Till alla partiledare, politiker och beslutsfattare Vad väntar ni på?
INNEHÅLL
Del 1: En ny barndom 9
Timblommorna som försvinner 10
Om tro och vetande 15
Hej, jag heter Maja och jag är informationsberoende 19
Låt Sokrates vila i frid 22
Den nedstämda generationen 26
Del 2: Vad går barnen miste om? 31
Värdefull tid 32
Det starkaste bandet 36
Drömmar på paus 44
Ska vi leka kull? 48
Inre och yttre upptäcktsfärd 56
Den skapande, lärande, läsande kroppen 62
Superkraften koncentration 72
Oskuldens tid 77
Den fysiska närvaron av andra 86
En gemensam bildning 98
Frihet 102
Del 3: Varför skedde det? 109
Mannen som digitaliserade skolan 110
Den märkliga brådskan 127
En kollektiv ansvarsfriskrivning 132
Den nya föräldrarollen 136
Del 4: Vad gör vi? 142
Absolut inte kommit för att stanna 143
Samling! 153
Politiker – förenen eder 161
Bortglömd hållbarhet 164
Det enkla är ofta det bästa 169
Lagen måste följas 178
Ja till digital kompetens 186
Jag ska bara dö först 194
Inte en värld för minderåriga 202
Led oss! 210
Den vackra juridiken 218
Look to France 223
Vi måste börja med oss själva också, tyvärr 230
Del 5: Var börjar vi? 235
Räck upp handen 236
Tack till 244
Litteratur 245
Slutnoter 263
EN NY BARNDOM
Det finns här i världen en stor och ändå mycket vardaglig hemlighet. Alla människor har del i den, alla känner till den, men mycket få tänker någonsin på den. De flesta accepterar den bara och undrar aldrig över den.
Denna hemlighet är tiden.
Michael Ende , Momo eller kampen om tiden
TIMBLOMMORNA SOM FÖRSVINNER
Bring the world closer together, säger Mark Zuckerberg. Men teknologin vi omger oss med och, bokstavligt talat, håller fast vid för oss inte närmare varandra. Den skapar avstånd, leder till ensamhet. Och de som drabbas hårdast av denna digitala ensamhet är våra barn.
På sistone har jag ofta tänkt på Michael Endes Momo eller kampen om tiden, som gjorde ett sådant intryck på mig när jag var barn. I boken dyker det en dag upp några gråa herrar i en namnlös storstad. De är ute efter människornas tid och erbjuder tidskontrakt. Gradvis äts timmarna och minuterna upp, de försvinner. Människorna hinner inte längre göra något av allt det som betyder något för dem, bara det absolut nödvändigaste. Deras liv blir fattigare, tråkigare och oerhört stressigt. I boken visualiseras tiden som timblommor. De gråa herrarna stjäl dessa timblommor, för att använda dem själva. På så sätt stjäl de också människornas liv, ”för tid är liv. Och livet bor i hjärtat”.1
Skulle jag ha blivit författare om jag hade vuxit upp i dag?
Det händer att jag föreställer mig nio år gamla Maja, på mitt stökiga rum, fullständigt uppslukad i en fantasivärld genom lek eller ritande.
Vardagen var inte full av fritidsaktiviteter. Jag hade tid att vara ensam i mitt huvud, timme efter timme därinne på rummet, och mycket tid till att ströva längs gatorna med vänner, hänga på innergården eller cykla ut i skogen. Jag var ett lekande barn, fick aldrig slut på idéer. Regisserade mina småbröder hos pappa i dramatiska lekar, skapade egna världar med mina vänner. Sommarloven var långa och händelselösa, vi hade inte råd. De gav mig ännu mer tid till att vara i fantasins värld.
Efter hand tog böckerna allt mer plats. Jag läste och läste och läste. Mamma prioriterade böcker framför det mesta annat. Tomt på bankkontot, fullt i bokhyllan.
I böckerna återfann jag mina fantasivärldar. Och så började jag skriva berättelser. De handlade om naturen, det nära i det stora, framtid, familj. Några av dem anmärkningsvärt lika det jag skriver i dag.
Allt jag har skrivit började den gången.
Jag kan te mig som en romantisk nostalgiker när jag beskriver min egen barndom, och jag hör kritikernas röster: Hon förstår inte att världen är annorlunda nu, att det digitala har kommit för att stanna. Men jag fick något den gången som jag ser att mina egna barn, och de flesta andra barn i dag, går miste om. Tid.
Sekunder, minuter, timmar. Till att leka, rita, dagdrömma, läsa, driva runt, bara vara. Tack vare all den där
fria tiden utvecklades min fantasiförmåga, och berättelserna spirade. De mognade med mig, fann en form, blev ett språk, en röst.
”Nostalgi” är bildat av de grekiska orden nostos och algos. Nostos betyder hemkomst och användes ofta i grekisk mytologi om hjältens återvändande till ursprungsplatsen, till allt han kom ifrån, när kampen var över och monstren besegrade. Då väntade Penelope på Odysseus, då fick han äntligen trygghet och ro. Ordet syftar till den starka känslan av tillhörighet, att vara en del av något, rörelsen från det utsatta, skrämmande, ensamma till den trygga, lugna gemenskapen med flocken, den gemenskap vi behöver för att överleva.
Algos kan översättas till smärta, både fysisk och känslomässig, men också till längtan.
Nostalgi är alltså en smärtsam längtan efter att vända hem, efter att vara en del av gemenskapen, en längtan efter samhörighet.
Jag vill ta nostalgin i försvar; det är en känsla jag har för det är just upplevelsen av samhörighet som är i fara.
Både vi och våra barn lever i nära symbios med avancerad teknologi, med teknologi som levererar processer så lika mänskliga tankar att det ibland är svårt att se skillnad. Vi är redan cyborger – korsningar mellan levande väsen och maskiner. Mobilen, internet, har blivit en förlängning av hjärnan. För våra barn också. De är konstant uppkopplade till en gränslös värld och kan kommunicera med flera hundra människor om dagen. Ändå är de mer ensamma
än tidigare. De sms:ar mer än har fysiska samtal. De har förlorat tid tillsammans med varandra.
Det händer att jag drömmer om att skärmarna inte finns. Att mina barn kommer hem från skolan och möter ett hus utan digitala enheter. Att de inte kan slänga sig ner framför tv:n i timmar, sätta på Playstation och försvinna i ett spel, att de inte kan öppna skoldatorn under förespeglingen att de gör läxor för att sedan försvinna in på Youtube. Att de inte kan ta fram mobilen medan de äter och svajpar sig genom hundratals meningslösa reels som stjäl deras uppmärksamhet från smaken på maten, rummet omkring dem, de egna tankarna, kroppens närvaro i världen.
Jag funderar på vad de skulle göra. Om de uttråkade skulle närma sig bokhyllan, på måfå söka bland titlarna, ta ut en bok. Öppna tidningen på bordet. Om de skulle ta en penna och börja rita, gå ner till boden och leta fram verktyg, snickra ett säreget bygge, sätta på en tvättmaskin (det är ju tillåtet att drömma), leta fram ett kakrecept i en kokbok, börja baka, eller ta på sig skorna, gå ut, försöka hitta andra som har lika tråkigt, strosa omkring, träffa flera ungdomar, låtsasbråka, spela fotboll, knuffas, flörta, leka dunken.
Ja, jag är en av de som drömmer om att ungarna lekte dunken mer.
Jag drömmer om att mina barn fick mer tid till att bara göra ingenting. Nej, inte ingenting, men till att göra sina egna grejer. Barn och unga i dag går miste om tid till att göra allt det som bara frammanas av dem själva, av den där
pirrande känslan vi kallar leda. Känslan som får dem att göra dumma saker, kloka saker, roliga saker, stora saker, saker de växer av. Och än viktigare, den där känslan som för dem samman.
Det pågår en kamp om vår tid. Och tiden till våra barn.
Det är som om de gråa herrarna har börjat stjäla den.
Men verklighetens gråa herrar har inte kostym och röker inte cigarr. De använder flashiga gympaskor, har pingisbord på kontoret och bor i Silicon Valley och Beijing. Och de är stränga vad gäller deras egna barns skärmtider.2
OM TRO OCH VETANDE
Jag tror – två ord som används lite för ofta i diskussionen om barn och skärmar. Mina egna studier inom fältet började också med de två orden. Jag tror filmvåld leder till aggressivt beteende. Med den utgångspunkten skrev jag 1998 en universitetsuppsats i psykologi med titeln ”Massmedier, påverkan och aggression”. När den tvärsäkra 23-åringen fördjupade sig i ämnet visade det sig att hon hade misstagit sig. Det fanns inget tydligt sammanhang mellan filmvåld och aggression, väldigt många andra faktorer spelade också in. Jag förstod att jag hade drabbats av vad man inom medievetenskap kallar moralpanik. Och senare, när jag riktade in mina studier på medier och kommunikation, var min gamla skepsis som bortblåst.
Medieämnet vilar på en neutral, icke-fördömande hållning till alla medier, och jag anammade den hållningen som min egen. Jag började se på teknologiska innovationer som intressanta objekt för analyser.
I digitaliseringsdebatten görs ofta skillnad mellan teknologioptimister och teknologipessimister, gärna kallade ludditer, efter en rörelse i England på 1800-talet, där arbetare förstörde maskiner i protest mot den industriella
revolutionen. Flera av skoldigitaliseringens upphovsmän och upphovskvinnor är självutnämnda teknologioptimister. Men att vara optimistiskt inställd till något man ännu inte har någon aning om vad det är, är i bästa fall naivt. I värsta fall farligt. Vi bör alltid bedöma ny teknologi omdömesgillt. Särskilt när vi vet att någon tjänar stora pengar på det hela.
Och det är det i stort sett alltid någon som gör på teknologi.
Både pessimism och optimism bygger på tro. ”Jag tror att det digitala har kommit för att stanna” är kanske den mest upprepade meningen i diskussionen om teknologi.
Själv önskar jag att vi kunde komma bort från skärmdebattens optimism och pessimism. Jag vill att vi ska bli empiriska, forskningsbaserade. Vi måste testa och utvärdera, och får inte börja använda teknologin förrän vi har faktisk kunskap om hur den fungerar, vad den gör med oss, vilka konsekvenser den får, vad den införs på bekostnad av och exakt vad vi vill uppnå. Dessutom, och ännu viktigare, bör vi börja använda den när vi har ett faktiskt behov, inte för att vi vill använda teknologi för teknologins skull.
Jag vill att vi ska ta oss bortom den polariserade debatten där man är ”för eller emot skärm”.
När vi talar om barn och teknologi kan vi inte vara främst i ledet, men vi kan vara bäst i klassen.
Ska vi ta oss dit krävs neutralitet, lugn och nykterhet.
Det har inte funnits tillstymmelse till nykterhet när barndomen har digitaliserats. Vi har köpt in digitala enheter till våra barn med samma förälskelse vi kände då vi för första gången stod med den vita, smäckra Apple-produkten i handen, den gången vi begeistrade tryckte och svajpade iväg och
knappt kunde fatta vad som var möjligt att göra med denna magiska tingest. Världen öppnade sig för oss som ett stort gap, och vi lät oss bli uppslukade.
Det är inte bara förälskelse som har drivit oss, det är också en rädsla för att ”hamna efter”. Vara gammeldags.
Vi har trott att användning av digital teknologi är samma som att hänga med i tiden. Och vem vill inte hänga med i tiden?
Men vi glömde den allra viktigaste frågan: Blir barndomen och ungdomsåren bättre?
Lekplatser har internationella standarder för att barn inte ska skada sig, barn vadderas och säkras, med hjälmar, bälten och knäskydd. Våra bilar har krockkuddar, och moderna bilbarnstolar är så avancerade att du behöver ingenjörsutbildning för att installera dem. Vi följer våra barn med digitala argusögon genom smartklockor och appar, och vet alltid var de är och vem de är med.
Ändå har vi släppt barnen fria i algoritmernas värld.
Där sitter vårt barn, på sitt rum, som borde vara den tryggaste platsen på jorden, medan en man kommer in och slänger upp ett rep i taklampan för att ta livet av sig, två killar skjuter varandra, ett par med rakade könsorgan ägnar sig åt kärlekslös penetrering, en flicka beskriver detaljerat hur man kan svälta ihjäl sig utan att ens föräldrar märker det, en machotyp förklarar varför mannen är överlägsen kvinnan och förtjänar att ha flera älskarinnor på en gång, och tjugo influerare sminkar sig och berättar för barnet hur det ska bli en vackrare version av sig självt samtidigt som de
rekommenderar produkter för tusentals kronor.
Där sitter vårt barn och låter sig skrämmas och underhållas, medan timmarna försvinner. Alla dessa timmar som är ett liv.
Där sitter vårt barn, uppkopplat mot världen, men ändå alldeles ensamt.
HEJ, JAG HETER
MAJA OCH JAG ÄR
INFORMATIONSBEROENDE
Jag har tre söner, födda 2004, 2008 och 2010. Medan den äldste växte upp samtidigt som den digitala teknologin gradvis tog allt större plats är den yngste en så kallad digital inföding. De är testkaniner, alla tre, i det digitala barndomslaboratoriet. På samma sätt som jag också är det, som förälder, som människa.
Medan jag skriver detta känner jag en lätt smärta i axeln, och högerhanden värker efter alldeles för många timmar med tummen som svajpar snabbt över skärmen. Jag har annars inte anlag för beroende. Varken för cigaretter, narkotika, alkohol eller mat. Likväl har internet grepp om mig.
När inte jag, en relativt behärskad och förhållandevis harmonisk 49-åring, klarar av att hålla beroendet i schack, hur i hela fridens namn ska barn klara av det då?
Jag försöker reglera användningen med skärmtidsappar på både dator och telefon, men jag är expert på att lura mig själv.
Var svängom på internet går i en evig ”jag ska bara”-cirkel. Jag är medveten om mitt eget beroende av de lätta dopaminrusen som utlöses i hjärnan var gång något engagerande dyker upp i flödet eller inkorgen. När barnen säger ”nu står du med mobilen igen” skyndar jag mig att ursäktande lägga den ifrån mig. ”Där ser ni”, säger jag, ”jag är också beroende”. Och jag ogillar starkt det här hos mig, att jag inte har kontroll. Skärmskam, kallar jag det, den där känslan av självförebråelse och otillräcklighet som uppstår när jag inser att jag låter digitala frestelser dominera min egen tid och uppmärksamhet på bekostnad av aktiviteter som jag har lust att ägna mig åt, och därmed sviker mina egna ideal. Skärmskam är en dålig, inre konflikt.
Men är det så farligt? Jag ska ju bara kolla vädret, nättidningar, e-post, meddelanden, Facebook, Instagram, bara en gång till, ett klick till, ett klick gör väl ingenting? Och alla lever väl så här? Då kan det väl inte vara farligt?
Kognitiv dissonans är ett fenomen som uppstår när våra handlingar inte överensstämmer med våra värderingar. Vi måste ändra endera av dem för att uppnå balans. Det kan vara lättare att ändra sina egna värderingar, alltså intala sig själv att mycket skärmbruk inte är så farligt, än att ändra på handlingen, själva skärmbruket.
Jag vet ju egentligen att vartenda klick räknas. Arbetsprocessen blir sämre med mina många onödiga digitala sidosprång. Det eviga självdistraherandet ödelägger glädjen över arbetet, tömmer det på mening. Dessutom drabbar mitt mobilbruk dem jag tycker om.
I perioder av handlingskraft lyckas jag göra något åt beroendet: Jag står emot, ordnar system, kommer ihåg att slå på appen Freedom (japp, den heter så), som stänger mig ute från internet. Och jag lyckas lägga ifrån mig mobilen i ett annat rum.
Men så, när jag är lite trött, stressad, uttråkad, hamnar jag i internetkarusellen igen. Algoritmerna bjuder upp, jag tar mobilen i handen och låter mig viljelöst ledas medan jag ogillar mig själv.
Mobilen är som en dålig partner, som dränerar mig på all energi, men som jag samtidigt inte klarar av att lämna.
Jag har lust att slänga den i väggen, men jag fortsätter att surfa. Och väljer bort det bra arbetet och allt det andra som jag vill fylla livet med.
Jag vill ut ur den här karusellen, men jag vet inte hur.
Ännu mer vill jag att mina barn ska ut.
LÅT SOKRATES
VILA I FRID
Ett barn som använder mobilen en timme om dagen kommer med en genomsnittsålder på 82 år ägna ungefär 30 000 timmar åt mobilskärmen. Det är tre och ett halvt år. Eller 15 årsverken.
I snitt använder vi mobilen fyra timmar om dagen. Fyra timmar på mobilen varje dag är cirka 14 år. Eller 61 årsverken.
14 hela år av livet.
14 år är ett liv.
Väldigt många ungdomar använder mobilen långt mer än fyra timmar om dagen; de är mer eller mindre konstant uppkopplade. Apparna äger deras tid och liv.
Och vi föräldrar känner en oro.
Känslan av oro har inte slagit oss plötsligt. Den har kommit smygande, först som en svag, disharmonisk ton, så har den tilltagit i styrka. Blivit en bas i livet.
Jag vet inte hur många gånger jag har hamnat i diskussioner om skärmbruk med andra föräldrar. Jag vet inte hur många gånger det har varit diskussionsämne på föräldramöten eller föräldrarådsmöten. Barns och ungas
skärmbruk är, efter trafikolyckor, dagens föräldrars största bekymmer.3 Hur gör ni, hur löser ni det? frågar vi varandra. Och så utbyter vi erfarenheter om lösningar, eller brist på lösningar, om grälen vi har med barnen om skärmen och om den oro vi känner.
Oron har uppstått för att vi upplever hur våra barn reagerar på användning av digitala enheter. Vi ser att barnen har kul med appar och spel, men vi upplever också irritationen som uppstår när skärmarna måste läggas undan – den alldeles speciella skärmirritationen. Vi upplever hur oerhört svårt det är att sätta gränser i och med att skärmen har ett sådant grepp om barnen som inget annat, möjligtvis med undantag för socker, och vi märker hur barnen fastnar i appar och spel som är skapade för precis det, att få dem att fastna, i teknologiskapelser som tjänar pengar på den tid de lägger ner. Dessutom har vi upplevt hur glada våra barn kan bli av att frigöra sig från skärmen, sett dem hoppa i studsmattor, leka intensivt med jämnåriga, glömma tid och rum (och ja, kanske till och med leka dunken), och tänkt: Varför kan de inte ha det så här mycket oftare? Så mycket roligare deras liv hade kunnat vara.
Vi känner oro för att vi upplever att barnen, liksom vi, visar tecken på beroende.
Lider vi av moralpanik?
Begreppet har flera definitioner inom medieämnet, men används gärna om en överreaktion på ett nytt mediefenomen. Överreaktionen uppstår plötsligt, därav ordet panik, och paniken framförs ofta av eliten. Och ja, den är alltså obefogad och går över ganska fort. Som det exempelvis var
Skärmarna finnS överallt – i klassrummet, på bussen, runt middagsbordet. Barnen sitter böjda över skärmen, tidigt och sent. Algoritmerna stjäl dagar och år från det de egentligen behöver: leka, sova, röra sig, läsa, dagdrömma, och inte minst umgås med andra.
Samtidigt rasar skolresultaten och psykisk ohälsa ökar. Vi har gett barnen fri tillgång till appar vi själva knappt kan hantera och till sociala medier som kräver en mental mognad som barn inte har utvecklat. Vi har gjort det för att vi ofta får höra att ”det digitala har kommit för att stanna”. De enda som tjänar på det är techjättarna. Maja Lunde slår larm om allt barn går miste om när de tillbringar så många av dygnets timmar fastklistrade vid en skärm. Hur kan vi tillåta ett så okritiskt skärmbruk när vi vet att det får så många negativa effekter? Vad kan vi göra för att vända den här utvecklingen?
Skärmbarnen är en lägesrapport om barn och skärmar och bör läsas av alla som har barn, jobbar med barn och är engagerade i debatten. Boken är inte bara riktad till en intresserad och oroad allmänhet, utan även till politiker och beslutsfattare.
