9789127139701

LOTTA LUNDBERG

Lotta Lundberg bor och arbetar i Ber­ lin sedan 2004. Hon romandebuterade 1998 och fick sitt genombrott med Skynda, kom och se (2006) som översattes till flera språk. Hon har skrivit fem romaner och en samling essäer, och medverkar regelbundet i svensk dagspress. Hennes senaste bok Ön nominerades till Sveriges Radios romanpris.

Timme noll

Berlin 1945. Författaren Hedwig Lohmann är på väg ut ur den sönderslagna staden till ett kloster. Något år tidigare har hennes dotter gjort en helvetesvandring. Var finns hon nu? Lever hon?

Blidholmen 2004. Ingrid har gett upp sin praktik och flyttat till skärgården för att vårda sin sjuke man. Men på ön finns också Hanna, författaren som på ett omärkligt sätt har kilat sig in mellan makarna och ställt allt på ända.

Uppsala 1983. Isa klipper sönder sin docka och hamnar hos en psykolog. En dag bestämmer hon sig för att göra Det Stora Terapi­ spelet. Om man hamnar på fel ruta får man gå i Kaos, men det finns sätt att laga världen.

Skickligt flätar Lotta Lundberg samman tre röster på ett sätt som för tankarna till Timmarna. Timme noll betecknar krigsslutet, men också en mänsklig erfarenhet av att stå i sin egen ruin. Vad får en kvinna göra? Vad är det mest förbjudna? Får man som människa en ny chans när det allra värsta redan har hänt?

LOTTA LUNDBERG

Timme noll

När jag läser dina rader är himlen inte längre röd över Berlin. Under januari, februari, mars, april, ja långt in i maj har vår horisont i väster varit flammande röd. Som om elden även ville brännmärka skyarna.

Jag har tänkt på dig, långt innan ditt brev nådde mig, inte kunnat föreställa mig hur Berlin ser ut under bombmattorna.

Jag har oroat mig och undrat hur du haft det, om du kunnat skriva, men också tänkt att du vid det här laget måste ha en liten växande dam vid din sida. Jag har bett för er. Så förstår jag på dina rader att något ohyggligt har skett. Jag måste gå rakt på sak, Hedwig. Vad är det som har hänt med ditt barn? Att du inte kan prata om det är inget gott tecken. Jag vill att du berättar, så fort du har tillfälle. Helst omedelbart.

Skriv till mig, vad som än händer eller har hänt.

ISBN 978-91-27-13970-1

Roman 9 789127 139701

NOK_LUNDBERG_TIMME_NOLL.indd Alla sidor

omslag: niklas lindblad, mystical garden design omslagsfoto: Wayne Miller/Magnum Photos författarporträtt: © Daniel Ekbladh

2014-06-17 11:18

14-29 N&K Timme noll, 19 juni.indd 8

2014-06-19 11:18

Berlin 1945

– Vad är klockan?

Hennes röst var uppskärrad, hes och vaken.

Han grymtade. Försökte förgäves dra henne tillbaka ner i sömnen, men hon flyttade bort hans arm: Vad är klockan?

Jag vet inte, hade varit hans ärliga svar, sov nu. Men han visste att hon inte skulle ge sig, hennes röst var alltför vaken, svag men vaken, hade det funnits en lampa hade hon tänt den.

Men rummet låg i mörker och hon hade satt sig upp. En svag doft av kol och brandrök svävade över sängen. Om han inte svarade skulle hon aldrig somna om.

– Klockan är nio i Melbourne, sex i New York och det är mid­ natt i Stockholm.

Han hörde på hennes utandning att det var rätt svar. Och han drog in den stickiga luften genom näsborrarna. Och fort­ satte: – I Melbourne har de precis ätit frukost. Phil står med skol­ väskan i hallen. Rachel hämtar hans smörgåsar i köket, nu böjer hon sig över honom, frågar om han har matteboken med sig, han nickar och hon rufsar honom i håret, han är för stor för pussar.

Hon satt fortfarande på helspänn rakt upp i sängen, i mån­ ljuset kunde han följa hennes silhuett med blicken, det grå håret låg i en fläta över ryggen, han ville smeka den, hålla henne in­ 9

14-29 N&K Timme noll, 19 juni.indd 9

2014-06-19 11:18

till sig, men han visste att om han tog i henne nu skulle hon bara fräsa och spänna sig ännu mer.

– Och i New York sätter de sig precis i taxin, de är på väg till Metropolitan, Lea har tagit på sig både armbandet och örhäng­ ena, kvällen till ära, det regnar lätt men hon glittrar.

Fortfarande ingen reaktion.

– Ja, och i Stockholm, där sover man.

Det var deras rendezvous. Sedan flera månader tillbaka möttes de så. Mitt i natten, medan skotten avtog ute på gatan, brän­ derna släcktes och skriken tystnade.

Det var över nu. Man kallade det timme noll. Berlin var åderlåtet, som han tidigare föreställt sig Kartago eller hellre Ba­ bylon. Allt var jämnat med marken. Horder av hungriga flyk­ tingströmmar drog genom staden. De fick inte stanna, vandrade bara vidare, som får utan herde genom det oskottade skrotet.

Han förstod inte hur de kunde orientera sig. Det fanns inga gator kvar, inget som skiljde det ena kvarteret från det andra.

Bara ruiner. Ett själlöst frysande hungrigt helvete.

Och överallt vajade den vita fanan.

– Jaså, i Stockholm sover man. Hon sjönk åter ner på rygg och stirrade i taket.

– Ja! Och det ska vi också göra, sa han och lade sin hand för­ siktigt över hennes. Hon lät den ligga.

Han väntade. Lyssnade på hennes andetag. Kände hennes tunna knogar i sin handflata.

Han sa inte som det var. Att han inte visste var Lea, Rachel och David befann sig. Om det ens var möjligt att komma till­ baka från Pirna, Ravensbrück eller Polen.

– Sov nu Flora, sa han.

10

14-29 N&K Timme noll, 19 juni.indd 10

2014-06-19 11:18

– Jag heter inte Flora, viskade hon, jag heter Sarah.

– Sov nu.

– God natt då, Arthur.

Jag heter inte Arthur, tänkte han. Jag heter Israel. Och i Stockholm sover man.

Hedwig drog papperet ur skrivmaskinen och ställde sig upp, stod ett tag med texten i handen som om hon inte visste vad hon skulle göra av den. Ett svagt obehag kom över henne och hon la den snabbt ifrån sig. Hon skulle kanske ha skrivit något annat? Hon hade tänkt skriva något annat.

Det fanns så mycket att skriva. Brev inte minst. Men så var det så här det blev. Idag.

Nu måste hon hämta vatten; intill draperiet som delade av hennes sektor av våningen stod kolhinken och slaskhinken men också den rena vattenhinken. Hon skulle städa.

Skura bort smutsen som vällde in över tröskeln, fet puts överallt, damm som rasslade ner, kallnad aska, sot och skärvor. Hon drog på sig koftan och gick raskt genom smatten där Frau Müller låg. Blicken vädjade. Hedwig nickade.

Självfallet skulle hon fylla även Frau Müllers spann.

Hon rosslade. Ögonen var blodsprängda. Hostan vass.

Fortfarande inget hört?

Hedwig skakade på huvudet.

Jag är strax tillbaka, sa hon och skyndade ut i trapphuset, kände blicken i ryggen. Ögonen.

Trappen var full av murbruk, ledstången saknades, hon måste gå försiktigt för att inte halka i gruset. Iaktta varje steg. En råtta slank före, orädd och tovig, en grammofon spelade Offenbachs Cancan bakom en av dörrarna. Men det 11

14-29 N&K Timme noll, 19 juni.indd 11

2014-06-19 11:18

var fortfarande ändå ett trapphus. Hon bodde inte i en bunker, hon vadade inte upp till fotknölarna i stinkande vatten, hon sov inte i en luftskyddssäng, hon delade inte ens säng.

Hon var ensam.

På tredje våningen öppnade sig världen under henne, hela väggen var bortsprängd. Där nere i obarmhärtigt solsken låg staden, förkolnad, förvriden – allt i grällt ljus: grushögar,­ bilvrak, splitter, utbrända, oformliga ruiner – uppsliten. På hennes gata knappt några människor. Bara den avklädda tystnaden och en hungrig källarunge som plockade fimpar i rännstenen, mager och blek. Och Hedwig skyndade förbi.

Källarflickan – gråglåmig i ansiktet, med krokiga ben i alldeles för stora kängor – hade ingenting med henne att göra just nu. Hon skulle hämta vatten och hon skulle skriva ett brev, ja det skulle hon, även om hon inte hade en aning om hur det skulle kunna ta sig fram genom denna förbittrade avstjälpningsplats, så skulle hon det. Ingen skulle få henne att ens fundera på om det var skamlöst.

Det var så märkvärdigt tyst. Det enda som hördes var hennes klackar som klapprade i den uppbrutna marken.

Sido­gatorna också så tomma. Om de ens förtjänade att kal­ las sidogator längre. Ingenting förtjänade någonting. Så var tillståndet. Allt var bråte och högar av sten.

De vita kapitulationsfanorna var inga fanor, de var lakan, bordsdukar, skjortor, en långkalsong. Allt som var vitt och rent hängde över balkonger och ur fönstergluggar. Freden var en nåd, visst var den väl det?

Soldaterna som sjungit och skrikit och skändat hade tystnat. Hedwig hade inte bara hört ryktena. Hon visste. Hon andades samma luft som alla andra, även om hon inte var en 12

14-29 N&K Timme noll, 19 juni.indd 12

2014-06-19 11:18

av dem, aldrig hade varit, aldrig skulle bli, så var hon en av dem. Hon tillhörde ockupationsmakterna nu, allt tillhörde ockupationsmakterna, också kvinnorna. Hon såg dem överallt, trötta lealösa trasdockor, villebråd i alla källarhål, hela Berlin en gratisbordell. Allt var en nåd, givetvis var det så.

Hon behövde inte längre dö. Hon behövde inte snubbla över de döda. Hon passerade stora skyltar efter likröjning.

Varning infekterat område. Hästarna var uppätna. Självmördarna var begravda, eller åtminstone flyttade. Det var fred.

Skorpvälling, kaos, men fred. Frau Müllers lunginflammation, hennes stora anklagande ögon var en realitet, men i Hedwigs vrå av världen, en oskadd skivmaskin.

Det fanns inga genvägar. Bara små upptrampade stigar genom sten och bråte, skräck och skrot. Hon gick försiktigt, försökte undvika groparna i gatan, pölarna av stinkande sörja, brandsläckarvatten, urin och avloppsvatten.

Ju närmare röda kors-pumpen hon kom desto fler männi­ skor kunde hon se. En folksamling läste tidningen på en vägg som inte rasat in. Det fanns hus som stod, så var det också. Oskadda, lite sotiga, raka ryggar, som ledstjärnor på en havererad himmel. Om man nu ville tänka så. Det var inte Hedwigs blick på världen. Himlen hade inte ramlat ner.

Men hon kunde inte låta bli att kasta långa blickar på det som fortfarande stod upp. Det som inte hade låtit sig jämnas med marken.

Folkhopen läste allt, det var inte längre Goebbels ord som spikades på anslagstavlorna, det var anmälningar och efterlysningar från hela världen, stort och smått, till salu, köpes, nyheter på franska och engelska, lappar och foto13

14-29 N&K Timme noll, 19 juni.indd 13

2014-06-19 11:18

grafier som fladdrade och åts av den svältande massan, så hungriga var de, så uttorkade på information och rapporter; vad som helst, alla läste allt. Det underdåniga lismandet lärde snabbt, ville suga i sig allt och blanda det med lögnerna. Hedwig tyckte att de vräkte i sig. Men skämdes för sin tanke. Nog kunde hon förstå varför, visst fanns det en förklaring, hon anade vad de längtade efter: försoning, bot och förlösning.

Vad annars? Vad i himmelens frid kan annars ta oss vidare?

Ljudlöst ställde hon sig intill de andra och sökte med blicken över anslagstavlan. Snabbt, nästan rastlöst letade hon efter ett livstecken, ett besked. Namnet. Men när hon inget fann var det med en märklig känsla hon lyfte hinkarna och vandrade vidare. Vad skulle ha varit ett lugnande besked? Hur skulle Namnet sett ut på en lapp – uppspikad – i vinden?

Det var ingen idé att vara girig och fylla kärlen till bredden.

Vattnet skvimpade ändå över när hon balanserade hinkarna tillbaka genom ruinerna. Och hörde fågelsång. Men hon såg dem inte. Koltrastar sjunger inte från pansarvagnar. Så var bodde de, fåglarna? Från vilka bord kunde de picka i sig den mat som gör att man fortfarande orkar sjunga? Allt levande var nerhugget och uppbränt, inte ett träd, inte en buske; nog hade väl här också vuxit magnolia och syren. Det var den tiden nu, när linden borde ha droppat.

Hon mötte en kvinna med vitt ansikte och ett smutsigt bylte i armarna, ett hålögt barn stirrade tomt fram ur trasorna. Kvinnan tiggde. Hedwig hade ingenting att skänka.

14

14-29 N&K Timme noll, 19 juni.indd 14

2014-06-19 11:18

Hon försökte sig på ett leende. Men fastnade i barnets blick. Ögonen. Och Hedwig fortade stegen, så gott hon kunde.

Hon skulle skriva sitt brev. Redan när hon kom tillbaka.

Det första hon gjorde. Ja, det skulle hon.

Hon gick mellan berg av tegelsten, rostiga bjälkar, trasiga husgavlar där tröstlösa led av kvinnfolk stod i stenhögarna och skickade hinkar upp och ner i ruinen. Hink efter hink, från hand till hand, blånad, frusen, torr – upp och ner, upp och ner. I och ur kvinnors händer – sprickor, sår, reumatism – och borde hon inte också stå där, hon Hedwig Lohmann, istället för att gå och längta efter sin förbjudna skrivmaskin?

All teknisk utrustning hade de beordrats ge ifrån sig. Att äga en radio, en telefon eller skrivmaskin var förenat med livsfara. Men den faran var lika relativ som allt annat. Allt var farligt. En skrivmaskin kunde bytas mot allt i världen, för allt var utbytbart, allt var förgängligt – allt.

I en trappuppgång skymtade hon en soldat med byxorna nere och en kvinnokjol mellan hans ben. De stod upp.

Kvinnan med ryggen mot en fuktig vägg. Hedwig kunde inte hjälpa det men det var oundvikligt att inte föreställa sig hans andedräkt, hans tänder, kyssarna. Hon äcklades.

Hellre en ryss på magen än en kula genom huvudet, hade Frau Winkler sagt.

De vinner inte kriget med sina bomber. De är tvungna att kliva in i vardagsrummen och ta oss en efter en.

Hedwig tittade ner i gatan och gick vidare.

När det här väl är över kommer ingen att vilja prata om det, tänkte hon. Det jag upplever nu kommer att ge mig ett nytt ansikte, ett nytt slags överlägsenhet, ingen annan kommer att kunna se det, jag kommer under en lång tid att bli 15

14-29 N&K Timme noll, 19 juni.indd 15

2014-06-19 11:18

förvånad när jag ser mig i spegeln, tills jag en dag har vant mig vid att aldrig mer vara densamma.

Väl framme vid trapphuset hade hon skvimpat ut nästan hälften av vattnet. Hon såg sig om efter källarflickan. Hennes rakitiskrokiga knän, blicken i rännstenen, på jakt efter en fimp, en vedsticka, en dag till. Men flickan var försvunnen.

Hon sköt upp dörren och började färden upp för den grusiga mörka trappan. Råttan syntes inte heller till. Vattnet skvimpade. Hon fick inte förlora mer nu.

Om hon ändå lever, tänkte Hedwig, om hon ändå kanske har överlevt – då ska hon lära mig allt om världen.

16

14-29 N&K Timme noll, 19 juni.indd 16

2014-06-19 11:18

Uppsala 1983

Om jag skulle försvinna och vara borta så länge att man måste ringa polisen, för att man faktiskt blev orolig, så är det nästan ingen som skulle veta var man skulle leta.

Det är min favoritfantasi. Att jag försvinner och polisen parkerar på Björkbacksvägen och går genom hålet i häcken förbi brevlådan och uppför gången och ringer på. Och ingen vet någonting.

Jag vet inte varför det är så skönt att tänka på hur de står där i hallen och ingen vet någonting. De kanske vet vad jag hade på mig när jag sist sågs till och vad jag skulle göra den kvällen, möjligen hur många centimeter lång jag är och min hårfärg, men ingen skulle veta vem jag är, vad jag längtar efter eller vad som pågår inom mig. Ingen skulle veta hur mycket jag väger. Det är aldrig någon som har vetat. Jag vet bara att jag alltid varit för tung för att sitta i knäet.

De skulle stå där bland sina totempålar och receptblock och ingen skulle kunna ge polisen någon upplysning av värde alls.

Inte ens med en kniv mot strupen skulle polisen kunna lura fram en enda detalj som skulle kunna leda undersökningen vidare. Och det är fruktansvärt att tänka att de inte vet. Ändå fantiserar jag om det om och om igen, för där och 17

14-29 N&K Timme noll, 19 juni.indd 17

2014-06-19 11:18

då med huset fullt av poliser skulle de förstå det jag vetat hela tiden; att de inte tänker på mig. Polisen skulle behöva tvinga ur dem att jag helt enkelt inte pågår inom dem. Och kanske skulle de börja gråta, men inte för att de är oroliga för mig, utan mer för att de är oroliga för hur det skulle se ut om det verkade som om de inte brydde sig.

Min historia handlar om att jag inte känner någon som har en längtan efter att summera mig – mer än poliserna i den här fantasin. Jag vet inte om man kan längta efter något som man inte varit med om. Ibland föreställer jag mig kärleken som en elchock, en ström som far genom huvudet och skakar jordbävning i allt som håller ordningen på plats.

Men för det mesta tänker jag att kärleken inte alls kommer utifrån utan är mer som forskning, en smygande nyfikenhet där man låter sig hända.

Innan jag vet säkert fantiserar jag att ingen kan ge polisen besked om vem som var jag, vad som hände – håller på att hända. Och vad som är för sent.

Om man inte har någon på sin lista över personer som kan ge polisen upplysningar är man ensam. Och förmodligen sjuk i huvudet. Det är därför det är så viktigt att man hittar någon som förstår innan det är för sent. Det kan räcka med en. Noga utvald. Och jag tror att jag har hittat henne.

Hon var närmare än jag kunde tro.

Jag har hört henne på radion ända sen jag var liten.

Rösten på Radion är inte rädd för poliser och gevär. Det skjuts hela tiden där hon är. Och bombas. Gubbarna har lockar. Tanterna skriker i kameran på teven. Flickorna gör lumpen. Två år. De som inte rymmer – eller försvinner.

Rösten på Radion är hes. Hon pratar en dialekt som 18

14-29 N&K Timme noll, 19 juni.indd 18

2014-06-19 11:18

inte finns på kartan. Man får inte lära sig dialekter i skolan.

Man får lära sig alla landskapsblommor i Sverige och alla sjöar i Finland. Men inga dialekter. Trots att det är väldigt många konsonanter i Finland lärde jag mig sjöarna utantill i ett nafs. Jag misstänker att det är en del av diagnosen. Det är bättre att inte lära sig i ett nafs. Man ska hellre lära sig sakta. Och helst glömma bort det mesta så att de kan tjata om det många gånger. Det är inte åldersadekvat att kunna omfatta för mycket på en gång, säger de. Man kan bli konstig.

Dialekter får man lära sig på fritiden. Till exempel från radion. Det var ett av mina första forskningsprojekt. Jag var kanske tio år och började på morgonen. Sjörapporten behövde man inte höra alls, det var samma gubbe där hela tiden, inte heller Radioteaternger, när jag hade hört den i fem minuter visste jag vilka som skulle komma att prata. Men i Ringsåspelarvi där kom dialekterna. Nästan hur många som helst. Jag kunde knappt gå på toaletten under själva grundforskningen. Jag skruvade upp så det dånade. Pappa höll på att bli vansinnig. Jag hörde hur många sätt att prata på som helst. Men ändå kom aldrig hennes dialekt. Det tog flera veckor innan jag fattade att störst chans – statistiskt sett – har man på nyheterna. Där är hon ibland, men inte så ofta som jag hade behövt.

Jag var tvungen att överge min första källa och fortsätta forskningen på stan.

Det finns ett dialektarkiv på von Kraemeres allé. Där kanske hon finns, tänkte jag och åkte dit. Men jag fick inte komma in. En röst i porttelefonen sa att de bara håller på med papper. Så jag fick åka hem igen.

19

14-29 N&K Timme noll, 19 juni.indd 19

2014-06-19 11:18

En dag skrev hon i tidningen. Då såg jag hennes bild.

Hon såg egentligen ut som en vanlig tant. Men jag visste att hon inte var någon. Det hörs nämligen direkt när män­ niskor kan slåss. Jag bad pappa säga till nästa gång landet där hon bor kom på teve.

Jag hade hjärtklappning första gången han ropade att nu var Israel på teve. Jag såg förstås inte henne, ändå hoppades jag att hon skulle stå där i rutan och röra på sig. Jag såg bara en massa andra människor. De stod böjda och guppade. I evighet kunde de guppa och lägga stenar på andra stenar.

Andra lyfte händerna och såg ut som om de skulle sjunga små grodorna, men det gör de förstås inte i Israel, de var barfota och gjorde idioten istället. Upp och ner. Som vi gör på gymnastiken.

Gör tjugo idioten, säger gympa-fröken och så håller man på så där – upp och ner, upp och ner. Men vi får inte vara barfota. Då får man fotvårtor. Jag var helt förstummad när jag hade sett var hon bodde. Jag orkade inte forska om henne på flera år.

Nu gör jag det igen. Men inte med samma intensitet. Jag är äldre nu. Man kan nog inte ens kalla det forskning. Jag tänker på henne. Undrar om henne. Slumpmässigt kan hon dyka upp var som helst. Inte bara på nyheterna. Helst plötsligt är hon på radion och pratar. Jag lyssnar noga. Det kan handla om luciatåg eller Hitler. Men oftast pratar hon om dem som står och guppar.

Häromdagen sa hon: Eftersom kontrasten mellan himmel och helvete är för stor behöver vi skärselden för att vänja oss.

Och plötsligt visste jag.

20

14-29 N&K Timme noll, 19 juni.indd 20

2014-06-19 11:18

När jag hör hennes röst på radion vet jag att hon också har varit i underjorden. Hon har också sett elden. På nära håll.

21

14-29 N&K Timme noll, 19 juni.indd 21

2014-06-19 11:18

Blidholmen 2004

Hannas hus låg längst bort på vägen, bakom brädgården.

Det fanns inga grannar som hade insyn. Närmaste granne var Yx-Lasse och han kunde inte se Hannas veranda ens om vintern för det var hundra meter skog i vägen, barrskog.

Hur man kunde veta vem som gick in och ut där var en gåta. Men man visste ändå. Rykten gick. Huset hade flera namn. Den intellektuella bordellen var ett av dem.

Det var elaka tungor, men det var inte sommarfruarna som var värst, inte heller deras män som sågs vingla ner över gräsmattan från verandan. Det var de fastboende. De som var kvar om vintern när sista kräftmånen slocknat och alla sommargäster tagit båten hem till stan.

Ingrid hörde det första gången av Sture. Han tillhörde socialgrupp ett, de som hade bott på Blidholmen i många generationer, ättlingar och barnbarnsbarn till fiskare och bönder, de som sett ryssen som gömt sig i skogen efter revolutionen, estländarna som drunknat i Abborrvass under kriget och smugglarna, stormarna och u-båten.

Socialgrupp ett hade tolkningsföreträde, de tog sig rätten att säga vad de ville. Sture var en god företrädare. Själv­ ironisk var han också. För alla visste att även Sture gärna tog en sväng förbi huset om han hade tid över, för att sitta 22

14-29 N&K Timme noll, 19 juni.indd 22

2014-06-19 11:18

en stund under tallarna och dricka begåvad konjak, som han sa. Sture var beläst. Tacka för det, vad gjorde man annars i skärgården om vintern.

Ingrid var själv fastboende men eftersom hon kommit först för ett par år sedan skulle hon aldrig hamna i det översta skiktet. Hon fick vackert finna sig i sin placering snäppet under. Hon bodde i prästgården. I skiktet under henne solade alla hemmansägare med bekväma lägenheter i Stockholm, de som tillbringade hela vintern med att bygga om sitt kök i stan, för att sedan när sommaren kom stå och diska över en balja i en myggig syrenberså. Lägsta skiktet var de som bara hyrde. Som bodde på ofri grund utan servitut och brygga. Dit hörde Hanna. Och så turisterna förstås som kom ut över dagen. Tyskar eller svenskar, norrmän. Ja till och med ett par japaner hade hittat till ön. Men de hade ingen talan. Turister har bara pengar.

Ingrid hade i ärlighetens namn aldrig haft vägarna förbi Hannas hus. Det låg åt fel håll i en egen avkrok. Från början hade hon föreställt sig det som ett pepparkakshus där murgrönan hängde som sockerglasyr längs stuprören. Framför sig hade hon sett nougatfärgade fönsterluckor med utmejslade hjärtan, raspiga hakar, jordkällare, knirriga trappsteg och en stor svart kakelugn. Men på senare tid – måste hon erkänna – hade hon nog hellre tänkt sig smaklös konst, sammetsgardiner med fransar och en röd lampett under taknocken.

När hon nu stod framför huset var hon besviken. Här verkade varken finnas boudoir eller vita kiselstenar. Det var en sportstuga från sextiotalet. Ingen lysande flugsvamp i mossan. Eller röd lykta över ytterdörren. Utan en välklippt 23

14-29 N&K Timme noll, 19 juni.indd 23

2014-06-19 11:18

gräsmatta. Cykelställ. En skinande ny soptunna. Inte ens brevlådan hängde på trekvart. Den verkade inbrottssäker.

Ytterdörren såg däremot ut som om man kunde sparka in den med en enda kick. Tomma vinflaskor tjänade som ljusstakar i verandafönstret. Sliten fårskinnsull i soffan och fulla askkoppar.

Ingrid var ensam i skogen. Det var strax före advent, en surkall höst som aldrig ville bli vinter. Som av en tillfällighet hade hon gått den här vägen och hon hade inte tid att stå här och glo, hon skulle strax gå hem igen. Men en liten stund blev hon i alla fall stående.

Här bodde alltså Hanna.

Från början såg Ingrid henne bara nere vid bryggan eller när hon cyklade förbi på en militärcykel. Men de hade sällan växlat mer en ett hej eller en nick. Hanna var inte den som gick i kyrkan. Hon hade sina egna gudar och såg inte alls ut som en författare. Hon såg ut som de bofasta kvinnorna gjorde i hennes ålder, de man såg hoppa i och ur motorbåtar. De som varken drog sig för att slakta älg eller tömma dasstunnor. Väderbitna och fräkniga. Ja, sunda, tyckte Ingrid att de var. Korta kjolar, flytväst och regnjackor som hängde ner till stövelskaften. Det var inte klädsamt men det såg friskt ut. Inte verkade de måla sig heller. Alltid solbrända, äppelkindade med vita tänder. Men Hanna var inte en av dem heller, hon var ingen fastboende, hon var inte heller en sommargäst. Hon kom och gick – utan förvarning. Stannade ett par veckor eller bara över dagen. Och sedan en tid tillbaka hade hon börjat dyka upp hos Karl Erik. För samtal. Ingrid var lika tagen på sängen som han.

24

14-29 N&K Timme noll, 19 juni.indd 24

2014-06-19 11:18

Möjligen kunde hon föreställa sig Hanna i en stol mittemot en terapeut, som absolut inte fick bota någon kreativ ångest, men själavård? Inte Hanna. Hon gick sina vägar.

Man visste aldrig, helt plötsligt hoppade hon upp ur en båt eller hängde nere vid grinden till prästgården. Om hon inte lika oförhappandes stod hos handlaren och väntade på sin sprit.

Det låg en pärm vid disken, där skrev alla in sin beställning till Systembolaget. Om man inte ville släpa flaskor från stan så gjorde man det. Utan diskretion. Och när man ändå fyllde i sin egen beställning kunde man bläddra försiktigt och se vem som var på ingående. Det skulle aldrig falla Ingrid in att bläddra bland beställningarna. Men hon visste att det var ett sätt att få ordning på vem som kom och vem som gick. Vem som skulle ha kalas eller bara handlade för husbehov. Säkert kunde man också tyda vem som hade problem med spriten. Men som sagt, Ingrid lade sig inte i det.

Ingrid hade sin familj, fortfarande några patienter och vänner. Folk i allmänhet hade med åren slutat intressera henne.

Därför var hon förvånad över att hon blivit stående här.

Det var en rå eftermiddag, den lilla snö som fallit hade smält. Solen nådde med nöd och näppe upp över tallarna, det elektriska stängslet hängde slappt – så här års stod kor tjudrade. Hon var ensam i gläntan. Och såg sig över axeln.

Snabbt. Inte en utan två gånger.

Hon började på baksidan. Med öronen på spänn kunde hon höra om någon kom upp för vägen. Det första fönstret var som hon gissade, köket. Det var rymligt, luckorna var blå, det stora bordet hade patina, egentligen var det vackert, men här och var såg Ingrid en och annan brun kastrullring.

25

14-29 N&K Timme noll, 19 juni.indd 25

2014-06-19 11:18

Det stod ingen disk kvar i hon. Hon var förvånad över ordningen.

Innanför nästa fönster såg hon en alltför bred säng, hon såg den suddigt genom myggnätet, den gjorde att rummet verkade litet, garderobsdörren stod halvöppen, i mörkret anade hon ett knippe galgar. Och tapeten var mönstrad med det slags blomma som inte hade något latinskt namn utan som bara finns just på tapeter.

Hon gick runt huset och upp på verandan. Den knarrade.

Ingen kom på vägen. Hon lade pannan mot fönsterrutan.

Listerna skulle må bra av att hyvlas och målas om. Det var ett stort rum. Det måste vara här hon arbetade. Ingrid drog efter andan. Skrivbordet var stort som hos en arkitekt. Och rött! Ingrid hade aldrig sett ett rött skrivbord så gammal hon var i hela sitt liv. Bokhyllorna täckte två av väggarna.

Hon kunde se vad Hanna läste. Och hade velat stanna och läsa på ryggarna. Men hon kände sig plötsligt som en tjuv, som en av sina gränslösa patienter. Hon kände hur färgen steg i ansiktet. Vad skulle hon svara om någon kom upp längs med vägen och såg prästfrun stå och glutta genom fönstret?

Ingrid skulle förstås kunna säga att hon var där på besök, av omsorg. Oro till och med. Det ingick i församlingens uppgifter att se om sina lamm, så kunde hon säga, men det var ren och skär lögn. Hanna var inte försvunnen, det fanns inte något skäl till oro. Ingrid visste precis var Hanna befann sig. Hanna var hos Karl Erik. Så det var inte försvarbart. Man står inte på tå och spionerar.

Det var bara så. Oavsett om folk är hemma eller inte.

Hon hastade på stegen och skyndade ut på vägen, gick 26

14-29 N&K Timme noll, 19 juni.indd 26

2014-06-19 11:18

snabbt ner mot Yx-Lasses och kände att hon fortfarande var röd om kinderna.

Han stod vid brädgården och flinade. Yx-Lasse hörde inte heller till dem som gick i kyrkan. Karl Erik hade försökt göra ett hembesök men han smällde igen dörren mitt framför näsan. Det gick en massa förvirrande rykten om honom också, men Ingrid tyckte inte om rykten. Ingrid var det slags person som faktiskt lade sig vinn om att stävja rykten. Men hon kunde inte låta bli att undra hur det kändes för Hanna att bo så nära en som man sa inte var riktigt klok. Om han lät henne vara ifred? Om Hanna nu ville vara ifred?

Hon höjde handen till en hälsning, snabbade på stegen ännu mer, men han vinkade inte tillbaka. Han bara såg efter henne. Som om han visste.

27

14-29 N&K Timme noll, 19 juni.indd 27

2014-06-19 11:18

Berlin 1945

Hedwig ställde spannen vid Frau Müllers säng. Intill satt Frau Winkler och virkade. Det var märkvärdigt vad som förblivit oskadat efter månader av luftangrepp, vad som låg på golvet helt intakt efter nätter av bombnedslag; en kortlek, två soppskålar i vitt porslin, ett gökur, en stol här, en barnvagn där, virknålar. Ett garnnystan. Små mirakel. Hedwigs skrivmaskin.

Fortfarande inga nyheter?

Frau Winkler växlade en blick med Frau Müller och Hedwig kände åter obehaget sticka på huden. Deras blickar, som vore hon skyldig att svara, som hade hon ansvar för att hon inget visste.

Nej. Hon svarade kort, utan tvekan, kanske till och med lite för snabbt. Hoppet är det sista som lämnar oss, tillade hon och ångrade sig i samma minut.

Frau Winkler stack sin blick i Frau Müllers och Frau Müller började hosta, Hedwig vände sig bort och Frau Winkler lade ifrån sig virkningen och torkade Frau Müller runt munnen, medan näsduken färgades röd och Offenbach fortsatte strömma in genom fönstret från grammofonen ­under dem. Bensprattel var också ett slags motståndshandling.

28

14-29 N&K Timme noll, 19 juni.indd 28

2014-06-19 11:18

Jag sätter på lite kaffe, sa Hedwig och gick ut i köket.

Att kalla det kaffe var lika mycket lögn som allt annat, tänkte hon. Och kanske är hoppet den största bedragaren av alla. Ändå – när hon väl ställt in kopparna med cikoria i smatten – och åter tog fram skrivmaskinen kunde hon känna hur det stang lätt i maggropen – ändå är det väl det drömda som bär?

Flickan hade blivit till i ett guldregn. Hon tänkte att det var som Danaes möte med Zeus. Om det hade hon berättat många gånger, också för det nyfödda barnet, medan Flickans bottenlösa bruna blick hade sett rakt in i hennes mun. Ibland räckte det med att slicka sig om läpparna för att tvinga bort den där blicken, men lika ofta räckte det inte. Hon kände sig tvungen att skaka henne lite. Bara lätt.

Som för att väcka henne. Ögonen, som små spindelben hela tiden­över hennes ansikte, kittlade, kliade, klöste.

Hon ville ha Flickans blick fästad i sin – blick. Inte i munnen eller på tänderna, eller varthän flickans ögon nu vandrade. Bara så kunde hon fortsätta berätta: om en underjordisk kammare av koppar, ett gyllene fängelse, dit han kommit och lagt sig över allt. Den förbjudna. Guldregnet som glittrade och försvann. Och hur de instängda i en kista flöt omkring på havet, innan han återkom, förbarmade sig igen. Och igen. Hon ville pränta in det i Flickan, att det hade varit gott, att det hade varit vackert. Hon ville säga: Din far var en Gud. Du är utvald.

29

14-29 N&K Timme noll, 19 juni.indd 29

2014-06-19 11:18

Herre, jag är inte värdig, hade hon bett när hon förstod att hon väntade barnet, säg blott ett ord så blir jag helad.

Men hon hade varit värdig.

Hon satt i sitt gyllene regn, gravid inte bara med barnet utan också med vissheten om att han skulle komma tillbaka.

Hon visste det. En gud med intellekt och inflytande. Det var en modig man. Han skulle välja henne, som skrev, som kunde tänka, som var ung, stark och engagerad.

Veckorna gick. Kappan spände och hemligheten började röra sig.

Hon kände till domen, det skulle betyda avsked på blankt papper. Det fanns ingen som kunde tänka sig att fortsatt ha sina barn hos en lärarinna i omständigheter, än mindre hos en mor till en oäkting.

Han kom tillbaka. Flera gånger stod han där och menade att han inte kunde stanna i guldregnet. Han var för gammal. Han var inte bra för henne. Han ville bara vara ärlig.

Han hade en fru som behövde honom. Han hade egna barn att tänka på. Och framför allt – hade han sitt mosaiska arv.

Han måste ge sig av. Och hon måste omedelbart ta bort barnet och sätta sig själv i säkerhet.

Hedwig lyssnade inte.

Hon hade väl också ett mosaiskt arv. Än sen? Det var ingenting som behövde skymma deras sikt. Av den enkla anledningen att hon faktiskt var döpt, hon var nedsänkt i evigheten och hade ett namn. Hon vägrade lägga sig under kniven, det spelade ingen roll vilka kontakter han hade.

Hon gick honom inte till mötes om han så kallade henne för hårdnackad eller inbilsk. Hedwig hade inordnat sakernas tillstånd kring den bevekelse som berättar att vi aldrig 30

14-29 N&K Timme noll, 19 juni.indd 30

2014-06-19 11:18

kan falla djupare än att någon tar emot oss. Det var inte ungflicksbefängt eller dumdristigt. Det utgick från en större vilja än hans. Hon skulle föda sitt barn och skriva sina böcker.

En vänlig läkare med små händer och en märklig men inte helt ovanlig människokärlek sjukskrev henne för gallblåseinflammation och Flickan föddes utan att Hedwig behövde se förebråelsen i sin arbetsgivares ansikte. Det skedde tjugo mil hemifrån och skonade därmed inte bara kollegor och rektorn på skolan – utan hela byn.

Redan dagen efter förlossningen döptes hon. Hon ville skydda sin lilla. Inte bara från pigtittare, ljugarbänkar och stambord. Utan från ondskan. Fallet. Synderna.

Flickan var perfekt, ett välformat huvud, brunt hår, näsan som en knapp i det lilla hopskrynklade ansiktet. Och fingrarna var som en prinsessas, de små rosa naglarna såg ut som om de under nio månader hade fått manikyr. Vigvattnet glänste på pannan. Prästen var mild, Flickan var räddad och Hedwig övertygad om att det värsta var över.

Hon hade inga problem med att amma. Flickan hittade rätt och genom Hedwig gick små stötar av nästan syndig tillfredsställelse. Hon skulle klara det här och hon skulle inte bli förvånad om han en dag ändå stod på hennes trapp, fylld av ånger. De hade haft så mycket mer gemensamt än bara de heta omfamningarna, de hade ju delat sina tankar. De samtal de fört kunde han inte ersätta med någon annans. Det var omöjligt. De hade ju skapat ett universum. Ett eget språk.

Den dag han kom tillbaka skulle hon inte slänga ut honom, hon skulle öppna dörren och sig själv igen. Och de skulle bygga framtid tillsammans. Alla tre. Men inte här 31

14-29 N&K Timme noll, 19 juni.indd 31

2014-06-19 11:18

bland kvigor och dynggrepar, det var hon klar över, hon måste till stan. Hon måste ta sina käraste ägodelar, sin Flicka i barnvagnen och sin skrivmaskin i väskan, och flytta till huvudstaden. Är inte alla dessa möjligheter ändå ett bevis på att Gud håller sin hand över oss, tänkte hon. Nej, hon inte bara tänkte det. Hon sa det högt till sig själv när hon såg sig i spegeln. Där var hennes panna hög. Blicken klar. Kroppen började långsamt återta sina normala proportioner. Hennes steg var lätta, barnet var döpt och naturligtvis skulle han komma tillbaka. Förr eller senare skulle han givetvis stå där.

Hennes mor var inte lika säker, men hon hade inte förskjutit henne. Hon skakade bara på huvudet och gav henne pengar, tillräckligt för att klara den första tiden. Hon påpekade även nogsamt att hon måste titulera sig Frau Hedwig Lohmann, på alla försändelser måste hon skriva Frau, inte Fräulein.

Lägenheten på Solmstrasse var trång och rå. Det var en så kallad nödvåning. Tusentals familjer trängdes på små ytor, men man hade åtminstone annat att bekymra sig om än vem som var far till alla barnen.

Hon delade rum med en virrig melankolisk berlinska som inte ens dög till barnvakt: när hon inte satt och rökte och lyssnade till grannarnas trätor och Flickans skrik låg hon bara raklång och stirrade på disken som växte eller på Hedwig som rörde sig genom det mörka rummet som ett djur i en bur. Det var så hon kände sig. Inte bara instängd i sin situation utan även i sin tanke. Plötsligt hade den slutat röra sig. Om hon någonsin skulle kunna tänka igen måste 32

14-29 N&K Timme noll, 19 juni.indd 32

2014-06-19 11:18

hon ut ur råtthålet. Och med ett barn på sin arm var hon tvungen att ha en man vid sin sida. Han måste komma tillbaka. Han – eller någon annan.

Redan efter en vecka hade hon bestämt sig för att hon hatade staden. Det ytliga, det snabba och oreflekterade.

Varför vill inte människan ta reda på vem hon är? Varför gör människan alltid som alla andra, när det i var människa fanns något nedsänkt, en kallelse, en gåva? Människorna här hade aldrig vågat vidröra sitt innersta, djupa och hemliga, de påminde Hedwig om de engelska viktorianerna – de som inte kunde befatta sig med vissa tyger, för att de trodde att det var syndigt och förbjudet. Hur kunde man tro att man någonsin skulle förstå världen om man aldrig hade stött på sin sannaste röst? Hur kunde det bli annat än lågsinnat då? Fult och kärlekslöst.

Det var hänsynslöst mot makterna. För Guds skull måste hon ta sitt skrivande på allvar och det gick inte med Flickan skrikandes intill. För hon skrek. Och skrek. De där ögonen kliade och klöste, den där blicken ropade och munnen sög all must ur Hedwig. Hon sov inte om nätterna, hon såg i kors på dagen. Det kunde inte finnas en författare i hela världshistorien som hade lyckats skriva med en mistlur bredvid skrivbordet.

Det fanns de som doppade sockerbitar i brännvin för att få tyst på ungarna, det fanns de som helt enkelt band sina barn i spjälsängen när de gick och arbetade, lät dem skrika tills de tystnade och började vagga i mörkret. Det fanns de barn som bara försvann. Sådan var inte Hedwig. Hon bad inte ens sin inneboende, som låg i sängen intill och stirrade i taket, att passa Flickan mer än korta stunder när hon 33

14-29 N&K Timme noll, 19 juni.indd 33

2014-06-19 11:18

helt enkelt måste göra några ärenden. Hon litade inte på henne, hon var sär, oansvarig rent av. Hedwig vankade fram och tillbaka över golvet, sjöng för Flickan, vyssjade, kramade, skakade, gullade, läste högt. Aftonbön, morgonbön, bordsbön. Ingenting hjälpte. Det var ett förfång. Det var meningslöst. Hon blev inte hörd.

Ett annat boende var uteslutet. I tidningen kunde hon läsa att närmare en miljon människor i Berlin stod i olika bostadsköer. Här hade hon tak över huvudet. Därtill skulle skriken följa med.

Oavsett under vilken stjärna vi lever, tänkte Hedwig, eller i vilken atmosfär vi rör oss, ja, till och med de yttre villkoren måste stryka på foten, för en riktig konstnär fullföljer sin uppgift och ger efter för sin kallelse. En riktig konstnär är inte utbytbar utan villkorslös. Alla författare offrar någonting av normaliteten.

Hon måste lämna Flickan till någon hon kunde lita på.

Enda vägen ut ur råttboet gick över denna prosaiska genväg. Att under en tid lämna bort Flickan och få ordning på praktikaliteterna. För att få mat på bordet var hon tvungen att fortsätta undervisa. För att få skrivro om kvällen måste hon vara i tystnaden.

Ett stort nästan högtidligt lugn infann sig när hon väl fattat beslutet.

Det var en solig dag, kall februari; skyarna av stenkol som annars la lock på himlen över Berlin om vintern svävade högre­än taken och på den hala gatan smälte vattnet i pölarna.­Till och med Flickan var blid, hon sov snällt i barnvagnen, Hedwig hade köpt en ny hatt dagen till ära och bar huvudet högt hela vägen genom Kreuzberg till spädbarns34

14-29 N&K Timme noll, 19 juni.indd 34

2014-06-19 11:18

hemmet. Hon hade på ett par dygn utan större problem vant henne av med bröstet.

Själva avskedet var smärtfritt. Flickan förstod ju ändå ingenting. Hon bara gurglade på barnsköterskans arm när Hedwig vinkade. Innan barn kan gå har de ingen utvecklad känsel för fysisk smärta. Och den mer psykologiska kommer först långt senare, det stod i varenda bok Hedwig kommit över i ämnet.

Hon hade fått lov att besöka henne om söndagarna. Det var veckans höjdpunkt. Hon gladde sig i flera dagar i förväg.

Det kändes som om den lilla gav audiens, barnsköterskan som höll upp henne bakom glasrutan fick henne att skratta och hon växte, för var vecka var det en allt trindare unge som visades upp i sköterskans famn. Och när Hedwig la sin hand mot fönstret kunde hon nästan röra vid det lilla huvudet – bara ett par tunna centimeter emellan.

På väg hem från spädbarnshemmet var stegen lättare, det som ibland kändes så tungt och orättvist blev till en uppfriskande erfarenhet, tvivel försvann. Det var så oändligt mycket bättre för Flickan att vara där hon var, i rena, trygga händer, bonade golv utan cigarettrök och gräl i trapphuset, utan Hedwigs otåliga sneglande mellan klocka och skrivmaskin. Jag älskar henne, tänkte Hedwig. Jag älskar henne så hjärtat brister.

Kanske vore jag inte alls lika hysteriskt kär i mitt barn om jag hade haft henne hos mig hela dagarna, sa hon till Katarina. Jag gör det faktiskt också för hennes skull.

På konditoriet vid Mehringdamm träffade hon sin barndomsvän varje söndag, och berättade att den breda näsan 35

14-29 N&K Timme noll, 19 juni.indd 35

2014-06-19 11:18

fick Flickan att mer se ut som en bondmora än ett spädbarn. Hedwig skrattade till.

Hon är så … hon sökte ord … förtjusande, jag menar …

Flickan är kanske inte världens sötaste, men hon är absolut … förtjusande.

Katarina satt med händerna runt den varma koppen, alltid så stilla och håret redan då kortklippt, inte ett modernt snitt utan ett målmedvetet. Hon behövde inga lockar då hon skulle ikläs dok och kåpa. Katarina lyssnade uppmärksamt och rörde i chokladen och för ett ögonblick fick Hedwig för sig att hennes blick var undflyende, ja nästan sträng innan hon lyfte koppen – och log. Trots sitt allvar hade Kata­rina så lätt till sitt skratt. En del människor har det. Lyser och finner alltid på råd. Kanske hängde det samman med att Katarina också var kallad, hon visste också vart hon var på väg. Det hade de gemensamt.

Det hade de uttalat för länge sedan, att det handlade om frågorna, inte svaren. Redan när de som tonårsflickor på eftermiddagarna lämnat skolan i byn och hand i hand tagit omvägen över fälten hade de konstaterat det. Att få ställa de yttersta frågorna var att stå intill sin kärna och på så sätt förändra livet.

Katarina hade skrivit till ett kloster utanför Berlin och hade av abbedissan efter många om och men äntligen fått ett ja på sin förfrågan om att få försöka som postulant, och Hedwig skrev. Det var två vägar till samma mål. Om det verkligen blev krig så var de rustade.

Hon kommer att få bruna ögon, fortsatte Hedwig. Det är svårt att se så där bakom glasrutan, men de kommer nog att bli bruna. Och jag kan ta hem henne så fort jag har kommit 36

14-29 N&K Timme noll, 19 juni.indd 36

2014-06-19 11:18

i ordning, så fort jag har kommit vidare med min roman.

När man skriver är det alltid värst i början, man är inte riktigt sig själv då, man behöver så mycket frid och samtidigt bekräftelse, det är en komplicerad tid, nästan som feber men snart är romanens röst och riktning utmejslad, då går det lättare. Jag måste skriva det här, Katarina. Jag brinner som eld, det är ett slags lust …

Hon kände hur det hettade i kinderna. Hedwig var inte den som rodnade men hon sänkte ändå blicken ett ögonblick innan hon fortsatte: Jag skriver en barndomsberättelse. Min eller kanske hellre allas. Jag vet att det kan bli något som … hon hejdade sig och Katarina la sin hand över hennes. Den var torr. Hennes läppar fuktiga och röda. Det var något hon hade tänkt säga. Men som hon inte sa. Och Hedwig hann tänka, varför känns det som om hon inte vill veta vad jag verkligen vill, vad jag tänker på? Hon hejdade sig, tog en klunk och fortsatte: Alltnog, vintern är lång och kall och så länge det är is på insidan av fönstren varje morgon när jag vaknar har hon det bättre där hon är. Visst är det väl så, Katarina? Visst mår väl alla barn bättre av en mamma som är glad och orkar leka?

Istället för en som bara har bekymmer och tänker på hur hon ska få mat på bordet samtidigt som hon måste förvalta sitt pund?

När sommaren kom hade hon mycket riktigt hämtat hem Flickan, trind som en spädgris. Och Katarina hade gått i kloster. Det var fjorton år sedan nu. Ett världskrig senare.

Men barndomsvänner släpper inte taget så lätt. Naturligtvis hade Katarina blivit kvar i sitt kloster. Hon var beständig.

37

14-29 N&K Timme noll, 19 juni.indd 37

2014-06-19 11:18

LOTTA LUNDBERG

Lotta Lundberg bor och arbetar i Ber­ lin sedan 2004. Hon romandebuterade 1998 och fick sitt genombrott med Skynda, kom och se (2006) som översattes till flera språk. Hon har skrivit fem romaner och en samling essäer, och medverkar regelbundet i svensk dagspress. Hennes senaste bok Ön nominerades till Sveriges Radios romanpris.

Timme noll

Berlin 1945. Författaren Hedwig Lohmann är på väg ut ur den sönderslagna staden till ett kloster. Något år tidigare har hennes dotter gjort en helvetesvandring. Var finns hon nu? Lever hon?

Blidholmen 2004. Ingrid har gett upp sin praktik och flyttat till skärgården för att vårda sin sjuke man. Men på ön finns också Hanna, författaren som på ett omärkligt sätt har kilat sig in mellan makarna och ställt allt på ända.

Uppsala 1983. Isa klipper sönder sin docka och hamnar hos en psykolog. En dag bestämmer hon sig för att göra Det Stora Terapi­ spelet. Om man hamnar på fel ruta får man gå i Kaos, men det finns sätt att laga världen.

Skickligt flätar Lotta Lundberg samman tre röster på ett sätt som för tankarna till Timmarna. Timme noll betecknar krigsslutet, men också en mänsklig erfarenhet av att stå i sin egen ruin. Vad får en kvinna göra? Vad är det mest förbjudna? Får man som människa en ny chans när det allra värsta redan har hänt?

LOTTA LUNDBERG

Timme noll

När jag läser dina rader är himlen inte längre röd över Berlin. Under januari, februari, mars, april, ja långt in i maj har vår horisont i väster varit flammande röd. Som om elden även ville brännmärka skyarna.

Jag har tänkt på dig, långt innan ditt brev nådde mig, inte kunnat föreställa mig hur Berlin ser ut under bombmattorna.

Jag har oroat mig och undrat hur du haft det, om du kunnat skriva, men också tänkt att du vid det här laget måste ha en liten växande dam vid din sida. Jag har bett för er. Så förstår jag på dina rader att något ohyggligt har skett. Jag måste gå rakt på sak, Hedwig. Vad är det som har hänt med ditt barn? Att du inte kan prata om det är inget gott tecken. Jag vill att du berättar, så fort du har tillfälle. Helst omedelbart.

Skriv till mig, vad som än händer eller har hänt.

ISBN 978-91-27-13970-1

Roman 9 789127 139701

NOK_LUNDBERG_TIMME_NOLL.indd Alla sidor

omslag: niklas lindblad, mystical garden design omslagsfoto: Wayne Miller/Magnum Photos författarporträtt: © Daniel Ekbladh

2014-06-17 11:18