Page 1


1

− Jag heter Miriam. Jag behöver hjälp. Kan du hjälpa mig? Rösten i andra änden av linjen var svag, knappt högre än en viskning. Ett frasande som när saxen skär genom tunt tidningspapper. − Behöver du någon att prata med? sa jag. Många slappnar av när de får en enkel fråga att svara ja på. Det uppstår en omedelbar koppling. − Ja. Jag behöver någon att prata med. Hon lät lågmäld, likgiltig. Som ett barn som nätt och jämt lärt sig behärska högläsning. Jag föreslog den första lediga tiden jag hade i min kalender. Hon tackade och la på. Jag arbetar med att hjälpa människor. Samtalsterapi är en lukrativ bransch. Alla människor behöver hjälp med verkliga och inbillade 1


problem i sina liv. Jag är skicklig på det jag gör och tar bra betalt. Alla blir nöjda. Telefontiden är kanske det minst inspirerande i jobbet. Ett oändligt flöde av potentiella uppstarter som kanske blir av, eller inte. Det händer att jag stänger av telefonen. Jag har ändå uppdrag så det räcker och blir över. Klockan elva kom dagens första klient. En man i övre medelåldern med svår social fobi som gått hos mig i snart fem år. Hans sätt att flyta in i mitt samtalsrum som en skugga längs väggen är märkligt att betrakta. Trots att han är både reslig och ganska överviktig rör han sig så gott som ljudlöst. − Då så, L-O, sa jag. Då har det gått en vecka sedan sist vi sågs. Hur har dina tankar gått kring det vi talade om då? Blicken flackade som vanligt. Det fick honom att se okoncentrerad ut. Som om det här mötet inte handlade om honom. I tystnaden hördes väggklockan och det svaga suset av trafik på gatan nedanför. Jag har tänkt flera gånger på att det blir ett annat, högre ljud från bilarna när asfalten är våt. Det verkade bli svårare än vanligt att få kontakt med den slutna, jagade mannen i fåtöljen bredvid. − L-O? Jag tänker på att vi kom överens om att du skulle försöka komma på en fördel, som du ser det, med att umgås med en annan människa. Som en vän.

2


Ett flyktigt leende passerade hans läppar hann jag se genom det ovårdade skägget. Märkligt hur många män nuförtiden låter sitt skägg växa. Ytterst få passar i det och L-O är inget undantag. I hans fall handlar det inte om modemedveten-het så mycket som ett full-ständigt ointresse för sitt yttre. Den trådslitna slipovern i akryl som han haft vid så gott som vartenda besök hittills styrker min teori. Jag väntade ut honom, sökte lugnande hans blick. L-O är en av de mest introverta patienter jag har för närvarande. Det är antagligen socialtjänstens kontaktperson som ser till att han kommer till mottagningen regelbundet. Att han skulle göra det på eget initiativ verkar mycket osannolikt. − Vilken fin kjol du har, sa han plötsligt. Du passar verkligen i rött. Han verkade förvånad själv över det han just sagt. − Bra L-O, det var verkligen ett framsteg när det gäller bemötande, sa jag. Det märks att de första tre årens samtal om kommunikation som kontaktmedel äntligen börjar leda någonstans. I min bransch får man inte drivas av snabba belöningar. Efter lunch kom två anorektiker efter varandra följda av en ung man som jag ägnat ett halvår åt att hindra från att göra det han helst vill, att ta sitt liv.

3


Klockan fem stängde jag av datorn, låste mottagningen och promenerade hemåt. Ett duggregn svepte in över staden. Trottoaren var hal av ruttna löv men det hade åtminstone slutat blåsa. Hela september har blåst bort och lämnat träden kala och seniga, likt torra händer som sträcker sig mot himlen. Resultatet är brunt, livlöst och trist. Blåst är något jag har svårt att fördra. Jag kan inte tänka mig något mer onödigt väderfenomen. Det var redan mörkt ute. Mina tankar flöt lika fritt som stråken av fukt, ackompanjerade av klackarnas regelbundna smällar mot gatstenen. Senare under kvällen skulle Elisabeth ringa. Min syster hade lagt sig till med den irriterande ovanan att höra av sig varje måndagskväll för att uppdatera mig om den senaste utvecklingen hos mamma. Inte för att det hände något särskilt mellan varven på Skogshöjdens demensboende. Där stod tiden still. Elisabets förevändning var att göra mig lite mer delaktig men jag vet att hon skaffar sig ursäkter för att kritisera nivån på mitt engagemang. Mitt avståndstagande. Jag övervägde att höra av mig till Lars, trots att det var emot vårt arrangemang, för att göra mig otillgänglig. Lars och jag träffas egentligen bara varannan helg. På det viset hålls spänningen uppe utan att rutiner och slentrian tar över. Han skulle förvisso vilja ha mer men jag tänker inte låta mig kvävas.

4


Som undanflykt betraktad är det ändå ingen bra idé. Elisabeth ger inte upp. Hon skulle söka mig tills jag svarade. Det är lika bra att bita ihop och ta sig igenom samtalet. När jag låst upp porten och tagit mig de fyra trapporna upp insåg jag hur kall jag blivit under promenaden. En sur kyla har letat sig innanför kappan och bestämt sig för att stanna. Jag synade mina stövlar noggrant och torkade dem rena. Den lilla borsten jag använder för att få bort gruset som fastnar i sulans mönstring började bli oacceptabelt sliten. Sedan jag ställt undan dem i garderoben gjorde jag ett tillägg på röstmemot om att köpa en ny. Med en rykande kopp te bläddrade jag i det senaste numret av Psykologtidningen. Samma braskande budskap om kårens kamp trots bristande resurser och erkännande från arbetsgivare. Samma klagolåt. Alltför många har offerkoftan på. Det är något jag noterar i många sammanhang. Det verkar inte finnas en enda bransch där människor känner sig tillräckligt uppskattade. Att det skulle ha att göra med brister i den egna förmågan verkade få kännas vid. Teet var urdrucket. Med blicken riktad mot den mörka hösthimlen utanför balkongens dubbeldörrar kom känslan krypande igen. En spänning som långsamt byggdes upp inom mig som ett annalkande oväder. Men vad var det som skavde?

5


Mottagningen gick till och med bättre än tidigare. Jag styrde över mitt liv som jag ville. Behövde jag sexuell njutning så hade Lars visat sig vara pålitlig. Vårt arrangemang hade till och med gjort många av mina andra utflykter överflödiga. Det var otroligt irriterande att inte kunna sätta fingret på exakt vad det var. Bilden av mamma, skrumpen och hopkrupen i en alldeles för stor fåtölj i sitt opersonliga rum, fladdrade förbi. De vattniga gammelögonen. Lukten. Jag rös. Kunde hon inte bara dö så att jag kunde vända blad och gå vidare? Har vi inte alla lidit tillräckligt? Så här i efterhand undrar jag om jag redan då anade att allt skulle ta en olycklig vändning.

6


9789163958298  
9789163958298