förbereda fond och rekvisita för nästa fotografering där, och så är det bara att lyfta dit kameran och ta nästa bild.”
”Bara och bara. Men ja, jo, nu när fröken Tapper säger det så …”
”Om det ändå inte kommer några kunder idag kan jag börja.”
”Jaha ja, ska det vara så bråttom med det?” Herr Kroon lyfte fram fickuret igen. ”Jag tänkte just ta mig en tupplur, jag blir så rysligt trött när det blåser.”
”Om herrn lägger sig så säger jag till om det ändå kommer någon kund. Går det bra att jag stuvar undan allt bråte i några lådor?”
Herr Kroon viftade avvärjande med handen och var redan på väg in på kontoret. Dyschatellen han hade där inne gnisslade till när han lade sig ner, och efter bara några minuter hörde hon ljudliga snarkningar. Diskret sköt hon igen dörren, om det nu mot förmodan skulle dyka upp någon.
Edit stannade upp mitt på golvet och såg sig runt i ateljén.
Det var mer än lovligt stökigt här och hon hade tänkt i flera veckor att de skulle vara betjänta av en rejäl städning, men hon hade dragit sig för att ta upp det med herr Kroon. Han hade en förmåga att tolka allt hon sa som kritik. Nu hade hon tack vare snön och herr Kroons behov av en tupplur äntligen fått möjligheten att städa ostört, kanske hade hon flera timmar till sitt förfogande.
Ateljén låg högst upp i ett hus från sjuttonhundratalet vid Hornsgatans början, och det var drygt att gå uppför de många trapporna. Men en ateljéfotograf var beroende av bra dagsljus, och det fick de genom de sneda takfönstren här på vinden. Bruno Kroon var en ansedd fotograf, och han var faktiskt aldrig otrevlig mot kunderna. Det var Edit som fick ta hans gliringar, och hon hade redan efter ett par månader lärt sig att det bästa sättet att hantera surkartet var genom selektiv hörsel.
Han hade uppenbarligen ett stort behov av att några gånger varje timme pysa ur sig sitt missnöje eller muttra buttert om något som han ansåg gick honom emot. Skulle hon svara på varenda misslynt kommentar skulle deras tillvaro här i ateljén snabbt bli olidlig, så hon valde helt enkelt att låtsas inte höra vad han sa. Ibland upprepade han någon fråga, då ännu surare, men i de fallen svarade hon rart och med huvudet på sned att hon tyvärr inte hört vad han sa. Kanske trodde Kroon att hans nya retuschös var lomhörd, och det kunde han få tro. Edit lät det rinna av sig, gubben var trots allt ganska oförarglig.
Edit hade de senaste åren haft sin beskärda del av riktiga praktuslingar till karlar i sitt liv, vilket måhända var det som gjorde att Bruno Kroons sura humör kändes som en västanfläkt i jämförelse med byggmästare Johan Henrick Creutz och överläkare Berthold Gross.
Creutz som hade varit hennes husherre och försatt henne i en omöjlig situation med ett barn i magen. Doktor Gross som även han hade utnyttjat hennes utsatthet genom olika medicinska experiment under de kvalfulla månader hon tillbringat på hospitalet Gyldensro.
Edit sköt undan alla tankar på de båda männen som på olika sätt försökt förgöra henne alldeles. Hon var fast besluten att leva sitt liv efter bästa förmåga och med tacksamhet som ledstjärna, eftersom hon ju hade överlevt de senaste årens fasor. Att inte få bara en, utan två chanser till att börja om var verkligen inte alla förunnat, och Edit tänkte inte kasta bort dem.
Hon skulle ge igen på både Creutz och Gross genom att bli allt det de aldrig trott henne om.
”Men herregud tös, vad har hon gjort?!”
Herr Kroon hade vaknat och stod nu i dörröppningen från sitt kontor och tittade ut mot ateljén. Borta var högarna med kasserade glasplåtar och trasig rekvisita som så länge stått i
travar i ett hörn. Där det tidigare bara varit ett huller om buller med allehanda värdelösa ting, hade Edit nu spänt upp en handmålad fond som föreställde ett böljande landskap med kullar.
”Jag fann en rulle med den här vackra fonden inne på lagret, den kan väl passa?”
Framför fonden hade Edit placerat en piedestal som var gjord av gips, den såg ut som en romersk kolonn och över den hade hon draperat en sjal med fransar som föll ner mot golvet. En karmstol med stoppad dyna stod bredvid tillsammans med en grön palmväxt. Hon hade sänkt ner växten i en hink med vatten och nypt bort alla gulnade blad, så nu såg den riktigt skaplig ut.
”Nu är vi redo att ta emot dubbla kundbesök”, sa Edit belåtet, men hon såg ändå osäkert på herr Kroon som drog med nävarna över huvudskulten för att släta till sitt sömnrufsiga hår. Hade hon gått för långt i sin iver att göra ateljén lite snyggare och mer inbjudande?
”Var hittade hon den där?” sa han surt och pekade på karmstolen. ”Är inte den trasig? Så att den inte välter när någon sitter i den, tänker jag.”
”Jag spikade fast benet, så nu är den stadig igen.”
”Det hörde jag inte”, sa han tvärt.
”Ja, men den är i alla fall lagad. Herr Kroon kan själv provsitta den.”
”Det behövs inte.”
Bruno Kroon flackade med blicken mellan den ordinarie platsen för porträttfotografering, och den nya mindre hörnan som Edit ordnat till medan han vilade. Han tittade upp mot takfönstren och den gråa himlen ovanför deras huvuden.
”Och ljuset ska nog kunna falla in där så att det blir tillräckligt … jaha, ja, det blev väl riktigt skapligt det där.”
Edit neg och log så där rart som hon blivit riktigt duktig på. Detta var nog det första som liknade beröm hon fått hittills av sin arbetsgivare. Det fick duga.
I ETT SNÖBEKLÄTT STOCKHOLM, december 1897, pulsar
Fredrika mot sin nyöppnade detektivbyrå på Södermalm.
Edit har lämnat ett tungt år bakom sig och fått en nystart som retuschös i en fotoateljé. Hela staden förbereder sig inför den stundande julen.
Men lucianatten är kall och hård. När en ung kvinna från
Dalarna, inrest till huvudstaden för att arbeta, försvinner spårlöst inleds en kamp mot klockan för att finna henne. Fredrika och de andra kvinnorna på Krukmakargatan anar att det ligger mer bakom försvinnandet än detektivkonstaplarna tror. Sökandet efter den försvunna dalkullan leder dem till mörka hemligheter, oförrätter, oåterkalleliga svek – och en sanning lika obarmhärtig som lucianatten själv.
LUCIA ÄR DÖD är en ögonöppnande skildring av livet i Stockholm på tröskeln till det nya seklet, där moderna vindar krockar med gamla sägner och landsbygdens skrock. I en tid då kvinnor söker frigörelse i en ännu konservativ och begränsande värld, skildrar Katarina Wennstam en framväxande vänskap mellan fyra kvinnor ur olika samhällsklasser och deras önskan om en ljusare framtid.