Det sj ön ser
SUSANNE HUGOSSON
historiska media
Till faster Ulla
Historiska Media
Bantorget 3 222 29 Lund
historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och författaren 2026
Omslag: Eva Wilsson
Omslagsbild: akvarell av Lligo Matson
Karta: Lönegård & Co
Trasmatta i inlaga: Digitalt museum, Jönköpings läns museum
Inlaga: Gyllene Snittet bokformgivning AB
Tryck: ScandBook EU, 2026
Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9
isbn 978-91-8050-774-5
”Att se tillbaka på sin historia är som att ro; färdriktningen är framåt, men blicken riktar man bakåt, och synfältet vidgas hela tiden.”
(Gustav Hedenvind-Eriksson i Arbetarlitteraturens återkomst av Rasmus Landström)
Huvudkaraktärerna i Bisterliden
Eskil (f. 1937) nyprästen, kom till byn 1965
Ellinor (f. 1940) syster till Eskil
Märta (f. 1940) arbetar på Konsum, gift med
Samuel (f. 1938) arbetar på sågen
två söner (födda på 1960-talet)
Lovisa, barnbarn till Märta och Samuel
Georg (f. 1928) bonde gift med Gunhild (f. 1930),
två döttrar: Solveig och Monalisa (födda på 1950-talet)
Emil, barnbarn till Georg och Gunhild
Frida (f. 1920) gift med Josef (f. 1910)
Alicia (f. 1960) fosterbarn till Frida och Josef
Frank (f. 1952) fosterbarn till Frida och Josef
Sigrid (f. 1914) gift med Anton (f. 1912) tre vuxna barn
Edvin (f. 1952) yngste bror till Tage (f. 1928)
Elin (f. 1898) byns äldsta
I1965–1971
Sjön
Jag fanns här långt innan människorna kom och kommer att finnas kvar länge än. Inte så stor till ytan, men del av ett större vatten. Jag börjar med ett litet vattendrag som rinner stilla, utom på våren då smältvattnet fyller på. Då rusar vattnet in och dränker vassruggar och stenstränder under en kort tid. Det har hänt att jag stigit farligt högt och hotat båthus och bryggor. Under sommar och höst är inloppet inte större än ett dike och blir en plats för änder och knipor att landa i, för att leta efter mat i den dyiga bottnen. Efter mig kommer ett brett, stenigt sund och sedan andra sjöar, både större och mindre. Jag ger rikligt med fisk, både abborre och gädda och en och annan öring. Ni människor svär över de där mörtarna som ni inte vill ha men återkommer ändå, år efter år med era fiskeredskap och ranka båtar.
Den första människan jag såg var en liten man i slitna kläder. Han försökte lägga ut sina nät på det absolut sämsta stället där jag visste att det inte fanns någon abborre, inte ens en gäddslir. Men han lärde sig att hitta rätt och han var varsam. Hans nät var håliga och dåligt lagade men den lilla grå mannen klarade ändå att fånga matfisk och familjen växte för varje år. Hans hustru kom varje morgon ner till mig för att
hämta vatten och varje vår och höst tvättade hon kläderna i mitt flöde.
Sedan försvann familjen med sina renar, vart vet jag inte men det skulle komma många efter. Under lång tid var det mindre familjer som alltid hade renar med sig och sedan kom det människor som slet med att odla upp backarna runt mina stränder. Växande familjer som skulle tvätta sina slitna och dammiga kroppar i mitt vatten efter varma och svettiga slåtterdagar. Jag har sett många småpojkar sitta på stenarna med sina hemmagjorda metspön och hoppas på napp.
Lurviga och flerfärgade hundar gläfser och skäller ofta vid mina stränder och i skymningen kanhända att en älg släcker sin törst. Sommartid går människornas tamboskap och betar och håller mig sällskap och hela vägen genom byn finns jag, sjön.
Jag har månat om er allihop och följt er på livets väg. Jag kan inte ingripa i era öden även om jag ibland skulle vilja och ibland även har försökt. Mitt lugna skvalpande mot stränder och båtsidor hoppas jag har tryggat er tillvaro. Jag ser allt och jag ser också Georg och nyprästen när de kommer ut i sin eka för första gången. Det är nyprästen som ror och jag ser att han är bra på det. Han ror med en överdriven varsamhet som jag aldrig sett förut men hans kantiga kropp utstrålar något annat. En sorg eller en ensamhet, som gör att han ror så försiktigt att ekan knappt känner sig rodd. Han vill skona båten och mig, sjön, men på bekostnad av något annat.
”Det vore väl själve fan om inte Bisterliden kunde få till ett kapell där vi kan samlas”, sa Georg på byastämman.
”Den där stugan vi timrade upp är ju redan för liten och vi behöver också ett dugligt kök. Vi har ju ganska långt till kyrkan i Bratten och visst skulle vi väl klara av att bygga ett större kapell om vi hjälptes åt?”
Georg drog ihop sina buskiga ögonbryn och spanade strängt över de bybor som kommit.
”Ja det ska va du till å ta till så stora ord. Som om vi skulle ha tid till att bygga ett helt kapell. Det vore väl bättre att vi lagade båthusen och bryggorna här i byn. Dem håll ju på och förfall”, sa Josef och Frida nickade till bifall som hon alltid gjorde.
Nu tog Märta till orda.
”Vi ansöker på nästa kyrkoråd och där sitter också jag med och så kräver vi att få bidrag och hjälp till att bygga ett mindre kapell här i Bisterliden. För ni vet väl att pingstförsamlingen har planer på att bygga här och omvända oss men det där hallelujafolket ska vi inte locka hit!”
Georg strök sig över hakan och tänkte på sin djupt religiösa hustru och prästen som skulle flytta hit och korna som snart måste mjölkas. Tiden gick mot eftermiddag och trots att han sällan fått med sig Märta på sin sida så måste han erkänna att nu var hon fanimej en röst att räkna med. Vad tog det åt henne?
”Vi får rösta”, sa Georg.
På byastämman denna torsdag var det tio män. Tre av dem hade sina fruar med sig. Märta var ensam, Samuel låg väl hemma och hade ont nånstans. Hur kan ett sånt redigt fruntimmer ha en sån latmask till karl, tänkte Georg. Märta brydde sig ändå om byn och det visade hon nu med sitt utfall. Georg blev nöjd och han tänkte återigen på sin hustru och blev varm i hjärtat. Hon skulle bli glad om det blev ett ja.
”Japp, jag skickar runt en lista och den som är för förslaget att bygga en ny boning till vår herre skriver på. Och skynda er för jag måste hem till korna.”
Så blev det. Kyrkorådet biföll med pengar och material och byborna stod för arbetskraften. I två somrar och en höst höll de på och till sist stod det ett fint litet kapell bakom två kraftfulla aspar. På trappen in till Guds boning kunde man vända sig om och se en stor del av sjön. Asparna skymde en aning men skuggade också den varma eftermiddagssolen på sommaren. Fridas och Josefs hus syntes skymta bakom träden och nyprästens lilla hus stod lite längre ner på andra sidan byvägen. Ett litet kök fick man också till och ungdomarna i byn fick måla kapellet gult med vita knutar. Ja, det blev så fint att byborna sträckte lite på sig varje gång de tittade på kapellet. Om någon frågade så svarade de att:
”Jojo, vi fick allt upp huset och det tog endast två somrar. Hjälps man åt så.”
Det var första advent när Eskil första gången öppnade dörren till kapellet. Han blev väl inte hänförd precis, men det var charmigt. Träkorset längst fram med en enkel glödlampa bakom och en för kort sladd som gick på snedden ner till kontakten. En hopsnickrad predikstol som såg lite sned ut men bänkarna var riktigt fina och man hade sytt dynor att sitta på. Kanske kunde lokalen rymma åttio till hundra personer?
Eskils första predikan i det nya trädoftande kapellet var precis till första advent det året han hade kommit och han hade filat länge på den texten. Visserligen skulle han ju säga det man brukade säga när kyrkoåret började och väntans tid på frälsaren skulle inledas men han ville också vara lite mera personlig och vägde på orden. Han tittade ut med sina sökande blå ögon mot de sextiotvå personer som kommit. Han tyckte det var en ganska bra uppslutning. Många var nyfikna förstås. Själv kom han från en frireligiös uppväxt där det viktiga var att delta och se from ut, inte att verkligen tro. Men tron var stark hos Eskil och att vara själasörjare var väl ändå det viktigaste? Hans mor skulle haft en annan åsikt och vänt sig i sin grav om hon sett honom stå och pladdra på om annat än det som stod i bibeln. Hon kunde gott vrida sig nåt varv, tänkte Eskil.
Efter psalmen ”Bereden väg för Herran”, fortsatte
Eskil med att beskriva den välkomnande atmosfär han
mött när han kommit hit. Att de skulle känna sig stolta över sin by som hade ett så vackert läge vid sjön. Han påminde dem om vikten av att ta hand om varandra i såväl svåra tider som goda. Som han stod där och pratade såg han att åhörarna plötsligt vaknade till och tittade förundrat på honom. Vad händer nu, såg det ut som att de tänkte. Varför pratar han inte som den andre gamstofilen, som de redan glömt namnet på och tänk som han såg på dem. Nyprästens blick var så mild och genomträngande att de som vanligen nästan somnade vaknade till. Vem var han?
Georgs och Gunhilds flickor fnittrade till och skakade på sina flätor. Eskil avslutade med herrens bön och kände sig nöjd och vid kyrkkaffet efteråt var det många som stannade till och pratade. Han trodde att han hade klarat elddopet och det starka kaffet, kokat av Märta, smakade som vin. Märta, ja det var nu som han såg henne för första gången. Hon stod lutad mot dörrposten och han darrade till och kände hennes väsen som ett tryck över bröstet. Hon synade honom eller såg igenom honom och det kändes som att hon ogillade det hon såg. Han ville säga nånting men hon vände sig hastigt om och försvann in i köket och Eskil fumlade fånigt med psalmboken som han höll i handen.
Syjuntan hade kvinnfolken i byn en gång i månaden och alla hade med sig något att göra. Det kunde vara allt från en stickning till lagning av något klädesplagg. Ett knä på en utsliten byxa eller ett broderi på ett örngott. Efter lite småprat om väder och vind så handarbetade de en liten stund innan det var dags för kaffet. Förr vandrade man runt bland kvinnorna i byn men sedan kapellet byggts samlades man där i köket runt tre små bord.
Såklart pratade man om den nye prästen Eskil som man sett ta långa promenader genom byn och det tyckte man var väldigt konstigt. Gå omkring liksom planlöst utan att ha något ärende. Byborna ville rädda honom från den till synes ändlösa vandringen och bjöd in honom på kaffe eller kanske en matbit.
”Gud vet vad man måste grubbla på om man går sådär ensam utan att ha nåt i händerna”, sa Frida på syjuntan.
”Eller vad tycker du Märta?” Frida kände på sig att Märta skulle misstycka men tänkte att det var lika bra att hon fick vädra sin åsikt nu direkt.
”Hmm.” Märta drog på svaret. ”Kanhända vill han visa upp sig och göra sig märkvärdig. Inte vet jag, men det vore klokt om han höll sig till det skrivna ordet i kapellet och inte svävade ut i en massa floskler.”
”Jag tyckte det var fint jag”, försökte sig Gunhild på att säga.
”Behövs ju inte mycket för att du ska tycka det”, sa Märta vasst och Gunhild kröp ihop över sömnaden hon hade i knät men fortsatte ändå:
”Georg säger i alla fall att prästen är bra och att vi ska vara glada för att han flyttat hit. Han har redan varit ute på sjön med honom och lagt ut nät.”
”Ja, kan ha ro så”, sa Märta hårt och vände på örngottet som hon höll på att laga.
Nu kände Frida att hon måste rycka in och reste sig hastigt och började skramla med kaffekopparna. Den där eländiga Märta, skulle hon komma och prata om att göra sig märkvärdig? Det gör hon ju så bra själv, tänkte Frida och började hälla upp kaffe.
Sjön
Jag har funderat mycket på människorna och deras slit och umbäranden. Det verkar som att de aldrig stannar upp utan att de hela tiden springer omkring och söker efter något. De som kom efter de första människorna har förstås fått det bättre, det kan jag se. Stadigare båtar och stora västar som ska hindra dem från att bli slukade av mig om de simmar dåligt.
Nu ser jag Eskil komma ut i sin eka och han har ingen sådan väst på sig, utan en färgglad keps nertryckt i pannan. Georg är med honom och de småpratar med varandra. Det kan jag se även om jag inte alltid hör vad de säger. Det märks på hur de rör sig om det är onda eller goda samtal. Georg har jag sett många gånger och jag blir glad över att han är med nyprästen. Båten ros fram med lugna fina årtag samtidigt som de har leenden på sina läppar. Jag blåser upp bara lagom så att vågorna hjälper dem framåt. De är på väg mot bästa langenstället. Jag önskar att jag kan lura in mycket fisk i näten den här gången. Jag ska försöka.
”Bisterliden”, sa Eskil till Georg som precis fått plastbaljan med näten på plats i båten.
”Är det inte ett ganska hårt namn på en by? Byborna verkar ju inte alls särskilt bistra, tycker jag.”
”Äsch, det där är ett namn som kom till när vi på trettiotalet fick telefon till byn. För gammalt så hette byn Västra liden men då fanns det en till by som hette nåt liknande så det blev till att finna på ett nytt namn till nån av byarna. Man kunde inte ha två byar med samma namn.”
”Västra liden.” Eskil smakade på namnet. ”Väster om vadå?”
”Väster om berget som du ser bakom Tages och Edvins gård. Det är Västerlidberget. Då, på den tiden, bodde en karl här som hette Astor och han var den som ordnade med mycket här i byn. Han var också känd som en väldigt bister karl och då var det nån som på skämt föreslog Bisterliden. För det kändes som att det var hans by och så blev det.”
”Kände han sig inte lite förnärmad?”
”Inte Astor inte, han skröt om sin medverkan i byanamnet så länge han levde. Vilket inte blev så värst länge för han dog bara tre år efter att vi fått telefon till byn.”
Eskil vilade på årorna och såg ut över sjön och på Georg som bökade på med näten samtidigt som han sög på pipan som för länge sedan slocknat.
”Det var då själve fan vad näten har trasslat till sig. Ingen matfisk fick vi förra gången, bara några ynka gäddsliren och några mörtjävlar men ändå lyckades det bli så ogredigt med näten.”
”Såja, inte ska vi åkalla såna mörka krafter.”
Georg tittade förskräckt upp men såg att Eskil log med hela ansiktet. Gunhild hade sagt åt honom att han skulle tänka på att vårda språket men det blev som det blev och Eskil verkade inte misstycka. Han kunde inte låta bli att tycka om den här magre och försynte prästen. Nu när näten någorlunda kommit i ordning så pekade Georg med pipskaftet i den riktning de skulle ta. Ikväll skulle de lura in storabbarn i näten, det hade han i alla fall bestämt.
När de närmade sig langenstället vände Eskil upp båten och Georg ställde sig upp och släppte bit för bit av näten ner i vattnet medan Eskil rodde varsamt. Två nät blev det och sist åkte dobben ner som var knytt i änden. En tom grönsåpaflaska som guppade förföriskt i vattnet med löfte om storfångsten.
”Imorgon ska du se att näten är så tunga att vi knappt får upp dem”, sa Georg.
Vårvintern var gnistrande vacker. Solen lyste starkt och asparna sträckte på sina svarta grenar lite extra i väntan på värmen och de nya löven som snart skulle komma. Sjön var ännu frusen och kall men gnistrade i solen. Frida styrde sparken med sin vaggande gång och stora kropp mot kapellet. Hon hade en korg med sig, för idag var det hennes tur att stå för fikabrödet på syjuntan. Inte särskilt bra på att baka var hon, men just denna kväll hade hon fått till sin slätbullelängd, tyckte hon själv i alla fall. Kvinnorna skulle nog doppa men förstås först se vad Märta tyckte. Hon var ju som domaren i det mesta. Frida fnös lite åt sina tankar när hon vaggade vidare. Inte skulle hon skrämmas av Märtas vassa kommentarer och dessutom skulle Eskil komma. Han brukade delta allt som oftast och det tyckte Frida om. Han läste något ur bibeln och kunde också hjälpa till att nysta upp nån garnhärva och till och med koka kaffe.
När Eskil var med kunde inte kvinnorna skvallra alltför mycket om folk, men med tiden glömde man bort honom och surrade på som man brukade. Han smälte liksom in i de flesta sammanhang. Han var en märklig man tyckte de nog, men han var deras, och sen hade han ju så snälla ögon. Men mycket till karl var han nog inte.
Uppdelningen mellan män och kvinnor var den traditionella. Kvinnan i hemmet och vid spisen och mannen
på vedbacken eller i skogen eller på åkern. Ändå fanns det alltid undantag. Märta skötte förutom sitt jobb i affären vedhuggningen och så fiskade hon också. Georg mjölkade faktiskt sina kor, vilket väl ändå var ett kvinnogöra? Snart bakar han väl också pratade man om på syjuntan, när inte Gunhild var med förstås. Om de skulle fått frågan vad en riktig karl egentligen gjorde så hade de säkert svävat på svaret.
”Man få hjälpes åt”, som Frida brukade säga. ”Vem som gör vad är väl inte så noga. Bara det bli gjort!” Och hon visade sin klokhet även i detta.
När syjuntan var slut och kvinnorna doppat klart, stoppade de ner sina arbeten i korgar och väskor. Strök av smulor och garnstumpar från kläderna och gick hem till sitt. När Frida knogade nerför backen vände hon sig om och såg Eskil stänga igen dörren till kapellet, och hon tyckte lite synd om honom. Han såg så ensam ut, och hon la märke till att rocken var sliten. Lite kutryggig var han också, vilket gjorde att han såg äldre ut än sina trettio år. Jag ska sy han en ny prästkappa tänkte Frida som hade det godaste hjärtat i hela byn näst efter Georg.
