9789140688309

Magnus Hagevi

Den svenska v채ljaren 2014

Förord Den svenska väljaren 2014 är en bok om varför väljarna röstade som de gjorde i riksdagsvalet 2014. För varje person som är intresserad av svensk politik och vill öka sin förståelse av det politiska skeendet är boken angelägen läsning. Den svenska väljaren 2014 är speciellt lämplig på högskolekurser som ges som en introduktion till svensk politik eller politiskt beteende.

Det huvudsakliga datamaterialet består av Survey 2014, en frågeundersökning av svenska befolkningen i åldrarna 18–85 år. Frågeundersökningen är en i den serie undersökningar som vartannat år genomförs av Surveyinstitutet vid Linnéuniversitetet. Survey 2014 har gjorts möjlig genom ett generöst bidrag av Crafoordska stiftelsen. För detta vill jag uttrycka min tacksamhet.

Den svenska väljaren 2014 är en del av den statsvetenskapliga forskningsmiljön Forum för politiskt beteende vid Linnéuniversitetet (http://lnu.se/ forskargrupper/forum-for-politiskt-beteende). Jag vill rikta ett tack till kollegorna inom forumet för givande diskussioner om partier, väljare och politisk kommunikation.

Att skriva en bok tar tid och kraft, inte bara för mig som författare utan även för mina käraste. Därför vill jag också tacka hela min familj. Tack Cicci, Vilhelm och Rut. Växjö, 20 maj 2015 Magnus Hagevi

Innehåll 1. Ett nytt politiskt landskap

11 Olika sätt att studera politiskt beteende 12 Orsakstratten 15 Ännu ett historiskt riksdagsval 24 Personval 35 Röstning i valet 2014 36

2. Socioekonomiska faktorer

37 Sociala skiljelinjer 38 Frysningen av sociala skiljelinjer i svensk politik 40 Politiken tinas upp 41 Socioekonomiska faktorer i riksdagsvalet 2014 42 Kön 44 Ålder 45 Urbaniseringsgrad 46 Utländsk bakgrund 48 Religiösa mötesbesökare 50 Utbildning 53 Klass, yrke och anställningssektor 56 Minskade skillnader 60

3. Värderingar

61 Värderingars roll för röstningsbeteende 61 Vänster–högerskalan 62 Ny politik 66 Sociala konflikter trots allt?

70 Värdeförändringar mellan generationer 73 En ny värdebaserad konflikt 76

4. Block- och partiidentifikation

79 80 84 85 87

Bakgrund Block- och partiidentifikation i riksdagsvalet 2014 Blockidentifikation och röstning Block- och partiidentifikation och skillnader i sakfrågor Block- och partiidentifikation bland väljare med olika politisk färg 89 Block- och partiidentifikation under sex år 91 Partistall 92 Partistall i riksdagsvalet 2014 94 Partistall och blockidentifikation 97 Blockidentifikation predisponerar 100

5. Partiledarna

103 Politikens personifiering 105 Forskning om partiledarnas betydelse för väljarna 107 Väljarna, partiledarna och valet 2014 108 Partiledarröstning och de politiska blocken 111 Partiledarröstning och väljarnas politiska egenskaper 114 Partiledarröstning och väljarnas socioekonomiska egenskaper 119 Partiledarröstning 121

6. Samhälls- och privatekonomi Väljarnas uppfattning om sin och samhällets ekonomi Predisponerad ekonomisk bedömning Ekonomiska bedömningar och Sverigedemokraternas väljare Ekonomisk röstning

7. Åsikter

123 124 127 134 138

139 Åsiktskrets 140 Viktiga frågor för val av parti 142 Åsikter och partival 148 Partiernas kamp i åsiktskretsarna 152 Åsiktskretsar och värderingar 156 Åsiktsröstning 161

8. Taktikröstning Motiv för att taktikrösta Svensk taktikröstning Taktikröstning i riksdagsvalen 2014 och 2010 Spärrhjälp Bortslängd röst Taktikröstning i riksdagsvalet 2014

163 164 167 169 171 173 174

9. Upplösningstiden

175 Kort-, medellång- och långsiktig påverkan på röstning 176 Effekt på röstning 183 Upplösningen 188 Reaktion på upplösningen 189 Upplösningen och kortsiktigheten 191 Realignment 193

Referenser

195

1 Ett nytt politiskt landskap I Sverige har vi aldrig haft ett jordskredssval till riksdagen. Annat gäller för Danmark. I 1973 års danska val förändrades i ett slag många decennier av invand politik då antalet partier i Folketinget fördubblades till tio.

Men i svensk politik tycktes ingenting hända vid denna tid. I stället återkom samma fem partier till riksdagen i val efter val. Men stabiliteten syntes bedräglig. Under den svenska politiska ytan skedde samma förändringar bland väljarna som i vårt södra grannland och i de flesta postindustriella representativa demokratier. I slutet av 1980-talet hade fundamentet till centrala delar av svensk politik eroderat tillräckligt mycket för att det en gång så stabila svenska partisystemet också skulle börja förändras. Allt eftersom nya val genomfördes kompletterades de sekelgamla partierna i riksdagen med nya. Ett nytt politiskt landskap bredde ut sig. Det niopartisystem som framträdde i valet 2014 var mycket annorlunda än systemet med fem partier som så länge dominerade Sverige (Sartori 1976).1 I denna bok granskas den nya politiken som blivit resultatet av eroderingen av den gamla svenska politiken. I centrum av analyserna står det som är nytt bland väljarna, vilket sätts i relation till det som funnits där länge.

Studierna genomförs utifrån den kunskap om politiskt beteende – eller mer specifikt väljarbeteende – som tidigare forskning byggt upp. Genom att pröva centrala teorier om politiskt beteende kommer nya data om väljarnas röstning vid riksdagsvalet 2014 att ge en aktuell bild av svensk politik och en förståelse av den representativa demokratins villkor. På så sätt analyseras varför väljarna röstade som de gjorde i riksdagsvalet 2014.

1 Även om Feministiskt initiativ hamnade utanför riksdagen visar valresultatet att partiet inverkade på många väljare samt på andra partier under valrörelsen, varför partiet är relevant för hur svensk politik fungerar (Sartori 1976).

11

den svenska väljaren 2014

Olika sätt att studera politiskt beteende Grovt skattat kan politiskt beteende – inklusive väljarbeteende – studeras utifrån tre olika ansatser (Carmines & Huckfeldt 1998): politisk sociologi, politisk psykologi och rational choice.

Politisk sociologi I ett försök att studera opinionsbildning vid ett presidentval fann Lazarsfeld och hans kollegor (1944) i den moderna klassikern The People’s Choice att väljarna inte fattade sitt röstningsbeslut på det sätt som forskarna trodde att de skulle göra. I stället för att jämföra kandidaterna och rösta på den som de tyckte var bäst visade det sig att de flesta röstade som de brukade göra.

Denna vana verkade till stor del vara kopplad till socialisation utifrån medborgarens position i samhället. Forskargruppen kunde således konstatera att ”a person thinks, politically, as he is, socially. Social characteristics determine political preference” (Lazarsfeld m.fl. 1944:27). Tanken att individens politiska beteende aldrig kan separeras från det omgivande samhället växte sig stark i forskargruppens lärosäte Columbia University i New York. Därför kallas studier utifrån att individer alltid ses i relation till de begränsningar och möjligheter som omger dem och inverkar på deras information och valmöjligheter inom politiken för Columbiaskolan.

Många politiska sociologer betonar att olika erfarenheter av samhällets struktur – som kön, ålder och klass – påverkar politiskt beteende. Dessa ses dock som sociala egenskaper. Människor som har gemensamma egenskaper indikerar att de har samma erfarenheter av strukturer i det omgivande samhället. Det kan då vara normer som placerar människor i en samhällsposition och som ger människor på denna position gemensamma intressen som leder till ett gemensamt politiskt beteende. Ett rimligt antagande är att individens relation mellan politik och erfarenhet av samhällets struktur sker genom socialisation, det vill säga en omfattande och uthållig introduktion till de normer som strukturerar beteendet i den sociala grupp som en individ är eller vill vara medlem av (Tajfel 1981:255; Johnston Conover 1984:761).

En sådan socialisation sker bland annat utifrån individens erfarenheter av olika samhällsförhållanden. En del väljare delar vissa erfarenheter, medan speciella erfarenheter skiljer sig från andra väljares erfarenheter (differentiering). Erfarenheterna gjorda utifrån till exempel olika klasstillhörighet kan påverka politiskt beteende så att det är mer vanligt att arbetare röstar till vänster och medelklass till höger.

12

1. Ett nytt politiskt landskap

Politisk psykologi Med The American Voter tryckte Campbell och hans kollegor (1960) av startskottet för det som i dag kallas för politisk psykologi (eller socialpsykologi).

Utifrån ett allmänt antagande om politiska socialisationsprocesser används psykologiska teorier för att studera politiska beteenden. Människans förmåga att förvärva, organisera och använda information kan kallas för kognition (Sears m.fl. 1988; Winter 2003). Utifrån psykologisk kognitionsforskning antas människor ha en begränsad kapacitet att behandla information.

Dessutom menar forskarna att människor är ”kognitiva latmaskar” som gärna undviker att använda den mentala kapacitet som vi har (Taylor 1981).

För att göra det så lätt som möjligt att tänka använder människor därför vad som blivit kallat för kognitiva genvägar (heuristics). Kognitiva genvägar hjälper individer att behandla den information som finns runt omkring dem (Kuklinski & Quirk 2000). Vänster–högerskalan och religiös övertygelse kan, till exempel, vara sådana hjälpmedel (Kumlin 2002; Hagevi 2009).

Dessa kan bistå en väljare så att han eller hon förtstår vad som är politik, vad som är värt att uppmärksamma, vad som kan ignoreras och glömmas bort samt om ett politiskt förslag är bra eller dåligt. För att agera politiskt räcker det dock inte med tankar, utan forskningen visar att känslor – affektion – är viktigt för att få väljare att utföra politiska handlingar (Marcus 2003; Redlawsk 2006; Neuman m.fl. 2007). Utan känslor stannar politiken.

Politisk kultur relaterar också till politisk psykologi. Studier om politisk kultur analyserar de politiska effekterna av att de flesta väljare i ett politiskt system delar en gemensam socialisationserfarenhet (Almond & Verba 1963; Inglehart 1997; Inglehart & Welzel 2005). Detta skiljer sig från huvudintresset i politisk sociologi, som fokuserade på olika socialisationserfarenheter i samhället. Den politiska kulturen antas således påverka människors politiska åsikter och beteenden på ett likartat sätt.

Rational Choice Rational choice utgör en tredje ansats i politiskt beteende där nationalekonomen Anthony Downs (1957) moderna klassiker inom området – An Economic Theory of Democracy – kan beskrivas som en startpunkt (se även Key 1966). Rational choice-litteraturen studerar inte väljarens olika egenskaper eller skilda samhälleliga omständigheter. Det som motiverar en väljare att rösta på ett parti antas i stället vara beräkningar av vilken nytta ett partis politik har för väljaren själv. Politiken ses som en ekonomisk marknad 13

den svenska väljaren 2014 och varje väljare subtraherar kostnader från nytta och väljer den handling som ger dem störst nytta som individer. Det betyder att det oftast inte är förändringar hos väljarna som är av primärt politiskt intresse i rational choice, dessa antas ha fasta preferenser. Intresset inriktar sig i stället mot partiernas agerande (Adams m.fl. 2005) som enligt Downs är lika rationella som väljarna.

För en rationell väljare kan det vara omständigt att rösta. Problemet gäller att bestämma vilket parti som ska få rösten. Ju fler partier, desto krångligare är det. Vad tycker partierna och på vad sätt är det relaterat till väljarens egna åsikter? Att ta reda på detta kan vara en tidsödande syssla.

I alla fall om alla valmanifest ska studeras (och all annan relevant information) och dessutom om tid ska tas för att väljaren själv ska komma fram till en egen åsikt i varje fråga. För att minska väljarnas kostnader för att välja parti menar Downs att varje parti introducerar en ideologi och handlar i enlighet med denna. På så sätt behöver bara väljarna hålla reda på sin egen ideologiska ståndpunkt och jämföra den med partiernas ideologier.

Downs menar även att detta är anledningen till varför såväl partierna som väljarna kan ordnas utmed en skala från mest statlig inblandning i ekonomin (vänster) till minst (höger). En väljare har då olika långt avstånd till de olika partierna på den ideologiska skalan. Långt avstånd signalerar låg nytta för väljaren, kort avstånd högre nytta. Downs antar att det parti som har minst avstånd till väljaren får väljarens röst, så kallad närhetsröstning (proximity voting).

Idén om närhetsröstning har fått stort inflytande på forskning om röstningsbeteende. Ändå röstar många väljare på ett annat parti än det som står dem åsiktsmässigt närmast. I flera politiska system befinner sig mitten­partier i röstningsmässigt underläge jämfört med partierna till höger­ och vänster om dem. Detta trots att många väljare själva uppfattar sig vara i poli­tikens mitt och då stå närmast mittenpartierna.

Det finns en fara i att måla upp politisk sociologi, politisk psykologi och rational choice som tre åtskilda traditioner. De kan då uppfattas som mer åtskilda än vad de egentligen är. Som framgår av denna bok är det möjligt att studera hypoteser om väljare härledda från samtliga dessa tre teoretiska traditioner mer eller mindre sida vid sida. Anledningen är, först och främst, att de har samma studieobjekt i form av människors politiska beteende.

Samtidigt som de tre traditionerna har distinkta utgångspunkter har flera studier inom dessa traditioner ändå kommit fram till en förhållandevis gemensam syn på politiskt beteende i representativa demokratier.

14

4 Block- och partiidentifikation När orsakstratten först presenterades av forskarlaget från Michigan uppfattade forskarna att partierna hade väljarna i sina händer. Väljarna hade några få viktiga och varaktiga identiteter. För många väljare var partiidentifikation en av dem. Jämfört med en vanlig partisympati är partiidentifikation en känslomässig, relativt stabil och varaktig bindning till ett parti (Campbell m.fl. 1960:121–123).10 Länge ansåg forskare att en stor del av väljarna utvecklade en partiidentifikation tidigt i livet. Inte sällan var detta parti detsamma som föräldrarnas (se Westholm 1991). Enligt Michiganforskarna var det partiidentifikationen som gjorde att människor kunde orientera sig i politiken. Partiidentifikation innehåller därmed två komponenter: riktning (vilket parti som väljaren identifierar sig med) och styrka (grad av känslomässig lojalitet med partiet). Oavsett vilka sakfrågor som var aktuella i politiken kunde även väljare som inte hade någon aktuell information eller som var tämligen ointresserade av politik ändå orientera sig i politiken med hjälp av sin partiidentifikation. Utan denna mentala genväg skulle det ha varit betydligt svårare för väljaren att finna ett parti att rösta på.

Vid sidan av partier har politiska block blivit en vital del av svensk politik­ (Aylott 2011:303; Strøm & Bergman 2011:20). Förekomsten av block innebär att det svenska partisystemet har utvecklat ett system där det finns ett varaktigt samarbete mellan allierade partier, som etableras för att vinna regeringsmakten (Bergman m.fl. 2003:181). Precis som för partier har det visat sig att väljarna utvecklar psykologiska predispositioner som är relaterade till ett partipolitiskt block, så kallad blockidentifikation (Hagevi 2015a). En sådan identifikation kan på ett grundläggande sätt påverka medborgarnas överväganden om vilka partier de kan tänkas rösta på.

Förekomsten av blockidentifikation ger vid handen att väljare inte bara gillar ett parti, utan flera. De kan – till skillnad från de flesta väljare med en stark partiidentifikation – tänka sig att rösta på fler partier än bara ett 10 Senare forskning har poängterat vikten av kognitiva element i partiidentifikation, se Fiorina 1981; Franklin & Jackson 1983.

79

den svenska väljaren 2014 enda. Det visar att dessa, men även andra, väljare kan ha en uppsättning partier som de kan tänka sig rösta på (van der Eijk m.fl. 1986). De partier som en väljare kan tänka sig att rösta på ingår i väljarens partistall (eng. party set). Även om många väljares partistall sammanfaller med blockindelningen har andra väljare andra kombinationer. En del kan till exempel vara block­ överskridande, andra kanske bara innehåller en del av partierna i ett block.

I detta kapitel analyseras parti- och blockidentifikation samt partistall.

Den centrala frågeställningen är hur dominerande blockidentifikationen var när väljarna röstade i riksdagsvalet 2014. Ju fler väljare som har stark blockidentifikation och som låter den påverka uppfattningen om partierna och sin röstning, desto starkare uppfattas blockidentifikationens dominans vara. Detta sker genom att besvara två specificerade frågeställningar. På vad sätt är parti- och blockidentifikation samt partistall relaterade till varandra?

Vilket samband finns mellan röstning och parti- och blockidentifikation samt partistall?

Bakgrund Michiganforskarna (Campbell m.fl. 1960) beskrev partiidentifikation som om individen hade utvecklat varaktiga och känslomässiga bind­ningar till ett parti. I amerikansk väljarforskning har det funnits ett stort intresse att – utifrån landets tvåpartisystem – analysera partiidentifikationens riktning (vilket parti väljaren identifierar sig med) och avvikelser från den vid röstning. Varför röstar väljare på ett parti, trots att väljaren utvecklat en partiidentifikation med ett annat parti? I svensk – och europeisk – forskning har partiidentifikationens styrka varit mer intressant då de flesta väljare röstar på samma parti som partiidentifikationen anger (Berglund m.fl. 2005).

För väljarna med en stark partiidentifikation skapades deras uppfattningar om partierna redan före valet utifrån deras livslånga erfa­renheter.

Detta kunde ligga till grund för känslor och tankar om partierna och göra så att väljarna tolkade det som hände under valrörelsen på ett speciellt sätt. På så sätt kunde partiidentifikationen verka styrande för röstningen.

Oavsett vilka sakfrågor som var aktuella i politiken skulle det vara möjligt att väljare som inte hade någon aktuell information eller som var tämligen ointresserade av politik ändå kunde orientera sig i politiken med hjälp av sin partiidentifikation. Utan denna mentala genväg skulle det ha varit betydligt svårare för väljaren att finna ett parti att rösta på.

Samhället och dess medborgare har förändrats sedan 1950-talet. Den samhällsvetenskapliga metateorin om individualisering (se kap. 2) beskri80

4. Block- och partiidentifikation ver en sådan förändring. Som framgick av kapitel 2 minskar lojaliteten till samhällsgrupper. Detsamma gäller lojaliteten till politiska partier (Oscarsson & Holmberg 2013). I klartext betyder det att partiidentifikationens betydelse minskar: allt färre väljare utvecklar en känslomässig, relativt stabil och varaktig bindning till ett parti. I Sve­rige har statsvetare på Göteborgs universitet undersökt partiidentifikationen sedan 1956. Under 1950-talet registrerades den största andelen – runt 50 procent – som sade sig vara starkt övertygade anhängare av ett parti. I riksdagsvalet 2010 var det endast 14 procent av väljarna som uppgav sig vara starka anhängare av ett parti (Oscarsson­& Holmberg 2013). Detta är en central del i den process som kallas för dealignment (Dalton m.fl 1984; Franklin m.fl 1992; Dalton m.fl 2000).

En försvagad partiidentifikation påverkar hur politik fungerar. Forskning har visat att svag partiidentifikation har samband med lägre valdeltagande (Bengtsson 2008). En minskad partiidentifikation har också förknippats med att fler väljare byter parti mellan valen (Holmberg 2000). Partierna antas i sin tur reagera på de alltmer rörliga väljarna genom att antingen intensifiera sin relation till gamla väljargrupper eller omdefiniera sina målgrupper bland väljarna och försöka erövra eller forma nya väljargrupper som kan tilltalas av partierna (Mair m.fl. 2004).

Bland väljare är svensk blockpolitik inte något nytt (Aylott & Bolin 2007). I vardag­ligt tal om politik har begrepp som ”allmänborgerliga” väljare – som i första hand röstar borgerligt, i andra hand på ett av de borgerliga partierna – existerat länge. Det kan därför tyckas förvånande att det tog lång tid innan väljarnas identitet med något av de politiska blocken undersöktes. Först inför riksdagsvalet 2010 presenterades en undersökning av folkets direkta sympatier och identifikation med de politiska blocken (Hagevi 2010). I riksdagsvalet 2010 framkom att fler människor identifierar sig med ett av de politiska blocken än med något parti (Hagevi 2015a).

För politiskt beteende generellt, speciellt med inriktning på politisk psykologi (Marcus m.fl. 2000:52, 121–122; Redlawsk 2006:87), kan block­ identifikation vara viktigt. Blockidentifikation kan hjälpa väljarna att strukturera politisk information och vara en guide för politiskt beteende genom att ange politikens fundament för väljaren. Därmed har blockidentifikation möjlighet att förklara politiskt beteende och klargöra vilka kognitiva gen­ vägar som används när väljarna behandlar politisk information. Block­ identifikation kan vara en betydelsefull ersättare av den förändrade och allt svagare kopplingen mellan väljargrupper och partier (Lipset & Rokkan 1967; Dalton m.fl. 1984; Franklin m.fl. 1992; Oskarson 2005; van der Brug 81

den svenska väljaren 2014 2010; Deegan-Krause & Enyedi 2010). Förekomst av blockidentifikation kan vara ett viktigt element för att förstå mellan vilka partier väljarna rör sig (Nielsen & Risbjerg Thomsen 2003; Oscarsson & Holmberg 2013).

Väljarnas blockidentifikation kan förklara enskilda partiers relation till blockpolitiken (Aylott 2011:303). För att inte förlora röster kan partierna uppfatta behovet av att ta hänsyn till blockidentifikationen bland deras potentiella väljare (Sartori 1976; Mair 2007). Blockidentifikation har också implikationer för hur partiernas budskap behandlas av väljarna (Hall 2003) och därmed också för partiernas politiska kommunikation och uppfattning om väljarna (Ekengren & Oscarsson 2011). För väljaren kan blockidentifikation ge motiv för taktikröstning, det vill säga att väljare som röstar på ett annat parti än det de sympatiserar mest med (Jormfeldt & Hagevi 2011).

Sedan 1990-talet tycks kampen mellan blocken intensifierats (Aylott & Bolin 2007). Skärpningen inleddes genom att Göran Perssons social­ demokratiska regering avtalade med Miljöpartiet och Vänsterpartiet om att de skulle vara stödpartier till regeringen. Därmed stod ett rödgrönt block mot de borgerliga partierna. Situationen var ny. Förut hade en social­ demokratisk regering ömsom gjort upp åt vänster, ömsom åt höger. Men nu hade Socialdemokraterna bundit upp sig till de rödgröna partierna. Det rödgröna avtalet innebar att de borgerliga partierna i stort sett var utan möjligheter till inflytande genom sedvanliga förhandlingsuppgörelser under mandat­perioden i riksdagen. För dem var nu en valseger, egen majoritet och en borgerlig regering den enda chansen att få inflytande. Med denna insikt kom Allian­sen till stånd. Resultatet blev en åttaårig regeringsperiod med Alliansen. Som svar på Alliansen bildades De rödgröna av Social­ demokraterna, Miljö­partiet och Vänsterpartiet inför riksdagsvalet 2010.

Inför valet 2014 fanns inte samma organiserade samarbete mellan dessa partier, men ändå framstod de rödgröna partierna som ett alternativ till Alliansen. Statsminister Löfvens nya regering fick också sitt stöd från de rödgröna partierna i riksdagen.

Det finns inte några undersökningar för att studera blockidentifikationens styrka bland väljarna som sträcker sig långt tillbaka över tid. I frånvaro av sådana tidsserier kan dock väljarnas uttalanden om önskeregeringar inför riksdagsvalen ge en fingervisning av blockidentitetens betydelse. I den mån väljarna önskar sig blocköverskridande regeringar är bedömningen att blockidentifikationen sannolikt är svagare än när väljare önskar sig regeringar som enbart innehåller partier från ett av blocken. I figur 4.1 redovisas andelen väljare som önskar sig en blocköverskridande regering.

Ju större andel av väljarna som önskar sig en blocköverskridande regering, 82

4. Block- och partiidentifikation Figur 4.1 Stödet för blocköverskridande regering bland svenska väljare 1968–2014 (procent väljare som önskar en blocköverskridande regering).

Procent 35 30 25

Sju-niopartisystemet Fempartisystemet

20 15 10 5 0

8 2 8 4 6 10 14 0 73 76 79 82 85 88 91 196 197 19 19 19 19 19 19 19 199 199 200 200 20 20

Kommentar: Källa 1968–2010 är Oscarsson & Holmberg (2013:262) och för 2014 Holmberg (2014:36).

desto svagare är blockpolitikens ställning bland väljarna. Ett minskat stöd (minskad procentandel) för blocköverskridande regering är en indikator på att blockidentifikationen stärkts bland väljarna.

Resultatet i figur 4.1 är delat i två tidsperioder utifrån förändringar i det svenska partisystemet. Den första perioden rör det stabila, frusna, fempartisystemet. Den andra perioden rör det mer flexibla sju-niopartisystemet som växt fram med början på slutet av 1980-talet. Under respektive partisystem har blockpolitiken stärkts och väljarnas önskan att få blocköverskridande regeringar har avtagit. Men när fempartisystemet tinade upp rördes det om i grytan. Bland annat testade Centerpartiet att gå över blockgränsen och uppträdde som stödparti till Socialdemokraterna i mitten av 1990-talet. Nya partier kom in i riksdagen och fler väljare än vanligt uppfattade blocken som oklara. Partierna hade inte funnit sig till rätta. Men allt eftersom väljarna vänjer sig vid nya partier så återkommer önskan om blockpolitik medan önskemålen om blocköverskridande regeringar avtar. Väljarnas blockidentifikation tycks ha blivit starkare.

83

den svenska väljaren 2014 Svensk politik är inte någon isolerad ö. I Europa har det sedan länge funnits flerpartisystem med två block (Sartori 1976). Forskare har konstaterat att blockpolitikens betydelse har ökat runt om i Europa (Bale 2003; Mair 2008). Peter Mair (2008:221) noterar att andelen Västeuropeiska partisystem med någon form av blockpolitik har ökat från 44 procent vid 1900-talets mitt till 62 procent vid seklets slut. Den svenska trenden mot ökad blockpolitik är således också en europeisk trend.

Block- och partiidentifikation i riksdagsvalet 2014 I Survey 2014 undersöktes parti- och blockidentifikation genom två följdfrågor som ställdes direkt efter respektive fråga om partisympati (”Vilket parti tycker du bäst om i dag?”) och blocksympati (”I politiken talas det ibland om ett borgerligt block (Moderaterna, Centerpartiet, Folk­partiet och Kristdemokraterna) samt ett rödgrönt block (Socialdemokraterna, Vänster­partiet och Miljöpartiet). Vilket av dessa två politiska block tycker du bäst om i dag?”). Frågan för partiidentifikation löd ”Anser du dig vara en övertygad anhängare av detta parti?” och för blockidentifikation ”Anser du dig vara en övertygad anhängare av detta politiska block?”. Vid båda frågorna var det möjligt att svara ”Ja, mycket övertygad” (vilket hädanefter betecknas som stark), ”Ja, något övertygad” (vilket hädanefter betecknas som svag) och ”Nej” (vilket hädanefter betecknas som ingen). Svarsfördelningen redovisas i tabell 4.1.

Resultatet visar att för många väljare är block minst lika viktigt eller viktigare än något av de politiska partierna. Drygt var tredje väljare har en stark blockidentifikation, medan endast var fjärde väljare har en stark partiidentifikation. Det är dock inte så att väljarna saknar partiidentifikation, men den är då svagare än deras blockidentifikation. Därför är det fler väljare som har svag partiidentifikation än som har svag blockidentifikation.

Därmed är andelen väljare som inte har någon block- respektive partiidentifikation ungefär lika stor.

Tabell 4.1 Grad av block- och partiidentifikation 2014 (procent).

Stark

Svag

Ingen

Summa procent

Antal ­svarande

Blockidentifikation Partiidentifikation

37 25

35 48

28 27

100 100

1 177 1 131

Differens

+12

–13

+1

84

4. Block- och partiidentifikation De flesta väljare som är mycket övertygade anhängare av ett parti tenderar att även vara mycket övertygade anhängare av ett av de politiska blocken (71 procent, n = 281). De som har stark blockidentifikation är däremot inte lika ofta övertygade anhängare av ett parti (48 procent, n = 536). Medan andelen väljare med stark partiidentifikation utan stark blockidentifikation är få, finns däremot många väljare med stark blockidentifikation som saknar en partiidentifikation med motsvarande styrka. Blockidentifikationens styrka och utbreddhet tyder på att sannolikheten är större att väljarna tolkar vad som händer i valrörelsen utifrån blockidentitet snarare än partiidentitet och att väljarnas röstning påverkas mer av blockidentifikation än av partiidentifikation.

Blockidentifikation och röstning Enligt orsakstratten ska såväl block- som partiidentifikation fungera som en kognitiv genväg som leder väljarna i valrörelsen så att de kan fatta beslut om hur de ska rösta. En ursprunglig tanke med partiidentifikation var att väljare under vissa omständigheter kunde avvika från sin partiidentifikation och rösta på ett annat parti. Att analysera avvikelser från partiidentifikation kan till viss del belysa väljarbeteende och förklara resultat i enskilda val, eftersom faktorer som verkar mer kortsiktigt antas kunna rubba en långsiktigt verkande partiidentifikation (denna bok tar upp faktorer som påverkar röstning på medellång och kort sikt i kap. 5–8).

Men blockidentifikation, som inte pekar ut något enskilt parti, kan fun­ gera mer som den amerikanska partiidentifikationen var tänkt att användas.

Dessutom kan andra långsiktigt verkande psykologiska predispositioner vid sidan av blockidentifikation påverka röstning. Väljaren kan vara missnöjd med blocket som han eller hon identifierade sig med om det uppfattas stå allt längre från de egna grundläggande värderingarna. Ett sådant missnöje skulle kunna få väljaren att avvika från sin blockidentifikation. Genom att avvika skulle väljaren kunna markera sitt missnöje och hoppas att det parti eller block som väljaren identifierade sig med skulle uppfatta väljarnas signal och följa efter.

Bland väljare med stark alliansidentitet (n = 226) röstade 95 procent på ett av allianspartierna och bland väljare med svag alliansidentitet (n = 185) röstade 85 procent på ett alliansparti. Bland väljarna med stark rödgrön identitet (n = 197) röstade 86 procent på ett av de rödgröna partierna och bland väljare med svag rödgrön identitet (n = 213) röstade 92 procent på ett rödgrönt parti. Bland de väljare som avvek från sin starka eller svaga 85

8 Taktikröstning När väljare av strategiska skäl inte röstar på det parti som de sympatiserar med kallas det taktikröstning. Fenomenet har definierats som en röst på ett parti som inte är väljarens främsta preferens och som primärt motiveras av viljan att påverka valutgången (Blais m.fl. 2001:344; Jormfeldt & Hagevi 2011). Det finns tre villkor för att taktikröstning ska förekomma.

För det första måste väljaren avvika från sin partisympati och inte rösta på sin främsta partipreferens (vilket även kan kallas för partisympati). För det andra ska väljaren rösta på ett annat parti än sin främsta partipreferens. För det tredje, vilket är det strategiska elementet, genomförs denna röstning för att väljaren vill påverka valutgången. Valutgången beror på partiernas styrkeförhållanden efter valet: parlamentarisk representation och regeringsmakt.

Det strategiska elementet måste således specificeras för att det ska vara möjligt att tala om taktikröstning: med vilket motiv vill väljaren påverka valutgången? Väljarna kan ha flera skäl för att taktikrösta. Vilka skäl som är intressanta beror till stor del på den aktuella politiska situationen. I detta kapitel undersöks hur vanligt förekommande det var att taktikrösta i riksdagsvalet 2014 utifrån fyra motiv: spärrhjälp (att väljare inte röstar på sin främsta partipreferens utan på ett annat parti för att det ska komma över procentspärren till parlamentet), bortslängd röst (att väljaren inte röstar på sitt favoritparti för att det inte ser ut att komma över den parlamentariska procentspärren och i stället röstar på ett annat parti), koalitionsstöd (att väljaren röstar på ett parti som tillhör ett annat block än det som favoritpartiet tillhör) och regeringsstöd (att väljaren röstar på ett parti som tillhör ett block eftersom väljarens favoritparti inte ingår i ett regeringsunderlag).

I fråga om de två förstnämnda motiven – spärrhjälp och bortslängd röst – analyseras även vilka partier som fick taktikröster och vilka partiers sympatisörer som taktikröstade. Avsikten är att besvara frågan: i vilken omfattning påverkade taktikröstning riksdagsvalet 2014?

Taktikröstning, med sitt strategiska element, är en tämligen rationell ak163

den svenska väljaren 2014 tivitet. Utifrån detta kan det vara rimligt att anta att taktikröstning kräver förhållandevis sofistikerade väljare. De kalkyler en väljare ska göra för att få ett underlag att taktikrösta innebär att väljaren ska hålla mycket i huvudet.

Kalkylen kan involvera vilka partier som kan tänkas samarbeta med var­ andra efter valet, vilka partier som behövs för att den önskvärda presumtiva regeringskoalitionen ska nå egen majoritet, om väljaren gillar eller ogillar dessa och vilka av dessa partier som har tillräckligt med stöd i valmanskåren för att bli representerade i riksdagen. Procentspärren kan då ha en dubbel effekt för taktikröstning. Den potentiella taktikröstaren måste då fråga sig själv om ett parti i närheten av procentspärren till riksdagen kan hjälpas in med taktikröster eller om dessa riskerar att bli bortkastade om partiet inte kommer in i riksdagen.

All denna information som väljaren ska ha i huvudet är politisk färskvara. Det gäller att väljaren hänger med i politiken och opinionsmätningarna. Till exempel kan partiernas relationer ändras. Likaså kan ett parti som i ett tidigare val var i behov av taktikröster vara på uppgång och klara sig av egen kraft i nästa val, medan ett annat parti i stället kommit på nedan och hotas av att inte få återkomma till riksdagen efter valet.

Det är alltså fullt rimligt att väljarna fattar slutgiltigt beslut om taktikröstning tätt inpå valdagen. Därför är taktikröstning placerat nära den smala mynningen på orsaks­tratten (se kap. 1). Det innebär också att beslut om taktikröstning antas vara baserade på blockidentifikation, vänster– högerskalan, auktoritära–libertära skalan och eventuellt andra psykologiska predispositioner (Duch m.fl. 2010).

I nästkommande avsnitt presenteras de fyra motiven för att taktikrösta och hur de ska undersökas. Därefter redovisas andelen taktikröstare i riksdagsvalet 2014 i jämförelse med riksdagsvalet 2010. Sedan analyseras vilka partier som fick taktikröster 2014 samt vilka partier som taktikröstarna egentligen sympatiserade med. Kapitlet avslutas med en summering av de viktigaste slutsatserna.

Motiv för att taktikrösta Allt sedan 4-procentspärren till riksdagen infördes 1970 har fenomenet taktikröstning diskuterats. Procentspärren förhindrar partier som får mindre än 4 procent av rösterna att bli representerade i riksdagen. Det är främst viljan att hjälpa små partier att få de röster som behövs för att komma över denna spärr som motiverar en sådan taktikröstning. Denna typ av taktikröstning kallas för spärrhjälp: att väljaren i stället för att rösta på sitt favoritparti röstar 164

8. Taktikröstning på ett parti som riskerar att inte klara procentspärren till parlamentet (Cox 1997; Blais & Massicotte 2002; Jormfeldt & Hagevi 2011; Fredén 2014a).

Bortslängd röst är också ett motiv för taktikröstning som rör procent­ spärren till riksdagen, men med motsatt resultat. I detta fall uppfattar väljarna att deras primära partipreferens inte har chans att komma över procentspärren till parlamentet. För att ändå kunna påverka parlamentets sammansättning röstar dessa väljare på något parti som de uppfattar kommer att bli representerat i parlamentet (Alvarez & Nagler 2000; Miller & Niemi 2002; Jormfeldt & Hagevi 2011; Meffert & Gschwend 2012; Fredén 2014b).

Taktikröstning med motivet koalitionsstöd innebär att väljaren av strategiska skäl inte röstar på sitt favoritparti, men inte heller på något parti som ingår i det egna politiska blocket. I stället röstar väljaren på ett parti som ingår i det motsatta blocket. Det kan finnas flera strategiska skäl till ett sådant beslut. Blockpolitik innebär att det parti som väljaren tycker är bäst befinner sig i ett block tillsammans med andra partier. En röst på det parti väljaren sympatiserar med resulterar därmed i att väljaren får andra partier på köpet. Något av dessa partier kan vara ett som väljaren inte alls gillar.

Bland annat i samband med det organiserade samarbetet mellan rödgröna partier vid riksdagsvalet 2010 diskuterades detta förhållande. Politiska kommentatorer menade att väljare som låg nära mitten i politiken hade svårt för att rösta på Socialdemokraterna eller Miljöpartiet när dessa partier utlovat att bilda regering med Vänsterpartiet (t.ex. Akinder 2010; Oscarsson & Holmberg 2013: 27, 194). En annan möjlighet är att rationella väljare kan antecipera vilket block som kommer att vinna regeringsmakten och dess troliga politik (Duch m.fl. 2010). Dessa väljare kan önska politisk stabilitet under den kommande mandatperioden och rösta på ett parti som tillhör det politiska block som har störst chans att samla egen majoritet i riksdagen, oavsett om väljarens främsta partipreferens tillhör detta block eller inte (Jormfeldt & Hagevi 2011). Ytterligare ett skäl för en rationell väljare att låta bli att rösta på sitt favoritparti är att det ändå kommer att vara i opposition och utan makt under den kommande mandatperioden. I stället kan en sådan rationell väljare rösta strategiskt på ett parti i det block som troligen kommer att vinna valet. Genom att rösta på det av partierna som väljaren uppfattar som bäst inom det block som tros vinna valet vill väljaren påverka hur politiken i praktiken utformas under mandatperioden.

Motivet skulle vara att påverka förhandlingspositionerna i en kommande koalitionsregering. På så sätt försöker väljaren påverka den kommande regeringens faktiska politik i en riktning som är mer i samklang med de 165

den svenska väljaren 2014 egna åsikterna. Alla dessa strategiska motiv för att rösta på ett parti som tillhör det motsatta blocket jämfört med väljarens främsta partipreferens kallas för koalitionsstöd.

Regeringsstöd innebär att en väljare inte röstar på sin primära partipreferens eftersom det inte ingår i något av de politiska blocken. En sådan röst riskerar att inte påverka regeringsbildningen. I stället taktikröstar väljaren på ett parti som ingår i det minst dåliga regeringsalternativet (Duch m.fl.

2010:701). På så sätt hoppas väljaren kunna påverka vilka som bildar regering (kanske för att väljaren ogillar det andra regeringsalternativet starkt).

Något sådant skulle inträffa om väljare som har Sverigedemokraterna som främsta partipreferens i stället skulle rösta på ett av de politiska partierna som ingår i Alliansen eller De rödgröna.

Det räcker alltså inte att en väljare röstar på ett annat parti än sin förstapreferens för att det ska betraktas som en taktikröst. Bland dessa väljare ingår förvisso taktikröstare, men även andra väljare som av icke-strategiska orsaker röstar på ett annat parti än det de tycker är bäst. Det finns flera ickestrategiska skäl att inte rösta efter sina partisympatier (Jormfeldt & Hagevi 2011). Partiledarröstning kan innebära att väljare som tycker att ett parti är bäst ändå röstar på ett annat då de uppskattar dess partiledare (se kap. 5; jfr Oscarsson & Holmberg 2013:194). Plånboksröstning (Petersson 2011) kan innebära att väljaren röstar på ett parti som ser ut att gynna den egna, privata, ekonomin. Detta fast väljaren tycker bättre om ett annat parti (se kap.

6). Åsiktsröstning kan innebära att väljaren på grund av en enskild fråga röstar på ett annat parti än sitt favoritparti (se kap. 7; jfr Gilljam 1990).

Dessa tre skäl för att vid röstningen avvika från sin främsta partipreferens är inte strategiska. De är i stället substantiella i den meningen att väljaren är intresserad av partiet i fråga: partiledaren, partiets politiska ställningstaganden eller att partiets förslag gynnar den egna plånboken. Strategisk röstning innebär däremot att väljarna primärt motiveras att rösta på ett parti som inte är väljarens favoritparti för att rösten tros kunna påverka styrkeförhållandena efter valet, det vill säga valutgången. Måhända uppfattas det parti som får taktikrösten som tillräckligt bra för att få väljarens röst, eller så uppfattas det bara vara en motkraft till partier som väljaren absolut inte vill ska få inflytande över politiken. Sådana avväganden kommer dock i andra hand efter det primära beslutet att taktikrösta för att påverka partiernas styrka efter valet. Spärrhjälp, bortslängd röst, koalitionsstöd och regeringshjälp är fyra sådana strategiska motiv.

166

8. Taktikröstning

Svensk taktikröstning En del partier som klarat sig kvar i riksdagen genom spärrhjälp har fått namn på sina taktikröstare: kamrat 4 procent för gamla Vänsterpartiet kommunisterna och kyrkobroder 4 procent för Kristdemokraterna. Det anses allmänt belagt att utan taktikröster hade Vänsterpartiet åkt ur riksdagen 1982, Kristdemokraterna 1994 och Miljöpartiet 2002 (Holmberg & Oscarsson 2004; Oscarsson & Holmberg 2013; Fredén 2014a). Mycket pekar på att Kristdemokraterna också skulle ha lämnat riksdagen 2010 om det inte varit för taktikröstande väljare, men här är marginalerna så små att den statistiska signifikansen för slutsatsen är låg (Jormfeldt & Hagevi 2011; Oscarsson & Holmberg 2013).

Taktikröstningens omfattning bland väljarna varierar beroende på omständigheterna i samband med valet (Fredén 2014a). Om inga partier ligger nära procentspärren till riksdagen så är färre väljare motiverade att ge partier spärrhjälp, till exempel. Om några partier samlar några procent av rösterna, men de flesta väljare uppfattar det som om de kommer hamna utanför riksdagen, kan detta öka antalet väljare som taktikröstar med motivet bortslängda röster. Förekomsten av organiserade block med två klara regerings­alternativ antas också öka incitamentet för taktikröstning (Jormfeldt & Hagevi 2011): ett småpartis fall nedanför procentsspärren torde innebära att partierna som tillhör samma block får det avsevärt svårare att bilda regering. För många väljare är detta ett starkt incitament att taktikrösta med motivet spärrhjälp. Motiv till taktikröstning som koalitionsstöd och regeringsstöd bör också öka med starkare blockpolitik.

Tidigare forskning har visat att väljarnas vilja att taktikrösta ökar om valet uppfattas som jämnt mellan regeringsalternativen (Blais & Massicotte 2002). Detta kan också överföras till om ett block är nära egen majoritet.

Detta kan motivera potentiella taktikröstare att göra slag i saken. Om det dessutom finns ett parti som många väljare ogillar – som har varit fallet med till exempel Sverigedemokraterna (Oleskog Tryggvason & Oscars­son 2014) – kan det finnas ett incitament bland en del väljare att rösta fram en majoritetsregering för att minimera detta partis inflytande.

Många av de faktorer som skulle kunna ge väljarna incitament att taktikrösta fanns klart representerade i riksdagsvalet 2010. Två organiserade block stod mot varandra: Alliansen och De rödgröna. I de senaste opinionsmätningarna inför valdagen var Alliansen nära egen majoritet i riksdagen.

Detta skulle kunna motivera potentiella taktikröstare att ge koalitionsstöd och regeringshjälp. Både Kristdemokraterna och Centerpartiet nosade på 167

den svenska väljaren 2014 4-procentspärren till riksdagen. Detta kunde vara ett skäl för borgerliga väljare att taktikrösta på dessa partier. Förutom Sverigedemokraterna – som i de flesta opinionsmätningar såg ut att komma in i riksdagen – fanns det inga andra partier utanför riksdagen som var i närheten av procentspärren. Bortslängda röster kunde då vara ett motiv för dessa partiers sympatisörer att taktikrösta på ett mer etablerat riksdagsparti. Jämfört med tidigare riksdagsval är det mycket som tyder på att andelen taktikröstande väljare var rekordstort i riksdagsvalet 2010 (Oscarsson & Holmberg 2013).

Många av dessa incitament hade dock försvagats inför riksdagsvalet 2014.

Av de politiska blocken hade endast Alliansen kvar ett organiserat samarbete. I opinionsmätningarna inför valet var inget av blocken i närheten av att få egen majoritet (Widell 2015). De flesta opinionsmätningar visade att de rödgröna partierna tillsammans skulle bli större än Alliansen. Centerpartiet såg i detta val inte ut att behöva spärrhjälp av taktikröstare. Utifrån dessa förhållanden var sannolikt incitamentet att taktikrösta lägre i riksdagsvalet 2014 jämfört med föregående riksdagsval. Andelen taktikröstande väljare borde därför vara mindre 2014 än 2010. Alltjämt fanns dock skäl att taktikrösta även 2014. Kristdemokraterna låg nära procentspärren och strax under den närmade sig Feministiskt initiativ. För båda partierna kunde väljare uppfatta detta och vara villiga att ge spärrhjälp. För framför allt Feministiskt initiativ kanske vissa väljare var rädda att slänga bort sin röst på partiet om det inte blev representerat i riksdagen.

I riksdagsvalet 2010 fanns två allianspartier som kunde vara i behov av spärrhjälp: Kristdemokraterna och Centerpartiet. Därmed uppstod en valsituation för potentiella taktikröstare: vilket av de båda partierna skulle de ge spärrhjälp? En del taktikröstare kan till exempel vilja fortsätta att tänka strategiskt och lägga sin röst på det mest behövande partiet. Andra taktikröstare kan i detta skede i stället välja det krisparti som uppfattas stå dem åsiktsmässigt närmast. Genom Survey­institutets undersökning om taktikröstning i samband med riksdagsvalet 2010 var det möjligt att till viss del studera vilket av dessa två behövande partier som taktikröstarna valde (Hagevi 2013). Antalet taktikröstare på dessa båda partier samlade inte många svarspersoner (n = 48), varför resultatet ska tolkas med stor försiktighet.

Knappt hälften av dem som taktikröstat på dessa partier uppfattade sig stå lika nära Kristdemokraterna och Centerpartiet på vänster–höger­ skalan. Av de övriga som taktikröstade på dessa två partier stod lika många ideologiskt närmast Kristdemokraterna som Centerpartiet. Bland dem som stod ideologiskt närmast Kristdemokraterna var det dubbelt så vanligt att 168

8. Taktikröstning rösta på detta parti jämfört med Centerpartiet. Samma fördel var det för Centerpartiet när taktikröstarna stod dem ideologiskt närmast. Ideologisk närhet tycks, med reservation för ett litet underlag, ha betydelse för val av behövande parti vid taktikröstning.

Det intressanta var hur taktikröstarna vars ideologiska avstånd till Kristdemokraterna och Centerpartiet var lika stort skulle agera. Bland dessa var det tre gånger så vanligt att taktikrösta på Kristdemokraterna jämfört med Centerpartiet. Antagligen var taktikröstarna mer medvetna om Kristdemokraternas än Centerpartiets behov av taktikröster (Fredén 2014b). I jämförelse med Centerpartiet diskuterades Kristdemokraternas svaga opinionsstöd flitigare under 2010. Att Kristdemokraterna länge legat risigt till kan både ha informerat och mobiliserat potentiella taktikröstare för partiet. I så fall kan en långvarig placering strax under procentspärren till riksdagen maximera ett partis förmåga att få taktikröster. Inget parti vill vara i kris, men en långvarig sådan kan alltså ha den fördelen att den väcker de potentiella taktikröstarna.

Taktikröstning i riksdagsvalen 2014 och 2010 Väljarna ska som tidigare nämnts uppfylla tre villkor för att empiriskt bli identifierade taktikröstare. För det första ska de inte rösta på det parti som de sympatiserar mest med. I Survey 2014 undersöktes detta med frågan om partisympati: ”Vilket parti tycker du bäst om i dag?” där det var möjligt att ange alla partier som var representerade i riksdagen och Feministiskt initiativ samt ”annat parti”. För det andra ska väljaren rösta på ett annat parti än sin främsta partipreferens. Detta undersöktes med frågan om vilket parti väljaren röstade på i riksdagsvalet (se kap. 1). För det tredje ska röstningsavvikelsen från väljarens partisympati vara strategisk utifrån de fyra motiven spärrhjälp, bortslängd röst, koalitionshjälp eller regeringshjälp.

Förekomsten av motivet spärrhjälp undersöktes med frågan: ”Röstade du på det parti du tyckte var bäst, eller röstade du på ett parti som låg nära 4-procentsspärren för att detta parti skulle komma in i riksdagen?” Det var möjligt att svara ”jag röstade på ett annat parti som låg nära 4-procentspärren i stället för det parti jag tyckte var bäst” (vilket indikerade att väljaren var motiverad att ge spärrhjälp) och ”nej”. För att undersöka förekomsten motivet bortslängd röst ställdes frågan: ”Röstade du på ett parti som du trodde skulle komma in i riksdagen fast du egentligen tyckte bättre om ett annat parti som du inte trodde hade chans att komma över 4-procentsspärren till riksdagen?” Det var möjligt att svara ”jag röstade på ett annat parti 169

Den svenska väljaren 2014 Magnus Hagevi

I en representativ demokrati är allmänna val viktiga. Därför är väljarbeteende ett centralt statsvetenskapligt forskningsområde. I den här boken presente­ ras en väljarstudie som ger en grundläggande introduktion till forskning om politiskt beteende. DEN SVENSKA VÄLJAREN 2014 analyserar hur och varför väljarna röstade som de gjorde i riksdagsvalet 2014. Analyserna visar på omfattande och betydande förändringar i svensk politik. I boken framträder bilden av ett nytt politiskt landskap i Sverige.

Författaren relaterar också studiens resultat till den internationella forsk­ ningsfronten och läsaren får därmed en inblick i såväl nya som klassiska teorier om politiskt beteende. Med hjälp av enkel statistik får läsarna kunskap om medborgarnas agerande i allmänna val. Boken är främst avsedd för studerande vi universitetens och högskolornas introducerande kurser i stats­ vetenskap.

Bokens författare undervisar bland annat om politiskt beteende och leder Surveyinstitutet vid sitt lärosäte. Hagevi har skrivit flera böcker om politiskt beteende och inom detta ämne publicerat vetenskapliga artiklar i bland annat West European Politics, Journal for the Scientific Study of Religion och Inter­ national Review of Sociology.

Magnus Hagevi är docent i stats­ vetenskap och universitetslektor vid Linnéuniversitetet.

ISBN 978-91-40-68830-9

9 789140 688309