MARIANN EDGAR BUDDE
KÄRLEKENS VÄG
omvä ndelse⋅lärande⋅bön⋅tillbe d jan⋅väl signelse⋅attgå⋅vil a
Verbum AB
Box 225 43, 104 22 Stockholm 08-743 65 00 verbum.se
© 2019 Mariann Edgar Budde Engelska originalets titel: Receiving Jesus – The Way of Love
© Svenska upplagan 2025 Verbum AB
Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet
Omslag: Anna Larsson Omslagsfoto: Neil Turner.
Inlaga: Aina Larsson/Sättaren
Översättning: Erik Berggren
Första upplagan, första tryckningen
Tryck: ADverts, Lettland 2025
ISBN 978-91-526-0231-7
Genom att återvinna denna bok bidrar du till papprets kretslopp. Lägg hela boken i pappersinsamlingen, så blir den till nya pappersprodukter. Ett alternativ är att ge boken vidare till någon annan som vill läsa den.
Innehåll
Förord 7
Inledning 11
1. Omvändelse 21 Pausa, lyssna och välja att följa Jesus
2. Lärande 41
Reflektera över Bibelns texter varje dag, särskilt över Jesu liv och undervisning
3. Bön 57 Dagligen fördjupa närvaron med Gud
4. Tillbedjan 71 Möt varandra varje vecka för att tacka, prisa och vara tillsammans med Gud
5. Välsignelse 83 Dela tro och ge och tjäna osjälviskt
6. Att gå 93 Korsa gränser, lyssna på djupet och leva som Jesus
7. Vila
Ta emot Guds gåvor av nåd, frid och återhämtning
Epilog
Förord
Hösten 2023 blev kardinal Anders Arborelius och jag inbjudna av Katolska universitetet i Amerika (Catholic University of America) i Washington DC för att tala om karmelitisk spiritualitet, bland annat med anledning av att min bok Thérèse och Martin just hade utgivits på engelska i USA. Under besöket i Washington fick jag tillfälle att möta biskop Mariann Edgar Budde från Episkopalkyrkans stift i Washington. Mötet var betydelsefullt, särskilt med tanke på att Svenska kyrkan och Episkopalkyrkan i USA nyligen hade undertecknat en överenskommelse om fördjupad ekumenisk samverkan.
Under vårt samtal berättade biskop Mariann om hur hon vid flera tillfällen som biskop har tvingats vara modig, till exempel i samband med protesterna efter George Floyds död. Han var en afroamerikansk man som dog efter ett polisingripande, vilket utlöste protester mot polisbrutalitet och rasism. Hon kritiserade polisens användning av tårgas och insatsen från nationalgardet för att rensa området kring S:t Johns kyrka nära Vita huset. Insatsen genomfördes för att möjliggöra att president Donald Trump kunde posera för ett foto framför en av episkopalernas kyrkor. I sin bok How We Learn to Be Brave har biskop Mariann bland annat beskrivit denna händelse.
Vårt möte blev personligt, och biskop Mariann berättade
att hon har en nära relation till Sverige genom sin mor som kommer från Skåne. Hon har besökt Sverige flera gånger för att uppleva landet och träffa släktingar. Innan hon blev biskop arbetade hon under många år som kyrkoherde och med andlig vägledning. Hon bär en stark övertygelse om att Jesus kallar sina efterföljare att sträva efter rättvisa och fred samt att respektera varje människas inneboende värdighet.
Ett tillfälle då hon var tvungen att visa mod var under våren 2025 då hon i en gudstjänst i Washingtons katedral efter presidentinstallationen predikade om samhällets enhet och uppmanade presidenten att visa barmhärtighet för utsatta grupper.
I denna bok delar biskop Mariann med sig av sitt personliga och teologiska engagemang för en tro som både är livgivande och rotad i kärlekens kraft. Hon beskriver sju övningar i boken Liv i Kristus: omvändelse, lärande, bön, tillbedjan, välsignelse, att gå och vila. Hon visar hur dessa steg kan leda till ett djupare andligt liv och hjälpa oss att följa Jesus på kärlekens väg. Genom dessa övningar delar hon bibliska berättelser, visdom från den kristna traditionen och sina egna personliga erfarenheter av andlig tillväxt.
Den svenska kontexten präglas av en rik tradition av kyrkligt och socialt engagemang, men också av en pågående dialog mellan tro och sekularisering. I detta sammanhang framstår biskop Marianns budskap som både utmanande och inspirerande. Hon uppmuntrar oss att reflektera över vad det innebär att ta emot Jesus som kärlekens förkroppsligande och att leva ut denna kärlek i vår vardag.
Episkopalkyrkans perspektiv, som biskop Mariann representerar, förenar djup andlighet med ett tydligt engagemang för social rättvisa. För oss i Sverige känns denna kombination av inre omvandling och yttre handling särskilt angelä-
gen, inte minst i frågor som rör inkludering, klimatansvar och mänskliga rättigheter.
Biskop Mariann skriver med ödmjukhet och tydlighet vilket gör hennes texter både pastoralt inkännande och profetiskt utmanande. Hennes budskap är en påminnelse om att evangeliet inte bara handlar om att tro, utan också om att älska – i tanke, ord och handling. Det är min förhoppning att denna bok ska inspirera till fördjupad tro, och att de sju övningarna ska hjälpa läsaren att upptäcka nya sätt att följa kärlekens väg i det egna livet och i vardagliga sammanhang.
Karin Johannesson biskop i Uppsala stift
Inledning
Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt. Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat för er. Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig.
Joh 15:1–4
I december 2017 inbjöd biskopen och preses för Episkopalkyrkan, Michael Curry, en liten grupp ledare från Episkopalkyrkan för att hjälpa honom att reflektera över en fråga som bekymrade honom.1
Vi i Episkopalkyrkan har i åratal inspirerats av biskop Currys predikningar, långt innan hans predikan vid det kungliga bröllopet mellan prins Harry och Meghan Markle där han lyfte kärleksbudskap till världens scen. Sedan han valdes till vår kyrkas företrädare 2015 har han predikat och undervisat runt om i landet och uppmanat medlemmarna i Episkopalkyrkan att förnya sitt engagemang för Jesus och hans kärleksbudskap för världen. Energivågen både inom och utanför Episkopalkyrkan har varit stark. Biskop Curry
vill inget annat än att tala om Jesus, den som Gud sände för att visa oss alla hur vi ska leva och älska. Han är i sig själv en impuls för väckelse. ”Kyrkan är inte en institution”, påminner han oss vid varje tillfälle, ”kyrkan är en rörelse”. Varje gång han talar jublar vi i Episkopalkyrkan. Men vad innebär det egentligen?
Vid vårt möte i december 2017 ville Michael Curry tala om evangelisationsstrategi. Även om det finns lysande exempel på andlig vitalitet och tillväxt i vissa episkopala församlingar runt om i landet kämpar många av våra församlingar helt enkelt för att kunna överleva. Även när vi ser våra starkaste församlingar är de övergripande nedgångstrenderna nedslående. Trots biskop Currys nuvarande offentliga framträdande är det många i USA som saknar kännedom om oss. Majoriteten av människor under femtio år har ingen aning om vilka vi är eller vilka våra djupaste förhoppningar är för världen. Tyvärr förblir Episkopalkyrkans skatt för många dold under täcket av institutionell nedgång.
Under två dagar bad vi och funderade tillsammans över hur vi bäst kunde vara trogna Jesus och hans kyrka. Vad mer kunde biskop Curry göra för kyrkan? Vad skulle vi kunna göra för att inte bara säkerställa våra kyrkors överlevnad?
Hur kunde vi istället få dem att blomstra som levande andliga gemenskaper och vara övertygande vittnesbärare för Jesu kärleksbudskap?
En del av problemet sa vi till oss själva var att vi i Episkopalkyrkan är tveksamma till att prata om tro. Vi inbjuder nästan aldrig våra vänner och grannar att delta i gudstjänster eller smågruppssamlingar. Dessutom verkar vi vara överdrivet bundna vid våra egna preferenser för gudstjänstformer. Vi vill gärna tänka på våra kyrkogemenskaper som varma, välkomnande och inkluderande. Med tanke på vår institutionella nedgång är det högst osannolikt att andra
upplever oss som vi önskar. Vid vårt möte erkände vi att nedgångstrenderna tyder på att Episkopalkyrkan inte är ett särskilt övertygande vittne för evangeliet. Det är tydligt att vi behöver göra mer än att bara anstränga oss för att synas, och vara mer välkomnande.
Efter flera timmars samtal frågade någon i vår grupp vad biskop Curry oroade sig mest för. ”Jag oroar mig för” sade biskop Curry stilla, ”att majoriteten av människorna i våra kyrkor inte själva känner till Guds ovillkorliga kärlek. Jag misstänker att anledningen till att de är tveksamma till att tala om Jesus beror på att de inte känner honom som sin personliga Herre och Frälsare.” Han gjorde en paus. ”Hur kan vi dela det vi själva inte har?”
Rummet blev tyst. Jag kom att tänka på något jag nyligen hade läst i en bok om grunderna i den kristna tron. Boken är skriven av metodistpastorn Adam Hamilton och handlar om hur kristna upplever den heliga Anden:
När vi talar om den helige Ande eller Guds Ande talar vi om Guds aktiva verk i våra liv; om Guds sätt att leda oss, vägleda oss, forma och utveckla oss; om Guds kraft och närvaro som tröstar och uppmuntrar oss och gör oss till de människor Gud vill att vi ska vara. Anden är Guds röst som viskar, lockar och kallar oss. Och när vi lyssnar till denna röst och formas av denna kraft, upptäcker vi att vi blir som mest fullt och autentiskt mänskliga.2
Hamilton fortsätter:
Jag tror att många kristna lever andefattiga liv, ungefär som någon som lider brist på sömn, näring eller syre.
Många kristna har inte fått undervisning om Anden eller blivit uppmuntrade att söka Andens verk i sina liv.
Som ett resultat blir våra andliga liv något kraftlösa när vi försöker leva det kristna livet enbart med vår egen styrka och visdom.3
När jag hörde biskop Curry tala och mindes Adam Hamiltons ord var det som om Gud höll upp en spegel framför mitt ansikte. Jag var tvungen att erkänna för mig själv och inför
Gud att jag de flesta dagar försöker leva och leda utifrån min egen kraft och visdom. Under mer än trettio år som präst har min instinktiva inställning varit att anta att allt hänger på mig. Intellektuellt vet jag att detta inte är evangeliet. Aldrig någonsin säger Jesus: ”Allt hänger på dig.” I stället säger han saker som: ”Jag är vinstocken, ni är grenarna.” Han är vår styrkas källa. Vi är grenarna som endast kan dela det vi får från honom. Ändå räcker det inte med insikten: Som kristen – och särskilt som ledare för andra kristna – behöver jag dagliga påminnelser och erfarenheter av den grundläggande sanningen att jag inte kan göra något utan Jesus.
Biskop Curry berättade för oss att han ville ägna sina återstående år som vår andlige ledare att hjälpa alla människor att erfara Guds kärlek som blivit känd för oss i Jesus. Han ville också uppmuntra oss att följa Jesus på kärlekens väg. Han ville att Episkopalkyrkan skulle vara känd för sitt engagemang att följa Jesu kärleks väg. Vi var eniga i vår önskan att delta i detta arbete. Tillsammans drömde vi om hur en andlig livsregel för Episkopalkyrkan skulle kunna se ut. Kretsen växte snart och inkluderade några av de mest talangfulla lärarna, författarna och predikanterna i Episkopalkyrkan. Ur ett alldeles särskilt rikt samarbete föddes boken Liv i Kristus.
En andlig livsregel
Begreppet ”en livsregel” är helt enkelt ett religiöst språk för något vi alla gör när vi bestämmer oss för att rikta medvetna ansträngningar till ett övergripande mål. Den typ av mål som en livsregel pekar på är inte en prestation, utan snarare ett sätt att vara i världen. Det är till exempel i en akademisk miljö möjligt att klara en tentamen genom att plugga intensivt kvällen innan, men att verkligen behärska ett ämne kräver kontinuerliga studier över tid. En livsregel innebär att följa dagliga rutiner som kan leda till sådan fördjupning. När det gäller fysisk hälsa är det möjligt att gå ner i vikt genom en svältdiet, men varaktig hälsa kräver dagliga vanor av rätt kost och motion. Dessa vanor utgör en livsregel för vår hälsa. På samma sätt, om vi vill ha en sund relation till pengar skulle en ekonomisk livsregel innebära att anta en budget och leva inom dess ramar.
En andlig livsregel består av specifika övningar som hjälper oss att uppmärksamma och svara på Guds närvaro. Det handlar om en medveten ansträngning från vår sida att vara öppna för Guds kärlek i Jesus och ta emot den kärleken. Därefter handlar det om att ge vidare denna kärlek till andra, så som vi känner oss kallade. Om vi håller fast vid några grundläggande andliga övningar över tid formar de gradvis vår karaktär och påverkar riktningen i våra liv.
Författaren Brian McLaren beskriver kraften i andliga övningar:
Andliga övningar är handlingar inom vår kontroll som hjälper oss att minska gapet mellan den karaktär vi vill ha och den karaktär vi faktiskt utvecklar. Det handlar om att överleva våra tjugo-, fyrtio- eller åttioårsåldrar utan att förvandlas till en person som andra upplever
nan Joan Chittister säger: ”En relation med Gud är inte något som ska uppnås.” Istället skriver hon: ”Gud är en närvaro som vi kan svara på.” Det andliga livet är inte heller separerat från resten av våra liv, utan snarare ”ett sätt att vara i världen som är öppen för Gud och öppen för andra”.6
De sju andliga övningarna kan vara till hjälp att öppna oss för Guds närvaro. De sju övningarna på kärlekens väg är för det mesta inte dramatiska handlingar, utan snarare små steg vi tar som förändrar oss över tid. Detta är inte heller ett program som uttryckligen är utformat för att lösa de utmaningar vi står inför som kyrka i en tid av institutionell nedgång. Det finns ingen garanti för att vi, även om varje kyrka skulle besluta sig för att följa kärlekens väg, skulle vända trenden med minskad kyrkotillhörighet. Om vi aldrig engagerar oss i dessa övningar eller liknande övningar kanske vi inte har en kyrka som är värd att rädda. Kyrkan är inte en byggnad, en institution eller en liten gemenskap desperat att överleva. Den är, som biskop Curry ofta påminner oss om, en samling människor som har hört kallelsen att följa Jesus i hans kärleks väg för världen, person för person, gemenskap för gemenskap.
De sju övningarna
Den första övningen i ett Jesus-centrerat liv är omvändelse –att vända vår blick, vårt sinne, våra tankar, vår uppmärksamhet till Jesus. Så enkelt som det låter är det, en grundläggande övning som hänvisar tillbaka till det första medvetna beslutet vi tog, eller ännu inte har tagit, att bli en Jesu efterföljare. Att omvända sig innebär också det dagliga beslutet att rikta vår uppmärksamhet på Jesus och be om hans vägledning och nåd.
Den andra övningen är lärande, att varje dag ägna sig
åt någon form av lärande, läsa Bibeln eller lyssna på andliga texter med fokus på Jesu undervisning. Ibland innebär lärande ett djupt engagemang genom en kurs eller studie; andra gånger handlar det om en liten daglig stund med källor till visdom och inspiration. Det som betyder mest är inte mängden av vårt lärande utan det stadiga åtagandet att ta till oss lite insikt varje dag.
Den tredje övningen är bön och följer naturligt av den första och andra, men står också självständigt. Vi ber vid alla tider och på olika platser. Jag har insett att bara sitta ner på samma plats varje dag, även om det bara är några minuter, har en stillsam men kraftfull påverkan på mitt liv. Det är en tid att sortera och stilla mina tankar, som grumligt vatten som klarnar i vila. Samtidigt är det en tid att låta fragment av klarhet träda fram. Det är en tid att tala från hjärtat, ofta med suckar istället för ord, inför Gud. Det är en tid att lyssna. Vi kanske inte hör något i tystnaden – men kanske gör vi det. Vi kommer aldrig höra något från Gud om vi inte tar oss tid att lyssna.
När det gäller tid kan vi välja omvändelse, lärande och bön varje dag på så lite som femton minuter om dagen. Vi kan alltid spendera mer tid, men vinsten ligger i vanan att avsätta tid oavsett mängd. Det är bäst att börja smått.
Den fjärde övningen är tillbedjan. Den för oss från det personliga till det gemensamma. Att följa Jesus är ett gemensamt åtagande och vi kan inte växa i kärlekens vägar på egen hand. Vi får näring i tron genom gudstjänst, när vi ber och sjunger tillsammans och öppnar oss för sakramentens mysterier. Teologen Norman Wirzba skriver: ”Kyrkan, i sitt bästa skick, är som en skola som tränar människor i kärlekens väg, en ovanlig skola som varar hela livet och som vi egentligen aldrig tar examen från.”7 Vi lär av varandra i den kristna gemenskapen och upplever tillsammans Kristi närvaro.
