9789164081087

STUART

MACBRIDE Hälsning från de döda Översättning Mia Kjellsdotter Karlsson

Svensk copyright © HarperCollins Nordic AB, Box 49005, 100 28 Stockholm, 2015.

Birthdays for the Dead © Stuart MacBride, 2012 Översättning: Mia Kjellsdotter Karlsson.

Omslagsdesign: © HarperCollins Publishers Ltd 2012 Omslagsfoto: © Marc Owen/Arcangel Images (flicka i trapp); Shutterstock (himmel och träd) All rights reserved including the right of reproduction in whole or in part in any form.

This edition is published by arrangement with HarperCollins Publishers Limited, UK. This is a work of fiction. Names, characters, places, and incidents are either the product of the author’s imagination or are used fictitiously, and any resemblance to actual persons, living or dead, business establishments, events, or locales is entirely coincidental.

Sättning: Type-it AS, Trondheim.

Tryckning: UAB PRINT-IT, Gargždai, Lithuania.

ISBN 978-91-640-8108-7 (Bokhandel) ISBN 978-91-509-1540-2 (Webb)

snälla …

1 En blixt. Det känns som en explosion i huvudet, knivar i ögonen, krossat glas i hjärnan. Mörker sedan. Hon gungar bakåt på stolen; träet knakar under henne.

Blinkar. Blinkar. Glödhett blått och orange på insidan av ögonlocken.

Tårarna rinner nerför de smutsiga kinderna.

Snälla …

Hon drar ett skakigt, snorvått andetag genom näsan. Det luktar smuts och gammal lökaktig svett, damm och något pissliknande – som den gången en mus fastnade bakom spisen hemma. En pälsklädd liten kropp som låg dold i mörkret och möglade, stank som rutten korv och blev stekt varenda gång de satte på ugnen.

Snälla … Hennes mun formar ordet bakom munkavlen av klibbig tejp men det enda som kommer ut är ett halvkvävt stönande. Axlarna värker, armarna är vridna bakom ryggen, handleder och fotleder svider av buntbanden som håller fast henne vid den hårda trästolen.

Hon kastar huvudet bakåt och blinkar upp mot taket. Rummet kommer tillbaka: nakna träbjälkar som är fläckiga och nästan svarta, spindelnät, ett lysrör som surrar som en geting i ett glas. Väggar kladdiga av obeskrivlig smuts. En enorm kamera på stativ.

Sedan ljudet. Han sjunger Happy birthday och orden kommer stötvis och tveksamt, som om han är rädd att göra fel.

Det här är så sjukt. Så helt jävla sjukt. Det är inte ens hennes födelsedag, inte än på fyra dagar … Ännu ett hackigt andetag.

Det kan inte vara möjligt att det här händer. Det är fel.

Hon blinkar tårarna ur ögonen och stirrar in i hörnet. Nu kommer han till slutet av sången med nerböjt huvud medan han mumlar fram orden. Men det är inte hennes namn han sjunger utan någon annans: Andrea.

11

S t ua r t M a c B r i d e

Tack gode Gud. Han kommer väl att fatta det? Att han har tagit fel? Det är inte hon som ska vara här, det är Andrea som ska vara här. Det är Andrea som ska sitta bunden vid stolen i det äckliga lilla rummet som är fullt av smuts och spindlar och luktar döda möss. Han måste förstå det.

Hon försöker säga det till honom men munkavlen gör att allt blir till grymtningar och konstiga ljud.

Det är inte hon som är Andrea.

Det är inte hon som ska vara här.

Han ställer sig bakom kameran igen, harklar sig ett par gånger, andas djupt och slickar sig om läpparna. Han låter som en programledare i ett barnprogram: ”Säg omelett!” Ännu en blixt fyller hennes ögon med svidande vita fläckar.

Det är fel. Han måste ju förstå det – att han har fel tjej, att han måste släppa henne.

Hon blinkar. Snälla. Det här är inte rättvist.

Han kommer fram bakom kameran och gnider sig i ögonen. Ser ner på sina skor en stund. Ännu ett djupt andetag. ”Presenter till födelsedagsbarnet!”

Han smäller ner en gammal skamfilad verktygslåda på det knarriga bordet bredvid hennes stol. Bordet är fullt av mörka, brunaktiga fläckar, som om någon spillt svartvinbärssaft där för många år sedan.

Det är inte svartvinbärssaft.

Hon kniper ihop munnen under munkavlen; rummet blir suddigt av tårar. Luften fastnar i halsen när hon andas och allt blir till korta, hackiga, darriga snyftningar.

Det är inte hon som är Andrea. Allt är så fel. ”Jag har …” Han gör en paus medan han skrapar med fötterna. ”Jag har något alldeles speciellt … enbart till dig, Andrea.” Han öppnar verktygslådan och tar fram en tång. De rostiga metallkäftarna glänser i halvdunket.

Han tittar inte på henne, kutar med axlarna och blåser upp kinderna som om han ska spy, drar handen över munnen. Prövar sitt nästan obefintliga leende igen. ”Är du beredd?”

12

ibland 채r det b채ttre att inte veta

M책ndagen den 14 november

2 Oldcastle FM strömmade ut från radion på köksbänken. ”… var inte det en skön låt? Klockan är fem i halv nio och du lyssnar på Sensational Steve i morgontrafiken!”

Det följdes av ett skrapigt tutande, som ett gammaldags bilhorn.

Jag räknade upp trettiofem pund i tio- och fempundsedlar på påminnelselappen från posten och grävde sedan i fickan efter den sista växeln.

Fyrtio pund och åttiofem pence som skulle få Rebeccas post eftersänd till min postbox i ett år till.

Veckans skörd var en katalog från Next, tre tiggarbrev från välgörenhetsorganisationer och så Royal Bank som försökte truga på henne ett kreditkort. Jag släppte allt i papperskorgen. Allt utom födelsedagskortet.

Ett enkelt vitt kuvert med poststämpel och självhäftande adressetikett: Rebecca Henderson, 19 Rowan Drive, Blackwall Hill, Oldcastle OC15 3BZ Det var skrivet på maskin, inte med laserskrivare. Orden var inhamrade i papperet och bokstaven e låg lite ovanför raden. Precis som på alla de andra.

Vattenkokaren bolmade ut ånga.

Jag tog en kökshandduk och gned bort imman på fönstret så att små droppar rann nerför glasrutan och lade sig på den svartmögliga träramen.

Utanför var trädgården som en stor härva av taggiga silhuetter. Solens glödande fläck vid horisonten målade Kingsmeath i guld och skuggor.

Höghus med grå puts, lavbevuxna tegelpannor, glänsande skiffer på 17

S t ua r t M a c B r i d e

hyreshusens tak, en skola med nätstängsel omkring, fyrkantig och dyster med lysande fönster. ”Hahaha! Då är det dags för Tvångströjetipset, och Christine Murphy tror att svaret är akut drogutlöst psykos.” Ett litet elektroniskt kväkljud. ”Det verkar som om rösterna du hör säger fel saker, Christine. Bättre lycka nästa gång.”

Cigarrlådan kändes sträv under fingrarna, lite större än en gammaldags videokassett, dekorerad av någon som nyss blivit gammal nog att få handskas med lim och trubbig sax. De flesta paljetterna hade ramlat av för länge sedan och glittret såg mest ut som sand, men det var tanken som räknades. Perfekt att spara hemgjorda födelsedagskort i.

Jag öppnade locket. Den torra trädoften av gamla cigarrer strömmade ut och blandade sig med kökets stank av mögel, fukt och avlopp.

Förra årets kort låg överst i den lilla högen. GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN!!! stod skrivet för hand ovanför ett Polaroid-foto, en kvadratisk bild i vit ram. Praktiskt taget en antikvitet eftersom Polaroid inte ens tillverkade film längre. Siffran 4 var inristad i övre vänstra hörnet.

Jag tog upp det senaste kuvertet, stack försiktigt en kökskniv under fliken och skar upp kuvertet innan jag drog ut innehållet. En sky av mörka flagor föll ut på köksbänken. Det var nytt. De luktade rost. Några av dem landade på kanten av kökshandduken och lämnade små röda spår runt sig när de blev fuktiga.

Herrejesus … Årets foto var monterat på ett enkelt vitt kort. Min lilla flicka. Rebecca.

Fastbunden på en stol i en källare någonstans. Hon var … Han hade tagit hennes kläder.

Jag slöt ögonen för en sekund. Knogarna värkte och käkarna var hopbitna så hårt att det ringde i öronen. Den jäveln. Den satans jäveln. ”Stanna kvar hos oss, för vi har kvar en otroligt kul busringning som ni kan höra efter nyheterna, men först en gammal goding: Tammy Wynette och hennes bikupefrisyr med Stand by Your Man. Ett råd att ta till sig, mina damer.” Ännu en komedituta.

Rebeccas bleka hud var nedsmetad med blod och fläckig av skärsår, brännmärken och blåmärken. Ögonen var uppspärrade och hon skrek bakom silvertejpen som satt över hennes mun. Siffran 5 var inristad i fotots ena hörn.

Fem år sedan hon försvann. Fem år sedan den vidrige, sjuke jäveln 18

H äl s n i ng f r å n d e d ö d a

torterade henne tills hon dog och tog bilder medan han gjorde det. Fem födelsedagskort, det ena hemskare än det andra.

De rostade brödskivorna hoppade upp och lukten av brända smulor spred sig i köket.

Andas djupt. Andas djupt.

Jag lade kort nummer fem i cigarrlådan ovanpå de andra. Stängde locket.

Den satans jäveln …

Hon skulle ha fyllt arton år idag.

Jag skrapade av det brända från brödet ner i vasken medan Tammy riktigt kom igång på radion. Smöret blev gulgrått när jag bredde på det med samma kniv. Två skivor plastost från kylen, allt nedsköljt med mjölkblandat te och ett par antiinflammatoriska tabletter. Tuggade och försökte undvika de två tänderna som satt lösa i överkäken där huden var svullen över kinden, spänd och blå. Stirrade ut genom den avtorkade fläcken på fönstret.

Kings River glittrade när solen till sist segade sig upp över kullarna och förvandlade Oldcastle till ett lapptäcke i blått och orange. En bit bort tornade Castle Hill upp sig över staden, ett granitblock med en klippvägg på ena sidan och branta, vindlande, stenlagda gator på den andra. Viktorianska sandstenshus med puts i samma färg som torkat blod. Slottets vittrande befästningar som trasiga tänder längs krönet.

Det var det som var meningen med att bo här – man klev upp på morgonen och såg ut över de förfallna betongklossarna i det fula höghusområdet bort mot alla de vackra delarna av Oldcastle. På det sättet fick man det ingnuggat i ansiktet varenda dag, att hur länge man än stirrade på de fina delarna var man ändå fast här i jävla Kingsmeath.

Hon skulle ha fyllt arton idag.

Jag bredde ut kökshandduken över bänken och tog ut en islåda av plast ur kylskåpets frysfack. Bet ihop tänderna och vred. Isen knakade och sprack, en mycket bättre ljudillustration till mina värkande fingrar än Tammy Wynette.

Iskuberna föll ut på handduken. Jag vek ihop den, vred den till en blydagg och slog den mot bänken några gånger. Tog upp en begagnad tepåse ur vasken och gjorde en ny kopp te i en ren mugg, lade i fyra sockerbitar och en skvätt mjölk, stack in cigarrlådan under armen och tog med mig alltihop till vardagsrummet.

19

S t ua r t M a c B r i d e

Gestalten på soffan låg hopkrupen under en sovsäck med blixtlåset öppet. Jag ryckte undan gardinerna. ”Kom igen, din jävla slöfock. Upp med dig.”

Parker stönade. Ansiktet var sönderslaget med svullna, rödlila ögon, en näsa som aldrig skulle bli rak igen, spräckta läppar och ett enormt blåmärke på kinden. Under natten hade han blött på sovsäcken så det blivit en mörk fläck. ”Mmmmnnnffff …” Ena ögat öppnades. Det som borde ha varit vitt var rött och pupillen var enorm. ”Mmmnnnfff?” Munnen rörde sig knappt.

Jag räckte fram handduken. ”Hur är det med huvudet?” ”Fmmmmmnnndfff …” ”Det är rätt åt dig.” Jag höll isen mot Parkers kind tills han tog handduken själv. ”Vad sa jag om Big Johnny Simpsons syster? Du lyssnar fan aldrig …” Mobilen ringde med en vass, skrällig kopia av en gammaldags telefonsignal. ”Men för helvete …”

Jag ställde muggen på golvet nedanför Parker, tog upp en foliekarta med tabletter ur fickan och räckte den till honom. ”Tradolan. Och jag vill att du är borta när jag kommer tillbaka. Susanne kommer över.” ”Nnnng … fnnn brrkn…” ”Och skulle det skada om du städade nån gång? Vilket jävla råtthål.”

Jag tog bilnycklarna och min skinnjacka, grävde fram mobilen ur fickan.

Det stod Michelle på skärmen.

Hurra.

För det var ju inte en jävla skitdag redan.

Jag tryckte på den gröna knappen. ”Hej, Michelle.”

Hennes skotska dialekt var korthuggen och spetsig. ”Lägg ifrån dig den där!” ”Det var du som ringde mig!” ”Va? Nej, inte du. Katie.” En halvkvävd, luddig paus. ”Det bryr jag mig inte om, lägg bort den. Du blir sen!” Sedan sa hon till mig: ”Ash, vill du vara snäll och säga åt din dotter att hon ska sluta bete sig som en bortskämd snorunge?” ”Hej, pappa.” Det var Katie med sin mest oskyldiga, insmickrande lilla flickröst.

Jag blinkade, tog ett nytt grepp om cigarrlådan och försökte tvinga fram ett leende. ”Var snäll mot din mamma. Det är inte hennes fel att hon är ett monster på morgonen. Och tala inte om att jag sa det.”

20

H äl s n i ng f r å n d e d ö d a

”Hej då, pappa.”

Sedan var Michelle tillbaka. ”In i bilen med dig, annars vete gudarna vad jag …” Ljudet av en bildörr som slogs igen. ”Katie fyller år nästa vecka.” ”Rebecca fyller år idag.” ”Nej.” ”Michelle, det är …” ”Jag vill inte prata om det, Ash. Du lovade att hitta någonstans att ha kalaset och …” ”Fem år sedan.” ”Hon lämnade inte ens en lapp efter sig! Den otacksamma lilla …”

Paus, och jag hörde att hon andades mellan hopbitna tänder. ”Varför måste vi prata om det här vartenda år, Ash? Rebecca bryr sig inte. I fem år har hon varit borta och inte ringt en enda gång. Har du hittat någonstans att ha Katies kalas eller inte?” ”Det är under kontroll. Bokat och betalt.”

Nästan i alla fall. ”På måndag, Ash. Hon fyller år på måndag. Om en vecka.” ”Jag sa att det är under kontroll.” Jag kastade en blick på klockan. ”Nu blir du sen.” ”Måndag.”

Hon lade på utan att säga hej då. Jag lät mobilen glida tillbaka ner i fickan.

Skulle det verkligen vara så hemskt att bara prata om Rebecca? Att minnas hur hon varit innan? Innan födelsedagskorten började komma.

På övervåningen lade jag tillbaka cigarrlådan i sitt gömställe under en lös golvbräda i sovrummet och gick sedan ner till vardagsrummet och knuffade till den värdelösa högen som låg på soffan. ”Två Tradolan var fjärde timme, högst. Om jag kommer hem och hittar dig död av en överdos så mördar jag dig, jag svär.” v

”… källor nära utredningen bekräftar att polisen i Oldcastle har hittat kroppen av ännu en ung kvinna. Polisen i Tayside vill inte kommentera påståendet att föräldrarna till den saknade tonåringen Helen McMillan har fått ett kort från den seriemördare som går under namnet Födelsedagsfiraren …”

21