SUSANNE GLADH
Jag fanns och kommer alltid finnas
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2026 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Susanne Gladh
Grafisk form: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2026
ISBN: 978-91-8117-298-0
Jag nns o k m tid finnas
SUSANNE GLADH
Prolog
Min själ lämnade min kropp en söndag, rättare sagt den femte september tjugohundrafemton och klockan var kvart i fyra på morgonen. Och som dom flesta i detta avlånga land trodde jag på att allting bara skulle bli svart. Svart som natten, att det liksom bara skulle vara klart och att det inte skulle finnas någonting mer vare sig före eller efter. Inga fler tankar, känslor eller tårar födda ur glädje eller sorg, endast en svart tystnad av ingenting.
Men så blev det inte. Tvärtom tog allt sin början i det jag trodde var slutet. Jag var rädd för att dö när jag levde och jag tror att det är många som känner så. Som känner en otroligt stor ångest över att en dag behöva lämna allting som vi känner till. Eller snarare att tvingas lämna alla som man älskar, speciellt om man som jag inte alls trodde på att vi skulle ses igen.
Senare skulle jag bli chockad över att jag inte alls sörjde den jag en gång hade varit. Jag sörjde inte heller allt jag tidigare haft, som jag trodde att jag ägde och som inte längre fanns kvar. Livet är magiskt, det är nog dom flesta överens om. Jag menar att det är våra själar som är magiska. Det finns något vackert i varenda själ, det är en visdom jag tagit
med mig in i nästa steg av livet. Jag ser alla mina liv så tydligt nu. Vissa så långt som tusen år tillbaka. Alla är dom så olika och nu väntar jag på att få födas igen. I ett vakuum av storhet och inget alls svävar jag och tittar på världen genom bräckligt tunt glas.
Det här är min historia om ett liv jag hade och om hur allting sedan blev när jag inte längre var Frida. Det fanns ett val, ändå vandrade jag den förutbestämda vägen som universum stakat ut åt mig. Allt blev som det skulle även om det inte blev som jag tänkt.
Den stora frågan kom att bli om jag skulle våga se vad som kom därefter. Se på sanningen från flera håll och vad jag hade lärt mig fick endast jag avgöra. Jag fick uppleva hur mina val påverkat alla jag någonsin mött, men i slutändan hade jag mest påverkat mig själv. Att andra människors dåliga beslut och bemötande faktiskt endast visade mig hur jag inte skulle göra eller vara i mitt nästa liv. Hur jag aldrig hade behövt försvara mig mot andras sanningar och lögner som låg så långt ifrån mig själv. Jag fantiserade ofta om hur mitt liv skulle ha blivit om jag bara hade vågat göra andra val. Om dom valen också hade fört mig hit där jag är precis just nu idag.
Jag kommer att leva igen, hur många gånger jag vill tills jag lever ett liv där jag aldrig ställer mig den frågan igen. Det är också då jag uppnår allting som jag kom hit till jorden för att lära mig.
Jag dog ganska ung, tjugosju år blev det och inte heller hade jag stött på några större motgångar då jag alltid hade varit älskad och trygg. Aldrig behövde jag frysa eller gå
hungrig, men visst hade jag drömmar om saker jag aldrig hann uppleva. Kanske hade jag gjort det, tidigare, innan Frida blev Frida.
Jag blev mördad. På sätt och vis var det också mitt fel att det blev som det blev, men att mördarna gjorde vad dom gjorde med min livlösa kropp avgjorde att det inte längre klassades som en olycka. Genom alla tider har människor gjort hemska saker mot varandra. Också jag får mitt straff precis som alla andra som gör någonting vi inte borde göra. Och även om jag aldrig skulle få stå till svars för det jag gjort så kommer jag aldrig att komma undan. För självklart får ingen ta mitt liv, inte heller bestämma över mig då det endast är min gåva och min rätt att göra. Men rätt och fel är någonting helt annat här än i det livet som jag levde som människa.
Frågan om varför jag dog är komplicerad, och jag har fortfarande inget svar. Då finns det andra saker jag hellre vill veta – som var jag föddes, till exempel. Jag som är jag och inte jag som var Frida. Kommer jag att återvända dit? Så många frågor och så lite tid till att hitta svaren på dom alla. Fast vissa saker jag har sett, hört och känt får mig ändå att tvivla över precis allting jag känner till. Som om alla verkligen borde få en andra chans, men det bestämmer inte jag.
Innan jag kom hit trodde jag inte på någonting. Jag hade ett gott liv och tänkte väl inte så mycket på att allting jag har idag kommer någon gång att ta slut. Vad betyder det att älska sitt liv? Jag har funderat på det många gånger. Först och främst måste allting ske i precis rätt sekund för att
livet ska bli som livet är. Visst är det en svindlande tanke?
Och sedan måste det livet bli omhändertaget och älskat för att kunna fortsätta existera. Tyvärr är det där med kärlek, omtanke och medkänsla det som också förstör så mycket om det uteblir.
Mina drömmar var många och kunde ändras från dag till dag, men det är precis så det ska vara. För det är då man lär känna sig själv, när tankarna kommer och går ständigt fram och tillbaka. Nu har jag bara en dröm, en önskan: att jag hade svarat mamma när hon ringde mig den där sista dagen i livet. Om jag hade vetat det jag vet idag skulle mina sista ord till henne varit ”Jag älskar dig”. Jag hoppas att hon minns mig med kärlek och kommer ihåg alla underbara kramar, för jag älskade verkligen att kramas. Att få känna mammas kärlek i en lagom hård kram och samtidigt få känna hennes underbara doft. Den doften som bara hon hade.
Det jag har lärt mig om mig själv är svårt att förklara med ord. Vissa saker måste man bara få känna i varje cell för att ens kunna förstå.
Jag minns allt som fick mig att känna, och alla delar som ledde till att jag blev den jag var. Och då hade jag ingen aning om att jag skulle fortsätta att bli, mer och mer, även nu.
Nu vet jag att underverk sker varje dag i varje sekund och då menar jag inte bara när ett nytt litet liv föds. För visst kommer jag ihåg den där gången det var så nära att krocka med bilen. Och jag kände att om jag hade gjort det skulle det ha gått riktigt illa. Eller som när du bara känner att du inte ska gå den vägen hem i mörkret, även fast du
kanske har gått där tusen gånger tidigare. Det där hugget i magen som jag numera vet sker för att universum hjälper till. Universum ingriper om du inte är klar med det du kom hit för att göra, men aldrig annars.
Ingenting gör längre ont, endast en enorm känsla av kärlek och trygghet som omfamnar mig. Som den mjukaste, varmaste och vackraste filt jag någonsin har fått om mig. Jag väljer värmen varje dag. Och det endast för att lära mig lite, lite mer.
Vi måste alla lära oss om livet för att förstå viktiga saker som utgör världen: orättvisor, religion, fattigdom, sociala normer med mera. Blir man någonsin klar?
Men om jag nu får säga vad jag tror – och det får jag faktiskt när allt jag berättar om handlar om mig – när jag lyckas leva ett helt liv utan att döma någon annan eller mig själv får jag ta min examen. Den examensfesten ser jag så sjukt mycket fram emot och vad som ska hända sen. Alla föddes vi med den fria viljan som en gåva och jag får göra precis som jag vill med den. Samtidigt ser jag hur vissa lever i misär i en värld där en liten klick har fått allting medan dom andra saknar det mesta. Det är tur att kärlek är gratis, och då menar jag äkta kärlek där två människor respekterar varandra. Jag tror också på att endast dom två som kan lita på varandra till hundra procent vet vad äkta kärlek är.
Det sägs att den som äger minst är lyckligast, men då måste det nog vara så att man också har valt det själv.
I en värld som styrs av pengar och där människor går hungriga varje dag är det få som väljer att inget ha. Tvärtom är man beredd att göra mycket för att äga mer.
Jag gav ingenting till någon när jag levde som Frida, och tro mig att jag skäms nu. Otroligt mycket skäms jag nu och hade jag inte köpt så mycket hade jag kunnat ge till alla dom som behövde. Som behövde det så mycket mer än jag.
I det stora hela som kommer sen, där jag kan se och känna allt som du kan fast på ett helt annat underbart sätt.
Där är enda skillnaden att ingen människa som lever kan se mig och endast dom som visste vem jag var kan minnas mig.
Detta är en förutsättning för att universum ska fungera, en starkt ansatt balans som hela tiden är i gungning. För jag vill så gärna visa min mamma och min bror att jag fortfarande finns. Men dom minns bara Frida, den jag var.
Lilla jag som drömde om den stora kärleken och längtade så mycket efter att få bli mamma. Där någonstans trodde jag att livet var till för oss alla, och att när man var död så tog drömmarna och kärleken slut.
Den är svår, att kunna känna med andra som lever och förstå deras syften när jag knappt kunde förstå mina egna.
Tjugosju korta år – som det kändes – blev det för mig, men nu förstår jag att jag är så mycket mer. Och att döden är den största gåvan alla vi som lever någonsin kan få. För det är meningen med allas våra liv att vi ska lära och då måste vi dö för att komma vidare. Då ett liv ger oss endast en liten del av allting. Och då menar jag alla världar som vi här på jorden inte känner till. Det är också så att det är då vi lever som mest när vi är mellan dom alla och i ett tillstånd som människan kallar för döden. Så för mig blev det en total känsla av lycka då jag fick veta att jag kommer att finnas för evigt.
Det kanske är fel att säga att det är en gåva när någonting är hemskt och fruktansvärt jobbigt. Även fast det är så, så vill ingen höra det just där och då när det gör som mest ont. Min själ går sönder med det barnet som i ung ålder måste ta farväl av sin mamma eller pappa. När en förälder måste lämna sitt lilla barn utan att få se barnet växa upp. Inte heller ska ett barn behöva få växa upp utan föräldrar eller utan kärlek och trygghet. Jag skulle önska att vi alla kunde få välja ett långt och lyckligt friskt liv utan vare sig fruktan, skräck eller smärta. Men livet skulle vara utan betydelse då. Visst skulle livet vara mer rättvist, men även här som där har alla kommit olika långt.
Genom hela min existens har jag upplevt fobier. Det hör människan till att vara rädd. Sett härifrån har jag svårt att förstå oron, även om känslan är lätt att framkalla. Då det liksom känns i hela kroppen och jag bara vet vad som kan hända. Jag har varit rädd för ormar, sjukdomar, clowner, mördare och mörker för att nämna några få. Ironiskt va? För nu gör jag mig påmind genom den där pirrande känslan i nacken följt av en snabb rysning. Visar mig för dom jag älskar mest, på ett sätt jag kan.
Jag har långt ifrån förstått allt, men vissa saker är precis som i filmerna. Det har jag lärt mig. Jag kan till exempel inte kontakta vem som helst, utan jag måste ha en koppling till personen. Precis som själar i skräckfilmer är bundna till en viss plats är mitt hjärta bundet till vissa personer. Alltså kan jag inte till exempel smyga omkring hemma hos kungen eller någon annan kändis. Det finns så många regler, men jag kan dom alla på något enkelt, konstigt, underligt sätt.
För här är allting självklart. Svaren jag så länge sökt finns alla här.
När jag får ihop pusselbitarna om varför jag dog så tidigt och att paret som tog mitt liv blir satta bakom lås och bom, det är nog först då jag är klar här. Tror jag i alla fall.
Det ska bli spännande att reda ut, även om jag kan känna att det blir svårt att förklara med ord. Bör jag berätta om allt? Är det klokt? Det är knappast en munter historia. Det slutar ju trots allt med död.
Jag önskar mig inte heller tillbaka, även om någonting säger mig att det snart är dags att återvända. Allt är förutbestämt, och jag kan inte säga nej. Jag måste vänta tills universum är redo att ta emot mig. Under tiden ska jag berätta min historia för dig. Först då kommer pusselbitarna att fogas samman. Det kommer att vara hemskt ibland men också kärleksfullt och vackert. Sorgligt som livet ibland är, men vi vet alla om att vi inte har några andra val än att ta oss igenom. Så vi börjar från början. Dagen då jag dog.
Det här är berättelsen om hur jag dog.
Jag blev påkörd när jag cyklade hem genom natten, och sedan nedgrävd i en trädgård för att glömmas bort, gömmas för omvärlden. Den fjärde september blev min sista dag som Frida. Men det blev också den första dagen på mitt nya liv.
Farmor kallade på mig, och ville att jag skulle följa med henne in i ljuset. Men jag stannade i limbo. Jag var tvungen att se vad som skulle ske med min familj, mina kollegor och framför allt med Karin – kvinnan som körde ihjäl mig i mörkret. Skulle rättvisa någonsin skipas? Och vem ska jag bli efter döden?
Jag fanns och kommer alltid finnas är en filosofisk roman om att möta sig själv i en förlust, och om att en isolerad händelse kan ge stora ringar på vattnet. Kan något så tragiskt som en människas död länkas samman till spirande hopp och blomstrande kärlek?