Jag är bjuden på kalas. Äntligen!
Men jag vet inte om jag vill gå.
Är det alltid roligt på kalas?
Vad gör man?
Vad får man att äta?
Måste man vara med på alla lekar?
Klä ut mig! Till vad då?
Och vilka andra kommer?
VELKOMEN PÅ MITT 5–ÅRS KALAS! LÖRDAG 5 MAJ KLOCKAN 13–15
FIKA • LEKAR • SKATTJAKT
KLE
UT DEJ TILL VAD DU VILL! KRAM MALVA
Min mamma tycker att jag ska gå. Hon älskar att gå på kalas. Hon är polis och måste ha uniform på jobbet.
Men när hon ska på fest får hon själv välja kläder. Då blir det glitterklänning.
Pappa är målare. Han vill helst vara hemma när han är ledig. Då tar han på sig mysbyxor och går ut i garaget och fixar. Pappa säger att jag inte måste gå på kalaset om jag inte vill.
Malva har redan varit på tre kalas. Jag noll.
– Nu måste du bestämma dig Elias, säger mamma.
Malvas mamma behöver veta hur många som kommer. Och vi måste hinna köpa present.
– Jag vet inte om jag vill gå.
– Är det för att man ska klä ut sig? Du behöver inte göra det om du inte vill.
Jag funderar en stund.
– Du kan få låna min polishatt! säger mamma.
Jag suckar. Jag vill inte vara polis, inte målare heller.
Då kommer jag på det.
– OM jag ska klä ut mig vill jag vara en enhörning.
– En enhörning?
– Ja, med rosa glitterhorn.
Så kommer den där dagen, kalasdagen. Mamma tycker jag ska ha min blåa skjorta. Men jag skakar på huvudet och tar min gröna tröja med glitterstjärnor istället.
Mamma ska jobba och jaga tjuvar som vanligt, så pappa ska skjutsa mig. Sen ska han hem och fixa i garaget, för det tycker han är mycket roligare än att stanna på kalaset.
Men tänk om jag ångrar mig och vill åka hem igen när pappa åkt?
Det känns så konstigt i magen, som om jag svalt alla mina legobitar och sedan druckit tre flaskor bubblig dricka.
Utanför Malvas hus tar jag ett steg bakåt, men pappa tar ett steg framåt och ringer på. Malva öppnar. Bakom henne springer en lussebulle och en älva förbi. Det låter som om Malvas hus är fullt med racerbilar, trumpeter och barn från minst tre förskolor.
I hallen är det trångt och varmt, med jackor och skor överallt.
– Gå in nu, säger pappa och föser mig mot rummet där allt ljud hörs ifrån.
Jag kikar in genom dörröppningen
samtidigt som jag håller ett hårt tag om pappas ben.
– Visst stannar du?
– Jag har ju det där bordet att snickra, men … jag stannar tills du tycker det är okej att jag går.