9789164205810

av Lena ebervall och Per e samuelson har tidigare utgivits: ers majestäts olycklige Kurt 2008 mördaren i folkhemmet 2012 Bombmannens testamente 2014 Florence stephens förlorade värld 2016

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

IsBn 978-91-642-0581-0 © Lena ebervall och Per e samuelson 2018 Utgiven av Piratförlaget omslag: eric Thunfors omslagsfoto: alamy Tryckt hos scandBook aB, Falun 2018

G Us t af

GUstaf Unman rUsKade på sig som en hund när han kom in i vestibulen. Paraplyet fastnade i porten och han fick slita loss det och tappade nästan balansen. Han muttrade för sig själv, suckade, tog av sig hatten, slog den mot benen så slaskvattnet stänkte och hängde in den i garderoben tillsammans med rocken. så krånglade han av sig galoscherna och ställde dem på ett skoställ. Han tog av de tunna glasögonen, försiktigt, och försökte torka dem så gott det gick med en näsduk. med en ännu djupare suck traskade han in i en korridor på bottenvåningen, kom fram till familjerättsavdelningen och sjönk ner på träbänken utanför en rättssal. På bänken intill satt redan hans motpart, hans egen hustru marianne, med sin advokat. Det stack till i hjärtat när han såg henne. advokaten hälsade med ett syrligt leende, men marianne tittade ihärdigt ut genom fönstret. med en omedveten gest som var invand sedan barnsben drog Gustaf sin glesa lugg åt sidan. Den ramlade omedelbart ner i pannan igen. en stund senare satt Gustaf och marianne mittemot varandra inne i rättssalen; två krigströtta kombattanter som tittade blekt på varandra. De hade processat oavbrutet i nästan tio år.

13

en gång i tiden hade de älskat varandra. Gustaf hade åtminstone älskat marianne, gränslöst och förtvivlat. Han hade svårt att titta på henne. Hon var ännu vacker och hårsvallet flammade lika eldigt. Fortfarande, varje gång de träffades, måste han kämpa för att behålla sin sinnesnärvaro. Huruvida hon måste kämpa var högst osäkert. elaka tungor sade att marianne bara hade älskat hans pengar. Deras stormiga förhållande hade i alla fall resulterat i två barn och det var dessa de hade slagits om i så invecklade juridiska turer att ingen av dem längre hängde med. när krigsröken lagt sig var de skilda, marianne hade fått vårdnaden om de båda barnen och Gustaf skulle betala underhåll, både till henne och ungarna. och idag, den 2 mars 1932, skulle så det sista kapitlet skrivas. marianne hade ansökt om att Gustaf skulle omyndigförklaras enligt slöseriparagrafen. Hon gjorde gällande att artisten Unman levde ett så utsvävande liv att hans förmögenhet – trots att den var enorm – höll på att förslösas så att inget blev kvar till henne och barnen. rättssalen vilade som alltid i detta hus i dystert halvmörker.

Det luktade unket. Väggarna var klädda i murriga träboaserade paneler som gjorde akustiken dålig. Det bleka vårvinterljuset från agneparken förmådde knappt tränga in genom de blyinfattade fönstren.

Gustaf lyssnade förstrött på advokatens plädering. själv hade han inget ombud med sig. Han var trött på advokater. ”Unman förlorade en halv miljon på garveribolaget … sålde en fastighet till underpris till direktör mileikowsky … vin, kvinnor och sång.”

Det skulle tusan sitta och höra på hur den där paragrafryttaren tog heder och ära av en. efter en stund iddes inte Gustaf lyssna längre utan plockade fram en penna medan advokatens 14

ord dog bort i ett surrande. Han tecknade nervöst med blyertspennan på baksidan av en gammal krognota. efter ungefär tjugo minuter lade han huvudet på sned och kisade lätt mot sitt papper.

Det hade blivit en ganska hygglig karikatyr av både mariannes advokat och den snustorre domaren. när advokaten äntligen var klar sade rättens ordförande med en liten hostning: ”Kan vi därmed förklara huvudförhandlingen avslutad?” alla nickade. ”rätten tar enskild överläggning.”

Gustaf, marianne och advokaten gick ut, slog sig ner på varsin träbänk igen och glodde tomt framför sig. Ingen sade ett ord.

Det fanns inga kvar. Gustaf och marianne hade använt alla redan, alla de elakaste orden i svenska språket.

Hans blick gled ut genom rutan där våta flingor tassade dämpat.

I tanken befann han sig långt borta, långt från detta dystra rum.

Tänk att han, Gustaf Unman, skulle drabbas av så mycket elände. skilsmässa. omyndigförklaring! Det var allt väl ändå, att mor och far slapp uppleva denna tunga dag. som ende son till Johan Unman var Gustaf sannerligen född med silversked i munnen. Pappa Johan och farbror Patrik hade på 1800-talet varit två välkända stockholmsprofiler. Båda var grosshandlare och byggde upp varsin gigantisk förmögenhet som investerades i solida stenhus. Johan Unman var tillika en av stadens främsta stockholmskännare och som sådan en ivrig och ständig aktivist för att bevara stadens äldsta och vackraste delar. Johan hade lagt hela stan för sina fötter under förra seklet men tragiskt avlidit knall och fall på självaste nyårsafton 1913, mitt under sitt eget nyårstal. Han efterlämnade en rad förnämliga hyresfastigheter på bästa läge i centrala stockholm. Johans änka var den likaledes förmögna danskan Ida möller. Johans och Idas äktenskap hade av många betecknats som kyligt och kantat av ständiga konflikter.

15

Det sades – kanske av samma skvallerlystna – att uppväxten präglat Gustaf på gott och ont. Han hade dock växt upp till en frisinnad själ och blivit konstnär eller ”artist” som han ofta titulerades.

Gustafs ungkarlsår hade varit precis som man kunde vänta sig – full av fala kvinnor, dans och glada konstnärsvänner. Cecils på Biblioteksgatan var hans speciella vattenhål och här rullade han hatt mest varenda kväll på tjugotalet. Det hade varit en underbar tid. Ingen orkade tänka på världskrig och bedrövelse längre. Här roade sig de unga och vackra tills solen gick upp, moderna jazzorkestrar spelade charleston, och strass och pärlfransar rasslade från kvinnornas kläder. På Cecils bar flickorna de kortaste kjolarna och rökte cigarretter i de längsta munstyckena. Gustaf var lite äldre än övriga gäster, men till hans glädje var det ändå många flickor som tycktes föredra hans sällskap framför de sköna ynglingar som kretsade runt dem. Förmodligen drogs de till hans konstnärssjäl, brukade han tänka. ”nej, se Gustaf ! så roligt!” brukade flickorna fnittra, springa fram och överfalla honom med kramar och kyssar och så höll han hov med en hel flock unga kvinnor omkring sig. På bordet stod ishinkar med äkta champagne och skålar med rysk kaviar, vilket i sanning varken var det billigaste eller lättaste att få tag på i stockholm, så här efter kriget. men Gustaf bjöd flott och frågade aldrig vad det kostade. Han var stamkund och personalen på Cecils behandlade honom som en kung.

Hon var bara en i mängden, hade han sagt – skrikit – till henne, mer än en gång under deras fruktansvärda gräl. Han kunde ha tagit vem som helst. men han tog henne, marianne.

Fattig men grann. en riktig liten sprakfåle hade hon varit. Yngre än han förstås. och så modern. Frigjord. Den där första natten hade hon dansat naken med honom i hans ateljé medan solen 16

gick upp över stockholm och hon hade struntat i att tjänstefolket såg dem, hon hade bara skrattat och gått ner till isskåpet och hämtat en flaska champagne till som de drack fast det redan var nästa dag. och sedan hade de somnat i varandras armar, insnodda i en sidensjal som hon hade ryckt till sig från ottomanen.

Han var förlorad från första stund. så brukade han betrakta deras befängda kärlekssaga. som att han förlorade och hon vann.

Hon skulle naturligtvis vinna dagens lilla process också. omyndigförklaring var vanligt och en ren rutinsak. Han stönade och lutade huvudet i händerna. Från bänken en bit bort hörde han hur hon fnös segervisst.

Inne i rättssalen satt de tre domarna kvar, mannen med den knastertorra rösten i mitten. Det var rådhusets högste chef. Den nyutnämnde Gunnar Fant hade en ädel panna, en sådan som brukar förknippas med intellekt och rättrådighet. näsan var också ädel: rak och romersk. Han var sannerligen född att vara domare. Det enda mjuka på honom var en tjock och sensuell underläpp, men hans stela sätt motverkade effektivt varje antydning om vekhet. Bredvid sig hade han en rådman och en ung assessor. man kom snabbt fram till att rätten skulle bifalla fru Unmans ansökan om att omyndigförklara Gustaf. rättegången hade pågått sedan i höstas och man hade hört över trettio vittnen berätta i livliga ordalag om Gustafs till synes totala oförmåga att sköta den fantastiska förmögenhet som han hade ärvt från sina föräldrar. Lejonparten bestod i ett fint fastighetsbestånd i centrala stockholm och som grädde på moset innehöll dödsboet en samling av det mest förnämliga lösöre som hade skådats i huvudstaden på mången god dag, med ovärderliga antikviteter av allehanda slag.

17

rätten var enig. Det var förskräckligt att se det Unmanska arvet skingras för vinden. men när man skulle bestämma vem som skulle bli förmyndare blev domarna oeniga. Unman själv hade föreslagit en advokat i staden och det tyckte borgmästaren var ett bra förslag. Den yngste domaren, John Carlgren, föreslog däremot en av sina arbetskamrater, Folke Lundquist. men borgmästaren höll emot och hänvisade till principiella skäl. Fant – som var ny i staden – påpekade att granskningen av en förmyndares förvaltning i stockholm ankom på Förmyndarkammaren. ”och Förmyndarkammaren består ju av domare härifrån rådhusrätten och har sitt kontor här”, mässade borgmästaren, ”och det innebär att om vi utser Lundquist – som jag inte känner, det vill jag betona – till förmyndare för Unman, så är det i praktiken vi på rådhuset som själva ska granska hans förvaltning och det, mina herrar, blir ju jäv!” assessor Carlgren stod dock envist på sig och förklarade att det var tradition i stockholm att utse domare på rådhuset till förmyndare och tillade att Folke Lundquist passade bra för uppdraget, eftersom han hade erfarenhet från fastighetsbranschen.

Den tredje domaren, rådman atle eriksson, hade därmed avgörandet i sina händer. efter en stunds tvekan höll han med sin yngre kollega. Carlgren sken upp i ett lättat leende. så med röstsiffrorna två mot en beslutades att Folke Lundquist skulle utses till förmyndare för Gustaf Unman. Parterna kallades in på nytt. Borgmästare Fant tog till orda, med ännu en liten torr hostning: ”enär genom den i målet förebragta utredningen måste anses ådagalagt, att artisten Frans Gustaf Unman genom otillbörligt förfarande i avseende å sin egendom, äventyrar sin och sin familjs välfärd, prövar rådhusrätten rättvist förklara Frans Gustaf 18

Unman omyndig; och förordnar rådhusrätten med hänsyn till omständigheterna i målet till förmyndare för honom förste assessorn Folke Lundquist.”

Borgmästaren bekräftade beslutet med ett tungt klubbslag.

Därmed satte rådhusrätten punkt för den mångåriga processen mellan Gustaf och marianne Unman. Vad ingen insåg var att en ny process föddes i samma ögonblick, en som skulle förfölja Gustaf och marianne till döddagar.

I den kvava rättssalen tycktes den redan gråslaskiga vinterdagern där utanför mörkna ytterligare när klubbslaget föll. en svart sky tycktes sänka sig över Gustaf Unman och han drog en så djup, darrande suck att det hördes i hela rummet.

Gustaf reste sig upp, bugade trots motgången artigt mot rätten, men lämnade rättssalen utan att ta adjö av vare sig marianne eller advokaten. Han hade ofta under årens lopp jämfört sig själv och marianne med othello och Desdemona och i just denna stund kände han en stark lust att först kväva henne med en kudde och sedan ta sig själv av daga. men det gjorde han förstås inte. Gustaf var en vänlig själ och gick i stället och tog på sig sin ännu fuktiga hatt och rock och traskade iförd sina galoscher ut i snöslasket på rådhusets trappa. Högt där uppe såg fru Justitia forskande ner på honom. Han tittade inte upp. med sin lätt tankspridda blick – även i sina mest koncentrerade stunder såg Gustaf ut som om han var något förvirrad – blickade han bort mot norrmalm. Det var verkligen en ruskig dag. men han bestämde sig trots detta för att promenera hem. Han kände att han behövde tid att sortera tankarna.

Han gick över Kungsbron och traskade vidare längs Vasagatan fram till norra Bantorget. Trafiken var förskräcklig. spårvagnar, bilar och en och annan gammal bryggarhäst trängdes på gatorna och han fick springa för livet i korsningarna med han19

den på hatten. Paraplyet hade han glömt i rådhusets garderob. Äntligen var han hemma på Upplandsgatan 14, ett praktfullt jugendpalats han var ägare till, men som han inte längre själv bestämde över, tänkte han med en bitter grimas.

Lägenheten låg högst upp i huset. ett utsvävande liv hade satt sina spår och Gustaf var ganska andfådd när han till sist öppnade dörren och möttes av sin gamla trotjänarinna, husan Jenny, som han ärvt efter sin mor. ”nej, men Gustaf”, ojade sig Jenny, ”han är ju alldeles genomblöt!” och så ställde sig den gamla förvärkta kvinnan på knä för att hjälpa honom av med galoscherna. medan hon med varliga händer hängde upp hans rock på en galge tog Gustaf utan ett ord trappan upp till övervåningen.

Fortfarande helt tyst och med rynkade ögonbryn sjönk han tungt ner på en schäslong. en stund blev han sittande så, med tomt stirrande blick. så började han irriterat slita av sig slipsen och skjortan. Han reste sig och krånglade av sig hängslen och byxor också. Till och med långkalsongerna var fuktiga och iskalla så de åkte samma väg, liksom undertröjan. Jenny hade tänt en brasa i den vackra kakelugnen och han gick fram och värmde sina långa, spindelsmala ben och den kritvita magen, medan han snabbt hällde i sig först ett glas portvin, sedan ett till. ”aahh …”, mumlade han. Det värmde gott. med betydligt gladare livsandar klev han fram till sitt staffli, endast iförd ett par skotskrutiga filttofflor. I munnen hängde en amerikansk cigarrett i ett munstycke. Han plockade upp en pensel, klämde ut lite färg och började måla. Penseln flöt snart flinkt över duken som föreställde ett medeltida stockholm. Det antika sherryglaset vinglade betänkligt på staffliets smala kant. Han var hemma. Detta var hans origo, hans trygga borg. Inte bara den magnifika våningen, utan också all den skönhet som omgav 20

honom var ”hemma” för Gustaf. alla väggar var prydda med kostbara gobelänger, enorma oljemålningar och sköna kandelabrar. Här uppe låg Gustafs ateljé och ingen fick städa här (fast Jenny gjorde det i hemlighet). De dyrbara orientaliska mattorna hade rullats undan för att inte bli fläckade av oljefärg och Jenny hade hängt vita skynken över de möbler som verkade vara mest i fara för Gustafs kladdande. en stark doft av terpentin hängde i luften och Gustaf tyckte att ingenting kunde vara mer hemtrevligt.

På en låg piedestal mellan fönstren stod hans käraste ägodel, Canis. Gustaf småpratade vänligt med Canis, som var en kinesisk hund, men han fick inget svar eftersom hunden var gjord av porslin. Det var inte vilken porslinsfigur som helst. Hunden hade ett mycket brokigt förflutet och var föremål för en hel del mytbildning inom familjen Unman. men två saker var säkra: den hade räddats undan boxarupproret från kejsarpalatset i Peking och den var Gustafs ögonsten. Hunden, som var gjord helt i vitt i så kallad blanc-de-chine, var en mytologisk DehuaQilinfigur från mingdynastin. Det var en utsökt pjäs, med långa mustascher och ett själfullt uttryck i ögonen. av alla skatter i huset fanns ingen finare än denna, och det ville inte säga lite.

Timmarna flög förbi och Gustaf hoppade till och tappade penseln när Jenny ropade uppför trappan: ”ska han ha sitt kvällste där uppe eller här nere?” ”Här uppe”, vrålade Gustaf tillbaka.

Bostaden var enorm och det var bara de två som bodde i den nuförtiden. Intill ateljén gapade de två barnkamrarna tomma sedan marianne vunnit vårdnadstvisten. Bredvid barnens rum låg det likaledes tomma kontoret. nedanför trappan bredde den gamla våningen ut sig, en magnifik femrummare med bröstpaneler och slingrande blomsterstuckaturer i taken.

21

Jenny banade sig just nu väg genom lägenheten, skickligt balanserande artistens kvällste med nybakade scones, jordgubbssylt och vispgrädde på en silverbricka. Den gamla husan brydde sig inte det minsta om de svartnade holländska mästerverken från 1600-talet som blickade ogillande ner på henne där hon gick. Varje möbel, varje konstföremål, från gustavianska speglar till den blanka gamla konsertflygeln, var oskattbara släktklenoder som generationer av Unmanska medlemmar hade samlat på.

Det var ett särskilt släktdrag att varje familjemedlem hade sin specialitet. Gustaf närde ett brinnande intresse för kinesiskt porslin och hade ofta ropat in antika lockurnor och figuriner på stadens mer ansedda auktionshus. Han hade ett akademiskt kynne och klassisk bildning och under årens lopp hade han lärt sig mycket om det kejserliga Kina i allmänhet och mingdynastin i synnerhet.

Hushållerskan kryssade vant mellan möblerna, lyckades med nöd och näppe undvika att snava på den förhatliga isbjörnsfällen, som jämt låg i vägen precis intill trappan till övervåningen, och påbörjade så sin klättring med den tunga brickan i händerna.

Jenny hade känt Gustaf i hela hans liv. när han var helt nyfödd, ett magert litet skrälle till unge med rött ansikte, hade inte hans mor orkat ta hand om honom, och då hade Jenny plockat upp den lille i sina armar. Barnet hade öppnat sina ögon – för allra första gången, påstod Jenny – och sett den unga pigan rakt i ögonen. Jennys tårar hade börjat rinna och hennes hjärta svämmade över av kärlek. sedan dess hade hon älskat Gustaf som om han varit hennes eget barn. Jenny hade varit i tjänst hos familjen Unman sedan urminnes tider. efter att gamle herrn dött i ett slaganfall på nyårsafton 1913 hade hon hushållat åt frun tills även hon dog på våren 1928. Jenny själv var övertygad om 22

att frun fått slag i förtvivlan över Gustafs olyckliga äktenskap med marianne. Gamla fru Unman hade tvingat Jenny att lova ta hand om Gustaf så länge hon levde. ”annars kommer det där stycket marianne att göra honom omyndig och ta alla våra pengar”, hade modern sagt. och Jenny hade lovat. nog hade hon tagit hand om Gustaf, så gott det nu lät sig göra. men pengarna, dem hade inte Jenny någon makt över. och inte över Gustafs usla omdöme heller. På bara några år efter gamla fruns död hade huset invaderats av ett entourage av ”dåliga mänskor”, som Jenny kallade dem, och de hade alla ett intresse gemensamt: att roffa åt sig så mycket som möjligt av Gustafs förmögenhet. och Gustaf var nu en gång skapt sådan att han inte kunde säga nej till någon. Unga kaffeflickor stod på rad utanför hans dörr varje kväll och Gustaf trodde i sin enfald att han var oemotståndlig för det täcka könet.

Föga anade han att det bara var tusenlapparna i hans plånbok som lockade. På dagarna trängdes feta, cigarrbolmande affärsmän på kontoret. Växlar och borgensförbindelser och skuldebrev med inteckningar i Gustafs fastigheter föll som julesnö på hans skrivbord och Gustaf skrev på allt, i tron att han var en skicklig affärsman. och just idag hade det alltså blivit som modern befarat. marianne hade lyckats få Gustaf omyndigförklarad. Han hade inte mer makt över sin tillvaro än ett spädbarn. Det var förskräckligt. Inte var det något fel i huvudet på Gustaf. Han var väluppfostrad och artig, snäll och omtänksam. Han hade gått på de finaste konstskolor, både i stockholm och utomlands, och var utan tvivel en begåvad konstnär. någon affärsman var han sannerligen inte. men att ta hans myndighet ifrån honom!

Jenny led med Gustaf när hon närmade sig dörröppningen till ateljén och hörde sin älskade ”pöjk” prata högt med porslins23

hunden där inne. Där var han lycklig, i sin egen konstnärsvärld.

Bara han inte är naken i kväll, tänkte hon med en rysning. Hon hade inte behövt oroa sig. Gustaf hade trätt på sig en nattskjorta med tillhörande mössa. men det var också allt han hade på sig. som tur var hängde skjortan så långt ner att den precis dolde hans ädlare delar. ”nå, vad ska han göra nu då?” undrade Jenny och satte ner brickan. ”Överklaga förstås!” svarade Gustaf frånvarande med cigarrettmunstycket fastklämt mellan tänderna. ”Titta här, Jenny!”

Husan gick lydigt fram och tittade på den halvfärdiga oljemålningen som föreställde Gamla stan på 1500-talet. Tavlan var målad norrifrån. Betraktaren befann sig någonstans uppe på Brunkebergsåsen.

Han pekade med penseln på en träbro mellan Gamla stan och riddarholmen. ”Vet Jenny varför det heter munkbron?”

Jenny var dalkulla, och även om hon hade bott större delen av sitt liv i stockholm kände hon inte till detta. ”Jo, förr i tiden låg det ett munkkloster precis här, där riddarholmskyrkan ligger idag.” Gustaf pekade nöjd på duken med penseln och strålade med hela ansiktet. ”munkkloster”, muttrade Jenny för sig själv när hon traskade nerför trappan igen. ”Här står pöjken halvnaken och dillar om munkkloster, när hela hans värld har gått under. Käre tid, hur ska detta sluta?”

24

s K ott et I Pa r I s

enlIGt almanacKan sKUlle det vara mars – den första vårmånaden. och visst var det lite mindre mörkt på morgnarna nu. men det var verkligen inte lätt att tro på ljus och glädje, ty det var den ondaste vår sverige hade skådat på år och dag.

De mörka tiderna inleddes på fredagen den 4 mars 1932 med att polisen upptäckte ett vedervärdigt mord i mörtnäs ute på Värmdölandet. någon hade med ett järnrör slagit ihjäl tre personer – en godsägare, hans husa och hans syster – i ett brutalt rånmord. Kropparna hade legat oupptäckta i ett par dagar. Det enda vittnet till illdådet var en katt. stockholmarna hade nätt och jämnt hunnit hämta sig från den fasansfulla nyheten när måndagen grydde och nästa blytunga slag föll: de fruktansvärda von sydowska morden hade berövat fem människor livet. Den unge juridikstudenten Fredrik von sydow hade, av allt att döma, slagit ihjäl sin far och två hembiträden med ett strykjärn i faderns lägenhet på norr mälarstrand. Därefter tog sig Fredrik till Uppsala, där han på hotell Gillet först sköt sin hustru till döds med ett skott i huvudet, för att sedan avsluta det blodiga dramat med att ta sitt eget liv.

25

Det var två obegripliga dåd som det skrevs spaltkilometer om i pressen. Händelserna kallades massmord och sverige befann sig i chocktillstånd.

Det gick en vecka. man talade på allvar om den värsta månaden i sveriges historia. men det skulle bli värre. På morgonen den 13 mars basunerades den ofattbara nyheten ut över hela världen: tändstickskungen, mångmiljardären och imperiebyggaren Ivar Kreuger hade hittats död i Paris. en pistolkula rakt i hjärtat hade ändat hans liv. Bara femtiotvå år gammal hade Kreuger lyckats erövra en position som ingen annan svensk affärsman varit i närheten av, vare sig förr eller senare, och det var just denna unika position som gjorde att följderna av hans död blev så katastrofala.

Kreugers våldsamma slut blev droppen som fick bägaren att rinna över. sverige kastades med brutal kraft in i den värsta lågkonjunkturen genom tiderna. aktierna på stockholmsbörsen sjönk till rekordlåga nivåer och priserna på allt som hittills ansetts vara solitt och stabilt som själva urberget, såsom fastigheter och antik konst, sjönk som just urberg och gråsten i vatten.

Jenny satt i sin enkla pigkammare med stockholms-Tidningen, som kom tidigt varje morgon till Unmans våning. Unman själv sov till långt fram emot middagstid, men husan vaknade sedan gammalt vid ”mjölkningsdags” som hon brukade säga. Förmiddagarna var hennes egen tid och hon drack sitt kaffe på fat, med åtskilliga sockerbitar, åt limpskivor med stekflott och läste långsamt och noggrant artistens morgontidning. Hon hade en hemlig förtjusning och det var ruskiga mord och blodiga historier. nu fick Jenny sannerligen sitt lystmäte. Hon läste med skräckblandad förtjusning allt som skrevs om de hårresande händelserna och undrade vad det var för fel på sverige nuförtiden. så var det inte förr i världen, tänkte hon för sig själv.

26

snart skulle artisten vakna och ringa på henne, och då ville han ha sitt morgonkaffe. och sin tidning, snyggt hopvikt av Jenny, som läste den mycket försiktigt. som väl var hade han ingen flicka med sig på rummet nu, som han så ofta haft förr om åren. Det hade inte varit trevligt. men Jenny var obrottsligt lojal och hade aldrig förebrått Gustaf. Inte i direkta ordalag i alla fall.

Jenny må ha läst varenda bokstav som skrevs om Kreuger och finanskrisen. men hon gjorde ingen koppling mellan tändstickskungens tragedi och Gustafs och hennes tillvaro. Likväl fanns ett samband: Gustaf Unmans enorma förmögenhet sjönk drastiskt i värde eftersom den var bunden i fastigheter och antikviteter. allt Gustaf ägde följde – åtminstone på pappret – Kreugers förmögenhet rakt ner i djupet. Detta sakernas tillstånd var dock något som inte heller Gustaf ägnade en tanke.

Till skillnad från Gustaf fanns det emellertid en person som funderade desto mer i just dessa banor. Det var hans förmyndare, assessorn Folke Lundquist.

27