9789174637694

Bertil Åhsberg

www.bod.se

Trettiofyra strålande dagar Bertil Åhsberg Trettiofyra strålande dagar

En cancersjuk man anländer till Lund för att strålbehandlas på Onkologen. En kvinna som ”gått in i väggen” får av en tillfällighet syn på mannen, blir attraherad och börjar stalka honom. Efter kort tid upptäcker mannen att han är förföljd. Nu inleds en alltmer bisarr katt- och råttalek mellan de båda, under den dagliga promenaden till Onkologen och till olika platser i Lund och även Malmö. Deras tankar och göranden präglas av då aktuella händelser och trender. Successivt uppstår djupare känslor mellan de två … .

Bertil Åhsberg

TRETTIOFYRA STRÅLANDE DAGAR

Copyright: Bertil Åhsberg 2015 Omslag: Bertil Åhsberg Förlag och tryck: BoD ISBN: 9 789174 637694

FÖRORD Att få besked om cancer är en otrevlig upplevelse. Jag fick besked om cancer i prostatan 2010, vilket ledde vidare till operation i september samma år. Efter operationen följde återkommande provtagningar för att kontrollera mitt PSA-värde.

PSA (prostataspecifikt antigen) kan mätas i blodet och värdet kan ge en indikation om cancer i prostatan. Prostatacancer är den enda cancerform som kan indikeras på detta enkla sätt, och värdet bör vara lägre än 0,1. Noggrannare än så kan man inte mäta med normala metoder.

PSA-värdet var bra under ett par år efter operationen, men vid proven som togs hösten 2012 och våren 2013, visade det sig att värdet tenderade att stiga. Jag hade fått så kallat recidiv, det vill säga cancern höll på att komma tillbaka.

För att få bort recidivet ordinerades strålbehandling. Den skedde vid Onkologen i Lund under våren 2013, vid trettiofem tillfällen fördelade på trettiofyra dagar. Jag hade förmånen att få vara med i ett forskningsprojekt, vari ingick att varje vecka ta blodprov för att följa hur strålbehandlingen påverkade recidivet och därmed PSA-värdet.

Det är om mina trettiofyra turer till staden Lund och mina prövningar och förlustelser där, som denna berättelse handlar, sedda genom en utomstående persons ögon. Är denna kanske mitt alter ego - vem vet? För mig är berättelsen samtidigt en dagbok i en något sjuk tappning.

Bertil Åhsberg

5

PROLOG Minnesanteckning av samtal med Josefin Ag, 2013-02-16 Du lider av utmattningssyndrom, eller om du hellre vill kalla det utbrändhet. Du kommer att bli bra, men det kan ta sin tid. Du har stressat mycket på senaste tiden säger du och lider av förföljelsemani. Är det hyresvärden du menar då? Du säger också att det snurrar en massa konstiga tankar och idéer i huvudet. Det är inget onormalt. Så brukar det vara, när man har gått in i väggen.

Vad du behöver nu är avkoppling och vila. Du måste försöka varva ner och ta det lugnt för att samla kraft och återhämta dig. Du måste sova ordentligt.

Nedvarvningen behöver dock inte bara röra sig om vila, utan kan också innebära att du motionerar, ägnar dig åt friluftsliv eller umgås med vänner. Du har väl hört talas om mindfulnes – ett sätt att koncentrera sig på omgivningen med alla sinnena. Du bara finns. Besvärliga tankar försvinner.

Vad som gör att du varvar ner är väldigt individuellt. Det är bra om du kan hitta ditt eget sätt att koppla av och känna lugn och ro. Förutom att vila, motionera och sova ordentligt finns det mycket annat du kan göra. Tycker Du om att skriva? Det är en bra metod. Vardagen försvinner bort i ordens värld.

Men sätt inte upp några mål. Sätt ingen press på dig. Det kan leda till stress igen. Notera bara ner vad du upplever, ser, hör och tänker. Det ska inte vara märkvärdigt. Skriv av dig bara. Låt fantasin flöda!

Om dina grubblerier och virriga tankar, som du berättat att du har då och då, påverkar nattsömnen bör du ta en sömntablett som du ska få recept på.

Det är viktigt att du sover gott. Grubblerier och sömnlöshet kan göra dig smått tokig om det går för långt.

Sjukskrivning i tre månader. Okej?

Peter Syke Leg läk specialist psykiatri 6

VECKA 9 2013 Första dagen I sanningens namn har jag svårt att förstå varför jag la märke till honom. Men varför måste jag förstå? Ska jag gissa, var det hans stolta hållning som fångade min blick. Jag tittar ofta på människors hållning och också på hur de är klädda. Snygg hållning och snygg klädsel attraherar mig. Hur som helst. Det kändes som att en elektrisk stöt gick genom kroppen, tusen volt, och jag bara stirrade.

Han kom gående uppför S:t Laurentiigatan iklädd en grå parkas, som såg rejält varm ut, knäppt ända upp i halsen, en Didrikson 1913. Jag är märkesgalen, så jag såg det direkt. Byxorna var grå, mörkare än parkasen. På fötterna hade han svarta skor.

Våren hade precis anlänt. Solen sken från blå himmel. Men det var ännu kyligt på morgonen, det vet jag, för jag hade precis tittat på termometern som sitter utanför fönstret, där jag satt, när jag såg honom. JAG satt förstås inte utanför fönstret utan innanför och tittade ut, som jag brukar göra.

Den enda lite gladare färgen hos denne man fanns i den stickade mössan. Mönstret var trevligt men inte svenskt eller nordiskt. Brokigt skulle jag vilja kalla det, sydamerikanskt. Ja, så var det. På stan kan man ibland stöta på människor, som spelar flöjt och svänger på kroppen till sydamerikansk indianmusik, och de har mönster på kläderna, som liknade detta.

Han gick något styltigt, som om kroppen inte riktigt hade kommit igång för dagen. Det var det enda som störde. Kanske hade han kommit med tåget eller bussen och suttit och stelnat till på resan. Det är många som kommer till Lund med kollektivtrafiken.

7

Stationen ligger i nedre änden av S:t Laurentiigatan, så slutsatsen kändes inte fel. Många personer brukar komma gående uppför S:t Laurentiigatan och se lite så ut, stelbenta alltså, med krampaktiga rörelser.

Kanske det också berodde på att han hade vårskorna på för första gången på året. Vårskor har i regel tunna sulor, och då blir det ingen riktig spänst i stegen.

Hur som helst, jag såg honom gå förbi utanför på gatan. Han kan inte ha sett mig i fönstret, för jag satt bakom gardinen, lite så där indraget. Man kan faktiskt inte sitta och glo med näsan tryckt mot glaset. Det skulle allt se konstigt ut. Men jag får erkänna att när han passerat och jag bara såg ryggen av honom, sträckte jag mig ut mot rutan så långt det gick och följde honom med blicken.

Han försvann upp mot Allhelgonakyrkan. Det var den 28 FEBRUARI 2013 och TORSDAG. Detta konstaterade jag när jag drack förmiddagskaffe, åt en smörgås och löste korsordet klockan tio. Dessa vanor och seder hade jag tillägnat mig sedan jag blev sjukskriven. Titta på folk som gick förbi, lösa korsord och ibland även ett medelsvårt sudoku. Jag hade gått in i väggen och behövde lugn och ro.

Det hade nu gått ungefär fyrtio minuter sedan han passerade.

Klockan måste alltså ha varit cirka tjugo minuter över nio, när jag såg honom.

Så tänkte jag inte mer på saken. Tiden rullade på. Förmiddagen skulle snart övergå i eftermiddag. Jag kände behov av en nypa frisk luft och måste också uträtta ett ärende, som jag nu har glömt vad det var. Klockan var nästan tolv.

Då händer det igen.

Jag har precis gått ut genom porten, när jag får se honom för andra gången denna dag. Alltså mannen från morgonen. Och återigen känner jag den elektriska stöten.

8

Han kommer gående rakt mot mig, på väg nerför gatan. Stegen verkar lättare nu och han har parkasen mer uppknäppt. En smårutig skjorta skymtar. Blå ränder i kors på vit botten. Vad jag vet är det inte modernt längre, men det är väl något han trivs i.

Han ser allvarlig ut. Ett buttert utseende har han. Är han arg på något månntro? Det är egentligen inget jag behöver lägga mig i.

Nyfiken blir jag i alla fall. Har han varit med om något obehagligt under förmiddagen och går och tänker på det? Något om liv och död. Kan det vara så att folk går omkring och tänker på liv och död, så där lite till vardags?

Mina tankar rör sig numera mycket kring existentiella frågor.

Kanske det beror på att jag för tillfället är utbränd och fick gå hem från jobbet för cirka två veckor sedan. Lite filosofisk har jag nog alltid varit. Jag tänker mycket. Underliga tankar ibland.

Hur som helst. Han ser trevlig ut trots allvaret och butterheten, det man kan se av honom under mössan, som han har ordentligt nerdragen över huvudet. Även om det är vår i luften, blåser det snålt. Vinden är vass, som man brukar säga, och då är det skönt att skydda öronen.

Vi möts precis där det står ett träd på gångbanan, och han tar ett steg åt sidan, alltså mot mig, för att inte gå på trädet, och jag tappar andan. Hjärtat bultar vilt och jag blir svettig under armarna.

Det känns som om revbenen ska brista av hjärtats hammarslag.

Några korta sekunder. Så är vi förbi varandra, och jag känner mig dum.

Hade han märkt något? Hade jag glott på honom? Jag tror nästan det, nästan stirrat. Varför reagerade jag så här? För en helt främmande människa. Det var inte klokt och troligen inte bra för mig, som hade ordinerats lugn och ro av doktor Syke.

Nåja, i alla fall hade jag högst sannolikt sett honom i ansiktet.

Jag brukar se på folk jag möter, söker den andres blick, ser in i ögonen. Det känns trevligt. Det är bekräftande. Du finns!

9

Men det är inte många som gör det, ser varandra i ögonen alltså. De flesta glor bara tomt rakt ut i luften. Tror de att jag vill något när jag ser på dem? Det vill jag ju oftast inte. I alla fall inget speciellt. Men det känns trevligt att se på dem man möter, och säga: ”Hej”, och le. Det känns bra, det känns varmt i själen. Det behövs inte mer än så, för att sprida ljus och trevnad i umgänget mellan människorna.

Titta och se är olika saker. Tittar gör man för att orientera sig, i stan eller var man nu befinner sig, så att man inte krockar med någon annan person eller något föremål. Men att se är något helt annat. Det är att lägga märke till, att uppmärksamma, att ta till sig.

Nu blev jag filosofisk igen. Det är svårt att beskriva sådant där. Men visst är det skillnad mellan att titta och att se.

En del kanske tycker det är provocerande och kanske till och med integritetskränkande när någon ser på dem. Men det struntar jag i. Jag vill bara sprida ljus och glädje kring mig.

Nu för tiden går många, mest ungdomar men även vuxna, och glor i sina mobiler, och ibland pratar de för sig själva. Det gör de förstås egentligen inte, för det finns säkert någon i andra änden av det mobila nätet som de pratar med. Men det ser så konstigt ut. Jag har faktiskt ibland frågat ”Hur sa?” ibland faktiskt bara oartigt sagt ”Va?” när jag mött en sån där person, som går och pratar rakt ut, för jag har trott att det var med mig de pratade. Men så var det ju oftast inte. Det kan man se på de tomma ögonen, som stirrar rakt fram och inte på mig. De har nog inte ens över huvud taget hört att jag sagt något, för de brukar ha sladdproppar i öronen. Ja, världen är allt bra konstig.

Nu var det inte detta jag skulle fördjupa mig i, utan prata om honom, som jag hade sett på morgonen och nu mötte ute på gatan igen.

10

Han hade dykt upp så plötsligt att jag inte kommit mig för att säga något. Jag hade blivit alldeles stum. Inget ”Hej” hade trängt över mina läppar, och munnen var alldeles torr. Jag hade observerat hans utseende och min, men inte hunnit se honom i ögonen.

Jag tror inte att han såg mig. Nåja, han måste väl ändå ha noterat att jag fanns, för vi krockade ju inte. Men för honom var jag nog ingenting mer än en fluga eller något skräp, som man enkelt viftar bort med handen eller sparkar åt sidan.

När vi hade passerat varandra stannade jag och vände mig om.

Mannen som gav mig känslomässiga elstötar hade redan hunnit minst tio meter bort från där vi möttes. Jag öppnade väskan, som jag hade med mig, och låtsades leta efter något. Meningen var att det skulle se ut som om jag hade tappat eller glömt något och därför hade orsak att gå tillbaks till den plats från där jag kom.

Varför var jag tvungen att hitta på ett skäl för att vända på gatan? Säg det. Det är klart att man kan vända och gå åt andra hållet utan att behöva förklara sig. Folk nu för tiden kan göra hur som helst utan att någon bryr sig. De flesta människor brukar inte bry sig om vad andra gör. Varför skulle då någon bry sig om varför jag bar mig åt som jag nu gjorde?

Något sa mig, att jag bara måste ta reda på varför den här mannen tidigare hade gått uppför gatan och några timmar senare gått nerför samma gata igen. Och varför påverkade han mig på det här sättet? Han drog mig till sig som en magnet drar till sig en bit järn. Här fanns frågor som måste få svar. Ett märkligt bryderi kan tyckas, men så var det. Därför började jag följa efter mannen i den grå parkasen. Ser man rätt på saken så är det nog inte tillåtet att förfölja någon. Men vem skulle kunna veta att jag följde efter den här mannen? Ingen naturligtvis. Ingen.

11

Vi kom ner till Clemenstorget. Han först och jag efter, men inte nära. Jag höll mig på ett betryggande avstånd från honom. Han fick inte se eller ens ana att han var förföljd.

Mannen verkade vilsen i staden. Han såg ut att söka efter något, för han betedde sig virrigt. Klockan var några minuter över tolv nu och det var lunchdags. Hans beteende var kanske orsakat av näringsbrist. Jag tror faktiskt att han helt enkel var hungrig och jag gissade att han letade efter något ställe att äta på, för vid varje plats där man hade mat att servera, om det nu var korv, pizza, smörgås eller annat, stannade han till och läste på skyltarna där maten stod beskriven. Ingenting verkade dock passa, för han gick vidare mellan matställena, likt ett bi som flyger mellan blommorna när det samlar nektar och frömjöl.

Nu vill jag inte påstå att personen jag skuggade såg ut som ett bi eller så, varken på det sätt han rörde sig eller med avseende på färg, för ett bi är vad jag vet lite brunt ludet, och mannen var ju grå och inte ens verkade han arg, trots det buttra utseendet.

När han tittade på matsedlarna, låtsades jag titta i skyltfönstren, alltid på ungefär tio meters distans. Hela tiden var jag på min vakt, jag ville inte tappa kontakten med honom, men samtidigt fick jag inte väcka hans uppmärksamhet. Allt måste se naturligt ut.

Jag var alldeles kolossalt nyfiken på vart han var på väg, och än mer ville jag veta vad han gjorde här i stan. En främling var han utan tvekan. En van person, alltså en som bor i stan skulle sannolikt röra sig runt mer säkert och inte så här sökande.

Till slut hade han tydligen bestämt sig. Han gick in på Burger King. Jag tog det lugnt, och stannade kvar utanför en stund och tittade åt ett helt annat håll och låtsades prata i min mobil.

Eftersom jag inte hade ringt upp någon, sa jag naturligtvis inget, men rörde på munnen och formade ord då och då. Det såg säkert riktigt ut, för jag är bra på att spela teater, det har alltid roat mig.

12

Efter två minuter gick också jag in. Vid dörren stannade jag till och såg mig sökande omkring, såväl efter mannen som efter en plats att sitta på. En angenäm doft av mat slog emot mig.

Mannen befann sig framme vid kassan och såg ut att skämta med en glad Burgerutlämnare, som hade en stor sombrerohatt på huvudet. Varför Burgerutlämnaren, alla förresten, var klädda på det här viset undrade jag naturligtvis över, men det kändes inte viktigt att veta och därför ta reda på. Det var väl ett reklamjippo av något slag.

Mannen fick sin meny, som de kallar maten här och satte sig på en soffa vid ett bord nära fönstret. Han tog av sig ryggsäcken och parkasen och lade dem bredvid sig i soffan.

Ryggsäcken ja, den har jag inte nämnd något om förrän nu.

Det var egentligen en ryggväska, en sådan som folk har en dator i.

Det kan vara en efterkonstruktion, men väskan gav intryck av dolda hemligheter, något som alltid har lockat mig.

Det var märkligt, men inte förrän nu såg jag att han bar glasögon. Bågarna var mörkblå och i en modell som gav honom ett intelligent utseende, också något som jag finner attraktivt, särskilt hos en man. Näsan var rak och relativt lång och på huvudet hade han inte mycket hår. Det som fanns var stubbat kort.

Egentligen var jag inte hungrig, men för att inte väcka uppmärksamhet och misstankar kändes det tvunget att beställa något att äta. Jag blev inte klok på alla skyltar med menyer med olika namn på mat som såg lika dan ut, två brödbitar med en platt köttfärsbiff emellan. Så jag sa bara ”Den minsta burgaren ni har, och den minsta Coca Colan.” ”Pommes frites?” ”Nej tack.”

Jag hittade en plats ett stycke bort från där mannen satt, men med ett läge så att jag hade full uppsikt över honom. Håret förde jag framåt i syfte att i möjligaste mån dölja ansiktet, i den händelse att mannen skulle titta åt mitt håll.

13

Han vände sig dock aldrig i min riktning utan tittade i stället på en orolig ettåring, som gång på gång kastade nappen på golvet.

Efter att nappen legat på golvet sex gånger tröttnade pappan på att plocka upp den och behöll den i handen. Då satte ungen i att skrika och fick nappen tillbaks för att hålla tyst. Ungen var faktiskt riktigt störig och jag märkte att mannen jag bevakade var irriterad.

Nu tittade mannen ut genom fönstret i stället, medan han bet tugga efter tugga av hamburgaren och stoppade ketchupindränkta pommes frites i munnen. En tugga burgare och tre pommes frites, så igen en tugga burgare och tre pommes frites. Han åt som en robot, utan uppehåll tills allt var slut. Då torkade han sig omsorgsfullt om munnen med servetten, och sög genom sugröret upp den sista slatten Coca Cola ur muggen. Det sörplande ljudet när drycken tog slut hördes ända bort till mig.

Mannen tittade på klockan många gånger, och en association till den tidsstressade kaninen i Alice i Underlandet dök upp i mitt huvud, och jag såg framför mig hur mannens öron blev allt längre.

Men så blev allt normalt igen.

Plötsligt var det dags för uppbrott. Sittande tog mannen på sig parkasen, hängde väskan på ryggen, plockade ihop resterna efter måltiden på brickan och reste sig. Han kom rakt mot mig.

Orospirr far genom kroppen och för andra gången denna dag bryter svetten fram under armarna. ’Vad ska jag göra? Vad vill han?’

Tankarna virvlar runt i huvudet. Jag koncentrerar mig på Coca Colamuggen, suger febrilt i sugröret och håret hänger framför ansiktet. Ett par korta andlösa sekunder. ’Nu. Nu. Upptäckt? Avslöjad? Utskällning?’

Så är det över. Mannen jag följde efter kom inte fram till mig, Det hade aldrig varit hans avsikt, även om det hade känts så, på grund av dåligt samvete över det jag höll på med. Han vek istället av mot slaskdisken, när han kommit på ett bordsavstånd från mig.

Han skulle bara stoppa ner resterna efter måltiden i de olika hålen i

14

slaskdisken och ställa brickan överst på en hylla. Sedan försvann han skyndsamt ut genom dörren med stora kliv.

Jag hade inte gjort någon ansats att resa mig medan mannen var kvar i lokalen, men nu fick jag väldigt bråttom. Min hamburgare var bara mumsad på lite grann, och av Coca Colan var en hel del kvar. Raskt plockade jag ihop det som jag inte hunnit äta upp, reste mig och gick för att slänga matresterna.

Som tur var hade jag inte tagit av mig jackan. Det var nog mest för att inte visa för mycket av mig, men av den orsaken kunde jag komma iväg ganska fort.

Det blir tvärstopp. Det står en stor slyngel i vägen framför mig vid slaskdisken. Han har elaka ögon och en piercingring vid vänstra ögonbrynet. Jag försöker tränga mig förbi, men det går inte alls bra. ”Här var det visst bråttom” säger slyngeln och ställer sig i vägen ännu mer, naturligtvis.

Jag gör en snabb manöver och försöker tränga mig förbi från andra hållet, men får då en knuff, som skickar mig in i väggen med ett brak. Brickan faller ur handen. Den oätna delen av hamburgaren och Coca Colan som jag inte hunnit dricka upp far ut över golvet, och vart servetten och brickan tar vägen vet jag inte. Nu rinner sinnet på mig och utan att riktigt reflektera över vad jag gör vrålar jag ”Se upp, se upp, han har en kniv i handen. Hjälp, hjälp!”

Slyngeln har faktiskt en kniv i handen, det är inget påhitt, men det är ett sånt där plastbestick som han just ska lägga ner i återvinningen, när intermezzot inträffar. Personal kommer rusande.

Tumult uppstår. I den allmänna villervallan smiter jag ifrån alltihop och skyndar ut genom dörren. Jag hör honom skrika bakom mig. ”Jävla kossa! Det här ska du få för.”

Förhoppningsvis är det ett tomt hot. Om inte, är jag i rejäl fara.

15

Det var inte utan att jag nu kände oro av minst två skäl. Dels var det hotet från slyngeln, dels ville jag inte förlora mannen jag följde ur sikte. Åt vilket håll hade den gråklädde gått? Jag hade i ögonvrån, innan jag kom ut från Burger King, uppfattat att han svängt av åt höger, alltså mot stationen, och jag antog därför att han var en resande som kommit till Lund med tåg, och då verkade det ju rimligt att tro, att han skulle tillbaks dit varifrån han kom. ’Så vitt han inte är en invandrare, för de vill väl stanna’, tänkte jag logiskt.

Dyrbar tid hade gått till spillo. Ingen tid var att förlora. Snabbt fattade jag ett beslut och rusade som en galning iväg i den riktning som stationen ligger i. Jag fick precis se en skymt av mannen vid Stora Stationshuset när han gick ner för trappan, som leder till tunneln, som går under järnvägsspåren och som leder till perrongerna.

Det kändes inte vara rätt läge att rusa efter, utan jag tänkte att han kommer väl upp någonstans någon gång. Om inte så lätt fånget lätt förgånget. Därför stannade jag kvar på östra sidan om stationen och låtsades knyta skosnörena. Jag låtsades också att jag väntade på någon, och det gjorde jag ju faktiskt på sätt och vis.

Så fick jag syn på honom igen – jag hade nu i tankarna döpt honom till Beppo – något namn måste han ju ha, för jag kan inte hela tiden kalla honom för mannen eller han eller den grå, det blir så opersonligt. Beppo dök upp på perrongen som låg två spår bort.

Jag undersökte saken senare och kom fram till att det var perrongen där spår fyra och fem ligger.

Efter en stund kom ett tåg in på spår fyra, och Beppo försvann bakom det, och när tåget körde vidare, var Beppo borta.

Förmodligen hade han klivit på tåget och rest iväg. Han kunde ju för all del ha stuckit iväg någon annan stans också, osedd av mig skymd av tågsättet, och låtsat att han hade rest, men det bedömer jag som osannolikt. Varför skulle han ha gjort något sådant? Hade

16

han känt att han var förföljd? Det tror jag inte, för jag hade varit väldigt diskret under hela förföljandet.

Efter detta gick jag hem och löste färdigt korsordet och ringde in koden som jag kom fram till. Det var ett sådant där Ringa-inkorsord.

När jag lade mig på kvällen kände jag mig mycket nöjd med hur dagen hade artat sig. Efter två veckor av overksamhet hade jag kommit på ett oskyldigt sätt att skaffa lite spänning i tillvaron, dock utan den typ av skadlig stress, som fått mig att gå in i väggen.

Doktorn hade bland annat nämnt friluftsliv för nedvarvning och avkoppling. Att följa efter Beppo runt i staden Lund, kanske inte direkt var att se som friluftsliv, men det gav motion och det kändes som att det redan gett viss effekt.

Andra dagen En ny dag randades. Nu var det FREDAG och tiden hade glidit över i mars. FÖRSTA DAGEN i MARS var lika fin som dagen innan.

Som vanligt satt jag vid fönstret och tittade på människorna som gick uppför och nerför gatan utanför. Jag satt diskret gömd bakom gardinen, men idag höll jag särskilt utkik efter Beppo. Skulle han komma idag igen? Eller var det bara en tillfällighet, att han kom förbi igår. En endagsföreteelse? Spänningen var på topp.

Ytterkläderna hade jag redan på för att snabbt kunna rusa ut, om han kom. Och ytterskorna hade jag också på mig. Man kan ju inte rusa ut i tofflorna eller morgonskorna som man hellre säger i Skåne. Det skulle se helt tokigt ut. En kappa och sen att par morgonskor. Jag skulle ju kunna bli intagen på psyket om någon såg mig och det var nog åtskilliga, av de som passerade förbi, som var 17

doktorer, läkare eller annan sjukvårdspersonal. Alltså vederhäftiga människor allihop, om det skulle komma att bli fråga om bedömningar av mitt tillstånd, och därpå följande intygande och beslut om omhändertagande.

När klockan var kvart över nio, kände jag hur pulsen steg, det bultade i tinningarna och andningen blev ansträngd. Korta andetag som övergick i hyperventilation tjugo minuter över nio.

Precis då kom han, mannen med parkasen.

Jag återfick kontrollen. Ett stort lugn föll över mig. Raskt lämnade jag lägenheten och sprang ut till porten och öppnade den precis när Beppo gick förbi. Jag låtsades pilla lite med låset fastän det inte behövdes, för det är ett sådant där smäcklås, som låser sig bara man drar igen dörren, men det medförde att jag på ett naturligt sätt kom att stå med ryggen mot gatan. Samtidigt fick jag tid att se att porten stängdes ordentligt.

I ögonvrån såg jag hur Beppo stegade vidare. Visst såg hans steg spänstigare ut idag? Jo det gjorde de.

När han kommit på ett lämpligt avstånd, släppte jag mitt krampaktiga tag om porten och följde efter på ett så naturligt sätt jag kunde.

Vid korsningen med Bredgatan där det är en trafiksignal stannade Beppo för rött ljus. Då stannade jag också, för jag kunde inte gärna kliva vidare, med risk att hamna alldeles intill honom. Det hade naturligtvis känts konstigt. Så jag tog till väskknepet igen, och låtsades som att jag letade efter något i väskan och när man gör så är det väldigt naturligt att man står still. Knepet lyckades bra tyckte jag.

När trafiksignalen slog om till grönt stegade Beppo vidare och jag fick förstås raska på mina steg för att hinna över jag också innan signalen slog om till rött igen. Det gick bra, trots att jag hade en längre sträcka att gå. Beppo verkade inte misstänka något. Han såg varken åt ena eller andra sidan utan bara rakt framåt.

18

Beppo kom upp till Allhelgonakyrkan och fortsatte därefter in i en gränd längs med en stor tegelbyggnad. Nu fick jag ta det lugnt.

Jag ökar avståndet till Beppo till ungefär tjugo meter, kanske är det tjugofem.

I bortre änden av gränden finns en mur och en kort trappa leder upp till en öppning. Vid trappan fladdrar en avsliten avstängningstejp. Ett bygge pågår på vänstra sidan. Beppo försvinner bakom muren. Nu får jag bråttom. ’Inte tappa bort, inte tappa bort’, ekar det i huvudet. Jag småspringer.

Plötsligt blir jag rädd att jag ska rusa rakt på Beppo. Hjärtat pickar som på en jagad hare. Tänk om han står och väntar bakom muren och kommer framrusande och frågar ”Vad i all sin dar håller du på med?”

Det skulle vara en bra fråga, som jag dock inte skulle ha ett bra svar på. Jag stannar, tar ett djupt andetag för att lugna ner mig och går långsamt uppför trappan, och när jag kommer upp och passerar öppningen i muren, ser jag ytterligare en trappa som leder upp över en liten höjd. Beppo syns inte till, så jag går snabbt fram till den nya trappan och smyger långsamt uppför den och spanar försiktigt över krönet.

Bakom trappan finns en trappa till, men den går neråt mot en liten parkanläggning med en fontän i mitten. Det är nog en mysig oas på sommaren när det är grönt och varmt. Åt höger och bakåt finns muren och åt det hållet kan Beppo inte ha gått utan att bokstavligen hamnat i väggen. Så jag tittar snabbt åt vänster och får precis syn på Beppo, när han försvinner bakom hörnet till Hudkliniken, som sträcker ut sig längs min vänstra sida. Nu är Beppo mer än fyrtio meter bort.

Nu är det brått och jag måste springa, i alla fall tar jag ett antal riktigt långa steg, och är strax framme vid samma hushörn bakom vilket Beppo nyss försvann. Väl där ser jag honom igen. Avståndet mellan oss har nu krympt till bara ungefär femton meter.

19

’Har han stått och väntat in mig? Så är det väl ändå inte? Hur ska han kunna veta att han har mig hängande efter sig? Eller förflyttade jag mig kolossalt fort.’

Med en pirrande oroskänsla i magen fortsätter jag jakten på Beppo.

Vi har kommit upp på Lasarettsgatan. Till vänster håller ett nytt hus på att byggas. Fasaden är klädd med färgade glasplattor. Är det snyggt eller inte? Jag har svårt att bestämma mig. Det är väl bara att acceptera. Man får ta det som det blir, när höjdarna bestämmer.

Dumt att gå och reta sig. Jag kan inte påverka hur det ska se ut i den här stan.

Vi kom fram till korsningen med Klinikgatan, Beppo först och jag ungefär fyra sekunder senare eller vad det kan ha tagit att gå femton meter, vilket ungefär motsvarade tjugo steg. Här vek Beppo av åt vänster och följde den neråt sluttande gatan och gick sedan in genom en entré, över vilken det stod Onkologen.

En ny fråga dök upp i huvudet. Vad gjorde Beppo här? Hit gick man väl bara om man var patient eller anställd. Var Beppo läkare eller patient? Frågan kändes viktig, för om Beppo var läkare skulle han nog komma gående på min gata i evighet, eller i alla fall tills han blev sextiofem och pensionär, men mer sannolikt tills han blev sjuttio plus, för läkare verkar inte vilja pensionera sig. Det är brist på sådana människor, och de tycker om att tjäna pengar, så den kombinationen medför att de håller på och håller på. Jag bedömde att Beppo nog var drygt femtiofem år gammal, vilket i så fall skulle betyda att han skulle komma gående fram och tillbaka på min gata i minst tjugo år till.

Om han var patient däremot skulle han ju kunna sluta gå på min gata redan efter någon vecka eller någon månad eller kanske bara tills i morgon, om han skulle råka dö av det han led av. Men han såg ju ganska pigg ut, faktiskt piggare idag än igår, att döma av det jag sett av hans ansikte och hur han rörde sig. Stegen var, som

20

jag redan påpekat, spänstigare i dag. Så inte skulle han väl till att dö så där direkt. Då skulle jag bli besviken.

Doktorer kan också faktiskt dö så där bara knall fall. Det finns ingen garanti mot sådana händelser, vilken utbildning man än skaffar sig.

Hur som helst. Jag hade ett problem. Beppo var inne i huset och jag var utanför och visste inte vad han höll på med. ’Ska jag vänta, eller ska jag göra en djärv inbrytning’, tänkte jag.

På något sätt visste jag att man får ta med anhöriga när man besöker Onkologen och är patient. En patient behöver ofta stöd, för en sådan person kan vara spänd och nervös och vill säkert ha sin fru med, eller en anhörig av annat slag, en man till exempel. Men en läkare kan inte ta med sin fru eller sina barn, det skulle ju vara konstigt om de satt med när doktorn undersökte patienten.

Beppo hade ingen med sig, vilket skulle kunna betyda att han var doktor. Eller så var han en tuff typ, som klarade sig själv.

Vidare hade jag fått för mig att vem som helst kan komma in på ett sjukhus väldigt enkelt. Det är nog svårt för personalen att veta vem de ser i korridorerna. En patient kan se ut lite hur som helst. Mörk eller ljus, vara barhuvad eller ha huckle, vara smal eller tjock, vara man eller kvinna. Så det borde egentligen vara enkelt att låtsas vara patient. Och skulle de komma på att man inte var det, var det bara att spela allmänt förvirrad, och då skulle man ledas ut och få taxi beställd och få skjuts hem. Eller skulle man kanske kunna få skjuts av polisen. Det var en tjej i Stockholm som gjorde så, låtsades alltså, och blev omhändertagen. Senare gjorde hon en film och blev berömd och fick till och med pris för den.

Om man inte fick skjuts skulle man kanske bli intagen och bli provtagen och testad tills de kom på att man inte led av något. Då skulle man bli utskriven och få gå hem, och inte skulle det kosta speciellt mycket heller, för sjukvården är nästan gratis i Sverige.

Troligen skulle de ta ut en patientavgift på ett par tre hundra kronor, 21

men det skulle det vara värt. Vad får man för ett par hundra kronor idag? Inte mycket. Det är som att spotta i havet eller något liknande.

Det lär finnas en politiker, som inför ögonen på folk, har bränt upp en massa tusenlappar, men det verkar korkat. Då kommer pengarna inte till någon nytta alls. Det hade varit bättre att lämna dessa värden till vården. Pengar växer inte på träd.

Att låtsas vara doktor skulle nog vara svårare, för då måste man ha vit rock och en massa pennor i bröstfickan, och så måste man se trevlig ut och prata vänligt, och det passar mig inte så bra. Inte just nu i alla fall, i mitt rådande tillstånd. Jag är ganska tystlåten. Så doktor skulle jag inte försöka låtsas vara. Patient är lättare. Men å andra sidan skulle jag nog lyckas med vilket som, för som jag redan nämnt är jag bra på att spela teater. ’Nu går jag in’, tänkte jag och gjorde så.

Men det var inte in på Onkologen, det besöket får allt vänta, utan in i den lilla rosa restaurangen som ligger vid Lasarettsgatan.

Vid första anblicken ser den ut som en hydda och avviker väldigt mycket arkitektoniskt från det fina glashuset som byggs tvärs över gatan.

Jag kände att jag ville vänta med att ta mig in på Onkologen.

Det behövdes en bra strategi, innan jag vågade mig på den saken.

Att planera tar tid, men underlättar vidare skeenden, även om det just nu och då kändes väldigt angeläget att få veta vad Beppo höll på med. Hade han ont i örat, var det ett finger som var angripet eller var det något under livremmen? Alltså nedanför för att vara mer exakt? Jag läser en och annan tidning, och vet därför att det är vanligt att män har problem med grejorna, och att det kan behövas behandling av dem, hur en sådan nu går till.

Eftersom jag inte gärna kunde sitta kvar på restaurangen utan att äta något, beställde jag ett muffin och en kopp kaffe och betalade vad det kostade, naturligtvis. Det kändes inte rätt och riktigt att försöka pruta i den här lilla restaurangen, även om det var folk av 22

thailändskt utseende som tillhandahöll muffinet och kaffet. Och ändå är det ju så, att om vi hade befunnit oss i det land som jag tror de har kommit från någon gång i tidens början, så hade jag ju prutat på priset. Det hör liksom till att pruta där, men idag här och nu lät jag saken bero och betalade femton kronor för det hela.

Där satt jag nu och väntade på Beppo och tänkte efter hur jag skulle göra framöver. Han hade gått in i huset mittemot klockan halv tio, och jag visste inte, hur länge det skulle dröja innan han kom ut igen.

Jag drack kaffet väldigt långsamt och idisslade på muffinet. Det låter kanske konstigt, men jag tuggade och tuggade muffinet i flera omgångar, först med framtänderna och sedan med hörntänderna och sist med kindtänderna, innan jag svalde ner det som efter den behandlingen fortfarande var kvar i munnen. Detta gjorde jag för att dra ut på tiden så länge jag kunde, och dessutom var jag egentligen inte ett dugg hungrig, men kaffet satt bra.

Tiden gick och jag tittade på klockan, tog en liten muffintugga och tittade på klockan igen. Så där höll jag på tills servitrisen kom fram och frågade om jag inte mådde bra. ”Jodå”, svarade jag. ”Det är bara så att jag är i väntans tider”. ”Aj aj! Då är det bra att ta det lugnt, och man kan bli lite sugen på vad som helst faktiskt”, sa servitrisen och tittade på mitt muffin och därefter på min mage och log, men där kunde hon ju inte få något svar på hur det stod till, så vitt jag begriper, men hon önskade lycka till och välkommen åter.

Jag vet inte om det var en uppmaning till mig att gå eller om det bara var av ren artighet som hon kom fram till mig och sa på det sättet, men jag brydde mig inte just då om vilket, för jag hade ett större problem än så - Beppo.

23

Klockan kvart i elva såg jag till min glädje att Beppo äntligen kom gående uppför Klinikgatan, som man höll på att snygga till med betongplattor och smågatsten.

Vid korsningen där Klinikgatan möter Lasarettsgatan stannade han och tittade på klockan. Så lyfte han blicken varefter han tittade på klockan en gång till. Han höll på precis som jag hade gjort nyss.

Tid har tydligen stor betydelse för människorna. Han såg riktigt obeslutsam ut, precis som om han inte visste om det var dag eller natt, eller som om han inte visste var han var eller skulle ta vägen.

På det sättet stod han en stund, som kändes som ett halvt år, men det var det naturligtvis inte.

Nu sätter han plötsligt fart och stegar iväg tvärs över gatan rakt mot huset där jag sitter, och jag kryper ihop över mitt muffin, som nu inte längre är ett muffin utan bara en tom pappersform vari muffinet har legat.

Jag håller andan tills jag nästan svimmar. Det är konstigt en sådan inverkan den här mannen har på mig. Eller är det mitt dåliga samvete över att jag följer efter honom som påverkar.

Som tur var gick han inte in i restaurangen utan fortsatte förbi i riktning mot valvet som spänner över Lasarettsgatan invid Hudkliniken. Jag reste mig upp och svepte om mig kappan, som jag inte hade tagit av mig och tog adjö av restaurangfolket, som önskade lycka till eller möjligen sade något annat, som det kanske var lika bra att jag varken hörde eller förstod.

Beppo var på gång igen och jag med. Jag hade liksom blivit en svans till honom, en slag fjärrsvans som med hjälp av någon märklig kraft hängde och slängde tjugo eller trettio meter efter honom.

Nu visade det sig att Beppo inte skulle gå tillbaka samma väg som han hade kommit. Där han borde vikit av, om han skulle gjort så, stannade han och tittade på klockan. Han verkade väldigt obeslutsam, enligt vad jag kunde bedöma av hans ryggtavla som svajade hit och dit. Ansiktet såg jag inte eftersom jag både befann 24

mig bakom honom och dessutom betraktade några råkor som skränade uppe i trädkronorna.

För att dölja så mycket som möjligt av mig, hade jag satt på mig solglasögon, dragit upp axlarna och snörpt åt kappskärpet för att göra mig så obetydlig som möjligt. Därmed var jag i det närmaste osynlig, för till saken hör också att kappan var mörksvart och jag hade grå leggings och svarta stövlar. Ovanpå detta bar jag en svart bred halsduk som jag kunde dra upp över huvudet. Jag avvek alltså inte speciellt mycket om ens något från hur de flesta var klädda.

Man vill ju inte gärna sticka ut, som jag brukar säga, utan helst smälta samman med den allmänna bakgrunden, som vid denna tid ännu inte hade fått så mycket färg, även om solen lyste klar och fin och himlen var blå.

Det jag redan tidigare noterat, får jag nu bekräftat, nämligen att Beppo är en man som inte tittar bakåt, bara rakt fram och möjligen åt sidorna. Annars borde han rimligen ha lagt märke till mig, för det fanns inte särskilt många människor i närheten av där vi stod, men det fanns inte antydan till något sådant. Jag kände mig trygg där jag gled fram i hans kölvatten. Han var nog en högt uppsatt person, för sådana brukar inte se sig om utan ångar bara på utan att bry sig om hur det går med människorna som kommer i vägen och som drabbas av svallvågorna, som de drar upp där de sveper fram. Men om han inte var en sådan man, kanske han var blyg i stället, och därför inte vågade sig på alltför utmanande omkringblickar.

Det viktiga just nu var, att han inte blev varse, att jag var hack i häl på honom. Jag kände bara att jag till varje pris måste få veta mer om denne man, innan jag eventuellt blev avslöjad. Om han fick reda på vad jag höll på med, skulle det säkert bli ett rabalder och chansen att få reda på mer om Beppo vara borta. Besvikelsen skulle bli oerhört stor, och jag skulle säkert få uppleva en enorm tomhet därefter – en känsla som nog hade knuffat in mig i väggen igen. Jag insåg att det skulle ta lång tid innan alla fakta om Beppo var framme 25

på bordet, och under den tiden måste jag vara oerhört försiktig i mitt agerande.

Hur som helst. Beppo hade tydligen fattat ett beslut, för nu fortsatte han sin promenad, och den gick i riktning mot stadens centrum och inte tillbaks till stationen.

Vi stegade på, Beppo först och jag trogen som en hund i hans fotspår. Vi passerade några universitetsbyggnader, bland annat huvudkontoret till universitetet, det där fina huset med magnolior framför. Naturligtvis var de inte utslagna. Hur skulle de kunna vara det när det bara var första mars. Någon ordning fick det ändå vara, även om man läser om jordens uppvärmning och en massa andra följder av klimatförstöringen, som sägs pågå, men som man inte märker så mycket av och därför inte bryr sig om.

Tänk om magnoliorna hade blommat just nu, då hade det väl varit ett tydligt bevis på att allt inte står rätt till, och då hade man kunnat förklara det med att folk kör för mycket med sina bilar och släpper ut koldioxid, och att korna och grisarna fiser för mycket och släpper ut metan. Ät grönsaker i stället för kött!

Men då kanske människorna fiser för mycket, man brukar ju säga att i alla fall ärtsoppa är drivande. Men jag har inte legat i lumpen och är alltså inte expert på det området, men man kan ju spekulera. Det kanske bara är rykten.

Vi passerade förbi domkyrkan och där fick jag syn på en person som höll på att fotografera. Det var inte vilken kamera som helst han hade, utan en av större slag och den var rest på ett stativ. Beppo verkade inte bry sig utan stegade bara på, för det är nog som jag redan anat, att Beppo inte lägger märke till omvärlden utan lever inne i sin egen lilla bubbla.

Plötsligt grips jag av en tanke. En stor hand gastkramar mitt hjärta. Jag får nästan panik. Blixtar flammar för ögonen. Det svindlar. ’Tänk om vi kommer med på samma foto’, 26

tänker jag och inser de uppenbara riskerna med det. ’Tänk om fotografen jobbar på en tidning och att bilden kommer in i tidningen och att Beppo och jag är med på samma bild.

Då kommer han ju givetvis att undra, förutsatt att han läser tidningen.’ ”Det där är ju jag”, säger han nog då till sig själv. ”Men vem är det där då? Har jag inte sett den figuren tidigare?”

Det är normalt att undra vilka mer som finns på ett foto, om man själv råkar hamna på ett.

Det här är inte alls bra. Hoppas, hoppas bara att om det är en tidningsfotograf, så kommer nog bilden bara i Lundadelen av Sydsvenska Dagbladet, och hoppas, hoppas bara att Beppo inte läser den tidningen eftersom han ju tydligen inte är från den här staden. Han läser nog Kristianstadsbladet eller Norra Skåne, eller vad de kan heta, tidningarna där norröver. Nu är det i alla fall som det är med den här saken, och det blir som det blir. Vi får hoppas på det bästa.

Nu stod Beppo och tittade på något som heter Domkyrkoforum. Därefter gick han runt hela huset och jag efter naturligtvis, det kändes så fånigt, detta att gå runt, och jag kom att tänka på en visa som går så här ’Så går vi runt kring en enebärsbusk, enebärsbusk, enebärsbusk, så går vi runt …’

Visan ekade i huvudet ända till vi hade kommit tillbaka till samma punkt som där vi hade börjat.

Beppo tittade uppåt och neråt och åt sidorna, som om han ville suga in alla detaljer på det här huset i minnet. Det hade väl varit bättre att använda mobilen och fotografera alltihop, men det var nog bra, att han inte tänkte på det, för då hade kanske jag, av ren våda, kommit med på bild, och då hade han kanske undrat ’Vem är det där?’

27

och allt hade varit slut, kaputto, avslöjat, finito. Och jag hade aldrig fått veta mer om denne Beppo.

Han gick in i huset. Det var inte bra Jag stannade kvar utanför och sneglade in genom glasrutorna och såg Beppo gå fram och tillbaks därinne och han såg väldigt tveksam ut. Funderade han måhända över om han skulle köpa en kaka och en kopp kaffe, för det fanns servering därinne, eller låta bli.

Så här kunde det inte fortgå. Beppo var där inne och jag här ute. Vi måste vara på samma ställe naturligtvis.

För att vara säker på att han inte skulle uppmärksamma mig släppte jag loss skärpet så att kappan föll rakt ner, och så svepte jag halsduken om huvudet på ett sätt som skulle ge intryck av troende muslim. Solglasögonen behöll jag på. Därefter ett djupt andetag, och jag gick jag in i huset, uppsökte ett bord längst in i hörnet i den lilla serveringen och slog mig ner. Jag låtsades leta i väskan, för den hade jag hela tiden haft med mig. Den är ovärderlig att ha till hands att låtsas leta i, och på så sätt ha anledning att titta neråt, för att göra det svårare för andra att se mitt ansikte.

Jag hade nu bra uppsikt över hela sceneriet, och såg hur Beppo gick och snokade överallt. Han tittade på både det ena och det andra. Plötsligt försvann han in i ett rum och jag blev förstås orolig över att ha tappat bort honom, men så kom han ut igen genom en annan öppning, och jag blev kolugn igen.

Då drabbas jag av en oroande tanke. Den slår mig i huvudet som hammaren på spiken. Jag kommer på att jag sitter i en byggnad, som tillhör det svenska protestantiska samfundet och jag är ju just nu utklädd till muslim, och tänker ’Kan detta gå an?’

I samma stund som denna oroande tanke dyker upp i huvudet, sliter jag med ett snabbt ryck av mig halsduken, men på ett sådant sätt att håret samtidigt förs fram över ansiktet, och nu ser jag Beppo som genom en ridå av tunn väv, och det han kan se av mig, om han tittar hitåt, måste rimligen vara något liknande för honom.

28

Beppo har uppenbarligen spanat färdigt. Efter att ha kastat en sista runtomspännande blick på lokalen och dess innehåll, går han ut genom en annan dörr än den han kommit in genom, och nu får jag bråttom. Min kappa fastnar i stolen som jag suttit på, när jag hastigt reser mig. Med ett i alla fall i mina öron bedövande brak far stolen i golvet. Jag ser mig om och skäms faktiskt över incidenten.

Ingen annan tycks dock lägga märke till vad som sker, för de sitter eller står stilla kvar på sina platser utan att ens vrida på huvudet åt mitt håll. Jag reser stolen och sätter den på sin plats, kliver därefter med raska steg ut genom samma dörr som Beppo nyss passerat ut genom, och knyter åter kappans skärp om midjan.

Platsen jag kom ut på ligger alldeles invid domkyrkan och där är öppen yta, så det var inte svårt att fånga in Beppo med blicken och konstatera att han var på väg mot ett hus, som var skyltat Historiska museet. Där gick han in.

Jag vände nu kappan ut och in för att på något sätt försöka se annorlunda ut jämfört med tidigare. Håret fångade jag in i en hästsvans, vilket jag strax efter insåg inte var helt konsekvent med tanke på att jag helst inte borde visa upp ansiktet. Just nu hade jag dock inte tid för ändring utan följde raskt efter in på museet.

I museet befann sig en grupp studenter och jag anslöt mig till gruppen och låtsades vara en av dem. Hela tiden höll jag ett öga på Beppo för att se vad han höll på med. I ögonvrån såg jag hur han stoppade in ryggväskan i det enda skåp som var ledigt, dessutom trasigt. Skåpsluckan hängde bara på det ena av de två gångjärnen.

Kanske det skulle kunna innebära en möjlighet för mig att enkelt bryta mig in och undersöka vad som fanns i väskan. Jag fick en obetvinglig lust att göra ett försök, och därmed förhoppningsvis öka på min kunskap om Beppo.

Beppo försvann in i byggnadens första rum, där man visade saker som grävts fram från Uppåkra.

29

Jag dröjer mig kvar i entrén och går sedan in i rummet med skåpen. En hastig blick omkring. Ingen syns. Inget ljud hörs. Snabbt nu. Koncentration. Nagelfilen ligger redan i handen. In med den i springan mellan luckan och skåpssidan. Bända lite. Höger. Vänster.

Såå .. .

Jag känner jag en klapp på axeln. ”Har du problem?”

Rösten är sträv, men låter ändå vänlig.

Snabbt snurrar jag runt och stirrar på vakten. Skuldens och skammens rodnad värmer mina kinder. Tystnad.

Jag finner mig dock snabbt och förklarar ”Jag har just konstaterat att skåpet bara har ett gångjärn. Det måste fixas till, för så kan det ju inte vara. Risken är stor att vem som helst kan ta sig in i skåpet.”

Vakten håller med ”Vi ska ordna till det. Jag ska hålla ett öga på skåpet. Du behöver inte vara orolig att någon obehörig ska stjäla det som finns där.”

Han betonar särskilt ordet obehörig.

Jag hade lyckats avleda vaktens uppmärksamhet bort från mig.

Innehållet i Beppos väska fick förbli en olöst gåta – i alla fall för stunden. Men det skulle säkert komma fler chanser.

Nu gick jag in i Uppåkrarummet, som Beppo dock redan hade lämnat. Det tog emellertid inte lång tid tills jag fann jag honom, och på lite avstånd kunde jag sedan följa hans vidare framfart från rum till rum och från våning till våning ända in i Domkyrkorummet, som var något av en återvändsgränd.

Risken för upptäckt var minimal, för Beppo hade bara ögon för det han såg av historiskt material, och han läste allt som stod på skyltarna och nickade då och då för sig själv, som för att riktigt inpränta all kunskap han nu fick i sig.

30

Det bär för långt att i detalj återge allt det vi gick igenom, Beppo och jag, för även jag passade naturligtvis på att lära mig en del, som jag inte hade haft en aning om förut.

Efter ungefär femtio minuter var vi båda helt nöjda, och det var bra att vi blev det samtidigt, för jag var i alla fall beredd att gå därifrån, även om inte Beppo hade velat. Jag småsprang genom rummen och nerför våningarna för att hinna före Beppo ut i det fria, men jag gjorde det ändå på ett så pass försynt sätt att jag inte väckte den minsta uppmärksamhet.

När Beppo kom ut från museet, var jag således redan ute och stod vänd från ingången och blickade bort mot domkyrkan, men öronen var på helspänn. Jag hörde att Beppo sa något fånigt till ett par yngre medelålders damer som också hade varit på museet, och de småskrattade lite tillsammans. ”Inte visste jag att det fanns ett sånt här intressant hus i Lund”, tyckte jag han sa, och det var ju inte mycket till samtal, men ändå något. Efter det satte han iväg västerut i riktning mot stationen. Jag förstod att han skulle åka hem, och det fick han gärna göra bäst han ville, för jag hade blivit trött och ville inte följa med honom längre, så jag gick till ett konditori, åt en bakelse och drack kaffe. Därefter hade jag ett inbokat besök hos doktor Syke.

När jag kom hem senare på eftermiddagen satte jag mig att tänka igenom vad jag hittills visste om Beppo.

Han kommer med tåg norrifrån.

Han besöker Onkologen.

Han är kulturellt intresserad, eventuellt lite andligt.

Han har en elektromagnetisk dragningskraft på mig.

Han ger mig stötar.

Det får jag vara nöjd med efter bara två dagar. Men många frågor är kvar att få svar på.

31

Minnesanteckning av samtal med Josefin Ag, 2013-03-01 Vad är det du håller på med, Josefin? Följer efter en okänd man som du kallar Beppo. Man får inte förfölja en människa hur som helst. Nu får du allt hejda dig! Det är kriminellt. Du vet väl att du kan bli åtalad för förföljelse.

Du kallar torsdagens förföljelse en impulshandling. Okej för det. Men förföljandet dagen efter är en noggrant planerad aktivitet. Det är skillnad.

Tänk på det! Du lever farligt. Det du håller på med kallas stalkning eller olaga förföljelse. Det ser man allvarligt på från samhällets sida. Det finns inga förmildrande omständigheter kring sådant beteende. Akta dig! Det vore bäst om du slutar direkt med dumheterna och återgår till dina vardagliga lugna sysslor.

Det är märkligt att en man, även om han kanske inte är vem som helst, har kunnat påverka dig till den grad att du är beredd att förfölja honom på det här sättet. Det är inte tillrådligt.

Du talar om spänning och positiv stress. Det är ju för all del bra. Det är den negativa som är farlig. Nu måste du bli bra och komma ut från väggen igen. Du kommer väl inte att fortsätta stalka den där mannen, eller hur?

Tid igen om en vecka!

P. Syke Leg läk specialist psykiatri

32

Bertil Åhsberg

www.bod.se

Trettiofyra strålande dagar Bertil Åhsberg Trettiofyra strålande dagar

En cancersjuk man anländer till Lund för att strålbehandlas på Onkologen. En kvinna som ”gått in i väggen” får av en tillfällighet syn på mannen, blir attraherad och börjar stalka honom. Efter kort tid upptäcker mannen att han är förföljd. Nu inleds en alltmer bisarr katt- och råttalek mellan de båda, under den dagliga promenaden till Onkologen och till olika platser i Lund och även Malmö. Deras tankar och göranden präglas av då aktuella händelser och trender. Successivt uppstår djupare känslor mellan de två … .