9789173874465

HÉCTORTOBAR TOBAR HÉCTOR

DJUPT NERE I MÖRKRET Den sanna berättelsen om 33 män instängda i en gruva i Chile – och miraklet som räddade dem

Den sanna berättelsen om 33 män instängda i en gruva i Chile – och miraklet som räddade dem

Libris

Libris

DJUPT NERE I MÖRKRET

HÉCTOR TOBAR

DJUPT NERE I MÖRKRET Den sanna berättelsen om 33 män instängda i en gruva i Chile – och miraklet som räddade dem Översättning: Ingalill Bergensten

Libris förlag • Örebro

Copyright © 2014 Héctor Tobar Originalförlag: Farrar, Straus and Giroux, USA Svensk copyright © 2015 Libris förlag, Örebro Utgiven i samarbete med Ulf Töregård Agency Översättning: Ingalill Bergensten Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Sättning: Aina Larsson, Sättaren i Ängelholm Tryck: ScandBook, Falun 2015 ISBN: 978-91-7387-446-5 www.libris.se

Innehåll Städer i öknen

7

Del 1. UNDER FÖRTVIVLANS OCH DÅNETS BERG 1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

Företagets man 27 Slutet på allting 39 Middagsdags 56 Hungrig hela tiden 69 Röd flagg!

92 ”Vi har syndat” 107 Välsignad bland kvinnor 130 En fladdrande låga 152 Drömmarnas grotta 176

Del 2. ATT SKÅDA DJÄVULEN 10. Med ljudets hastighet 205 11. Ända till jul 216 12. Astronauter 233 13. Den självklara ledaren 258 14. Cowboys 271 15. Helgon, statyer, satan 287 16. Självständighetsdagen 296 17. Pånyttfödelse 310

5

Del 3. SÖDRA KORSETS STJÄRNOR 18. I en bättre värld 19. Det högsta tornet 20. Under jord igen 21. Under stjärnorna

333 339 350 364

Inuti gruvan – illustration

379

Tack 380

6

Prolog

Städer i öknen

S

an Joségruvan i Chile ligger inne i en rund, klippig, livlös öken som heter Atacama. Vinden håller sakta men säkert på att gröpa ur bergen och smula sönder dem till ett fint, orangegrått puder som rinner nerför bergssidorna och samlas i dyner och hålor. Himlen ovanför gruvan är azurblå och tom, och ingenting hindrar solen från att driva bort all fukt ur jorden. Vart tionde år ungefär sveper en storm in över öknen och fäller några enstaka regndroppar på egendomen San José. Dammet förvandlas då till en lerliknande välling som påminner om uthälld betong.

Ytterst få turister kommer till denna del av Atacamaöknen, men vetenskapsmannen Charles Darwin passerade faktiskt inte långt härifrån under sin resa runt jorden på forskningsfartyget HMS Beagle. Av lokalbefolkningen fick han höra osannolika his­ torier om hur regnen och jordbävningarna hörde ihop. Atacama­ öknens storlek och avsaknad av djurliv förvånade Darwin. I sin dagbok beskriver han öknen som ”en barriär långt värre än det vildaste hav”. Även i dag noterar fågelskådare som passerar den här delen av Chile att det finns mycket få flygfän i luften. Längst inne i öknen märks inget annat liv än gruvarbetare, mestadels män, men då 7

och då också kvinnor, som far fram och tillbaka i minibussar och bilar på väg till bergen där det utvinns guld, koppar och järn.

Rikedomarna av mineraler under de kala bergen drar till sig arbetare till Atacamas gruvor från den närbelägna staden Copiapó och från Chiles alla mer eller mindre avlägsna hörn. Juan Carlos Aguilar pendlar längst för att nå San José, mer än 160 mil. På kar­ tan ser Chile ut som en orm, och Aguilars arbetsresa för honom genom halva ormens kropp. Hans resa börjar i södra Chiles temp­ ererade regnskogar. I gruvan övervakar han ett team på tre män som reparerar hjullastare och den långarmade, insektsliknande borrmaskin som kallas ”jumbo”. Hans sjudagarsskift börjar på torsdagsmorgnarna. Men färden till jobbet startar han trettiosex timmar tidigare på tisdagskvällen från staden Los Lagos.

Inget jobb hemmavid är så välbetalt som kneget i öknen, så han placerar sin trötta, medelålders kropp i en Pullmanbuss och ser genom bussrutan skuggorna från björkskogen, eukalyptusod­ lingarna och bergsfloderna passera. Vädret matchar hans humör.

Himlen är molntäckt och regnet slår mot rutorna som det brukar göra då han ger sig av mot sitt arbete. Det regnar i genomsnitt 260 millimeter per år i den region av Chile där han har sitt hem på södra halvklotets 40:e breddgrad.

En av mekanikerna i förmannens tremannalag, Raúl Bustos åker till jobbet från hamnstaden Talcahuano, nära 37:e bredd­ graden. En tsunami drabbade Talcahuano fem månader tidi­ gare, utlöst av en jordbävning som mätte 8,8 på Richterskalan. I katastrofen dog mer än fem hundra människor, och staden blev översvämmad av havsvatten och hoppande fiskar. Flottbasen där Raúl tidigare jobbade blev svårt skadad. Bustos är en pappa som bryr sig mycket om sina två döttrar och han är en kärleksfull äkta man. Han äntrar en buss som ska ta honom norrut och reser sedan genom ett platt landskap fyllt av växthus, traktorer och åkrar som ligger i träda eller som det odlas på. Detta är Chiles 8

verkliga jordbruksbygder. Han passerar staden Chillán där en annan medlem i Aguilars manskap börjar sin resa norrut. Sedan kommer han till Talca där en lång och from jumbooperatör kliver på en annan buss.

Männen som arbetar inne i San Joségruvan är uppdelade i två skift, A och B. Båda skiften arbetar sju dagar i rad och alla de nu nämnda männen tillhör skift A. Skiften arbetar växelvis tolv­ timmars dag- och nattpass, vilket gör att gruvdriften kan hållas igång dygnet runt. Passen sträcker sig från åtta på morgonen till åtta på kvällen, och åtta på kvällen till åtta på morgonen därpå.

Pendlarna i skift A kommer så småningom till Santiago där en mängd höghus och upphöjda motorvägar är på väg att byggas.

För dem som kommer söderifrån är det tidig morgon då de drar in i den snabbväxande sydamerikanska huvudstaden. Siluetten av de närbelägna Anderna, som ger staden sin karaktär, syns säl­ lan på grund av smogen.

I stadens stora bussterminal i centrum av Santiago, inte långt från Chiles presidentpalats, är det fler män som kliver på bussar som ska ta dem till San Joségruvan. En av dem är Mario Sepúl­ veda, en hängiven far till två barn. Bland sina jobbarkompisar är han mest känd för att pressa sin hjullastare för hårt (och därmed tvinga mekanikerna att reparera den oupphörligt). Dessutom talar han för högt och för mycket och det är omöjligt att förutspå vad han ska ta sig för härnäst. På onsdagseftermiddagen börjar han sin 80 mil långa resa från Santiago till San José senare än han borde. Kanske kommer han inte att hinna till jobbet i tid. Bland jobbarkompisarna kallas Mario också ”Perri” vilket är en för­ kortning av ”Perrito” som i sin tur är diminutiv för perro, hund.

Om man frågar Mario varför han kallas Perri så kommer han att säga att det är för att han älskar hundar. Han äger själv två gatu­ hundar. Och dessutom skulle han säga ”jag har ett hundhjärta”.

Precis som en hund är Mario lojal. Men om man försöker skada 9

honom så ”biter” han. Tillsammans med sin fru Elvira har Mario två barn. Det första kom till vid ett passionerat möte: ”vi stod upp, lutade mot en stolpe”. Nu bor de i utkanten av Santiago och hans mest värdefulla ägodel är ett stort kylskåp. Marios favorit­ plats är det fyrkantiga bordet i vardagsrummet. Där äter han lite snabbt ett mål mat med Elvira, tonårsdottern Scarlette och sonen Francisco innan han påbörjar resan norrut.

När bussen lämnat centrala Santiago åker den genom ett antal förorter där det mest bor arbetare. Sedan följer bussarna med gruvarbetarna vägen genom dalgångar kantade av vingårdar och fruktodlingar med de snötäckta Anderna som fond. Det är augusti och här råder medelhavsklimat vilket innebär att utsikten blir mindre och mindre grön för varje breddgrad de passerar: 33°, 32°, 31°. Snart nog har de kommit in i den torra region som heter Norte Chico, eller Lilla Norr.

Gruvarbetare och andra äventyrare har färdats den här vägen sedan urminnes tider. Norr är Chiles ökengräns, landets Vilda västern. Diktatorn Augusto Pinochet tyckte att detta var en lämp­ lig plats att placera sina fiender på. Här uppe hölls minst tusen politiska fångar fängslade i baracker som tillhörde en övergiven salpetergruva. Fångarna å sin sida använde platsen till att studera astronomi på det gigantiska himlavalvet utan att störas av andra ljuskällor.

Chiles fackföreningsrörelse föddes uppe i norr i början av nit­ tonhundratalet. Det var gruvarbetare som arbetade i salpetergru­ vorna som startade den. Dessa sköts senare ner i en massaker i staden Iquique. I dagens demokratiska Chile röstar många i norr troget på vänstern.

Pinochet använde öknarna i Norte Grande till att begrava män och kvinnor som han mördat. Ännu fyrtio år efteråt händer det att släktingar till anhöriga som försvunnit hittar benrester i öknen.

När männen i skift A når till hamnstaden Coquimbo, 40 mil 10

från San Joségruvan, så tar de in på vägen som Charles Darwin följde 1835 under den chilenska delen av sin resa. Chile var då en ung stat, inte mer än 25 år gammal. Darwin hoppade av sitt skepp HMS Beagle för att göra observationer av landets geologi, flora och fauna. Hans lilla expedition tog sig fram med hjälp av fyra hästar och två mulor. Vägen mellan Coquimbo och Copiapó passerar Chiles äldsta gruvdistrikt och den brittiske naturveten­ skapsmannen mötte många gruvarbetare under sin långsamma färd.

I staden Los Hornos får männen i skift A en glimt av Stilla Havet då väg nummer 5, också känd som den panamerikanska landsvägen, passerar stranden. Den sena eftermiddagssolen kastar sina varma strålar på den stora vattenytan. Det är näs­ tan grymt att männen får denna sista vackra vy ut över oceanen innan de ska tillbringa det mesta av de kommande sju dagarna 600 meter under jord, i bergrum som knappt är så stora att deras maskiner kan tränga igenom dem. Då södra halvklotet har vin­ ter kommer de att endast att se solen korta stunder under dessa veckor; kanske ett par minuter på morgonen innan de går på sina skift och under lunchen.

Inte långt från Los Hornos såg Darwin en kulle som hade använts för gruvdrift och var ”genomborrad av hål som om den vore en stack för jättemyror”. Han fick reda på att de lokala gruv­ arbetarna stundtals tjänade bra med pengar, ”precis som sjömän som sänkt fiendeskepp”, men att de också var bra på att slösa bort sina pengar. De gruvarbetare Darwin mötte drack mycket och spenderade sina pengar i flygande fläng innan de återvände barskrapade till sin slitsamma tillvaro där de fick arbeta ”hårdare än lastdjur”.

Männen i skift A förväntar sig att inte att få ont om pengar under överskådlig framtid. Snarare är de välavlönade jämfört med de flesta nutida chilenska arbetare. Även de mest lågavlö­ 11

nade bland dem tjänar över tio tusen i månaden (och det är tre gånger så mycket som chilenare i allmänhet har i minimilön).

Och antagligen har de bonusar som inte är officiella som ger dem ännu mer i plånboken. Snarare än att slösa bort pengarna så använder de flesta dem till att bygga upp ett slags medelklasslivs­ stil. De har kreditkortsskulder, lån på sina hus, betalar underhåll till ex-fruar och skolavgifter för barnens högre utbildning. Några av männen i skift A är nykterister på grund av sin kyrkotillhörig­ het. Kvicksilvret Mario Sepúlveda är Jehovas vittne och dricker inte på grund av det.

Men de flesta unnar sig en droppe eller två efter arbetsdagens slut: Whiskey, öl och rött vin är favoritdryckerna. Några få dricker faktiskt mer än de borde. I Copiapó, sista stoppet på bussresan för sydlänningarna som pendlar tvärs över landet, dricker vanligen en av deras kollegor sig så full att han knappt kommer iväg till jobbet dagen därpå.

Att arbeta nere i gruvan är fysiskt hårt även i dagens Chile och det hårda arbetet kan fortfarande få männen att känna sig som ”lastdjur”. Dessutom lurar döden i gruvorna även nuförtiden, precis som den alltid gjort. När Darwin reste norrut så hamnade han i en begravningsceremoni för en gruvarbetare. Mannen bars till sin grav av fyra av sina arbetskamrater. Kistbärarna var märk­ ligt klädda, tyckte Darwin, i långa, mörka ullskjortor, läderför­ kläden och färgglada bälten. Gruvarbetare klär sig inte så längre, men under senare år har även männen vid San Joségruvan fått begrava arbetskamrater som dött under arbetet. De har varit med om att vänner har lemlästats av klippblock som plötsligt lossnat.

Det är en av de vanligaste orsakerna till olyckor i gruvbrytning på stora djup.

Raúl Bustos, mekanikern från hamnstaden Talcahuano, är rela­ tivt ny på jobbet i gruvan i San José. Men han har sett altaret som männen byggt under jord för att hedra offren för gruvdriften. Nu, 12

på bussen, har han på sig radbandet som han ska ta på sig även då arbetsdagen börjar.

Sista sträckan av bussresan går längs Atacamaöknens södra kant, en högplatå där Darwin fick anstränga sig för att hitta mat till sina djur. I Atacama, som troligen är världens äldsta och torraste öken, finns väderstationer som aldrig nåtts av en regn­ droppe. Från bussfönstret ser det ut som om Gud har bestämt sig för att ta bort alla träd och nästan alla buskar härifrån och bara lämna några få härdiga växter som utgör gulgröna fläckar i allt det blekbruna.

Vägkanten vaknar sakta till liv igen när bussen kör in i den bevattnade, spräckliga grönskan som finns längs Copiapóflo­ dens dalgång. Chilipeppar växer vilt i detta hörn av Chile och den börjar uppträda längs vägsidorna och släpper sina tunna löv till marken då bussen kommer till staden Copiapó. De sista fem hundra meterna av bussfärden åker männen förbi Copiapós gamla allmänna kyrkogård där flera generationer av gruvarbe­ tare ligger begravda. Bland dem pappan till en av männen i skift A. Han var pensionerad och drack ihjäl sig. Det är bara några dagar sedan han begravdes. Efter kyrkogården far bussen snabbt förbi ett område med trä- och plåtskjul, som är ett av stadens fatti­ gaste, och korsar sedan en liten bro som går över Copiapófloden.

De flesta av arbetarna vid gruvan bor i Copiapó, staden när­ mast gruvan. Många har jobbat länge i gruvan och är runt fyr­ tio-femtio år, några till och med sextio. Och de har många trev­ liga minnen från floden. Copiapófloden var nämligen bred och fin då de var pojkar och sprang i det svala, ankeldjupa vattnet.

Det växte klöver i pölarna där väg 5 korsar floden, vilket Darwin noterade i sin dagbok och påpekade att det doftade gott.

För en generation sedan började Copiapófloden att dö och i dag är den en kakifärgad anskrämlig rännil, fylld av skräp och små buskar. Det regnar mindre än tolv millimeter om året och det 13

är nu mer än tretton år sedan det flöt vatten i floden i samband med en stor storm.

När bussen kör in på bussterminalen så kliver pendlarna från skift A av och tar sina väskor. De åker sedan en kort tur tvärs över Copiapó med stadens taxi till ett av de två pensionat där de kommer att sova de kommande sju nätterna. Under de få timmar som återstår tills arbetsdagen börjar den 5 augusti vistas alla män i skift A, utom en, i Copiapó eller i någon av arbetarförorterna.

Geologin befann sig i sin linda då Darwin besökte Chile 1835: Under seglatsen till Sydamerika hade han läst en av de viktigaste texterna om denna nya vetenskap, Charles Lyells Geologins grunder. När Darwin slutligen nådde Chile blev han vittne till ett vul­ kanutbrott i Anderna och noterade också att det fanns snäckskal på marken ungefär femtio–hundra meter ovanför havsnivån. Han var också med om ett två minuter långt jordskalv då han slagit läger i en skog nära hamnen i Valdivia. Dessa erfarenheter och observationer fick Darwin att dra korrekta slutsatser om vad som hänt mer än hundra år innan teorin om att jordskorpan består av plattor som rör sig hade utformats. Han menade att marken han stod på gradvis trycktes uppåt av samma krafter som orsakade vulkanutbrotten. ”Vi kan tryggt slå fast att de krafter som sakta men säkert lyfter upp kontinenterna, och de krafter som i peri­ oder trycker upp vulkaniskt material från öppna mynningar är identiska”, skrev han.

I dag säger geologerna att Chile vilar på en ”ring av eld” eller en gigantisk ”söm” i jordens inre där bitar, stora som kontinen­ ter, av planetens jordskorpa möts. Nazcaplattan glider under den sydamerikanska plattan. Och ungefär som ett barn som knycklar ihop lakanen i sin säng och gör en hög av dem så lyfte Nazcaplattan upp Sydamerika och skapade de över 6 000 meter höga bergstopparna i Anderna, en process kallad bergsveckning.

14

Stenen inne i bergen norr om Copiapó föddes ur magma djupt inne i jordens inre och innehåller som ett nät av mineralfyndig­ heter. Detta ådernät skapades för mer än 140 miljoner år sedan, under reptilernas tid, ungefär 20 miljoner år efter att växter med blommor först uppträdde på jorden, men innan bina anlänt. Och 40 miljoner år innan den största av dinosaurierna, Argentinosaurus, strövade omkring på kontinenten. För mer än 100 miljoner år sedan, från slutet av juraperioden till början av paleogen, steg en mineralrik massa upp ur jordskorpan och trängde sig igenom sprickorna i Atacamas förkastningssystem. Till slut antog mas­ san fast form. Det bildades 200 meter höga pelare av mineralrikt berg, kända som ”vulkanrörsbreccia” och även tunna skikt av sammanhängande, mineralfyllda ådernät. Dessa djupliggande fyndigheter av bland annat kvarts och kopparkis löper genom kullarna från sydväst till nordost och bildar mönster på prospek­ törernas kartor som liknar avgränsningarna mellan de gigantiska kontinentalplattorna många mil bort, nere vid kusten.

I Copiapó börjar två av företagets minibussar, kallade liebres (harar), att plocka upp männen som tillhör skift A från de två pensionaten. Bussen stannar också på flera ställen i stadens arbe­ tarförorter. Det kör ett antal sådana bussar kors och tvärs genom Copiapó den här morgonen därför att staden befinner sig i en uppgångsperiod, den senaste i en rad upp- och nergångar under de gångna tre hundra åren i den här regionen.

En guldrusch som slog fel på 1700-talet följdes av en silver­ rusch tre år innan Darwin anlände. Vid slutet av 1800-talet hade silvret tagit slut men uppfinningen av nitratbaserade sprängme­ del ledde till en salpeterboom lägre norrut i Atacamaöknen. Chi­ lenska gruvarbetare bidrog med den nödvändigaste ingredien­ sen så att européerna skulle kunna föra krig och döda varandra i stort antal. Denna fyndighet ledde i sin tur till att Chile inva­ 15

derade sina nitratrika grannländer Bolivia och Peru. Man hade då Copiapó som bas för sina militära operationer. Men segern i Stillahavskrigen mot 1800-talets slut orsakade ännu en nedgång i Copiapós ekonomi när investerarnas pengar tog andra vägar och flödade in i Chiles nyligen vunna territorier i stället.

Efterfrågan världen över på koppar under 1900-talet ledde emellertid till en ny boom, och bygget av ett kopparsmältverk 1951. Ett antal asiatiska ”mirakel” vid 1900-talets slut gav upp­ hov till större efterfrågan på koppar och ledde till att skaran av gruvarbetare i Copiapó växte. Särskilt sedan Candelariagruvan, där man bröt koppar i dagbrott, öppnade 1994. Denna sista boom bidrog till att dränera och slutligen döda Copiapófloden därför att både den växande staden och moderna gruvbrytningsmeto­ der kräver enorma mängder vatten.

Tvåtusentalet inleddes med att guldpriset fyrdubblades (till runt 10 000 kronor per ounce, det vill säga cirka 28 gram). Och rekordhöga kopparpriser skickade männen ännu djupare ner i San Joségruvan och andra gruvor i Copiapóflodens dalgång.

Befolkningen i staden växte till 150 000 invånare och nya och högre hus växte upp, inklusive det femton våningar höga och lux­ uösa hyreshuset på Atacama Street. Copiapó fick sin första rekrea­ tionsanläggning, Antay Casino & Hotel, en byggnad vars moderna siluett innehåller en knallröd fezliknande kupol. De stigande mineralpriserna gav också männen som slet i San Joségruvan mer i fickan. Under senare år har männen i skift A omvandlat denna skänk från ovan till extra rum i sina hus eller stora fester, ofta för barn eller barnbarn. Ibland hålls dessa familjefester i El Pretil-par­ ken som har konstbevattnade gräsmattor och chilipepparträd och eukalyptusträd och ett litet zoo där man kan titta på lamadjur, ugglor och två gamla, smutsiga lejon i en lavendelfärgad bur.

När de gick av sitt sjudagarsskift senast deltog ungefär två dus­ sin av männen i skift A i ett after work-party hemma hos Víctor 16

Segovia, jumboföraren som gillar att dricka och lyssna på musik.

I en stor gryta sjöd bitar av biff, kyckling, griskött och fisk. Värden höll nämligen på att laga en gryta kallad cocimiento, en rätt som är själva sinnebilden av överflöd.

Några dagar senare, närmare bestämt den 5 augusti, planerade Víctors kusin, Darío Segovia, att ha en stor födelsedagsfest för sin lilla flicka. Men han sköt upp festen eftersom han sagt ja till att jobba över den dagen, en dag han egentligen skulle vara ledig.

Det var för mycket pengar för att han skulle avstå från dem, och han berättade därför för dotterns mamma och tillika hans sambo Jessica Chilla att man fick skjuta på festen. Jessica blev sur och vägrade att laga mat till honom kvällen den 4 augusti.

Men mot gryningen dagen därpå har paret blivit vänner igen.

Vid halv sjutiden kysser Darío Jessica och går ner för trappan som leder från hans vardagsrum till ytterdörren. Där stannar han och går sedan tillbaka upp för att hålla om kvinnan han älskar lite extra. Han omfamnar henne några sekunder, och den store, starke 48-årige mannen visar ömhet. Att krama henne är troligen hans sätt att säga förlåt, men det är också ett avsteg från deras vanliga rutiner. Och det gör att Jessica känner en lätt oro då Darío går ut genom dörren.

Luis Urzúa lämnar sin medelklassförort i Copiapó. Han är för­ man i skift A, och andra män som har hans position brukar van­ ligtvis åka i sina egna bilar till gruvan, men Urzúa åker med sin personal. Han kliver på bussen inte långt från en busshållplats där han faktiskt träffade sin fru, Carmen Berríos, tjugo år tidigare.

Urzúa kommer från en familj av gruvarbetare och började arbeta i gruvan redan som tonåring. Då han mötte Carmen hade han ett kvalificerat arbete ovan jord och skulle så småningom ta en examen som topograf.* * Topograf är en person som sysslar med terrängbeskrivning

17

Carmen är en smart kvinna med viss romantisk läggning som skriver poesi då andan faller på. Under åren som gått har den hårt arbetande Luis Urzúa varit hennes projekt: Bland annat har hon försökt få honom att tala tydligare, för han mumlar ofta och uttrycker sig som om han vore en fattig gruvjobbare, menar hon.

När han slutar arbeta vid åttatiden brukar hon ha middagen fär­ dig åt honom och när han kommer hem sätter de sig och äter till­ sammans med sina två vuxna barn som båda är på väg att skaffa sig högre utbildning.

Ute har en tjock morgondimma sänkt sig över den mörklagda staden. På en plats där det nästan aldrig regnar så svävar vat­ tenångan i luften och syns under gatlyktorna och ger sig sedan uppför ravinerna som skär igenom staden. Dimma uppträder nästan dagligen i den här delen av Chile och den har fått ett eget namn – la camanchaca. Ibland är dimman så tjock att fordonen knappt kan färdas på vägarna som leder till gruvan och det gör att arbetet förskjuts tills dimman lättat. Men i dag är inte en sådan dag. I gathörnen i olika delar av Copiapó står män och lyssnar efter ljudet som hörs genom dimman innan bussen syns.

Varje medlem av skift A beger sig den här morgonen till San Joségruvan för en kvinna eller flera kvinnors skull – en fru, en flickvän, en mor, en dotter. Jimmy Sanchez, som är arton år och egentligen inte får arbeta i gruvan (man måste vara tjugoett), har en flickvän som är gravid. En komplikation som fått hans släk­ tingar att bönfalla ledningen för gruvan om att ge honom ett jobb.

I stadsdelen som uppkallats efter Arturo Prat, en krigshjälte i Stillahavskriget, så har den kortväxte och stilige Alex Vega just tagit farväl av sin fru, som heter Jessica även hon. Hon vägrar att kyssa honom innan han går för hon är arg på honom. Fast hon har snart glömt varför.

En knapp kilometer därifrån, i en stadsdel som fått sitt namn efter påven Johannes Paulus II, lämnar Yonni Barrios sin flickväns 18

hem. Hans uppgift i arbetslaget är att förstärka gruvans inre för­ bindelseleder. Trots sin kulmage och sina ärrade kinder är han en riktig casanova som bor med sin senaste flickvän om de är sams. Annars bor han med sin fru. Behändigt nog för honom bor dessa två kvinnor bara ett kvarter ifrån varandra. Och när han går till bussen ser han porten till sin frus hem. Han tog ett lån för att kunna betala för den lilla närbutik som hon driver i sitt hem.

Detta lån är en av anledningarna till att han är uppe så tidigt denna dag (liksom utgifterna han hjälper sin flickvän att betala).

Nu lyssnar han efter bussen som ska ta honom till arbetet.

Det finns en hel del skrock kring kvinnor och gruvor som uttrycker den mansdominerade kulturens kluvenhet vad gäller både kvinnor och arbete under jord. En legend säger att berget självt är en kvinna, och att männen ”våldför sig på henne varje gång de stiger ner i henne”. Detta skulle då förklara varför berget så ofta försöker döda de män som har skurit upp gångar i hennes stenkropp.

Det finns också de som påstår att kvinnor som arbetar under jord för med sig otur (fastän alla vet att åtminstone en gruvarbe­ tare har en syster som arbetat i årtionden i sin egen lilla gruva). Det är mycket sällan som kvinnor kommer ner i San Josés bergrum. Åtskillnaden mellan kvinnornas värld i hemmet och i staden och det mansdominerade livet i gruvan i öknen är så stort att de flesta av fruarna och flickvännerna till männen i A-skiftet aldrig har varit ute vid San José, och de vet inte ens exakt var gruvan ligger.

När bussarna kommer tar de halvsovande männen plats inuti.

De puttrar igenom staden och dimman, förbi Atacamauniversi­ tetets senapsfärgade byggnader i norra änden av staden där en av männen i skift A har en dotter som studerar till civilingen­ jör. De når den panamerikanska landsvägen och kör norrut från Copiapó mot det som finns kvar av de gamla salpetergruvorna inne i Atacamaöknen.

19

San José ligger drygt fem mil utanför Copiapó, och den sista hållpunkten i landskapet innan gruvan är en stenig kulle alldeles utanför staden kallad ”Det brusande berget”. Darwin såg den här kullen, Cerro Bramador, och beskrev ljudet som kom ifrån den.

Numera jämförs ljudet oftast med ett latinamerikanskt instru­ ment som kallas regnpinne. En lokal sägen menar att ljudet kom­ mer från ett lejon som vaktar en guldskatt inuti berget. En annan sägen hävdar att detta är ljudet från en oupptäckt underjordisk flod. Den halvvetenskapliga förklaringen är att bergets fyndighe­ ter innehåller magnetisk järnmalm som växelvis drar till sig eller stöter bort gruskorn, och det är det som ger upphov till ljudet.

Darwin följde den här vägen förbi det brusande berget till en närbelägen hamn där HMS Beagle låg och väntade på honom.

Sedan seglade han till Galapagosöarna, där han gjorde de fågelob­ servationer som skulle leda till teorin om det naturliga urvalet.

Men männen i skift A åker till höger alldeles bortom berget och tar av från panamerikanska landsvägen och kör norrut inuti landet på en smal väg täckt av halvtrasig asfalt. De första kilometrarna löper vägen i en lång rak linje tvärs över en ful, gråbrun slätt som är täckt av sönderbrutna stenblock och vindpinade växter.

Bussarna passerar avtagsvägen till Cerro Imán, eller Magnet­ kullen, där det finns en järnmalmsgruva. Vägen blir kurvigare då den går in i en smal dalgång som är omgiven av kala, klippiga kullar. Kullarna reser sig som rödaktiga öar i ett mullvadsfärgat hav av sand. Och små buskar som liknar sjöborrar klänger sig fast längs vägkanterna.

Den som åker in i detta landskap i dag ser samma obevekliga tomhet som Darwin noterade: Där finns inga djur som vandrar eller skuttar omkring, inga bensinmackar eller affärer eller något enda tecken på mänsklig närvaro. Bergen övergår sedan i kastanje­ brunt och orange och landskapet liknar fotografier som tagits av ytan på Mars.

20

Slutligen kör bussarna in i ännu en dal och når den blåa väg­ skylt som visar avtagsvägen mot Compañia Minera San Esteban Primera S.A och dess två tvillinggruvor San Antonio samt San José. Härifrån får männen inuti bussarna en glimt av gruvans delvis trasiga och vindpinade hus av trä, tenn och stål som ser så tragiskt ensamma ut i detta underliga landskap. När bussen åkt en bit längre upp ser gruvarbetarna de välkända byggnaderna längs bergssidan: Administrationsbyggnaderna, omklädnings­ rummen med duscharna, cafeteriorna. Männen vet att gruvan är som ett isberg. Det som syns ovan jord är bara en jätteliten del av allt som finns under ytan.

Under jord brer gruvan ut sig i vägar som leder till enorma tomma områden som karvats ut med hjälp av sprängmedel och maskiner, hela tiden korsade av nya gruvgångar som skapats av människohänder. Denna underjordiska stad har olika typer av väderlek med temperaturer som stiger och sjunker och vindför­ hållanden som ändrar sig under dagens lopp.

Vägarna har skyltar som visar vem som har företräde. Flera generationer av gruvmätare har planerat och ritat ut hur vägarna ska breda ut sig. Huvudvägen, som alla sidovägar mynnar ut i, leder upp till ytan kallas La Rampa, rampen. San Joségruvan arbetar sig neråt i form av en spiral och är nästan lika djup i meter mätt som den högsta byggnaden på jorden. Rampens sträckning är ungefär åtta kilometer från ytan räknat och ner till gruvans djupaste del.

San Joségruvan grundades 1889 och vilar på toppen av mine­ ralfyndigheter som har formen av två parallella remsor av mju­ kare berg som ligger inbäddade i en mycket hårdare, granitlik­ nande bergart som kallas diorit.

En gammal träbyggnad längs bergssidan markerar platsen där malmen nästan nådde upp till jordytan. En gång i tiden fung­ erade husets vinsch och då tog den upp både gruvarbetare och 21

malm ur gruvan. Men den har inte använts på åratal och liknar nu mest som en kvarleva från en gammal Västernfilm.

Ungefär 121 år efter att San Joségruvan öppnades, 609 meter under den gamla byggnaden, så förbereder nattskiftet sig under de tidiga morgontimmarna för att avsluta sitt arbete. Män som är täckta av grått stendamm och indränkta i svett börjar samlas i ett av gruvrummen långt nere på en plats som ser ut som en under­ jordisk busshållplats. Där väntar de på transportvagnen som ska ta med dem på en fyrtiofemminuters resa upp mot ytan.

Under sitt tolvtimmarsskift har männen lagt märke till ett avlägset, klagande ljud. Tonvis med klippblock har fallit ner i bortglömda bergrum. Ljudet och vibrationerna som dessa laviner orsakar transporteras genom berget på samma sätt som ljudvå­ gorna av ett blixtnedslag förflyttar sig genom luften och marken.

Gruvan gråter, säger männen till varandra. Denna dånande kla­ govisa är inte ovanlig, men den brukar inte höras fullt så ofta. För männen inuti gruvan blir det som att höra en storm växa till sig på avstånd. Tack och lov är deras skift snart slut. Några av dem kommer att säga till A-skiftets män att gruvan har gråtit mycket, men det är inte sannolikt att San José kommer att stänga för det.

Männen som arbetar i gruvan har hört dessa stormar växa till sig många gånger. Åskdånet brukar alltid avta och till slut återgår berget till sitt vanliga stabila och tysta tillstånd.

Då männen i skift A når gruvområdet passerar de en vaktkur och sedan ingången till rampen, en tunnel som man sprängde ur det hårda dioritberget för mer än tio år sedan. Gruvmynningen är fem meter bred och fem meter hög. Och de yttersta kanterna lik­ nar huggtänder av sten. Transportvagnen fylld av män och malm kommer nu ut ur denna mynning för nu är dessa mäns arbetspass slut. De har flyttat på några hundra ton av mineralrika klippblock med nagelstora bitar av kopparsulfid som glimmar som Art nou­ 22

veu-tavlornas marmorerade pasteller: vinrött, skogsgrönt, kas­ tanjebrunt. Och med mässingsgula, fyrhörniga kopparkristaller som kallas kalkopyrit eller kopparkis.

När man bearbetar den krossade malmen ger varje ton upp till 1,1 kilo koppar (vilket är värt mellan 1000–1500 kronor) och cirka 28 gram guld (vilket är värt flera tusen kronor). Guldet är osynligt, fastän många av de äldre i A-skiftet har hört sina fäder säga att man känna smaken av guld i det här berget.

Männen i A-skiftet köar för att komma in i omklädningsrum­ men som är lika trånga som på ett gammalt skepp. De tar på sig overaller, sätter nyladdade batteripaket i bältena och fäster ­lampor på sina blå, gula och röda hjälmar. Luis Urzúa sätter på sig en vit hjälm som visar att han är arbetsledare. Han fäster också en syrgastub, stor som en handflata, på bältet han bär om midjan.

Urzúa är relativt nyanställd vid San Joségruvan, och en lättsam chef. Han känner ännu inte sitt manskap så väl som han skulle vilja, delvis därför att arbetslaget växlar för varje dag. I dag är det en man som ska ansluta sig till A-skiftet och arbeta under jord för första gången. Och när Urzúa går in i gruvan lägger han märke till att en av de cirka två dussin män som förväntas jobba under honom i dag inte har tagit sig till jobbet.

Mario Sepúlveda som rest hela långa vägen från Santiago har nämligen kommit för sent till Copiapó för att hinna med minibus­ sarna till gruvan. Han står i ett gathörn i staden och tänker att det kanske är lika bra. Förra gången Mario var i Copiapó pratade han med en vän som driver en mindre gruva. Vännen visste mycket väl att San Joségruvan har ständiga ekonomiska och organisato­ riska problem och erbjöd Sepúlveda ett jobb.

Nu är klockan 09:00 och dagskiftet vid San José började jobba för en timma sedan. Sepúlveda tänker att om han har tur så kom­ mer han att få sparken för att han inte dök upp i dag och då blir 23

det lättare för vännen att anställa honom vid den andra gruvan.

Allt detta rinner igenom huvudet på honom då en minibuss­ chaufför åker förbi och får syn på honom. ”Perri” ropar chauffören genom bussfönstret och använder Sepúlvedas smeknamn. ”Har du missat bussen? Jag ska ut igen, så du kan få åka med mig. Hoppa in.”

Mannen med ett hundhjärta anländer till gruvan runt halv tio, mer än nittio minuter försenad. Dimman har lättat och Sepúlveda står i ökensolskenet några sekunder innan han får skjuts ner i gruvan till sin arbetsplats.

24

Del I

UNDER FÖRTVIVLANS OCH DÅNETS BERG

Systern ringer upp sin man: ”Det var ett ras i gruvan klockan två i eftermiddags och pojkarna är levande begravda”, säger han på telefon. ”Det finns ingen möjlighet för dem att ta sig ut.”

33 gruvarbetare blev fast under jord när San Joségruvan i Chile rasade 2010. De blev levande begravda 700 meter ner. Familjerna vid Hoppets läger, liksom mer än 1 miljard människor över hela världen, följde under 69 dagar deras öde och den dramatiska och komplicerade räddningsaktionen.

Journalisten och Pulitzerprisvinnaren Héctor Tobar berättar här den osannolika historien om en av världens mest omtalade gruvolyckor.

Vi kommer nära Mario, Luis, Alex och alla de andra där nere i mörkret. Vi får ta del av sammanhållningen, men också konflikterna, svälten och de starka känslorna under de första sjutton dagarna då ingen ovan jord visste var de fanns, liksom den efterföljande tid då männen började få kontakt med yttervärlden.

Hela tiden visste de att nya gruvras när som helst kunde begrava dem för alltid.

Som genom ett mirakel räddades alla de 33 männen. Men de 69 mar­dröms­lika dagarna i gruvan förändrade deras liv för alltid.

www.libris.se