__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

Perspektiv på historien 2-3 – kommentarer till uppgifter och övningar Perspektiv på historien 2-3

Perspektiv 2-3 på historien Historiebruk och historievetenskap

Hans Nyström Lars Nyström Örjan Nyström


Innehåll DIN VÄG TILL HISTORIEN

7

Uppgifter 7 HISTORIESKRIVNINGENS RÖTTER

8

Uppgifter 8 Svenska historiemyter 10 Myter och konflikter 13 Historia i Biblen 17 NÄR HISTORIA BLEV ETT SKOLÄMNE 18 Uppgifter 18 Grimberg och Gustav Vasas äventyr i Dalarna 26 Nationalistiska bilder 27 Läroplaner förr och nu 33 Historia i valkampen 35 Gustaf V:s tal till bönderna 39 Gustav Adolfsdagen 40 DIKTATORERNA SKRIVER HISTORIA 41 Uppgifter 41 Mein Kampf 43 Diktatorn som monument 44 Tyska läroplaner i historia 49 Historiesyn i DDR 51 HISTORIA I POPULÄR­KULTUREN

53

Uppgifter 53 Historia på film 56 Häxor 61 Medeltidsveckan på Gotland 64

6

Lärarkommentarer

HISTORIA BLIR EN VETENSKAP

67

Uppgifter 67 Sagt av Ranke 68 Historievetenskap och politik 71 KÄLLKRITIK

76

Uppgifter 76 Hungerkravallerna i Göteborg 78 Sveriges första OS-medalj 82 Harry Martinsson – ett människoöde 86 Husförhör 89 Siffror om brott 93 Extraövning: Grimberg och Gustav Vasa II 96 FRÅN BESKRIVNING TILL FÖRKLARING 98 Uppgifter 98 Idealistisk och materialistisk historie­ uppfattning 102 Går historien framåt eller bakåt? 104 ANDRA PERSPEKTIV PÅ HISTORIEN 107 Uppgifter 107 Gräv där du står 108 Fabrikörsfrun och väverskan 109 Kvinnohistoria eller genushistoria? 111 Utan hemvist 112 ATT SÖKA SANNINGEN OM DET FÖRFLUTNA 113 Uppgifter 113 Att förstå eller att förklara 115 Kunskapsskola och postmodernism 120


Diktatorerna skriver historia Uppgifter 1. De tre punkterna återfinns överst på s. 62: 1) Manipulation eller ren förfalskning av historiska fakta så att de ska passa de styrandes intressen. 2) En historiesyn med vetenskapliga anspråk som förklarar det förflutna så att det nuvarande samhällssystemet framstår som nödvändigt och riktigt. 3) Utnyttjandet av populära historiska motiv och symboler för att svetsa samman folket under partiets ledning. Texten bjuder på en rad tydliga exempel från både Sovjetunionen och Nazi-Tyskland: 1) Manipulation av historiska fakta: Behandlingen av Trotskij i Sovjet; dolkstötslegenden eller föreställningen om kommunismen och kapitalismen som judarnas verk i Nazityskland. 2) En historiesyn med vetenskapliga anspråk: historiematerialismen fyllde denna funktion i Sovjet; en historisk och rasistisk socialdarwinism i Nazityskland. 3) Utnyttjandet av populära historiska motiv: Här hittar vi flera exempel i filmavsnittet: Fredrik den store, Bismarck i Tyskland, Alexander Nevskij i Sovjetunionen. I Sovjetunionen var, som framgått av texten, den storryska traditionen viktig, i Nazityskland allt som uppfattades som ariskt: enandet av Tyskland, vikingar, ordensriddare, egyptier och greker. Vad gäller punkt 2 kan det kanske finnas anledning att förtydliga relationen mellan historiematerialismen och sovjetdiktatur för eleverna: att Sovjetstaten använde sig av en materialistisk historieskrivning innebär naturligtvis inte att alla historiematerialister per automatik förespråkar sovjetdiktatur (eller ens är socialister). På motsvarande sätt kan man inte heller sätta likhetstecken mellan socialdarwinism och nazism. Tvångssteriliseringarna i Per Albin Hanssons Sverige motiverades delvis utifrån ett socialdarwinistiskt tänkande. Men det gör förstås inte Per Albin Hansson till nazist. 2. Detta är en viktig fråga att diskutera. Utifrån Hitlers och Stalins brutala behandling av det förflutna kan man lätt få intrycket att historien är något makthavarna kan forma efter eget gottfinnande. Verkligheten är förstås betydligt mer komplicerad. Här kan det finnas anledning att återknyta till begreppet mothistoria som presenterades i kapitel 2. I alla samhällen pågår en kamp om bilden av det

Diktatorerna skriver historia

41


som varit. I en diktatur har makthavarna genom sina propagandaresurser och repressiva styrka ett kraftigt övertag i denna kamp. Men detta hindrar inte att det så gott som alltid finns alternativa berättelser hos befolkningen. Ofta lever dessa vidare i det fördolda – inom hemmets väggar eller en snäv krets av nära förtrogna, genom hemliga sällskap, klotter på toalettväggar eller underfundiga skämt. Förändras den politiska situationen kan de emellertid snabbt komma till ytan. När den sovjetiska diktaturen började släppa sitt grepp under Gorbatjovs glasnost var en av de första sakerna som hände att en gammal nationalistisk historieskrivning åter fick luftrum. En rysk nationell historieskrivning förstås, men också en estnisk, lettisk, ukrainsk, armenisk och så vidare. Detta var i sin tur en bidragande orsak till att hela sovjetimperiet föll sönder. Det kan också finnas skäl att återknyta till bokens första kapitel. En orsak till att det aldrig går att fullt ut kontrollera bilden av det förflutna är nämligen historiens existentiella funktion: att ge mening och sammanhang åt tillvaron. Lyckas inte den officiella historieskrivningen med detta kommer människan av nödvändighet försöka bygga upp en egen förståelse av historien – som kanske ser helt annorlunda ut än makthavarnas. Förhoppningsvis kan diskussionen landa i slutsatsen att diktatorerna visserligen kan styra den bild av det förflutna som får uttryckas högt – men inte hur människorna själva uppfattar historien. Så även om det onekligen ligger mycket i tesen från 1984 så är verkligheten inte riktigt lika nattsvart. Kan eleverna komma fram till detta har de också funnit historieämnets demokratiska styrka. Avslutningsvis kan nämnas att illustrationen på s. 66 är ett bra exempel på underjordisk skämtsam mothistoria. 3. Här får eleverna mycket gratis genom bildtexterna. Men bara man letar i bilderna och börjar titta på detaljer och enskildheter går det att hitta mer. Kanske kan det vara en idé att ta fram förstoringsglaset? När man ska tolka bilderna kommer man lätt in på frågor om olika historiesyner. Denna diskussion föregriper delvis avsnittet om historiska förklaringsmodeller i kapitel 7. Industriellt byggande är ett tydligt uttryck för en materialistisk historiesyn. Tåget som dundrar fram, det tämjda vattnet i kraftverket, fabrikerna som växer sig allt högre upp mot himlen, industrikonstruktionernas jättelika lemmar – att det är de materiella krafterna som är drivkraften i samhällets utveckling råder det inget tvekan om. Människan finns bara med i form av massan, arbetarklassen, som är till synes sprungen direkt ur fabrikerna. I Hymn till oktober möter vi en annan historiesyn. Här är det personlighetens roll i historien som lyfts fram. Man skulle därför kunna säga att den ger uttryck för ett aktörsperspektiv på historien medan industriell byggande ger prov på ett strukturperspektiv. Också traditionen är ett viktigt tema i

42

Lärarkommentarer


oktobermålningen. Bakom Stalin står Lenin och bakom honom finns även det gamla Tsarrysslands kraft närvarande genom den överdådiga miljön. Härigenom skänks historisk styrka och legitimitet åt den nuvarande ledaren. Detta perspektiv bakåt saknas i Industriellt byggande som i stället söker sin förankring i framtiden och i opersonliga materiella krafter. Allt detta utgör naturligtvis en illustration till det skifte i sovjetregimens historieskrivning som äger rum under 1930-talet och som diskuteras i kapitlet: från ett historiematerialistiskt klassperspektiv mot personkult och nationalism. Också vad gäller den nazistiska skolplanschen har eleverna mycket gratis genom bildtexten. Härutöver kan man lyfta fram vikingaromantiken (taken, dryckeshornet), rasperspektivet (alla på bilden är blonda utan kvinnan med getterna som sannolikt är slav vilket även kan illustrera förhållandet mellan härskarfolk och underkuvade), könsrollerna (männen krigar och försvarar familj och jord, kvinnan, som är frodig, sköter tillsammans med den äldre generationen barnen, ynglingen är på väg ut för att rista den tyska jorden osv.)

Mein Kampf Avsnittet bör inte bereda några större problem för eleverna. Det knyter nära an till kapitlets avsnitt om nazisternas socialdarwinistiska historiesyn. Textens huvudidé är att rasblandning måste undvikas. Det finns högre och lägre stående raser. Flyter dessa samman hotas hela kulturen. Istället ska de högre stående raserna styra över de lägre. Denna tes underbyggs med såväl biologiska argument (exemplet rasblandning i naturen) och historiska (de framstående kulturerna har varit ariska men gått under genom rasblandning). Vad gäller rättfärdigandet av herrefolksrollen kan det vara värt att peka på hur Hitler argumenterar för att detta är en bra ordning också för de underkuvade folkslagen: kulturen och civilisationen går framåt, de erbjuds en lott ”som kanske var bättre än deras så kallade frihet”. Tvärtemot vad man skulle kunna tro argumenterar inte Hitler för att i linje med ”kampen om tillvaron”, ”det naturliga urvalet” och ”den starkes överlevnad” utplåna i hans mening lägre stående raser. Istället ska de komma till nyttig användning som redskap i herrefolkets händer. Detta framställs närmast som en barmhärtighetens gärning. Underförstått är att undermåliga raser annars skulle utplånas i kampen mellan raserna. Nu ”skonas deras liv” även om en hård tillvaro som de överlägsnas slavar väntar. Denna hållning ligger någorlunda i linje med hur de slaviska folkslagen behandlades under kriget (även om ett antal miljoner strök med genom svält, krig och slavarbete). Däremot kan man inte säga att judeutrotningen förebådas i texten (men denna var ju inte planerad ännu, och var ju heller aldrig något man gick ut öppet med).

Diktatorerna skriver historia

43


Diktatorn som monument Detta är en övning med dubbla historiska lager. Hur ville diktaturen genom sina monument själva gestalta sin roll i historien? Och hur man förhållit sig till den efteråt? Av de fyra monumenten i övningen äger i ett fall diktaturen alltjämt bestånd, medan regimerna i de övriga tre länderna har fallit. Därmed har man ställts inför frågan hur man ska göra med den historieskrivning regimen lämnat efter sig. Faller diktatorns monument med diktatorn? Hur djupgående har uppgörelsen med det förflutna varit? Liksom flera andra uppgifter i boken är detta en övning av ”ta-reda-på”karaktär, där eleverna utifrån en bild, ett namn och en uppsättning frågor ska söka information på Internet. Med undantag från första monumentet kommer man ganska långt med engelskspråkiga Wikipedia. Men härifrån kan man också ta sig vidare: genom sökningar på källor, begrepp och namn som dyker upp i materialet, samt även genom bildsökningar (vilka ofta kan vara ett mycket bra sätt att skapa sig en konkret bild av monumentet). Nedan ges exempel på aspekter som kan diskuteras i klassrummet. 1. Mansuade Grand Monument, Pyongyang, Nordkorea Denna gigantiska staty uppfördes med anledning av Kim Il Sungs 60 årsdag år 1972 och har idag status som en av de heligaste platserna i huvudstaden. Som utländsk turist är det obligatoriskt att avlägga ett hedersbesök: En representant för gruppen lägger då ned en blombukett nedanför monument varefter alla bugar vördnadsfullt. På bilden ser vi nordkoreaner som utför denna ritual (rör det sig månne om bröllopspar?) I bakgrunden på bilden återfinns revolutionsmuseet (där man kan ta del av den officiella partiversionen av Koreas moderna historia), längre högerut, som en av två flyglar på monumentet, rör sig det frigjorda koreanska folket mot framtiden mot en bård av röda fanor (en liknande flygel finns alltså även till vänster). På så vis skapas en enhet mellan den store ledaren och folket och dess strävanden. Symbolen på den röda flaggan är Koreanska arbetarpartiets emblem, med hammaren, skäran samt en koreansk kalligrafipensel (som ska symbolisera de intellektuella arbetarna). Googlar man vidare på monumentet kan man finna att den koreanska textraden ett snäpp längre till vänster utbringar ett ”Länge leve General Kim Il Sung!” medan graveringen på jordgloben ytterligare ett snäpp vänsterut hyllar ”det internationella marx-leninistiska proletariatets fana”. På museibyggnadens fasad alldeles bakom ledarens skor kan vi urskilja delar av en jättelik mosaik som föreställer Paektusan-bergen, enligt sägnen det koreanska folkets urhem. På så vis placeras den nuvarande regimen in i en längre nationell historisk tradition – enligt vad som hävdas officiellt ska den store ledarens son och efterföljare, Kim Jong Il fötts i dessa heliga berg, under faderns befrielsekamp mot japanerna (i själva verket föddes han i Sovjet).

44

Lärarkommentarer


Mansuade-monumentet är ett exempel på den personkult som i Nordkorea nått närmast religiösa proportioner. Samtidigt uttrycker den andra idéer som vi känner igen både från detta och andra kapitel frihets- och klasskamp, nationalism, enhet ledare-folk. Bland monumenten i övningen är det det enda som inte utsatts för ett regimskifte. Samtidigt har förstås inte heller detta monument förblivit oberört av tidens gång. Således kan bilden i boken dateras till före 100 årsdagen av Kim Il Sungs födelse, den 15 april 2012. Denna dag återinvigdes nämligen monumentet med en ny staty av Kim Il Sung, samt vid dennes sida och i samma enorma proportioner, sonen och efterträdaren Kim Jong Il, som avlidit i december föregående år. Vid invigningen höll dennes son och efterträdaren Kim Jung-Un sitt första officiella tal. Härigenom kan man säga att monumentet tillförts ytterligare ett lager av historiebruk, nämligen som en manifestation av det nord-koreanska arvriket. Samtidigt har andra delar av idéinnehållet blivit inaktuellt: så är Nordkorea officiellt ej längre kommunistiskt, istället är ”juche” huvudideologi. Att döma av bilder på Internet synes textraden om marx-leninismen på jordgloben ha målats över inför nyinvigningen – detta har dock ej kunnat konfirmeras. Kanske lyckas någon elev mer i detalj utreda vad i moment som förändrats? Då utländska besökare inte har några möjligheter att resa fritt i landet och tala med innevånarna är det svårt att från Väst avgöra hur nord-koreanerna själva uppfattar monumentet. Utan tvekan måste det finnas dem som genomskådar propagandan. Men flera insatta bedömare menar likväl att vördnaden av den stora ledaren faktiskt är uppriktigt menad inom breda lager av befolkningen. En viktig omständighet i sammanhanget ät att landet är så slutet att det knappast finns några alternativa verklighetsbilder att utgå från för dem som vill formulera en kritik mot regimen. Åtminstone vad gäller Kim Il Sung kan det kanske också finnas skäl att vara nostalgisk. Mot bakgrund av den stora svält som bröt ut efter Sovjetsystemets kollaps och som kulminerade just under åren efter hans död 1994 kan ”Den store ledarens” tid i efterhand framstå som något av en guldålder. Detta torde dock samtidigt göra det svårare att infoga dennes son under den historiska ledarkulten. Avslutningsvis kan konstateras att detta är det monument i övningen som det är svårast att få fram information om. På Wikipedia har bara den tyskspråkiga upplagan en användbar artikel. Många framställningar synes gå tillbaka på turistguider som Lonely planet, ofta rör det sig om rapporter från västturister som besökt landet. En återkommande uppgift gör gällande att statyn ursprungligen ska ha varit förgylld med guld, men att man efter kinesiska protester istället klätt om ledaren i brons. Flera vittnar också om stränga instruktioner från ”guiderna” på turistturerna om att ej ta förringande foton på ledare, exempelvis bara på fötterna – något som inte hindrar att en mängd dylika foton cirkulerar på nätet. Att det är så svårt att få fram

Diktatorerna skriver historia

45


information om monumentet är naturligtvis i sig ett uttryck för landets slutenhet mot omvärlden. 2. Stalin-szobor, Budapest, Ungern. Detta är det foto i övningen som med störst precision kan placeras i tiden, nämligen till dagarna efter Ungernrevoltens utbrott den 23 oktober 1956. Bilderna på den störtade stalinstatyn har blivit klassiska och har också fått efterföljare, så som vid Saddam Husseins fall våren 2003, då den amerikanska armen hjälpte till att riva ner en liknande staty över den irakiske diktatorn. Monumentet stod färdigt i december 1951 som en gåva från det ungerska folket till Stalin på hans 70-årsdag. Det var placerat i en park i centrala Budapest och bestod av en 18 meter bred tribun dekorerad med bilder av hur det ungerska folket välkomnade sin ledare, ovanpå detta en fyra meter hög kalkstenssockel, samt ovanpå detta själva statyn, åtta meter hög och i brons. Både i materialval (brons) och tematik (ledaren och folket) finns tydliga paralleller till det nordkoreanska monumentet ovan även om proportionerna på Kim Il Sung i Pyongyang är betydligt större (bara själva statyn ska i detta fall mäta över 20 meter på höjden). Tanken var att framställa Stalin som det ungerska folkets befriare, men för de allra flesta framstod det tvärtom som ett uttryck för förtrycket under Sovjetunionen och kommunismen, vilket framgick med all önskvärd tydlighet hösten 1956. Ungernrevolten krossades ju som bekant under sovjetiska stridsvagnar efter ett par veckor. Men ironiskt nog hade Sztalin-szobor med största sannolikhet fått skatta åt förgängelsen även utan budapestbornas aktiva ingripande, nämligen genom den avstalinisering som inletts av Chrustjev just 1956 – motsvarande monument i Prag sprängdes således av kommunisterna själva år 1962. Istället för att göra ledaren odödlig framstår monumenten i efterhand som symboler för Stalinkultens förgänglighet och för det folkliga hatet mot diktatorn. Efter kommunismens fall 1989 har ungernrevolten lyfts upp som en av de centrala händelserna i landets historia. Lagom till 50-årsjubileet år 2006 restes ett nytt monument på samma plats, men nu till minne av vad som hände 1956. I Budapest finns också ett utomhusmuseum (Memento park), där man samlat ihop avlagda statyer från kommunisttiden. Som en del av 50-årsfirandet 2006 placerades en replik på Sztalin-szobor i parken: med sockeln och Stalins stövlar, likt 1956 avhuggna vid skaften. Parken är idag en av Budapest främsta turistattraktioner vilket lägger ytterligare ett lager av historiebruk på monumentet. 3. Valle de los caídos, utanför Madrid, Spanien ”De fallnas dal” är ett komplex av monument rest 1940–1959 av Spaniens diktator general Francisco Franco som minne över Spanska inbördeskriget.

46

Lärarkommentarer


Beskrivningen dal är egentligen missvisande, då anläggningen ligger på en bergssluttning. Korset som reser sig på kullen är 108 meter högt – världens högsta – och fullt synligt från centrala Madrid några mil bort. Nedanför ser vi delar av den klosteranläggning som ingår i monument. På andra sidan berget leder en andra ingång in i en jättelik underjordisk basilika. Här ligger Franco begraven, liksom Antonio Primo de Revera, grundaren av det spanska fascistpartiet (avrättad av regeringssidan under inbördeskriget). I bergslandskapet runt omkring ligger kvarlevorna av 40 000 stupade soldater, såväl nationalister som republikaner. Formspråket i ”Valle de los caídos” kan synas mindre utmanande än i de andra monumenten i övningen, men har samtidigt en stark politisk underton. Under inbördeskriget hade Franco stöd från kyrkan, medan många på den republikanska sidan var uttalat antikyrkliga. Särskilt efter andra världskriget, när Hitler och Mussolini fallit, tonade Franco ned sin fascistiska profil till förmån för en katolsk-nationalistisk. Att Gud stod på det segrade bandets sida klargörs med all önskvärd tydlighet genom detta minnesmärke. Till monumentets laddning hör också dess placering, bara en mil från El Escorial (också det ett kloster), där medlemmarna av den spanska kungafamiljen sedan 1500-talet har sin sista vila. Att uppföra denna anläggning tog enorma resurser i anspråk och detta i ett skede när folket svalt och stora delar landet var förött efter inbördeskriget. Som arbetskraft användes politiska fångar från den republikanska sidan, omdiskuterat i vilken omfattning och under vilka villkor. Valle de los caídos är när detta skrivs fortfarande starkt dagspolitiskt laddat, vilket blir synligt i den information som finna tillgänglig på Internet (exempelvis Wikipedia). Spännvidden i uppgifterna över antalet offer under själva byggandet är i detta sammanhang talande: från fjorton till 27 000 döda. Från politiska krafter till höger brukar man lyfta fram att anläggningen innehåller kvarlevor från offer från båda sidor i kriget och således kan tolkas som en akt av försoning. Från de anhöriga till dem som dödades av Franco framträder det tvärtom som en skräckens plats och som en av de värsta symbolerna för 40 års förtryck och terror. Att anläggningen står kvar orörd efter över 30 års demokrati har ett nära samband med vad som brukar kallas för ”tystnadens pakt”, el pacto de silencio. Efter Francos död 1975 infördes demokrati i Spanien, men det skedde stegvis, och delvis på den gamla regimens villkor. Fortfarande intog många av Francos män centrala positioner inom militär och administration. Att under dessa omständigheter öppet göra upp med övergreppen under diktaturen var inte möjligt. Istället skedde en tyst överenskommelse om att inte rota i det gamla, en nödvändig eftergift från vänstern för att på så vis skydda den bräckliga demokratin. Först några år in på 2000-talet vällde det förflutna fram igen, likt en jättelikt undertryckt svallvåg. Runt om i landet började anhöriga till de som fallit offer för Francos dödspatruller gräva ut

Diktatorerna skriver historia

47


massgravarna där deras föräldrar eller farföräldrar låg nedgrävda, och i tidningar och andra media väcktes en intensiv debatt om händelserna under 1930- och 1940-talet. Därmed kom förstås också frågan om vad man skulle göra med Francos gravpalats i ett nytt läge. År 2007 stiftade den dåvarande socialistiska regeringen under Rodriguez Zapatero en lag om ”det historiska minnet” (Ley de la memoria historica), innefattande ett moraliskt upprättande av diktaturens offer, vissa möjligheter till skadestånd, stöd till utgrävningar av massgravar, borttagande av gatunamn med kopplingar till diktaturen, upprättandet av ett kunskapscentrum rörande inbördeskriget m.m. Vad gäller Valle de los caídos stadgades att denna skulle ”avpolitiseras”, oklart dock vad detta betyder mer konkret än ett förbud av politiska sammankomster (så har nyfascistiska grupper haft möten här). Högerpartiet Partido Popular var dock kritiska till hela denna politik och menade att socialisterna bara ville riva upp gamla sår och ”vinna inbördeskriget i efterhand”. År 2009 stängdes basilikan med Francos grav för besökare, officiellt på grund av reparationsarbeten. Ännu vintern 2010, när en av författarna till Perspektiv på historien besökte platsen var dock souvenirbutiken öppen. Här kunde man köpa kaffekoppar och nyckelringar med stenkorset avbildat, som vore det Bohus fästning eller Göta kanal. Efter att Partido Popular år 2011 återtagit regeringsmakten synes det påbörjade förändringsarbetet ligga i stöpsleven. För den som vill fördjupa sig mer i historiebruk och kollektivt minne i Spanien rekommenderas Giles Tremletts Ghosts of Spain : travels through a country’s hidden past (2006) samt Martin Jönssons och Pontus Hjorténs film Maria Carmen España –Tystnadens slut (tillgänglig med vägledning från Filmcentrum). 4. Leninmaussoleet, Moskva. Seden att balsamera kvarlevorna efter sina ledare, för att på så vis göra dem odödliga, tillhör de mer bisarra inslagen i personkulten i kommunistländerna. Förutom mausoleet i Moskva som öppnades kort efter Lenins död 1924 finns dylika anläggningar i Hanoi (efter Ho Chi Minh, död 1969) i Peking (efter Mao Zedong, död 1976) samt i Pyongyang (efter Kim Il Sung, död 1994, troligen kommer även sonen Kim Jong Il nu att placeras här). På fotot i boken ser vi hur Lenin vilar alldeles intill sin efterträdare. Av detta kan vi dra slutsatsen att fotot är från perioden 1953 till 1961, då Stalins kvarlevor, som ett led i avstaliniseringen begravdes intill Kremlmuren. Fortfarande när detta skrivs – över tjugo år efter Sovjetunionens upplösning – väntar emellertid Lenin på sin slutgiltiga vila. Här finns förstås en möjlighet att anknyta till exemplen från Budapest och Madrid. Att inga uppretade folkmassor släpat ut Lenins kvarlevor på

48

Lärarkommentarer


Moskvas gator kan – i likhet med fallet Spanien och Franco – ses som ett uttryck för att den historiska uppgörelsen med diktaturen varit mindre djupgående än i exempelvis Ungern. Efter kommunismens fall föreslog faktiskt president Jeltsin att man skulle flytta Lenin, något dock den följande ledaren, Vladimir Putin, motsatte sig eftersom detta skulle innebära att ryska folket ”levt under falska värden under 70 år”. Sommaren 2012 ska dock Putins kulturminister uttalat att det nog var ”dags att begrava Lenin” och enligt opinionsmätningar ska 56 % av ryssarna tyckt att detta vore en bra idé.1 Fortfarande finns dock stora grupper som ser Lenin som hjälte, av nostalgi för kommunisttiden eller av nationalism (varvid den kommunistiska eran framstår som en guldålder). Att den demokratisering som inleddes genom kommunismens fall sedermera stannat av är förstås också en faktor som torde ha bidragit till att hejda uppgörelsen med det förflutna.

Tyska läroplaner i historia Dessa texter är intressanta som exempel på hur regimerna själva diskuterar hur historia bör studeras och motiverar varför det är ett viktigt ämne att läsa i skolan. Den första riktar sig direkt till eleverna i femte klass, den andra till en trängre krets av lärare och skolledare. Några försök att kamouflera diktaturens historiesyn rör det sig knappast om, tvärtom ligger ambitionen att ”lägga historien till rätta” i öppen dager. På så vis kan de fördjupa den bild av kommunist- och nazistregimernas bruk av historien som framkommer i lärobokstexten, samtidigt som den förankrar denna i autentiska dokument. Fråga 1–3 I DDR-boken är målet med historieundervisningen att visa varför socialismen är nödvändig och oundviklig. Nyckelmeningen kommer i sista stycket: ”Hur kommer det sig att det mänskliga samhället ända från början ständigt har vidareutvecklats, vilket redan lett till socialism i många länder och kommer att leda dithän i alla länder?”. Det historiematerialistiska perspektivet är genomgående i texten, liksom klasskampsperspektivet. De enda namngivna personerna är ledande personligheter i arbetarrörelsens historia. Walter Ulbricht, Berlinmurens skapare och DDR:s ledare när boken gavs ut (1971), är en av dessa hjältar som placeras in i en stolt tradition. Enligt den nazistiska läroplanen är det viktigaste målet med historieundervisningen att inpränta en tysk och rasmässigt baserad nationalism i ungdomen och att få de unga att agera och tänka politiskt utifrån denna. Rasperspektivet är genomgående och utgör enligt texten (fjärde stycket) ”nyckeln till världshistoriens stora sammanhang”. En formulering som ”folkens kamp för tillvaron” är en tydlig socialdarwinistisk markör. 1 http://theweek.com/article/index/229337/is-it-time-for-russia-to-finally-bury-lenin

Diktatorerna skriver historia

49


DDR-texten vänder sig till barn i 11–12-årsåldern och är lätt att läsa och genomskåda. Den nationalsocialistiska läroplanen är svårare. Bortsett från det ständigt återkommande rasbegreppet som de flesta torde reagera på kan det kanske vara svårt för vissa elever att tränga igenom det tyngre och mer abstrakta språkbruket. Här står inget om krig, inget om någon Förintelse, inget om lydnad och underkastelse. Det kan därför finnas skäl att lyfta fram och diskutera vissa nyckelformuleringar. Vad syftar man på mer konkret när det står att historieundervisningen ska väcka den enskildes känsla av förpliktelser mot hela folket och ”sporra honom till politisk handling”? Vad betyder det i praktiken när det står att måttstocken för värderingen av händelser och personer i det förflutna är deras betydelse för ”utvecklingen av det tyska folket, främjandet eller hämmandet av folklig natur eller enhet och bevarandet eller minskandet av rasarvet”? Fråga 4 Det är drygt 30 år och ett stort ideologiskt avstånd mellan de båda texterna. I sin politisktinstrumentella syn på historieämnet står de ändå varandra mycket nära. Vill man lyfta fram någon skillnad mellan texterna så kan man peka på det antiintellektuella draget i den nazistiska historiesynen (se särskilt det sista stycket). Medan den östtyska läroboken talar ett vetenskapligt språk där man ställer och besvarar frågor, ”visar” eller ”undersöker” saker och på det hela taget gör stora förnuftsmässiga anspråk ska den nazistiska undervisningen istället främst vädja till viljan och känslan. Fråga 5 I övningen får eleverna även i uppgift att jämföra historieundervisningen i de båda tyska diktaturerna med den svenska folkskolehistorien kring sekelskiftet. Här kan man tänka sig ett par olika upplägg. Ett är att utgå från de svenska läroplanerna på s. 50 i boken, ett annat att återknyta till uppspaltningen i de tre olika tekniker att utnyttja historien på som presenteras på s. 62. Det är i båda fallen lätt att hitta likheter: även i Sverige användes historieämnet för att inpränta vissa eftersträvade egenskaper i det uppväxande släktet, även i Sverige utnyttjades historiens dramatiska kraft för att skapa ett visst sammanhang av det förflutna, även i Sverige spelade hjälteeposen en viktig roll i undervisningen, även i Sverige fanns en dominerande historiesyn med vetenskapliga anspråk som sprang de styrandes äranden osv. Men det finns också grundläggande skillnader. Principiellt viktigt är att man i Sverige inte medvetet förfalskade historien (däremot var den förstås ofta rätt snedvriden). Dessutom var Sverige ingen diktatur (i och för sig ingen demokrati heller). Alternativa tolkningar av det förflutna var inte förbjudna. Medan den tyska och sovjetiska historieskrivningen hölls i ett järngrepp av de styrande fanns det i Sverige hela tiden en livaktig historisk

50

Lärarkommentarer


debatt, även om den konservativa historiesynen länge förblev den dominerande (se exempel i avsnitten om socialdemokraternas historieskrivning på s. 43 eller om de liberala, antinationalistiska och skandinavistiska Weibullianerna på s. 120 ff).

Historiesyn i DDR Ett problem med denna övning kan vara att eleverna har för dåliga kunskaper i tysk historia för att känna till och förstå innebörden i de historiska händelser och skeenden som radas upp i tidsaxeln. Det gäller således att göra dem uppmärksamma på det som likväl går att utläsa. Fråga 1 Blocken med feodalism, kapitalism och socialism till vänster om tidslinjen är vad som tydligast röjer den materialistiska historieuppfattningen. Särskilt bör noteras hur socialismen försetts med en pil som pekar in i framtiden. Precis som kapitalismen ersatt feodalismen är socialismen förutbestämd att ersätta kapitalismen. Också många av de skeenden som finns till höger om linjen ger prov på marxistiska begreppskonstruktioner: vi har borgerliga, förborgerliga, industriella och socialistiska revolutioner, vi har förkapitalism, kapitalism, kolonialism och imperialism. Allt detta bör gå att utläsa utan djupare kunskaper i tysk och europeisk historia. Vill man göra det svårare kan man fråga eleverna om de har någon idé om vad som döljer sig bakom skeenden som ”den förborgerliga revolutionen i Tyskland” (sannolikt är det reformationen och därmed förbundna processer som åsyftas) eller ”den engelska borgerliga revolutionen” (som vi vanligen möter genom segrarnas beteckning ”den ärorika revolutionen”) Fråga 2 Hur skulle en nazistisk tidsaxel se ut? Ja, rimligen skulle den bäras upp av det tyska folkets och den ariska rasens öden. Ett tänkbart upplägg är att den organiserades efter ”det första”, ”det andra” och ”det tredje riket” (med en pil mot framtiden), ett annat att den radade upp de olika ”ariska” civilisationerna (den egyptiska, den grekiska osv.). Personligheter som Luther och Bismarck skulle utan tvekan funnits med till höger liksom framgångar och motgångar på slagfälten. Hur en västtysk tidsaxel skulle ha sett ut är svårare att säga. Troligen skulle man akta sig för att bygga upp den utifrån en historisk skola utan blandat händelser och perspektiv mer fritt. Fråga 3 På omslaget till årskurs 9:s bok om efterkrigstiden återfinns en staty av Lenin framför ett modernt höghuskomplex. Härigenom illustreras dels den

Diktatorerna skriver historia

51


kommunistiska ledarkulten, dels de materiella framstegen under det socialistiska styret. Teckningen på baksidan synes föreställa en grupp (manliga) arbetare och visar således på klassperspektivet. På inlagan visas den moderna tidens tekniska framsteg: bilar, byggnader, flygplan. Exemplen är hämtade från hela världen, men mest slående är förekomsten av exempel från DDR (Bilen Wartburg, som onekligen var en bra bil jämfört med Trabanten samt Lärarnas hus i Berlin) och Sovjetunionen – som genomgående får representera det högsta utvecklingssteget i mänsklighetens framåtskridande. Härigenom manifesteras den ideologiska och politiska tillhörigheten inom det socialistiska världssystemet och under den stora grannen till öster – något som också markeras genom den strategiska placeringen av Lenin och Sputnik på bokomslaget.

52

Lärarkommentarer


Detta häfte innehåller kommentarer till samtliga uppgifter och övningar i Perspektiv på historien 2-3 – Historiebruk och historievetenskap. Syftet med materialet är att ge lärare vägledning och stöd i arbetet med lärobokens många uppgifter och övningar. De centrala aspekterna lyfts fram och en diskussion förs om hur frågorna kan lösas. Övningarna till böckerna i Perspektiv-serien har tagits fram av seriens författare samt arkivpedagogerna Karin Sjöberg och Kerstin Martinsdotter. I Perspektiv-serien ingår också böckerna Perspektiv på historien 50p, Perspektiv på historien 1b och Perspektiv på historien plus. Till övningarna i dessa böcker finns också kommentarhäften.

Profile for Smakprov Media AB

9789140683434  

9789140683434  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded