9789175453170

inledning

Runor

M채starens handbok Lars Magnar Enoksen

historiska media

3

4

r u n o r – m ä s ta r e n s h a n d b o k

Historiska Media Box 1206

221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se

© Lars Magnar Enoksen och Historiska Media 2015 Sättning: Malin Hansson, hanssonproduktion.se Omslag: Lönegård & Co

Omslagsillustration: Lars Magnar Enoksen

Illustrationer i inlagan: Lars Magnar Enoksen Tryck: ScandBook, Falun 2015 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ISBN: 978-91-7545-317-0

inledning

Innehåll Förord 9 Inledning 11

Runornas ålder 11

Runornas språk 12 Runläsning 13

Äkta visdom 14 Historisk utveckling 15 Urnordiska runor 16 Vidare utveckling 19

Senurnordiska runor 20 Vikingatida runor 22 Nedkortade tecken 23 Avskaffning

av huvudstaven 24 Fulländning 25

Framåtskridande 26 Medeltida runor 28 Senmedeltiden 30

Runologi 31

Kungliga runfraser 32 Genombrottet 33

Senare utveckling 34 Runornas användningsområden 35

Innehåll och omfång 36 Avsändarna 37

Urnordiska runor 39 De äldsta orden 39 Jaget 39

Runsmidande 41 Hemlighet 43

Slutförandet 44

Gränslösa gäster 46 Seglivat tecken 47 Sångfogning 49

5

6

r u n o r – m ä s ta r e n s h a n d b o k

Urnordiska

Vikingatida

Gårdsvärjare 51

De äldsta myterna 83

runinskrifter 50 Skogsgäst 52

Trolldomsskydd 54 Döttrars arv 56

Senurnordiska runor 58 Runbegreppet 58 Ulv 60

Senurnordiska

runinskrifter 61

Spådom och hot 62 Stridsvargar 63

Vikingatida runor 67

Förvandlingsprocess 67 Stavningssystem 68 Vett och visdom 69

Sammanslagning 70

runinskrifter 83 Broderskap 87

Mäktig moder 90

Samsade runstavar 92 Runstenografi 95

Kvinnogenealogi 97 Vikingapoesi 100

Lönnliga tecken 102 Medeltida runor 107 Fullbordandet 107 Grundsats 108

Runfärdighet 109

Bundna runor 110 Ljudvariation 111 Omväxling 113

Låneord 114

Lönnliga principer 115

Talare 72

Medeltida runinskrifter 117

Gudomlig kärlek 75

Runskrävlande 119

Gudavigning 73 Kraftdjur 77 Viking 78

Stridshem 79

Progression 81

Maktspråk 117 Runböcker 121

Långlivat tecken 125 Ihållande hävd 128

inledning

Trolldomsrunor 131 Förutsättning 131

Djupare innebörd 131 Gåtstäv 132

Glömda begrepp 133 Magisk betydelse 134

Kasta blotspån 154 Spådom 156

Modernt språk i runskrift 159

Traditionsbärare 159

Rikedom 134

Urnordiska runor

Kraft 136

Rike 160

Väta 135

Helgad 137

Färdslit 138 Röta 139

Snöfall 140 Slit 141

Bryggan 142 Gröda 143

Skydd 144

Framgång 145

i modern skrift 160 Hälsning 161

Saknade ljud 163 Binderunor 164 Ljudtecken 165

Ovanliga ljud 167 Valmöjlighet 168

Runutveckling 169 Kodnyckel 171

Mognad 146

Vikingatida runor

Förmåga 148

Ljudväxling 173

Fägnad 147

i modern skrift 173

Verktyget 149

Ombyte 175

Praktisk tillämpning 150

Rariteter 178

Förfärdigande 150 Intention 151

Hemlighet 153

Förvirring 176 Gudaljud 179

Omväxling 181 Förmåga 182

7

8

r u n o r – m ä s ta r e n s h a n d b o k

Hävdtecken 183

Stungna runor 184 Yngre stavsätt 185 Kodnyckel 187

Medeltida runor

i modern skrift 189

Förtydligandet 190 Dubblering 191 Runval 192

Egenljud 194

Samsande 195 Rariteter 196

Ljudande 197

Kodnyckel 198

Vidare läsning 201 Uppsökandet 201

Allmänna översikter 201

Specialinriktade verk 203 Slutord 205

Ordregister 207

Urnordiska ord 207

Vikingatida ord 209 Medeltida ord 215

Ämnesregister 220

inledning

Förord Denna bok vill ge dig användbara kunskaper i att läsa och förstå runor. Praktisk inriktning är ledstjärnan och all information avser att stimulera din runfärdighet på ett inspirerande vis. Ingen tidsepok eller runa har lämnats orörd, utan samtliga historiska tipsepokers runtecken presenteras med sina separata runläror, liksom deras trolldomstillämpning.

Med runtecknens hjälp får du här en unik inblick i genuint ålderdomliga sedvänjor och synsätt. Varenda runinskription är en förstahandskälla, vilket innebär att forntidens meddelanden förmedlas utan mellanhänder och i oförändrat skick. Det tål att poängteras att det, utöver skrifter på grekiska och latin, inte finns några texter bevarade i original på europeiska folkspråk som är äldre än de skandinaviska runskrifterna.

Därmed blir de korthuggna budskapen desto mer unika för dig som önskar äkta vara framför senare tiders uppgifter om vår inhemska historia.

9

10

r u n o r – m ä s ta r e n s h a n d b o k

Utifrån utseende och ljudvärde beskrivs runlärornas utveckling. De sätts också in i ett kulturhistoriskt sammanhang, där jämställdhet, hedendom, namnskick, yrkesutveckling, samhällsorganisation, språkförändring, trolldom och religiös interaktion är de främsta infallsvinklarna.

Men nog om det! Nu väntar en fascinerande färd i runornas underbara värld och jag känner mig hedrad att du valt denna handbok för att öka dina runfärdigheter.

Malmö i juni 2015 Lars Magnar Enoksen

inledning

Inledning Runornas ålder Runor är skrivtecken som återger specifika ljud i syfte att skapa eller efterhärma ord. De fungerar på det sättet som bokstäver, men fram till mitten av medeltiden undvek nordborna att skriva samma runtecken i följd efter varandra i skriftspråk, eftersom att upprepa runor var en trolldomsföreteelse som användes för att släppa fram kraften i det symbolvärde tecknet också hade. Därför skilde forntidens människor tydligt på runor som bokstäver och runor som magiska symboler, trots att de är utseendemässigt identiska. Denna särskiljning vidmakthölls under drygt tusen år fram till 1200-talet, då det latinska skriftbruket påverkade runskriften att acceptera dubbelstavning.

De äldsta bevarade runinskrifterna kan tidfästas till 100-talets mitt. För att avgöra om tecknen har ett äldre ursprung än så, behövs arkeologiska nyfynd eller säkrare dateringsmöjligheter. Våra yngsta inskrifter

11

12

r u n o r – m ä s ta r e n s h a n d b o k

med historiskt äkta runor härstammar från 1500-­talet, som också var runforskningens pionjärårhundrade.

Dessutom användes runsymboler som dags- och tidsmarkörer i de svenska kalenderstavarna, det vill säga allmogens populäraste almanackor, fram till 1700-­talet.

Några tecken brukades även i lokalt isolerade bokstavs­ alfabet, främst i Älvdalen, under slutet av 1800-talet.

Geografiskt sett är Skandinavien runornas hemvist; de flesta av inskriptionerna finner vi i Sverige, Norge och Danmark samt på Island. Det finns även gotiska och anglofrisiska runlämningar, något som visar att hela den germansktalande språkstammens olika folkslag nyttjade runtecken under någon tidsepok. På kontinenten användes dock runor i mindre utsträckning, vilket de fåtaliga och tidsmässigt begränsade runfynden från det området röjer. Skandinavien är det enda område som har haft en kontinuitet i runbruket och därför är den här handboken inriktad på att följa den inhemska utvecklingen.

Runornas språk Den nordiska munarten, det vill säga sättet att tala, är förhållandevis homogen i de historiska runinskriptionerna. Det visar att hela det skandinaviska fastlandet hade en likartad kultur från hedenhös fram till högmedeltiden, åtminstone i språkligt hänseende. Därmed

inledning

kan vi använda runtexter med stor geografisk spridning i den här bokens runläror och studera dem som om de kom från ett gemensamt område, förutsatt att de tillhör samma tidsepok.

Det bör dock poängteras att alla bokstavssystem, oavsett ursprung och kulturellt stadium, är intimt förknippade med språket de återger i skrift och runorna skiljer sig inte i detta hänseende. De urnordiska runtecknen uttrycker alltså det talade samtida språket under den urnordiska epoken, precis som de vikingatida och medeltida runorna återger tungomålet från sina respektive tidsepoker.

Runläsning Bokens huvudmål är att du skall bemästra runor i tal och skrift, oavsett från vilken period de härstammar. De två metoder som utgör stommen i lärdomsprocessen är så kallad grafisk identifiering och ljudmässig uttydning, det vill säga att lära sig känna igen runor på utseendet och att lära sig uttala dem. För att underlätta inlärningen kommer därför samtliga runtexter att translittereras i spärrad fetstil med vanliga bokstäver. Detta är en allmän runologisk procedur som gynnar vidare studier i ämnet.

Att läsa runtexter med latinska bokstäver hör nybörjarstadiet till och är en förträfflig hjälpreda inledningsvis, men undvik att göra det till en vana i din runlärdom.

13

14

r u n o r – m ä s ta r e n s h a n d b o k

Fokus skall i stället ligga på att tyda själva runtecknen.

Teckna gärna av så många exempel som möjligt, jämför varje teckning med originalet och analysera kritiskt om den överensstämmer i alla detaljer eller om din noggrannhet behöver förbättras. Det är först då du ihärdigt övar dig med olika inskrifter som exempel, som runfärdigheten inträder på riktigt och därför har vi i boken denna pedagogik som ledstjärna. Studera runornas uppbyggnad tills du kan identifiera deras egenheter och variationsmöjligheter. Grundpelaren kallas ”huvudstav”, medan ”bistavarna” är dess kännetecken. I äldre tider kunde huvudstavarna vara upprätta eller vinklade, men från vikingatiden och framåt var de endast lodräta.

Bistavarna är sneda eller böjda streck som utgår från huvudstaven, men kan i sällsynta fall sakna grundpelare. Äkta visdom Det finns många metoder att mäta kunskap, men den bästa måttstocken är trots allt hur praktiskt användbara förmågorna är. Oavsett vilken infallsvinkel runlärdomen än må ha, utgår den alltid ifrån en grundläggande förståelse för runtecknen som ljudhärmande symboler och hur dessa läten harmoniserar med språkbruket under den aktuella tidsepoken. Att lära sig grunderna är avgörande för att uppnå praktisk färdighet och djupare visdom om runor.

inledning

Historisk utveckling Under alla historiska epoker som runorna använts, har de präglats av en dynamisk utveckling. Flera runtecken har genomgått drastiska förändringar eller gått fullständigt ur bruk, medan andra tecken har behållit både utseende och ljudvärde under samtliga tids­ perioder. Märkligt nog inriktade sig den äldsta förändringen, den under senurnordisk tid, på att minimera antalet tecken. Reformen under den yngsta epoken, medeltiden, gick däremot i motsatt riktning och strävade efter maximering.

Detta innebär att mellanperioden, vikingatiden, har minst antal tecken i jämförelse med de övriga epokerna. I siffror är förhållandet 24–16–28 tecken för urnordisk tid, vikingatid och medeltid. Eftersom språkljuden var förhållandevis snarlika under samtliga tidsskeden men antalet runtecken ­ ­varierade, hade vikingatiden med minst antal runor också det mest intrikata stavningssystemet.

En jämförelse av tecknens utseende under olika epoker ger en överblick över runornas utvecklingsstadier. I detta sammanhang bör det nämnas att runorna i de olika runraderna hade sin speciella ordningsföljd som skiljer sig från andra alfabet. En sådan uppställning kallas ”futhark” eller rättare sagt ”fuþark” efter de sex inledande tecknen. Detta po-

15

16

r u n o r – m ä s ta r e n s h a n d b o k

pulära och numera vedertagna begrepp myntades i runologiska kretsar under 1800-talets andra hälft.

Urnordiska runor Det äldsta utvecklingsstadiet vi känner till hos runorna benämns ”urnordiskt”, för att skilja det från den senare och avsevärt modernare fornnordiska språkutvecklingen. Den ålderdomligaste runperioden sträcker sig från 100-talets slut till 400-talets inledning.

Detta var folkvandringstidens runor, som förmedlar de äldsta bevarade originalbudskapen från ett nord­ europeiskt tungomål och utgör grunden för all historisk källskriftsforskning inom den germanska språkstammen.

Utseendemässigt visar de urnordiska runtecknen en tydlig påverkan från dåtidens Medelhavsalfabet och framför allt de latinska versalerna. Emellertid avslöjar åtskilliga grafiska innovationer, samt den uppenbara motviljan att anamma romarrikets bokstäver, att de inhemska skrivtecknen var en manifestation för kulturell särart. I dess ålderdomligaste utformning förekom tre tecken, som var avsevärt mindre i storlek jämfört med de övriga, men uppnådde full längd i ett senare skede.

Därtill fanns några runor som redan på den tiden hade

inledning

gått ur bruk och endast återfinns i futhark­inskriptioner där hela runraden förmedlas, men saknas i vanlig text­ kommunikation. Betydelsen av dessa tidigt utsållade tecken är högst osäker, men de benämns ë-, p- samt ng-runor, eftersom detta är de motsvarande ljudvärdena i den anglosaxiska runraden.

17

18

r u n o r – m ä s ta r e n s h a n d b o k

Illustration 1: Urnordiska runor i futharkordning samt ljudvärden. Äldre varianter.

inledning

Vidare utveckling Förändringarna i runornas grafiska särdrag var ganska få under den urnordiska mellanepoken. Förutom att några runor sållades bort, utvecklades de kvarvarande mindre tecknen till full längd. Detta tidsskede varade från 400-talets mitt till början av 600-talet.

Illustration 2: Urnordiska runor i futharkordning samt ljudvärden. Mellanperiodens varianter.

19

20

r u n o r – m ä s ta r e n s h a n d b o k

Senurnordiska runor Det ålderdomliga skriftsystemet reformerades drastiskt under den följande senurnordiska perioden. Förutom de uppenbara utseendemässiga förändringarna kortades antalet användbara tecken ned till ett knappt tjugotal. Det var denna utveckling som senare ledde fram till de mer utseendemässigt homogena vikingatida runtecknen.

Den största förvandlingen kan följas i den gamla j-runan. Under den senurnordiska epoken försvann dess läte från de skandinaviska munarterna och därmed kunde tecknet få andra användningsområden.

Runan fortsatte användas men fick ett nytt ljudvärde och blev en A-runa (den skrivs så för att skilja den från a-runan). Dessutom omformades den utseendemässigt flera gånger innan det slutgiltiga resultatet uppnåddes. De olika mellanformerna blev sedermera till överblivna tecknen, som under vikingatiden användes som h- och s-runor.

Den senurnordiska epoken varade från 600-talets inledning till 700-talets första hälft, även om ett fåtal av de äldre runtecknen användes samtidigt med det reformerade vikingatida skrivsystemet ända in på 800-talet.

inledning

Illustration 3: Senurnordiska runor i futharkordning samt ljudv채rden. Yngre varianter.

21

22

r u n o r – m ä s ta r e n s h a n d b o k

Vikingatida runor I en snillrik reform utvecklades utseendet på de nordiska bokstäverna under vikingatiden enligt en enhetlig princip, vilken innebar att samtliga tecken började byggas med endast en lodrät huvudstav som bas.

Tidigare kunde runorna ha en eller två huvudstavar eller fullständigt sakna dem. En märklig detalj är att trots att runorna minskade drastiskt i antal, existerade ljudmässigt snarlika r- och R-runor respektive a- och ą-runor i denna futhark.

De reformerade vikingatida runtecknen var sexton till antalet och fanns i tre olika varianter, som utifrån tre huvudprinciper för hur de var uppbyggda benämns ”långkvist-”, ”kortkvist-” respektive ”stavlösa runor”.

Ett flertal runor kunde vardera stå för flera olika ljud, men stavningssystemet var alltid detsamma oavsett vilka varianter som nyttjades, förutsatt att de härstammade från samma tidsepok under vikingatiden.

Utgångspunkten för samtliga huvudgrupper utgjordes av långkvisttecknen, som dessutom uppvisade mest variation till utseendet. Tidsmässigt varade den ålderdomligaste vikingatida runperioden från 800-talets inledning till 900-talets slut.