9789176788585 by Smakprov Media AB

I boken behandlas sålunda frågor om • orsakande • straffbar underlåtenhet • det allmänna kravet på gärningsculpa • nationella begränsningar • rättfärdigande och ursäktande omständigheter • det allmänna kravet på uppsåt eller oaktsamhet • de osjälvständiga brottsformerna (bl.a. försök, förberedelse och medverkan till brott).

Petter Asp

Magnus Ulväng

Nils Jareborg

KRIMINALRÄTTENS GRUNDER Andra upplagan

IUSTUS FÖRLAG

Asp Ulväng Jareborg

Dessutom finns ett kapitel som behandlar regler och principer för s.k. brottslighetskonkurrens. Boken, som utgör en omarbetning av Allmän kriminalrätt, är den mest heltäckande framställningen över de allmänna lärorna om brott. Boken utgör också den första delen i den bokserie som givits namnet Svensk straffrätt. Petter Asp är professor i straffrätt vid Stockholms universitet, Magnus Ulväng är professor i straffrätt vid Uppsala universitet och Nils Jareborg är professor emeritus vid Uppsala universitet.

KRIMINALRÄTTENS GRUNDER

Kriminalrättens grunder är en lärobok rörande straffrättens allmänna del. Boken fokuserar på de allmänna frågor som måste besvaras vid bedömande av huruvida brott förövats, dvs. på de ansvarsförutsättningar som ligger inom ramen för det så kallade brottsbegreppet.

sve n s k straf f rätt 1

01 02 FnL1 EkZpcm1hIEpvaG4gUGVyc3NvbgRKb2hu AFHmegA= 02 0040

ISBN 978-91-7678-858-5

SvStraffrätt_1_uppl2_org.hela.indd 1

IUSTUS FÖRLAG

9/27/13 12:29 PM

Kriminalr채t tens grunder

svensk straffr채tt i

13-37 Iustus Kriminal 19 sep.Indd 1

2013-09-19 11.43

Kriminalrättens grunder av petter asp & magnus ulväng på grundval av texter av nils jareborg

Andra, omarbetade upplagan

IUSTUS FÖRLAG

13-37 Iustus Kriminal 19 sep.Indd 3

2013-09-19 11.43

© Författarna och Iustus Förlag AB, 2 upplagan, Uppsala 2013 ISBN: 978-91-7678-858-5 Sättning: Harnäs Text & Grafisk Form Omslag: John Persson Tryck: Edita, Västerås 2013 Tryckt hos ett Klimatneutralt Företag Förlagets adress: Box 1994, 751 49 Uppsala Tfn: 018-65 03 30, fax: 018-69 30 99 Webbadress: www.iustus.se, e-post: kundtjanst@iustus.se

13-37 Iustus Kriminal 19 sep.Indd 4

2013-09-19 11.43

Förord till andra upplagan

Kriminalrättens grunder (KG) är en lärobok i straffrätt som behandlar de allmänna lärorna om brotten. Den utgör en fortsättning på – eller omarbetning av – Nils Jareborgs framställning Allmän kriminalrätt (2001) och ingår i läroboksserien Svensk straffrätt (SS). I förordet till den första upplagan av KG redogör vi för den närmare bakgrunden till denna bok och övriga delar i serien. Vid utarbetandet av KG har Petter Asp haft huvudansvaret för texterna i kapitel 1, 3 och 6. Magnus Ulväng har varit huvudansvarig för motsvarande bearbetning av kapitel 4, 5 och 7. Kapitel 2 har fördelats på så sätt att Ulväng har ansvarat för avsnitten 2.5 och 2.6 medan Asp ansvarat för övriga delar. Hela manuskriptet har dock granskats och diskuterats fram i samråd. I denna nya upplaga har vi anpassat framställningen till de förändringar av gällande rätt som skett sedan första upplagan utkom år 2010 samt därutöver omarbetat stora delar av texten I syfte att göra den mer pedagogisk och lättillgänglig. Vi har fått många värdefulla kommentarer och förslag till förbättringar av våra kolleger vid Stockholms och Uppsala universitet. Bl.a. hölls hösten 2012 ett kammarseminarium vid Stockholms universitet där vi fick åtskilliga nyttiga och användbara synpunkter på den första upplagan av boken. Vi vill härutöver särskilt framhålla amanuensen Jenny Kääntä som självständigt har uppdaterat boken i vad gäller lagtexthänvisningar, begreppsregister, förkortningslista och litteraturförteckning. Hon har också varit behjälplig med korrekturläsning. Därutöver har Gustav Almqvist, Sandra Friberg och Erik Svensson korrekturläst delar av manuskriptet och kommit med många värdefulla kommentarer. Till sist vill vi också tacka Stiftelsen Juridisk Fakultetslitteratur som generöst bidragit med medel för hjälp med uppdateringar och korrekturläsning. För all hjälp är vi djupt tacksamma. Vi tar även fortsättningsvis tacksamt emot alla påpekanden om fel eller brister liksom konstruktiva förslag i övrigt (magnus.ulvang@jur.uu.se eller petter.asp@juridicum.su.se). Aktualitetsdatum: 1 oktober 2013. Uppsala och Stockholm i oktober 2013 Petter Asp

Magnus Ulväng

13-37 Iustus Kriminal 19 sep.Indd 5

2013-09-19 11.43

Innehåll

Förord till andra upplagan 5 Förkortningar 13 1 Inledning till kriminalrätten 15 1.1 Brott, straff och påföljd 15 1.2 Kriminaljuridik och kriminalvetenskap 17 1.2.1 Straffrätt och straffprocessrätt 17 1.2.2 Straffrättsvetenskap 19 1.2.3 Kriminologi m.m. 20 1.2.4 Kriminalpolitik 21 1.3 Systematik och lagstiftningsteknik 21 1.3.1 Grundläggande indelningar 21 1.3.2 Brottsbalkens systematik 22 1.3.3 Brottsbalksstraffrätt och specialstraffrätt 24 1.3.4 Straffbud och brottsbeskrivning 25 1.3.5 Brottsbeteckningar och gradindelning 27 1.4 Om kriminalisering 30 1.4.1 Om straffrättens syften och nivåer 30 1.4.2 Närmare om syftet med kriminalisering 32 1.4.3 Konstitutionella aspekter 37 1.4.4 När bör kriminalisering ske? 39 1.4.5 Hur bör kriminalisering ske? – om legalitetsprincipen, skuldprincipen, humanitetsprincipen och proportionalitetsprincipen 45 1.4.6 Rättsstatliga principer för kriminalisering 53 1.4.7 Om ideologiska motsättningar inom straffrätten 55

13-37 Iustus Kriminal 19 sep.Indd 7

2013-09-19 11.43

1.5 Brottsbegreppet 58 1.5.1 Två huvudtyper av brottsförutsättningar 58 1.5.2 Brottsbeskrivningsenlighet 60 1.5.3 Frånvaro av rättfärdigande omständigheter 63 1.5.4 Det allmänna skuldkravet 64 1.5.5 Helt ursäktande omständigheter 65 1.5.6 Sammanfattning 66 1.5.7 Särskilt om straffbarhetsbetingelser utanför brottsbegreppet 67 2 Brottsbeskrivningsenlighet 69 2.1 Inledning 69 2.2 Gärning 71 2.2.1 Inledning 71 2.2.2 Närmare om begreppet handling 73 2.2.3 Begreppet underlåtenhet 76 2.3 Orsakande 78 2.3.1 Inledning 78 2.3.2 Närmare om särskilda problemsituationer 79 2.3.3 Hur sker begränsningen av relevanta orsakssammanhang? 82 2.3.4 Fördjupning 83 2.4 Fara och risk som brottsrekvisit 89 2.4.1 Skadedelikt och olika typer av faredelikt 89 2.4.2 Konkret fara 92 2.4.3 Andra typer av fara eller möjlighetsbedömningar i straffrätten 100 2.4.4 Fara och risk 102 2.4.5 Farerekvisitet och andra begränsningar av ansvaret 104 2.5 Underlåtenhetsbrott 105 2.5.1 Typer av underlåtenhetsbrott 105 2.5.2 Garantläran 109 2.5.3 Ställning som skyddsgarant 112 2.5.4 Ställning som övervakningsgarant 115 2.5.5 Garantställning på grund av eget föregående handlande 122 2.5.6 Garantlärans tillämpningsområde 126

13-37 Iustus Kriminal 19 sep.Indd 8

2013-09-19 11.43

2.6 Gärningsculpa 134 2.6.1 Inledande anmärkningar 134 2.6.2 Närmare om culpabegreppets beståndsdelar 138 2.6.3 Gärningsculpa och brottsbeskrivning 141 2.6.4 Otillåtet risktagande 146 2.6.5 Risktagandets relevans 164 2.6.6 Grader av gärningsculpa 173 2.6.7 Gärningsculpa och uppsåtsbrott 174 2.6.8 Sammanfattning 177 2.6.9 Avslutande och fördjupande förklaring av relationen mellan gärningsculpa och personlig culpa 178 2.7 Nationella begränsningar 180 2.7.1 Inledning 180 2.7.2 Territoriella begränsningar 184 2.7.3 Begränsningar avseende brottssubjekt, brottsobjekt och nationella intressen 187 2.8 Särskilda begränsningar och frågeställningar 189 2.8.1 Brottssubjekt 189 2.8.2 Specialsubjekt 190 2.8.3 Ansvar för företagare 192 2.8.4 Ansvar inom ramen för juridiska personer 198 2.8.5 Straffrättens tillämpning i tiden 201 3 Rättfärdigande omständigheter 208 3.1 Inledning 208 3.2 Nödvärn 210 3.2.1 Inledning 210 3.2.2 Nödvärnssituationerna 211 3.2.3 Nödvärnsgärningen och dess försvarlighet 215 3.3 Nöd 220 3.3.1 Inledning 220 3.3.2 Nödsituationen 220 3.3.3 Nödgärningen och dess försvarlighet 222 3.3.4 Särskilda undantagsbestämmelser 225

13-37 Iustus Kriminal 19 sep.Indd 9

2013-09-19 11.43

3.4 Samtycke 226 3.4.1 Inledning 226 3.4.2 Vad förutsätts för giltigt samtycke? 227 3.4.3 Samtyckeregelns tillämpningsområde 231 3.4.4 Försvarlighetsbedömningen 232 3.4.5 Hypotetiskt samtycke 235 3.5 Förmans order 236 3.6 Laga befogenhet att använda våld 240 3.6.1 Inledning 240 3.6.2 Polismans befogenhet att utöva våld 244 3.6.3 Försvarlighets- och behovsbedömningen 248 3.6.4 Laga befogenhet för annan än polisman att utöva våld 249 3.7 Laga befogenhet att utföra annan straffbelagd gärning 252 3.8 Social adekvans 254 3.8.1 Inledning 254 3.8.2 Sport och dylikt 256 3.8.3 Åtgärder inom hälso- och sjukvården 258 3.8.4 Speciella undantagsfall 262 3.9 Bevisning 267 4 Uppsåt och oaktsamhet 269 4.1 Inledning 269 4.2 Konformitetsprincipen och skuldformerna 270 4.3 Skuldformernas begreppsliga bakgrund 274 4.4 Uppsåt 284 4.4.1 Inledning 284 4.4.2 Uppsåtsformer i gällande rätt 287 4.4.3 Att bevisa uppsåt 294 4.4.4 Om gränsen mellan uppsåt och oaktsamhet 300 4.5 Oaktsamhet 314 4.5.1 Oaktsamhetsformerna 314 4.5.2 Relationen mellan gärningsculpa och personlig culpa 319

13-37 Iustus Kriminal 19 sep.Indd 10

2013-09-19 11.43

4.6 Täckningsprincipen 323 4.6.1 Huvudregler 323 4.6.2 Täckning av positiva rekvisit 328 4.6.3 Täckning av negativa rekvisit 343 4.6.4 Preciseringar rörande täckningsprincipen 348 4.6.5 Undantag från kravet på täckning, skuldpresumtioner m.m. 361 4.6.6 Straffansvar vid självförvållat rus o.dyl. 365 5 Ursäktande omständigheter 369 5.1 Inledning 369 5.2 Tillfällig sinnesförvirring 370 5.3 Excess 376 5.4 Straffrättsvillfarelse 379 5.5 Frivilligt tillbakaträdande 383 5.5.1 Kriminalpolitisk bakgrund 383 5.5.2 Tillämpningsområdet 385 5.5.3 Frivillighet 392 5.5.4 Annan förekommer den som vill tillbakaträda 394 6 Osjälvständiga brottsformer 396 6.1 Inledning 396 6.2 Försök 397 6.2.1 Kriminaliseringens innebörd 397 6.2.2 Kravet på överskjutande uppsåt att begå fullbordat brott 399 6.2.3 Kravet på särskilt stadgande 401 6.2.4 Försöksgärningen 402 6.2.5 Subsidiaritetsklausulen 406 6.2.6 Farerekvisitet 407 6.3 Förberedelse och stämpling till brott 410 6.3.1 Kriminaliseringens innebörd 410 6.3.2 Kravet på överskjutande uppsåt 413 6.3.3 Kravet på särskilt stadgande 416 6.3.4 Förberedelse- och stämplingsgärningen 416

13-37 Iustus Kriminal 19 sep.Indd 11

2013-09-19 11.43

6.3.5 Subsidiaritetsklausulen 422 6.3.6 Farerekvisitet 423 6.4 Medverkan 424 6.4.1 Inledning 424 6.4.2 Medverkansreglernas tillämpningsområde 425 6.4.3 Medverkanslärans struktur 429 6.4.4 Preciseringar och förtydliganden 449 6.4.5 Medverkan och underlåtenhet 452 6.4.6 Medverkan till självmord m.m. 454 6.4.7 Särskild reglering av ansvarsfrihet 457 7 Brottslighetskonkurrens 459 7.1 Inledning 459 7.2 Allmänt om gärningskonkurrens 464 7.2.1 Grundfrågor vid gärningskonkurrens 464 7.2.2 Systematik för att lösa gärningskonkurrens 465 7.3 Likartad konkurrens 468 7.3.1 Brottsenhet 468 7.3.2 Exempel på lösningar vid olika brottstyper 470 7.3.3 Särskilt problematiska fall och frågor 475 7.4 Olikartad konkurrens 479 7.4.1 Gärningsenhet 479 7.4.2 Relationen mellan gärningskonkurrens och regelkonkurrens 480 7.4.3 Lösningar 482 7.4.4 Sammanfattning 488 7.5 Medbestraffade gärningar 489 7.6 Sammanfattning 495 Litteratur 497 Begreppsregister 498

13-37 Iustus Kriminal 19 sep.Indd 12

2013-09-19 11.43

1 Inledning till kriminalrätten

1.1 Brott, straff och påföljd 1. Brott och straff finns i varje samhälle. Detta avspeglar sig inte minst i att vi i våra dagstidningar dagligen finner notiser och artiklar som handlar om brott som har begåtts eller om pågående brottmålsrättegångar. Intresset för brott och straff är stort. Detta är helt naturligt eftersom straffrätten ständigt aktualiserar och tar ställning till mycket grundläggande, och högst mänskliga, frågor om skuld och ansvar. Det är därför tydligt att man alltid närmar sig straffrätten med en viss förförståelse om både brott och straff. När vi i vardagen talar om brott och straff avses med ”brott”, i ungefärliga ordalag, att någon bryter mot samhällets regler, och med ”straff” ett lidande eller obehag som tillfogas henne eller honom därför att hon eller han har brutit mot reglerna. 2. I straffrätten har emellertid orden ”brott” och ”straff” en teknisk betydel se. Begreppen har en grundläggande systematisk funktion. För att de skall kunna fylla denna funktion krävs att de ges en formell definition. 3. Ett brott är, enligt brottsbalken (BrB) 1:1, en gärning som är beskriven i en författning och för vilken straff är föreskrivet. Definitionen av ”brott” i BrB 1:1 säger alltså att ett brott är detsamma som en straffbelagd gärning. Som vi skall se är denna bestämning långt ifrån uttömmande: den ger bara en nödvändig förutsättning, som inte är tillräcklig (ytterligare brottsförutsättningar följer redan av BrB 1:2). Begreppet brott kan alltså sägas ha en formell definition som bygger på begreppet straff. Det är i övrigt svårt att ange något gemensamt för de gärningar som är kriminaliserade utöver just det förhållandet att de är straffbelagda och att de på något sätt anses ha ett negativt värde.

13-37 Iustus Kriminal 19 sep.Indd 15

2013-09-19 11.43

1 inledning till kriminalrätten

4. Ett straff är, enligt BrB 1:3, böter eller fängelse. För att närmare få veta vad ett straff innebär måste man konsultera BrB kap. 25 och 26 samt olika författningar som avser verkställighet av straff. Det är således bara två bestämda former av frihetsförlust och tvångsbetalning av pengar, som juridiskt sett kvalificeras som straff. Andra ingripanden, som uppfyller allmänspråkliga krav på att vara straff, t.ex. olika typer av straffavgifter, indragning av tillstånd, utvisning och skatter, och som kanske ibland upplevs som något värre än fängelse och böter, är inte ”straff” i den mening som avses i BrB. 5. Inom ramen för BrB används också det vidare begreppet påföljd. Begreppet påföljd omfattar dels straff (dvs. böter och fängelse), dels påföljder som inte utgör straff: villkorlig dom (BrB kap. 27), skyddstillsyn (BrB kap. 28) och överlämnande till särskild vård (se BrB kap. 31 och 32). 6. Ytterligare ett vidare begrepp är rättsverkan av brott. Detta begrepp om fattar dels påföljderna enligt ovan, dels annan rättsverkan av brott, vilket inkluderar skadestånd och särskild rättsverkan av brott. Sammantaget innebär det ovan sagda att sanktionssystemet inom straffrätten kan beskrivas genom följande bild: Rättsverkan av brott Påföljd Straff – Böter – Fängelse

Annan påföljd – Villkorlig dom – Skyddstillsyn – Överlämnande till särskild vård

Annan rättsverkan av brott Skadestånd

Särskild rättsverkan – Förverkande – Företagsbot – Utvisning – Körkortsförlust osv.

Inte heller denna bild ger emellertid en uttömmande beskrivning av vad som kan följa såsom en rättslig konsekvens av att brott förövats. Exempelvis ingår inte skyldighet att betala rättegångskostnad, registrering av brott och myndighets framtida beaktande av att brott förövats. 7. Som ovan framhållits betyder det sagda att vissa typer av sanktioner, som till sin karaktär är klart straffliknande, formellt faller utanför det straffrättsliga systemet. Detta gäller bl.a. sådana sanktionsavgifter som skattetillägg. Att dessa sanktioner formellt faller utanför det straffrättsliga systemet hindrar inte att de kan behöva uppfylla de krav som från rättssäkerhetssynpunkt ställs på straff enligt konstitutionella regler och enligt t.ex. Europakonventionen (EKMR).

13-37 Iustus Kriminal 19 sep.Indd 16

2013-09-19 11.43

1 inledning till kriminalrätten

Detta beror på att termer som ”brott” och ”straff” i sådana texter i regel skall tolkas autonomt, dvs. det avgörande för tillämpligheten av straff- och straffprocessuella rättssäkerhetsgarantier är normalt inte huruvida en viss sanktion formellt klassificeras som ett straff, utan huruvida den med ett innehållsinriktat synsätt bör likställas med ett straff.1

1.2 Kriminaljuridik och kriminalvetenskap 1.2.1 Straffrätt och straffprocessrätt 1. Straffrätt är en juridisk disciplin, som tillhör den offentliga rätten i vid mening. Medan det i civilrätten är fråga om rättsförhållanden mellan formellt likställda parter, är i straffrätten fråga om förhållandet mellan staten och underordnade individer. Kriminalisering samt ådömande och verkställighet av brottspåföljd är en statlig angelägenhet. Enskilda kan emellertid i viss utsträckning påverka huruvida ett brott beivras (bl.a. genom att det ibland fordras angivelse för att någon skall kunna lagföras). Till skillnad från huvuddelen av annan offentlig rätt är det centrala beslutsfattandet i enskilda fall knutet till allmän domstol. 2. Den ovan nämnda legaldefinitionen av begreppet straff innebär att termen ”straffrätt” egentligen är mindre adekvat än kriminalrätt (lat. ”crimen” = ”brott”). När ett brott har förövats behöver ju sanktionen inte vara ett straff. I titeln till denna bok används emellertid termen ”kriminalrätt” för att beteckna den del av straffrätten som avser brotten, dvs. med uteslutande av den del som avser sanktionerna. 3. Straffrätten kan i vid mening sägas omfatta tre discipliner: materiell straffrätt, verkställighetsrätt och formell straffrätt (= straffprocessrätt). Straffrättsstudierna omfattar i första hand den materiella straffrätten vars innehåll övergripande kan beskrivas genom två enkla frågor: a) Vad är brottsligt? b) Vilken påföljd skall bestämmas för ett brott?

Denna bok fokuserar helt på de allmänna regler som finns angående den förstnämnda frågan.2 1

Se närmare om olika typer av straffrättsliknande avgifter t.ex. Warnling-Nerep 1987, Zila 1992 och Asp 1998 del II. 2 Se angående den del som avser sanktionerna Jareborg & Zila 2010.

13-37 Iustus Kriminal 19 sep.Indd 17

2013-09-19 11.43

1 inledning till kriminalrätten

4. Verkställighetsrätten ingår visserligen i straffrättsstudiet, men den brukar normalt ges en relativt underordnad roll. Bland den mest centrala lagstiftningen märks särskilt fängelselagen (2010:610). 5. Vad gäller straffprocessrätten (den formella straffrätten) studeras den i de flesta länders juristutbildning tillsammans med och som en del av straffrätten. Så är emellertid inte fallet i Sverige där straffprocessrätten i huvudsak hänförs till utbildningsämnet processrätt. Den rättsliga regleringen av utredning om brott, åtal för brott och rättegångsförfarandet i brottmål studeras således inte inom ramen för straffrätten. Av praktiska skäl brukar emellertid de processuella regler, som finns i BrB (och motsvarande regler i lagstiftning utanför BrB), studeras i straffrätten. Detta har betydelse framför allt såtillvida att internationellt straffprocessrättsliga regler om bl.a. jurisdiktion (se BrB kap. 2), utlämning och överlämnande och internationell rättslig hjälp brukar anses tillhöra straffrätten.3 6. Det sagda innebär att bevisfrågor faller utanför straffrätten. I all rent straffrättslig diskussion de lege lata utgår man från att fakta är klarlagda. Frågor om möjligheterna att beivra brott och bevisa att brott har förövats kan emellertid i högsta grad vara relevanta vid diskussion om huruvida något bör kriminaliseras (dvs. i en diskussion de lege ferenda). Också vid tillfällen då gällande rätt är oklar kan hänsyn till bl.a. bevisbarhet ha betydelse för vilken lösning som slutligen utkristalliseras såsom den gällande. I det praktiska rättslivet spelar bevisfrågor en betydligt större roll än juridiska knäckfrågor. 7. Om uppdelningen mellan straffrätt och processrätt ibland framstår som artificiell, gäller detsamma i någon mån för relationen mellan straffrätt och andra juridiska discipliner. Här skall blott nämnas att vid förmögenhetsbrotten (BrB kap. 8–12) förutsätts ett ibland invecklat samspel mellan civilrätt och straffrätt och att av praktiska skäl en stor mängd straffbestämmelser i framför allt politi- och näringslagstiftningen främst studeras i förvaltningsrätten. En särskild ställning intar tryckfrihetsbrott och andra yttrandefrihetsbrott genom att de regleras i tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), som också studeras i statsrätten (den konstitutionella rätten).

Gränserna är varken givna eller viktiga. Jfr t.ex. Lindell, Eklund, Asp & Andersson 2005 där dessa regler behandlas i en straffprocessrättslig lärobok. De internationellt straffprocessrättsliga reglerna behandlas inte i denna bok utan i SS II.

13-37 Iustus Kriminal 19 sep.Indd 18

2013-09-19 11.43

1 inledning till kriminalrätten

1.2.2 Straffrättsvetenskap 1. Straffrättsvetenskaperna innefattar i huvudsak (I) straffrättsdogmatik (II) straffrättshistoria (inklusive straffrättsvetenskapshistoria) (III) jämförande straffrätt (IV) straffrättsfilosofi och -teori

Av dessa är straffrättsdogmatiken (juridisk doktrin) ojämförligt viktigast, och de övriga är i främsta rummet att betrakta som hjälpvetenskaper till dogmatiken, om man ser vetenskaperna från juridisk synpunkt. Rättsvetenskapliga verk innefattar ofta element av alla de ovan nämnda deldisciplinerna. 2. Straffrättsdogmatikens huvuduppgift är att konstruera straffrättssystemet (”gällande straffrätt”) och därmed tjäna som brygga mellan lagstiftning och rättstillämpning. Genom att analysera det tillgängliga materialet, konstruera begrepp, principer och en noga avvägd terminologi kan man – på olika sätt – skapa ett system av regler som hjälper till att ordna de relevanta frågeställningarna. Lagstiftningen är dogmatikens utgångspunkt, men dess produkt – straffrättssystemet – är oändligt mycket mer preciserat och uppvisar en enhetlig systematik. Detta hindrar givetvis inte att konstruktionen av systemet kan ske med olika begreppsbildning och olika systematik; mycket dogmatiskt arbete går ut på att finna bättre begrepp och bättre systematik. Dogmatikerns arbetsmetod är i övrigt i princip densamma som en domares, när denne försöker fastställa vad som är gällande rätt. Tillvägagångssättet är emellertid inte detsamma, bl.a. därför att det får anses åligga en rättsdogmatiker att kritiskt granska vad som framkommer som gällande rätt. När man arbetar med att konstruera straffrättssystemet stöter man ofrånkomligen på de punkter där systemet inte går ihop och där lösningar kolliderar. Den konstruktiva verksamheten ger också ett bra underlag för att utvärdera regleringen. Det är därför naturligt att straffrättsdogmatik kombineras med straffrättspolitiska inslag. Straffrättsdogmatik utan straffrättspolitiska inslag (se nedan avsnitt 1.2.4 och 1.4.7) och därmed de lege ferenda-resonemang blir ofta torftig. Straffrättspolitik utan straffrättsdogmatik kan vara direkt farlig. Det bör i sammanhanget uppmärksammas att ny rättstillämpning ofta är möjlig inom lagens ram (även om ny rättstillämpning till den tilltalades nackdel bör undvikas av rättssäkerhetsskäl).

13-37 Iustus Kriminal 19 sep.Indd 19

2013-09-19 11.43

1 inledning till kriminalrätten

3. Det kan diskuteras om den straffrättsvetenskapliga litteraturen, doktri nen, skall räknas till rättskällorna eller inte,4 men det är hur som helst tydligt att den inte sällan har påtaglig betydelse för rättsutvecklingen. I den dagliga praktiska verksamheten har dock lagkommentarer och olika typer av läro- och handböcker normalt större betydelse än renodlat rättsvetenskapliga framställningar.5 Man skulle kunna säga att rättsvetenskapliga resultat som huvudregel förmedlas till praktiskt verksamma jurister i koncentrerad form genom just läro- och handböcker.

1.2.3 Kriminologi m.m. 1. Kriminologi kan sägas vara en interdisciplinär vetenskap. Under en rubrik samlas naturvetenskaplig, beteendevetenskaplig och samhällsvetenskaplig forskning rörande brottslighet (och annat avvikande beteende), brottslingar och brottsbekämpning. Inom kriminologin kan man sålunda skilja mellan t.ex. kriminalpsykologi, kriminalbiologi (inklusive genetik), kriminalpsykopatologi och kriminalsociologi. Numera dominerar kriminalsociologin, och man är mindre än förr intresserad av att utröna brottslighetens orsaker. Det största intresset knyts till sociala miljöer, där brottslighet är vanlig, hur det straffrättsliga maskineriet fungerar i samhället och hur straff och andra samhällsåtgärder påverkar brottslighetens karaktär och omfattning.6 2. Vid kriminologisk forskning används i betydande omfattning statistiska metoder. En stor mängd kriminalstatistik produceras numera på grundval av information som lämnas av olika myndigheter. Både statistikproduktionen och det föreskrivna förandet av register underlättas genom ett utbrett nyttjande av modern informationsteknologi. I Sverige ansvarar Brottsförebyggande rådet (Brå) för den officiella kriminalstatistiken. 3. Från kriminologi skall skiljas kriminalteknik (ibland kallad kriminalistik), som avser användandet av främst naturvetenskapliga och medicinska metoder för utredning av brott (t.ex. fingeravtrycks- och DNA-teknologi). Rättsmedi cinen (obduktioner, blodalkoholundersökningar osv.) sammanfaller delvis med kriminaltekniken. Rättspsykiatrin inriktar sig främst på utredning av om den som (misstänks ha) begått brott är psykiskt störd.

Se t.ex. Lind 1996-97 s. 360 ff. och Jareborg 2001 s. 104. Se Sandgren 1999-00 s. 596 och 609. 6 En allmän, men omfattande, introduktion till kriminologin finns i Sarnecki 2009. Se även Sarnecki 2010. 5

13-37 Iustus Kriminal 19 sep.Indd 20

2013-09-19 11.43

1 inledning till kriminalrätten

1.2.4 Kriminalpolitik 1. Kriminalpolitik är som all politik inriktad på samhällelig diskussion och samhälleligt beslutsfattande. En del av kriminalpolitiken består i straffrätts politik.7 Dess föremål är då hur straff- och straffprocessrätten bör utformas under iakttagande av krav på effektivitet, rättvisa och respekt för mänskliga rättigheter. Generellt kan sägas att modern straffrättspolitik ofta går ut på att finna en godtagbar kompromiss mellan krav på rättssäkerhet och krav på effektivitet. 2. Kriminalpolitiken kan emellertid också gälla hur samhället i stort bör regleras för att förhindra brottslighet. Kriminalpolitiken kommer då att sammanfalla med delar av t.ex. utbildnings-, social-, bostads-, miljö-, närings-, arbetsmarknads-, skatte-, idrotts-, hälsovårds- och samhällsplaneringspolitiken. 3. Rationell kriminalpolitik förutsätter – även om straffrätt långt ifrån bara handlar om resultatmaximering – kunskaper om verklighetens beskaffenhet och om de påverkansmöjligheter som finns; en försummad del är härvidlag uppföljningen av hur olika reformer verkar. Kriminologins resultat kan uppenbarligen vara av stor betydelse för kriminalpolitiken. 4. På senare år har straffrättspolitiken i betydligt större utsträckning än tidigare kommit att bli en viktig politisk profilfråga.8 Detta kan å ena sidan betyda att straffrättspolitiska frågor ges tillbörlig uppmärksamhet, men å andra sidan också innebära risker därigenom att kortsiktiga politiska hänsyn sätts före andra intressen. Detta kan vara särskilt problematiskt eftersom all erfarenhet talar för att det är betydligt svårare att ta bort (upphäva kriminalisering, ta bort befogenheter, sänka straffskalor) än att lägga till (nykriminalisera, ge större befogenheter, höja straffskalor etc.). Många inom rättsvetenskapen har under senare år varnat för en ”offensiv” straffrätt som används närmast för att vinna politiska poäng; trenden är internationell.

1.3 Systematik och lagstiftningsteknik 1.3.1 Grundläggande indelningar 1. Den centrala författningen rörande brott och brottspåföljder är BrB. Utanför BrB finns annan straffrättslig reglering, s.k. specialstraffrätt.9 Som exempel på viktiga specialstraffrättsliga lagar kan nämnas trafikbrottslagen, narko tikastrafflagen och skattebrottslagen. Som utgångspunkt ska man inte bry 7

För uppdelningen i kriminalpolitik och straffrättspolitik, se Jareborg 1995a s. 42. Se t.ex. Victor 1995 s. 57 ff. 9 Se vidare nedan avsnitt 1.3.3. 8

13-37 Iustus Kriminal 19 sep.Indd 21

2013-09-19 11.43

1 inledning till kriminalrätten

sig om huruvida något är reglerat i brottsbalken eller i specialstraffrätten. De allmänna regler som finns, t.ex. om krav på uppsåt eller oaktsamhet, är som huvudregel tillämpliga också utanför brottsbalken och det faktum att vissa regler ligger utanför brottsbalken betyder långt ifrån alltid att de är mindre viktiga. 2. Straffrätten kan vidare sägas bestå av två typer av regler: regler som avser enskilda brottstyper (straffrättens speciella del) och allmänna regler och läror som är tillämpliga i förhållande till alla eller de flesta brottsbeskrivningar (den allmänna delen, t.ex. reglerna om uppsåt, som man använder såväl i förhållande till mord som till stöld, narkotikabrott, rattfylleri osv.). Tyvärr är termerna specialstraffrätt och straffrättens speciella del så lika att de är lätta att förväxla. De används emellertid så ofta att man måste lära sig vad de betyder. 3. Eftersom den allmänna delen i princip är identisk för brottsbalksstraffrätten och specialstraffrätten är det centrala att hålla i minnet att den allmänna delen hela tiden relaterar till och tillämpas på den speciella delen, dvs. på brottsbeskrivningar både i och utanför brottsbalken. Man kan beskriva det hela på följande sätt: Brottsbeskrivningar (dvs. speciella delen) i BrB

Brottsbeskrivningar (dvs. speciella delen) inom specialstraffrätten

Straffrättens allmänna del

1.3.2 Brottsbalkens systematik 1. BrB är indelad i tre avdelningar: (I): Allmänna bestämmelser (kap. 1–2); (II): Om brotten (kap. 3–24); (III): Om påföljderna (kap. 25–38). Man har således inte följt det i utländska strafflagar vanliga systemet att göra en indelning i en allmän och en speciell del. Allmänna regler om brotten finns i kap. 1 (§§ 1 och 2), 23 och 24, allmänna regler om påföljderna (och vissa former av särskild rättsverkan) i återstoden av kap. 1 och i kap. 25–36. Den speciella delen utgörs av kap. 3–22 (brottskatalogen). Kap. 2, 37 och 38 samt vissa slutparagrafer i brottskatalogens kapitel innehåller processuella regler.

13-37 Iustus Kriminal 19 sep.Indd 22

2013-09-19 11.43

1 inledning till kriminalrätten

2. Det finns givetvis många metoder efter vilka en brottsindelning kan ske. Utomlands är vanligt att vikt läggs vid grovheten eller farligheten hos brottet, så att man skiljer mellan t.ex. brott (eller förbrytelser) och förseelser. Någon motsvarighet härtill finns tyvärr inte i svensk rätt; det skulle ha varit av värde från både lagstiftningsteknisk och rättspolitisk synpunkt. 3. En annan indelningsgrund är att finna i arten av det intresse eller värde brottet närmast kränker (skyddsintresset); se vidare nedan avsnitt 1.4.4. Strafflagens (SL) brottskatalog kunde i stora drag ses som indelad i brott mot staten, brott mot person, förmögenhetsbrott och ämbetsbrott. Efter förslag av Thyrén kom brottsbalksreformen att vägledas av en indelning av brotten i fyra grupper.10 Indelningsgrund är just arten av det intresse, varemot brottet närmast riktar sig. I BrB har de fyra grupperna ordnats så att brottstyper som är särskilt vanliga eller annars är av störst intresse för allmänheten (t.ex. därför att de berör folk i allmänhet eller har starka historiska traditioner) har placerats först: (i) Brott mot person (kap. 3–7); (ii) Förmögenhetsbrott (kap. 8–12); (iii) Brott mot allmänheten (kap. 13–15); (iv) Brott mot staten (kap. 16–20 och, beträffande brott i krigssituationer, kap. 21–22). Det är givet att det i vissa fall är tveksamt i vilken grupp en brottstyp bör placeras och fördelningen kan i vissa fall framstå som godtycklig (se t.ex. BrB 9:9, 15:5–9 och 16:13). Den gjorda fördelningen på olika grupper bör därför i princip inte tillmätas någon självständig betydelse vid tolkning och tillämpning av brottsbalken. 4. Efter en tredje indelningsgrund lägger man vikt vid sättet för brottets förö vande. Denna har i viss mån varit vägledande vid indelningen i kapitel inom de fyra grupperna av brott. Se t.ex. BrB kap. 8–10, som bygger på skillnaderna mellan besittningsrubbning, psykisk påverkan och missbruk av egen maktsfär. Även härvidlag har emellertid distinktioner mellan olika typer av skyddsintressen tillmätts viss betydelse. Rörande den närmare fördelningen på kapitel hänvisas till framställningar över de enskilda brotten. 5. Brottskatalogens kapitel är uppbyggda på följande sätt. (i) Huvuddelen av brottskatalogen (BrB kap. 3–22) består av straffbud (se t.ex. BrB 8:1–11). (ii) Ibland utskiljs bland straffbuden sådana som utpekar särskilda brotts typer (med egna straffskalor) för grova och/eller ringa fall av en viss brottsart (se t.ex. 8:2 och 4). (iii) För att försök, förberedelse eller stämpling till brott eller underlåtenhet att avslöja brott, som nämns i kapitlet i fråga, skall beläggas med straff måste särskilt anges att så sker (se t.ex. 8:12). (iv) Åtskilliga kapitel i BrB avslutas med särskilda regler rörande åtal för i kapitlet upptagna brott (se t.ex. 8:13). 10

Se SOU 1953:14 s. 100 f.

13-37 Iustus Kriminal 19 sep.Indd 23

2013-09-19 11.43

1 inledning till kriminalrätten

1.3.3 Brottsbalksstraffrätt och specialstraffrätt 1. Som nyss nämnts förekommer i svensk rätt ingen klassificering av straffbelagda gärningar efter straffvärdhet, så att man skiljer mellan t.ex. brott och förseelser. De brottstyper som togs med i missgärningsbalken i 1734 års lag ansågs emellertid principiellt vara sådana, att det inte fanns anledning att räkna med förändrade uppfattningar om att gärningarna var så förkastliga att de borde bestraffas på angivet sätt. Utanför den allmänna lagen hölls sådana straffbestämmelser som mer var föranledda av just då rådande förhållanden. Man brukar tala om mala in se – det i sig onda – och mala prohibita – det som är ont, därför att det är förbjudet. Bakom utformningen av innehållet i 1864 års SL låg en liknande tankegång: däri skulle inrymmas ”egentliga rättskränkningar”, medan s.k. preventiva lagar och bestämmelser avseende polisförseelser borde hållas utanför. Programmet kom dock inte att genomföras med full konsekvens. Samhällsutvecklingen medförde sedan att det blev helt omöjligt att finna någon principiell skillnad mellan brott som reglerades i respektive utanför SL. I särskilda specialstraffrättsliga lagar upptogs efter hand straffbud rörande gärningar som i straffvärdhet var jämställda med huvuddelen av strafflagsbrotten. 2. I detta hänseende är BrB mycket traditionell. BrB:s brottskatalog är närmast en reviderad upplaga av SL:s. Ett bagatellbrott som förargelseväckande beteende finns av tradition i den centrala lagen, medan bestämmelser om folkmord, terroristbrott, trafikbrott, skattebrott, smugglingsbrott, miljöbrott och narkotikabrott finns i särskilda lagar. Den i kvantitativt hänseende viktigaste delen av den allvarliga brottsligheten är – om vi bortser från stöldbrotten – alltså reglerad utanför BrB. Bakgrunden till det angivna förhållandet är att finna i ett uttalande av Straffrättskommittén (SRK): ”uppfattningen om vad som överhuvud bör straffas, om vad som skall vara brottsligt, förändras visserligen under tidernas lopp på skilda punkter men vilar dock i huvudsak på obrutna traditioner, vilka kommittén sett som sin uppgift att bevara.”11 3. Om uppdelningen i brottsbalksstraffrätt och specialstraffrätt således har en rent formell grund, kan man fråga varför man inte samlar alla straffbud i en strafflag. Givet är att man kunde ha en brottsbalk, som omfattar mer än som nu är fallet. Men att samla alla straffbestämmelser i en lag vore högst olämpligt, i vart fall om man skulle ha annat än hänvisningsstadganden. Majoriteten av de specialstraffrättsliga bestämmelserna är nämligen av blankettkaraktär (se närmare i nästa avsnitt). De säger att den skall dömas till straff som överträder ett förbud eller påbud som föreskrivits i ett visst sammanhang eller i ett visst lagrum. Fullständiga brottsbeskrivningar skulle komma att bestå i upprepningar av t.o.m. hela författningar från alla tänkbara rättsområden. Ofta är det också svårt att passa in mer omfångskrävande lagstiftning (jfr t.ex. de olika lagarna om terroristrelaterad brottslighet) i brottsbalkens systematik.

Se SOU 1953:14 s. 99.

13-37 Iustus Kriminal 19 sep.Indd 24

2013-09-19 11.43

1 inledning till kriminalrätten

4. Den allmänna delen (dvs. de allmänna brottsförutsättningarna) är i huvudsak gemensam för brottsbalksstraffrätten och specialstraffrätten. I den mån det finns någon särskild lagreglering eller något oskrivet undantag kommer detta att redovisas nedan. Man kan således utgå ifrån att vad som sägs i denna framställning gäller generellt vid bedömande av huruvida något utgjort brott. 5. Många av de viktigaste specialstraffrättsliga brotten regleras, som ovan nämnts, i särskilda strafflagar. Av central betydelse är bl.a.: – lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott (TBL); – narkotikastrafflagen (1968:64) (NSL); – skattebrottslagen (1971:69) (SBL); – lagen (2000:1225) om straff för smuggling (SSL).12 6. Som ovan framgått hör också de s.k. yttrande- och tryckfrihetsbrotten, liksom andra brott mot TF eller YGL, till specialstraffrätten. Från straffrättslig synpunkt är det synnerligen viktigt att man har klart för sig när dessa lagverk är tillämpliga, eftersom de blockerar användningen av vanliga straffbestämmelser.13

1.3.4 Straffbud och brottsbeskrivning 1. Ett straffbud är en bestämmelse som straffbelägger en viss gärningstyp. Redan av regeringsformen (RF) 1:2 st. 1 följer att en sådan bestämmelse måste vara allmän, både i den meningen att det är gärningstyper, inte vissa konkreta gärningar, som i lagstiftningen beläggs med straff, och att det är klasser av personer, inte vissa konkreta personer, som utpekas som tänkbara förövare av brott. Oftast riktar sig kriminaliseringen formellt mot alla personer, men ibland är den begränsad till att avse vissa speciella grupper (s.k. specialsubjekt).14 Kriminaliseringar som formellt riktar sig mot envar drabbar dock i praktiken ofta blott vissa persongrupper. 2. Särskilt i BrB har straffbuden formen av handlingsregler för domaren, dvs. den som har behörighet att ådöma straff. Domaren åläggs att under vissa omständigheter ådöma straff som utväljs inom en viss straffskala (strafflatitud) med ett straffmaximum och ett straffminimum. Se t.ex. BrB 3:2: ”fängelse, lägst sex och högst tio år”. Ibland framgår straffminimum inte av själva straffbestämmelsen utan av allmänna bestämmelser om minima för böter (BrB 25:1– 4) och fängelse (BrB 26:1).

Se för en kortfattad introduktion till specialstraffrätten Zila 2009. Hithörande frågor behandlas i SS IV. Se även bl.a. Strömberg 2003 och Warnling-Nerep & Bernitz 2013. Se vidare även Axberger 1984 och Persson 2002. 14 Se vidare nedan avsnitt 2.8.2. 13

13-37 Iustus Kriminal 19 sep.Indd 25

2013-09-19 11.43

1 inledning till kriminalrätten

3. Standardformeln för ett straffbud är denna: ”Den som gör [något], döms för brott till visst straff inom viss skala.” Straffbuden är således inte utformade som påbud eller förbud riktade till medborgarna. Å andra sidan bereder det inga svårigheter att formulera om straffbuden till handlingsregler för medborgare. Var och en som läser t.ex. bestämmelsen i BrB 3:1 förstår att den innebär ett förbud mot att döda andra människor. Skall man vara riktigt noga, kan ett straffbud dock överträdas endast av en domare (genom att inte göra vad som åläggs denne i straffbudet, dvs. att döma ut påföljd om brott konstateras). Det är emellertid vanligt att man säger att en gärningsman överträder ett straffbud eller en straffbestämmelse. Man avser då en överträdelse av den handlingsregel för medborgare som kan utläsas ur handlingsregeln för domare. 4. Av straffbuden framgår de speciella kraven för att ett brott skall föreligga. Man kan säga att i straffbudet finns en brottsbeskrivning eller brottsdefinition. Noga taget rör det sig dock inte om en definition av ett brott utan av en straffbelagd eller brottsbeskrivningsenlig gärning. Av BrB 8:1 framgår att stöld föreligger om någon olovligen tar vad annan tillhör med uppsåt att tillägna sig det och tillgreppet innebär skada. Men dessa förutsättningar är inte tillräckliga för att gärningen skall klassificeras som brott, utan det förutsätts också att en rad allmänna brottsförutsättningar är uppfyllda (se nedan avsnitt 1.5). I stället för om brottsförutsättningar eller vad som krävs för att brott skall föreligga talar man ofta om brottsrekvisit. 5. Vissa straffbud innehåller ingen fullständig beskrivning av den gärning som kriminaliseras, utan stadgar i stället att den som överträder andra normer skall dömas till straff. Man talar i dessa fall om blankettstraffbud. Fråga kan vara om allt ifrån mer eller mindre generella hänvisningar till vad som gäller på ett visst område – se t.ex. BrB 10:8 – till mycket specifika hänvisningar, se t.ex. flera av punkterna i miljöbalken (MB) 29:8. Dylika hänvisningar kan avse såväl bestämmelser inom ramen för den aktuella lagstiftningen som bestämmelser i annan författning. Det förekommer också att hänvisningar sker direkt till internationella konventioner och, allt sedan Sveriges inträde i EU, till olika typer av EU-rättsliga normer.15

15 Se närmare om olika typer av blankettstraffbud, Asp 2002 kap. 5. Frågan om uppsåtstäckning vid blankettstraffbud skapar särskilda problem. Se nedan i avsnitt 4.6.4.4.

13-37 Iustus Kriminal 19 sep.Indd 26

2013-09-19 11.43

Petter Asp

Magnus Ulväng

Nils Jareborg

KRIMINALRÄTTENS GRUNDER Andra upplagan

IUSTUS FÖRLAG

Asp Ulväng Jareborg

KRIMINALRÄTTENS GRUNDER

sve n s k straf f rätt 1

01 02 FnL1 EkZpcm1hIEpvaG4gUGVyc3NvbgRKb2hu AFHmegA= 02 0040

ISBN 978-91-7678-858-5

SvStraffrätt_1_uppl2_org.hela.indd 1

IUSTUS FÖRLAG

9/27/13 12:29 PM