Fiskgjuse och oologi

Man kan inte skriva om Båven utan att särskilt omnämna fiskgjusen: en verklig sjökonung som likt en borgherre regerar sitt risiga näste i toppen på gammelfuran. Dess latinska namn ”Pandion haliaetus” betyder ungefär sjöarnas konung.

Johan Fischerström skriver 1785 i sin ”Beskrifning om Mälaren”: ”Fiskliusen (P Haliaetus) eller Fiskblinkaren som gärna har tillhåll i röhrvassen och bortsnappar Gäddor rätt behändigt först om våren då han hitkommer.”

Efter rätt många närgångna möten med den vackra fågeln känns det som vi har en lite speciell relation. ”Vårens budbärare” är ett epitet som många olika fåglar fått bära, men för mig är det nog riktig vår först när gjusarna börjat ryttla ovanför gäddlekarna. Hannen är först på plats, lika ortstroget i början av april varje år, och börjar omgående en spektakulär flyguppvisning. För att imponera på honan stiger han till hög höjd, ofta med en fisk i klorna, och dyker därefter dramatiskt snabbt i etapper ned till den tänkta boplatsen. Sorgligt nog börjar det bli oroväckande glest mellan observationerna av Båvens genom tiderna främsta karaktärsfågel. Idag är det lika vanligt att få se en havsörn och den fågel som klart dominerar intrycket ute på sjön är storskarven.

Paul Rosenius omtalar i sitt imponerande verk ”Sveriges fåglar och fågelbon” 1930: båven – insjö i förändring 154

I den fiskrika sjön Båven i Södermanland fanns, åtminstone ännu i början av detta århundrade, på Ådö och kringliggande mindre öar, alla med gammal högstammig skog, ej mindre än fem bebodda fiskgjusebon. Kortaste avståndet mellan dem var tre kilometer eller något mer.

Själv minns jag att den relativt stora och höga ön Hånö i östra Båven faktiskt härbärgerade tre bon samma år 1964. Två av dem, ett på södra sidan det pampiga berget och ett på den norra, användes och ungarna blev flygga. Vid den tiden häckade varje år omkring 30 par gjusar i hela området och Båven sades äga Europas tätaste fiskgjusebestånd. Idag har vi endast en liten spillra kvar av den forna populationen, med dryga tiotalet häckande par.

Att Båven tidigare varit fiskgjusarnas favorittillhåll är inte särskilt svårt att förstå. En tämligen ostörd miljö med kraftiga boträd är bra förutsättningar. Men det allra viktigaste är givetvis det näringsfattiga vattnet, med bra siktdjup och gott om fisk. I min ungdom häckade gjusarna ganska ogenerat på uddar där en hel del störning från båtar förekom. Som exempel kan nämnas Hånös sydvästra rullstensudde där många båtar alltid passerade. Inte sällan slog vi dessutom vårt läger inne i den skyddade sandviken och levde som nära grannar till fåglarna ute på udden. Vi pojkar blev klart och tydligt förmanade att inte störa ”våra” gjusar och de fick faktiskt vara i fred på sin udde. Somliga fiskgjusar är inte så störningskänsliga som en del andra, vilka kan avbryta en häckning för minsta lilla störning.

Numera är de flesta av fåglarnas revir förpassade till mer avlägsna vikar och stränder där störningar i form av båttrafik är avsevärt mindre. Men där blir de i stället mer utsatta för predation från rovdjur knutna till land, såsom exempelvis mård.

På en liten ö utan namn vid Djupvikslandet huserade ett par mycket livskraftiga gjusar. Jag var väl dryga tio år, liten och smidig, och bara i början av min entusiastiska samlariver. Tallen var mycket gammal och grov men den djupa strukturen i barken medgav bra grepp för både fötter och händer. Gjusehonan hade lämnat boet redan när jag kom med båten och kretsade vakande ett tiotal meter ovanför sitt näste. Hennes ängsliga visslingar var jag tämligen likgiltig för och klättringen fortsatte upp under det enorma risboet. När fåglarna startar bobygget i april börjar de med riktigt grova grenar i toppklykan på tallen. En gång såg jag hur gjusen flög med hög fart in mot en gammal murken al och bröt av en gren i flykten. Första året blir inte boet så stort men om vintrarna varit snöfria och skonat konstruktionen blir risborgen av ansenlig storlek genom åren. Nu satt jag på de glatta toppgrenarna, lite andäktig, under ett sådant bo. Det riktigt våghalsiga momentet var att med de smala grenarnas hjälp ta sig runt bobalen som tycktes täcka hela toppen på gammeltallen. Just när jag skulle till med det flög det ut en sädesärla ur den risiga sidan av boet. I ett litet utrymme bland de torra grenarna hade den lilla käcka fågeln snyltat in sitt bo och där låg fem stycken ägg. Mitt mål var emellertid något mer åtråvärt och med mycket luft under fötterna klängde jag vidare runt boet på sköra grenar och hävde mig upp. Bredvid tre stycken ägg satt jag snart uppe i fiskgjusens bo. Men det var givetvis inget som honan uppskattade. Hon stod ryttlande en bit ovanför och liksom måttade in anfallet. Likt en störtbombare kom hon sedan dykande mot inkräktaren och jag kom ju inte undan. Den stora fågeln passerade emellertid alldeles ovanför

Fiskgjuse och oologi 155 min barnaskalle och deponerade något blött sekret i nacken på mig. Snabbt undersökte jag de tre äggen och som vanligt skvalpade det i ett av dem: ned med det innanför skjortan och fort tillbaka i skydd under det stora boet. båven – insjö i förändring 156

Fiskgjusens ägg är kanske ett av de praktfullaste den svenska fågelvärlden kan uppvisa. Mustigt läckra står fläckarnas färg mot den cremegulvita bottnen, sammangyttrade på tjockändan och sedan jämnt fördelade över hela ägget. Dunkelt blåbärsblå djupfläckar med mer purpur och flammande brunröda, likt eld och blod.

Gjusens kullar innehöll vanligtvis två till tre ägg, varav ett ofta var obefruktat vid den tiden. Det kunde man lätt konstatera genom att skaka försiktig på äggen. Ett hörbart skvalpande avslöjade genast det så kallade rötägget, vilket vi valde att länsa boet på. Detta defekta ägg var också väldigt lätt att preparera eftersom det inte behövde blåsas ur. Det var bara att göra ett hål i vardera änden så rann det ur en illaluktande, brun välling som aldrig kunde ha blivit en fiskgjuse. Rötäggen var troligtvis en följd av giftsamhället som vi moderna människor etablerade under 1900-talet. Det är oklart om rötägg fortfarande existerar i fiskgjusarnas kullar.