Mats Gärling

Widegrens förlag www.widegrens.com

Båven – insjö i förändring

© Text och bild, om inte annat anges: Mats Gärling 2023.

Omslagets framsida: Norra udden, Dagnäsön. Akvarell av Mats Gärling.

Omslagets baksida: Nils Gärling med ett par präktiga ålar, midsommar 1980. Teckning av Mats Gärling.

Andra upplagan, första tryckningen.

Tryckt i Århus 2023.

ISBN 978-91-983946-6-5

Förord

Att bli gammal har inte alltid så många fördelar. Men om man vill återge skeenden i naturen och kulturen över tid är det ett privilegium.

Fram till femton års ålder levde jag utan att ha en tanke på att Båvens miljö kunde förändras i någon dramatisk mening. Då, vid sextiotalets slut, skrev Nils-Erik Landell boken ”Människan, naturen, hela kulturen: exemplet Båven”, där han ställde frågor av avgörande betydelse för miljövården i vårt land:

Vad som händer med Båven – ja det händer med hela Sverige. Kulturlandskapet här speglar samhällsförändringarna. Så har det varit allt sedan stenåldern och framåt.

Båven är som värdefull natur något av det finaste i Sverige. Ändå ligger den stora sjön i närheten av storstaden Stockholm. Kan vi klara det unika växt- och djurlivet här samtidigt som storstadens människor söker sig till stränderna och vattnen? Svaret på den frågan gäller så mycket mer än bara Båvens sjö. Så har den här sjön med de klara vattnen blivit något av ett test på våra möjligheter att bevara det bästa av det förgångna.

Det gäller inte bara de gamla fina husen utan framför allt den levande delen av hembygden som är växter och djur. Alltsammans existerar i en enhet. Människan, naturen, hela kulturen.

Det kan inte formuleras bättre. Jag bestämde mig för att i en uppföljare försöka ge svar på Landells frågeställning. Båvens unika vattenmiljö har varit dess främsta kännemärke och grunden för arter som är helt beroende av näringsfattigt och därmed klart vatten. Sedan hundratals år tillbaka har fiskgjuse och storlom varit sjöns karaktärsfåglar. Från barnsben har jag fått höra – och som sörmlänning givetvis varit lite stolt över – att sjön Båven ståtar med ett av Europas tätaste fiskgjusebestånd. Så är det inte längre.

Folket i Båvenbygden har levt i förvissningen om att miljön är stabil och tämligen oföränderlig, eftersom den så varit i hundratals år. En hjärtkammare av vatten som skänkt liv till sörmlänningar i nio socknar sedan urminnes tider.

Båvens historia är inte särdeles lång ur ett geologiskt perspektiv. För omkring 3 600 år sedan, när landet höjde sig vid utflödet Sibro, var Båvens långa strandlinje skapad. Jag har nu försökt att i stort återge naturens och kulturens kretslopp genom åren. Vattenbiologin har förmodligen varit densamma under alla dessa år med vissa smärre variationer. Numera står vi emellertid inför en radikal förändring som är en följd av vårt levnadssätt.

Vi har att göra med en stor och rikt förgrenad mångmilasjö som förenat sörmlänningar genom årtusenden. Kartbilder ger vid handen ett vattensystem med långsmala flikiga vikar, sammanbundna med fjärdar i olika storlek. Det går följaktligen att färdas många mil i alla tänkbara väderstreck och följer vi nogsamt strandlinjen runtom blir båven – insjö i förändring sträckan cirka 25 mil. Om alla de talrika öarnas strandlinje räknas in blir sträckan det dubbla. Nu för tiden används sjöns vida vatten enkom till nöjestrafik såsom fritidsbåtar och långfärdsskridskoåkare. Ett enormt infrastrukturellt kanalprojekt höll emellertid på att fördärva sjön totalt för ett hundratal år sedan. båven – insjö i förändring

Den skärgårdslika och vilda miljön med små skogsklädda öar som är garnerade med vänligt rundade berghällar har tjusat månget öga i tiden. Vilda öar i vatten symboliserar både ödslighet och trygghet.

I Båven är de många. Myten säger lika många som årets dagar, 365, men vid en närmare granskning kommer jag fram till drygt 150.

Men Båven är också en vattencistern av betydande slag: en sjö som sedan långt tillbaka i tiden präglat vardagslivet för mången sörmlänning. Dessutom har de många och långa vattenvägarna haft betydelse för en hälsosam genetisk uppblandning av befolkningen i en gles landsbygd. Med sina vitt utgrenade fjärdar och vikar har folk färdats miltals till och från, i arbete och helg. Möten mellan människor är som bekant en avgörande faktor för att sprida arvsmassa till gagn för en genetiskt stark population människor. Innan trampcykelns intåg på landsbygden fanns det ibland uppenbara risker till inavel bland bondebefolkningen. Men innan de moderna fortskaffningsmedlens genombrott var Båvens lättframkomliga vattenvägar väl frekventerade: sommartid av allehanda segel- och roddfarkoster och under de långa vintrarna med skidor, skridskor, häst och släde. Båten var en mycket betydelsefull farkost eftersom det var ett förhållandevis lätt sätt att färdas på. Mången odalman nyttjade isvägarna för att transportera mälden till kvarnar som Sibro, Kleva, Nässelsta, Kåveta och Tyvik. Sov över i kvarnkammaren, utbytte information med bönder från grannsocknarna och körde hem med fulla kälkar och nyheter dagen därpå. Sjön var synonym med en levande landsbygd.

Herrgårdarna runt Båvens stränder har i tiden varit, och är än idag, av stor betydelse för bevarandet av en tämligen genuin natur. Många till arealen stora jord- och skogsegendomar finns i området. Kapitalstarka jordägare som inte har några behov av att avyttra mark för exploatering är en bra förutsättning för att vidmakthålla Båvens vilda karaktär. Samtliga herrgårdar har mycket gamla anor. På flera av dem har sällsamma släkter huserat. Men utan småbrukare, torpare och backstusittare hade inte bygden danats till vad den blev. I historien finns alltid gott om beskrivningar av herremännen: det var dessa som dikterade villkoren för allmogen. Den fattiga arbetar- och bondebefolkningen omnämns sällan eller aldrig. Det är endast i kyrkböcker och genom tradering som vi med lite fantasi kan möta fragment av skilda öden i det gamla bondesamhället. Under större delen av min barndom hade min far, född 1910, för vana att skriva några rader dagbok. Hans knapphändigt nedplitade rader om väder, vind och lite annat gav idé och grundstoff till den här boken. Men det är framför allt muntliga utsagor, från mina båda föräldrar och deras vänner, som memorerats och småningom nedtecknats. De fick i sin tid uppleva positiva förändringar i framför allt sina ekonomiska och sociala levnadsbetingelser. Först på ålderns höst reagerade mina föräldrar på att vi kanske skulle tänka mer på vår miljö. Jag själv har aldrig behövt ängslas för att inte ha mat för dagen eller något annat livsnödvändigt. Vår generations oro har i stället präglats av vad som förändras negativt i miljön. Och förändringar har skett och sker oavbrutet, både positiva och negativa, vilket jag med denna historiska beskrivning av en insjö i Södermanland vill visa.

Tack till Mikael och Elisabeth Frieberg, Anders Billing, Gerd Isaksson, landskapsekolog Maria Bergström, botaniker

Hans Rydberg, Anders Broström, Kjell Petersson, Bengt S. Nilsson, Rune, Britta Båvner, Richard Lagerbäck och Åsa Ahlbom. Mest av allt ett mycket varmt tack till min kära och tålmodiga hustru Anita.

Utan henne hade det inte blivit någon bok.

Femtiotalet

De mest påtagliga minnena från mina barnaår, under andra hälften av femtiotalet, är de regelbundet återkommande sjöresorna på Båven. Vår familj hörde då till ett litet sällskap Stjärnhovsbor som vigde sin fritid åt att fara ut på sjön för lägerliv och fiske.

Varje år då min far började måla båten infann sig en svår längtan ut till öarna och vildmarken. Vi var något av pionjärer i vad man då populärt började kalla ”camping” på den stora vitt utgrenade sjön mitt i Södermanland. Den första båten vi hade var en helt öppen, ganska långsmal träpråm, målad med tjocka lager grön oljefärg och med en ”snurra” på akterspegeln, som far sa. På svänghjulet satt en blanksliten träknopp som man vevade igång motorn med. Inte sällan utförde den nyckfulla aktersnurran så kallade bakslag och far fick gå med bandagerade fingrar en tid. Men köpkraften hos arbetarklassen ökade för varje år och våren 1955 ståtade vi med en bättre begagnad klinkbyggd campingbåt. Lyxen fulländades med ett stort däck med vindruta och ratt. Hela skapelsen var fernissad, så när som på botten som var grönmålad med en vit rand i vattenlinjen. I mina pojkögon var ekipaget mycket imponerande, med vindruta som gick att öppna och allt. På akterspegeln hängde en 18 hästars Archimedes med emblemet ”Trim” klistrat på bensintanken. Detta tekniska under drogs igång med ett startsnöre virat om svänghjulet. Men även den här moderna maskinen skulle visa sig vara tämligen svårhanterlig. Hemmahamnen var belägen i en kohage vid sjön Naten, där en snäll sandbotten underlättade vid arbetena med olika bryggkonstruktioner som isen tryckte bort, snart sagt, varje år. Någon mer allmän båthamn i Stjärnhov fanns ännu inte behov av för de fåtaliga entusiaster som vid den tiden åkte ut på sjön. Stjärnhovs båtklubb grundades först 1967, då en småbåtshamn anlades nära mynningen i Nässelstaån.

Likt andra sjöar i samma vattensystem vilar sig Naten intill en mäktig åsbildning som sakta förlorar sig ut i Båvens djup. Det är Badelundaåsens rundslipade kullerstenar som vällt fram ur en enorm isälvsport för omkring 9000 år sedan. Ute i östra Båvenområdet har isälven fördelat materialet mer portionsvis och skapat västra delen av Hånö och hela den kullriga Grisselö i söder. Den dyker emellertid upp på Dagnäsöns östra sida och fortsätter i mindre åsbildningar utmed Penningbyvikens strand för att sedan sprida ut sin grusiga mäktighet under Öster Malmas tallmoar i Ludgo socken söder om Båven. Den mäktiga urskogsön Hånö, ett av våra favorittillhåll, är för övrigt den exakta mittpunkten på landskapet Södermanland.

Även Strömsholmsåsens mäktiga grussträng visar sig på flera ställen i Årdala socken vid sydvästra delen av sjön. Båvenområdet övertväras följaktligen i nord-sydlig riktning av två stora åsbildningar och det är i anslutning till dessa istidsavlagringar de fina badstränderna finns.

Vi tillhörde ett ganska oborstat sällskap Stjärnhovsbor, i en stark gemenskap, som idkade lägerliv på Båvens vilda öar. Ett tiotal familjer med olika typer av båtar strålade samman varje veckoslut från pingst till en bra bit in på hösten.

Det packades mängder med mat och dryck för några dagars vistelse ute i den fria naturen. I båten fanns en stor ljusgrönt målad trälåda med allt vad husgeråd som behövdes för ett drägligt leverne. Utrymmet under däcket var avdelat till luftmadrasser, sovsäcktäcken och tält.

Vanligtvis utspelades ett burleskt drama innan vi kom iväg över sjön Naten. Min far hade ett gott handlag med praktiska ting, men motorer blev han aldrig direkt vän med. ”Trimmen” var försedd med ett ställbart reglage för tändningen vilket han snart började rycka i när motorn inte gick igång – och det var ofta. Mor satt och kajkade lite förstrött med årorna, medan far ljudligt gormade och läste eder över Archimedesen. Samma visa varje gång med den skillnaden att jag småningom avstod från att högljutt räkna dragen han så mödosamt utförde med startsnöret. Han tyckte inte alls det var kul. När motorn omsider gick igång med ett bröl hade vi hunnit ett bra stycke ut på Naten och mor fått sig ett antal snärtar i nacken av startsnörets baksving. Men förvånansvärt nog spred sig snart ett förnöjt leende över fars läppar och han var plötsligt kompis med ”Trimmen, världens bästa motor”.

Med vitt bogsprut passerades bosättningen Gåsudden som smiter ut mot norr från det högresta fornborgsberget på östra stranden innan Natsundet. En romantisk liten välvd bro förbinder en långsmal kullrig holme. Där står ett vitlimmat monument och lyser likt en fyr längst ut på udden, som pekar mot Stjärnhov. Några gäss fanns emellertid inte i min ungdom och far hävdade att han aldrig sett några under sin uppväxt invid Båven. Grågäss häckade, vid den tiden ytterst sällsynt, längst ute på skären i Södermanlands skärgård.

Namnet Gåsudden härrör sannolikt från en tid för länge sedan, då fåglarna uppehöll sig på udden. Idag kan vi konstatera att de är tillbaka i mängder. Vi inser att naturen kan förändras radikalt under en båven – insjö i förändring mansålder. Det började med kanadagässen som kom till oss under 1970-talet. Fotografen och författaren Bengt Berg hade planterat in dessa exotiska fåglar nere vid Kalmarsund i början på 1930-talet och efter cirka fyrtio år invaderade de Båven. Far kallade platsen ”Pallas udde” och påstod att monumentet längst ute på spetsen var ett minnesmärke efter en häst som hette Pallas. Först femtio år senare kom jag att undersöka historien lite närmare. båven – insjö i förändring

Vår färd gick vidare, men innan vi nådde det härligt orörda som Båvens inre fjärdar och öar oss bjöd skulle Natängsån passeras. Namnet härrör från soldattorpet Natängen som låg vid edet mellan sjöarna på östra sidan av ån. De örtrika ängarna som ån slingrade sig utmed var hävdade sedan tidigt 1700-tal. Gamla naturbetesmarker som aldrig blivit konstgödda och mångfalden av blomster fanns ännu kvar vid slutet av 1950-talet. Den slingrande ån var inbäddad i djup grönska som frodades av ljuset från de öppna ytorna runtom. Vi färdades som genom en klorofyllgrön djungelkanal.

Några år in på sextiotalet planterades stora arealer gamla betesmarker igen med granskog som snart slöt sig likt en mörk vägg över de ljusa ytorna. Den idylliska vattenådran ändrade karaktär. Den blev risig och grå. Därmed har också en namnändring, från det vackert klingande Natängsån till Natån, skett i folkmun. Några få överåriga ur ortsbefolkningen håller emellertid kvar den gamla fina benämningen på det vindlande vattendraget. Namn på vattendrag som förbinder sjöar är sällan, eller aldrig, relaterade till sjönamnen utan namnges från gårdar eller andra egendomar i närheten. Natängen hette det gamla torpet som låg på edet mellan sjöarna Naten och Båven. Med spänd förväntan såg jag varje gång fram mot färden genom den lummigt exotiska åvärlden. Dessutom stängde farsan vanligtvis av den brölande Archimedesen och tog till årorna vilket var kontrastrikt befriande för öronen. Många färder genom denna unika vattenådra har gett mig oförglömliga minnen som kommer till mig idag.

Svarthättans flöjttoner genljöd i de blommande häggsnåren. Djupare in i gröna gömmen, där klorofyllen mötte stickigt ris, smattrade den lille gärdsmygen fram sin pigga strof. Morgonsolen trollade fram fantasifulla skepnader under de daggdrypande häggsnåren. Alstubbarna från gångna tiders årensningar lutade sig tungt ut i blankvattnet och blev till skräckinjagande krokodiler. I en gammal murken stubbe som lutade sig svagt utöver vattnet hade en mindre hackspett mejslat ut sitt lilla bohål. Eftersom båttrafiken vid den här tiden inte var särskilt störande fick de små charmiga spettarna faktiskt ut sina ungar där intill åkanten. Då hade jag ännu inte startat min bana som bygdens mest hänförde äggsamlare, vilket sannolikt också bidrog till att alla ungarna blev flygga. Ibland fick vi uppleva den turkosgnistrande kungsfiskarens pilsnabba flykt över blankvattnet.