Mohammed har klivit ur systemet och lever på Londons gator. Amir gömmer sig. 14-åriga Muna gråter i luren och säger att hon vill hem. Det är sista gången familjehemsmamman hör hennes röst. De är några av många hundra ensamkommande flyktingbarn och -ungdomar som försvunnit i Sverige de senaste åren. Polisen letar bara efter dem som ska utvisas. Vart de andra blivit av är det ingen som vet säkert eftersom ingen undersökt saken. Förrän nu. De prisbelönta journalisterna Jens Mikkelsen och Katia Wagner har spårat några av de förlorade barnen som driver omkring i Sverige och Europa utan att någon vill ta ansvar för dem. Deras berättelser Katia Wagner är frilansjournalist och författare till Alexandramannen, som belönades med Wendelapriset. Jens Mikkelsen är journalist på Sydsvenskan och har vunnit Stora Journalist priset samt Guldspaden vid två tillfällen. Tillsammans arbetade de på Sydsvenskans grävredaktion och nominerades till Guldspaden 2010 för en granskning om rasism inom polisen.
vittnar om ett samhälle som misstänker att de far illa, men som ändå låter det hända.
DE FÖRLORADE BARNEN
mannen som styr hans liv. Kardo hankar sig fram som prostituerad.
Jens Mikkelsen & Katia Wagner
16-årige Ghazi står i ett gathörn och säljer knark, övervakad av
Jens Mikkelsen Katia Wagner
OMSLAGSBILD: © MOISES SAMAN/ MAGNuM PhOtOS/IBL BILDByrå
ISBN 978-91-27-13432-4
FÖrFAttArFOtO: NIKOLAS WErNGrEN OMSLAG: CONNy LINDStrÖM
9 789127 134324
Förlorade barnen-Omslag-Korr3-130412.indd Alla sidor
2013-04-12 12:22
Fรถrlorade barnen-Inlaga-Korr7-130412.indd 4
2013-04-12 15:29
InnEhåll Prolog 7 1. Muna. Broby 9 2. Gränspolisen. Malmö 37 3. Ghazi och Kardo. Oslo 45 4. Mohammed. London 73 5. Hatet i Hököpinge 95 6. Myter. Sverige 117 7. Ali. Skåne 131 8. Ahmad. Rom 151 Epilog 193 Författarnas tack 197 Källor & kommentarer 201
Förlorade barnen-Inlaga-Korr7-130412.indd 5
2013-04-12 15:29
Fรถrlorade barnen-Inlaga-Korr7-130412.indd 6
2013-04-12 15:29
prolog När ett barn försvinner sätts samhället i larmberedskap. Polisen sparar inte på sina resurser. Hundratals människor anmäler sig frivilligt för att leta, hjälpa, trösta, och om brott begåtts, fördöma. Medierna skildrar skeendet och är snara att kritisera om spårandet inte leder till snabba resultat. Så är det inte när de som försvinner är ensamkommande flyktingbarn och -ungdomar. Mellan 2007 och 2012 har 1 202 unga flyktingar försvunnit, medan de varit svenska myndigheters ansvar. Av dem är 783 fortfarande borta. Frågan dyker till och från upp i nyhetsinslag, skrivelser och utredningar. Oftast med antalet försvunna som huvudnummer och ibland med myndigheternas spekulationer om varför barnen och ungdomarna har försvunnit och vad som kan ha hänt. Aldrig med konkreta svar. Varför undrar ingen vart de elva barnen och ungdomarna från Georgien, Armenien och Azerbajdzjan tagit vägen? Varför försöker ingen ens förvissa sig om att de nästan 150 afghanska barnen och ungdomarna som är borta inte utsätts för brott? Varför reagerar ingen över de 101 flickor som aldrig återfunnits? Hur kan detta vara något vi inte pratar om? Vi bestämde oss för att spåra några som försvunnit. Det här är deras berättelser.
Förlorade barnen-Inlaga-Korr7-130412.indd 7
2013-04-12 15:29
”Sedan, när hon själv hörde av sig, blev allt ännu värre.” H a si b a Z e j n ic
Förlorade barnen-Inlaga-Korr7-130412.indd 8
2013-04-12 15:29
1. Muna. BroBy Hasiba och Sulejman hinner knappt innanför dörren innan de förstår att något inte stämmer. Huset är tomt. Deras 14-åriga familjehemsdotter Muna är borta. Paret rusar runt i huset. I Munas rum en trappa ner står garderobsdörrarna öppna och det mesta av hennes kläder är borta. De försöker nå henne på mobilen, men får inget svar. De ringer runt till hennes vänner. Ingen vet något. Sedan sätter de sig i bilen för att ge sig ut och leta. ”Det blev panik i mitt huvud. Jag tänkte direkt att någon varit och hämtat henne. Hon hade ju varken pengar eller busskort”, säger Sulejman. Familjen har bara varit iväg över eftermiddagen och hälsat på äldste sonen som bor några mil bort. Muna ville stanna hemma och fick lov eftersom de inte skulle vara hemifrån så länge. Det är fortfarande tidig kväll. Adan, som är Hasibas och Sulejmans andra familjehemsbarn från Somalia, försöker lugna de vuxna. Han säger att Muna kanske har åkt iväg till någon fest och tagit med sig kläderna för att kunna byta om. Så brukar somaliska tjejer göra, förklarar han. Men Hasiba och Sulejman tänker att det inte är likt Muna att göra så. Något måste vara fel. På kvällen och natten kör de runt i Broby och letar, åker gata upp och gata ner. De knackar på hos alla som någon gång kommit i kontakt med Muna. Hela tiden försöker de nå henne på mobiltelefonen. De ringer och skickar sms. Vid tvåtiden på natten återvänder de utmattade hem, utan ett spår. Ingen av dem kan sova. Sulejmans tankar kretsar kring sexhandel, att Muna ska ha blivit hämtad och såld till någon bordell. Hasiba tänker på flickans hälsa. Muna har inte fått med sig medicinerna mot 9
Förlorade barnen-Inlaga-Korr7-130412.indd 9
2013-04-12 15:29
sin tuberkulos. Hon grubblar också på om flickan har försvunnit frivilligt eller om någon tvingat henne med sig. ”Sedan, när hon själv hörde av sig, blev allt ännu värre. Det var på söndagen”, säger Hasiba. *** Två dagar tidigare firade familjen Munas 14-årsdag. När hon kom hem från skolan ledde Hasiba och Sulejman ut henne till garaget. Där stod hennes födelsedagspresent, en sprillans ny röd cykel med nio växlar. Muna tittade storögt på cykeln, sedan på Hasiba och Sulejman, och så återigen på cykeln. ”Hon fick inte fram ett ord. Hon bara tittade. Sedan kramade hon mig”, berättar Hasiba. Familjen bor med utsikt över ängar och en övergiven bensinstation i utkanten av Broby, ett litet samhälle i norra Skåne med knappt tre tusen invånare och bussförbindelser till Hässleholm, Älmhult och Kristianstad. Sulejman jobbar som busschaufför, Hasiba som socionom i grannkommunen Hässleholm. Muna hade varit i Sverige i fem månader när hon försvann. Till en början bodde hon på ett transitboende i Sigtuna, men fick så småningom ett familjehem att flytta till. När familjen hämtade henne på tågstationen i Hässleholm var också Adan med. På perrongen kände de igen varandra; de hade bott på samma boende när de först kom till Sverige. Under den första veckan i Broby var Muna tyst i stort sett hela tiden. Hon höll sig undan, uttryckte inga behov, ställde inga frågor. Berättade ingenting om sig själv. Hon var så försiktig att Hasiba överdrivet pedagogiskt visade henne runt i huset och förklarade saker. Som: ”Här är kylskåpet. Hit går man när man är hungrig.” Adan ville Muna inte alls prata med. Kanske för att somaliska pojkar och flickor inte får umgås om de inte är släkt, tror Sulejman. ”I början släppte hon inte ens in honom på sitt rum. Jag förklarade att han nu var hennes bror och efter ett tag började de gå till skolan tillsam10
Förlorade barnen-Inlaga-Korr7-130412.indd 10
2013-04-12 15:29
mans. Det funkade bra. Hon kunde kalla på honom när hon behövde hjälp med datorn.” Adan försökte till en början att köra med henne. ’Hämta det’, ’Gå och diska’. Halvt på skämt, halvt på allvar. Sulejman och Hasiba var snabba med att sätta honom på plats och markera att sådant inte funkade i deras hem. Snart började Muna själv säga ifrån när Adan försökte domdera. ”Hon kunde säga: ’Vi är i Sverige nu, inte Somalia’”, berättar Hasiba. Ganska snart började Muna i skolan. Hon påbörjade sin behandling mot tuberkulos och inom kort skulle hon också undersökas på ortopeden för att få hjälp med sin kraftiga hälta. Allt eftersom dagarna gick öppnade hon sig. Ibland kom brottstycken av hennes förflutna fram under samtalen. Hon berättade att hon var äldst i en syskonskara på tio barn och att hon hade en tvillingbror. Hennes pappa var död, hennes mamma i livet. Muna hade flugit till Sverige och landat på Arlanda. Hon sökte sig allt mer till Hasiba, men var fortsatt avvaktande gentemot Sulejman. Misstänksamheten släppte inte förrän hon skulle lära sig att cykla och han sprang efter henne och höll i pakethållaren. ”Vi började vid nedförsbacken och jag sa: ’Håll nu balansen och glöm inte hur man bromsar.’ Sedan satte vi igång”, minns Sulejman. Han pekar mot den asfalterade sluttningen mellan huset och den nedlagda macken. Muna var till en början rädd. Inte bara för att ramla, säger Sulejman, utan också för att flickor som cyklar i Somalia riskerar att bli stoppade och slagna. Även Adan påpekade saken vid middagsbordet. Som alltid lite på skämt, men också lite på allvar. ”’Du vet att du inte får cykla’, sa han till henne. Då sa jag: ’Du kanske inte får cykla i Somalia, men du får cykla här och i hela världen.’” På uppfarten till huset fortsatte träningen. Om Sulejman råkade nudda vid Muna när de övade blev hon stel, säger han. ”Hon hade inte riktigt förstått att vi var hennes föräldrar. Det försökte jag förklara. Då fick jag hålla henne.” Sedan lärde hon sig fort. Och tyckte det var kul. Det var därför Hasiba 11
Förlorade barnen-Inlaga-Korr7-130412.indd 11
2013-04-12 15:29
och Sulejman bestämde sig för att överraska henne med en egen cykel. Så småningom lade sig den värsta blygseln. Muna pratade och skrattade. De gemensamma måltiderna vid matbordet i den rymliga villan präglades av diskussioner. Det fanns mycket att prata om. Både om ungdomarnas förflutna och om deras möte med Sverige. Muna verkade bestämd när hennes framtid kom på tal. Hon tog upp det flera gånger, och alltid på samma vis, säger Hasiba. ”Hon sa att hon inte ville gifta sig med en man från Afrika. Och att hon skulle studera. Det var en tjej som ville leva ett fritt liv.” Samtalen påverkade Sulejman och gjorde honom fast besluten att göra allt han kunde för att Muna skulle få en bra framtid. ”Muna nämnde ofta att flickor inte behandlas på samma sätt som pojkar. När vi en gång kom in på omskärning av flickor i Somalia sa Adan att sådant inte görs längre. Då vände sig Muna direkt mot honom och sa: ’Det görs visst fortfarande.’ Det hände något i henne när han förnekade det. Jag såg det på henne.” Muna anförtrodde sig allt mer till Hasiba, men även till hennes syster som kom och hälsade på. De pratade mycket med varandra, säger Hasiba: ”Min syster har inga egna barn. De bestämde att Muna skulle resa och hälsa på henne.” Det var vid systerns besök som Muna frågade om någon av dem hade varit i Norge och om Kristiansand var en bra stad. Munas svenska var ännu inte så bra. Att det var Kristiansand hon pratade om förstod Hasiba och Sulejman inte förrän långt senare. Just i det ögonblicket då Muna frågade trodde de att hon pratade om grannstaden Kristianstad, tre mil söder om Broby. *** När vi får ut Munas akt från Migrationsverket visar det sig att Sulejmans misstanke stämde: under en av intervjuerna berättade Muna att hon var tio år när hon blev omskuren. I akten står fler saker som hon inte hann berätta för Hasiba och Sulej12
Förlorade barnen-Inlaga-Korr7-130412.indd 12
2013-04-12 15:29
man. Som att Munas pappa mördades av den militanta islamistgruppen al-Shabab. I kaoset som uppstod efter mordet försökte vänner hjälpa familjen att fly. Muna skulle resa i förväg till Etiopien och fick höra att mamman och syskonen skulle komma efter så snart de kunde. Så blev det inte. Istället tog en främmande man, sannolikt en människosmugglare, med sig henne och ytterligare ett minderårigt barn till flygplatsen i huvudstaden Addis Abeba. Där försågs de med danska pass utställda på nya namn som de snabbt fick lära sig. Sedan steg de tre på ett plan med destination Sverige. Ett somaliskt par stod och väntade på Arlanda. Mannen lämnade över Muna och tog tillbaka passet innan de skiljdes åt. Det somaliska paret, som Muna inte kände sedan tidigare, körde henne till Migrationsverket. Där hjälpte de henne att fylla i en blankett och försvann sedan. Utskriften av det inledande samtalet visar hur handläggaren på Migrationsverket frågar ut henne: Kan du berätta lite om hur du levde och vad du gjorde hemma i Somalia? Jag levde med min familj. Vad sysslade du med på dagarna? När jag var tio år började jag i skolan. Jag gick där i ett år och efter det så bodde jag hemma. Det blev problem. De dödade min pappa. De slaktade folk omkring mig. Handläggaren tycks inte reagera på det Muna just sagt. Hon är mer intresserad av flickans ålder och fortsätter sin utfrågning: Hur länge sedan var det du slutade skolan? Jag gick bara där ett år. Hur många år sedan var det du slutade skolan? Förra året. Kommer du ihåg vilket årtal du slutade skolan? Det var en massa problem i Somalia. Vet du vilket år det var då du gick din sista dag i skolan? Jag tror det var förra året, men jag är inte säker.
13
Förlorade barnen-Inlaga-Korr7-130412.indd 13
2013-04-12 15:29
Muna berättar att hon är född och uppväxt i huvudstaden Mogadishu i ett område som heter Medina. Vid nästa intervju testar en annan handläggare flickans lokalkännedom. Hon undrar om Muna kan säga vad hotellen i Mogadishu heter, om den närliggande flygplatsen var öppen varje dag och vart man kunde gå för att bada. Muna kan nämna ett par hotell vid namn och berättar om vägen till sin skola. Handläggaren vill veta mer: Om jag skulle besöka dig i Medina, vad skulle du visa mig då? Jag kom ju därifrån, varifrån skulle du komma? Om jag skulle vilja besöka dig där, vad du skulle du visa mig? Al-Shabab skulle döda dig. Om vi tänker att al-Shabab inte finns? Även om man bortser från det är det skottlossning, så det går inte. Vi bortser från det, vad skulle du visa mig i Medina? Någonting som du skulle vara intresserad av. Migrationsverkets handläggare vill också veta om Muna känner någon i Sverige. Hon svarar att hon har hört att det finns folk här men att hon inte ”vet var de befinner sig”. Muna berättar också att hon försökt få tag på sin mamma men inte lyckats. Hon vädjar till handläggaren: ”Jag ber er om hjälp att söka efter min familj.” *** På söndagsmorgonen, dagen efter Munas försvinnande, plingar det plötsligt i Hasibas mobiltelefon. Det är ett sms från Munas egen mobil. Hon skriver ”tack så jättemycket, mamma, jag har åkt to another country”. Hasiba och Sulejman sms:ar tillbaka men får inget svar. De ringer. Ingen svarar. Då ringer de till Monika Attoff. Hon är familjehemskonsulent på vårdbolaget Baggium och den som ordnat Munas placering hos familjen. Hon var med och hämtade Muna på tågstationen den dag då hon kom till familjen och har träffat henne flera gånger sedan dess. Det var en tystlåten och tillbakadragen tjej med väldigt lite packning 14
Förlorade barnen-Inlaga-Korr7-130412.indd 14
2013-04-12 15:29
som steg av tåget i Hässleholm, minns Monika Attoff. ”Och så haltade hon. Det där kommer hon att få hjälp med, kommer jag ihåg att jag tänkte.” Nu diskuterar Hasiba, Sulejman och familjehemskonsulenten vilka kompisar de kan ha missat att fråga. De spekulerar i vad som kan ha hänt och kommer överens om att kontakta polisen och socialförvaltningen. Det blir Sulejman som ringer det första samtalet till polisen. Han kopplas runt till olika personer. Det är söndag och ingen verkar veta vem han ska tala med. Till slut hamnar han i Kristianstad. Sulejman förklarar vad som hänt. Berättar om sms:et. Läser upp Munas telefonnummer. Lämnar signalement. Han berättar även att hennes vänstra fot är sned och att hon haltar. Att hon inte känner till omgivningarna. Att hon inte har några pengar. Att hon inte kan svenska. Han säger också att de har hört med de få vänner som de känner till, men att ingenting har gett några ledtrådar om var hon är. Den kvinnliga polisassistenten antecknar kort och koncist, på elva rader. Under signalement skriver hon: ”Ca 170 cm lång, smal, mörk hy, klädsel okänd, bär huvudbonad”, och sedan ”efterlyst i EPU”. När Sulejman lagt på dröjer det bara en kort stund innan Hasibas mobil ringer. En främmande kvinnoröst säger att hon har hittat Muna i Göteborg och tagit med henne hem. Småbarn hörs i bakgrunden. ”Hon sa att Muna ville komma tillbaka. Jag sa att vi kör direkt. Och så bad jag att få prata med henne.” Kvinnan, som vägrar att säga sitt namn, vill inte berätta var Muna befinner sig. Istället lovar hon att sätta flickan på tåget hem dagen efter. Sedan avslutar hon samtalet. Munas sms tidigare samma dag gjorde Hasiba och Sulejman oroliga. Nu är de skakade. De ringer tillbaka till numret de nyss fått samtalet ifrån, men får inget svar. Då skickar de sms där de bland annat skriver att Muna behöver sina mediciner. Sen fortsätter de att ringa. Till slut svarar Muna. Hon är uppriven. ”Hon grät och sa: ’Jag vill tillbaka, jag vill tillbaka.’” Hasiba försöker lugna henne och få henne att berätta var hon är, så att 15
Förlorade barnen-Inlaga-Korr7-130412.indd 15
2013-04-12 15:29
Sulejman kan komma och hämta henne. Men Muna hinner inte svara på hennes frågor. ”Kvinnan tog telefonen ifrån henne och sa att vi inte fick komma och hämta henne. Och att vi inte fick kontakta socialtjänsten eller polisen.” Muna kommer att vara tillbaka klockan tolv dagen därpå, säger kvinnan som sedan trycker bort samtalet. Hasiba ringer genast till polisen för att berätta att Muna har gråtit i telefonen och sagt att hon vill hem. Men precis som när Sulejman ringde är det svårt att komma fram. Hon kopplas runt inom polismyndigheten flera gånger. När hon till slut hamnar hos någon som kan lyssna har polisen som svarar ingen aning om att en somalisk flicka är försvunnen. Han kan inte heller hitta någon anmälan om saken. Hasiba tar det från början. Nu kan hon också lämna ytterligare ett telefonnummer, det till den okända kvinnan som påstått sig ha hittat Muna i Göteborg. ”Det jag önskade och det jag framförde var att de skulle spåra telefonnumret jag fick när den här kvinnan ringde. Det var ett kontantkort, men man kan ändå spåra om man vill. Men de sa att man inte kunde spåra det”, säger Hasiba. Det blir ännu en sömnlös natt. Timmarna masar sig fram. Klockan tolv nästa dag står Hasiba och Sulejman på stationen i Hässleholm och väntar. Tåg efter tåg kommer och går. Passagerare stiger av och på. Muna syns inte till. Till slut åker de hem. Sulejman ringer till de två mobiltelefonerna igen. Vid ett av försöken svarar plötsligt Muna. Det är på numret till den okända kvinnan. ”Hon sa att hon inte kunde komma förrän dagen efter.” Sulejman hör att någon står intill henne vid telefonen. Han försöker ändå få henne att berätta var hon är. Han säger att han vill komma och hämta henne. Då avslutas samtalet. Sedan stängs telefonen av. ”Det var sista gången jag pratade med henne.” Kontakten med polisen fortsätter som den börjat. Sulejman ringer för att berätta att Muna inte kommit med tåget och att de talats vid i telefon 16
Förlorade barnen-Inlaga-Korr7-130412.indd 16
2013-04-12 15:29
mycket kort. Inte heller den som svarar den här gången har hört talas om någon försvunnen 14-årig somalisk flicka. Anmälan går inte att hitta. Sulejman får ta om allting en tredje gång. ”Det kokade inom mig. Men jag tänkte att börjar jag gapa och skrika nu, då gör han kanske ingenting. Polisen sa att han måste ha uppgifterna. ’Vadå måste ha dem?’ sa jag. ’Ni har ju redan fått dem flera gånger. Jag vill att ni ska leta reda på henne!’” Under tiden ringer familjehemskonsulenten Monika Attoff till socialtjänstens jour för att berätta vad som hänt. Sedan ringer hon runt till somaliska föreningar i Göteborg för att se om någon känner till något om den unga flickan. ”Det var panik”, säger hon. Samma tankar snurrar i Monikas huvud som i Hasibas: att Muna inte har fått med sig sina mediciner. Och att hon också till Monika flera gånger sagt att hon inte vill gifta sig. ”Hon sa att hon ville skaffa sig en utbildning och själv få bestämma över sitt liv. Nu såg jag hennes drömmar vittra sönder”, säger Monika. På socialförvaltningen har socialsekreterare Emma Olsson, som är Munas handläggare, fått veta vad som hänt. Hon blir orolig. Precis som Hasiba och Sulejman tar hon kontakt med polisen i Kristianstad. Polisen förklarar, vilket Emma Olsson gör en journalanteckning om, att de inte kan göra så mycket eftersom Muna inte är tvångsomhändertagen enligt LVU (lag med särskilda bestämmelser om vård av unga). Dagen därpå ringer Emma Olsson tillbaka. Hon pratar med polisens inre befäl i Kristianstad. Enligt hennes anteckningar ska polisbefälet ha sagt att ”Muna är efterlyst i hela Sverige och så fort någon får indikationer på var hon kan finnas så tar de kontakt med polisen på plats”. Polismannen ber om ett foto på Muna. Hasiba kör de knappt tre milen in till polishuset och överlämnar en bild samma dag. På socialkontoret växer vanmakten. Till skillnad från polisen är personalen där mycket bekymrad över vad Muna kan ha råkat ut för. För att få fart på polisen förbereder socialförvaltningen ett omhändertagande enligt LVU. En dag senare, på torsdagen, fattar socialnämndens ord17
Förlorade barnen-Inlaga-Korr7-130412.indd 17
2013-04-12 15:29
förande det formella beslutet att Muna ska omhändertas. I praktiken blir beslutet en så kallad handräckningsbegäran till polisen. Nu finns alla möjligheter att agera mer aktivt för att hitta Muna. Med beslutet fattat ringer Emma Olsson återigen till Kristianstadspolisen. Polisen fortsätter att ta saken med ro. I socialtjänstens akt skriver Emma Olsson en journalanteckning efter samtalet: ”De har inga besked om Muna. De menar att eftersom de inte har ledtrådar, vet de inte var de ska söka efter henne.” Hemma i villan i Broby går Hasiba och Sulejman igenom det som Muna lämnat efter sig. Det är inte mycket. Några utrivna sidor ur ett kollegieblock där hon ritat och gjort till synes tankspridda anteckningar. På en sida har Muna tecknat flera hjärtan i vilka hon skrivit ”I love you”. På en annan ser det ut som om hon provat olika kombinationer av ett telefonnummer. På en rad börjar numret med 00252, vilket är landsnumret till Somalia. På raden under har hon skrivit 00251, landsnumret till Etiopien, följt av samma nummer. Hasiba och Sulejman provar att ringa. På numret till Somalia svarar en mansröst. Samtalet trycks snabbt bort och telefonen stängs därefter av. Också detta nummer överlämnas till polisen i Kristianstad. Sulejman håller utkik efter Muna när han kör buss. Vid ett tillfälle tycker han sig se flickan på väg in i Kristianstad. ”När jag kom in vid sista ljussignalen innan viadukten mötte jag en tjej och då fick jag för mig att det var Muna. Hon gick likadant. Jag hade inte möjlighet att stanna. När jag körde fram var det en dum jävel som körde om mig så att jag inte kunde svänga in. När jag väl kunde vända bussen hade hon försvunnit in bland hyreshus och villor.” Sulejman ringer Monika Attoff på Baggium. Hon och hennes chef, Lena Hyltén Cavallius, kör direkt till Kristianstad och börjar leta. ”Min tanke var ju trafficking. Men det fanns en förhoppning om att hon skulle komma tillbaka”, säger Lena Hyltén Cavallius. De hittar henne inte. Socialsekreteraren Emma Olsson ringer till polisen för att berätta att Muna möjligen har observerats i Kristianstad. Enligt socialtjänstens journalföring svarar polisen hon talar med att ”de 18
Förlorade barnen-Inlaga-Korr7-130412.indd 18
2013-04-12 15:29
fortfarande inte letar aktivt efter Muna utan för att hitta henne måste de veta var hon befinner sig”. Socialsekreteraren frågar då vad som måste hända för att polisen ska börja leta aktivt. Hon hänvisar till de lämnade uppgifterna om att Muna har gråtit i telefonen och sagt att hon vill tillbaka. Några sådana uppgifter kan polisen i luren inte finna någonstans i sina handlingar. Efter samtalet skriver Emma Olsson i akten: ”Undertecknad lämnade dem ännu en gång. Uppgifterna skulle sedan vidare till granskning och då kan eventuellt en ny bedömning göras.” Familjehemskonsulenten Monika Attoff ringer också polisen flera gånger. ”Säkert fem sex gånger. Och Sulejman ringde och Emma ringde och blev ovän med dem. Flera gånger fick vi beskedet att de inte kände till saken: ’Vi har ingen notering om detta.’ ’Jag känner inte till detta.’ ’Var kom hon ifrån?’ ’Det är inget vi fått överlämnat hit.’ Så var det. Om och om igen.” Polismyndigheten har alltså missat att anteckna de uppgifter som pekar på att försvinnandet inte varit frivilligt. När Emma Olsson nu återigen lämnar dessa uppgifter, liksom de två telefonnummer som också redan lämnats, har det gått elva dagar sedan Muna försvann. Först nu hamnar uppgifterna i systemet. Så här står det i polismyndighetens egna anteckningar: ”Den 18 oktober blir familjehemmet kontaktad (telefonnummer) av en utländsk kvinna. Hon uppger att hon har hittat Muna ute, och att Muna vill tillbaka till sitt familjehem. Familjen uppger då att de vill hämta henne. Kvinnan vägrar dock att uppge vart hon befinner sig samt vad hon heter. Kvinnan sa också att familjehemmet inte fick kontakta någon myndighet. Kvinnan uppgav även att hon skulle hjälpa Muna att komma tillbaka till familjehemmet. Efter detta så lägger kvinnan på. Familjehemmet ringer då upp numret som kvinnan ringt ifrån. Den som svarar är Muna. Muna gråter och säger att hon vill komma hem. Muna uppger att hon skulle komma tillbaka till familjehemmet den 18 klockan 12.00. Detta gjorde inte Muna, så familjehemmet ringde upp Muna på 19
Förlorade barnen-Inlaga-Korr7-130412.indd 19
2013-04-12 15:29
angivet telefonnummer halv 5, Muna svara att dom inte får hämta henne, utan att hon skulle själv komma till familjehemmet den 19 istället. Efter detta samtal så har man varken hört från Muna eller kvinnan. Telefonen är avstängd. Av dessa omständigheter så tror man att Muna inte längre är borta på frivillig basis.” Inte heller med de uppgifterna vidtar polisen i Kristianstad några åtgärder. Det blir ingen ny bedömning av Munas försvinnande. Inga förhör. Inga försök att spåra telefonerna. Inga kontakter med socialtjänsten eller polismyndigheten i Göteborg. Efter en dryg månad avskriver Migrationsverket Munas asylärende. Emma Olsson på socialtjänsten ger sig inte. Hon kontaktar Socialstyrelsen för att undersöka om man kan ha ett LVU igång, trots att Migrationsverket har avskrivit ärendet. Enligt journalanteckningar får hon svaret att ”man ska göra så som man hade gjort om det varit en svensk flicka som var placerad och sedan försvann”. Beslutet om LVU ligger kvar en tid till. Tack vare Emma Olssons engagemang hålls ärendet öppet ovanligt länge, ända till slutet av februari 2011. Till slut häver socialförvaltningen tvångsomhändertagandet och avskriver saken. Därefter fattar polisen följande beslut: ”I dagsläget finns inga spår efter Muna. Det finns inget som tyder på att hon finns kvar i landet vare sig frivilligt eller mot sin vilja. Allt tyder på att hon frivilligt lämnat familjehemmet och sedan också lämnat landet. Ärendet avslutas.” *** Göran Wigermo, kommissarie vid Kristianstadspolisen, var den som hade hand om Munas försvinnande. Han tycker inte att det finns skäl till självkritik. ”Nej, jag vet inte vad jag skulle kunna ha gjort annorlunda med den information jag hade.” Han besvarar våra frågor med motfrågor, ibland flera i rad. ”Vad fanns mer att göra? Det är ju sådana här anmälningar som kommer in. Frivilligt försvunna eller inte frivilligt försvunna, var ska man leta? 20
Förlorade barnen-Inlaga-Korr7-130412.indd 20
2013-04-12 15:29
Vad finns det för trådar att dra i? När det gäller försvunna personer kan vi titta efter transaktioner på något bankomatkort eller om det finns en telefon. Då kan man vandra ett steg till. Men i detta fallet fanns liksom inte någonting.” Det framgår inte av myndighetens tjänsteanteckningar som vi tagit del av, men Göran Wigermo säger att han ringde de två mobilnummer som lämnats. Problemet var bara att han inte fick kännedom om dem förrän efter elva dagar, då Emma Olsson lämnade dem för andra gången. Varför så avgörande uppgifter sjabblats bort kan inte Göran Wigermo förklara. ”Det är en brist att det inte är inskrivet redan från början.” När kommissarien slutligen gjorde sitt försök var telefonerna avstängda. Och avstängda telefoner går inte att positionsbestämma, säger han. Hade han däremot fått uppgifterna när de var färska hade han kanske gjort ett försök. Men bara kanske. ”Då är det ju i nutid. Det är stor skillnad. Fortfarande finns så att säga ingen direkt människa att kontakta i Göteborg. Vi har ingen adress, ingen telefon. I det läget kanske det är lättare att få dem att svara, vilket inte gick senare.” Alternativet, att spåra telefonernas senast kända position och in- och utgående trafik, känner Göran Wigermo inte till. För att begära ut uppgifter från teleoperatörerna måste det antingen vara frågan om en ”nödsituation” eller föreligga misstanke om brott med minst två år i straffskalan. I det här fallet befarade Göran Wigermo varken det ena eller det andra. Om Muna verkligen varit i fara borde hon ha kunnat larma om det, anser han. ”Jag tycker att man på något sätt skulle kunna förmedla sig med omvärlden om man var i en nödsituation. På något sätt, någon gång måste man ha kunnat stoppa någon och på något sätt ha talat om att ’jag behöver hjälp’.” Om man inte gör det, fortsätter Göran Wigermo, så måste det i så fall bero på att man hålls inlåst: ”Där ingen annan ser dig. Och då hittar man aldrig vederbörande i alla fall. Frågan är om man kan göra mycket mer än vad vi gjort.” 21
Förlorade barnen-Inlaga-Korr7-130412.indd 21
2013-04-12 15:29
Vart alla försvunna flyktingbarn och -ungdomar tar vägen ”kan man ju fundera på”, säger han. Själv tror han att de som kommer hit och inte trivs tar sig någon annanstans. ”Man får hoppas att det går bra för dem, att de har hittat tillbaka hem igen och att de inte finns på någon plats där de inte borde finnas. Man skulle kunna ligga på de här i flera år och förlänga efterlysningarna var tredje månad, men vad är skillnaden egentligen? Aktivt letar man ju inte efter dem.” Kvar efter Munas försvinnande finns bara teorier och spekulationer om vad som kan ha hänt. Och en stark önskan om att få veta att hon har det bra. Hasiba och Sulejman pratar ofta om det. Kanske åkte hon vidare till Kristiansand, den norska staden som hon en gång frågade om? Vi tar med oss Migrationsverkets oskarpa fotografi på Muna och reser till Norge. Det är inte mycket till spår, men kanske kommer någon att känna igen flickan på bilden. *** I hamnen cirklar skrikande fiskmåsar över färjan som just anlänt från Hirtshals. På den exklusiva fiskmarknaden kravlar humrar runt i kaklade bassänger. Hamnen kantas av soldränkta uteserveringar som erbjuder havets läckerheter. Enligt kommunens hemsida har Kristiansand fått smeknamnet The coolest riviera på grund av de många soltimmarna, som lockar hit turister under sommarmånaderna. År 2010 prisades staden, den femte största i Norge, för sitt sätt att hantera bostads- och integrationsfrågor för flyktingar. Det är en till synes välmående kuststad; det enda som stör bilden är en handfull tiggare i centrum. För ett år sedan var en annan grupp i fokus. Somaliska ungdomsgäng stökade i centrum på kvällarna och fick både polisen och den somaliska föreningen att reagera i medierna. Bilden var överdriven, tycker Abdullahi Mohamed Alason, en 42-årig norsksomalier som jobbat som tolk och 22
Förlorade barnen-Inlaga-Korr7-130412.indd 22
2013-04-12 15:29
som har ett brett kontaktnät i somaliska kretsar. Den somaliska miljön i Kristiansand beskriver han som relativt välintegrerad. Barnen går i skolan, spelar i fotbolls- och handbollslagen, är med i sim- och löpklubbarna. ”Några är integrerade, vissa är det inte. Det beror på vem du pratar med och hur länge de varit här.” Kanske, säger han och skrattar, är gruppen inte så stor som folk tror. ”Vi är färre än tusen, men vi syns.” Vi berättar om Muna som försvann från sitt familjehem i Sverige för två år sedan. Abdullahi Mohamed Alason vill inte spekulera i vad som kan ha hänt eller under vilka former Muna eventuellt kan ha kommit till Kristiansand. Han har aldrig förr hört talas om att somaliska flickor försvinner och tror inte att Muna, som Hasiba och Sulejman befarat, kan ha utsatts för människohandel. Det har med klansystemet att göra, förklarar han. ”I den somaliska strukturen har du en klan, en subklan och en subsubklan och kusiner och grannar från hemlandet. Det bygger på en stark gemenskap och ett kollektivt ansvarstagande som skulle göra det svårt att hålla något sådant hemligt.” Ismail Yusuf Gabow tror inte att det är möjligt att hålla sig utanför systemet i Kristiansand. Vi träffar honom i källarmoskén Masjid al Noor på Festningsgata i centrala Kristiansand. Vi har sökt oss dit eftersom flera ensamkommande minderåriga som vi träffar berättar att de fått hjälp i moskéer. Ismail Yusuf Gabow och de andra fyra unga männen i lokalen är till en början misstänksamma och avvaktande gentemot oss. De verkar uppfatta våra frågor som att vi insinuerar att moskén skulle ha något med försvinnandet att göra. ”Om det kommer en ung flicka till moskén och ber om hjälp, vad gör ni då?” undrar vi. ”Moskén har regler. Ingen får bo här. Kvinnor kan be, det är inte förbjudet. De kan gå på toaletten, och efteråt kan de gå ut. Men inte sova här.” Det händer att moskén hjälper till att reda ut konflikter i familjer, säger Ismail Yusuf Gabow. Men man skulle inte ta sig an ett ensamkommande 23
Förlorade barnen-Inlaga-Korr7-130412.indd 23
2013-04-12 15:29
flyktingbarn. Han tror inte heller att någon somalisk familj har tagit sig an henne. ”Somaliska familjer här följer regler. Vi bor i Norge och måste följa det norska systemet. Vi kan inte hålla en person utanför systemet. Hon bor kanske i en familj, äter och sover där. Men jag tror inte det.” Kristiansand är för litet för det, menar han. ”I Oslo är det skillnad. Där kan folk få svartjobb och bo med personer utan att någon vet. Om de inte är med om en olycka eller börjar bråka så att polisen kommer, så vet ingen. Det är en storstad.” *** I Oslo ställer vi samma frågor. Där träffar vi Ali Jama som jobbar på Kirkens Bymisjon i Oslostadsdelen Grønland. Också han är norsksomalier som bott och arbetat i Norge i många år. När vi kommer till ett avtalat möte avslutar han just ett telefonsamtal med en ung somalisk tjej som lever som gömd i Oslo. Ali Jama är inte förvånad över det vi har att berätta om Muna. Under många år arbetade han som fältarbetare inom Oslo kommun. Där jobbade han operativt i gatumiljöer och kom ofta i kontakt med unga flyktingar som lever vid sidan om samhället. Det gör han också i sitt nuvarande jobb. ”De hör talas om mig via andra somalier och kommer för att be om råd.” Även om många väljer att anförtro sig åt honom, kommer han sällan på djupet i samtalen, säger Ali Jama. ”De ger lite information åt gången, därför behöver man ha kontakt under lång tid. Men så plötsligt försvinner de, innan jag fått hela bilden.” Ali Jama ser det som otänkbart att Muna skulle ha kommit till Sverige utan en på förhand uppgjord plan. ”Om flickor ska resa ska det vara organiserat och de ska ha en följeslagare. Det är omöjligt att skicka en somalisk flicka ensam enligt somalisk kultur.” Ali Jama tror att Muna kan ha fått uppehälle i en somalisk familj i Norge eller Sverige mot att hon är en ”hjälpande hand”, det vill säga ett 24
Förlorade barnen-Inlaga-Korr7-130412.indd 24
2013-04-12 15:29
oavlönat hembiträde. I England har fenomenet uppmärksammats som en form av människohandel. Tidigare hände det, berättar Ali Jama, att unga flickor hamnade i vad han kallar för ”komplicerade familjesituationer”. Alltså att flickor togs in som döttrar i familjer som de inte var släkt med. Det upphörde när norska migrationsmyndigheten UDI började med dna-tester. Företeelsen tas upp i en rapport från UDI som exempel på en typ av bedrägeri som syftar till att ge uppehållstillstånd i Norge. Rapportförfattarna konstaterar dock att det inte finns någon statistik över misstänkta fall av ”falska föräldraskap” och att experter endast vittnar om ett litet antal sådana fall. Ett annat scenario, säger Ali Jama, är att Muna kan ha blivit bortgift. ”Om jag bor här i Norge kan jag lyfta luren och gifta bort henne till en somalier i Danmark. Så är det att bli gift i systemet.” Vi gör ett formellt försök att hitta Muna hos norska myndigheter. Där möts vi av sträng sekretess, trots fullmakten från Munas gode man i Sverige. Vi får därför aldrig veta om Muna sökt asyl i Norge eller kommit i kontakt med Barnevernet, den norska motsvarigheten till socialtjänsten för minderåriga. Genom en kontakt inom norska polisen görs en sökning i polismyndighetens olika register. Uppgifterna vi lämnar ger inga träffar. *** När Muna försvann var Lul Hassan en av dem som familjehemskonsulenten Monika Attoff och hennes chef Lena Hyltén Cavallius rådfrågade. Hon är tolk och översättare i Malmö och har ett brett kontaktnät bland somalier. Lul Hassan minns att de andra var utom sig av oro och att de befarade det värsta. Själv tänkte hon inte i samma banor, och hon delade inte deras oro. ”Nej, jag tänkte att hon åkt vidare till en släkting, kanske i ett annat land. Hon trivdes jättebra hos familjen, men kanske sa någon till henne att det är bättre att du bor hos oss.” Inom klanen rår man om varandra på ett sätt som svenskar ofta har svårt att förstå, säger Lul Hassan. 25
Förlorade barnen-Inlaga-Korr7-130412.indd 25
2013-04-12 15:29
Mohammed har klivit ur systemet och lever på Londons gator. Amir gömmer sig. 14-åriga Muna gråter i luren och säger att hon vill hem. Det är sista gången familjehemsmamman hör hennes röst. De är några av många hundra ensamkommande flyktingbarn och -ungdomar som försvunnit i Sverige de senaste åren. Polisen letar bara efter dem som ska utvisas. Vart de andra blivit av är det ingen som vet säkert eftersom ingen undersökt saken. Förrän nu. De prisbelönta journalisterna Jens Mikkelsen och Katia Wagner har spårat några av de förlorade barnen som driver omkring i Sverige och Europa utan att någon vill ta ansvar för dem. Deras berättelser Katia Wagner är frilansjournalist och författare till Alexandramannen, som belönades med Wendelapriset. Jens Mikkelsen är journalist på Sydsvenskan och har vunnit Stora Journalist priset samt Guldspaden vid två tillfällen. Tillsammans arbetade de på Sydsvenskans grävredaktion och nominerades till Guldspaden 2010 för en granskning om rasism inom polisen.
vittnar om ett samhälle som misstänker att de far illa, men som ändå låter det hända.
DE FÖRLORADE BARNEN
mannen som styr hans liv. Kardo hankar sig fram som prostituerad.
Jens Mikkelsen & Katia Wagner
16-årige Ghazi står i ett gathörn och säljer knark, övervakad av
Jens Mikkelsen Katia Wagner
OMSLAGSBILD: © MOISES SAMAN/ MAGNuM PhOtOS/IBL BILDByrå
ISBN 978-91-27-13432-4
FÖrFAttArFOtO: NIKOLAS WErNGrEN OMSLAG: CONNy LINDStrÖM
9 789127 134324
Förlorade barnen-Omslag-Korr3-130412.indd Alla sidor
2013-04-12 12:22