9789198394665

BÅVEN

INSJÖ I FÖRÄNDR ING

Mats Gärling

BÅVEN

INSJÖ I FÖRÄNDR ING

Mats Gärling

Widegrens förlag

www.widegrens.com

Båven – insjö i förändring

© Text och bild, om inte annat anges: Mats Gärling 2023.

Omslagets framsida: Norra udden, Dagnäsön. Akvarell av Mats Gärling.

Omslagets baksida: Nils Gärling med ett par präktiga ålar, midsommar 1980. Teckning av Mats Gärling.

Andra upplagan, första tryckningen.

Tryckt i Århus 2023.

ISBN 978-91-983946-6-5

Förord

Att bli gammal har inte alltid så många fördelar. Men om man vill återge skeenden i naturen och kulturen över tid är det ett privilegium.

Fram till femton års ålder levde jag utan att ha en tanke på att Båvens miljö kunde förändras i någon dramatisk mening. Då, vid sextiotalets slut, skrev Nils-Erik Landell boken ”Människan, naturen, hela kulturen: exemplet Båven”, där han ställde frågor av avgörande betydelse för miljövården i vårt land:

Vad som händer med Båven – ja det händer med hela Sverige. Kulturlandskapet här speglar samhällsförändringarna. Så har det varit allt sedan stenåldern och framåt.

Båven är som värdefull natur något av det finaste i Sverige. Ändå ligger den stora sjön i närheten av storstaden Stockholm. Kan vi klara det unika växt- och djurlivet här samtidigt som storstadens människor söker sig till stränderna och vattnen? Svaret på den frågan gäller så mycket mer än bara Båvens sjö. Så har den här sjön med de klara vattnen blivit något av ett test på våra möjligheter att bevara det bästa av det förgångna.

Det gäller inte bara de gamla fina husen utan framför allt den levande delen av hembygden som är växter och djur. Alltsammans existerar i en enhet. Människan, naturen, hela kulturen.

Det kan inte formuleras bättre. Jag bestämde mig för att i en uppföljare försöka ge svar på Landells frågeställning. Båvens unika vattenmiljö har varit dess främsta kännemärke och grunden för arter som är helt beroende av näringsfattigt och därmed klart vatten. Sedan hundratals år tillbaka har fiskgjuse och storlom varit sjöns karaktärsfåglar. Från barnsben har jag fått höra – och som sörmlänning givetvis varit lite stolt över – att sjön Båven ståtar med ett av Europas tätaste fiskgjusebestånd. Så är det inte längre.

Folket i Båvenbygden har levt i förvissningen om att miljön är stabil och tämligen oföränderlig, eftersom den så varit i hundratals år. En hjärtkammare av vatten som skänkt liv till sörmlänningar i nio socknar sedan urminnes tider.

Båvens historia är inte särdeles lång ur ett geologiskt perspektiv. För omkring 3 600 år sedan, när landet höjde sig vid utflödet Sibro, var Båvens långa strandlinje skapad. Jag har nu försökt att i stort återge naturens och kulturens kretslopp genom åren. Vattenbiologin har förmodligen varit densamma under alla dessa år med vissa smärre variationer. Numera står vi emellertid inför en radikal förändring som är en följd av vårt levnadssätt.

Vi har att göra med en stor och rikt förgrenad mångmilasjö som förenat sörmlänningar genom årtusenden. Kartbilder ger vid handen ett vattensystem med långsmala flikiga vikar, sammanbundna med fjärdar i olika storlek. Det går följaktligen att färdas många mil i alla tänkbara väderstreck och följer vi nogsamt strandlinjen runtom blir

båven – insjö i förändring

sträckan cirka 25 mil. Om alla de talrika öarnas strandlinje räknas in blir sträckan det dubbla. Nu för tiden används sjöns vida vatten enkom till nöjestrafik såsom fritidsbåtar och långfärdsskridskoåkare. Ett enormt infrastrukturellt kanalprojekt höll emellertid på att fördärva sjön totalt för ett hundratal år sedan.

Den skärgårdslika och vilda miljön med små skogsklädda öar som är garnerade med vänligt rundade berghällar har tjusat månget öga i tiden. Vilda öar i vatten symboliserar både ödslighet och trygghet.

I Båven är de många. Myten säger lika många som årets dagar, 365, men vid en närmare granskning kommer jag fram till drygt 150.

Men Båven är också en vattencistern av betydande slag: en sjö som sedan långt tillbaka i tiden präglat vardagslivet för mången sörmlänning. Dessutom har de många och långa vattenvägarna haft betydelse för en hälsosam genetisk uppblandning av befolkningen i en gles landsbygd. Med sina vitt utgrenade fjärdar och vikar har folk färdats miltals till och från, i arbete och helg. Möten mellan människor är som bekant en avgörande faktor för att sprida arvsmassa till gagn för en genetiskt stark population människor. Innan trampcykelns intåg på landsbygden fanns det ibland uppenbara risker till inavel bland bondebefolkningen. Men innan de moderna fortskaffningsmedlens genombrott var Båvens lättframkomliga vattenvägar väl frekventerade: sommartid av allehanda segel- och roddfarkoster och under de långa vintrarna med skidor, skridskor, häst och släde. Båten var en mycket betydelsefull farkost eftersom det var ett förhållandevis lätt sätt att färdas på. Mången odalman nyttjade isvägarna för att transportera mälden till kvarnar som Sibro, Kleva, Nässelsta, Kåveta och Tyvik. Sov över i kvarnkammaren, utbytte information med bönder från grannsocknarna och körde hem med fulla kälkar och nyheter dagen därpå. Sjön var synonym med en levande landsbygd.

Herrgårdarna runt Båvens stränder har i tiden varit, och är än idag, av stor betydelse för bevarandet av en tämligen genuin natur. Många till arealen stora jord- och skogsegendomar finns i området. Kapitalstarka jordägare som inte har några behov av att avyttra mark för exploatering är en bra förutsättning för att vidmakthålla Båvens vilda karaktär. Samtliga herrgårdar har mycket gamla anor. På flera av dem har sällsamma släkter huserat. Men utan småbrukare, torpare och backstusittare hade inte bygden danats till vad den blev. I historien finns alltid gott om beskrivningar av herremännen: det var dessa som dikterade villkoren för allmogen. Den fattiga arbetar- och bondebefolkningen omnämns sällan eller aldrig. Det är endast i kyrkböcker och genom tradering som vi med lite fantasi kan möta fragment av skilda öden i det gamla bondesamhället. Under större delen av min barndom hade min far, född 1910, för vana att skriva några rader dagbok. Hans knapphändigt nedplitade rader om väder, vind och lite annat gav idé och grundstoff till den här boken. Men det är framför allt muntliga utsagor, från mina båda föräldrar och deras vänner, som memorerats och småningom nedtecknats. De fick i sin tid uppleva positiva förändringar i framför allt sina ekonomiska och sociala levnadsbetingelser. Först på ålderns höst reagerade mina föräldrar på att vi kanske skulle tänka mer på vår miljö. Jag själv har aldrig behövt ängslas för att inte ha mat för dagen eller något annat livsnödvändigt. Vår generations oro har i stället präglats av vad som förändras negativt i miljön. Och förändringar har skett och sker oavbrutet, både positiva och negativa, vilket jag med denna historiska beskrivning av en insjö i Södermanland vill visa.

båven – insjö i förändring

Tack till Mikael och Elisabeth Frieberg, Anders Billing, Gerd Isaksson, landskapsekolog Maria Bergström, botaniker

Hans Rydberg, Anders Broström, Kjell Petersson, Bengt S. Nilsson, Rune, Britta Båvner, Richard Lagerbäck och Åsa Ahlbom. Mest av

allt ett mycket varmt tack till min kära och tålmodiga hustru Anita.

Utan henne hade det inte blivit någon bok.

Femtiotalet

De mest påtagliga minnena från mina barnaår, under andra hälften av femtiotalet, är de regelbundet återkommande sjöresorna på Båven. Vår familj hörde då till ett litet sällskap Stjärnhovsbor som vigde sin fritid åt att fara ut på sjön för lägerliv och fiske.

Varje år då min far började måla båten infann sig en svår längtan ut till öarna och vildmarken. Vi var något av pionjärer i vad man då populärt började kalla ”camping” på den stora vitt utgrenade sjön mitt i Södermanland. Den första båten vi hade var en helt öppen, ganska långsmal träpråm, målad med tjocka lager grön oljefärg och med en ”snurra” på akterspegeln, som far sa. På svänghjulet satt en blanksliten träknopp som man vevade igång motorn med. Inte sällan utförde den nyckfulla aktersnurran så kallade bakslag och far fick gå med bandagerade fingrar en tid. Men köpkraften hos arbetarklassen ökade för varje år och våren 1955 ståtade vi med en bättre begagnad klinkbyggd campingbåt. Lyxen fulländades med ett stort däck med vindruta och ratt. Hela skapelsen var fernissad, så när som på botten som var grönmålad med en vit rand i vattenlinjen. I mina pojkögon

var ekipaget mycket imponerande, med vindruta som gick att öppna och allt. På akterspegeln hängde en 18 hästars Archimedes med emblemet ”Trim” klistrat på bensintanken. Detta tekniska under drogs igång med ett startsnöre virat om svänghjulet. Men även den här moderna maskinen skulle visa sig vara tämligen svårhanterlig. Hemmahamnen var belägen i en kohage vid sjön Naten, där en snäll sandbotten underlättade vid arbetena med olika bryggkonstruktioner som isen tryckte bort, snart sagt, varje år. Någon mer allmän båthamn i Stjärnhov fanns ännu inte behov av för de fåtaliga entusiaster som vid den tiden åkte ut på sjön. Stjärnhovs båtklubb grundades först 1967, då en småbåtshamn anlades nära mynningen i Nässelstaån.

Likt andra sjöar i samma vattensystem vilar sig Naten intill en mäktig åsbildning som sakta förlorar sig ut i Båvens djup. Det är Badelundaåsens rundslipade kullerstenar som vällt fram ur en enorm isälvsport för omkring 9000 år sedan. Ute i östra Båvenområdet har isälven fördelat materialet mer portionsvis och skapat västra delen av Hånö och hela den kullriga Grisselö i söder. Den dyker emellertid upp på Dagnäsöns östra sida och fortsätter i mindre åsbildningar utmed Penningbyvikens strand för att sedan sprida ut sin grusiga mäktighet under Öster Malmas tallmoar i Ludgo socken söder om Båven. Den mäktiga urskogsön Hånö, ett av våra favorittillhåll, är för övrigt den exakta mittpunkten på landskapet Södermanland.

Även Strömsholmsåsens mäktiga grussträng visar sig på flera ställen i Årdala socken vid sydvästra delen av sjön. Båvenområdet övertväras följaktligen i nord-sydlig riktning av två stora åsbildningar och det är i anslutning till dessa istidsavlagringar de fina badstränderna finns.

Vi tillhörde ett ganska oborstat sällskap Stjärnhovsbor, i en stark gemenskap, som idkade lägerliv på Båvens vilda öar. Ett tiotal familjer

med olika typer av båtar strålade samman varje veckoslut från pingst till en bra bit in på hösten.

Det packades mängder med mat och dryck för några dagars vistelse ute i den fria naturen. I båten fanns en stor ljusgrönt målad trälåda med allt vad husgeråd som behövdes för ett drägligt leverne. Utrymmet under däcket var avdelat till luftmadrasser, sovsäcktäcken och tält.

Vanligtvis utspelades ett burleskt drama innan vi kom iväg över sjön Naten. Min far hade ett gott handlag med praktiska ting, men motorer blev han aldrig direkt vän med. ”Trimmen” var försedd med ett ställbart reglage för tändningen vilket han snart började rycka i när motorn inte gick igång – och det var ofta. Mor satt och kajkade lite förstrött med årorna, medan far ljudligt gormade och läste eder över Archimedesen. Samma visa varje gång med den skillnaden att jag småningom avstod från att högljutt räkna dragen han så mödosamt utförde med startsnöret. Han tyckte inte alls det var kul. När motorn omsider gick igång med ett bröl hade vi hunnit ett bra stycke ut på Naten och mor fått sig ett antal snärtar i nacken av startsnörets baksving. Men förvånansvärt nog spred sig snart ett förnöjt leende över fars läppar och han var plötsligt kompis med ”Trimmen, världens bästa motor”.

Med vitt bogsprut passerades bosättningen Gåsudden som smiter ut mot norr från det högresta fornborgsberget på östra stranden innan Natsundet. En romantisk liten välvd bro förbinder en långsmal kullrig holme. Där står ett vitlimmat monument och lyser likt en fyr längst ut på udden, som pekar mot Stjärnhov. Några gäss fanns emellertid inte i min ungdom och far hävdade att han aldrig sett några under sin uppväxt invid Båven. Grågäss häckade, vid den tiden ytterst sällsynt, längst ute på skären i Södermanlands skärgård.

Namnet Gåsudden härrör sannolikt från en tid för länge sedan, då fåglarna uppehöll sig på udden. Idag kan vi konstatera att de är tillbaka i mängder. Vi inser att naturen kan förändras radikalt under en

båven – insjö i förändring

mansålder. Det började med kanadagässen som kom till oss under 1970-talet. Fotografen och författaren Bengt Berg hade planterat in dessa exotiska fåglar nere vid Kalmarsund i början på 1930-talet och efter cirka fyrtio år invaderade de Båven. Far kallade platsen ”Pallas udde” och påstod att monumentet längst ute på spetsen var ett minnesmärke efter en häst som hette Pallas. Först femtio år senare kom jag att undersöka historien lite närmare.

Vår färd gick vidare, men innan vi nådde det härligt orörda som Båvens inre fjärdar och öar oss bjöd skulle Natängsån passeras. Namnet härrör från soldattorpet Natängen som låg vid edet mellan sjöarna på östra sidan av ån. De örtrika ängarna som ån slingrade sig utmed var hävdade sedan tidigt 1700-tal. Gamla naturbetesmarker som aldrig blivit konstgödda och mångfalden av blomster fanns ännu kvar vid slutet av 1950-talet. Den slingrande ån var inbäddad i djup grönska som frodades av ljuset från de öppna ytorna runtom. Vi färdades som genom en klorofyllgrön djungelkanal.

Några år in på sextiotalet planterades stora arealer gamla betesmarker igen med granskog som snart slöt sig likt en mörk vägg över de ljusa ytorna. Den idylliska vattenådran ändrade karaktär. Den blev risig och grå. Därmed har också en namnändring, från det vackert klingande Natängsån till Natån, skett i folkmun. Några få överåriga ur ortsbefolkningen håller emellertid kvar den gamla fina benämningen på det vindlande vattendraget. Namn på vattendrag som förbinder sjöar är sällan, eller aldrig, relaterade till sjönamnen utan namnges från gårdar eller andra egendomar i närheten. Natängen hette det gamla torpet som låg på edet mellan sjöarna Naten och Båven. Med spänd förväntan såg jag varje gång fram mot färden genom den lummigt exotiska åvärlden. Dessutom stängde farsan vanligtvis av den brölande Archimedesen och tog till årorna vilket var kontrastrikt befriande för öronen. Många färder genom denna unika vattenådra har gett mig oförglömliga minnen som kommer till mig idag.

Svarthättans flöjttoner genljöd i de blommande häggsnåren. Djupare in i gröna gömmen, där klorofyllen mötte stickigt ris, smattrade den lille gärdsmygen fram sin pigga strof. Morgonsolen trollade fram fantasifulla skepnader under de daggdrypande häggsnåren. Alstubbarna från gångna tiders årensningar lutade sig tungt ut i blankvattnet och blev till skräckinjagande krokodiler. I en gammal murken stubbe som lutade sig svagt utöver vattnet hade en mindre hackspett mejslat ut sitt lilla bohål. Eftersom båttrafiken vid den här tiden inte var särskilt störande fick de små charmiga spettarna faktiskt ut sina ungar där intill åkanten. Då hade jag ännu inte startat min bana som bygdens mest hänförde äggsamlare, vilket sannolikt också bidrog till att alla ungarna blev flygga. Ibland fick vi uppleva den turkosgnistrande kungsfiskarens pilsnabba flykt över blankvattnet.

båven – insjö i förändring

Idag passerar kronhjortar Natängsån.

Fiskgjuse och oologi

Man kan inte skriva om Båven utan att särskilt omnämna fiskgjusen: en verklig sjökonung som likt en borgherre regerar sitt risiga näste i toppen på gammelfuran. Dess latinska namn ”Pandion haliaetus” betyder ungefär sjöarnas konung.

Johan Fischerström skriver 1785 i sin ”Beskrifning om Mälaren”: ”Fiskliusen (P Haliaetus) eller Fiskblinkaren som gärna har tillhåll i röhrvassen och bortsnappar Gäddor rätt behändigt först om våren då han hitkommer.”

Efter rätt många närgångna möten med den vackra fågeln känns det som vi har en lite speciell relation. ”Vårens budbärare” är ett epitet som många olika fåglar fått bära, men för mig är det nog riktig vår först när gjusarna börjat ryttla ovanför gäddlekarna. Hannen är först på plats, lika ortstroget i början av april varje år, och börjar omgående en spektakulär flyguppvisning. För att imponera på honan stiger han till hög höjd, ofta med en fisk i klorna, och dyker därefter dramatiskt snabbt i etapper ned till den tänkta boplatsen. Sorgligt

nog börjar det bli oroväckande glest mellan observationerna av Båvens genom tiderna främsta karaktärsfågel. Idag är det lika vanligt att få se en havsörn och den fågel som klart dominerar intrycket ute på sjön är storskarven.

Paul Rosenius omtalar i sitt imponerande verk ”Sveriges fåglar och fågelbon” 1930:

I den fiskrika sjön Båven i Södermanland fanns, åtminstone ännu i början av detta århundrade, på Ådö och kringliggande mindre öar, alla med gammal högstammig skog, ej mindre än fem bebodda fiskgjusebon. Kortaste avståndet mellan dem var tre kilometer eller något mer.

Själv minns jag att den relativt stora och höga ön Hånö i östra Båven faktiskt härbärgerade tre bon samma år 1964. Två av dem, ett på södra sidan det pampiga berget och ett på den norra, användes och ungarna blev flygga. Vid den tiden häckade varje år omkring 30 par gjusar i hela området och Båven sades äga Europas tätaste fiskgjusebestånd. Idag har vi endast en liten spillra kvar av den forna populationen, med dryga tiotalet häckande par.

Att Båven tidigare varit fiskgjusarnas favorittillhåll är inte särskilt svårt att förstå. En tämligen ostörd miljö med kraftiga boträd är bra förutsättningar. Men det allra viktigaste är givetvis det näringsfattiga vattnet, med bra siktdjup och gott om fisk. I min ungdom häckade gjusarna ganska ogenerat på uddar där en hel del störning från båtar förekom. Som exempel kan nämnas Hånös sydvästra rullstensudde där många båtar alltid passerade. Inte sällan slog vi dessutom vårt läger inne i den skyddade sandviken och levde som nära grannar till fåglarna ute på udden. Vi pojkar blev klart och tydligt förmanade att inte störa ”våra” gjusar och de fick faktiskt vara i fred på sin udde. Somliga fiskgjusar är inte så störningskänsliga som en del andra, vilka kan avbryta en häckning för minsta lilla störning.

båven – insjö i förändring 154

Numera är de flesta av fåglarnas revir förpassade till mer avlägsna vikar och stränder där störningar i form av båttrafik är avsevärt mindre. Men där blir de i stället mer utsatta för predation från rovdjur knutna till land, såsom exempelvis mård.

På en liten ö utan namn vid Djupvikslandet huserade ett par mycket livskraftiga gjusar. Jag var väl dryga tio år, liten och smidig, och bara i början av min entusiastiska samlariver. Tallen var mycket gammal och grov men den djupa strukturen i barken medgav bra grepp för både fötter och händer. Gjusehonan hade lämnat boet redan när jag kom med båten och kretsade vakande ett tiotal meter ovanför sitt näste. Hennes ängsliga visslingar var jag tämligen likgiltig för och klättringen fortsatte upp under det enorma risboet. När fåglarna startar bobygget i april börjar de med riktigt grova grenar i toppklykan på tallen. En gång såg jag hur gjusen flög med hög fart in mot en gammal murken al och bröt av en gren i flykten. Första året blir inte boet så stort men om vintrarna varit snöfria och skonat konstruktionen blir risborgen av ansenlig storlek genom åren. Nu satt jag på de glatta toppgrenarna, lite andäktig, under ett sådant bo. Det riktigt våghalsiga momentet var att med de smala grenarnas hjälp ta sig runt bobalen som tycktes täcka hela toppen på gammeltallen. Just när jag skulle till med det flög det ut en sädesärla ur den risiga sidan av boet. I ett litet utrymme bland de torra grenarna hade den lilla käcka fågeln snyltat in sitt bo och där låg fem stycken ägg. Mitt mål var emellertid något mer åtråvärt och med mycket luft under fötterna klängde jag vidare runt boet på sköra grenar och hävde mig upp. Bredvid tre stycken ägg satt jag snart uppe i fiskgjusens bo. Men det var givetvis inget som honan uppskattade. Hon stod ryttlande en bit ovanför och liksom måttade in anfallet. Likt en störtbombare kom hon sedan dykande mot inkräktaren och jag kom ju inte undan. Den stora fågeln passerade emellertid alldeles ovanför

Fiskgjuse och oologi 155

min barnaskalle och deponerade något blött sekret i nacken på mig. Snabbt undersökte jag de tre äggen och som vanligt skvalpade det i ett av dem: ned med det innanför skjortan och fort tillbaka i skydd under det stora boet.

Fiskgjusens ägg är kanske ett av de praktfullaste den svenska fågelvärlden kan uppvisa. Mustigt läckra står fläckarnas färg mot den cremegulvita bottnen, sammangyttrade på tjockändan och sedan jämnt fördelade över hela ägget. Dunkelt blåbärsblå djupfläckar med mer purpur och flammande brunröda, likt eld och blod.

Gjusens kullar innehöll vanligtvis två till tre ägg, varav ett ofta var obefruktat vid den tiden. Det kunde man lätt konstatera genom att skaka försiktig på äggen. Ett hörbart skvalpande avslöjade genast det så kallade rötägget, vilket vi valde att länsa boet på. Detta defekta ägg var också väldigt lätt att preparera eftersom det inte behövde blåsas ur. Det var bara att göra ett hål i vardera änden så rann det ur en illaluktande, brun välling som aldrig kunde ha blivit en fiskgjuse. Rötäggen var troligtvis en följd av giftsamhället som vi moderna människor etablerade under 1900-talet. Det är oklart om rötägg fortfarande existerar i fiskgjusarnas kullar.

båven – insjö i förändring 156

Fiskgjuse med gädda.

Vi har att göra med en imponerande vacker rovfågel, med ett vingspann på upp till 1,7 meter. Den jagar oftast från en höjd av omkring 20 till 40 meter, måttar in fisken, lägger upp ett ryttlande, slår ihop vingarna och störtdyker ned i sjön med ett ljudligt plask. Ibland kan det låta som om någon släppt en stor sten i vattnet. När den slår fiskar som går lite djupare försvinner hela fågeln under vattnet. Om bytet är av ansenlig storlek kan gjusen bli kvar på vattnet en stund, innan den med mycket möda lyckas lyfta fisken ur sjön. Gäddor och braxnar på upp till 1,5 kilo kan fågeln lyfta, men vanligare byten är fiskar på ett halvt kilo. Då må man betänka att en fullvuxen gjuses vikt är omkring två kilo.

Någon gång kan bytet visa sig för tungt och det finns de som sett hur gjusar dragits ned under vattnet och drunknat. Min far påstod att han i sin ungdom fått höra om en tiokilos gädda som fångats på sax och att den hade ett par fiskgjuseklor i ryggen. De där monstergäddorna kallades ”krongäddor” och förekom sporadiskt i Båven. Det finns också berättelser om gjusar som tidigt om vårarna jagat i åmynningar, slagit ett för stort byte som de inte lyckas lyfta och frenetiskt flaxande dragits ned under iskanten.

Flygande gjuse.