Lördagen den 24 maj 1817, tidig förmiddag Svedala, Skåne
LAVENDEL lavän4del, r.1.m.l.f.;best.-n. / SAOB
1) bot. växt tillhörande släktet Lavandula Lin.; särsk. om den i trädgårdar ss. prydnadsväxt o. för sin vällukt odlade arten
Lavandula spica Lin.; vanl. koll. 2) (i sht förr) farm. Om torkade delar (i sht blommande grenar) av lavendelväxter som användas ss. välluktande medel (t.ex. i luktvatten o. till rökelse) 3) elliptiskt för: lavendelfärg.
framme vid trevägskorsningen och kyrkan drar den främre kusken in tömmarna. Han spanar ut över byn och ner mot allmänningen där Måns och Eva Kristina nyfiket tittar upp mot vagnarna.
”Vad är det för en konstig fjäder han har i hatten?”, frågar Eva Kristina och pekar på kusken.
”Nja, få se”, säger Måns och kisar med ögonen. ”Även om det är på håll så ser det ut som om det är en påfågelfjäder.”
”Påfågel?”
”Förbannat också. Husardjävulen och ungen står och glor på mig”, väser kusken, rynkar pannan och drar ner hatten över ögonen.
”God förmiddag, herr kusk”, säger en alert röst vilken får kusken att ändra uppmärksamhet.
Nedanför vagnen står skomakare Holmkvist som närmare vill undersöka vad det är för sällskap som kommer på besök. Som en gest av artighet lyfter Holmkvist på sin slitna mössa med spräckt skärm. Det är ingen munter syn han har framför sig. Kuskens medfarna hatt
och den luggslitna mörkbruna vadmalsrocken stämmer väl överens med hans övriga utseende. Skomakaren ryser vid anblicken av kuskens kisande ögon, skarpa mun och vassa profil.
”Det var ju hemskt vilka färggranna vagnar ni kommer med. Säg mig, ert ärende eller är ni bara på genomresa?”
Kusken böjer sig ner mot skomakaren och svarar trumpet, samtidigt som flugorna börjar söka sig till honom:
”Vi är den Seurlingske Komeditruppen. Vi är commedia dell’arte.”
”Komeditrupp? Det var som tusan”, säger Holmkvist och sätter mössan där den är ämnad att vara. För att se kusken lite bättre där han sitter två meter ovanför för honom drar Holmkvist mössan bakåt mot nacken till.
”Det är första gången vi besöker denna plats. Svedala?”
”Svedala, helt rätt.”
”Är det möjligt att sätta upp teatern här?”, frågar kusken med ett bistert ansiktsuttryck vilket motsäger det han påstår sig företräda, en komeditrupp.
Den av naturen nyfikne skomakaren som alltid törstar efter kunskap och förståelsen av sammanhang plirar med ögonen och petar sig lite lätt i näsan.
”Var är alla skådespelare?”
”De sover i vagnarna.”
Kusken mulnar till, men det bekommer inte en leende Holmkvist som utan några dolda avsikter fortsätter med sina funderingar:
”Jaså. Jaha. Där ser man, men det är ju tidig morgon?”
”Och vad menar han med det?”
”Som sagt var, det är ju tidig morgon. Ni stackars kuskar har antingen färdats hela natten med ett sovande teatersällskap som ännu inte vaknat eller också har ni …”
Ögonblicket innan den nästan tandlöse kusken är till att hoppa ner från vagnen för att handgripligen få tyst på skomakaren dyker plötsligt en av de andra kuskarna upp och vänder sig till Holmkvist:
”Föreligger här ett problem? Förlåt. Jag glömde presentera mig. Mitt namn är Hussu, och ni?”
”Jag är byns skomakare, Holmkvist. Om jag har problem? Nej absolut inte. Jag undrade bara om …”
Hussus ton är överdrivet vänlig då han avbryter skomakaren och nickar bort mot allmänningen.
”Där vore en lämplig plats för oss att ge byn en föreställning redan idag. Skulle det kunna gå för sig?”
Holmkvist kliar sig på hakan och menar att förslaget inte är så värst bra. Istället hänvisar han sällskapet att fortsätta österut mot Nygård där det i morgon på Urbanidag kommer att vara gille och dans, där förväntas komma mycket folk. Innan sällskapet rullar vidare mot Nygård får de Holmkvists medgivande att hämta vatten till hästarna.
”Inte varje dag ett teatersällskap kommer hit”, säger Måns som tycker att det vore trevligt att se dem uppträda, om det nu inte vore för manövern uppe i Kvidinge. Upprop och mönstring senare i eftermiddag, kyrkparad imorgon och på måndag är det full fart.
”Kan inte far stanna hemma? Se på teatern tillsammans”, vädjar Eva Kristina och putar med underläppen. ”Snälla far.”
”Vi kan gå tillsammans om det nu är så att de ska spela här i Svedala.”
”Farmor! Farmor är så snäll”, ropar Eva Kristina.
Det först inte så lite missnöjda charmtrollet sträcker ut sina armar och kramar sin farmor, änkefru Lena Cajsa Zapff, som även hon infunnit sig för att vinka av Måns. Hon kommer precis från den fyrlängade prästgården i sällskap med den späda, parasollförsedda mamsellen Beata Palm, sedan ett par år tillbaka kyrkoherde Molanders nya hustru. Söt som en marsipanbakelse bär hon upp sin klotrunda mage med en grön jacka i kattun⁶ som är skuren i ett stycke. Hennes bruna
yllekjol har Lena Cajsa tagit ut ett par decimeter. Så mycket hon kan hjälper Lena Cajsa sin nyvunna vän att komma tillrätta med sin nya roll som kyrkoherdefru. Det är inte så länge sedan Lena Cajsa själv bodde i prästgården dit hon endast sjutton år gammal kom en kulen
natt i början på -talet. Hon förälskade sig i kyrkoherde Zapff, tycke uppstod, resten är historia, och så hände det som skedde; morden, vendettan. Allt sedan gruvligheterna på Bäckaskog har den nu lite över fyrtio år fyllda Lena Cajsa, Måns och Eva Kristina varit inneboende hos deras gode vän Samuel Möllare och dennes brorsdotter Ariel, som denna dag befinner sig i Malmö.
”Nu kommer Lilleman”, ropar Eva Kristina.
Allt som är och rör sig fångar Eva Kristinas intresse, en fjäril, ett moln, en myra, bokstäver, siffror. Just nu ligger intresset på Lilleman som kommer runt en gårdsknut ledd av den bredaxlade smeden Götenkvist.
”Då är Lilleman skodd för strid”, skrattar den genomsvettiga och bysmeden och överlämnar hästen till Måns som vet att Götenkvist alltid gör ett bra arbete vid sin ässja. Vad karlen behöver är en eller flera fläktanordningar i sin smedja, tänker Måns som ser hur smeden arbetat i sitt anletes svett för att bli färdig med Lilleman i tid.
”Hjälp mig upp. Jag vill rida.”
I ett huj hjälps Eva Kristina upp på Lilleman, sin fars gamle trotjänare som bildligt och bokstavligt talat burit honom genom både eld och vatten. Varv efter varv skumpar Eva Kristina runt allmänningen på den tolvårige rostfärgade valacken, vars grimma Måns håller i ett fast grepp.
”Fortare! Fortare! Släpp grimman.”
Som överenskommet anländer Måns vapenbroder, den nybefordrade korpralen Adolf Skånberg, till Svedala. I vanlig ordning tuggar Skånberg argsint på den borstiga och vildvuxna mustaschen som löper ner över munnen, men de som känner Skånberg vet att han är en snäll man trots sitt hotfulla yttre.
”Någon här som tycker om gotter?”, utbrister Skånberg glatt och håller upp en pappersstrut med bröstsocker.
”Skånberg! Jag tycker om gotter!”, ropar Eva Kristina trallandes lycklig.
