b i l da f ö r l ag
Klas-Rune Johansson
Skärgårdens växter och djur
Till Maja och Matilda
Författare Klas-Rune Johansson Redaktör Inger Ardizzone Grafisk form Åsa Wärn Björling Foto Klas-Rune Johansson/N utom: Bisam sid. 15 och Dalripa sid. 67 Torbjörn Lilja/Naturfotograferna, Hasselsnok sid. 28 Claes Andrén/Naturfotograferna, Pilgrimsfalk (flyktbild) sid. 66 Peter Lindberg/Naturfotograferna, Pilgrimsfalk (sittande) sid. 66 Sture Orrhult. Författarporträtt omslagets baksida Roine Karlsson. Utterbilden sid. 14 är tagen i djurpark av Klas-Rune Johansson/N. Karta Ateljé Hunting Flower Bilda Förlag, Box 42053, 126 13 Stockholm Tel 08-709 04 00 e-post kundtjanst@bildaforlag.se www.bildaforlag.se © 2010 Klas-Rune Johansson och Bilda Förlag Tryck Exakta, Hässleholm 2010 isbn 978-91-574-8071-2
Innehåll Däggdjur
8
Grod- och kräldjur 20 Insekter och smådjur 29 Fåglar 41 Växter 105 Register 220
HA
VET
A
N
T
E
N
IS
A
T
L
Norrbotten
Torneå
Luleå
S V E R IG E
ÅLAND S
Stockholm Södermanland Östergötland
Bohuslän Göteborg
Gotland Småland
OR N
Öland
Köpenhamn
Skåne Malmö
Fin
ska
vik
en
T
Blekinge
DANM AR K
å rd s h a v e t kärg
E
Kalmar
Åbo Helsingfors
S
DSJÖN
Katte -Halland ga tt
n ke
nis Gävle
R S J Ö N
Skagerack
Bot t e nhave t
Uppland
Oslo
Vasa
Bott
Hälsingland
Gästrikland
ka
Ångermanland
Medelpad Sundsvall
FIN LA N D
vi
Umeå
NO R GE
Bottenvi k e n
Västerbotten
Ö
Havsområden i Skandinavien Skärgårdsområden
Förord Det råder idag brist på enkla handböcker som handlar om växter och djur i våra skärgårdar och kustmiljöer, böcker som är anpassade till en naturintresserad allmänhet – båtfolk, paddlare, strandvandrare, fast- och fritidsboende med flera. Därför känns det angeläget att ge ut en ny bok i ämnet – en innehållsrik handbok Boken är upplagd som en artbok, för att man lätt ska kunna lära sig känna igen det man ser i luften, på havet och på land; på kobbar och skär, på havsstränder, på ängar och backar, i rishedar och myrar, i gölar och hällkar. Däremot är inte det rent marina växt- och djurlivet med, det som finns i havet – det ämnet utgör underlag för en helt egen bok. Texten är inte bara artbeskrivande – mestadels är bilderna tillräckligt bra för artbestämning – utan texten är kompletterad med en del biologiska fakta som beteende, kulturhistoria och liknande för att bli mer intressant och läsbar. Djuren som behandlas är i första hand de bofasta med hemort i skärgårdarna, men även en del mer tillfälliga gäster tas upp, som till exempel fåglar som flyger över och
förbi men som tidvis utgör typiska inslag i djurlivet, som alfågeln. Av växterna har jag koncentrerat mig på blomväxter, men också tagit med några typiska och påtagliga gräs och halvgräs. För de visserligen rikligt förekommande men för synen mer obetydliga smågräsen, starrarna, tågväxterna med flera, vilka tillhör det botaniska finliret, hänvisas till mer kompletta floraböcker. Några få, i landskapet väl synliga lavar och alger, tas också upp. Det geografiska området utgörs av hela vår kust, från västkusten till ostkusten ända längst upp i Bottenviken i norr. Vad gäller namnen på havsområdena i Östersjöbäckenet råder ofta namnförbistring. Med Östersjön avses här havsområdet upp till Ålands hav, därefter vidtar Bottniska viken, som delas in i Bottenhavet och Bottenviken, se kartan här intill. Boken är naturligtvis användbar även i Finlands skärgårdar och kusttrakter och i Norge, särskilt vid sydkusten. Min förhoppning är att boken ska väcka intresse och sprida kunskap om naturen, så att vistelserna i våra härliga och unika skärgårdar blir mer givande och njutbara. Klas-Rune Johansson
Knubbsäl Phoca vitulina Längd hane 1,8 m hona 1,6 m, vikt hane 150 kg hona 125 kg Liknar gråsäl men är mindre, har kortare nos med en tydlig grop mot pannan, vilket gör den »uppnäst« (liksom vikarsälen). Pälsen är oftast sammanflytande småfläckig med bruna eller svartaktiga fläckar. Lever i flockar som håller till vid låga skär eller sandrevlar. Kan dyka till 100 meters djup och vara under vattenytan minst 15 minuter; uppmätt simhastighet 35 km/tim. Jagar fisk med dagsbehov ca 5 kg. Tycks vara ganska stationär, ungsälar ger sig dock gärna ut på långa vandringar. Honan föder sin unge på högsommaren (månadsskiftet juni-juli) på låga strandklippor eller sandstränder. Den 10-15 kg tunga kuten föds med vuxenpäls och kan simma direkt. Diar 4-5 veckor. Flockarna samlar sig se-
dan på invanda platser för att ömsa päls; särskilt i september ser man då stora ansamlingar (100-tals djur) på skären i Kosterarkipelagen, ute på Väderöarna och utanför Onsalahalvön. De är ganska tystlåtna och kan vara tämligen orädda av sig. Knubbsälen är västkustens säl, i Östersjön finns den bara sparsamt upp till Kalmarsund. Vid Ottenby på Ölands sydspets, har ett hundratal knubbsälar (och en del gråsälar) börjat hålla till på senare år och är där mycket lätta att se och studera. 1988 drabbades västkusten av »säldöden«, ett virus (valpsjuka) som slog ut ca 60 % av sälarna, men stammen har sedan återhämtat sig. Finns idag ca 15 000 i hela Skagerack och Kattegatt.
däggdjur
9
Mink Mustela vison Längd 30-45 cm + svans 15-20 cm, vikt 0,4-1,8 kg (hanen störst) Infördes från Nordamerika till Europas pälsfarmer (till Sverige i mitten av 1920-talet), varifrån den rymt eller släppts och sedan förvildats. Anpassningsbar. Allmän idag, särskilt vid havskuster ända ut i ytterskärgårdar. Pälsen är glänsande brun (kan vara nästan svart till ljusbrun), ofta med vit underläppsfläck. Rör sig smidigt utmed stränderna med hoppande språng eller ålar sig fram bland block, stenar och grästuvor, simmar och dyker också skickligt i jakt på framför allt fisk; äter även kräftor, fåglar och fågelungar, grodor, ägg, smådäggdjur, as och avfall. Förmågan som fågeljägare gör att den ses som en verklig marodör, den ställer till med stora problem särskilt för de kolonihäckande alkorna (tordmule, sillgrissla, tobisgrissla) i 16 d ä g g d j u r
deras blockmarker, klipphyllor och skrevor. Jagas därför hårt, bl.a. med fällor. Nattligt rovdjur, men kan också visa upp sig dagtid och vara synnerligen orädd om den får vara ifred; ofta för den dock en ganska obemärkt tillvaro. Boet har de oftast i håligheter bland block och stenar nära stranden. Spillningen är mörk, vriden, ca 5-10 mm grov med slutänden tillspetsat avsnörpt och innehåller ofta mycket fiskben och fjäll; luktar vanligen fränt. Parningstid februari-mars och ungarna föds i maj-juni. Blir 8-10 år. Saknar (förutom människan) naturliga fiender, inte ens berguven tycks ha lärt sig att fånga den. På vintern ser man ofta deras spårstämplar utmed stränderna, hur spåren försvinner vid vakar och andra öppningar i isen.
Vanlig padda Bufo bufo 5-12 cm (honan störst) Massiv och klumpig, med korta ben som gör att den på land hellre går än hoppar. Hud brunaktig, vårtig. I april-maj samlas samtidigt traktens paddor till sina invanda lekvatten, i diken, träsk, dammar, sjövikar; på kobbar och skär i sötvattengölar men också i hällkar och till och med bland tången i havslaguner. Leken pågår dygnet runt för helt öppen ridå. Hanarnas upprepade kväkningar »rråp…rråp…rråp…« hörs tydligt från gölarna. De söker honor för »parning«; en stor hona kan bli omgiven av många fastklamrande hanar så att det uppstår som stora klumpar i vattnet. Under själva leken klamrar sig hanen fast på honans rygg med frambenen stadigt inkörda i hennes armhålor. Ur honans kloak löper långa romsträngar som hon simmande snor in bland växter, medan hanen samtidigt sprutar ut och befruktar äggen med sin sperma. När äggen kläcks fylls lekgö-
larna med små mörka, svansförsedda larver i massor. Under 2-3 månader växer de till ca 3 cm, genomgår metamorfos och ombildas till ca 1 cm stora paddungar utan svans men med fyra ben. Efter leken lämnar de vuxna paddorna vattenlivet och blir landlevande skymnings- och nattdjur med särskilda näringsrevir. I skärgårdarna kan det då i kvällningen (och vid regnväder) börja krylla av paddor på hällar, kring bodar och bryggor, när de från sina bohålor ger sig ut på jakt efter allehanda småkryp (maskar, larver, myror, spindlar, skalbaggar m.m.) som pricksäkert fångas med den långa klibbiga tungan. Paddorna själva är lättfångade byten för många djur (kråka, skata, häger, vråkar, hermelin m. fl.), men huden är giftig och blir ofta kvar på slaktplatsen; dock slukar snoken dem hela. Övervintrar på land i håligheter, men också i vatten. Allmän, ofta riklig på utskären. grod- ocH Kräldjur
21
Vanlig groda Rana temporaria 6-9 cm En typisk s.k. brungroda, till skillnad mot paddorna med glatt hud och långa, spänstiga bakben; kan hoppa långt. Färgen är mycket variabel, mest brun i olika nyanser men också grön-, gul-, eller rent av rödaktig. Undersidan är ljus med (till skillnad mot åkergrodan) mörk marmorering eller prickar. I lekdräkt har hanen blåaktig strupe. Inleder leken redan i början av april, ofta i strandkanten medan isen fortfarande ligger kvar längre ut, och pågår någon månad. Leker i vattensamlingar som dammar, diken, sjöstränder, på utskären i gölar och småpölar som kan vara svagt påverkade av saltvatten. Samlas ofta i stora skaror; vattnet kan nästan tyckas koka när hanarna söker honor att attackera och för att försöka klamra sig fast på deras rygg. Hanens spelläte är ett knorrande »knorrrv… knorrrv… knorrrv…«, som ljudet av knarrande läder; det kan i gynnsamt vä-
der höras långt om många hanar stämmer upp i gemensam kör. Rommen läggs klumpvis och romkornens gelehölje sväller så att klumparna blir stora och ofta flyter upp mot ytan. Äggen kläcks efter ca 3 veckor till svansförsedda larver. Efter ca 2 månader är larven ca 4,5 cm och genomgår metamorfos till en ca 1 cm svanslös groda med fyra ben och som sedan övervintrar; könsmogen efter 2-4 år. Efter leken blir de vuxna landlevande och nattaktiva, men särskilt vid fuktigt väder rör de sig även dagtid. Äter insekter och andra småkryp. Börjar söka övervintringsplats i oktober, i hålor i marken eller gräver ner sig för vintervila. Allmän; saknas dock i östra Blekinge och sydöstra Småland och på Öland-Gotland. Trivs i lövdominerade blandskogar, som det finns så gott om i skärgårdarna.
grod- ocH Kräldjur
23
Snok Natrix natrix 70-110 (130) cm (honan störst) Lång och slank, med stjärten jämnt avsmalnande som en pisksnärt. Kan röra sig snabbt, rinner liksom fram över hällar och bland gräs. Färgen varierar mellan grå-brun-grönaktig, med två typiska gula fläckar i nacken. Helsvarta exemplar är dock inte ovanliga, vilka skiljs från svarta huggormar bl.a. på ögats runda, »snälla« pupill (syns på över en meters håll). Kommer fram från de frostfria, djupt liggande övervintringshålorna tidigt på våren (slutet mars-början april, maj i norr). Parningstid i maj-början av juni, då man kan se stora ansamlingar som riktiga »ormgropar«. De 10-30 äggen läggs i juni-juli på varma ställen, ofta i förmultningsmaterial som alstrar värme som gödselstackar, komposthögar, i skärgården gärna i vassbäddar
och tångvallar. Äggen är 20-25 mm med mjukt segt skal; de kläcks efter några månader och ungarna som kryper ut är knappt 2 dm långa. Dagaktiv. Skrämd ringlar den i regel undan direkt, men kan gå i försvar och väsande försöka skrämmas med anfallsrörelser; hugger dock ytterst sällan och är inte giftig. Kan vid fara lägga sig med buken i vädret och öppet gap och spela död. Lever i anslutning till vatten och fuktiga miljöer, simmar och dyker mycket bra. Jagar grodor, paddor, fiskar, sorkar m.m., byten som fångas med munnen och sväljs levande. Förekommer allmänt mest i inre delar av skärgårdar, men finns även på större, ofta befolkade utskär både på ost- och västkusten, även allra längst ute i havsbandet. grod- ocH Kräldjur
27
Apollofjäril Parnassius apollo 7-9 cm Känns igen på storleken (en av våra största dagfjärilar), de vita svartfläckiga vingarna, och särskilt bakvingarnas mycket dekorativa, delvis röda ögonfläckar. Flyger i juli-augusti, en något fumlig flykt omväxlande med eleganta glidningar, ofta över öppna hällmarker. Söker föda i blommor, gärna tistlar. Hotad kan den frambringa prasslande ljud genom att gnida bakbenen mot bakvingarna. Larven lever på vit
fetknopp eller kärleksört. Från att tidigare ha varit ganska vanlig i Östersjöområdet, har den sedan 1950-talet minskat drastiskt och återfinns idag framför allt på kalköar i Stockholms södra skärgård (Nämdötrakten) och med en särskild ras på Gotland. Finns lokalt även på västkusten i trakten av Orust. Övervintrar vanligen med äggen.
Mnemosynefjäril Parnassius mnemosyne 6-7 cm Vit med några svarta fläckar och med typiskt genomskinliga framvingekanter. Flyger vid midsommartid, i regel bara i starkt solsken. Äggen kläcks på våren och larven lever sedan endast på nunneört. Mnemosynefjärilen (kallas även svart apollo) är ännu mer hotad än sin större släkting. Finns idag på ostkusten på ett fåtal och mycket begränsade lokaler, vilka har karaktär av igenväxande ängs- och hagmarker, särskilt i Roslagens inre skärgårdsdelar. Förväxlas lätt med vanligt förekommande hagtornsfjäril och kålfjäril. iNSeKter ocH SMÅdjur
29
Makaonfjäril Papilio machaon 7-9 cm Stor och praktfull, rent tropiskt grann. Flyger i maj-juli, ibland en andra generation i augusti. Flykten är snabb, ofta svårobserverad högt uppe i luften, men fjärilen kommer ofta ner till blommor för att suga nektar. Förekommer sparsamt som enstaka individer; flera hanar kan dock samlas över landskapets högsta punkter dit honor kommer för parning, s.k. backkröning. Larven lever på flockblomstriga växter, bl.a. de i skärgården så vanliga kärrsilja, strätta och strandkvanne. Larven är som liten kamouflagefärgad och påminner om en fågellort, blir sedan stor och fet, en praktlarv vackert varningsfärgad (lär smaka illa) i grönt med rödfläckiga svarta band; vid oro kan den skjuta ut ett illaluktande, orangefärgat organ som den viftar med i försvarssyfte.
citronfjäril Gonepteryx rhamni 5-6 cm Hanen citrongul, honan mer grönvit. Övervintrar som fullbildad fjäril och visar sig flygande i den första värmande vårsolen, ofta medan snö fläckvis fortfarande ligger kvar; först hanarna, sedan honorna. Söker då föda i blommande sälg och andra vårblommor. Parningen sker vid denna tid. Larverna lever sedan på brakved och getapel, förpuppas i juli och den nya generationen fjärilar flyger i juli-augusti; ses då allmänt i blomstermarker, ända ute på utskären. Söker övervintringsplats på hösten, nerkrupen bland gräs och ris, i håligheter m.m. Vuxna exemplar kan bli mycket långlivade, från kläckning i juli till att vara ett mycket slitet, övervintrat exemplar i juni året därpå. 30 i N S e K t e r o c H S M Å d j u r
Brunsprötad skymningssvärmare Celerio galii Larv 6-7 cm Typisk svärmarlarv, stor och grov med stjärtspröt; arttypiskt är en rad gula fläckar på sidorna, medan grundfärgen varierar från ljusgrön till nästan svart. Larven betar mest på gulmåra, men i skärgården också på bl.a. mjölkört. Är den kanske vanligaste »praktlarven« i skärgården. Själva fjärilen flyger i maj-augusti och besöker med förkärlek blommande syren och kaprifol, och förekommer därför gärna kring fyrplatser och annan bebyggelse där larven sedan också återfinns.
trollsländor Aeschna spp., Libellula, m. fl. Vingbredd 7-10 cm Stora och kraftiga, oftast färggranna, med de genomskinliga vingarna sträckta rakt ut även i vila. Lever som rovdjur och fångar bytena (t.ex. flugor, myggor, fjärilar) i luften. Skickliga flygare; kan stå stilla i luften, göra plötsliga kast än hit, än dit, och till och med flyga baklänges. Hanar och honor ofta olika. Hanarna kan hålla revir som avpatrulleras i jakt på föda men också honor för parning. Hanen attackerar honan i luften och bildar det ringformade s.k. parningshjulet; hanen griper tag om honans nacke med bakkroppens spets och honan för sedan fram sin bakkropp till hanens parningsorgan på mellankroppen så att de tillsammans bildar som en ring, varvid de ofta dråsar ner på marken. Honan lägger ägg i vattenväxter eller direkt på vattnet, på utskären i hällkar, gölar och större 34 i N S e K t e r o c H S M Å d j u r
Kärrgräshoppa Mecostethus grossus 2-3,5 cm Vår största gräshoppa. Kroppen är gröngul med röda teckningar framför allt på låren men ibland också kring huvudet. Antennerna är på gräshoppors vis korta. Särskilt i solvarmt väder kan man höra deras »sång«, ett säreget knäppande eller tickande läte, som när man knäcker ett vasstrå (2-3 tick i sekunden); det åstadkoms genom att gnida låret mot täckvingen. Det är framför allt hanarna som spelar för att annonsera sin närvaro och komma i kontakt med honor; flera hanar kan då höras växelsjunga. Kan flyga 5-10 meter. Håller till i fuktiga ängsmarker och kärr, i skärgårdar gärna på strandängar.
Sävvårtbitare Conocephalus dorsalis 1-2,5 cm Ganska liten, skyddsfärgat grön med brun rygg och med vårtbitaraktigt mycket långa antenner. Är svår att se eftersom den skickligt håller sig dold på baksidan av t.ex. sävstrån; benen, de långa antennerna, de röda ögonen om den kikar fram, kan dock avslöja dess sittplats. Hanen spelar med framvingarna, håller dem höjda och gnider dem snabbt mot varandra. »Sången« låter som vindens sus i säven, men den är så högfrekvent att vi med stigande ålder får svårt att höra den. Hanen lockar med sången till sig parningsberedda honor; henne känner man igen på det långa, sabelformade äggläggningsröret där bak. Håller till i sydliga kustområden, vid vassvikar och strandängar, även på utskär. 36 i N S e K t e r o c H S M Å d j u r
Myrlejon Myrmeleon formicarius Larv 10-15 mm Själva myrlejonet är myrlejonsländans larv. Den är ca 1 cm, fet, och med starkt förstorade käkar. Med huvud och käkar sprätter den upp sand så att det till slut bildas som en konisk grop, ca 4-8 cm i diameter och lika djup. I gropens botten 38 i N S e K t e r o c H S M Å d j u r
ligger sedan larven på lur, nerkrupen i sanden. Småkryp (mest myror) som råkar komma över gropens kant, rutschar ner mot gropens botten, där larven griper dem med sina »gigantiska« käkar. Byten som försöker klättra upp ur kratern, bombarderas pricksäkert med skurar av sand så att de hasar ner och kan gripas. Bytet sugs ur och kan sedan sprättas upp över kraterns kant. Nattetid förflyttar sig larven, den rör sig då baklänges alldeles under sandytan så att man på morgonen ser som långa gångar i sanden. Larven förpuppas efter 2-3 år och kläcks sedan som en ganska oansenlig slända som mest flyger om natten. Förekommer mest i sydöstra Sverige. Larven håller till i lös sand och jord, i kusttrakter särskilt i tallskogar och vid stränder med omfattande sanddyner (i Stockholms skärgård t.ex. vid Utö och Ålö). Vanlig på Öland-Gotland. Där de finns ligger fångstgroparna ofta rikligt och tätt.
Storlom Gavia arctica Längd 70 cm, vingbredd 110 cm vikt 2-3 kg Stor fågel (större än ejdern) som ger ett smidigt intryck med sina mjuka ormliknande halsrörelser. Dräkten är elegant, med ljusgrått huvud och svartaktig rygg. Skygg; närmar man sig med båt, dyker den hellre än tar till vingarna. Simmar skickligt under vattnet (200-300 meter) och kan dyka till minst 20 meters djup. Fångar fisk. Håller helst till i fiskrika klarvattensjöar, men häckar sparsamt även vid Upplandskusten och Bottniska viken. Paren håller ihop i livslånga äktenskap. Fåglar som häckar kustnära har ofta skärgårdar som fiskevatten. Icke häckande ungfåglar ses sommartid ute till havs eller i ytterskärgårdar. Ropar vittljudande och stämningsfullt. Flyttar ensamma eller i glesa flockar; många tillbringar vintern i isfria delar av Östersjön.
Smålom Gavia stellata Längd 62 cm, vingbredd 100 cm vikt 1-2 kg Något mindre och smärtare än storlom och ger ett ljusare intryck med jämnt brungrå rygg; på halsen har den en typisk rödaktig fläck som haklapp. Simmande håller den näbben riktad snett uppåt, kacklar ofta i flykten. Äter fisk. Häckar i små fiskfattiga tjärnar och måste söka sin föda i andra vatten; kustnära häckare kan dagligen flyga flera mil för att fiska i havet. Häckar sporadiskt vid Bottniska viken. Ses i skärgårdar mest under sträcktider vår och höst. Övervintrar i södra Europa, många stannar över vintern ute till havs i Östersjön. fågl ar
41
Svarthakedopping Podiceps auritus Längd 35 cm, vingbredd 54 cm vikt 0,4 kg Liten men mycket grann dopping. Kan vara ganska orädd och visa sig på nära håll; hals och sidor glänser i rödbrunt och örontofsarna kan i solsken tyckas glöda guldgula i skarp kontrast mot huvudets och kindskäggets svärta; ögat lyser effektfullt rött. Låter höra drillar och utdragna skrik, även nattetid. Det i regel flytande boet byggs av växtdelar i vassar eller strand-
snår. Jagar larver, småfisk, kräftdjur och dylikt i vattnet. Är egentligen en sötvattenfågel som mest ses utmed kusterna under flyttningen, men har på senare år börjat häcka sporadiskt i brackvattenmiljöer ända ute i ytterskärgårdar, bl.a. i hamnen på Svenska Högarna. Flyttar om hösten till Nordsjöländerna, en del stannar dock redan i södra Östersjön. FÅgl Ar
43
Kanadagås Branta canadensis Längd 100 cm, vingbredd 175 cm vikt 3,6-5,4 kg Infördes omkring 1930 från Nordamerika till Kalmarsund, varifrån den sedan genom sin goda anpassningsförmåga spritt sig till stora delar av Sverige, även ut i skärgårdar där den ökar kraftigt. Stor (större än grågås), brunaktig, med lång svart hals och lysande vit kindfläck. Har ett ljudligt och klangfullt tudelat rop, som ett sångsvanelikt trumpetande. Är ofta ganska orädd och kan komma flockvis och lägga sig invid båten och låta sig matas. På många håll, och då särskilt vid badstränder, betraktas den som ett sanitärt problem på grund av all spillning och deras närgångna beteende. Äggen värps ofta redan i april, gärna på skär där ejder och måsfåglar häckar, och blir således en av de fåglar som tidigast kommer med ungar.
Vitkindad gås Branta leucopsis Längd 65 cm, vingbredd 135 cm vikt 1,4-2,4 kg Liknar kanadagås men är betydligt mindre, grå och vit kropp (inte brunaktig), och nästan hela huvudet är vitt. Lätet är ett kort nasalt skällande. Arktisk häckfågel som övervintrar i västra Europa, framför allt i Holland. Ett stort flyttstråk går över Östersjön, varvid många rastat vid den gotländska kusten, där de sedan 1970-talet även börjat häcka, idag i flera tusental. I stockholmstrakten har de spritt sig från inplanteringar på Skansen, ut i skärgården. Och den sprider sig nu utmed hela vår kust, allt fler häckningar noteras på både väst- och ostkusten, från Skåne ända upp till Norrbotten och den håller på att etablera sig som en skärgårdsfågel. 50
FÅgl Ar
Kricka Anas cracca Längd 36 cm, vingbredd 56 cm, vikt 0,3-0,4 kg Vår minsta and. Hanen är praktfull; rödbrunt huvud med ett distinkt avgränsat brett grönt band kring ögat, undergumpen är läckert gräddgul, inramad av svarta linjer samt glänsande grön vingspegel. Honan är gråbrun, även hon med grön vingspegel. Flykten är ivrigt snabb och krickflockar påminner om en del vadarflockar med snabba kast och vändningar i perfekt samordning. Hanen visslar högt
»krick, krick, krick«, vilket gett fågeln dess namn. Häckar i småsjöar inne på skärgårdsöar och i grunda havsvikar, framför allt i Bottniska viken. Under flyttningen vår och höst, men också sommartid efter häckningen, uppehåller de sig rikligt utmed kusterna och ses ofta i grunda havsvikar och i gölar på utskären. Övervintrar mest i Västeuropa.
Årta Anas querquedula Längd 40 cm, vingbredd 64 cm vikt 0,3-0,5 kg Vår näst minsta and, nästan lika liten som krickan; honorna är förvillande lika. Årtahanen känns igen på sitt långa, tydliga vita band över ögat. Dräkten i övrigt brun och grå. Hanens spelläte låter som när man långsamt drar en nagel över en kam. Ganska ovanlig sötvattensfågel, som även häckar i skärgårdar och utmed våra kuster. Uppehåller sig gärna i vegetationsrika grundvatten där de betar växtdelar och samtidigt tar en del smådjur. Flyttfågel, ända till tropiska Västafrika. FÅgl Ar
53
duvhök Accipiter gentilis Längd 50-60 cm, vingbredd 95-120 cm vikt 0,7-1,2 kg Honan är stor som en vråk, hanen betydligt mindre. Vingarna är ganska korta och breda, stjärten lång; som gjord för att snabbt och med tvära kast förfölja ett byte i skogen. Hanen är gråvit, honan mer brunaktig liksom ungfåglarna; det ljusa bröstet är hos de vuxna tvärvattrat, hos ungfåglarna längsbandat. Häckar sparsamt i skogar och träddungar i skärgårdar, ses mest på sträck. Risboet placeras högt i träd (ej i toppen), och kan med åren bli mycket stort; kan även häcka i gamla havsörnsbon. Från boplatsen hörs tidigt på våren kacklande duetter, med honans röst som bas. Jagar mest fåglar; kråkor, duvor, i skärgården måsar och änder; det utbryter ofta skräckartad tumult där duvhöken snabbt stryker fram; kommer ofta tätt över vattnet och kastar sig in i strandsnåren. De vuxna är i regel stannfåglar, medan ungfåglarna stryker omkring.
Sparvhök Accipiter nisus Längd 30-40 cm, vingbredd 60-75 cm vikt 130-320 g Som en duvhök fast mycket mindre; dock kan en stor sparvhökshona i flykten vara svår att skilja från en liten duvhökshane; duvhöken ger dock alltid ett betydligt tyngre och kraftigare intryck. Sparvhökshonan är mörkbrun på ryggsidan med det ljusa bröstet tvärbandat i brunt. Hanen är mycket mindre, med blågrå rygg och bröstet vackert tvärbandat i rödbrunt. Ses i skärgårdar mest på sträck eller kringstrykande, men häckar också i täta skogar och dungar; paren återvänder ofta till sina invanda boplatser, men bygger i regel ett nytt bo varje år. Ungfåglarna flyttar medan många gamla övervintrar i södra Sverige; ses då ofta jaga småfåglar med överraskningsteknik vid fågelborden. FÅgl Ar
65
Skrattmås Larus ridibundus Längd 38 cm, vingbredd 95 cm, vikt 0,3 kg Omisskännlig i sin chokladbruna huva; ryggen grå, näbben och ben röda; i juli börjar den rugga till vinterdräkt, den mörka hättan försvinner och huvudet blir vitt med en mörk fläck på sidan. Anländer vid islossningen tidigt på våren för att sedan inta boplatserna. I innerskärgårdar häckar de på låga, gräsbevuxna småholmar, gärna i närheten av vassrika havsvikar, men också på klippiga kobbar och kalskär i utskärgårdar. Häckar i stora kolonier, ibland dock bara några få tillsammans eller ensamma. Fridstörare som trutar och kråkor varnas livfullt, och det är ständiga kontroverser och trätor mellan skrattmåsarna själva; allt blandas till ett brusande skrän som hörs såväl 82
FÅgl Ar
dag som natt. Livnär sig på insekter (fångas ofta i flykten), fisk, kräftdjur, avfall, bär och frön, och uppsöker gärna åkrar för maskplock, sopstationer för avfall, m.m. När ungarna blir flygfärdiga överges kolonierna i juli-augusti, och de börjar flytta söderut, ner mot Västeuropas kuster; somliga stannar dock tidigare och övervintrar där det finns öppet vatten. Invandrade på 1800-talet, från 1950-talet spridd i större delen av landet. dvärgmås (L. minutus) liknar skrattmås i sin svarta huva (heltäckande ända ner i nacken), men är mindre och har svartgrå vingundersidor. Häckar i Bottniska vikens skärgårdar men ses också på sträck utmed kusterna.
Knölsyska Stachys palustris juli-aug 2-6 dm Högvuxen och grov, med fyrkantig, styvhårig stjälk. Bladen är typiskt avlånga, smala, naggade i kanterna. Blommorna är ljusröda och sitter i kransar i ett långt, toppställt ax. Illaluktande. Växer fuktigt; i alkärr, på havssträndernas tångvallar, på utskären vid gölar och hällkar. Ganska vanlig upp till Gästrikland, sällsynt i Bottniska viken. Annat namn kärrsyska. Stinksyska (S. sylvatica) liknar knölsyska, men bladen är stora och breda, skaftade, påfallande lika brännässleblad. Blommorna mörkröda och hela växten luktar mycket illa. Växer mindre allmänt på mulljordar, i lundar och strandsnår, framför allt i innerskärgårdar.
Kungsmynta Origanum vulgare juli-aug 3-8 dm Stjälken tunn men styv. Blommorna sitter samlade till täta kvastlika vippor i stjälkens toppdel; själva blomman är ljust rödviolett, även fodret är violettaktigt, liksom de ofta violettanlupna grenarna, vilket tillsammans gör att plantan och till och med hela bestånd ger ett påfallande violett intryck. Även vitblommande, ljusa former förekommer (se bild). Starkt kryddoftande (nära släkt med oregano). Växer solöppet gärna på kalkrik mark, på torrängar, i steniga backar, bland klippor, i snår, även ute på utskären. Bildar vinterståndare. Växer vid västkusten och Östersjökusten, riklig på västkustens skalgrusbankar och på kalkbergen i Stockholms södra skärgård. Andra namn; dosta, konig eller koning (av konung), vild mejram. Vä x ter
177
Strandveronika
Axveronika
Veronica longifolia
Veronica spicata
juli-sept 3-10 dm
juni-aug 1-4 dm
Ganska storväxt och praktfull, med båglikt upprätta stjälkar, ofta rikt förgrenade. De blålila blommorna sitter samlade i långa, mångblommiga, täta ax. Bladen är långa och smala, med hela kanten ojämnt vassågad, i kransar om 3-4 blad i varje krans. Växer vid steniga och grusiga havsstränder, gärna på driftvallar och i strandsnår, på utskären vid hällkar och gölar och bildar där ofta stora dekorativa ruggar tillsammans med bl.a. fackelblomster. Vanlig på utskären i Upplands och Sörmlands skärgårdar, för övrigt ganska ovanlig-sällsynt.
Påminner om strandveronika; den är dock betydligt mindre och spensligare, stjälken är gråluden med grunt sågade, nästan motsatta blad (ca 3 cm långa), och stjälken är oftast ogrenad med de mörkblå-blåvioletta blommorna i utdraget, ensamt ax. Dekorativ. Växer mest på kalkrika torrängar och är vanlig på urkalkbergen i Stockholms skärgård (framför allt vid Nämdö-Runmarö).
180 V ä x t e r
Där strandveronika och axveronika växer tillsammans, bildas lätt fertila hybrider, s.k. hällveronika.
Adam och eva Dactylorhiza sambucina maj-juni 1-3 dm Orkidé med två färgformer, röd och gul. Ganska lågvuxen, med blommorna samlade till ett mångblommigt och ganska kompakt ax, där blommornas stödblad är långa och ganska breda. Den stadiga stjälken har till mitten tämligen breda blad; hela plantan påminner starkt om en hyacint. Flerårig. Växer i kalkrika, tuktade ängar och backar vid Östersjökusten (saknas på västkusten) och är något av symbolväxt särskilt för Stockholms skärgård, där man fortfarande kan möta rikliga förekomster som t.ex. i Ängsö nationalpark. Börjar blomma förvånansvärt tidigt på senvåren och blomningen är långt utsträckt in på försommaren. Gynnas av bete och slåtter, och på utskären finns den 202 V ä x t e r
ofta kvar vid gistgårdar och stigar som ännu nöts och tuktas av tramp. Omhuldad och folkkär. Namnet är inte helt klarlagt; de olika färgformerna kan vara orsaken, då med den potent röda som Adam och den oskuldsfullt ljusa som Eva? Även de två rotknölarna kan vara förklaring; den ena är ljus (årets näringsrika knöl) och den andra mörk (fjolårets uttjänta knöl), och de kan ses som två människor tätt tryckta till varandra; vem som är vem tycks stå fritt för betraktaren att tolka. Artnamnet sambucina har den efter fläder = sambucus på grund av blommornas fläderliknande doft. Ibland ser man rödgula mellanformer, vilka lite skämtsamt kallas Kain. Minskande.
guckusko Cypripedium calceolus juni-juli 2-6 dm Vår kanske praktfullaste växt, en orkidé rent prålig i all sin härlighet och tropiska glans. Högväxt och frodig står den ofta i grupper, en-, två-, ibland treblommiga exemplar, med den gula toffeln lysande inne i skogsdunklet. Stjälken är grov och stadig, med stora, breda blad. Blomman är verkligen grann, med fyra purpuraktigt rödbruna kalkblad, varav tre är spiralvridna och det fjärde bildar som ett tak över den lysande gula, uppåt öppna toffeln. Den liksom uppblåsta toffeln är stor, glansig, med som genomskinliga fönster längst bak. Den funge-
rar som en sinnrik fälla; insekter som hamnat i toffeln har svårt att ta sig ut, väggarna är glatta och kring öppningen en invikt kant. Fången leds bakåt mot fönstren och kan, om den är tillräckligt stark, pressa sig upp och ut bakom könspelaren och samtidigt bli nedsmetad med pollen. Växer på kalk- och näringsrika mulljordar, i skogar och lundar, och förekommer sällsynt i skärgårdsmiljöer på ostkusten; i Stockholms skärgård finns en del rikliga förekomster på öar i Möjatrakten och vid Nämdö.
Vä x ter
209
Havssäv Schoenoplectus (Scirpus) maritimus juli-aug 0,3-1,2 m Strået är närmare meterhögt, vasst trekantigt, med långa blad. Blomaxen är bruna, trinda, och sitter samlade tätt, en del dock på ganska långa skaft i förgrenad samling. Växer på havsstränder, vid hällkar och gölar på utskären. Bildar ofta vida vassar tillsammans med blåsäv innanför bladvassbältet. Allmän på väst- och Östersjökusten, mer ovanlig i Bottniska viken.
Blåsäv Schoenoplectus (Scirpus) tabernaemontani juni-aug 0,5-2 m Påminner om havssäv, men strået är runt, blågrönt. Meterhög, med bruna blomax i starkt grenad samling. Axfjällen brunprickiga av glandler (lupp!); honblommor med två märken. Växer allmänt vid havsstränder, på utskären ofta i hällkar och saltvattenpåverkade gölar. Bildar ofta vassar, gärna tillsammans med havssäv. Säv (S. lacustris) är snarlik, men strået är mörkgrönt, ofta högre och grövre; axfjällen saknar glandler och honblommorna har tre märken. Växer i sötvatten, kan på utskären finnas sällsynt i gölar och dammar som ligger på så stort avstånd från stranden att de inte påverkas av saltvatten. 212 V ä x t e r
tarmtång Enteromorpha intestinalis 1-4 dm Växer vid havsstränder och bildar i många hällkar som en tät, friskt grön bottenfilt. Ettårig grönalg, oftast 1-2 dm lång, ogrenad, och ser ut som smala åtsnörda slangar, likt tarmar med mycket luftbubblor som gaser i magen. Klarar de mycket skiftande livsbetingelser som hällkaren erbjuder, med skiftande salthalt, temporär torka, varierande pH och syremängd m. m. Enteron = tarm, intestinalis = lik tarmar. Även grönalgen grönslick (Cladophora glomerata) kan breda ut sig mattformigt i hällkar, men utgörs av finförgrenade trådar. Vanlig särskilt på ostkusten. Hällkar kan också bli alldeles blodröda, fyllda med vilstadier av grönalgen blodregn (Haematococcus pluvialis). Vä x ter
219