9789152334010

Juridik – civilrätt, straffrätt, processrätt omfattar alla områden som normalt ingår i grundläggande juridiska kurser. Tyngdpunkten ligger på grund­ läggande principer inom civilrätt, straffrätt och processrätt för att ge läsaren översiktskunskaper. De olika kapitlen har grupperats i avdelningar, inom vilka det har eftersträvats att samla regler med sakligt samband; Juridik, Familj, Avtal, Näring, Fordran, Ersättning, Straff och Process.

En strävan utöver att underlätta inlärningen av diverse konkreta regler är att Juridik – civilrätt, straffrätt, processrätt även ska kunna ge en förståelse för vad juridik är. Boken innehåller därför förhållandevis omfattande avsnitt om rättskällor och juridisk metod samt återkommande rätts­tillämpningsexempel.

Bland nyheterna i tredje upplagan märks, förutom sedvanliga uppdateringar och redaktionella förändringar, bland annat ändrade regler om distansavtalsköp och diskriminering. Avsnittet om arbetsrätt har bearbetats, avsnittet om processrätt har kompletterats med specialdomstolarna och reglerna om utmätning har förtydligats i avsnittet om fordringsrätt.

Till denna upplaga har även en helt ny Övningsbok tagit fram. Övningsboken innehåller olika slags övningar, rättsfall, exempel, mallar och skrivningar.

Förhoppningen är att övningsboken ska öka förståelsen och inlärningen genom praktiska exempel. I denna bok återfinns hänvisningar till övningsbokens innehåll.

Juridik – civilrätt, straffrätt, processrätt är skriven av Konrad Lundberg, Johan Schüldt, Theddo Rother-Schirren, Anders Lagerstedt, Catharina Calleman, Per Jonas Nordell, Annina H Persson, Marcus Radetzki och Josef Zila.

Författarna är verksamma vid universiteten i Stockholm och Örebro.

ISBN 978-91-523-3401-0

(523-3401-0)

9 789152 334010

Konrad Lundberg Johan Schüldt Theddo RotherSchirren Anders Lagerstedt Catharina Calleman Per Jonas Nordell Annina H Persson Marcus Radetzki Josef Zila

Civilrätt Straffrätt Processrätt Konrad Lundberg Johan Schüldt Theddo Rother-Schirren Anders Lagerstedt Catharina Calleman Per Jonas Nordell Annina H Persson Marcus Radetzki Josef Zila

Innehållsöversikt Juridik

1 Rättsordningen 2 Rättskällorna 3 Rättstillämpning

Familj

4 Personrätt 5 Äktenskapsrätt 6 Samborätt 7 Barnrätt 8 Arvs- och testamentsrätt

71 73 93 97 107

Avtal

9 Introduktion till avtalsrätten 10 Allmän avtalsrätt 11 Köprätt 12 Andra äganderättsförvärv 13 Nyttjanderätt 14 Tjänster

135 139 171 221 235 253

Näring

15 Associationsrätt 16 Arbetsrätt 17 Immaterialrätt 18 Marknadsrätt

269 321 357 373

Fordran

19 Fordringsrätt 20 Säkerhetsrätter 21 Insolvensrätt

401 427 439

Ersättning 22 Skadeståndsrätt

23 Försäkringsrätt

31 39 57

473 503

Straff

24 Introduktion till straffrätten 25 Straffrättsliga grundprinciper 26 Straffansvarsgrunder 27 De straffrättsliga påföljderna 28 De enskilda brotten (brottskatalogen)

517 525 531 545 553

Process

29 Introduktion till processrätten 30 Civilprocess 31 Straffprocess

565 577 587

11

Innehållsförteckning Förkortningar

juridik

1 Rättsordningen 1.1 Allmänna drag 1.1.1 Samspel med andra normer 1.1.2 Nationell begränsning 1.1.3 Rättsordningens utveckling 1.1.4 Sanktionssystem 1.2 Rättsreglerna 1.2.1 Innebörd 1.2.2 Rättigheter och skyldigheter 1.2.3 Rättsstat 1.2.4 Rättsområden 1.2.5 Dispositiva och indispositiva regler 2 Rättskällorna 2.1 Inhemska rättskällor 2.1.1 Författningar 2.1.2 Lagsamlingar 2.1.3 Förarbeten 2.1.4 Prejudikat 2.1.5 Doktrin 2.1.6 Sedvana 2.1.7 Annat material 2.2 EU-rätten 2.2.1 Avtal mellan stater 2.2.2 EU-rättens källor 2.2.3 Verkan i Sverige 2.2.4 Europakonventionen 3 Rättstillämpning 3.1 Inledning 3.2 Tillämpning av författningstext 3.2.1 Hur bindande är författningstexten?

3.2.2 Vad betyder författningstexten?

3.2.3 Lagtolkningsmetoder 3.2.4 Utfyllnad av luckor i lagen 3.3 Rättsfallstolkning 3.3.1 Prejudikatvärde 3.3.2 Den processuella ramen 3.3.3 Prejudikatens bindande verkan 3.4 Rättskällornas förhållande gentemot varandra

familj

4 Personrätt 5 Äktenskapsrätt 5.1 Inledning 5.2 Äktenskapets ingående och upplösning

25 31 31 31 31 32 33 34 34 35 36 37 38 39 39 39 41 44 45 47 48 48 49 49 50 52 54 57 57 57 57 58 59 61 63 63 63 64 66

71 73 73 73

13

5.3 Egendomsordningen 5.3.1 Grundläggande principer 5.3.2 Underhållsbidrag till make 5.3.3 Giftorättsgods och enskild egendom 5.3.4 Personlig egendom 5.3.5 Särskild egendom 5.3.6 Bodelning under bestående äktenskap 5.4 Bodelning efter äktenskapsskillnad 5.4.1 Allmänt 5.4.2 Vad ingår i bodelningen?

5.4.3 Andelsberäkning 5.4.4 Lottläggning 5.4.5 Särskilda situationer 5.4.6 Bodelningsförrättare 6 Samborätt 6.1 Samboförhållandets ingående och upplösning 6.2 Samboegendom, samboavtal 6.3 Bodelning efter upplösning av samboförhållande 6.4 Övertagande av bostad i vissa fall 7 Barnrätt 7.1 Inledning 7.2 Faderskap/föräldraskap 7.2.1 Fastställelse av föräldraskap 7.2.2 Faderskap då barnets mor är gift med en man 7.2.3 Faderskap då barnets mor är ogift eller gift/sambo med en kvinna 7.2.4 Insemination m.m.

7.3 Adoption 7.4 Vårdnad 7.4.1 Allmänt 7.4.2 Barns boende 7.4.3 Umgängesrätt 7.4.4 Medling, avtal, verkställighet 7.5 Underhåll till barn 7.5.1 Underhållsbidrag till barn 7.5.2 Underhållsstöd 7.6 Omyndigs rättshandlingsförmåga 7.7 Regler om förmyndare, god man och förvaltare 8 Arvs- och testamentsrätt 8.1 Inledning 8.2 Arvsrätt 8.2.1 Allmänt 8.2.2 Den legala arvsordningen 8.2.3 Allmänna arvsfonden 8.2.4 Makes arvsrätt 8.2.5 Bodelning vid dödsfall 8.2.6 Förskott på arv 8.2.7 Laglott 8.3 Testamentsrätt 8.3.1 Allmänt

14

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

75 75 77 78 80 80 80 81 81 82 83 85 90 91 93 93 93 94 95 97 97 97 97 98 98 99 99 100 100 101 101 101 102 102 103 103 104 107 107 107 107 108 109 110 114 116 117 117 117

8.3.2 Upprättande av testamente, formkrav 8.3.3 Återkallelse av testamente, tillägg 8.3.4 Nödfallstestamente 8.3.5 Tolkning av testamente 8.3.6 Delgivning, klander och ogiltighet av testamente 8.4 Några speciella frågor 8.5 Boutredning 8.5.1 Definitioner 8.5.2 Förvaltning av dödsboet 8.5.3 Bouppteckning 8.5.4 Arvskifte RÄTTSTILLÄMPNING – Tolkning av testamente

avtal

9 Introduktion till avtalsrätten 9.1 Grundprinciper 9.2 Besittning 10 Allmän avtalsrätt 10.1 Avtalsslut 10.1.1 Allmänt 10.1.2 Bindande anbud 10.1.3 Acceptfrist 10.1.4 Svar på anbud 10.1.5 Passivitetsbindning 10.1.6 Anbud eller utbud?

10.1.7 Andra former för avtalsslut 10.1.8 Standardavtal 10.1.9 Preliminärer 10.1.10 Bekräftelser och fakturor 10.2 Fullmakt 10.2.1 Allmänt om fullmakt 10.2.2 Fullmaktstyper 10.2.3 Behörighet och befogenhet 10.2.4 Särskilda frågor 10.3 Ogiltighet 10.3.1 Inledning 10.3.2 Bristande avtalskompetens 10.3.3 Oriktig utformning 10.3.4 Brister i motiven 10.3.5 Otillåtet avtalsinnehåll 10.4 Avtalstolkning 10.4.1 Inledning 10.4.2 Gemensam partsvilja 10.4.3 ”Dolus-regeln” 10.4.4 Tydning 10.4.5 Generella tolkningsprinciper 10.4.6 Relevant tidpunkt 10.4.7 Utfyllnad 10.4.8 Sammanfattning

118 120 120 120 121 122 123 123 123 124 125 127

135 135 136 139 139 139 140 141 142 143 145 146 146 148 149 150 150 151 152 155 157 157 158 159 161 162 165 165 166 166 167 168 168 169 170

15

11 Köprätt 11.1 Köp av lös egendom, allmänna regler 11.1.1 Köplagens tillämpningsområde 11.1.2 Parternas åtaganden 11.1.3 Säljarens dröjsmål 11.1.4 Fel i varan 11.1.5 Betalningsdröjsmål 11.1.6 Lojalitetsplikt 11.1.7 Sakrättsliga frågor vid köp 11.1.8 Allmänt om sakrätt 11.1.9 Äganderättens övergång 11.2 Konsumentköp 11.2.1 Inledning 11.2.2 Konsumentköplagen 11.2.3 Distansavtalslagen 11.2.4 Automatisk förlängning 11.3 Köp av fast egendom 11.3.1 Inledning 11.3.2 Vad är fast egendom?

11.3.3 Fastighetsregistret 11.3.4 Formkravet 11.3.5 Äganderättens övergång 11.3.6 Avtalsförpliktelserna 11.3.7 Konsumentköp av fast egendom 12 Andra äganderättsförvärv 12.1 Byte 12.2 Gåva 12.2.1 Lös egendom 12.2.2 Fast egendom 12.3 Derivativa, originära och extinktiva fång 12.3.1 Inledning 12.3.2 Godtrosförvärv 12.3.3 Hävd 12.3.4 Herrelösa ting 12.3.5 Andra fall 12.4 Samägande

171 171 171 173 176 180 186 187 188 192 193 195 195 196 200 202 203 203 204 208 209 214 216 220 221 221 222 222 224 225 225 227 229 230 231 232

13.1 Hyra av lös egendom 13.2 Boenderätt 13.2.1 Inledning 13.2.2 Hyra 13.2.3 Arrende 13.2.4 Bostadsrätt 13.2.5 Tomträtt 13.2.6 Tidsdelat boende 13.3 Andra nyttjanderätter m.m.

13.3.1 Saklån 13.3.2 Begränsade sakrätter till fast egendom 13.4 Sakrättsliga frågor 14 Tjänster

235 236 236 237 242 243 245 246 247 247 248 251 253

13 Nyttjanderätt

16

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

235

14.1 Sysslomän 14.2 Samverkan inom handel 14.3 Konsumenttjänster 14.4 Andra materiella tjänster 14.5 Immateriella tjänster RÄTTSTILLÄMPNING – fråga om förlikningsavtal ingåtts

näring

15 Associationsrätt 15.1 Inledning 15.2 Handelsbolag 15.2.1 Bolagets bildande 15.2.2 Bolagets förvaltning 15.2.3 Bolagets ställföreträdare 15.2.4 Handelsbolagets och bolagsmännens ansvar gentemot tredje man 15.2.5 Vinst- och förlustfördelning 15.2.6 Uppsägning av bolagsavtalet, bolagsmans död/konkurs 15.2.7 Likvidation av handelsbolaget 15.2.8 Undantag från likvidationsplikten 15.3 Kommanditbolag 15.3.1 Bolagets bildande 15.3.2 Bolagets förvaltning 15.3.3 Bolagets ställföreträdare 15.3.4 Kommanditbolagets och bolagsmännens ansvar gentemot tredje man 15.3.5 Vinst- och förlustfördelning 15.3.6 Upplösning av kommanditbolaget 15.4 Enkla bolag 15.4.1 Bolagets bildande 15.4.2 Bolagets förvaltning 15.4.3 Bolagsmännens ansvar gentemot tredje man 15.4.4 Vinst- och förlustfördelning 15.4.5 Upplösning av det enkla bolaget 15.5 Aktiebolag 15.5.1 Allmänt 15.5.2 Bolagets bildande 15.5.3 Aktier och aktiekapital 15.5.4 Bolagets organisation 15.5.5 Kapitalanskaffning och kapitalskydd 15.5.6 Vinstutdelning och kapitalskydd 15.5.7 Bolagets upphörande 15.6 Ekonomiska föreningar 15.6.1 Allmänt 15.6.2 Föreningens bildande 15.6.3 Medlemmarna 15.6.4 Föreningens organisation 15.6.5 Föreningens upphörande 15.7 Ideella föreningar 15.7.1 Allmänt

253 254 257 259 261 263 269 269 270 270 271 272 274 275 276 277 278 278 278 279 280 280 281 281 282 282 283 283 284 284 285 285 286 287 290 298 300 303 303 303 304 305 305 309 310 310

17

15.7.2 Föreningens bildande 15.7.3 Föreningens medlemmar 15.7.4 Föreningens organisation 15.7.5 Föreningens upphörande 15.8 Stiftelser 15.8.1 Allmänt 15.8.2 Stiftelsens bildande 15.8.3 Stiftelsens förvaltning 15.8.4 Stiftelsens upphörande 16 Arbetsrätt 16.1 Inledning 16.1.1 Arbetsrättens syften 16.1.2 Allmänt 16.1.3 Arbetsrättens källor 16.1.4 Praktisk tillvägagångssätt 16.1.5 Internationalisering 16.1.6 Arbetstagarbegreppet och personkretsen. Tillämpningsområde 16.2 Anställningsavtalets ingående 16.2.1 Allmänt 16.2.2 Förbudet mot diskriminering 16.2.3 Anställningsformer 16.3 Anställningsförhållandets rättigheter och skyldigheter 16.3.1 Allmänt 16.3.2 Lön 16.3.3 Arbetsuppgifter 16.3.4 Arbetsmiljö 16.3.5 Arbetstider 16.3.6 Ledighet 16.3.7 Rättigheter och skyldigheter vid övergång av verksamhet 16.4 Avslutande av anställningen 16.4.1 Allmänt 16.4.2 Uppsägning av personliga skäl och avsked 16.4.3 Uppsägning på grund av arbetsbrist 16.4.4 Rätt till återanställning 16.5 Facklig arbetsrätt 16.5.1 Allmänt 16.5.2 Föreningsrätten 16.5.3 Den allmänna förhandlingsrätten 16.5.4 Kollektivavtalet 16.5.5 Stridsåtgärder 16.6 Särskilda rättigheter för kollektivavtalsbundna arbetstagarorganisationer 16.6.1 Allmänt 16.6.2 Fackliga förtroendemäns rättigheter 16.6.3 Rätt till förhandling före beslut – samverkansförhandling 16.6.4 Övriga former för information och inflytande 17 Immaterialrätt 17.1 Inledning 17.2 Upphovsrätt 17.3 Patenträtt

18

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

310 311 311 312 313 313 313 314 315 321 321 321 321 322 324 324 326 327 327 329 332 334 334 334 336 336 338 339 340 341 341 341 344 345 346 346 348 349 349 350 352 352 352 353 355 357 357 360 362

17.3.1 Allmänt 17.3.2 Företagshemligheter 17.4 Mönsterskydd 17.5 Känneteckensrätt 17.5.1 Allmänt 17.5.2 Varumärkesrätt 17.6 Handel med immaterialrättigheter 17.7 Sanktion och process 18 Marknadsrätt 18.1 Inledning 18.2 Konkurrensrätt 18.2.1 Syfte och begränsningar 18.2.2 Konkurrensbegränsande samarbete 18.2.3 Missbruk av dominerande ställning 18.2.4 Företagskoncentration 18.2.5 Offentlig upphandling 18.2.6 Tillämpningsområde och gränser 18.3 Marknadsföringsrätt 18.3.1 Syfte 18.3.2 Marknadsföringslagen 18.3.3 Prisinformationslagen 18.3.4 Alkohol- och tobaksreklam 18.3.5 Radio- och tv-reklam 18.3.6 Oskäliga avtalsvillkor 18.3.7 Namn och bild i marknadsföring 18.3.8 Tillämpningsområde och gränser 18.4 Process och sanktion RÄT TSTILLÄMPNING – Tolkningen av EU:s konkurrensregler enligt Europafördraget

fordran

19 Fordringsrätt 19.1 Allmänt om fordringars uppkomst 19.2 Allmängiltiga fordringsrättsliga bestämmelser 19.2.1 Skuldebrevslagen 19.2.2 Kvittning 19.2.3 Ränta 19.2.4 Lagen om nedsättning av pengar hos myndighet 19.2.5 Preskription 19.3 Om skuldebrev 19.3.1 Allmänt om skuldebrev 19.3.2 Löpande skuldebrev 19.3.3 Enkla skuldebrev 19.4 Speciella fordringstyper 19.4.1 Konsumentkreditlagen 19.4.2 Avbetalningsköp mellan kommersiella parter 19.4.3 Factoring 19.4.4 Betal- och kreditkort 19.4.5 Växel och check

362 364 365 366 366 367 368 370 373 373 374 374 376 377 377 378 379 380 380 380 384 385 385 386 386 387 388 391

401 401 402 402 405 405 406 407 409 409 409 413 415 415 420 422 423 425

19

19.4.6 Finansiella instrument 20 Säkerhetsrätter 20.1 Allmänt 20.2 Panträtt i lös egendom 20.3 Panträtt i fast egendom 20.4 Företagshypotek 20.5 Legal panträtt och retentionsrätt 20.6 Återtagandeförbehåll 20.7 Säkerhetsöverlåtelse 20.8 Borgen 20.9 Rätt till redovisningsmedel 20.10 Avtal som kan användas såsom en säkerhetsrätt 21 Insolvensrätt 21.1 Inledning 21.2 Utmätning 21.2.1 Inledning 21.2.2 Förutsättningar för utmätning 21.2.3 Gäldenärens beneficium 21.2.4 Exekutiv försäljning av fast egendom 21.3 Konkurs 21.3.1 Inledning 21.3.2 Förfarandets inledande 21.3.3 Konkursförvaltarens roll 21.3.4 Konkursansökan och konkursbeslut 21.3.5 Förvaltningen av konkursboet 21.3.6 I vilken ordning ska borgenärerna få betalt?

21.3.7 Återvinning 21.3.8 Konkursförfarandets avslutande 21.4 Företagsrekonstruktion 21.4.1 Inledning 21.4.2 Ansökan 21.4.3 Gäldenärens roll under förfarandet 21.4.4 Offentligt ackord 21.4.5 Förfarandets avslutande 21.5 Skuldsanering 21.5.1 Syfte med institutet 21.5.2 Förfarandet 21.5.3 Förutsättningar för att bevilja någon skuldsanering 21.5.4 Utredningen hos KFM 21.5.5 Omprövning av skuldsanering RÄTTSTILLÄMPNING – Hur rätten förändras genom rättspraxis

ersättning

22 Skadeståndsrätt 22.1 Skadestånd – innebörd och syfte 22.2 Skadestånd i och utanför kontraktsförhållanden 22.3 Lagstiftning om skadestånd 22.4 Ansvarsförutsättningar 22.4.1 Skada 22.4.2 Aktiv handling alternativt ansvarsgrundande passivitet

20

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

425 427 427 428 429 431 432 432 434 435 436 437 439 439 440 440 441 443 444 448 448 450 452 452 454 455 457 458 458 458 459 459 460 461 462 462 462 463 464 465 467 473 473 473 474 475 475 476

22.4.3 Icke-förekomst av objektiv ansvarsfrihetsgrund 477 22.4.4 Adekvat kausalitet 479 22.4.5 Uppsåt, oaktsamhet eller brott 481 22.4.6 Rent strikt skadeståndsansvar 483 22.4.7 Ansvar för annans vållande 484 22.5 Skadeståndsberäkning 486 22.5.1 Allmänt 486 22.5.2 Personskada 486 22.5.3 Sakskada 487 22.5.4 Ren förmögenhetsskada 489 22.5.5 Kränkning 489 22.5.6 Några begränsningsregler 490 22.6 Jämkning av skadestånd 491 22.7 Särskilt om miljöskador 494 22.7.1 Allmänt 494 22.7.2 Tillämpningsområdet för 32 kap. MB 494 22.7.3 Avvikelser i förhållande till SKL 496 22.8 Särskilt om produktskador 498 22.8.1 Allmänt 498 22.8.2 PAL:s tillämpningsområde 499 22.8.3 Avvikelser i förhållande till SKL 499 23 Försäkringsrätt 503 23.1 Försäkring i stället för skadestånd 503 23.1.1 Allmänt 503 23.1.2 Trafikförsäkring 503 23.1.3 Patientförsäkring 505 23.1.4 Trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA) 505 23.1.5 Läkemedelsförsäkring 506 23.2 Den rättsliga regleringen av försäkringsavtal 507 23.2.1 Parterna 507 23.2.2 Olika typer av försäkringar 507 23.2.3 Försäkringsavtalslagen 507 RÄTTSTILLÄMPNING – Lagtolkning inom försäkringsrätten 511

straff

24 Introduktion till straffrätten 24.1 Straffrättens tillkomst och ideologiska bakgrund 24.2 Straffrätten i rättssystemet 24.3 Straffrättens källor 25 Straffrättsliga grundprinciper 25.1 Bakgrund 25.2 En ultima ratio-lösning 25.3 Legalitetsprincipen 25.4 Skuldprincipen 25.5 Proportionalitetsprincipen 25.6 Humanitetsprincipen 26 Straffansvarsgrunder 26.1 Brottsbegreppet 26.2 Personlig skuld 26.3 Ansvarsfrihetsgrunder

517 517 519 521 525 525 526 526 528 529 529 531 531 532 534

21

26.4 De osjälvständiga brottsformerna 26.4.1 Allmänt 26.4.2 Försök till brott 26.4.3 Förberedelse till brott 26.4.4 Stämpling till brott 26.4.5 Medverkan till brott 27 De straffrättsliga påföljderna 27.1 Allmänt om brottsbalkens påföljdsavdelning 27.2 Det straffrättsliga påföljdssystemet 27.3 Om straffmätning och påföljdsval 27.4 Närmare om särskild rättsverkan av brott 28 De enskilda brotten (brottskatalogen) 28.1 Struktur och systematik 28.2 Brottsbalkens brottskatalog RÄTTSTILLÄMPNING – Nödvärn

process

29 Introduktion till processrätten 29.1 Processrättens uppgift 29.2 Olika typer av rättsförfarande och processrättens källor 29.2.1 Allmänt om rättsförfarandena 29.2.2 Allmän processrätt 29.2.3 Specialdomstolar 29.2.4 Allmänna reklamationsnämnden 29.2.5 Skiljeförfarande 29.2.6 Alternativ tvistelösning 30 Civilprocess 30.1 Syftet och vissa grundprinciper 30.2 Part i civilprocess 30.3 Förfarandet i tvistemål 30.3.1 Grafik 30.3.2 Stämningsansökan 30.3.3 Svaromål 30.3.4 Förberedelse 30.3.5 Huvudförhandling 30.3.6 Domen 30.3.7 Överklagande 30.4 Summarisk process 30.5 Rättegångskostnader 31 Straffprocess 31.1 Syftet och de grundläggande principerna 31.1.1 Allmänt 31.1.2 Legalitetsprincipen 31.1.3 Oskuldspresumtionen 31.1.4 Ne bis in idem 31.1.5 Officialprincipen 31.1.6 Offentlighetsprincipen 31.1.7 Omedelbarhetsprincipen 31.1.8 Ackusatorisk och kontradiktorisk princip 31.1.9 Fri bevisprövning

22

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

538 538 539 541 542 542 545 545 546 547 549 553 553 555 559 565 565 566 566 566 569 571 572 574 577 577 579 580 580 581 581 581 582 583 584 585 586 587 587 587 588 588 588 589 589 589 589 590

31.1.10 Appelationsprincipen 31.1.11 Allmänhetens deltagande i rättsskipningen 31.1.12 Objektivitetsprincipen 31.1.13 Rätten till försvar 31.2 Straffprocessrättsliga subjekt 31.3 Straffprocessens stadier 31.3.1 Översikt 31.3.2 Förundersökning 31.3.3 Rättegången 31.3.4 Överklagande och förfarande i högre instans 31.4 Straffprocessuella tvångsmedel 31.5 Summariskt förfarande i brottmål RÄTTSTILLÄMPNING – Hantering av s.k. bevisprovokation

590 591 591 591 592 593 593 595 596 597 598 599 601

Lagregister Litteratur Sökordsregister

605 609 613

23

Förkortningar ABL aktiebolagslag (2005:551) AD Arbetsdomstolen AD, ADD Arbetsdomstolens domar ADR Alternative Dispute Resolution AlkL alkohollag (2010:1622) AML arbetsmiljölag (1977:1160) ARN Allmänna reklamationsnämnden ATL arbetstidslag (1982:673) AVbKöpL avbetalningsköplag (1978:599) AVLK lag (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden AVLN lag (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare AvtL lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens BB byggningabalk (1736:0123 1) BL lag (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag (bolagslagen) BrB brottsbalk (1962:700) BRL bostadsrättslag (1991:614) ChL checklag (1932:131) DAL lag (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler (distansavtalslagen) DL diskrimineringslag (2008:567) DS departementsskrivelse EEIG europeisk ekonomisk intressegruppering EFL lag (1987:667) om ekonomiska föreningar EKMR Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna EPC European Patent Convention EPO European Patent Organisation FAL försäkringsavtalslag (2005:104) FB föräldrabalk (1949:381) FBL fastighetsbildningslag (1970:988) FHL lag (2008:990) om företagshypotek FLL föräldraledighetslag (1995:584) FM fullmäktig FML lag (1974:358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen FmL fastighetsmäklarlag (2011:666) FRL förmånsrättslag (1970:979) GATT General Agreement on Tariffs and Trade (Världshandelsavtalet) GFL lag (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre (godtrosförvärvslagen) GåvoL lag (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva (gåvolagen) HaL lag (1991:351) om handelsagentur HB handelsbalk (1736:0123 2) HD Högsta domstolen

25

HfD Högsta förvaltningsdomstolen HitteGL lag (1938:121) om hittegods (hittegodslagen) HM huvudman HovR Hovrätt HRL handelsregisterlag (1974:157) ICC International Chamber of Commerce (Internationella handelskammaren) ILO International Labour Organization JB jordabalk (1970:994) JP lag (1970:995) om införande av nya jordabalken KFM Kronofogden KkrL konsumentkreditlag (2010:1846) KKV Konkurrensverket KKöpL konsumentköplag (1990:932) KL konkurrenslag (2008:579) KommL kommissionslag (2009:865) KonkL konkurslag (1987:672) KOV Konsumentverket KTjL konsumenttjänstlag (1985:716) KöpL köplag (1990:931) LAS lag (1982:80) om anställningsskydd LFR lag (1996:764) om företagsrekonstruktion (företagsrekonstruktionslagen) LKL lag (1845:50 s.1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva (lösöreköpslagen) LOA lag (1994:260) om offentlig anställning LOU lag (2007:1091) om offentlig upphandling LUF lag (2007:1092) om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster MB miljöbalk (1998:808) MBL lag (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (medbestämmandelagen) MD Marknadsdomstolen MFL marknadsföringslag (2008:486) MIA Myndigheten för internationella adoptionsfrågor ML mönsterskyddslag (1970:485) NJA Nytt juridiskt arkiv OECD Organisation for Economic Co-operation and Development OHIM Office for Harmonization in the Internal Market – Trade Marks and Designs PAL produktansvarslag (1992:18) PBL plan- och bygglagen (2010:900) PBR Patentbesvärsrätten PIL prisinformationslag (2004:347) PL patentlag (1967:837) PreskL preskriptionslag (1981:130)

26

FÖRKORTNINGAR

prop. proposition PSL patientskadelag (1996:799) RB rättegångsbalk (1942:740) RF regeringsform (1974:152) RH Rättsfall från hovrätterna RO Reklamombudsmannen RÅ Regeringsrättens årsbok RÅ riksåklagaren RänteL räntelag (1975:635) SamboL sambolag (2003:376) SamägL lag (1904:48 s.1) om samäganderätt (samäganderättslagen) SB socialförsäkringsbalk (2010:110) SE-bolag Societas Europaea-bolag (europabolag) SemL semesterlag (1977:480) SFS Svensk författningssamling SkbrL lag (1936:81) om skuldebrev (skuldebrevslagen) SKL skadeståndslag (1972:207) SksanL skuldsaneringslag (2006:548) SO successionsordning (1810:0926) SOU Statens offentliga utredningar StudlL lag (1974:981) om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning (studieledighetslagen) Swedma Swedish Direct Marketing Association TF tryckfrihetsförordning (1949:105) TM tredje man TR Tingsrätt TSL trafikskadelag (1975:1410) UB utsökningsbalk (1981:774) UF utsökningsförordning (1981:981) UNCTAD United Nations Conference on Trade and Development (FN:s specialorgan för handels- och utvecklingsfrågor) URL lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk WIPO World Intellectual Property Organization VmL varumärkeslag (2010:1877) VPML lag (2007:528) om värdepappersmarknaden WTO World Trade Organization (Världshandelsorganisationen ) VxL växellag (1932:130) YGL yttrandefrihetsgrundlag (1991:1469) ÅRL årsredovisningslag (1995:1554) ÄB ärvdabalk (1958:637) ÄgofrL lag (1933:269) om ägofred (ägofredslagen) ÄktB äktenskapsbalk (1987:230)

27

Juridik

Kapitel 1–3: Rättsordningen, rättskällorna & rättstillämpning

1 Rättsordningen 1.1 Allmänna drag 1.1.1 Samspel med andra normer Ingen människa är en ö, sägs det. Med detta åsyftas att vi ständigt samverkar och konfronteras med andra. Ska det kunna ske utan ständiga konflikter, behövs regler som åtminstone i huvudsak accepteras av majoriteten av den större eller mindre grupp som berörs. Sådana regler kan vara av olika karaktär, till exempel sedvanliga, moraliska eller rättsliga. Med en kraftig förenkling skulle man kunna säga, att sedvanor handlar om vad vi brukar göra (fira midsommar), moral om vad vi bör göra (hälsa på bekanta) och rätten om vad vi ska göra (hålla avtal).

Uppenbarligen kan samma norm återfinnas i flera av dessa regelsystem: det är även vanligt att man håller sina avtal, och de flesta tycker att man bör göra det – regeln är med andra ord inte bara rättslig (och som sådan för övrigt inte undantagslös). De olika normsystemen påverkar givetvis varandra, så att ett straffstadgande mot att köra bil berusad rimligen gör folk mindre benägna att göra det, och troligen på sikt även bygger upp en föreställning om att det är moraliskt förkastligt. Om däremot ett visst beteende blir allt vanligare, som exempelvis familjebildning utanför äktenskapet i form av samboende, kommer acceptansen av beteendet att successivt öka och rättsordningen så småningom att anpassas till den nya situationen (sambolagen 1988).

För att rättsregler ska uppfattas som legitima – rimliga, rättvisa och befogade – får de inte hamna på alltför radikal kollisionskurs med gängse värderingar i samhället, allmänt rättsmedvetande. Sker det, kommer folk att försöka kringgå eller trotsa dem, och deras upprätthållande kräver i så fall en omfattande samhällskontroll.

1.1.2 Nationell begränsning Nationell rätts­ ordning

Rättsordningen är nationell, vilket betyder att svensk rätt gäller i Sverige, norsk rätt i Norge, saudisk rätt i Saudi-Arabien och så vidare. I federala stater av typ usa varierar dock i någon mån rättsordningarna delstaterna emellan.

1 Rättsordningen

31

Internationell processrätt

Internationell privaträtt

Att rättsordningen är nationell innebär att så fort ett juridiskt problem berör flera länder, uppkommer ett antal val- eller konkurrensfrågor. Säg att en svensk importör anser att det är fel på varan, och därför vill ha skadestånd av den thailändske exportören. Kan tvisten tas upp i svensk eller thailändsk domstol, ska svensk eller thailändsk köplag tillämpas, kan en svensk dom verkställas i Thailand?

Om svensk domstol är behörig att ta upp tvisten avgörs av svensk rätt. Reglerna om detta kallas något missvisande för internationell processrätt, och förutsätter normalt någon anknytning till Sverige, som att svarandeparten finns här eller har egendom här.

Om svensk domstol är behörig, betyder det inte nödvändigtvis att tvisten löses med användning av den svenska köplagen: lagvalet görs enligt de svenska reglerna om internationell privaträtt. De internationella privat- och processrättsliga reglerna tillåter vanligen parterna på förmögenhetsrättens område, och särskilt i kommersiella sammanhang, att avtala om vilket lands domstol som ska döma vid en tvist och/eller vilken lag som ska tillämpas. I exemplet ovan kan det alltså leda till att svensk domstol är behörig men dömer enligt thailändsk lag.

På motsvarande sätt kan i Thailand det landets regler leda till att thailändsk domstol dömer enligt svensk lag. Möjligheten för parterna att välja domstol och lag kan begränsas av bland annat hänsyn till skydd för den som vanligen är att betrakta som svagare part (till exempel konsument eller anställd) eller i familjerättsliga tvister, där det också kan finnas anledning att begränsa valfriheten.

Om sedan en dom från endera landet kan verkställas i det andra, beror på om de berörda staterna gjort ett avtal om den saken, antingen med varandra, bilateralt, eller genom att båda anslutit sig till en konvention om sådant samarbete mellan flera stater, samt numera särskilt på det Eu-rättsliga samarbetet.

1.1.3 Rättsordningens utveckling Den rättsordning, det juridiska regelsystem, vi har i Sverige i dag, har en lång historisk utveckling bakom sig, där bland annat de medeltida landskapslagarna och den för riket gemensamma 1734 års lag är viktiga steg. Utvecklingen har inte skett i någon total isolering, utan under återkommande inflytande från kontinenten.

Sålunda kan fortfarande, inte bara terminologiskt, spåras visst in-

32

JURIDIK

flytande från den mer än tvåtusenåriga romerska rätten. Inflytande från Tyskland har periodvis varit påtagligt, som under Hansans blomstringstid. Kristendomens införande medförde en kraftig influens från den katolska kyrkans system, den kanoniska rätten.

Numera påverkas den svenska nationella rätten framför allt av vårt medlemskap i Europeiska Unionen, Eu. Föränderlig rätts­ ordning

Rättsordningen är alltså och givetvis föränderlig över tid, och återspeglar mer eller mindre väl hur samhället faktiskt fungerar vid en given tidpunkt – eller åtminstone hur lagstiftaren önskar att det ska fungera. Ibland släpar rättsordningen efter samhällsutvecklingen, som ovan beskrevs beträffande samboförhållanden. Men lag­stiftning är också verktyget för att genomföra politiskt önskade förändringar, som arbetsrättsreformen på 1970-talet, varvid rättsordningen i stället för att anpassas till redan ändrade förhållanden avser att ändra på de rådande förhållandena. Förändringstakten är olika hög inom olika rättsområden. För relationer som ingås för avsevärd tid, som äktenskap, är det inte lämpligt att spelreglerna ändras alltför ofta, annat än i detaljer, medan exempelvis skattesystemet är utsatt för frekventa justeringar.

1.1.4 Sanktionssystem

Sanktionerad rätts­ ordning

Karakteristiskt för rättsordningen är, att den är sanktionerad, eller snarare i sig innehåller ett sanktionssystem. Bryter man mot de grundläggande handlingsnormerna, riskerar man att drabbas av någon rättslig påföljd: den som stjäl kan dömas till fängelse, den som bryter ett avtal kan tvingas betala skadestånd. Andra sanktioner är vitesåläggande, förverkande, körkortsindragning, straffavgift, näringsförbud med mera.

Sanktionssystemet upprätthålls av en mängd myndigheter: polisen griper, åklagaren åtalar, domstolen dömer, kriminalvården ”vårdar”, Kronofogden driver in betalning etc. Typiskt för moderna samhällen är att rättsordningens upprätthållande med tvångsmedel i stort sett är ett statligt monopol. Som enskilda medborgare får vi endast i mycket begränsad omfattning själva ta oss rätt. Ett av få undantag är rätten att ”å färsk gärning” ta tillbaka vad man fråntagits, ett annat är fiskerättsinnehavares rätt att frånta tjuvfiskare fångst och redskap.

1 Rättsordningen

33

1.2 Rättsreglerna 1.2.1 Innebörd Rättsordningen består av en mängd rättsregler. En logiskt oangriplig definition av detta begrepp är inte helt enkel att göra. Ett genomgående drag är deras generella natur: att tjuven Andersson döms till fängelse beror inte på att regeln är riktad mot just Andersson, den gäller för alla. Typiskt är också som nyss sagts att reglerna är sanktionerade, men det är inte undantagslöst så; i den av riksdagen antagna äktenskapsbalken (ÄktB) står att ”makar ska visa varandra trohet och hänsyn”, 1:2 ÄktB, men någon (rättslig) sanktion finns inte föreskriven, lex imperfecta (ofullständig lag). Vidare kan typiska exempel anges: regeln finns i lagtext eller har faktiskt tillämpats av domstolar/myndigheter.

Det senare exemplet kan tas som utgångspunkt för en praktisk definition: en regel är en rättsregel, om den tillämpas av domstol eller myndighet för dess beslutsfattande. Noga taget sträcker sig en sådan definition något för långt, då den kommer att innefatta även rena arbetsrutiner, och blir inte heller heltäckande: en ny lag är tveklöst rättsregler, redan innan någon hunnit tillämpa den.

Rättsfaktum Rättsföljd

En typisk rättsregel är en generell handlingsnorm, uppbyggd av två tankeled: rättsfaktum och rättsföljd. Den som stjäl ska dömas till fängelse, den som köper ska betala. Stöld är det rättsfaktum, som utlöser rättsföljden fängelsedom, köpeavtalet utöser betalningsskyldighet.

Betyder det att fenomenet fängelsedom alltså i sig är en rättsföljd?

Nej, det beror på vilken regel den ingår i. Historien slutar ju inte i och med fängelsedomen: den som dömts till fängelse, ska intas i kriminalvårdsanstalt. I verkställighetsregeln är tydligen fängelsedomen det rättsfaktum, som utlöser rättsföljden anstaltsintagning (som i sin tur är ett faktum som utlöser vissa regler om hur den intagne ska behandlas). Rättsreglerna kommer tydligen på detta sätt att bilda långa kedjor, eller snarare ett nätverk, där innebörden av en viss regel är beroende av innehållet i ett antal andra regler.

Rättshandling

34

Ett annat exempel: i avtalslagen (AvtL) stadgas huvudregeln, att anbud är bindande, 1 § AvtL. Anbud är tydligen en rättshandling, en av rättsordningen tillåten åtgärd med rättsliga konsekvenser. Denna rättshandling är det rättsfaktum eller den förutsättning eller det rekvisit som har rättsföljden bundenhet som konsekvens. Bunden-

JURIDIK

het vid vad? Givetvis vid anbudets uttryckliga innehåll, men dessutom vid vad som enligt lag hör till den ifrågavarande avtalstypen.

Om anbudet till exempel avser ett köp, binder det utöver sin lydelse anbudsgivaren vid en mängd regler i köplagen (KöpL) eller konsumentköplagen (KKöpL).

Legaldefinitioner

Kopplingsbegrepp

Att en rättsregels innebörd inte kan fullt förstås, utan att den ses i samband med anknytande regler, är särskilt tydligt när det gäller legaldefinitioner – i författningstext gjorda begreppsbestämningar.

I äktenskapsbalken stadgas: ”De två som ingår äktenskap med varandra blir makar”, 1:1 p. 2 ÄktB. Regeln säger i sig ingenting om vad det innebär att vara en make, utan det framgår av de följande reglerna om makars rättigheter och skyldigheter. Den säger heller inte någonting om hur man ingår äktenskap, utan även det regleras längre fram i balken. Make-begreppet fungerar alltså som ett mellanled mellan reglerna om hur äktenskap ingås och reglerna om vilka rättigheter/skyldigheter det medför; man kan tala om ett ”kopplingsbegrepp”. Sådana förenklar kraftigt utformningen av lagtext: i stället för att i varje enskild bestämmelse i äktenskapsbalken beskriva hela vigselproceduren, för att definiera vem som avses, används helt enkelt ordet ”make”.

1.2.2 Rättigheter och skyldigheter På ett likartat sätt fungerar begreppen rättighet och skyldighet. Äganderätt kan på ett sätt beskrivas genom hur den uppkommer (arv, köp, gåva m.m.), på ett annat definieras som vad rättsordningen tillåter den som kallas ägare att göra (använda, förbruka, sälja etc.) och förbjuder andra att göra (straff för skadegörelse och stöld m.m.) Det första utgår från de rättsfakta som skapar fenomenet (jfr att vigsel skapar makar), det andra från de rättsföljder som inträder (jfr att makar är underhållsskyldiga mot varandra). Äganderätt är ur en praktisk juridisk synvinkel helt enkelt det handlingsutrymme som rättsordningen tillerkänner den, som betecknas som ägare.

Om detta utrymme bör vara större (”Avskaffa fastighetsskatten!”) eller mindre (”Egendom är stöld!”) är primärt politiska frågor.

Om en rättslig relation beskrivs som en rättighet för någon eller en skyldighet för någon annan är strängt taget en fråga om ordval. Att hitta ett sammanfattande ord för att beskriva äganderätt i form av omgivningens skyldigheter låter sig visserligen inte enkelt göras,

1 Rättsordningen

35

på grund av fenomenets komplexitet, men i andra fall är ”spegelförhållandet” uppenbart. Att den som fått ett banklån är återbetalningsskyldig innebär att banken har rätt att få betalt, den enes skuld är den andres fordran.

Ord som rättighet och skyldighet är starkt värdeladdade. Att de i juridiska resonemang kan användas som tekniskt-logiska verktyg, i sig värderingsfria, betyder inte att rättsordningen (eller jurister) saknar värderingar. Rättsordningen bygger på, återspeglar och respekterar gängse värderingar i samhället, något som inte sällan framgår direkt av lagtexten, genom hänvisningar till skälighet, rimlighet, god sed med mera. Att resultatet ändå blir ”orättvist” i enskilda fall kan inte undvikas. Skulle låntagare slippa betala så fort de påstod sig redan ha betalt, skulle kreditväsendet braka samman, men konsekvensen kan förstås bli dubbelbetalning för den som tappat bort sitt kvitto. Skulle vi döma till fängelse utan bevis om brott, skulle vi få ett ytterst obehagligt samhälle – för att undvika det accepterar vi att vissa brottslingar faktiskt går fria.

1.2.3 Rättsstat Med det nyss sagda närmar vi oss begreppet rättsstat. Den grundläggande definitionen på en sådan, är att staten och dess organ själva faktiskt följer den gällande rättens regler, rule of law, ”rätten regerar”. I denna begränsade mening kan även en diktatur vara en rättsstat – även om där gäller dödsstraff för felparkering.

Kvalitet

36

Normalt läggs dock vanligen också i begreppet, att rättsordningen är av viss kvalitet. Det ska vara möjligt att hålla sig informerad om rättsläget, de rättsliga konsekvenserna av ens handlande ska vara förutsebara, reglerna ska tillämpas konsekvent och inte godtyckligt, rättsordningen bör ansluta sig till gängse värderingar i samhället, det ska finnas faktiska möjligheter att utöva rättigheterna även gentemot statsmakten (reell tillgång till oberoende domstolar), angrepp på person och egendom måste i rimlig omfattning förhindras och om angrepp ändå sker måste man kunna få rättelse etc. På så sätt använt blir begreppet närmast ett värdeomdöme, ett hedersbetyg på hur väl ett samhälle fungerar i rättsligt avseende.

En del skulle även vilja väga in hur väl samhället fungerar i ekonomiskt avseende, som i fördelningen av välfärd.

JURIDIK

1.2.4 Rättsområden Civilrätt

Offentlig rätt

När det gäller det sakliga innehållet i rättsreglerna görs en traditionell indelning i civilrätt (även kallad privaträtt) och offentlig rätt (i vid mening). Civilrättsliga regler riktar sig i första hand till oss som enskilda medborgare, och styr hur vi ska bete oss gentemot varandra: vad kan vi avtala om och hur går det till, hur kan vi samverka i föreningar och bolag, vad gäller inom familjen makar och sambor emellan och mellan föräldrar och barn, vad händer med vår egendom när vi dör? Civilrätten kan i sin tur uppdelas i två delar: familjerätt och förmögenhetsrätt. Familjerätten består så betraktat av reglerna om äktenskap och samboende, om föräldrars relation till sina barn samt om arv och testamente. Förmögenhetsrätten handlar väsentligen om rättigheter av ekonomiskt värde, som äganderätt, panträtt, nyttjanderätt, fordringar med mera – vad innebär de, hur uppkommer de (ofta genom avtal, varför avtalsrätt är en betydande del av förmögenhetsrätten), hur kan de utövas gemensamt i bolagsform etc.

Offentlig rätt behandlar ”det allmänna”, stat och kommuner av olika slag, dess organisation, verksamhet och förhållande inbördes och till medborgarna. Hit hör statsrätt, förvaltningsrätt, skatterätt, processrätt och straffrätt samt även folkrätt (reglerna om staters förhållanden till varandra). I mer inskränkt mening avses emellanåt med offentlig rätt endast statsrätt, folkrätt och förvaltningsrätt.

En grundläggande skillnad mellan rättsområdena kan beskrivas som att civilrättens regler är ”horisontella” – de handlar om samspelet mellan de (rättsligt) jämställda samhällsmedlemmarna – och de offentligrättsliga är ”vertikala” – de handlar om statens maktutövning över samhällsmedlemmarna. Distinktionen bygger på vem reglerna riktar sig till, vem som språkligt är adressaten. Exempelvis riktar sig stöldparagrafen till domstolen, och ålägger den att döma tjuven till fängelse; regeln är alltså offentligrättslig i den här använda vida meningen. Den underliggande innebörden är ju ändå förstås, att det är förbjudet för de enskilda individerna att stjäla. På motsvarande sätt riktar sig köplagen till säljare och köpare, men i förlängningen åligger det förstås domstolen att tillämpa lagen vid en tvist mellan parterna.

Andra beteckningar på olika rättsområden än de ovan angivna används i stor utsträckning, och då inbegrips ofta inte bara de civil-

1 Rättsordningen

37

rättsliga utan även de offentligrättsliga reglerna inom det aktuella sakområdet, till exempel när man talar om konsumenträtt, fastighetsrätt eller bankrätt. Det är i modern lagstiftning inte heller ovanligt, att en lag har regler av olika slag. Sålunda återfinns i konsumentkreditlagen (KKrL) såväl civilrättsliga, marknadsrättsliga som processrättsliga regler.

1.2.5 Dispositiva och indispositiva regler

Indispositiv

Inom civilrätten, särskilt inom förmögenhetsrätten, råder avtalsfrihet som en grundläggande princip: där rättsordningen inte direkt förbjuder det, får vi avtala med vem som helst om vad som helst, så länge vi är överens. I konsekvens med detta är åtskillig lagstiftning inom detta område dispositiv (tillåtande) – de berörda får själva avgöra om de ska följa lagens spelregler eller hitta på egna, som kanske passar dem bättre. Ett typiskt exempel på sådan lagstiftning är köplagen – den ska inte tillämpas, om annat följer av avtalet (eller av partsbruk eller sedvänja), 3 § KöpL. Lagtexten fungerar alltså närmast som ett lagstiftarens förslag på normallösning av uppkommande frågor, och de parter som föredrar andra lösningar har full frihet att skapa sådana. Lagen träder då endast i funktion på sådana punkter, som inte reglerats i avtalet, den fungerar utfyllande. Konsumentköplagen är däremot i stor omfattning tvingande till konsumentens fördel – indispositiv.

38

JURIDIK

Dispositiv

2 Rättskällorna 2.1 Inhemska rättskällor 2.1.1 Författningar Hur skapas en rättsregel, var har den sitt ursprung? Det självklara svaret är, att riksdagen har lagstiftat om saken. Detta är dock som vi ska se långt ifrån den enda rättskällan. Lagtext, eller mer generellt författningar, är den grundläggande rättskällan, och den är bindande för domstolar och myndigheter.

Grundlag

Lag Förordning

Det finns tre huvudsakliga grupper av författningar i Sverige, formellt skilda av vem som får besluta om dem. Grundlag stiftas eller ändras som huvudregel genom likalydande beslut av två riksdagar, det vill säga det måste äga rum ett riksdagsval mellan besluten.

(Skulle det slumpa sig så, att exakt samma personer omväljs, föreligger ändå i rättslig mening en ny riksdag.) Lag stiftas eller ändras av sittande riksdag, varför flera ändringar i samma lag kan ske med korta tidsintervall. Förordning beslutas av regeringen. Det kan också vara delegerat till enskilda myndigheter att utfärda föreskrifter inom sitt verksamhetsområde.

Denna terminologi genomfördes på 1970-talet, och äldre författningar med avvikande beteckningar har successivt döpts om; den av riksdagen på sin tid beslutade lösöreköpsförordningen heter sålunda numera lösöreköpslagen. Av traditionella skäl heter dock de flesta grundlagar inte ”grundlag” i sin titel, utan regeringsformen, successionsordningen och tryckfrihetsförordningen.

Yttrandefrihets­grundlagen heter dock så. Likaså av traditionella skäl finns vissa lagar med gamla beteckningar, exempelvis äktenskapsbalken och jordabalken.

Ordet lag används med flera betydelser. I juridiskt-teknisk mening är lag en specifik form av författning, men även jurister säger ofta ”lag” som ett kortare uttryck för författning över huvud taget.

Dessutom används uttrycket stundom som en synonym till hela rättsordningen, vilken som vi snart ska se innehåller fler regler än de som återfinns i författningstext.

Det finns även sakliga skäl till att det finns olika slag av författningar.

Våra grundlagar motsvarar vad som i andra länder brukar kallas för-

2 Rättskällorna

39

fattningen eller konstitutionen, och här regleras grunddragen i statens organisation, som regeringens, riksdagens och domstolarnas uppgifter, samt ett antal medborgerliga och mänskliga rättigheter. I lag regleras andra viktigare förhållanden som berör många, till exempel äktenskaps rättsverkningar och straffbestämmelser. Detaljföreskrifter och tillämpningsbestämmelser kan anförtros verkställighetsorgan att besluta om.

Hur vi som bilister ska bära oss åt i trafiken (hålla till höger, inte köra om där sikten är skymd och så vidare) regleras i trafikförordningen, medan straffen för de grövsta övertrampen återfinns i trafikbrottslagen.

Ganska självklart bildar dessa regelkategorier en hierarki, så att grundlag är överordnad lag, som i sin tur är överordnad förordning. Skulle en författning strida mot en överordnad sådan, ska den inte tillämpas av domstolar eller myndigheter. Eu-rättens plats i systemet behandlas nedan i ett särskilt avsnitt. sfs

Nya författningar publiceras fortlöpande i en officiell publikation, Svensk författningssamling (sfs), där de identifieras utöver genom sin rubrik med en under året löpande numrering, till exempel Köplag (1990:931). I en fotnot anges de viktigaste förarbetena. (Mer om dessa i nästa avsnitt.) Efter de materiella reglerna – själva författningstexten – intas erforderliga övergångsbestämmelser: dag för ikraftträdande (som kan vara olika för olika bestämmelser), vilka äldre bestämmelser som upphävs genom de nya reglerna, i vilken mån äldre regler alltjämt ska gälla för existerande förhållanden (till exempel avtal som slutits innan förändringen trätt i kraft). Om dessa övergångsbestämmelser blir mycket omfattande, händer det att de ges i en egen lag, en promulgationslag: lagen om införande av nya jordabalken (jp) hade 62 paragrafer.

Sker någon eller enstaka ändringar i en befintlig författning, publiceras normalt bara själva ändringen i ett nytt sfs-nummer.

Har över tid sådana ändringar blivit många, förekommer det att lagen i fråga trycks om i hela sin då aktuella lydelse. Den behåller då sitt ursprungliga namn och sfs-nummer (oaktat att omtrycket får ett eget sådant). Görs många ändringar i ett sammanhang, ersätts ofta den gamla lagen med en helt ny. Denna får i så fall ett nytt sfs-nummer, även om den behåller det gamla namnet, som marknadsföringslagen 2008 och jordabalken 1972. I andra fall byts även namnet, som när giftermålsbalken 1988 ersattes av äktenskapsbalken.

40

JURIDIK

2.1.2 Lagsamlingar För den som snabbt vill sätta sig in i vad som för närvarande gäller på ett visst rättsområde, kan sökvägen via sfs bli något omständlig.

Praktiskt verksamma jurister utnyttjar därför i stor utsträckning någon icke-officiell lagsamling, där materialet sorterats och redigerats för att underlätta sökningen.

Mest traditionstyngd bland sådana publikationer är Sveriges rikes lag (enligt sin undertitel 1734 års lag med därefter gjorda ändringar och tillägg), ”den blå lagboken”. Den har utkommit årsvis sedan slutet på 1800-talet och brukar utges av någon förutvarande ledamot av Högsta domstolen (ett justitieråd). Den brukade vara vad som åsyftades med uttrycket ”lagboken”, men numera finns flera publikationer som kan göra anspråk på den titeln, i det avseendet att de är i sak mycket omfattande. Varken dessa eller den klassiska lagboken är dock så fullständiga att de täcker in alla i Sverige gällande rättsregler.

Karnov, Svensk lagsamling med kommentarer, innehåller som framgår inte endast själva författningstexterna, utan i anslutning till dem omfattande kommentarer av sakkunniga jurister. Samma författningar publiceras utan kommentarerna i Sveriges lagar, ”den röda lagboken” (fr.o.m. 2013 ersatt av Sveriges lag, ”den svarta lagboken”). En enklare variant är Svensk Lag, ”den gröna lagboken”, som dels saknar den service som de andra innehåller i form av hänvisningar till rättsfall och annat, dels är i sak mindre omfattande; den är utformad för att tillgodose juriststudenternas behov. Samtliga dessa verk utkommer årligen, och är då aktuella ungefär per inledningen till det år de utkommer. Eftersom det under ett normalt år kommer cirka 2 000 nummer av sfs, blir de sedan i detaljer eller i betydande omfattning delvis inaktuella redan under utgivningsåret.

I de röda/svarta och gröna lagböckerna är materialet genomgående sorterat efter sakområden, som Arbetsrätt, Associationsrätt, Immaterialrätt etc. och man söker i dem med hjälp av innehållsförteckning och sakregister, eller – om man känner till sfs-numret – författningsregistret. Även den blå lagboken har givetvis dessa hjälpmedel, men därutöver är materialet sorterat på vad man får kalla ett ganska sofistikerat sätt, som kan verka störande för nybörjaren, men som för den vane användaren på olika sätt kan underlätta/snabba på sökningen.

2 Rättskällorna

41

Sveriges rikes lag – den blå lagboken Den blå lagboken har fyra delar: Inledningen (sidnumrering med latinska siffror) Här återfinns innehållsförteckning, grundlagarna, Eu-fördraget och – av tradition, inte som gällande rätt – de troligen av Olaus Petri på 1500-talet författade Domarreglerna. ”Själva lagen” (sidnumrering med arabiska siffror) Denna del bygger systematiskt på 1734 års lag med dess indelning i ”balkar”: giftermålsbalk, ärvdabalk, jordabalk m.m. på så sätt, att upphävda balkar har ersatts på sin plats av de numera i sak motsvarande reglerna (1734 års giftermålsbalk ersätts numera av äktenskapsbalken från 1988, den gamla jordabalken av 1972 års jordabalk och så vidare) och ny lagstiftning som bedömts ha ett visst saksamband med någon gammal balk, utan att ha haft någon direkt motsvarighet 1734, har sorterats in som nya balkar (mellan äktenskapsbalken och ärvdabalken har instuckits föräldrabalken, efter jordabalken har placerats fastighetsbildningslagen och miljöbalken).

De enda balkar från 1734 som fortfarande – i mycket begränsade delar – alltjämt gäller, är byggningabalken (BB) och handelsbalken (HB). Deras olika kapitel, i praktiken ofta endast rubriken på det upphävda kapitlet, utnyttjas för att sortera in den modernare lagstiftning, som ersätter eller åtminstone anknyter till de upphävda reglerna. Efter det (upphävda) 23 kap. BB om ”Huru skadedjur må fällas, så ock skall och vargagårdar hållas böra” har lagboksredaktören funnit det lämpligt att sticka in jaktlagen, jaktförordningen och lagen om viltvårdsområden, efter 1 kap. HB återfinns en mängd författningar med mer eller mindre uppenbar anknytning till köp. Detta system med instick i den löpande balktexten syns tydligt i den inledande innehållsförteckningen.

Vad som inte syns i innehållsförteckningen är, att systemet med att sticka in anslutande regler i en författnings löpande text utnyttjas på en nivå till. I avtalslagen (AvtL), som återfinns direkt efter 1 kap. HB, finns mellan 1 och 2 §§ instoppad lagen med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar, efter 2 kap. om fullmakt följer före 3 kap. lagen om den särskilda fullmaktstypen prokura. Värdefull information, som även den kan förvilla

42

JURIDIK

den ovane läsaren, är att efter en paragraf ofta återfinns (finstilta) hänvisningar till andra lagrum och inte minst till rättsfall (se till exempel efter 1 och 9 §§ AvtL) samt att i slutet på en paragraf, som ändrats efter lagens tillkomst, detta markeras (fetstilt) med ändringens sfs-nr (se till exempel 36 § AvtL).

Bihanget (sidnumrering med arabiska siffror föregången av ”B”) Här placeras sådana regler, som inte ansetts passa in i den (modifierade) systematiken i 1734 års lag. Detta ”bihang” har under årens lopp kommit att överstiga ”själva lagen” i omfång, och här är huvudsorteringsprincipen kronologisk, dock med viss eftergift för det sakliga sammanhanget för regler som hör nära ihop. Sålunda återfinns direkt efter lagen om marknadsdomstol från 1970 de viktigaste lagarna som den domstolen har att tillämpa, som konkurrenslagen från 2008 och marknadsföringslagen från samma år – vid en strikt kronologisk ordning skulle de hamna på mer än 2 000 sidors avstånd från marknadsdomstolslagen.

Register (sidnumrering med arabiska siffror förgången av ”R”) Författningsregister, alfabetiskt sakregister, samt tabeller över förändringen över tid av basbeloppet och vissa styrräntor återfinns här.

När man byggt upp någon minneskunskap om vilken typ av författning som återfinns i balksystemet respektive i bihanget, kan man ofta hitta det man söker utan att behöva gå omvägen över något register, genom att helt enkelt ”snabbläddra” i lagboken, med ett öga på den sökhjälp som finns i fetstil på sidornas övre yttre hörn och anger vilken balk respektive för bihanget vilken sfs man befinner sig i. Vad gäller balkarna anges även aktuellt kapitel (siffra före kolon) och ofta även den första paragraf som börjar på sidan (siffra efter kolon). Dessutom står överst på sidorna vilken lag sidans text ingår i, när det gäller en lag som på ovan angivet sätt instuckits i den löpande balktexten. Vet man i vilken balk den sökta bestämmelsen återfinns, kan man relativt snabbt hitta rätt kapitel i den inledande innehållsförteckningen. Eftersom den i sig är cirka 25 sidor lång, är den till föga hjälp för en absolute beginner.

För snabb orientering bland balkarna, kan den minnesramsa som en gång skapades efter balkordningen 1734 fortfarande vara till visst stöd: Giftas, Ärva, Jorden Bygga, Handla utan list och tvång, fly Missgärning, Straff, Utsökning och olaga Rättegång. Om inte annat kan ramsan ses som ett recept på ett någorlunda gott liv.

2 Rättskällorna

43

Utöver de nämnda, ganska generella, lagtextsamlingarna, finns givetvis mer specialiserade, som Skatte- och taxeringsförfattningarna, eller sådana som begränsar sig till vad som är aktuellt för en viss bransch. Utöver i tryckt form kan författningar även återfinnas på internet, se till exempel www.lagrummet.se.

Se övningsboken, avsnitt Juridik, för exempel på författningstexter.

2.1.3 Förarbeten Förhoppningen om att samla ett lands hela rättsordning i en heltäckande lagtext, som besvarar alla tänkbara rättsliga frågor (och helst då gör juristerna arbetslösa) har – i vart fall hittills – alltid kommit på skam.

Förklaringarna är flera: dels skulle en sådan lagsamling bli ohyggligt omfattande (eller väldigt schablonmässig), dels går det inte att förutse allt som ska hända (till exempel tekniska innovationer) – det kommer alltid att uppkomma ”luckor” i lagen, dels är det mycket svårt att språkligt formulera sig fullkomligt glasklart – lagen kan behöva tolkas.

Det finns följaktligen ett behov av kompletterande rättskällor vid sidan av den bindande författningstexten.

I svensk (skandinavisk) juridisk metod utnyttjar man det faktum, att en lagtext inte bara plötsligt finns där, utan den har föregåtts av en mer eller mindre omfattande procedur, under vilken det diskuteras vilket problem som ska lösas, vilka praktiska konsekvenser den ena eller andra lösningen får med mera och många personer/ institutioner kan vara engagerade. Proceduren finns mer eller mindre fullkomligt dokumenterad. Det är denna dokumentation som kallas för lagens förarbeten. Vad som där sägs är inte bindande, men det kan utnyttjas för att man ska kunna förstå den slutliga författningstexten bättre. För att illustrera det sagda följer här en kort redogörelse för gången i ett vanligt lagstiftningsärende.

SOU

44

När behov av ny eller ändrad lagstiftning uppmärksammas, tillsätter regeringen på eget eller riksdagens initiativ en utredning eller kommitté. Den består av någon eller flera experter eller politiker och får närmare direktiv för sitt arbete (den ram man ska hålla sig inom). Dess arbete och förslag redovisas slutligen i Statens offentliga utredningar, (SOU). Dessa publikationer har utöver en mer eller mindre fyndig titel ett ”personnummer” på samma sätt som sfs, alltså årtal och löpnummer (exempelvis 1997:13).

JURIDIK

Utredningens förslag går på remiss till myndigheter, organisationer och andra, som kan tänkas beröras av lagförslaget och ha synpunkter.

Remissyttrandena sammanställs på berört departement och skickas (när det gäller viktigare lagar) jämte utredningen på lagrådsremiss. Lagrådet utgörs av erfarna jurister (oftast ledamöter i de högsta domstolarna), och dess uppgift är att göra en juridiskt-teknisk granskning av lagförslaget: är innebörden klar, går det ihop med rättsordningen i övrigt, har nödvändiga följdändringar i annan lagstiftning beaktats och så vidare. Lagrådet har inte att bedöma förslagets politiska lämplighet (även om man någon gång blivit beskylld för att göra det, när synpunkterna inte fallit i god jord). Vanligen anpassas lagförslaget till lagrådets synpunkter.

Proposition

nja II DS

Efter den bearbetning som remissyttrandena kan ha föranlett, är nästa steg att regeringen i en proposition överlämnar lagförslaget, med (formellt) regeringens kommentarer, till riksdagen för beslut.

(Propositionernas sifferbeteckning går inte efter kalenderår utan riksdagsår, 2002/03:49.) I riksdagen behandlas förslaget först i något utskott, som sedan redovisar sin ståndpunkt i ett betänkande till kammaren (riksdagen som helhet). Denna beslutar därefter om lagen ska förkastas eller – eventuellt med vissa ändringar – antas.

Antagande är på grund av vårt parlamentariska system det suveränt vanligaste, och därefter utfärdas (promulgeras) lagen av regeringen.

Utdrag ur viktigare förarbeten publiceras i tidskriften Nytt juridiskt arkiv, avd. II (Nja II). På www.lagrummet.se återfinns även förarbeten.

Till förordningar finns vanligen inte så omfattande förarbeten som till lagar, utan endast en departementsskrivelse (DS) från berört departement.

2.1.4 Prejudikat

Prejudikat

När en lag väl finns tillkommer successivt att den faktiskt tillämpats av domstolarna, vilket kastar ytterligare ljus över dess innebörd. I den mån sådana avgöranden styr den fortsatta tillämpningen talar vi om prejudikat. (Ordet betyder egentligen bara: tidigare avgörande.) Med uttrycket praxis åsyftas i sammanhanget att det finns flera prejudikat. Dessa är inte i formell mening bindande, men vi har i praktiken en hög grad av följsamhet – det vore olyck-

2 Rättskällorna

45

ligt om rättsillämpningen inte skulle vara enhetlig över landet, och om en underinstans (utan goda sakliga skäl) avviker från överinstansernas praxis, leder det normalt bara till att domen efter överklagande ändras.

Allmän domstol

Tvister inom denna boks sakområde avgörs i de flesta fall av allmän domstol. Dess arbetsområde är kort sagt civil- och straffrätt. De allmänna domstolarna bildar en hierarki, med tingsrätterna (TR) som första instans och Högsta domstolen (Hd) som sista, med hovrätterna (HovR) som mellannivå. Tingsrätterna inrättar sig efter praxisen i den HovR de lyder under, och samtliga allmänna domstolar följer Hd:s praxis. Även Hd (som i allmänhet dömer fördelad på olika avdelningar) brukar följa sina egna prejudikat. Om en avdelning finner sig vilja avvika från Hd:s praxis brukar frågan hänskjutas till avgörande i plenum, det vill säga av Hd i dess helhet med samtliga justitieråd som deltagare i beslutet. Hd är dessutom numera huvudsakligen just en prejudikatsinstans. För att ett hovrättsavgörande över huvud taget ska sakprövas i Hd krävs först prövningstillstånd, och sådant ges i allmänhet endast när målet har som man säger prejudikatsintresse: det handlar om en oklar rättsfråga, där det behövs ett vägledande avgörande; rena bevisvärderingsfrågor (ska man tro på vittnet Andersson eller inte) kan man normalt inte besvära Hd med. Medges inte prövningstillstånd, står HovR:s avgörande fast. Numera krävs i de flesta fall, som inte rör allvarliga brott, prövningstillstånd redan i HovR. En liknande hierarki av domstolar finns för förvaltningsrättsliga mål (till exempel skattemål och körkortsmål): förvaltningsrätter (tidigare kallade länsrätter) – kammarrätter – Högsta förvaltningsdomstolen (t.o.m. 2010: Regeringsrätten). Sistainstansen är precis som Hd primärt en prejudikatinstans, där sakprövning förutsätter att prövningstillstånd beviljas. (I samband med namnbytet erhöll ledamöterna, som tidigare kallades regeringsråd, samma titel som Hd:s ledamöter länge haft: justitieråd.)

För vissa frågetyper finns utanför systemen med allmän domstol och förvaltningsdomstol några specialdomstolar, som Arbetsdom­ stolen och Marknadsdomstolen. (Mer om dessa i avsnitt Näring nedan, 16 respektive 17 kap. Domstolsväsendet behandlas även i avsnitt Process, 29 kap.)

46

JURIDIK

Rättsfallssamlingar

För att sprida kännedom om sina prejudikat publicerar överinstanserna dessa i olika rättsfallssamlingar. För Hd:s del sker detta i det sedan 1874 utkommande Nytt juridiskt arkiv, avd. I (Nja I, eller vanligare bara Nja – eller i den blå lagboken H, efter förste utgivaren Holm). Högsta förvaltningsdomstolens domar publiceras under denna beteckning, förkortas HFD (t.o.m. 2010 Regeringsrättens årsbok, RÅ – en förkortning som i andra sammanhang står för riksåklagaren). Vad som återfinns i Rättsfall från hovrätterna (RH) framgår av titeln. Ett fjärde exempel är Arbetsdomstolens domar (add eller ad – det senare är dock även förkortningen för själva Arbetsdomstolen). Det finns även rättsfallssamlingar inriktade på en viss bransch. Utöver i tryckt form finns numera givetvis publicering på internet.

Se övningsboken, avsnitt Juridik, för exempel på rättsfall från Högsta domstolen.

2.1.5 Doktrin

De lege lata De lege ferenda

En sammanfattande beteckning på den rättsvetenskapliga litteraturen i form av avhandlingar, artiklar, lagkommentarer, handböcker med mera är doktrinen. Mycket av den handlar förstås om beskrivningar av gällande rätt, de lege lata (om den lag som finns), men där diskuteras också hur rättsordningen bör utformas, de lege ferenda (om den lag som bör göras). Olika rättsvetenskapsmäns åsikter är naturligtvis inte i någon formell mening bindande för domstolarna, men litteraturen erbjuder många gånger en genväg till kunskap, eftersom där på ett systematiskt sätt presenteras och diskuteras såväl författningstext som förarbeten och rättspraxis (och kommenteras andra författares åsikter).

Uppkommer i domstol en fråga, som inte finns reglerad i författningstext, kommenterad i några förarbeten eller tidigare prövats i domstol, kan inte domstolen avbryta målet och skicka hem parterna med en gratulation till att de lyckats hitta en fråga som det inte finns något svar på. Har frågan uppkommit, måste målet avgöras.

Finns det då i doktrinen föreslagen en lösning på (det då teoretiska) problemet, är det mycket möjligt att domstolen avgör målet på det föreslagna sättet. Detta gör man då inte för att man är tvungen, utan för att man accepterar resonemanget bakom, tyngden av de skäl som anförts för lösningsförslaget.

2 Rättskällorna

47

2.1.6 Sedvana Att folk i allmänhet brukar bete sig på ett visst sätt (fira födelsedagar, åka söderut på semester, borsta tänderna) betyder inte att det finns någon rättsregel om att man ska göra på det sättet – flertalet vanor, seder och bruk är rättsligt irrelevanta. Bruk med rättslig relevans, som hur man sluter avtal, hur de fullgörs med mera kan emellertid inom en viss grupp (en bransch) eller lokalt (en hamn) över tid ha vunnit sådan stadga, att de betraktas som bindande av de berörda – normalt nog dock inte mer bindande, än att man kan avtala om annat, det vill säga som dispositiva.

I den mån rättstillämpningen accepterar den sortens regler, kan man tala om sedvanerätt. Att så ska ske framgår inte sällan av uttryckliga författningsbestämmelser, se till exempel 1 § AvtL och 3 § KöpL. Den senare bestämmelsen talar utöver om ”handelsbruk och annan sedvänja” även om partsbruk, ”praxis som har utbildats mellan parterna”; huruvida partsbruk ska betraktas som en mycket speciell sedvana, eller som ett underförstått avtal om att fortsätta på samma sätt har ingen betydelse i sak.

Ett annat sätt för en sedvana att bli erkänd som rättsregel, är att domstol faktiskt använder den som lösning på en annars oreglerad fråga. Exempel på en allmänt känd och rättsligt erkänd sedvana är allemansrätten.

2.1.7 Annat material Alla jurister är inte beredda att betrakta doktrin och sedvana som självständiga rättskällor. Deras eventuella inflytande på rättsordningens faktiska innehåll går ju inte att se, förrän lagstiftaren hänvisar till dem eller en domstol tillämpar dem, och i det läget kan man ju säga att det är författningstexten respektive rättspraxis som är källan. Även myndigheters olika ”Allmänna råd” och ”Anvisningar”, som inte är formellt bindande, kan få inflytande på rättstillämpningen, till exempel som preciseringar av diverse uttryck i författningstext.

Det skulle till exempel kunna vara ”oskäligt” eller stridande mot ”god banksed” att inte följa Finansinspektionens Allmänna råd.

48

JURIDIK

I en mycket vid mening skulle man bland rättskällor kunna räkna in allt material, som en domstol beaktar i sina domskäl, till exempel avgöranden i en lägre instans eller i Allmänna reklamationsnämnden (ARN) eller annat icke bindande eller prejudicerande material. Sådant hör dock snarare till kategorin redogörelse för olika argument än till kategorin rättskällor.

Detta är inte platsen för någon djupgående diskussion kring begreppet rättskällor. Man är dock inte ute på alltför tunn is, om man som typiska rättskällor räknar med författningstext, förarbeten, prejudikat, doktrin och sedvana. I vilken mån de bildar en hierarkisk struktur, med den ena överordnad den andra, och hur de samspelar med varandra, diskuteras något närmare i avsnittet Rätts­ tillämpning längre fram.

2.2 EU-rätten 2.2.1 Avtal mellan stater Stater gör många avtal med varandra, bilateralt eller genom anslutning till internationella konventioner med flera eller många deltagare. Avtal mellan stater kan avse köp eller annat, ungefär som om staterna vore enskilda företag. Någon staterna överordnad instans som kan framtvinga fullgörelsen av sådana avtal, eller sanktionera avtalsbrott, finns emellertid inte. Den typen av avtal har i sig ingen effekt på den svenska rättsordningen, men andra har det.

Dualistiska system

Inkorporering

Om Sverige kommer överens med Mongoliet om att halvera tul�len på import av jak-mjölk respektive dalahästar (tänkt exempel), är det avtalet bindande för Sverige som stat, när det slutits enligt hos oss gällande konstitutionella regler (till exempel undertecknats av statsministern och godkänts av riksdagen). Med vårt traditionella dualistiska system (tvåstegssystem) betyder det visserligen att vi har lovat Mongoliet att sänka tullen, men inte att vi redan har gjort det: tulltaxan på jak-mjölk kommer fortfarande att tillämpas av den svenska tullen, den är fortfarande gällande nationell rätt.

Tulltaxan sänks inte genom avtalet med Mongoliet, utan först när vi ändrar vår nationella lagstiftning.

Detta andra steg, att avtalet/konventionen införlivas eller implementeras i vår rättsordning, kan tas på två sätt. Genom inkorpore-

2 Rättskällorna

49

Transformering

Monistiskt system

ring beslutas helt enkelt att konventionstexten är svensk lag, genom transformering utformas den ”vanliga” svenska lagtexten till saklig överensstämmelse med konventionen.

I många andra stater tillämpas i stället ett monistiskt system, innebärande att så fort det internationella avtalet är slutet, utgör dess sakinnehåll en del av den gällande nationella rätten. Vårt medlemskap i Eu innebär att vi i det sammanhanget i stor omfattning fått uppge vårt dualistiska synsätt. Exempelvis innebär den nedan kommenterade principen om direkt effekt att vissa Eu-rättsliga regler kan tillämpas utan att Sverige inkorporerat eller transformerat dem genom svensk lagstiftning.

2.2.2 EU-rättens källor Den nuvarande Europeiska unionen har en mer än halvsekellång utvecklingshistoria och dess organisation och beslutsformer är inte helt okomplicerade. En översiktlig och förenklad bild av Eu:s rättsordning kan se ut som följer.

Primärrätten

Med primärrätten avses de fördrag mellan medlemsstaterna som skapat och reglerat samarbetet, som Romfördraget 1958, Lissabonfördraget 2009 och de olika anslutningsfördragen med nya medlemsstater. Med en försiktig analogi skulle dessa kunna kallas för Eu:s grundlagar eller konstitution. De kan endast ändras genom nya avtal mellan de berörda staterna, inte av Eu:s beslutsorgan, och detta kan bli både omständligt och tidsödande.

Sekundärrätten

Sekundärrätten utgörs av de inom Eu tillkomna rättsakterna (författningarna). Beslutsgången kan – mycket förenklat – beskrivas som att kommissionen föreslår, parlamentet godkänner och ministerrådet beslutar. Sekundärrätten måste givetvis hålla sig inom primärrättens ramar.

Förordningar

De i detta sammanhang viktigaste typerna av rättsakter är förordningar och direktiv. Förordningar är generell lagstiftning, direkt tillämplig som gällande rätt i varje medlemsstat, bindande för såväl stater som enskilda. Direktiv riktar sig till medlemsstaterna, och ålägger dem att, inom viss övergångstid, utforma sina nationella rättsordningar på visst sätt, exempelvis ge konsumenter ångerrätt eller anställda lönegaranti. På vilket sätt detta görs

Direktiv

50

JURIDIK

är upp till respektive medlemsstat, och stater vars rättsordningar redan uppfyller direktivets krav behöver inte vidta några åtgärder alls.

Publicerade förarbeten av svensk modell är inte brukliga på kontinenten och inte heller inom Eu. Det är däremot brukligt att rättsakter före den egentliga författningstexten inleds med en preambel, ett företal där bakgrund till och syften med rättsakten kortfattat anges. Trots att preambeln inte är bindande, används den för att tolka innehållet i rättsakten. Vid implementering av direktiv har den svenske lagstiftaren möjlighet att utforma förarbeten, men dessa blir av naturliga skäl i allmänhet avsevärt mindre omfattande än vid ”egen” lagstiftning.

EU-domstolens praxis

Förhandsbesked

Eu-domstolens praxis är mycket betydelsefull i sammanhanget, inte minst när det gäller tolkning av primärätten. Att domstolen inte kan ändra i denna är klart, men det tolkningsutrymme som finns har utnyttjats, på ett sätt som nog i vissa fall kan beskrivas som inte bara en precisering utan en utvidgning, i vart fall jämfört med vad fördragens ordalydelse utan vidare ger vid handen. Domstolens prejudikat är formellt bindande, och inte som Hd:s bara bör, utan ska efterföljas.

I den omfattning som Eu-rätten är gällande rätt i medlemsstaterna, uppkommer frågan om dess tillämpning i första hand vid tvister i de nationella domstolarna. För att tillämpningen inte ska utvecklas olika inom olika stater, kan – i vissa fall ska – den nationella domstolen inhämta ett förhandsbesked från Eu-domstolen om den aktuella bestämmelsens rätta tolkning. Härigenom kan enhetligheten i rättstillämpningen inom Eu upprätthållas.

Eu-rättsliga frågor diskuteras givetvis i den rättsvetenskapliga lit-

teraturen. Skälen för att anse doktrinen som en egen rättskälla i detta sammanhang är dock avsevärt svagare, än när det gäller den nationella svenska rätten. Eu-domstolen hänför sig i sina domskäl i ringa eller ingen mån till litteraturen, och att den – som någon gång kan bli aktuellt i svensk domstol – skulle avgöra en fråga med stöd enbart i doktrin är knappast tänkbart.

Lokala sedvanor har föga betydelse för Eu-rätten, som ju ska vara densamma i hela unionen. En annan sak är att kommissionen, när man förbereder ny lagstiftning, söker efter en för medlemsstaterna

2 Rättskällorna

51

”minsta gemensamma nämnare” i meningen regler som är anpassade till vad som är vanligt, om man så vill ”sedvanligt” i medlemsstaterna.

Allmänna principer

Ibland anges som en specifik Eu-rättskälla de allmänna principer, som utvecklats av Eu-domstolen: lojalitet, proportionalitet, effektivitet, förutsebarhet med mera. Skälet för att betrakta dem som en egen rättskälla är närmast att de ska genomsyra all Eu-rättstillämpning, alltså även vad gäller förordningar och direktiv där principerna inte kommit till direkt uttryck. Det är dock domstolspraxis som har fastlagt principerna, och Eu-domstolen har härvid stött sig på primärrätten, om inte alltid på dess bokstav så på dess ”anda”. Vissa allmänna rättsprinciper återfinns i (nästan) alla medlemsländers rättsordningar, och betraktas av domstolen som en sorts unionsgemensam konstitutionell sedvana.

2.2.3 Verkan i Sverige Att exempelvis Eu:s förordningar gäller i Sverige, utan att det i varje fall behöver bekräftas av riksdagen, möjliggörs juridiskt genom 10:5 regeringsformen (RF), enligt vilken riksdagen ges rätt att delegera lagstiftningsmakt till Eu. Denna delegationsrätt har sedan utnyttjats genom Eu-lagen.

Att Eu-rätten är överordnad den nationella rätten om en kollision skulle inträda, är accepterat av medlemsstaterna för ordinära författningar, för Sveriges del lagar och förordningar. Att detta företräde skulle överskugga även staternas konstitutioner, som Eudomstolen uttalat, är inte oomstritt. För Sveriges del har vi hittills undvikit problemet, genom att i förekommande fall snällt ändra grundlagen – det har då inte rört någon hjärtefråga utan mer handlat om teknikaliteter. Eftersom primärrätten ger Eu-domstolen suverän tolkningsrätt, är även dess praxis överordnad nationell rätt.

Direkt effekt

52

Hur påverkas innehållet i vår interna rättsordning av Eu på så sätt, att enskilda kan åberopa de ifrågavarande rättigheterna i nationell domstol; i vilken mån har de direkt effekt? Att förordningar har den betydelsen har redan sagts. (Ordet förordning kan i svenskt juridiskt språkbruk dels syfta på en lagen underordnad författning utfärdad av regeringen, dels på en lagen överordnad rättsakt från Eu – dessutom finns som nämnts en grundlag som har den

JURIDIK

beteckningen). Direktiv måste däremot på något sätt implementeras. Har så inte skett under den tillåtna övergångstiden, kan de emellertid ändå få direkt effekt, enligt vad Eu-domstolen fastslagit.

Detta förutsätter, utöver att tiden gått ut, att bestämmelsen är klar och precis samt ovillkorlig, dessutom som huvudregel att den är ”vertikal” (ger enskild rättighet gentemot staten).

Direktivkonform tolkning

Samma kriterier kan ge bestämmelser i primärrätten direkt effekt, till exempel åtagandet av medlemsstaterna redan i Rom-fördraget att inte uppställa nya handelshinder. Principen om direktivkonform tolkning innebär att den nationella rätten så långt möjligt ska tolkas i enlighet med direktivet, även om detta inte har direkt effekt. Samma princip, då betecknad konventionskonform tolkning, tillämpas för övrigt generellt i Sverige visavis sådana konventioner som vi anslutit oss till, utan att ha genomfört steg två i den dualistiska metoden, till exempel Fn:s barnkonvention.

Eu har tydligen ett visst inslag av överstatlighet, genom att där beslutade regler blir bindande för Sverige utan att vi behöver (eller ens har rätt att) särskilt godkänna dem, och genom att beslut i ministerrådet numera i stor omfattning tas med majoritet – vi har alltså inte någon generell vetorätt (veto= lat. jag förbjuder).

Rent konkret har vårt medlemskap medfört, att vi som nämnts ovan gjort några närmast tekniska justeringar i grundlag. Vidare gäller alla förordningar alltså som svensk lag – de har som alla Eu:s rättsakter en officiell version på varje medlemsspråk, alltså även på svenska. På civilrättens område har nyare lagstiftning i många fall varit helt eller delvis en implementering av något Eu-direktiv (till exempel konsumentkreditlagen, aktiebolagslagen). Vårt sätt att tolka lagar (varom något mera nedan) har i förekommande fall påverkats av principen om direktivkonform tolkning.

Vissa av Eu-domstolen utvecklade principer, som de om proportionalitet och förutsebarhet, beaktas även utanför det direkt Eu-rättsliga området. Domstolar har vid några tillfällen åsidosatt de svenska rättsreglerna såsom stridande mot Eu-rätten. Svenska domstolar har i tveksamma fall begärt förhandsbesked av Eu-domstolen, dock inte i samma utsträckning som de flesta andra medlemsstater. (Ett skäl att undvika begäran om förhandsbesked är att proceduren förlänger processen med upp till två år.)

2 Rättskällorna

53

I praktiken uppkommer frågan om svensk rätts förenlighet med Eu-rätten i första hand i ett konkret mål eller ärende i svensk domstol eller myndighet. I civilrättsliga mål blir det då i sista hand Hd som tar ställning till frågan, genom att tillämpa den svenska regeln eller inte. Frågan kommer under vägen upp till Eu-domstolens bedömning, om någon av instanserna begärt ett förhandsbesked. Ett sådant förhandsbesked innebär inte att Eu-domstolen avgör målet i sak, utan är enbart ett auktoritativt besked om hur Eu-rätten ska tillämpas i sammanhanget.

Annars uppkommer frågan om en medlemsstats rättsordning är förenlig med Eu-rätten genom att kommissionen väcker talan mot staten i Eu-domstolen för att man anser att dess rätt strider mot Eu-rätten eller att ett direktiv inte införlivats rätteligen.

2.2.4 Europakonventionen Icke att förblanda med Eu är Europarådet, Europadomstolen och Europakonventionen. Europeiska rådet är Eu:s högsta organ, och består av medlemsstaternas högsta politiska befattningshavare (president, statsminister och motsvarande). Europarådet är en samarbetsorganisation med 47 europeiska länder som medlemmar. Den antog 1950 Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Europakonventionen. Samtliga medlemmar har tillträtt konventionen, Sverige 1952, och majoriteten av dem även de senare utfärdade tilläggsprotokollen.

Europadomstolen

För att upprätthålla konventionen tillskapade man Europadomstolen, där enskilda kan väcka talan mot staten, som om den fälls kan åläggas att betala skadestånd. I sak handlar konventionen bland annat om rätten till liv, förbud mot tortyr, skydd för privatliv och egendom, tillträde i rimlig tid till prövning i opartisk domstol av civil rights – det sistnämnda begreppet är avsevärt vidare än vad vi i Sverige menar med civilrätt.

Sveriges tillträde till konventionen innebar att vi tog steg 1 i vår dualistiska metod. Något steg 2 ansågs inte nödvändigt, i den trygga – som det visat sig felaktiga – förvissningen om att vår rättsordning naturligtvis inte kränkte några mänskliga rättigheter. Sedan vi ett antal gånger fällts i domstolen har vi på ett antal punkter ändrat vår lagstiftning – bland annat ökat möjligheten till domstolspröv-

54

JURIDIK

ning av ärenden som traditionellt ankommit på myndigheter, förändrat sammansättningen av vissa tidigare partssammansatta domstolar (dock – ännu – inte av ad), kortat tiden för anhållande utan domstolsprövning. År 1994 togs så steg 2 genom inkorporering av konventionen som svensk lag. Samtidigt förbjöds i regeringsformen införande av konventionsstridiga författningar. Regleringen innebär att konventionen är överordnad svenska förordningar, och att lagar senare än 1994 inte ska tillämpas om de strider mot konventionen, eftersom de i så fall även strider mot grundlag. Mot den bakgrunden synes det föga troligt att en domstol skulle upprätthålla en äldre konventionsstridig svensk lag, även om det är formellt tillåtet enligt den nationella rätten – det skulle i vart fall innebära att Sverige begick ytterligare ett konventionsbrott.

Konventionen har tagit ytterligare en väg in i svensk rätt, nämligen via Eu. Eu som sådan är visserligen inte ansluten till konventionen, men samtliga Eu:s medlemsstater är det, och Eu-domstolen har förklarat de mänskliga rättigheterna enligt Europakonventionen – liksom enligt Fn:s deklaration i ämnet – vara en del av Eu-rätten.

(Sedan 2010 pågår den komplicerade beslutsproceduren för EU:s formella anslutning till Europakonventionen. I ett avgörande från slutet av 2014 har emellertid EU-domstolen funnit en sådan anslutning icke förenlig med EU-rätten, närmast för att EU då skulle ställas under utomståendes kontroll med risk för att åläggas sanktioner. Huruvida anslutningsprocessen härefter kan fortskrida, framstår som ytterst osäkert.)

2 Rättskällorna

55

Juridik – civilrätt, straffrätt, processrätt omfattar alla områden som normalt ingår i grundläggande juridiska kurser. Tyngdpunkten ligger på grund­ läggande principer inom civilrätt, straffrätt och processrätt för att ge läsaren översiktskunskaper. De olika kapitlen har grupperats i avdelningar, inom vilka det har eftersträvats att samla regler med sakligt samband; Juridik, Familj, Avtal, Näring, Fordran, Ersättning, Straff och Process.

En strävan utöver att underlätta inlärningen av diverse konkreta regler är att Juridik – civilrätt, straffrätt, processrätt även ska kunna ge en förståelse för vad juridik är. Boken innehåller därför förhållandevis omfattande avsnitt om rättskällor och juridisk metod samt återkommande rätts­tillämpningsexempel.

Bland nyheterna i tredje upplagan märks, förutom sedvanliga uppdateringar och redaktionella förändringar, bland annat ändrade regler om distansavtalsköp och diskriminering. Avsnittet om arbetsrätt har bearbetats, avsnittet om processrätt har kompletterats med specialdomstolarna och reglerna om utmätning har förtydligats i avsnittet om fordringsrätt.

Till denna upplaga har även en helt ny Övningsbok tagit fram. Övningsboken innehåller olika slags övningar, rättsfall, exempel, mallar och skrivningar.

Förhoppningen är att övningsboken ska öka förståelsen och inlärningen genom praktiska exempel. I denna bok återfinns hänvisningar till övningsbokens innehåll.

Juridik – civilrätt, straffrätt, processrätt är skriven av Konrad Lundberg, Johan Schüldt, Theddo Rother-Schirren, Anders Lagerstedt, Catharina Calleman, Per Jonas Nordell, Annina H Persson, Marcus Radetzki och Josef Zila.

Författarna är verksamma vid universiteten i Stockholm och Örebro.

ISBN 978-91-523-3401-0

(523-3401-0)

9 789152 334010

Konrad Lundberg Johan Schüldt Theddo RotherSchirren Anders Lagerstedt Catharina Calleman Per Jonas Nordell Annina H Persson Marcus Radetzki Josef Zila

Civilrätt Straffrätt Processrätt Konrad Lundberg Johan Schüldt Theddo Rother-Schirren Anders Lagerstedt Catharina Calleman Per Jonas Nordell Annina H Persson Marcus Radetzki Josef Zila