9789152638682 by Smakprov Media AB

Verbum AB

Box 225 43, 104 22 Stockholm

08-743 65 00 verbum.se

Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet

Psalmen ”Hennes starka vingar bär”: She Flies On, words and music by Gordon Light © Common Cup Music Society, commoncup.com. Used with permission.

Författarfoto © Magnus Aronson

Omslag: Anna Larsson Design

Redaktör: Anna Ekman

Inlaga: Aina Larsson/Sättaren

Första upplagan, första tryckningen

Tryck: ScandBook, Falun 2025

ISBN 978-91-526-3868-2

Genom att återvinna denna bok bidrar du till papprets kretslopp. Lägg hela boken i pappersinsamlingen, så blir den till nya pappersprodukter. Ett alternativ är att ge boken vidare till någon annan som vill läsa den.

resa som samhället och kyrkan i Sverige gjort i sin inställning till hbtq och hur det påverkat våra liv. I det femte kapitlet tar Anna Karin oss med på en personlig resa i möte med olika kyrkor, religioner och internationella organisationer i världen. I det sista kapitlet drar vi ihop trådarna i ett samtal om den svåra konsten att vara tillsammans med alla våra olikheter, som par men också som människor i en värld som ropar efter en framtid och ett hopp – tillsammans.

Välkommen att följa med på resan!

Ninna och Anna Karin

liksom mot transpersoner. Det var inte länge sedan kommunala bibliotek utsattes för hot och i något fall fick ställa in sagostunder med de populära dragshowartisterna Lady Busty och Miss Shameless. Hur förklarar vi det för barnbarnen? Vissa sagor får inte berättas i Sverige.

Det var inte heller så länge sedan som Svenska kyrkans biskopar närmast enhälligt trädde till försvar för äktenskapet som något som endast var till för heterosexuella par. Ibland vill även vi glömma hur det var när vi träffades och hur nära i tiden det är som attityderna till homosexualitet var mycket mer negativa. Vi vill ju se framåt och tänka positivt.

Väl hemma igen tar vi oss samman och sätter igång minnesarbetet genom att leta rätt på en gammal VHS-kassett med en film från den gudstjänst som firades i Uppsala domkyrka när vi hade ingått partnerskap. Vi får trassla lite för att få alla anslutningar att fungera. Vem tittar längre på videokassetter? Men till slut kan vi krypa ihop i soffan och minnas tillsammans.

Vår stora dag

Tidsavståndet krymper och vi slungas tillbaka till eftermiddagen 27 december 2001. Vi hade börjat dagen hos frissan innan vi gick till tingsrätten där vårt partnerskap skulle registreras. Så fulla i skratt vi blev när vi i tingsrätten kände igen partnerskapsförrättaren och hon oss. Utan att veta om varandra hade vi suttit i stolarna bredvid varandra hos samma frisör! Vi har hållit kontakten sedan dess. Nu var vi i alla fall tillsnyggade och hade dragit på oss våra brudklänningar. De var inte vita utan glänste i mörkblå skimrande velour.

Ninnas var lång och ärmlös med en liten bolero över axlarna. Anna Karins var tredelad med lång kjol, ärmlös blus och jacka. Vi var ännu relativt unga så fötterna hade vi dagen till ära, och som en liten eftergift åt konventionen, klämt in i klackskor.

Sverige hade infört en partnerskapslag redan 1995, men partnerskap kunde bara ingås borgerligt av en av samhället utsedd partnerskapsförrättare. Kyrkan hade ställt sig negativ till lagen och tydligt deklarerat att inga partnerskap fick ingås i kyrkorum. Med oss hade vi Ninnas biologiska barn, två vänner som vittnen och ytterligare en vän som fotograf.

Det var en högtidlig men mycket kort ceremoni där vi avgav löften till varandra och växlade ringar. Samtidigt väntade vi med spänning på fortsättningen, den som skulle följa i domkyrkan några timmar senare. Det är den vi nu ser på tv:n tack vare att en god vän videofilmade. Ljudet är inte det bästa på den gamla inspelningen och det flimrar lite i bilden också men budskapet är klart när ett av våra vittnen från tingsrätten högtidligt kungör: ”Partnerskap har i dag ingåtts mellan Anna Karin Magdalena Hammar och Ninna

Kerstin Elisabeth Edgardh Beckman.” Efter hennes ord tar domprosten Tuulikki Koivunen Bylund till orda och ber oss att ge vår tolkning av de löften vi avgivit. Vi kliver fram, stolta och kanske också lite rädda. Vi hade klivit över en gräns i våra egna liv på ett sätt som också skulle komma att utmana kyrkans gränser.

Runt omkring ser vi ett åttiotal av våra släktingar och vänner sitta. De ser glada och lite spänt förväntansfulla ut. Några av dem lever inte längre. Så är det också att bli äldre. Det blir färre som kan minnas tillsammans med oss. Just därför vill vi berätta. Vi märker att yngre vänner, och särskilt sådana som inte själva tillhör hbtq-

gemenskapen, vet ganska lite om historien bakom den situation vi har i Sverige idag när det gäller samkönade relationer. Det är ett skäl till att vi skriver denna bok. Våra barns och deras barns generation behöver veta hur vi tagit oss till den punkt där vi nu befinner oss.

Annars blir det svårt att försvara rättigheterna när de hotas.

Så vi kryper ihop i soffan inte bara för att återkalla ett romantiskt

skimmer utan också för att tillsammans få reflektera: Hur var det när vi ingick partnerskap? Hur såg vägen ut fram till lagen om partnerskap 1995? Hur gick vägen vidare fram till 2009 när Sverige fick en könsneutral äktenskapslagstiftning?

Att skriva historia

För oss som kristna, teologer och präster i Svenska kyrkan är det också viktigt att försöka förstå och beskriva kyrkornas och framför allt vår egen kyrkas roll i detta. Historieskrivningen blir lätt skev och präglad av fördomar. Till exempel är det vanligt att kyrkorna tillskrivs en mer negativ roll än de faktiskt spelat. Hjältar och fiender skapas ibland i fantasin snarare än av verkliga händelser. Partnerskapslagen var svårsmält för kyrkorna. De bar med sig den negativa inställning till samkönade relationer som under lång tid präglat hela samhället, men som i kyrkornas sammanhang kommit att legitimeras med bibel och tradition. Svenska kyrkan hade visserligen bearbetat sin inställning i takt med att lagstiftningen förändrats och kunskapen ökat, men fortfarande i mitten av 1990-talet fanns starka krafter mot en offentlig legitimering. Ju mer vi läst om historien, desto tydligare har det blivit att det är frågan om vem äktenskapet egentligen är till för som står i centrum. Är äktenskapet

något unikt som bara kan ingås mellan en man och en kvinna? Vad skiljer i så fall ett äktenskap från andra former av samlevnad?

Vissa, även bland våra homosexuella vänner, menade vid denna

tid att kyrkan helt borde ge upp sin vigselrätt om äktenskapet så småningom öppnades även för samkönade par. De heterosexuella par som ville ha en kyrklig välsignelse av sitt borgerligt ingångna

äktenskap skulle kunna få det men den juridiska delen skulle då bli en rent samhällelig angelägenhet, så som det redan är i många andra länder. Samtidigt tyckte vi och många med oss att seden att gifta sig i kyrkan var en så stark tradition i det svenska samhället att den var viktig att värna om.

Många kommer till kyrkan för att delta i bröllop, dop eller begravning men inte vid så många andra tillfällen. Det vore tråkigt, tyckte vi, om de skulle gå miste om detta möte med kyrkans tradition. Det vore också trist om tröskeln skulle höjas för vanliga brudpar som inte är så vana vid att gå i kyrkan men för vilka det faktiskt kan betyda något att få sin samlevnad välsignad, inte bara juridiskt reglerad.

Den linje vi förespråkade blev också den Svenska kyrkan hösten 2009 valde att följa sedan äktenskapslagstiftningen samma år blivit könsneutral. Kyrkan begärde och fick fortsatt vigselrätt vilket betyder att dess vigselordning numera omfattar alla par.

Den gudstjänst vi betraktar på den flimrande bilden från VHSkassetten är på det sättet en relik från en annan tid. Vi kunde inte 2001 ingå partnerskap i kyrkan men domprosten fann en lösning som hon beskrev i sina inledningsord:

I dag har ni ingått partnerskap i av samhället erkänd ordning. Nu samlas vi i gudstjänstens gemenskap för att dela er glädje över att ni inför Gud bejakar er kärlek till varandra. Kärleken har gestaltats och bekräftats av kyrkan på en mångfald sätt genom historien. Att ingå partnerskap – som ni just har gjort – är någonting nytt i vår svenska kyrkas tradition. Det är en ömsesidig viljeakt som syftar till att bevara och fördjupa varandras kärlek. Låt nu den närvarande församlingen höra er tolkning av de löften ni tidigare givit varandra.

Istället för att som sker i en vigselgudstjänst be oss avge löften bad domprosten oss alltså berätta hur vi tolkade de löften vi redan avgivit. Så kunde vi töja lite på regelverket. Vi svarade genom att högt inför de församlade säga till varandra:

Jag har i dag lovat att älska dig i nöd och lust.

Det betyder att jag vill dela mitt liv med dig i glädje och sorg, i medgång och motgång, i vrede och vanmakt.

Jag vill dela kärlekens gåva med dig tills döden skiljer oss åt.

Det hörs på inspelningen hur Ninna tvekar lite inför de sista raderna, kanske av nervositet men möjligen också för att det var svårt att tänka att döden skulle drabba oss nu när vi valt livet tillsammans.

Så är det ju för oss alla. Det skulle samtidigt visa sig att flera tyckte om ordalydelsen som vi själva formulerat med utgångspunkt i vigsel-

ordningen. Ett ogift heterosexuellt par som deltog sa efteråt att de också ville ingå partnerskap för att det kändes bättre än en traditionell vigsel. Så småningom blev vi också tillfrågade om att låta kyrkan använda våra formuleringar i en försöksordning för välsignelse av registrerat partnerskap som kyrkan tog fram. Vi fick till och med en symbolisk ersättning för att vi delade med oss av dem. Men om det visste vi inget när vi 2001 stod där i domkyrkan uppfyllda av stundens allvar och med ett pirr i magen som inte bara var av det slag alla brudpar säkert känner utan också fjärilsvingar som dallrade inför hur det vi nu gjorde skulle bli mottaget och vad det kunde leda till i vår kyrka. Vi visste att det vi gjorde skulle utmana de kyrkliga krafter som värnade heterosexuella äktenskaps tydliga särställning i förhållande till samlevnad mellan par av samma kön och den samhälleliga nymodighet som partnerskapet innebar. Ändå var vi inte först. Eva Brunne, senare biskop i Stockholms stift, hade exempelvis redan ingått partnerskap med sin älskade i en samlingssal i anslutning till Sundbybergs kyrka. Efteråt firades en välsignelsegudstjänst med nattvard i kyrkan med en stor samling släktingar, vänner och kollegor. I media diskuterades var gränsen gick. Kunde partnerskap ingås till exempel i vapenhuset eller framför ingången till kyrkan? Vi var många som längtade efter kyrkans välsignelse men än så länge gällde de gränser som biskopsmötet ritat upp.

Ramarna vidgas

Inför partnerskapslagens införande 1995 insåg biskoparna att präster skulle behöva hantera frågor från par som kunde komma att vända sig till kyrkan för att få sin relation välsignad. Den lämpliga formen,

Anna Karin Hammars och Ninna Edgardhs kärleksresa utspelar sig mot bakgrund av en omvälvande tid i Sverige gällande samkönade relationer: från den brottsklassiﬁcering som fortfarande gällde årtiondet innan de föds, via föreställningen om »homosexualitet« som en sjukdom fram till könsneutral äktenskapslagstiftning och samtidens stolta Pridetåg.

I boken delar de med sig av sina personliga resor som queerpersoner, skildrar initierat samhällets och kyrkans ibland motstridiga väg fram till en förändrad inställning till hbtq och gör också en vidare utblick med korta nedslag om situationen för hbtq-personer i andra delar av världen – och den backlash som blivit synlig under senare år.

Vi märker att yngre vänner, och särskilt sådana som inte själva tillhör hbtq-gemenskapen, vet ganska lite om historien bakom den situation vi har i Sverige idag när det gäller samkönade relationer. Det är ett skäl till att vi skriver denna bok. Barnens och barnbarnens generation behöver veta hur vi tagit oss till den punkt där vi nu beﬁ nner oss. Annars blir det svårt att försvara rättigheterna när de hotas.

– ur innehållet