Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2026 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Sara Molin-Renström
Illustrationerna är framställda av Sara Molin-Renström med stöd av AI-verktygen Midjourney, Microsoft Copilot och ChatGPT samt bildredigeringsprogrammet Photopea.
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2026
ISBN: 978-91-8117-377-2
Det var en stilla natt och månen lyste mjukt över
Den trötta skogen. I ett vitt hus intill skogens rand låg syskonen Ronja och Freja i sina sängar, insvepta i sköna täcken. Länge hade de försökt somna utan att lyckas. Plötsligt hördes ett litet, mystiskt ljud, och flickorna satte sig upp i sängarna.
Knirp, knorp, klopp.
Ronja och Freja spetsade sina öron.
Knirp, knorp, klopp.
Där var ljudet igen!
Nyfikna och med tunga ögonlock smög Ronja och Freja upp ur sina sängar, lät de små fötterna landa på det svala trägolvet och trippade försiktigt fram till fönstret för att titta ut. Var det där ljudet kom ifrån? De lät sina sömniga ögon svepa över natten. Fanns det något vid dammen? Nej … Något i gläntan? Nej …
Från skogens mörker svävade en elegant figur fram och satte sig på fönsterblecket – det var en kolsvart och snövit skata med ögon gnistrande
som gula stjärnor. Även om skatan flaxade yvigt med sina stora vingar blev flickorna inte rädda. Skatans närvaro fick dem att känna sig lugna och trygga. Hon pickade försiktigt på fönsterrutan med näbben och kraxade med en hemlighetsfull och lite viskande röst:
”Lyssna noga, hör mitt krax.
Jag kan hjälpa er hitta ljudet, alldeles strax.
Allt som glimmar och glänser samlar jag som skata på.
Små ting som visar vägen, dit ni behöver gå.”
Ronja och Freja tittade storögt på varandra.
Sedan nickade de, öppnade försiktigt fönstret och klättrade ut och ner i det daggvåta gräset. Skatan lyfte, svävade över marken och ledde dem mot den dunkla skogen.
Så började barnens äventyr i natten. Ronja tog sin lillasyster Freja i handen för att bege sig in bland träden. Först ledde stigen dem mot den mäktiga uppförsbacken vid Höga bergets berg. Det var precis som det lät – det högsta av alla berg! Så högt att toppen inte gick att se från bergets fot, utan det såg ut som att berget långt där uppe förenades med natthimlen. Längs den långa backen upp fann Ronja och Freja något på marken som blänkte. Det
var en kristall som glödde varm och gyllengul.
Skatan svävade en bit ovanför flickorna och med sina glittrande ögon nickade hon mot kristallen och viskade hest:
”Detta är en gåva från mig till er mina små vänner.
Kristallen är varm, glöder av mod och väcker er styrka, men aldrig så att den bränner.”
Med kristallens varma sken i handen fortsatte
barnen att klättra upp för berget. Innan de nådde toppen behövde de klättra över en stenbro för att sedan ta sig över bergets brantaste stigning. Väl på andra sidan om stenbron hördes ett svagt gnisslande ljud högt upp mellan molnen. Där i sluttningen, fast mellan två hårda stenblock, hade ett litet stjärnskott fastnat. Det blinkade sorgset i mörkret och kunde inte komma loss. Skatan såg också vad som hade hänt och kraxade en lockande och sorglig men vacker melodi i skyn.
Just i det ögonblicket, som om natten hade hört skatans locksång och ville skicka sin hjälp, svävade en eldsprakande kometkatt ner från skyn. Med sin majestätiska päls, som gnistrade likt ett stjärnfall, landade kometkatten varsamt nära barnen. Den såg noggrant och ömt på det fastklämda stjärnskottet, som om den kände dess längtan att återvända hem. Ronja och Freja, med skatan cirklande ovanför deras huvuden, insåg att de tillsammans med kometkatten kanske hade styrkan som krävdes för att rädda det lilla stjärnskottet. Varsamt tog Freja tag i kometkattens svans och band den runt stenblocket. Ronja och Freja ställde sig redo från andra hållet för att knuffa på med all sin kraft. De räknade tillsammans: ”Ett, två, tre!” Med ett gemensamt krafttag lyckades de lossa stjärnskottet från stenblocket.
Med en virvlande dans steg det lilla stjärnskottet lycklig mot himlen tillsammans med kometkatten. När de nådde en högre höjd reste sig en stor, rund figur ovanför bergets topp. Det var ingen mindre än Gubben i månen – som var stjärnskottets far och bodde högt där uppe bland molnen – som med ett varmt och vänligt leende blickade mot Ronja
och Freja. Han tog emot det lilla stjärnskottet, som omedelbart fann sin rätta plats vid hans sida.
Som tack för hjälpen mullrade han vänligt till flickorna: ”Ni modiga äventyrare, tack för att ni hjälpte mitt lilla stjärnskott att återvända hem. Nu när ni visat att ni har goda hjärtan vill jag ge er ett råd. På bergets topp kommer ni att möta en stig som delar sig i två vägar där ni måste välja att gå HIT eller att gå DIT. Om ni väljer vägen DIT så kommer ni att finna ljudet ni söker.”
I samma ögonblick som Gubben i månen sa det sista ordet lyste månskenet upp vägen framför Ronja och Freja. Mycket riktigt visade sig två slingriga stigar ner för berget. Den ena hade en skylt som visade HIT och den andra hade en skylt som visade
DIT. Med trötta, men tappra steg gick flickorna bestämt på stigen DIT.
Nerför berget fortsatte stigen in i en dal omsluten av tjock, disig dimma. Allt kändes ovant, och i den dämpade belysningen skymtade barnen en mörk skepnad som fick dem att stanna upp och känna en kall ilning genom hela kroppen. Det verkade vara något som lurade en bit längre fram bland de beslöjade grästuvorna. Ronja och Freja tappade plötsligt modet och började stappla tillbaka mot den stig de kommit från. Helt utan förvarning snubblade
de båda flickorna handlöst omkull på marken. De vände sig om för att se vad de hade snubblat över och möttes då av den mörka gestalt som lurat på dem framme i dimman. Det var en nattsvart skugghund som hade korsat deras väg och fått dem att falla. Skugghunden hade svarta, kyliga ögon och reste hotfullt pälsen när barnen mötte dess blick. För en sekund började flickorna undra om Gubben i månen verkligen hade visat dem rätt väg. Men snart insåg de att skugghunden hade fått dem att snubbla för att de inte skulle gå vilse i den täta dimman. Skugghunden hade, även om den var lömsk till sitt sätt, inte velat att flickorna skulle gå miste om det oväntade mötet med häxstubben.
En natt vaknar två flickor av ett märkligt ljud. Knirp, knorp, klopp.
Vad kan det vara som låter i mörkret?
Med bara månen som lykta ger de sig ut genom viskande grottor, vindar som glittrar och in i en skog där allt verkar leva. Där möter de väsen de aldrig sett förut, och en skata som verkar känna till skogens hemligheter bättre än någon annan.
Steg för steg leder natten flickorna närmare svaret på ljudets gåta. När natten sluter sig omkring dem, måste de minnas att även om det är mörkt finns ljuset alltid med oss.
Jakten på ljudet är en godnattsaga för barn i åldern 6–9 år som vill vila i fantasin och drömmarna – och för vuxna som vill läsa med hjärtat. Berättelsen är skriven för min mamma, som alltid funnits där. Skatan i berättelsen bär hennes röst och ljus.
Med alla sinnen utforskar boken det som bara magin i natten kan avslöja. Boken är skriven till förmån för Hjärnfonden –för ljuset som forskningen kan tända.