9789127131842

Limbo

Helene Lumholdt är frilansjournalist med huvudsaklig inriktning på vård, behandling, psykologi och pedagogik.

HELENE LUMHOLDT & KARIN ENQVIST

Limbo handlar om dem som fastnat i entrén till vuxenvärlden och vänder sig främst till deras arga, oroliga och vilsna föräldrar.

Att ta steget från ungdomsliv till vuxentillvaro är en omvälvande upplevelse för alla. För en del känns steget för stort och upplevelsen blir för svår. De snubblar på tröskeln till vuxenvärlden och blir liggande. De pluggar inte, söker inga jobb, motionerar inte och umgås mindre och mindre med både kompisar och familj. Istället tillbringar de hela dygnet i sitt rum, med fördragna gardiner ofta framför datorn eller teven. Ilskna och oförskämda men samtidigt förskrämda och förtvivlade. Utanför den stängda dörren står deras föräldrar och sliter sitt hår. Vad ska vi göra? Vad har vi gjort? Varför har det blivit så här? Och hur ska vi kunna hjälpa?

I Limbo kan de här föräldrarna känna igen sig, söka tröst och stöd och få nya perspektiv på den fas som i de allra flesta fall slutar med att den unga vuxna reser sig och går vidare i livet.

HELENE LUMHOLDT & KARIN ENQVIST

Limbo Om dem som fastnat i entrén till vuxenvärlden till deras oroliga, arga och vilsna föräldrar

Karin Enqvist är legitimerad psykoterapeut med lång erfarenhet av arbete med ungdomar, unga vuxna och föräldrar.

ISBN 978-91-27-13184-2

9 789127 131842

NOK_LUMHOLDT_ENQVIST_LIMBO_overdrag.indd Alla sidor

2012-06-07 15:45

9789127131842_s 1-198.indd 6

2012-05-10 08:13

Innehåll

Inledning 9 kapitel 1

Alla har vi varit unga 15 kapitel 2

Vad hade du väntat dig? 33 kapitel 3

Det var i vår ungdoms fagraste vår 58 kapitel 4

Den stora tomheten 69 kapitel 5

Dina önskningar – och barnens 83 kapitel 6

Välkommen till verkligheten 98 kapitel 7

Vägen ut 121

9789127131842_s 1-198.indd 7

2012-05-10 08:13

kapitel 8

Uppbrottet som kom av sig 135 kapitel 9

Hur dåligt kan man må utan att vara sjuk? 156 kapitel 10

Föräldraskapet – vår viktigaste uppgift 182 Vart kan man vända sig? 195

9789127131842_s 1-198.indd 8

2012-05-10 08:13

Inledning

Limbo är namnet på dödens väntrum, det ställe där man får bida sin tid medan Gud bestämmer om man ska få tillbringa resten av evigheten i himlen eller i helvetet. Det är ett slags gränsland – ett rum mellan hopp och förtvivlan, där makten råder och man själv inget annat kan göra än att vänta.

Vi som har skrivit den här boken tänker att det är just som i ett sådant väntrum många av våra nästan vuxna ungdomar hamnar i tonårstidens sista skälvande stund. Själva har vi ägnat åtskillig tid och kraft åt att efter bästa förmåga lotsa våra egna ungdomar ut ur det här väntrummet. Ibland har det känts bra, vi har haft kontroll över situationen och tänkt att nu går det nog åt rätt håll, ibland har det tvärtom känts riktigt svårt. Vi vet hur det känns när kontrollen sipprar som smältvatten mellan fingrarna och hur den förlamande känslan av vanmakt sprider sig i kropp och själ. Båda har vi också genom åren, var och en på sitt håll, mött många andra föräldrar vars nästan vuxna barn snubblat på tröskeln till vuxenvärlden.

Ungdomarna – eller de unga vuxna som de ju hunnit bli, myndiga och med plikt att försörja sig själva på alla plan – har knockats 9

9789127131842_s 1-198.indd 9

2012-05-10 08:13

av vuxenlivets krav, de har däckat och blivit liggande. Ilsket fräsande, oförskämda och förslöade men samtidigt förskrämda och förtvivlade tillbringar de sina upp- och nedvända dygn bakom fördragna gardiner framför datorn eller tv:n. Så nära och ändå utom räckhåll. De spelar data- eller tv-spel, försjunker i oändliga tv-serier och talkshower. Deras huvudsakliga näringsintag är lika med CocaCola, pizza och mackor. De pluggar inte, söker inga jobb, motionerar inte, utövar inga hobbyer och umgås mindre och mindre med både kompisar och familj. Ensamma i sin säng lindar de in sig i en isolerande kokong, för att skydda sig mot livet och mot den framtid och den vuxenvärld som de har sett förvandlas från möjlighet till hot.

Utanför den stängda dörren står föräldrarna och sliter sitt hår.

Vad ska vi göra? Vad har vi gjort? Varför har det blivit så här? Och hur ska vi kunna hjälpa vår son eller dotter?

De föräldrar vi träffat är trevliga, kompetenta människor med god förankring i samhället, ofta välutbildade med god ekonomi och ofta utan andra tyngre problem. Gemensamt för dem alla är att de velat sina barns allra bästa. De har varit aktiva i sina barns uppväxt, engagerat sig i deras vardag och verklighet, gått på fotbollsträning och varit klassförälder, förklarat krångliga mattetal och ordnat skojiga barnkalas. Deras barn har också ofta klarat sig bra långt upp i skolåldern. Många har haft gott om kompisar och gått ut gymnasiet med fina betyg.

Det är ofta då, strax innan eller precis efter studentexamen, som tillvaron plötsligt rasar samman. Beredskapen för de problem och kriser som tornar upp sig är låg hos såväl ungdomarna som deras 10

9789127131842_s 1-198.indd 10

2012-05-10 08:13

föräldrar. Ingen har tänkt tanken att de skulle kunna drabbas, att de skulle behöva hantera den här sortens problem. I de här familjerna är man van vid att det mesta går bra. Livet flyter på.

För den unga vuxna eller för den förälder som vill söka hjälp finns ingen självklar instans att vända sig till. Problemen hör knappast hemma inom vuxenpsykiatrin, inte heller inom socialtjänsten eller beroendevården. Eftersom det handlar om myndiga personer som har gått ut skolan är inte heller elevhälsovården eller den öppna barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) aktuell. Många föräldrar och deras barn värjer sig också för att dras ner i sjukträsket bland klassificeringar och diagnoser. Den stämpling som många befarar att ett besök inom psykiatrin eller socialtjänsten kan innebära, hindrar dem från att överhuvudtaget se det offentliga hjälpsystemet som ett alternativ.

Att som förälder i ett sådant läge få möta någon med liknande erfarenheter är guld värt. Vetskapen om att inte vara ensam i världen utgör, tillsammans med kloka ord från en kunnig och empatisk medmänniska, det som kan skapa förändring. Det kan vara det mötet som får marken att bli stadig nog att stå på och som får de mörkaste orosmolnen att skingras så pass att utvägarna blir synliga.

I den här boken får läsaren träffa många föräldrar och unga vuxna, både de som själva lever mitt i limbo och de som tagit sig ut på andra sidan och kan berätta om sina upplevelser och erfarenheter.

I boken får du som läsare också ta del av Karin Enqvists professionella erfarenheter och våra gemensamma funderingar kring föräldraskap, vuxenblivande, samhällskrav, individers självkänsla och vikten av bärande och tåliga relationer.

11

9789127131842_s 1-198.indd 11

2012-05-10 08:13

Alla är olika men vi tar ändå risken att komma med en del handfasta tips och råd som vi tror de allra flesta kan ha nytta och glädje av. Men det viktigaste för oss när vi har skrivit den här boken – och det vi mest av allt vill förmedla – är: Du är inte ensam!

Ge inte upp!

Vi som har skrivit den här boken är: Helene

Jag är frilansjournalist med huvudsaklig inriktning på vård, behandling, psykologi och pedagogik. Det är jag som skrivit det mesta i boken. Det är också jag som har träffat och intervjuat alla de personer som du som läsare kommer att möta på de kommande sidorna.

Mitt intresse för barn och ungdomar och deras levnadsvillkor sträcker sig långt bortanför mitt yrkesliv. Jag har bland annat varit föräldravandrare, kontaktperson, övervakare, arbetat på ungdomshem och på ungdomsgård och inte minst har jag som ensam mamma njutit av kontakten med mina egna barn och deras kompisar.

Men att jag njutit är bara halva sanningen – ibland har jag tvärtom känt mig såväl handfallen som skräckslagen inför uppfostringsansvaret, både mitt eget och andra föräldrars. Det kanske är just därför som jag har varit öppen för andra desperata föräldrar som frågat mig, både som ämnesjournalist och som förälder, om råd: 12

9789127131842_s 1-198.indd 12

2012-05-10 08:13

Vart kan vi vända oss, vem kan vi tala med, vad kan vi läsa och vad ska vi göra?

Numera är jag gift med Christer och mina två söner har hunnit bli 26 respektive 23 år. Christer har två barn och två barnbarn. karin

Jag är legitimerad psykoterapeut med lång erfarenhet av arbete med ungdomar och unga vuxna. I tio år arbetade jag på en ungdomsmottagning, där jag framför allt mötte unga personer med funderingar kring identitet, kärlek och relationer. Jag har också arbetat som psykoterapeut på behandlingshem för unga som haft det riktigt svårt och för vilka tillvaron ofta varit en kamp på liv och död.

Sedan 2006 arbetar jag som psykoterapeut på mottagningen Ungavuxna i Stockholm där jag tar emot unga vuxna och deras föräldrar för samtal. Ibland är det enbart den unga vuxna som kommer, ibland enbart en förälder. Dagligen tar jag emot samtal från förtvivlade föräldrar som har sina egentligen vuxna barn hemma, där de passivt ligger kvar i sängen och vägrar kliva upp eller sitter som klistrade framför datorn. En del av dem som ringer kommer till mottagningen och ofta får jag responsen att de känt sig hjälpta av samtalen hos oss. Många gånger får jag beskrivningar av hur man länge gått och burit på svårigheterna utan att prata med andra om familjens situation.

I boken som du just har börjat läsa försöker jag bena upp problematiken, och i separata kommentarer reflekterar jag över en del av de intervjuades berättelser. Jag har valt att reflektera kring några av de »röster« som jag tycker uttrycker det som många känner och som 13

9789127131842_s 1-198.indd 13

2012-05-10 08:13

visar på andra sätt att tänka. Min förhoppning är att mina funderingar ska ge läsaren nya perspektiv.

Jag är gift med Stefan och tillsammans har vi en son, 23 år, och en dotter, 20 år.

Tillsammans Vi har tillsammans funderat, diskuterat, analyserat, ifrågasatt, rannsakat, medgivit, njutit och förskräckts av våra egna och andras erfarenheter. Även om våra roller i tillkomsten av den här boken har sett olika ut så är den i högsta grad resultatet av våra gemensamma ansträngningar, ambitioner och förhoppningar.

14

9789127131842_s 1-198.indd 14

2012-05-10 08:13

Kapitel 1

Alla har vi varit unga

Alla unga vuxna har en sak gemensam. De har just genomlevt eller är i färd med att avsluta sin tonårstid. Det är förresten något alla vuxna oavsett ålder har gjort. Vi har alla varit tonåringar och visst är det en tid som de flesta av oss har ganska tydliga minnen av. En del minnen gör mig fortfarande glad men oftare minns jag händelser, situationer och ordväxlingar som gjorde mig ledsen, upprörd och, tror jag, framför allt generad, besvärad, brydd och skamsen.

Själva tonårstiden är ju egentligen en ganska ny företeelse. Tanken att just de ungdomar som befinner sig mellan 13 och 19 år bildar en egen grupp föddes någonstans i skiftet mellan 1940- och 50-talet.

Precis som det är svårt att exakt säga när ett mode eller en trend ser dagens ljus, är det knepigt att fastställa exakt datum för tonårsbegreppets nedkomst. Det råder inte heller någon fullständig samstämmighet kring varifrån idén kom och varför.

En ganska vanlig uppfattning är att det rör sig om tiden efter andra världskriget. Allt skulle repareras, såväl byggnader som människors själar, nytt skulle byggas och nya livsrum skapas. Det gav 15

9789127131842_s 1-198.indd 15

2012-05-10 08:13

säkert upphov till många nya idéer och till en ny ekonomi. Hjulen snurrade och ungdomarna på 1950-talet var de första med pengar över till egen konsumtion. Tillräckligt mycket pengar för att affärsmännen skulle få upp ögonen för dem som målgrupp. Ett särskiljande tonårsmode blev snart ett begrepp och en särskild tonårsstil lanserades med hjälp av såväl musik som film och kläder.

Uppbrott och uppror Så länge den har funnits har tonårstiden beskrivits som en kaotisk period av utbrott, sammanbrott och uppbrott. En period när hormonerna härjar, armsvetten formar blöta blaffor, finnarna frodas och den sexuella upphetsningen gör sig påmind och pockar på i de mest olämpliga situationer. Flickor drabbas av mensvärk, graviditetsskräck och ömma bröst och pojkar får röster som alternerar mellan kastratens falsettstämma och barytonens mjuka sammet.

Också de lider av skräck för oönskade graviditeter och nesliga könssjukdomar.

De flesta föräldrar har redan tidigare fått se sig nedschasade från den piedestal där barnen en gång placerade dem. Nu faller de djupare än så, somliga under marknivån medan andra plötsligt ser sig placerade på andra sidan en fiendelinje. Töntiga, tjatiga, korkade, jobbiga, ja många tonårsföräldrar tvingas vänja sig vid att inte stå särskilt högt i kurs hos sina barn. Men en stor del av oss som är föräldrar idag har ju med liv och lust gått in för vår roll som curlingföräldrar. Vi har servat, hämtat, lämnat, hurrat, bekräftat, förhört, stöttat och utvecklat. Vi har haft andras ungar på middag, nattgäster, fixat dunderkalas, suttit på samtal och kollat upp förskolor, 16

9789127131842_s 1-198.indd 16

2012-05-10 08:13

skolor och fritidssysslor för att försäkra oss om att våra små bara får det allra bästa. Och nu vill de knappt veta av oss … Klart att det känns tufft.

I många psykologiböcker förklaras den här stundtals plågsamma perioden dels med rent biologiskt grundade fysiska förändringar, dels med att det är en nödvändig fas tonåringen går igenom på sin väg mot vuxenlivet. Tonåringen förbereder sig för självständighet och måste därför frigöra sig från sina föräldrar. Han eller hon måste klippa banden till rollen som barn, som utgör ett hinder för att skaffa sig egna upplevelser, erfarenheter, tankar och åsikter. I det här sättet att tänka kring frigörelse ingår att föräldrarna alltid är motsträviga, att de inte vill släppa taget. De vill ha kvar sina små rara barn och framför allt vill de ha kvar kontrollen och rätten att styra och ställa. Därför måste ungdomarna ta i, de måste slå sig ut, förolämpa sig fria, trotsa sig bort och straffa sig ur föräldrarnas kontroll.

Tonårstiden beskrivs också som den period i livet framför andra när man söker hitta sig själv. Man prövar olika roller för att hitta sin egen. Man testar gränser för att upptäcka både sina egna och andras.

Att pojkar och flickor i de lägre tonåren skriker och gapar, skolkar, börjar röka, kommer hem fulla, skäller, klagar, gråter, intrigerar, manipulerar, snattar, sticker säkerhetsnålar i kinderna, stålpinnar i tungan, klär sig i trasiga strumpbyxor, färgar håret grönorange, sminkar sig upp till tänderna, går med i AFA (Antifascistisk aktion), blir militanta veganer eller börjar ägna sig åt satanism eller asadyrkan räknas som en inte alls ovanlig följd av den dramatiska utveckling de genomgår.

17

9789127131842_s 1-198.indd 17

2012-05-10 08:13

Liten och stor på samma gång Samma tonåring som envist hävdat sina åsikter liksom sin mogenhet och rätt till självständighet kan för övrigt redan några timmar senare ligga helt förkrossad i sängen och hulkande söka tröst hos mamma för att livet är så hårt. En tonåring kan i ena stunden kräva att bli betraktad och behandlad som vuxen för att i nästa stund kräva total ansvarsbefrielse. »Jag är ju faktiskt bara ett barn.« Samtidigt brukar det ofta vara just den anklagelse som tonåringar kastar mot de vuxna: »Ena minuten säger du att jag inte får åka på festival eftersom jag är för liten och andra stunden ska jag söka jobb eftersom jag är vuxen, hur ska du ha det egentligen?« Men alla ungdomar genomlider inte samma svåra tonårstid, och hur naturbunden och oundviklig den här stormiga tiden egentligen är kan ju diskuteras. Överhuvudtaget kan man ju ifrågasätta varför man ska klumpa ihop 13-åringar och 19-åringar i samma paket. Även om individer är olika så kan man nog generellt påstå att det är mer än de sex åren som skiljer de två åldersgrupperna åt. Det är oceaner emellan dem. Det som en 13–14-åring kämpar med i sin tillvaro har förhoppningsvis 19-åringen för länge sedan lämnat bakom sig.

Intressant är att det begrepp som vi tillmäter sådan betydelse knappt existerar utanför den engelskspråkiga världen. Teenager och tonåring, javisst, men i Frankrike och Portugal talar man snarare om en »adolescent« och en »jovem«, och på Island talas det om »ungmenni«, ungt folk. Säkert liknar många av deras diskussioner våra men uttrycket »ungdomar« signalerar inte samma problematik och omfattar inte samma frågeställningar som »tonåringar« och »tonårstiden« gör.

18

9789127131842_s 1-198.indd 18

2012-05-10 08:13

Det finns gott om faser i människans utveckling som omfattar stora omsvängningar i humör, förmåga, känsla och inte minst i relationer. När ett barn reser sig upp och börjar gå är det en revolution, en 3-åring som kan själv eller som vrålar neeeej i högan sky genomgår en frigörelse- och självständighetsfas som inte står 15-åringens efter i styrka och betydelse.

Bye bye barndom Någonstans på vägen lämnar den som växer upp den absoluta barndomen bakom sig. Det sker naturligtvis gradvis; en enmånaders baby är ett spädbarn, en åttamånaders är en baby, en 2-åring är ett barn, en 7-åring ett skolbarn, en 10-åring – ja, redan där börjar det kännas lite tokigt att prata om barn. Vi pratar hellre om en 10-åring som en pojke eller en flicka. Så där någonstans i 10-årsåldern skulle jag vilja säga att många börjar vinka hej då till barndomen, även om det är långt kvar tills de börjar räknas som vuxna. Också under de här åren tar barnen symboliska mognadssteg, från knattediskon, eget busskort och 11-årsfilmer, till smink, mens och mopedkörkort.

Så blir man då äntligen myndig som 18-åring, får rösta men framför allt handla öl och cigaretter i affären, dricka vin på krogen och förstås ta körkort. Men förutom dessa i sig betydelsefulla och symbolmättade handlingar ändras inte mycket i våra ungdomars liv förrän de lämnar skolans värld.

Skillnaden mellan att utvecklas som 3-åring och 13-åring ligger snarare i omgivningens reaktion. En 3-åring som trotsar kan vara nog så tröttsam, ge upphov till tårar, vrede och frustration. Men hur oregerligt det lilla barnet än upplevs så är det ändå hanterbart, 19

9789127131842_s 1-198.indd 19

2012-05-10 08:13

Limbo

Helene Lumholdt är frilansjournalist med huvudsaklig inriktning på vård, behandling, psykologi och pedagogik.

HELENE LUMHOLDT & KARIN ENQVIST

Limbo handlar om dem som fastnat i entrén till vuxenvärlden och vänder sig främst till deras arga, oroliga och vilsna föräldrar.

Att ta steget från ungdomsliv till vuxentillvaro är en omvälvande upplevelse för alla. För en del känns steget för stort och upplevelsen blir för svår. De snubblar på tröskeln till vuxenvärlden och blir liggande. De pluggar inte, söker inga jobb, motionerar inte och umgås mindre och mindre med både kompisar och familj. Istället tillbringar de hela dygnet i sitt rum, med fördragna gardiner ofta framför datorn eller teven. Ilskna och oförskämda men samtidigt förskrämda och förtvivlade. Utanför den stängda dörren står deras föräldrar och sliter sitt hår. Vad ska vi göra? Vad har vi gjort? Varför har det blivit så här? Och hur ska vi kunna hjälpa?

I Limbo kan de här föräldrarna känna igen sig, söka tröst och stöd och få nya perspektiv på den fas som i de allra flesta fall slutar med att den unga vuxna reser sig och går vidare i livet.

HELENE LUMHOLDT & KARIN ENQVIST

Limbo Om dem som fastnat i entrén till vuxenvärlden till deras oroliga, arga och vilsna föräldrar

Karin Enqvist är legitimerad psykoterapeut med lång erfarenhet av arbete med ungdomar, unga vuxna och föräldrar.

ISBN 978-91-27-13184-2

9 789127 131842

NOK_LUMHOLDT_ENQVIST_LIMBO_overdrag.indd Alla sidor

2012-06-07 15:45