9789190042045

Sekreterarens sannfärdiga saga

© Text: Kaija Olausson

ISBN: 978-91-90042-04-5

Utgiven av Sol Förlag, Stockholm 2025

Första upplagan, första tryckningen

www.solforlag.se | info@solforlag.se

Slottsbacken 8, 111 30 Stockholm

Sekreterarens sannfärdiga saga

KAIJA OLAUSSON

Kapitel ett

Att göra idag:

Köpa sparris till hunden

Köpa mer papper till kontoret

Choklad ... kaffe ... någon glassig tidning ...

Glöm inte heller att ta med de rosa fluffiga kanintofflorna (jag kan ju inte vingla runt i höga klackar hela dagen!)

Döda chefen

Ta för guds skull med nagellacket!!!!

På väg till jobbet införskaffar jag kaffet, chokladen och sparrisen.

Själv har jag ingen som helst förståelse för folk som gillar sparris.

Sparrisar är bleka våta äckliga saker, men då jag har förstått att fint folk uppskattar bleka våta äckliga saker köper jag sparris och ger dem till jycken.

Jag är sekreterare åt en fullständigt motbjudande man. Inte utseendemässigt, nota bene, men till sättet. Framför allt stör jag mig på att han alltid tar mina förslag och presenterar dem som sina egna för kunderna. Sedan flinar han självbelåtet i enrum och säger att det är därför han är chefen och jag är sekreteraren.

Nåja, han ska allt få sina lakritsfiskar varma!

Jag trixar med kaffebryggaren, noterar hans överlägsna småleende åt mina fumliga försök och låter honom ta över.

Medan chefen således gör kaffe till mig målar jag mina naglar vackert röda.

Företaget är inte stort. Det är bara vi. Jag vet ärligt talat inte vad han pysslar med, men i mina uppgifter tycks det ingå att:

1. boka resor kors och tvärs över jorden åt honom

2. flirta med kunder

3. dricka kaffe

4. gå ut med hans hund och se till att den får någon form av mat (i brist på sparris går vi på restaurang, chefen får betala)

5. arkivera papper.

Jag får aldrig skriva något åt honom, den biten sköter han själv, och de papper jag får att arkivera tycks samtliga handla om trädgårdsskötsel. Men så länge han betalar min lön lägger jag mig inte i vad han har för udda böjelser.

När jag fått kaffet serverat talar han om att han ska resa till Honduras, helst redan i kväll. Inga problem. Jag bokar resan och ser till att han får flyga över Bermudatriangeln. Så var den sagan all. Egentligen borde jag inte ens behöva ordna med hotellrum, men för syns skull kan det vara bra.

Diskret häller jag upp lite likör i en pappmugg och placerar den inom räckhåll. När jag är klar med naglarna smyger en kund in. Det är en dyrbart klädd dam som undviker mitt välkomnande leende. Lätt darrande håller hon en pappkasse i handen. Den verkar inte innehålla hortikulturella artiklar av något slag. Jag bjuder henne att sätta sig och ställer mig att glo på chefen. Då han tittar upp, säkert i tron att jag beundrar hans manliga, tysta skönhet, nickar jag åt kvinnans håll.

– Ni har besök, herr chef, säger jag. Han reser sig upp, någon sekund snabbare än när besöket är manligt, och frågar damen vad han kan hjälpa till med. Hon ställer sig upp, kramar papperspåsens handtag i händerna och travar in på hans kontor. Dörren stängs, för att strax flyga upp igen.

– Kaffe, fröken? säger min rara chef, och jag motstår frestelsen att säga: ”Tack, jag har redan”. Istället gör jag i ordning en liten bricka med kaffeattiraljerna på, slänger dit några kakor och i brist på blomma sätter jag en sparris i en liten vas som dekoration. Jag tar en snabb klunk likör (läs: tömmer pappmuggen) för att styrka mig inför vad som komma skall och går in för att servera dem kaffet.

– Här är alltså min trogna hjälpreda! säger chefen och slår ut med handen åt mitt håll.

I sista sekunden räddar jag brickan och med mord i sinnet häller jag upp kaffet och ställer de sedvanliga frågorna om socker och mjölk. Damen ser förvirrat på sparrisen men tar en kaka och ler mot mig när hon får sitt kaffe. Jag vänder mig om, men hennes pappkasse är borta. Hunden ligger i hörnet och sover lugnt, så det kan inte ha varit något djur i den. Säkerligen ingen sparris heller. Inte för att han reagerar på brickdekorationen på något vis.

– Ja, hon är ju min högra hand, jag skulle inte klara mig en sekund utan henne! fortsätter chefen obekymrat och ber mig sätta mig ner och hjälpa till lite. Jag går ut efter min egen kopp och slår mig ner med dem. Ganska snart förstår jag att mysteriet med pappkassen inte kommer att förklaras för mig, men att damen har ett lättare ärende som ”till och med jag” kan klara av medan han är borta. Jag ska sammanställa en lista på växter som är lämpliga för en köksträdgård åt henne. I tankarna reviderar jag snabbt den lista jag gjort åt min chef, stryker nattskattan, stormhatten, belladonnan och spikklubban samt slänger in några morötter och örter lämpliga för tekok. Köksträdgården ligger vid hennes sommarstuga på landet, så det måste vara växter som inte behöver ständig tillsyn.

– Det ska nog gå bra, om ni kan titta in i morgon ska jag ha listan färdig åt er, lovar jag.

– Det vore en stor hjälp! svarar damen och dricker upp sitt

kaffe. Inom mig undrar jag om hon ens borde ha en köksträdgård om hon inte vet vad hon vill ha i den.

Medan chefen förstrött tuggar på sparrisen vaknar hunden till liv. Det ger mig en chans att komma undan en stund, så jag sparkar raskt av mig mina fluffiga kanintofflor och drar på mig stilettklackarna. När jag är klar med det plockar jag fram kopplet och lockar ut min knatkamrat. Jag behöver tänka!

Vi tar en lång promenad genom parken. Våren verkar komma igång, så trevligt. Ungarna ser ut vakna till liv. Såååå trevligt! Om de ville spela kula och hoppa rep istället för att kasta gosedjur på oskyldiga förbipasserande vore det ännu bättre.

Jag köper ett korvbröd av en korvgubbe utrustad med höjda ögonbryn. När jag och jycken passerar några kråkor matar jag dem med korvbrödet. Kråkor är synnerligen behagliga fåglar. Kloka och lagom mystiska. De sägs dessutom hålla ihop i par hela livet, precis som svanar. Sympatiskt.

Vad är nu meningen med den här damens mycket genomskinliga historia med trädgården? Och vad fanns det i pappkassen? Hemliga dokument rörande spionaffärer? Njaeh, då borde hon väl ha haft dem i en låsbar väska. Eller så är en pappkasse perfekt, för ingen tror väl att någon är så dum att hon bär så viktiga papper i en sådan? Men spionaffärer, ihop med min självgoda pompösa chef? Det tror jag inte på. Eller så är min självgoda pompösa chef perfekt, ingen tror väl att han skulle vara kapabel att ...

Och där rusade jycken iväg. Ja, jäklar. Jag kutar efter, men då jag i min fåfänga satt på mig mina jättehöga klackar idag går det inte så fort som man skulle önska. Emellertid sparar det mig viss möda, då en gentleman uppmärksammar min belägenhet och fångar in kreaturet åt mig. Han lossar försiktigt den lilla dvärgschnauzern ur jyckens mun, återlämnar den åt sin matte och stolpar sedan stolt åt mitt håll med jyckens koppel i ett manligt fast grepp.

– Unga dam ... säger han och bugar medan han överräcker kopplet. Jag i min tur kopplar på stora charmen och kuttrar litegrann om hans hjältemod och snabbhet en lagom lång stund. När jag bedömer att hans ego blivit tillräckligt killat så viftar jag lite med ögonfransarna och säger att jag tyvärr, tyvärr måste tillbaka till arbetet men det har varit såååå spännande. Han ler brett efter mig, säger ”på återseende, min sköna” och känner sig förmodligen mycket nöjd med sig själv. Det kan han kanske vara värd, då han besparat mig omaket att fånga in hundskrället på egen hand.

Jag ser till att vicka lite extra när jag trippar iväg mot jobbet igen. Var var jag nu? Jo, hunden stack! Nej, innan det. Chef, pompös. Det visste jag redan. Innan det. Pappkassen! Oj, så vackra bruna ögon han hade ... vem, pappkassen?

Känner mig förvirrad när jag ger hunden hans sparrisar och hänger upp kopplet. Damen är borta. Chefen är borta. Hunden sover snart igen. Mina naglar är lackade, kaffet är slut. Jag häller upp en slurk likör till, måste fira att det är ... Vad är det för dag? Tisdag! Duger det? Jag måste fira att hunden blev räddad av en hjältemodig gentleman. Och att det är tisdag. En slurk till! Jag saluterar bilden på den japanska kejsarfamiljen. Skål! Begår jag majestätsbrott nu? Hoppas inte det! Jag tar en klunk. Chefen är inte tillbaka.

Låter inte hunden? Nej ...

Men nu då?

Nej. Han är tyst. Då är det säkert något fel på honom! Jag tassar kanintoffeltyst in i chefens rum. Pliktskyldigast tittar jag på det sovande monstret – hunden alltså, chefen är ju ute – och när jag har konstaterat att han sover hund och inte räv låter jag blicken svepa över rummet. Var är den mystiska kassen? De kan ju ha tagit den med sig ut, men varför skulle hon då alls ha tagit hit den? De kunde ju annars ha hämtat den när de gick ut.

Den är inte på golvet.

Hunden nyser och jag hoppar högt av skräck.

När hjärtat slutat leka hysterisk travhäst kollar jag på skrivbordet. Ingenting där. Som de säger, ett kaotiskt skrivbord betyder kaotiskt sinne, ett tomt skrivbord ...

Steg i trappan ... Jag stelnar till. Men de passerar och fortsätter uppåt. Jag andas ut. Bakom skrivbordet? Nej. I någon låda? Översta innehåller bara oanständigheter som snus och bilder på basebollspelare samt nödvändiga artiklar som fröpåsar, gem och en gammal tamagotchi. Nästa är låst. Den efter det är också låst.

Medan jag inser att det kan finnas något av intresse i chefens dokumentskåp hör jag nya steg i trappan och en munter vissling. ”Raindrops keep falling on my head”? Så befängt. Det är ju solsken ute, så det måste vara chefen. Jag tofflar snabbt ut och i samma sekund som jag kastar mig ner på min stol öppnas dörren och chefen kommer in.

Kapitel två

Ett par dygn senare ringer chefen från Honduras för att höra om damen hämtat sin lista. Han överlevde alltså Bermudatriangeln. Det kan inte vara sant. Jag väser inombords och svarar jadå, det gick så bra så. Han sitter en stund och skrävlar om sina botaniska framgångar medan jag filar till en nagel och bläddrar i senaste blaskan. Jag hummar och skjuter in små utrop med jämna mellanrum. Till slut har han tydligen snackat klart, för han ber mig vattna blomman och lägger på utan att säga adjö. Blomman? Vad då för blomma? Jag ser mig om. Är det en snuskig omskrivning för något? I så fall ska han allt få veta att han lever (suck) när han kommer tillbaka!

Posten dimper ner. Bland räkningarna och reklambladen finner jag ett tackkort från en kund som är så glad över chefens utmärkta idé att anordna barnpassning åt de anställda. Det har ökat personalens arbetsmoral och minskat personalomsättningen markant. Jag häller upp mer likör. Det var min idé. Som vanligt. Resten av posten består av glassiga tidningar (en personalförmån tänker jag!) och ett kuvert som jag inte vet om jag ska öppna eller inte. Å ena sidan är jag faktiskt hans sekreterare, och han är faktiskt på andra sidan jordklotet, visserligen vid liv, men ändå. Å andra sidan står det klart och tydligt ”PRIVAT”, ”HEMLIGT” och ”ENDAST FÖR ADRESSATENS ÖGON” på kuvertet.

Medan jag funderar fixar jag kaffe utan problem.

Jag har nu två mysterier att lösa. Först: papperskassen. Vad innehöll den, och hur kunde den bara försvinna? Varför var det så viktigt att den var borta innan jag kom in med kaffet? Var det ens viktigt? Vidare: kuvertet. Det ser faktiskt inte klokt ut, när jag tänker närmare på saken. Varningarna är inte stämplade utan skrivna med röd penna. Det kan ju vara en galning som har skickat det.

Bör jag öppna det för att rädda min chef undan galningen? Nej, det skulle ju vara både dumt och kontraproduktivt.

Men tänk om det är en galning som skickar pengar till slumpvist utvalda idiotchefer? Sådant bör ju med all kraft förhindras! Försiktigt öppnar jag kuvertet och drar ut ett reklamblad för en exklusiv herrparfym. Ja, hejsan.

Hunden är inackorderad hos en gammal faster i vanlig ordning, så det arbetsmomentet är borta. Jag ägnar mig alltså med stort intresse åt att dricka kaffe. Efter att ha gjort det kollar jag mejlen ett par gånger. Och en gång till. Ingenting av intresse. Lite spam, ett mejl från en väninna: FW: RE: FW etc. Mina naglar ser bra ut. Likören är slut. Jag måste följaktligen ta tidig lunch!

Med en bullpåse i handen ställer jag mig att dela bröd med kråkor, skator och kajor. Och några gråsparvar. När påsen är slut tömmer jag ut smulorna över marken och går för att införskaffa lite mer av det bedövningsmedel jag behöver för att inte bli helt från vettet.

Om jag åtminstone hade ett lite mer spännande jobb! Om jag åtminstone fick äran för mina goda idéer själv! Vad var mina arbetsuppgifter nu igen? Hund, kaffe, papper om trädgårdar, flirta ... Är jag någon sorts skyltdocka? Vad sysslar egentligen min chef med? Är han verkligen en trädgårdssaksimportör? Måste han då flyga omkring överallt? Varför måste han då ha mig? För om man ser krasst på saken så gör jag ju ingenting som

han inte skulle klara av själv. Det är ju inte direkt som att någon av oss är överhopad med arbete.

Med bedövningsmedelspåsen i tassen återvänder jag till ett något förändrat kontor. Jag borde väl ha förstått att jag befann mig i någon form av dålig deckare. Papperskassen borde ha satt mig på spåret. Men neeej då. Jag fattar aldrig sådant. Jag blir tvungen att inhämta all sådan information av de båda konstaplarna som står och fotograferar min arbetsplats.

– Vad står på? frågar jag, och önskar intensivt att jag haft vett att hålla tyst istället. Det är rätt uppenbart vad som står på, när det står en massa poliser mitt i min uppochnervända arbetsplats och fotar och skriver med sammanbitna miner (nej, självklart skriver de med pennor). Om jag nu ska vara i en dålig deckare så bör det ju faktiskt finnas folk som gör saker med sammanbitna miner.

Poliserna frågar om jag arbetar här. Jag svarar ja med tvekan eftersom jag, som alla borde ha förstått, inte riktigt räknar det jag gör som arbete. Men då jag får lön för att vistas här om dagarna och se söt ut så borde det nog kallas arbete ändå, så de tar namnuppgifter och ställer en initierad fråga (de kunde ha ställt den i hörnet men nu fick jag ta den i stället):

– Låste du dörren efter dig när du gick ut?

Jag tittar på den uppbrutna dörren och undrar hur pass smart den frågan egentligen var, men jag svarar lydigt och hjälpsamt:

– Ja, det gör jag alltid.

Konstaplarna antecknar och hummar medan de tittar drömmande på kaffebryggaren. De övergår till att fråga om vad som saknas. Jag försöker föreställa mig kontoret som det såg ut innan Jerusalems förstörelse, och konstaterar snabbt att inga av mina värdefulla saker som kaffemugg, dator, nagellack (måste kanske skaffa mer snart) eller magasin saknas.

Inne hos chefen är det lika stökigt. Jag noterar med viss förvåning en krossad porslinsassiett på golvet. Inget verkar

saknas, men ...

– Jaaa ... jag vet inte, men det kan vara så att han har haft en blomma i fönstret, säger jag och drar mig till minnes den underliga blomvattningsuppmaningen som jag fått per telefon från Mellanamerika. Poliserna tittar menande på varandra. Visserligen gör de inga fula miner som röjer att de tänker att jag förmodligen är en rätt korkad bimbo som brukar sitta i knät på chefen och ta diktamen medan chefens stackars fru sitter rödgråten hemma och väntar med kallnad middag, men ändå.

– Blomma? säger den ena, den kvinnliga polisen.

– Ja, han importerar växter, svarar jag begåvat.

– Jaha, då får jag tacka för din hjälp, säger den manliga polisen och slår igen blocket.

– Vem ringde efter er? frågar jag. Något måste jag ju fråga, tänker jag.

– Grannen, svarar den kvinnliga polisen innan de går och lämnar mig med mina tvivel.

Vi har inga grannar. Vem ringde egentligen?

Kapitel tre

Nästa dag får jag något vettigt att göra. Jag får leka städgumma. Eller borde jag ringa en städfirma?

Låssmeden var snabbt på plats igår i alla fall. Har de någon sorts utryckningsservice? Eller hade de blivit förvarnade? De kanske har folk som kutar omkring och bryter upp dörrar för att de ska få jobb, och så sitter de startklara och väntar. Nej, låssmeden såg så snäll ut så, en trevlig tanta i blåställ. Vi drack kaffe och likör och spelade lite poker när hon var klar, så om hon har någon sorts huliganverksamhet kan den inte vara så effektiv, för då hade hon inte haft tid med fika efteråt. Jag stryker den teorin. Vem var det som ringde polisen?

Själv vet jag vem jag ringde till. Chefen. Han måste ju få veta vad som försiggår här på kontoret medan han susar världen runt. Han lät snarare irriterad än skärrad över inbrottet. Störde jag honom i exotiska blomsterutsvävningar?

Mina glassiga magasin ligger överallt på golvet. Jag plockar upp dem. Kokar kaffe. Diskar gårdagens muggar. Inspekterar likörnivån. Jag börjar bli lite trött på likör. Borde kanske variera mig. Whisky? Det var ju en hårdkokt deckare, det här. Blomnappning är allvarliga ting! Eller, om det är en tantsnuskbok (jag trippar ju omkring med höga klackar och får hunden räddad av chevalereska herrar med vackra bruna ögon!), så borde jag

dricka champagne. Men det enda snusket hittills ligger i chefens låda. Hans snus. Och det kan han faktiskt behålla själv!

Åh, på tal om snusk, han borde komma hem snart! Han är aldrig borta mer än någon vecka på sin höjd. Om jag ska få tillfälle att rota efter pappkassar så är det nu!

Jag önskar jag hade ett sådant där underbart vackert spetsförkläde! Men då skulle han väl bara tro att jag ville leka franskt hembiträde. Dream on!

Fullt påklädd i blus och kjol och anständiga nylonstrumpbyxor går jag alltså in på hans rum och börjar plocka i papperna. Inget skumt så här långt. Hans dokumentskåp uppvisar tecken på åverkan, men det är inte öppnat. Kanske skurkarna inte ville åt något där egentligen, men ville ge sken av riktigt inbrott?

Skrivbordet! De lådorna är uppbrutna. Intresserat inspekterar jag lådorna, men finner ingenting. Och när jag säger ingenting, så menar jag ingenting. Jo, botten på lådorna såklart, men ingenting i själva lådorna.

Jag skjuter in lådorna och sopar upp skärvorna och blomjorden från golvet.

Kan det ha varit inbrottstjuvarna själva som ringde polisen? Varför skulle de göra en sådan sak? Kanske min chef sysslar med försäkringsbedrägeri! Det skulle inte förvåna mig alls. Den groteska skråpuken!

Medan jag står med sopskyffeln i hand och visualiserar mig själv i fransk hembiträdesuniform kastar jag en blick genom fönstret. Där nere står en karl och glor på mig. Vad i ...!? Jag är just på väg att kasta en ilsken blick på tjuvtittaren när jag ser att det är hundräddarmannen som står där, och jag inser att jag har mina vanliga kläder på mig. Han vinkar. Jag vinkar tillbaka och skvätter givetvis ut all jord på golvet igen. Oh well, bara att sopa upp. När jag tittar ut genom fönstret igen är han borta.

Och jag står återigen ensam med sopskyffeln i hand och visualiserar.

Jag föreställer mig hur hundräddarhjälten travar in med en gigantisk blombukett i handen och en vit skinande bil väntandes på hörnet. Med darrande, men ändå fast stämma – ja, där ser ni hur duktig jag är på att visualisera, gör om det konststycket om ni kan! – bedyrar han att ända sen han räddade hundeländet kan han inte tänka på något annat än mig! Han älskar mig passionerat! Han avgudar mig! Han kommer aldrig att upphöra att dyrka mig! Om jag inte besvarar hans heta känslor eller åtminstone ger honom en chans att bedåra mig så kommer han oundvikligen att falla död ner, för utan mig vill han inte leva! Det går bara inte, för jag är hans luft, hans sol, hans vatten, hans vin, hans ... Ja, då kommer givetvis chefen in och jag skvätter än en gång ut innehållet i skyffeln.

Chefen missförstår givetvis totalt situationen. Han försöker omfamna mig och säger ”så ja, så ja, liten! Allt ska bli så bra nu, var inte rädd, jag är här nu”, och liknande dumheter. Jag krånglar mig snabbt ur hans famntag och sopar för tredje gången upp skärvorna och jorden. Medan chefen sprätter runt och leker stark tyst man och ordnar kaffe åt den svaga kvinnan som måste räddas från allehanda otäckheter (synd att han inte räddade mig från otäckheten att behöva sopa då) sätter jag mig ner vid mitt bord igen. Jag kontrollerar om min dator fungerar. Varför stal de inte den?

– Så synd på chefens blomma, säger jag trevande i hopp om att han ska berätta mer om den mystiska växten.

Datorn funkar bra. Jag stänger av den. Chefen ger mig kaffe och en sparris. Tror han att jag gillar sparris till kaffet eller?

Låt gå för den här gången, jag får väl intala mig att man får vacker hy, fett bankkonto och en hoper trevliga beundrare som dör i hjärtekval runt ens fötter om man äter sparris. Alltså, jag menar inte att de dör i hjärtekval av sparrisätandet ... fast varför inte? Jag gillar som sagt inte sparris. Det är säkert skadligt och förmodligen dödligt i höga doser.

– Ja, det var en mycket sällsynt sort av regnskogssparris, säger chefen.

Eller så hör jag fel, för samtidigt går dörren går upp, och hundräddarkillen sprintar in – spänstig som en vårdag.

– Jerome, din usling, din sista stund är kommen! vrålar den fullständigt bedårande karln. Mitt hjärta hoppar över ett slag. Är det sant? Ska han döda min chef? Hur? Nu?

Men min chef heter väl inte Jerome, eller? Medan tiden går i slow motion och min chef vänder sig om sakta, sakta, oändligt smärtsamt sakta, hinner jag dricka kaffe, ställa undan nagellacksflaskan, plocka upp likören och ta en slurk direkt ur flaskan. Ja, vadå? Mord begås mitt framför ögonen på mig. Tror du någon kommer på tanken att kontrollera om jag dricker ur flaskan eller häller upp i glas först, i en sådan situation? Nej, jag trodde inte det. Ibland är man befriad från att spela fin dam.

– Humpert Klumpert, din gamle get, nu ska du få för illa spelad ost! brölar min chef och tar ett mycket vigt skutt ut genom dörren och försvinner bort i fjärran.

Jag undrar, är jag full eller har någon smugglat ner något konstigt hallucinogent i min flaska? Eller kan det vara så att chefen knarkat ner mig med otäcka substanser i mitt kaffe? Varför beter sig folk så här? Egentligen?

Nu bugar hundräddarkillen för mig.

– Riddar Humpert Klumpert, till er tjänst, väna jungfru, säger han och sätter sedan av i full karriär efter min chef.

Ja, det är väl klart. Självklart. När jag äntligen får jobb så är det hos en lajvare som inte kan skilja mellan arbete och fritid. Jippi!

Kapitel fyra

Att göra:

Köpa mera sparris. Jag avskyr sparris. Verkligen.

Köpa en ny färg på nagellack.

Köpa mera kaffe.

Skaffa mig ett liv.

Tofflor!

Döda min chef.

Skriva in mig på arbetsförmedlingen igen. Det här håller inte.

Inte så att chefen klagar på mig, men kom igen! Efter att han rusade iväg med herr Humpert Klumpert i hälarna såg jag honom inte förrän nästa dag. Jaha, och vad ska jag ägna mig åt?

Jag kollar in en internetsida som min kompis Toni tipsade mig om häromdagen. Nej, inget snusk, det här är fortfarande ingen tantsnuskroman. Dessutom är jag varken rik eller oemotståndlig så jag tror inte det blir en sådan heller i fortsättningen. Jo, i alla fall, den här sidan är som ett socialt nätverk med en massa roligt folk. Man kan gå med i olika klubbar eller starta en klubb själv eller diskutera angelägna teman.

Min topplista för dagen är som följer:

1. ”Storebror ser dig. Gå och kamma dig!”

2. ”Pc-dåre sökes”

3. ”Omvänd dig nu innan någon annan gör det åt dig!”

4. ”Var är brudarna?”

5. ”Alla här är egentligen samma person!”

Vidare har jag köpt sparris, kaffe, nagellack och så slutligen skrivit in mig på AF. De söker visst spådamer. Jag kanske borde plocka fram kortleken igen.

Chefen verkar upptagen. Business på gång? Ska jag kanske ta ut jycken på promenad eller kommer chefen att lyckas prestera någon form av relevanta arbetsuppgifter åt mig nu? Jag går vilset förbi hans dörr ett par gånger för att han ska lägga märke till mig.

Andra gången kikar jag in. Han viker papperssvalor. Jag tar ner kopplet och försvinner ut tätt följd av det närmaste jag kommer en intellektuell jämlike på jobbet.

I parken stannar vi till för att lukta på korvgubben. Han ger mig snabbt ett korvbröd och sjasar bort mig. Jag binder fast hunden vid en bänk och går en bit bort för att mata kråkor. Då fastnar min blick på en kvinna som sitter och ritar. Inte för att hon ritar, utan för att hon tittar på jycken, ritar, tittar på jycken, ritar … och emellanåt skrattar hon till. Jag ger henne en underlig blick – hoppas jag. Förmodligen ser jag bara nödig ut så jag hastar iväg med min lurviga kompis.

Hur ska jag döda min chef? Och vad var det med papperspåsen? Påsdamen har inte setts till mer. Men hon kan väl inte bara ha velat ha en lista på morötter och örter? Mysterier, mysterier. När jag var liten ville jag alltid vara Daphne i Scooby Doo. Jag är halvvägs där – jag har en stor åbäkig hund med mig!

När jag kommer tillbaka vill chefen att jag går och köper pizza åt oss. Jag ger hunden sparris och skuttar iväg. Pizzerian är ett av mina favoritställen. Jag får alltid en öl medan jag väntar.

Jag beställer en god vegetarisk pizza åt mig och en japansk blåsfiskpizza åt min chef. Vad ska jag bära på hans begravning?

Sobert mörkblått tror jag klär mig. Och uppsatt hår. Medan jag dricker min öl förlorar jag mig i fantasier om olika eleganta kreationer som jag skulle kunna ha för att se ut som den djupt sörjande enda anställda. Undrar om jag får ärva företaget? Det borde jag få. Jag är ju den enda som vet hur det ska skötas. Eller rättare sagt, jag vet det när jag tagit reda på vad han sysslar med.

Glad i hågen traskar jag tillbaka med pizzorna och upptäcker att chefen inte är där.

Medan jag dystert tuggar på min pizza klickar jag mig planlöst fram på mina favoritsidor på nätet. Toni har just vunnit på Lotto av hennes textmeddelanden att döma:

”Lotto! Lotto! Lotto! #riksomenspik”, ”Fyller badkaret med champagne. Fyller även badkarlen med champagne. #schampansch #grekiskgud”, ”Jordgubbar i badet är inte så dumt! Grekiska gudar i badet är lika med badankor! #plask”.

Låter trevligt. Medan jag sitter och formulerar spetsfundigheter att skriva till svar ramlar chefen in och glor koögt på mig.

– Tänk dig ett gäng medelålders män på ett företag. Tänk dig trista arbetsuppgifter. Tänk dig anställningsstopp. Tänk dig …, börjar han.

– Jag tänker, jag tänker! säger jag och drabbas av lätt depression inför bilden han målar upp.

– ... och de här gossarna ska på något sätt motiveras att arbeta bättre, bli kreativa och unga på nytt. Tänk förnyelse utan nyanställning! säger chefen och gör en motbjudande piruett framför mitt skrivbord.

– Ölbrännboll, svarar jag.

Han hajar till. Jag undrar om han hade tänkt sig ett party med Ronald McDonald.

– Låt de små busungarna åka på ett riktigt scoutläger i Norrland! Grilla korv, åka rensläde, spela ölbrännboll. Jag har ett bra förslag på stugby här, fortsätter jag och ger honom en broschyr som jag av en händelse hade liggande. Eller om det var

för att det var en bild på en snygg same på framsidan, men det är ju en petitess i sammanhanget.

– Tack, gullunge. Gör lite kaffe, va? säger chefen, nappar åt sig broschyren och försvinner in på sitt rum.

Gullunge? Kan jag inte få löneförhöjning och en egen sekreterare istället?

Jag sveper min whisky och ställer mig att fixa extra starkt rävgift åt skråpuken som betalar min lön. Besviket slänger jag blåsfiskpizzan i soporna och diskar lite muggar medan jag väntar på att kaffet ska sippra klart. Då kommer en snorvalp, komplett med keps och tuggummi, in.

– Öhhh ..., säger han, för att påkalla min uppmärksamhet.

Jag vägrar att lyssna till sådant.

– Jo, hörrö, leverans, skriv på, säger han och räcker fram ett papper som han verkar vilja att jag ska skriva på.

– Förlåtvadsaaaniiii? svarar jag och stirrar på pappret. Man vet aldrig vad chefen beställer, men oftast går det att knöla ner i brevlådan. Är det något skrymmande, något skrämmande eller något dyrbart den här gången? Pojkvaskern viftar uppfordrande med sin papperslapp, och eftersom jag mot min vilja är lite nyfiken på försändelsen kvitterar jag och följer honom till dörren. Där i trapphuset står en väldig massa kartonger.

– 50 ton dadlar, varsågod då, säger det rara gossebarnet och pilar snabbt iväg.

Kapitel fem

Eftersom jag inte vet vad jag ska göra med kartongerna sveper jag ännu ett glas whisky innan jag stapplar in till chefen. Om han säger till mig att skala alla dadlar åt honom eller bära kartongerna till hans residens fem kvarter bort säger jag upp mig på studs. Han ska inte tro att jag ... Nu tappade jag tråden. 50 ton dadlar? Seriöst. Jag säger upp mig. Min chef är dum i huvudet. Möjligen ska han ställa sig och sälja dadlar på torget. Eller ännu värre, ställa mig att sälja dadlar på torget.

– Jo, chefen, era dadlar har kommit ..., säger jag.

– Snälla fröken, ni kan åtminstone tugga lite tuggummi efter att ni hängett er åt era laster. Eller låta bli att andas på mig. Vad sa ni? Dadlar? Ja, så bra, jag tänkte baka en liten fruktkaka, säger den fullständigt suddiga mannen.

Han går raskt ut ur sitt rum, för att sedan återkomma med ett blekt leende.

– 50 gram dadlar menade jag såklart. Så tokigt det kan bli, höhö.

Jag går ut. Det är ingen mening med att diskutera med omöjliga män. Bakom dadlarna hör jag hur någon bråkar i trapphuset.

Jag hjälper till att flytta lite på kartongerna. Några ramlar ner för trappan men lite svinn kanske man kan ha överseende med. Fram ur det nydelade dadelhavet kommer en jovialisk man i

sina bästa år. Han kliver raskt in och hälsas översvallande av min chef. De höhöhö-ar en stund och dunkar varandra i ryggen. Sedan kliver de med manliga raska steg in i chefens rum. Över axeln säger chefskrället åt mig att komma in med kaffe, och åt sin gode vän säger han:

– Hon är helt tokig i mig, det stackars barnet. Jag spetsar kaffet med dadlar och slänger bryskt ner brickan på bordet när min vedervärdige chef mottar lovprisningar för den goda idén att skicka hela höhö-polarens personalstyrka om tjugofem medelålders smågossar på scoutläger i Norrland med renslädar, fiske och ölbrännboll. ”En sådan fabulös idé, broder, male bonding, höhö, öka arbetsglädjen, hööööö, liten belöning för gott arbete, lysande, fantastiskt, var FÅR du alla dina underbara idéer ifrån? Och en broschyr, tack ska du ha, du är en verklig klippa, bäste bror!”

Ja, varifrån? Sådan tur att jag har förmånen att få arbeta för en sådan man. Jepp.

Dadellikör? Kan man göra sådant?

Medan karlarna sitter och brölar manligt uppblåsta skryterier åt varandra vilar jag blicken på kartongberget i dörröppningen. Om jag delade ut dadlar åt alla mina vänner ... skulle jag nog snart inte ha några vänner kvar. Mina vänner skulle inte klara av att äta upp alla mina dadlar. De skulle förmodligen dö av dadelförgiftning. Illa.

Men egentligen är det chefens huvudbry. Varför bekymrar jag mig? Och vadå MINA dadlar? Vad har jag med hans dadlar att göra? Jag stoppar ännu en dadel i munnen och noterar med nöje hur väl den passar ihop med whiskyn. Då rummet börjar snurra lite lätt förstår jag att det är dags att gå på lunch.

Hundlös jag går genom stan ... glömde ta med jycken. Min stora manliga biffiga idiotiska chef kan faktiskt ta ut sin hund själv. Jag slinker in på arbetsförmedlingen som hastigast, men köerna

skrämmer mig så jag går ut igen. Istället köper jag ett läppstift.

Nästan lika bra, fast helt klart mer färgglatt. Var ska jag äta lunch?

När jag passerar korvgubben slänger han en hel påse korvbröd på mig. Jag ställer mig att mata mina befjädrade vänner när jag, inte utan viss nyfikenhet, noterar att den konstnärliga kvinnan står och ritar av mig. Jag har ingen hund med mig som hon kan titta på, så det måste vara mig hon ritar av. Eller mimaren bakom min rygg? Som härmar mig!

Ibland är människor verkligen motbjudande.

Jag slänger ett korvbröd på mimaren och ett på tecknaren och går min väg. Ska man inte ens kunna gå genom parken utan att bli antastad längre?

Jag promenerar vidare i godan ro, när jag på håll får syn på papperspåsekvinnan. Jag hade nästan glömt bort mysteriet med papperspåsen. Nu känner jag mig lite bättre. Jag börjar gå åt hennes håll, men utan att hålla ögonen på just henne. Tur att min väg är kantad med skyltfönster. Jag beundrar kristallkronor. Jag begapar underkläder. Vidare hänförs jag av skvallertidningsrubriker, funderar i förbifarten på att köpa en replik av Bayeuxtapeten i skala 1:1 innan jag vinkar åt spådamen. Åh, extrapris på tarotläsning? Måste komma tillbaka hit! Tyvärr förlorar jag totalt spåret efter damen när en skylt kungör att det alldeles bedårande lilla caféet söker en servitris. Servitris? Får jag ha ett litet spetsförkläde? Bäst jag går in och frågar!

Tjugo minuter senare kommer jag ut. Jag ska inte ringa dem, de ringer mig.

Märkligt nog har inte damen stått stilla för att fortsätta bli förföljd av mig. Jag förstår ingenting. Återvänder till jobbet. Spådamen har stängt, märker jag när jag passerar. Rullgardinen i det lilla fönstret i dörren är nerdragen. Hon kanske har en kund. Det är trots allt extrapris på läsningar!

Hunden står vid dörren och gnyr när jag kommer in genom kartonginstallationen. Chefen verkar inte vara inne, så det är väl bara att resignera och ta en promenad. Då jag inte vill bli avritad igen tar vi bara en snabb språngmarsch runt kvarteret.

Sen får den ludna raringen pilsnerkorv innan den välbehövliga tuppluren.

Beväpnad med dadlar, kaffe och whisky sätter jag mig att kommunicera på internet igen. Tonis champagnebad var av allt att döma ytterst välgörande. Hon sitter och får avancerad fotmassage av den grekiska guden nu. Varför får inte jag också fotmassage av en gud? Jag försöker fundera ut en lämplig lögn för att inte verka helt hopplös, men inser att verkligheten slår dikten och skriver: ”Ha ha – jag har 50 ton dadlar, sugen?” till henne. Då hon skriver att hon älskar dadlar budar jag över en kartong till henne. Där fick hon fikon … dadlar!

Budpojken är samma slyngel som kom hit med kartongerna till att börja med. Jag ger honom lite extra dricks och tänker för mig själv att han förmodligen aldrig kommer att vilja se åt en dadel i hela sitt liv.

Var inte dadlaismen en konstnärlig inriktning ett tag?

Eller blandar jag ihop saker med konstnären Salvador Dadlí nu?

Och så står pappkassedamen i dörren igen. – Dadel? bjuder jag vänligt. Hon tar en dadel och ser mot den chefliga dörren. Jag skakar på huvudet och ber henne sitta ner och vänta en stund under det att jag beklagande förklarar att jag inte vet när han är tillbaka, men det dröjer nog inte så länge och vill hon ha lite kaffe och dadlar så länge?

Innan hon hinner tacka ja till det lockande erbjudandet kommer chefen inrusande under våldsamma svordomar och sveper med sig damen in på rummet. Medan jag dukar kaffebrickan med koppar, kaffe och dadlar önskar jag mig samma upphöjda lugn som Dadlai Lama har. I brist på sparris dekorerar jag med en

SEKRETERARENS SANNFÄRDIGA SAGA

Att vara sekreterare åt en självupptagen chef med en faiblesse för sparris, suspekta affärer och spontana resor till Honduras kan driva vem som helst till vansinne. Tur då att vår huvudperson har nagellack, likör och en oväntad fallenhet för att snubbla in i mysterier.

Med bitsk humor, rapp dialog och ett stänk av deckargåta får vi följa en hjältinna som vägrar spela andrafiol. En förtrollande absurd vardagssaga om list, lojalitet och livets mer dadelfyllda stunder.