9789132159879

I serien Cherub har utkommit: Rekryten Uppdraget Fritagningen Fritt fall Överlevarna Aktivisterna Misstänkt Gängkriget Sömngångaren Generalen

GENERALEN Robert Muchamore

Översättning Madeleine Gerbjörn

www.wahlstroms.se Copyright © 2008 Robert Muchamore First published in Great Britain in 2008 by Hodder Children’s Books The right of Robert Muchamore to be identified as the Author of the Work has been asserted by him in accordance with the Copyright, Designs and Patents Act 1988.

Svensk utgåva © 2011 B. Wahlströms Bokförlag, Forma Books AB Forma Books AB är ett dotterbolag till Forma Publishing Group AB som är miljöcertifierat enligt SS-EN ISO 14001 Originalets titel Cherub – The General Omslag Maria Sundberg Sättning 1:e Tant Orange AB Tryck ScandBook AB, Falun 2011 ISBN 978-91-32-15987-9

Vad är Cherub? cherub är en del av Storbritanniens underrättelsetjänst och dess agen­ter är mellan tio och sjutton år gamla ungdomar som antingen är föräldralösa eller har föräldrar som av någon anledning inte kan ta hand om dem. De rekryteras från barnhem och tränas till att arbeta under täckmantel, medan de bor på cherub:s campus, som är ett hemligt skolområde på den engelska landsbygden.

HAR MAN NÅGON ANVÄNDNING AV BARN? Absolut. Civila inser inte att barn kan utföra hemliga uppdrag, vilket betyder att de kommer undan med massor av saker som vuxna aldrig skulle kunna göra.

VILKA ÄR DE? Det bor cirka tre hundra barn och ungdomar på cherub:s campus.

JAMES ADAMS är vår sextonårige hjälte. Han är en ytterst respekterad agent som har genomfört flera framgångsrika uppdrag. James flickvän kommer ursprungligen från Australien och heter DANA SMITH. Bland James närmaste vänner hittar vi BRUCE NORRIS, KERRY CHANG samt SHAKEEL DAJANI. James syster, LAUREN ADAMS, är tretton år gammal och anses redan vara en enastående cherub-agent. Hennes bästa vänner är BETHANY PARKER och GREG ”RAT” RATHBONE.

5

PERSONALEN PÅ Cherub Eftersom cherub ligger på ett så stort område och har specialiserade träningsanläggningar, i kombination med att det är en internatskola och underrättelsetjänst, finns det faktiskt mer personal än elever på campus. De anställda är allt från kockar och trädgårdsmästare till lärare, tränare, sjuksköterskor, psykiater och uppdragsspecialister. cherub styrs av den nyblivna ordföranden, ZARA ASKER

Cherub:S T-SHIRTAR Eleverna på cherub är indelade med hjälp av olikfärgade tröjor som ingår i skoluniformen. Gäster på campus får ha på sig ORANGE t-shirt. Barn som är för unga för att kvalificera sig som agenter (mini­miåldern är tio år), men ändå går i cherub-skolan, har RÖDA t-shir­tar. De LJUSBLÅ tröjorna är för dem som genomgår cherub:s tuffa 100-dagars grundutbildning. Har man en GRÅ t-shirt innebär det att man är godkänd för uppdrag. MARINBLÅTT är en belöning för ett utomordentligt väl genomfört uppdrag. Lauren och James får bära SVART t-shirt som är det ultimata erkännandet på att man har utfört ett flertal uppdrag mer än väl. När man avslutar sin tid som agent får man en VIT t-shirt, vilket även en del av personalen på skolan bär.

6

1 DEMO Anarkistorganisationen känd som Street Action Group, sag, dök för första gången upp under sommaren 2003 då dess ledare, Chris Bradford, tvingade sig fram till talarstolen vid en demonstration som hölls i Hyde Park i London, mot kriget i Irak. Bradford upp­ manade folkmassan att attackera polismännen, innan han satte eld på halmfyllda dockor föreställande Storbritanniens premiär­ minister, Tony Blair, och usa:s president, George W. Bush.

Tre år senare hade sag byggt upp en kultstatus och var till­ räckligt manstark för att börja ordna sina egna protester mot rege­ ringen, vilka i juli 2006 kulminerade i och med demonstrationen Summer Mayhem March som gick genom centrala Birming­ ham. Åtskilliga bilar vandaliserades, fönster krossades, fler än tret­ tio demonstranter greps och en polis blev knivhuggen.

De följande månaderna utdelades fängelsestraff till flera högt uppsatta medlemmar i sag som hade deltagit i upploppet. Från och med den dagen uppbådades det alltid en stor polisstyrka när sag planerade att dyka upp, vilket gjorde det svårare för organisa­ tionen att ordna våldsamma protester.

Chris Bradford blev bitter på vad han kallade ”det statliga förtrycket” och en mi5-agent som var utskickad för att infiltrera sag gjorde en chockerande upptäckt. Bradford försökte skaffa skjutvapen och utrustning för att tillverka bomber, så att han kunde strukturera om sag till en terroristorganisation.

(Utdrag ur uppdragsinstruktionen för James Adams) 7

Det var den 21 december – sista fredagen före jul. Himlen var lila och tunna strimmor av solljus letade sig ner mellan de viktorianska lyktstolparna på gågatan i London. Pubarna runt Covent Gardens tunnelbanestation var överfulla och kontorspersonal stod och huttrade i dörröppningarna medan de rökte sina cigaretter. Tonåringar stod och dreglade utanför affärer som låg långt över deras prisklass och The Body Shop var fullproppad med stressade män som i sista minuten köpte julklappar till sina fruar.

Alla julklappsjägare och pubgäster ignorerade en rektangulär fålla gjord av kravallstängsel när de knuffade sig förbi den, även om vissa noterade ironin i att ett tjugotal poliser i reflexjackor stod och glodde på tretton demonstranter innanför avspärrningen.

James Adams var en av de tretton. Han var sexton år gammal och iförd en klumpig gammal militärjacka och slitna Dr Martenskängor.

Han hade rakat av sig håret på sidorna av huvudet och hade en tovig grönfärgad tuppkam som sträckte sig från pannan ner till jackkragen.

Han slog ihop sina handskklädda händer för att hålla värmen, medan poliserna gav honom bistra ögonkast.

Chris Bradford stod tre meter ifrån honom. Han var välbyggd, hade ovårdat rött hår, en stor huvtröja med det fluffiga fodret utåt och han blev filmad av två kameror. Den ena hölls av en polis som gick längs stängslet med en pytteliten videokamera, men den andra var en betydligt mer imponerande bjässe som bars av en bitig kamera­ man från bbc. En lampa högst upp på kameran lyste Bradford rakt i ansiktet.

– Så, mr Bradford, sa bbc-journalisten Simon Jett som hade en sidenscarf instoppad i rocken och en mikrofon i handen. Dagens uppslutning måste vara en besvikelse för dig. Många tror att Street Action Group snart kommer att dra sin sista suck.

Bradford spärrade upp sina gröna ögon och sträckte ut sina gigantiska händer mot journalistens rockslag.

– Vem är det som säger det? morrade han. Ge mig namn och adresser. Det är alltid ”säkra källor”, men vilka är det? Jag kan säga precis vilka – det är de som börjar bli rädda för oss.

Jett blev överförtjust. Bradfords kombination av förtäckt hot och 8

breda cockneyaccent skulle göra sig väl i teverutan.

– Hur många demonstranter hade du räknat med att få se här i dag? frågade journalisten.

Bradford sneglade på klockan och blottade tänderna.

– Problemet är att de flesta av våra anhängare fortfarande ligger och sover klockan tre på eftermiddagen, svarade han. Jag antar att jag satte starttiden lite för tidigt.

– Jag förstår, sa Jett med falsk uppriktighet i rösten. Det låter som om du tar lätt på det här, men du måste ju ändå känna att sag har förlorat en del av vinden i seglen. Särskilt när man jämför uppslutningen här med det dryga tusentalet som befann sig på gatorna i Birmingham förra sommaren.

Bradford slog till plasthöljet över kameralinsen.

– Vänta du bara, mr bbc, grymtade han och tryckte upp sitt ansikte mot kameran. Ojämlikhet väcker hat och det finns mer fattigdom och ojämlikhet i Storbritannien i dag än någonsin tidigare. Om man sitter i sitt fina hus och tittar på folk som mig på sin trettiotvåtums lcd-teve uppfattar man kanske inte revolutionen som håller på att resa sig från gatan. Men märk väl – vi kommer och tar er.

– Har du någon tidsplan? frågade Jett och kunde knappt hålla sig för skratt. När kan vi förvänta oss den här revolutionen?

– Om en månad eller ett år, vem vet? sa Bradford. Saker och ting kommer att förändras drastiskt inom loppet av tio år, men om du bara lyssnar på bbc:s vinklade skit kommer du inte märka det förrän mina killar sparkar in din ytterdörr.

– Jag förstår, sa journalisten. Tack så mycket för att du ville prata en stund med mig, mr Bradford.

– Skit på dig, fnyste Bradford medan kameramannen stängde av lampan och lyfte ner den tunga kameran från axeln.

Bradford vägrade att skaka hand med Jett och drog sig bort mot en kvinna som såg ensam ut på andra sidan fållan.

James hörde Jett be sin kameraman att filma lite utanför kravallstängslet innan de gav sig av. Poliserna släppte ut bbc-teamet och frågade när storyn skulle visas på nyheterna.

– Hoppas inte på för mycket, sa Jett dystert. Jag är bara här för att 9

se om det händer något, men som jag sa till mina redaktörer innan jag stack: sag är gamla nyheter.

– Jag hoppas att du har rätt, sa en polisman. Vår kollega i Birmingham förlorade mycket blod. Det var bara tur att hon överlevde.

– Inte roligt alls, sa Jett medlidande. Sköt om dig och ha en god jul.

– Tack, detsamma, sa polisen med ett leende.

Medan kameramannen filmade kravallstaketet och poliserna,­drog­ James upp huvan på sin jacka och snörde åt dragskon så hårt att den täckte större delen av hans ansikte. cherub-agenter är tränade att hålla sig borta från media och han blev ännu mer oigenkännlig när han plockade upp mobilen och stirrade ner på skärmen, medan han skrev ett sms till sin flickvän, Dana.

Hoppas du mår bättre. Messa mig jag är ensam!

James tryckte på skicka och ångrade sig i samma sekund. Dana hade inte svarat på hans senaste sms och ”jag är ensam!” fick honom att låta svag. Han kunde inte räkna ut vad han hade gjort för att göra henne sur, men hon hade betett sig konstigt i flera dagar.

Två metallstaket lyftes undan, vilket gjorde att ena änden av fållan öppnades. Den kortvuxna polisinspektören som var chef för kravallstyrkan skrek högt åt dem.

– Klockan är halv fyra. Det är dags att börja gå mot Downing Street.

Inspektören visste att hon hade gjort sig hörd, men demonstranterna struntade i henne. Hon ryckte åt sig en megafon från en kollega innan hon repeterade uppmaningen.

– Den här demonstrationen skulle starta kvart över tre, gastade hon. Ni har redan fått en extra kvart på er att samla ihop folk. Alla som inte genast lämnar uppsamlingsplatsen kommer att bli gripna för störande av ordningen. Kom igen och RÖR PÅ PÅKARNA. Bradford tog ett steg mot inspektören och sneglade på klockan.

En ensam pressfotograf tog en bild när den stora mannen ställde sig framför den satta poliskvinnan med sin reflexprydda jacka och megafon.

10

– Var lite schyst, raring, sa Bradford charmerande och knackade lätt på sin klocka. Vi väntar på att några fler killar ska komma hit.

Jag har skickat upp min gubbe till stationen. Tunnelbanan måste vara försenad, eller något.

– Ni vet mycket väl vilken tid ni skulle ge er av, svarade inspektören och skakade bestämt på huvudet. Mina män vill åka hem.

Ni får välja mellan att tåga, lugnt bege er härifrån eller ta en tur i piketbilen. Det ni inte har tillstånd att göra är att förspilla mer av vår tid.

Bradford spottade på marken, innan han vände sig mot sin ynkliga grupp.

– Ni hörde vad den snälla damen sa. Nu drar vi.

Fotografens blixt gick på högvarv medan de tretton demonstranterna masade sig ut ur fållan med poliserna runt omkring sig. Poliserna utbytte hånfulla leenden och var uppenbarligen roade av sag:s sorgliga uppslutning.

Shoppare tittade nyfiket på gruppen som marscherade förbi och barnen stod gapande och stirrade som om den var en fortsättning av gatuunderhållningen och de mänskliga statyerna som höll till i saluhallen hundra meter därifrån. När polisen raskt föste demonstranterna över gatstenarna runt marknaden i Covent Garden började James lägga märke till klungor av folk som såg rebelliska ut. Där fanns punkare, gothare och killar som hade på sig militäröverskottskläder liknande hans egna. Några anslöt sig till demonstranterna, vilket snabbt gjorde att antalet fördubblades, medan andra iakttog marschen på avstånd.

När de svängde ut från marknadsplatsen och in på en sidogata som ledde nerför kullen mot The Strand – en bred aveny med butiker, teatrar och hotell mindre än femtio meter från floden Thames – gick Bradford fram till inspektören. James befann sig långt fram i ledet och Bradford blinkade åt honom när ett tjugotal ungdomar i träningskläder anslöt sig från en sidogata.

– Det verkar visst som om några dök upp i alla fall, sa Bradford till inspektören. Någon måste ha skrivit fel adress på våra inbjudningskort.

11

Inspektören ville inte bevärdiga Bradford med ett svar, men James märkte att hon var rejält oroad. Hon tog fram sin komradio och beordrade förstärkning när hon insåg att demonstranterna hånade polisens försök att samla allihop på ett ställe.

– sag! ropade Bradford och slog näven i luften medan ungdomarna med träningsoveraller och gympaskor anslöt sig till sag-­ aktivisterna i dreadlocks och donkeyjackor.

– sag! svarade klungan som nu uppgick till ett hundratal demonstranter.

När en av killarna klev James på hälen började hans hjärta slå snabbare i bröstet.

– Förlåt.

Gruppen var på helspänn och det gick en stor mängd poliser runt den. sag hade lyckats dra ihop samma otäcka blandning av hardcoreanarkister och bråkiga lokala ungdomar som vid kravallerna i Birmingham sjutton månader tidigare.

– Go, go, go, skrek Bradford.

– sag, sag, sag, svarade gruppen.

När demonstrationståget nådde fram till The Strand och svängde höger hade ytterligare femtio aktivister anslutit sig. En stor trumma dundrade på andra sidan gatan och trumslagaren med rakat huvud följdes av en grupp demonstranter som kom ut från en gränd som ledde upp från flodbanken.

Polisen närmast James hade blivit spottad i nacken. Han hade tagit fram sin batong, men poliserna drog sig för att bryta formationen och börja slåss, eftersom de var betydligt färre än demonstranterna.

En förstärkt röst hördes ur en av polisernas megafoner.

– Nu har vi snott er megafon, sjöng rösten. Nu har vi snott er megafon, trallalala …

Alla skrattade medan trumslagaren och hans gäng genade förbi trafiken och tog sig fram till täten av tåget, men nästa sång hade ett skarpare tonläge.

– Hugg ihjäl snutarna, tjallalalala, hugg ihjäl snutarna …

Ett högt vrål steg från gruppen och när James såg sig omkring lade 12

han märke till att polisen hade bytt taktik och nu gick bakom demonstranterna. Det hördes tjutande sirener från de omkring­liggande gatorna medan klungan smälte ihop med ytterligare en stor grupp sag-sympatisörer som vällde ut ur en ledbuss.

Nu var det fler demonstranter än vad som fick plats på trottoaren och ett antal människor började strosa ut på gatan och beblanda sig med den krypande trafiken. Folk tutade ilsket och en otålig taxichaufför blev av med sin ytterbackspegel och fick en sidoruta insparkad.

I en lucka mellan två bussar såg James att det kom ännu fler demonstranter från flodbanken, medan täten av tåget styrde iväg mot Trafalgar Square.

James hade tappat Chris Bradford ur sikte, likväl som alla de andra medlemmarna i sag som han hade lärt känna under de senaste sju veckorna. Han kände sig desorienterad och var omringad av ett gäng ligistkillar som inte var mycket äldre än han själv. De hurrade, sjöng och hetsade varandra. Kameramannen från bbc balanserade vanskligt på ett betongblock i ett försök att filma den sjungande folkmassan ovanifrån.

– Jag sa ju att det var värt att komma hit, sa killen närmast James och flinade belåtet medan han halsade ur en ölflaska.

Längre bort hörde de mer glas krossas.

– Fan, utbrast hans polare och garvade. Det där var stort. Någon måste ha gått på en affär.

– Ja, nu börjar det dra igång, sa en annan innan folk återigen började skandera.

– sag, sag, sag!

Mindre än fem meter från James slet två gothtjejer – som såg ut som de sista människorna på jorden som skulle starta ett upplopp – loss en soptunna från sitt fäste och kastade den mot skyltfönstret till en smörgåsbar. Folkmassan runt omkring började applådera och ur den stulna megafonen hördes Ner med mackorna.

De två unga tjejernas initiativ gjorde att flera testosteronstinna killar kände sig tvungna att agera. Inom några sekunder vandaliserades ytterligare fyra skyltfönster och en man i dyr kostym släpades ut 13

ur en taxi och fick en örfil, innan han blev bestulen på sin plånbok och Rolexklocka.

James kunde inte se över folkmassan, men hörde hundratals triumferande röster och kände att han gick på krossat glas. Nu började det verkligen dra igång.

14