Har tusen frågor, men inga svar
Läser Kropp & Knopp regelbundet!
Innehåll
ERIK, 12:
”Pirrigt
att få veta mer”
Erik har inte kommit in i puberteten ännu. Men han längtar.
– Jag tycker att det ska bli kul att bli mer man.
Text: Katarina Schück
I omklädningsrummet efter gympan är det ganska hemligt i Eriks klass. De flesta smyger med handdukarna och vill inte visa sig nakna. Inte Erik heller.
– Men jag märker ju att några av killarna i min klass har kommit i puberteten. Några har fått mycket mörkare röst och andra har börjat växa mycket på längden. Av 14 killar är det kanske fem som är i puberteten nu.
Om tjejerna i klassen vet jag lite mindre. Men jag har hört att vissa har fått mens.
För Erik har det inte hänt någonting.
Han hoppas att något ska ske snart.
– Det känns lite konstigt att andra har fått hår och växer, men inte jag. Det är inte så att jag skäms, men jag längtar. Jag tycker att det ska bli kul att bli mer man, att känna mig mer vuxen. Det verkar coolt på något sätt. Jag tror att fler visar respekt om man har mörk röst. Man kan ryta till om det behövs. Att snoppen växer verkar också okej, men det spelar inte så stor roll.
Ungdomsmottagningar
Det finns fler än 200 ungdomsmottagningar i Sverige. Där kan man träffa till exempel barnmorska, läkare, kurator och psykolog. Det är gratis att besöka eller ringa till en ungdomsmottagning. Åldersgränsen är ofta 12 år, men många mottagningar tar även emot yngre som de tycker har behov.
Adresser och telefonnummer hittar du på umo.se. Det går även att boka ett möte digitalt, men då behöver du ett bank-ID, till exempel Freja.
Många som besöker en ungdomsmottagning första gången är oroliga för att bli undersökta eller för att prata om jobbiga saker. Men man bestämmer själv om man vill bli undersökt eller berätta något. Det känns nästan alltid bra när man har vågat. På sajten umo.se finns massor att läsa om kroppen och känslor.
Att få hår runt snoppen och under armarna känner sig Erik mer tveksam till. – Jag kollar visserligen ibland när jag är på toa om håret har börjat komma. Men det känns inte så fräscht med hår överallt.
Eriks skolsköterska har varit flera gånger i klassen och pratat. Tjejer och killar har varit i olika grupper.
– Då fick jag veta en del saker som jag inte visste. Det var intressant. Hon berättade till exempel om hur utlösningen fungerar. Att det kommer ut spermier och att det betyder att man kan få barn.
Erik tycker att undervisningen har varit bra. Stämningen har inte varit fnissig, men lite pirrig.
– Alla har liksom suttit på helspänn.
Sköterskan berättade en del om tjejernas pubertet också.
Erik har också kollat i sin storasyrras Stora boken om Kropp & Knopp. Men han och föräldrarna har egentligen aldrig haft något pubertetssnack.
– Men vi är inte pryda hemma i vår familj. Där kan jag gå ut ur badrummet naken utan att det är det minsta pinsamt. ■
Erik har haft bra lektioner om puberteten.
Illustration: Jojo Falk
Illustration: Elin Lindell
Jag är en 12-årig tjej. För några veckor sedan råkade jag gå in i mina föräldrars sovrum när de hade sex. Det känns jättejobbigt. Varje gång jag pratar med dem nu tänker jag på det. Jag mår dåligt av detta. De vet att jag såg. Vad ska jag göra? jag vet inte vad jag ska göra
FOX SVARAR: Ingen vill råka se sina föräldrar ha sex. Det känns alldeles för privat. Men ibland blir det så ändå. Det är ganska vanligt att det händer av misstag någon gång under uppväxten. Jag är ganska säker på att du kommer tänka på detta allt mindre ju mer tiden går. En sak som kan hjälpa redan nu är att tänka på att du delar den här erfarenheten med andra KP-läsare. De kommer nu att läsa din fråga och mitt svar och känna igen sig. Du är inte ensam! Det kan kännas pinsamt, och svårt att veta vad man ska göra. Men du behöver faktiskt inte göra något alls. Låt det vara jobbigt, men lita på att tiden kommer att hjälpa dig att tänka mindre på detta.
Jag är en tjej som har lite frågor till er om skolan.
1. Har ni några tips om hur man kan våga läsa eller redovisa framför klassen?
2. Jag vågar inte fråga skolsköterskan om bindor eller menstips. Har ni något råd för att det inte ska kännas pinsamt?
3. Hur ska jag våga berätta att något känns jobbigt för mina kompisar?
Älskar Kropp och Knopp <3
FOX SVARAR: 1. Många känner att det är jobbigt att redovisa. Du ska få tips som hjälper de flesta. För det första kan det hjälpa att fokusera på något annat än dig själv. Du kan till exempel ställa frågor till klassen så att ”strålkastaren” inte hela tiden är på dig. Något annat som är viktigt är att försöka acceptera att det inte går perfekt. Var snäll mot dig själv och tänk på att du är modig när du gör något du är rädd för. Misstag är inte farliga. Det kan bli att man säger lite fel. Då kan du säga ”Oj, nu tappade jag bort mig lite, men jag kan passa på att berätta en annan viktig sak om det här ämnet, nämligen ...”
2. Skolsköterskan är van vid frågor om mensskydd. Hen är också van vid att det kan kännas pinsamt att fråga. Ett sätt är att boka tid och öva in en enkel mening som ”Jag är här för att få menstips, men jag tycker det är lite jobbigt att fråga om. Du får gärna berätta eller ställa frågor till mig”, eller vad som känns bekvämt för dig att säga.
3. Ett sätt som kan göra det lättare är att säga ”Jag vill berätta något, men det inte så lätt att ta upp ...” De allra flesta kompisar försöker då göra sitt bästa för att vara bra lyssnare. Prova det!
MÄRTA,
14:
”Jag kan känna press ibland”
Överallt ser Märta människor som är kära.
Hon känner sig ofta ensam om att inte ha varit det.
Text: Greta Olsson
När Märta var yngre så brydde hon sig inte om kärlek. De som var ihop i klassen verkade vara det mest på skoj. Men nu när hon går i 8:an märker hon att allt fler skaffar pojkvänner eller flickvänner. Och själv känner hon att hon inte hänger med. – Jag har aldrig varit kär, vilket jag uppfattar som ganska ovanligt i min ålder. Alla håller ju på med kärlek och sådant.
I skolan hänger Märta ihop med ett gäng med både tjejer och killar. Men den senaste tiden har vänskapen övergått till kärlek för flera av dem. – Några har blivit ihop med varandra. De vet om att jag aldrig har varit kär. Så de pratar inte så mycket om kärlek, de accepterar att jag inte har någon och det känns bra.
Hennes mamma och lillasyster däremot gillar att prata om kärlek när Märta är med. Under middagen försöker de ofta luska fram information om hennes kärleksliv.
– De frågar om jag är kär i någon. Eller när jag tror att jag ska träffa min första kärlek. Då brukar jag svara att jag inte vet.
Och Märtas mormor har berättat att hon var ihop med flera innan hon blev 14 år.
– Det kan bli lite jobbigt med alla kommentarer ibland. Jag brukar fundera över hur de hann med alla pojkvänner.
Ofta känner sig Märta ensam om att aldrig ha varit kär. Och den senaste tiden har hon börjat se par överallt. Om det inte är i skolan så är det på bussen eller på gatan.
– Det finns en del par som åker min buss. Alltifrån mammor och pappor till folk i min ålder eller lite äldre. Det väcker en del tankar om kärlek.
Hon är inte helt säker på vem hon kommer gilla, om hon väl blir kär någon gång.
– Utseende är inte viktigt för mig. Jag tror att det viktigaste är hur människan är som person. Jag vet inte heller om jag gillar tjejer eller killar.
Märta tycker att hon ser förälskade par överallt.
Illustration: Ellen Greider
Oftast tycker Märta ändå att det är helt okej att inte ha varit kär. Men ibland, när hon ser förälskade par på sociala medier, kan hon känna en viss press. Då känns det som om hon går miste om en del.
– När det kommer upp videor på Tiktok när par är på dejt kan jag känna mig lite avundsjuk.
Jag vill också ha det så. Liksom att gå på dejter och ha den gemenskapen. Jag känner ingen i min närmaste krets som aldrig har varit kär. ■
GABRIEL, 13:
”Spelen
blir roligare med online-vänner”
Gabriel gillar att gejma. På nätet hittar han likasinnade kompisar.
– Där dömer man ingen efter utseendet, säger han. Text: Josefin Auer
Om ingen kompis hinner hänga irl, träffar Gabriel vänner online i stället. Han har många.
– Det är väldigt enkelt att få vänner online. Det är bara att börja prata, säger han.
Flest känner han genom platt formen Discord. Dit söker sig många spelintresserade för att chatta.
– Man letar bara upp ett intressant ämne och ansluter sig till konversationen, förklarar Gabriel.
Själv gillar han Minecraft och Roblox. – Jag gör egna spel i Roblox och vill gärna diskutera det med andra.
Chattandet sker i text eller tal. Gabriel är bekväm både med att skriva och prata på engelska.
– Jag är till exempel kompis med en jämnårig kille i Saudiarabien. Ett tag hjälpte jag honom att redigera Youtube-videor.
Samtalen kan handla om allt möjligt. Mycket om spel, men även om skolan och andra vardagliga saker. Gabriel är försiktig med att lämna ut personlig information.
– Mitt användarnamn har inget med
mitt riktiga namn att göra. Och jag skriver aldrig ut exakt var jag bor.
I presentationen står mitt pronomen, att jag är svensk och vilka spel jag gillar. Ungefär så skriver de flesta.
Vid enstaka tillfällen har Gabriel stött på skumma personer.
– En gång blev jag tillagd i en chatt där någon skickade olämpliga bilder. Då valde jag att lämna direkt.
Föräldrarna känner till att Gabriel skaffar nya vänner på nätet.
– Vi har diskuterat farorna. De litar på mig och vet att jag får ut så mycket positivt av det.
En fördel är att vänskapen har mer fokus på insidan än utsidan.
– När man chattar utan att se varandra dömer man inte någon efter utseendet. Jag vet inte ens hur mina online-vänner ser ut.
Det känns inte viktigt.
Men ibland kan det bli en nackdel.
– Många har nog lättare att vara elaka när de inte ser en persons ansikte. Då känner man inte lika starkt att man sårar någon.
Gabriel har jättekul med sina spelkompisar. De bygger till exempel i Minecraft ihop. Illustration: Jojo Falk
Gabriel har själv blivit utsatt.
– I en kanal blev jag retad så fort jag öppnade munnen. Jag fick höra att min röst lät konstig och att jag pratade som en tjej. Av helt främmande personer!
Den gången blev Gabriel ledsen. Men vanligtvis är han beredd.
– Jag har en brorsa som retar mig hela tiden. Mamma brukar säga: ”Hans mål är att du ska bli sur, bli inte det.” Jag tänker likadant online.
De flesta han har kontakt med är trots allt artiga och trevliga. Och moderatorer håller koll i alla chattar.
Tack vare vännerna online har Gabriels gejming blivit roligare.
– Utan kompisar skulle spelen vara typ 85 procent tråkigare.
Gabriel har vänner även utanför nätet.
– I skolan väljer man inte bara vänner efter intressen. Det är mer som spelar in, tycker han.
Men de flesta killarna i klassen delar intresset för spel. Och trots att de har chans att umgås på andra sätt händer det att de stämmer träff på skärmen.
– Där finns så många möjligheter, tycker Gabriel. I Minecraft kan vi bygga hus ihop. Hur skulle vi annars kunna göra det? ■
FRÅGOR & SVAR
?Jag är en person på 12 år. Under en ganska lång period har jag mått dåligt psykiskt, och nyligen började jag känna mig osäker kring mitt ätande. Det var en kille i klassen som kommenterade att jag åt mycket mat. Det triggade mig, och nu försöker jag tänka på att inte äta lika mycket. Jag får jättemycket ångest när jag ätit, och tänker att jag ska träna men det blir inte av, vilket ger mig ännu mer ångest. Det här kan handla om att jag tidigare självskadat, men nu har jag slutat med det. Jag börjar med andra dåliga beteenden, som ger utlopp för min ångest. Kan detta vara början till en ätstörning och vad ska jag göra? =((((
FOX SVARAR: Oavsett vad man kallar det, så märker jag att du inte alls mår bra. Det visar sig i hur du känner kring mat och träning, att du har ångest och att du har skadat dig själv. Det är viktigt att du får må bättre. Prata med dina närmaste vuxna och be om stöd. Att boka en tid till barn- och ungdomspsykiatrin (bup) är ett första steg. De kan hjälpa dig att hitta sätt att må bättre. Att ta emot stöd är ett stort och viktigt steg. Det finns människor som kommer vara med dig längs vägen. Du kommer att kunna känna dig glad igen!
?Jag är en tjej på 132 månader som har ett problem. Jag blir ofta arg och ledsen. Jag har det jobbigt i skolan och blir lätt avundsjuk när andra får bättre stöd än mig. Jag har också svårt att sitta still på lektionerna. Dessutom har jag ofta ont i huvudet.
Allt detta har pågått i typ 2–3 år och jag har börjat tro att jag har adhd, men vågar inte säga något till mina föräldrar. Hur ska jag göra?
En tjej som gillar svenska, matte och SO!
FOX SVARAR: Oavsett om det visar sig att du har adhd eller inte, så har du det jobbigt i skolan och kan behöva hjälp att må bättre. Det är förstås normalt att bli arg eller ledsen ibland. Men då du är det ofta – och dessutom ofta har huvudvärk – kan det vara något som behöver ändras. Jag vet inte exakt vad, och kanske vet du det inte själv. Men genom att prata med skolkuratorn kan du komma fram till vad du behöver. Du kan boka en tid och berätta hur du mår, och om dina tankar om adhd. Kuratorn kan även hjälpa dig att berätta för dina föräldrar. Det är viktigt att du får hjälp att må bättre i skolan.
?
Jag är en 12-åring som har lite tufft nu. Därför har mamma sagt att jag ska till en kurator. Jag vet att det är bra att prata om sina problem, men jag vill inte ha extra hjälp.
Jag vill vara som alla andra. Det är skönt att berätta för någon, men jag skäms över att gå till kurator. Hur ska jag sluta skämmas?
Hän som skäms över att gå till en kurator!!!
FOX SVARAR: Ibland hamnar vi i tuffa perioder. Då är det bra att prata med någon. Det kan många gånger funka med en person man känner och litar på, men ibland kan det vara jättebra med en kurator. Jag önskar att du skulle slippa skämmas. Det är många som någon gång träffat en kurator, så på det viset är du som många andra. Samtidigt är det okej att inte vilja gå till kurator.
Gör så här: Gå till kuratorn och berätta precis hur det känns, att du skäms. Om du gör så kan det vara lättare för dig att sedan avgöra om du vill fortsätta gå till kuratorn. Om det inte är något för dig, prata med din mamma så att ni kan hitta en annan lösning ihop.
Jag är en tjej på snart 13 år som är väldigt rädd för att övernatta hos andra. De gånger som jag har sovit över har jag gråtit mig till sömns eller åkt hem. Även när andra sover hos mig får jag en klump i magen. Nu ska min bästa vän och en annan kompis på ett läger i sommar
och jag vågar verkligen inte följa med. De flesta vet att jag inte gillar att sova över, men de fattar inte hur illa det är. Ingen annan jag känner är övernattningsrädd!
Snälla hjälp ...
Den desperata Young Royals-nörden
ANNICA SVARAR: Ditt problem är inte alls ovanligt. Frågan är vad du är rädd för. Kan du försöka sätta ord på det? Eller är det bara en suddig känsla av obehag?
Problemet med ängslighet är att den förstärks när man låter den styra. När man avstår från aktiviteter blir man lugn just då.
Samtidigt får rädslan lite mer makt över dig. Så småningom brukar oron för att sova över växa bort av sig själv. Men många ångrar efteråt att de avstått från att göra roliga saker. Om du verkligen vill göra dig fri så går det att träna bort oron genom att tvinga sig själv att stå ut med den. När man gjort det några gånger brukar obehaget klinga av.
Det smartaste är att börja träna i små steg. Pressa inte dig själv att försöka somna, det är inte farligt att vara vaken en natt. Använd en ljudbok som hjälp för att skingra tankarna, glöm inte att andas lugnt. Det finns bra andningsövningar att hitta på internet. Kanske du kan stå ut om du har möjlighet att ringa till dina föräldrar under natten?
Inte för att be dem att hämta dig, utan för stöd och pepp.
ALICIA, 12:
”Ibland mår jag jättedåligt”
Att se sig i spegeln är jobbigt för Alicia. Det kan göra henne så ledsen att hon inte orkar gå ut.
– Jag känner mig aldrig fin. Text: Josefin Auer
Alicia speglar sig ofta. Men inte för att beundra det hon ser. Nej, blicken är kritisk.
På jakt efter fel.
– Jag kollar sådant som hur mitt smink sitter och om håret ligger bra.
Alicia är missnöjd med mycket i sitt yttre: Formen på näsan och öronen. Hur hon ser ut i profil. Det korta håret som aldrig vill växa ... Listan kan göras lång.
– Vissa dagar mår jag jättedåligt över det här. Så dåligt att jag inte vill träffa någon eller göra något alls.
Några gånger har Alicia varit så ledsen att hon inte har kunnat gå till skolan.
Kompisarna har trott att hon varit hemma sjuk. Men sanningen är att Alicia har känt sig för ful för att visa sig.
– Jag börjar lätt överanalysera. Om en kompis har sagt typ ”Vilket fyrkantigt ansikte jag har”, kan jag upptäcka att mitt eget ansikte är ännu kantigare.
I skolan är det mycket prat om yta. Många kommenterar hur andra ser ut.
– Särskilt killarna skämtar mycket om sådant, trots att de vet att det inte är okej.
I lågstadiet funderade Alicia sällan
på hur hon såg ut. Tankarna kom i mellanstadiet. Då började hon jämföra sig med andra, både i klassen och på sociala medier. Det ledde till avundsjuka och en känsla av otillräcklighet.
– Det finns en allmän bild av vad som är snyggt. Man ska vara smal och lagom lång. Ha ett litet, runt ansikte. Långa ögonfransar. Idealen kommer oftast från sociala medier, säger Alicia.
Hon tycker att idealen är svåra att leva upp till. Ibland omöjliga.
– En del handlar ju bara om tur. En tjej i klassen ser faktiskt perfekt ut. Hon är även väldigt populär.
För så funkar det i deras skola. Att vara snygg ger status. Alicia tror att detsamma gäller i samhället i stort.
– Jag har läst att snygga brottslingar får kortare straff. Och att snygga har lättare att få jobb.
Men för Alicia handlar det inte om att bli snyggast eller populärast. Hon vill bara känna att hon duger. Sedan några månader går hon och pratar med skolkuratorn.
Alicia klarar inte att gå till skolan osminkad.
Illustration: Moa Hoff
FREJA, 15:
”Farfars begravning blev väldigt vacker”
Freja har gått i kyrkan sedan hon var liten. När hennes farfar dog
blev det extra viktigt. Text: Josefin Auer
– Jag tänker att han är i himlen och att vi ska ses igen, säger Freja.
Det var en vacker kväll i slutet av förra sommaren. Freja hade sjungit med kören i kyrkan. Efteråt blev hon hämtad av sin mamma.
I bilen fick Freja veta vad som just hade hänt.
– Mamma sa: ”Nu har farfar gått bort.”
Det första Freja kände var lättnad.
– Jag tänkte: ”Nu behöver vi inte oroa oss mer”, berättar hon.
Frejas farfar blev över 90 år. De sista åren var han sjuk. Han led av demens, vilket gjorde honom glömsk och nedstämd.
– Den sista gången jag hälsade på honom på äldreboendet visste han inte vem jag var, säger Freja.
Att se farfar på det sättet var svårt.
– Farfar var förvirrad och trött. Allt i rummet kändes grått och jag ville bara därifrån.
Freja vill inte minnas sin farfar så. Hon vill tänka på honom som den lekfulla och påhittiga person han en gång var.
– Det bästa med farfar var hans fantasi.
Han hittade på lekar och berättade sagor, säger hon.
Frejas farfar var präst. Även hennes mamma är det. Därför har kyrkan alltid varit en naturlig och trygg plats för Freja.
Tron är viktig för henne. Extra viktig blir den i livets svåra stunder.
– Efter döden tror jag att vi kommer till himlen. Tanken tröstar mig. Jag hoppas att farfar har det bra och att vi ses igen.
Freja har ibland svårt för att gråta. Men på farfars begravning kom ändå tårarna. När hon skulle gå fram till kistan bröt hon ihop.
– Farmor hade önskat att jag skulle sjunga en psalm. Men jag kunde inte, berättar hon.
Avskedet var sorgligt. Och vackert. Freja tror att hennes farfar hade tyckt om det.
– Begravningen hölls av den präst som farfar själv hade önskat. På kistan låg det jättemycket blommor.
Freja tycker att begravningar är ett fint sätt att ta farväl.
– Om man inte fick chansen att säga hejdå i det verkliga livet kan man göra det då, säger hon.
Eftersom Frejas mamma är präst pratar de mycket om livet och döden hemma. Freja har ett tips till dem som tycker att begravningar är otäcka.
– Titta på prästen när det blir jobbigt, säger hon. Prästen är lugn och gråter inte.
Efter farfars död var Freja orolig för sin pappa.
– En gång hörde jag honom gråta. Det var jättejobbigt och ovant. Jag letade upp ett roligt klipp för att göra honom gladare.
I början funderade Freja även på om
farmor kände sig ensam utan farfar. Men farmor såg det inte så.
– Hon tyckte att hon blev lämnad ensam redan när farfar flyttade till äldreboendet, förklarar Freja.
Nu har det gått drygt ett år sedan de tog farväl av farfar. Hans grav finns på kyrkogården intill Frejas skola.
– Jag kan gå dit när jag vill. Det är skönt.
Freja tycker att farfar fick ett fint liv.
– Det är alltid sorgligt när någon dör.
Men det var dags. Han hade barn och barnbarn och var omtyckt av många. ■
Vid kistan kom tårarna.
Illustration: Per Gustavsson
FRÅGOR & SVAR
?Hej Annica eller Fox! Jag är en tjej på 9 år. Min pappa dog för fem månader sedan. Jag brukar gråta på kvällarna över det. Jag är också rädd att jag själv ska dö. Jag kan till exempel tro att jag inte kan andas, även fast jag kan det. Det finns flera saker som gör att jag blir rädd att jag ska dö. Jag vet inte vad jag ska göra, och det är för att pappa har dött som jag blir så här. Snälla hjälp mig med detta! En tjej som brukar vara ledsen ofta för det här:(
ANNICA SVARAR: Att tankar på döden virvlar runt i ditt huvud är inte konstigt. Du har nyligen förlorat din pappa och är uppfylld av den sorgen. Sannolikheten att du själv ska dö är ytterst liten, men statistik tröstar inte när man är inne i en ledsen och skrämmande period. Att prata med någon hjälper däremot. Att ge luft åt orden så att de inte river i ditt innersta är det absolut viktigaste. Det är inte farligt att vara rädd och ledsen, men det är direkt olämpligt att hålla tyst om allt det mörka. Det är också viktigt att du får svar på dina frågor. Om de vuxna i en familj också är ledsna så finns risken att barnen glöms bort. Men om man inte får prata om sina funderingar så är det lätt att ens fantasier ökar på oron. Vad finns det för vuxna i din närhet som du tycker om?
Berätta för dem hur du har det. Det är viktigt att de förstår att du är ledsen.
Jag är en kille på 13 år som är ledsen just nu. Min katt ska snart avlivas eftersom han varit sjuk och har svårt att gå. Vad kan jag tänka på för att må bättre?
Killen som är jätteledsen
ANNICA SVARAR: Att ett husdjur dör innebär en sorg för hela familjen. Att förlora någon som man älskar är smärtsamt. Mest i början, mindre efter en tid. Alla sörjer på sitt eget sätt, men det är ändå viktigt att dela sorgen.
Att ni i din familj stöttar varandra. Det är bra att prata om katten, beskriva personligheten och dela historier. Det är viktigt att behålla alla goda minnen.
?
Jag är en kille på 12 år som har det svårt. Min pappa dog när jag var 5 år och sedan fick jag en ny pappa som också dog. Det är svårt hemma för att min mamma, min lillasyster och jag mår ofta dåligt och min mamma blir lätt arg. Jag mådde dåligt i skolan också för jag inte fick bra stöd, men nu börjar det gå bättre. Jag försöker att inte göra min mamma ledsen och arg, men ibland förstår jag inte
vad jag gjort för fel. Det är samma sak för min lillasyster. Jag hade varit väldigt tacksam för svar, hjälp!
Anonym
ANNICA SVARAR: Din familj har haft oturen att drabbas av stora sorger. Jag förstår att du har svårt att hitta rätt bland all oro. Det är din mammas ansvar som vuxen att skapa en trygg hemmiljö. Även om hon är ledsen så är det henne du ska prova att prata med. Tala om hur du känner. Säg att du vill förstå hur ni
tillsammans kan få det bättre. Det är aldrig barns fel om stämningen i familjen är fylld av sorg och ilska. Prata även med någon vuxen som du känner förtroende för, kanske någon på din skola. Hela familjen kan också få hjälp om mamma vänder sig till socialtjänsten. Det vanligaste är att familjen får prata med någon som lyssnar och ger råd om vad som behöver förändras. Samtidigt är det bra att försöka göra saker som just du gillar, till exempel träffa kompisar, lyssna på musik eller träna.
Illustration:
Gunilla
Kvarnström
I NYA BOKEN OM KROPP & KNOPP ...
... finns svar på hundratals färska frågor från tidningen Kamratpostens läsare. Frågor de inte vågat ställa till någon annan än KP. Det handlar mest om kroppen och puberteten. Men också om härlig kärlek, bästisar som sviker och mycket annat. Flera generationer svenskar har blivit lugnade – och fått sin nyfikenhet stillad – av Kropp & Knopp. Och frågorna fortsätter hela tiden att strömma in till redaktionen! Experterna Annica Frithiof och Fox Foxhage svarar kunnigt och vänligt.
I boken har KP:s chefredaktör Lukas Björkman samlat det mesta av det bästa från de senaste åren.
UR INNEHÅLLET:
• Hur vet man att man är i puberteten?
• Hur använder man tampong och andra mensskydd?
• Är min snopp normal?
• Jag är kär, hur kan jag visa det?
• Jag är med i en obehaglig chattgrupp, vad ska jag göra?
Nya boken om Kropp & Knopp är helt enkelt måste-läsning för ALLA mellan 8 och 14 år och deras föräldrar.