INGRID MARIE THORSLUND
Texten på s. 5 är ett utdrag ur dikten ”Sometimes” av Mary Oliver
Reprinted by the permission of The Charlotte Sheedy Literary Agency as agent for the author. Copyright © 2008, 2017 by Mary Oliver with permission of Bill Reichblum.
Historiska Media Bantorget 3
222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Ingrid Marie Thorslund 2025
omslag Michael Ceken omslagsbild Midjourney sättning Gyllene Snittet bokformgivning AB
tryck ScandBook, EU 2025
tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-8050-657-1
Instructions for living a life:
Pay attention. Be astonished. Tell about it.
ur ”sometimes” av mary oliver
PROLOG
�ritta
Stockholm, mars 1975
Britta var van vid att få höra att hon var snabb och noggrann. Till och med en stjärna, brukade hennes chef på grossistfirman säga. Det var en fröjd för henne att kliva in i siffrornas värld där sista raden visade ett klart och tydligt resultat. Aldrig att firmans böcker ifrågasattes av externa revisorer eller skattemyndigheten när Brittas plikttrogna hand hade varit inblandad.
Det hon aldrig vande sig vid var klumpen som växte i magen varje fredag när Olle släpade hem grogg och virke. Britta släppte ut håret och tog bort sminket för att inte se märkvärdig ut. Hon skjutsade in rullader i ugnen och vispade äggvitor till marängäpplen. Alltmedan Olle parkerade sig i fåtöljen och påbörjade sin klagovisa över veckan som gått. Alla jävlar som hade kört förbi utan att släppa på gasen. Den heta asfaltsmassan som frätte i lungorna. Sedan kom regnet och blåsten. Kaffetermosen välte i vinden och arbetsledaren beordrade övertid. Till skillnad från Brittas bekväma, till och med vräkiga, tillvaro på ett uppvärmt kontor med kaffebryggare och flextid. Hans ord fick hennes ljusa minnen från arbetsveckan att mörkna. Ändå var orden
mildare än hans oberäkneliga och hårda nävar. De kom inte fram varje fredag och Britta visste aldrig hur helgen skulle fortlöpa.
En gråmulen tisdag i slutet av mars satt hon på tunnelbanan, med sin bruna läderhandväska i knäet, och läste Jan Mårtensons senaste kriminalroman. Den var så pass spännande att hon inte uppfattade att hennes ena jackärm hade glidit upp. Mellan T-centralen och Gamla stan omslöts handleden av kalla fingrar. Britta hoppade till och sneglade på handen vars naglar var målade i rött. En söt och kryddig doft mötte Britta när hon såg på kvinnan som hade greppat hennes handled.
”Det här har du inte gjort själv”, viskade kvinnan, knappt hörbart.
Britta förstod direkt att hon menade det färgade bandet som omslöt handleden. På tisdagar skiftade det från blårött till gulgrönt.
”Jag heter Teresa och jag kan hjälpa dig.”
Britta sa ingenting.
”Det finns en plats där en kedja är inristad i dörrkarmen.”
Kvinnan tog upp ett anteckningsblock och skrev ned vad hon kunde erbjuda innan hon reste sig och klev av. Britta satt kvar och försökte dämpa de skenande hjärtslagen. Var det dags nu?
del ett
�tenen i halsgropen
april 1975–februari 1976
Mamma lade vänster underarm i svanken och sträckte på ryggen när dörrklockan pinglade och Gunnar klev in. Efter en natt med den stora papiljotten reste sig mammas kastanjefärgade hår som en våg från pannan. Hennes hållning var lika stolt som Gunnars var de dagar som han hoppade över morgonhutten och höll sig nykter fram till lunch.
”Hej på dig, Hedda”, sa Gunnar och fångade min blick där jag satt på pallen bredvid tobaksaffärens glasdisk och ritade en röd stuga med en flaggstång. ”Jag och mina polare håller på att törsta ihjäl”, fortsatte han med hängande huvud och placerade handflatorna på glasdisken.
Vårsolen lyste över Södermalms gator och vid Gunnars parkbänk hade lönnens blad ännu inte helt slagit ut. Svettpärlor glänste i hans hårfäste. Han hade ingen frisyr, bara hår som ändrade form beroende på vilken sida av bänken som han hade kvartat på.
”Säger du det, min vän. Så varmt kan det väl ändå inte vara? Men en karaff med vatten kan jag nog ordna”, sa mamma och svepte förbi mig på väg till pentryt.
Hon drog undan det vinröda sammetsdraperiet som på sina ställen hade fläckar lena som Guldnougat. Snart hördes ljudet av vatten som skvalade.
”Flicka lilla, vilket öde”, sa han till mig med ögon grumliga som skurvatten.
När Gunnar för sjätte gången hade bjudit ut mamma på ett glas och hon som vanligt hade tackat nej, tutade hon i honom att jag hade epilepsi. En tioårig dödssjuk flicka kunde inte lämnas ensam hemma. För att understryka mammas lögn himlade jag nu med ögonen tills endast vitorna syntes. Det spände i tinningarna och jag blev yr. När jag slutade himla såg jag att Gunnar stirrade på mig som om jag var ett spöke. Han tog fram pluntan från innerfickan och tog sig en klunk. Och en till, alltid en sup för varje ben. Brännvinsdoften fyllde affären tillsammans med klirret från brickan som mamma bar på.
”Tackar som bjuder”, sa Gunnar och bockade. ”Indierna må ha sin Moder Teresa, men vi har vår Ersta-Teresa. Ida, modern din, var hyvens hon med. Men jag kan inte minnas att hon drog på munnen en enda gång.”
”Hon hade sina skäl”, sa mamma med vemod i rösten.
”Stackars kvinna”, poängterade Gunnar. ”Jag hörde Idas fot hasa i backen som en plog efter en arbetshäst när hon kom för att öppna Tobaken.”
”Du brukar säga det”, sa mamma och tittade ut mot gatan som om hon såg min mormor komma gående. ”Får det lov att vara något mer?”
Frasen ”får det lov att vara något mer” var lika mycket en konstant i våra liv som Gunnar. Mamma sa att orden ofta gav utdelning och att det var tack vare dem som vi det här året hade råd att stänga under två veckor i juli. Det hade aldrig hänt förut. Att stänga skulle enligt mamma framställa oss som opålitliga och skicka kunderna raka vägen till tobaken på Åsögatan, där de bytte personal lika ofta som Ingemar Stenmark klev upp på segerpallen. Men mamma var redo att ta den risken eftersom hon hade fått låna ett torp utanför Gnesta. Det låg nära en sjö och hade utedass. Koskit
under klacken och svartmyror på diskbänken kunde mamma, med nöd och näppe, uthärda under fjorton dagar. Det var för min skull, sa hon. Att få semestra med mamma var något jag längtat efter så länge jag kunde minnas. Mina klasskamrater for kors och tvärs på loven och kom hem med historier om långa skidbackar och vilka roliga pälsmössor den engelska drottningens vakter hade. Medan mamma även under loven skyndade till Tobaken, expedierade kunder och räknade dagskassan. På torpet skulle hennes händer istället kunna fläta mitt hår, blanda spelkort och plocka smultron. Jag hade trätt smultron på strå under en utflykt med mamma till Norra Djurgården och mindes smaken i samma stund som Gunnar vände på klacken med en försäkran om att han var mer än nöjd. Jag såg på när han bar brickan mot dörren med skakiga händer. Därute vankade en kvinna av och an. Hon bar stora glasögon, hade en hallonröd byxdress och en brun läderhandväska hängde i armvecket. Kvinnan sneglade mot vår dörr och gjorde en gest med handen som såg ut som en vink. Jag såg mig omkring. Det måste ha varit till mig. Jag höjde handen för att besvara hälsningen och hon tog ett par steg mot vår dörr just som Gunnar lunkade ut med brickan. Mammas väninnor, kvinnoföreningen som de kallade sig, brukade annars dyka upp först när mörkret sänkte sig. De trängde ihop sig i pentryt, drack rödvin och höll låda om kvinnors usla villkor. De hade demonstrerat mot Vietnamkriget och var på gång att engagera sig i debatten om atomkraft.
”Vill du ha ett glas saft?” frågade mamma och jag vände mig mot henne och nickade.
Jag blickade ut mot gatan igen där Gunnar hade lyckats hålla brickan vågrätt och nu rörde sig mot sin bänk. Kvinnan såg jag ingenstans.
Det var nio veckor och fyra dagar kvar tills vi skulle åka till torpet och vi promenerade till den årliga testflygningen av drakar i Lill-Jansskogen. Jag, mamma och hennes väninna
Monokroma Marie-Louise. Mamma kallade henne så eftersom Marie-Louise alltid bar kläder i samma färg, från topp till tå. Den här kvällen var hon klädd i gredelin.
De senaste veckorna hade mamma arbetat med drakarna till Drakfesten på Gärdet som skulle gå av stapeln om drygt en vecka. Som vanligt var det kvinnoföreningens medlemmar som hade beställt drakar av mamma till sina barn. De hade betalat bra. Mamma hade suttit uppe på kvällarna och jag hade somnat till ett konstant surr från symaskinen. Den här tiden på året var det inte lönt att be henne sy något nytt till mig.
Lill-Jansskogen låg en kvart från vårt hem på Gärdet och det var egentligen så långt som mamma ville ta sig ut i det vilda. Vårkvällen bar en doft av nyklippt gräs och
Marie-Louise hade famnen full av drakar i form av solrosor. Väninnornas barn fick liknande drakar, annars blev det gråt och tandagnisslan över vem som fick den finaste.
Marie-Louise pratade oavbrutet om att Saigon var på väg att falla, om vilken seger det var. Hon frågade sig också vad alla FNL:are skulle engagera sig i hädanefter.
”Vi kan fånga upp ett par till vår förening”, svarade mamma som om de pratade om drakar på vift.
Jag orkade inte lyssna på deras prat utan sprang i förväg med en drake mot paviljongen vid Ugglevikskällan. Solrosdraken envisades med att störtdyka för att sedan ta fart mot skyn igen. Jag behövde få till en jämn flyghöjd trots hållet som högg i sidan efter den stora portionen falukorv och makaroner. Jag ville inte göra mamma besviken genom att tappa orken eller råka ha sönder en söm i draken. Mamma hade redan fått förskott som gått till lördagsräkor och det fanns ingen tid till reparationer hade hon påpekat, bara till justeringar för att förbättra flygförmågan. Under det tredje varvet runt paviljongen bytte jag hand som höll i draklinan. Det gjorde hållet i sidan ännu värre och jag behövde en paus.
Mamma noterade för fullt i sitt anteckningshäfte vad som kunde bli bättre. Ändå halade jag ned draken och stannade vid mamma och Marie-Louise.
”Du har lika mycket spring i benen som din pappa hade”, sa Marie-Louise.
”Tomas”, stötte mamma fram som en vindpust mellan läpparna.
Hon benämnde honom aldrig som pappa, min pappa, utan alltid som Tomas. Ibland tänkte jag att han bara hade varit hennes.
En kranförare hade fått ett slaganfall och tappat en container på pappa. Det hade hänt på hans arbetsplats i Frihamnen innan jag hade hunnit fylla ett år. De starka benen och det breda leendet försvann från familjen den där regniga fredagen i september. Inte för att jag mindes vädret, jag mindes ingenting. Men det var vad mamma hade berättat.
Vi hade hamnat på Gärdet eftersom pappa som hade arbetat skift velat cykla till hamnen. Att vi blev kvar i lägenheten berodde på att mamma inte ville lämna hemmet där hon och
pappa hade levt tillsammans. Hon satte annars en ära i att vara en söderböna.
Marie-Louise såg till att teatrar hade rätt rekvisita på scen och hon granskade mig som om jag var en sak hon kunde använda sig av.
”Teresa, ser du vad lik Hedda börjar bli Tomas? De kvicka fötterna, de isblå ögonen och kort i rocken.”
Jag ville hellre vara lik mamma: lång och brunögd.
”Klart jag gör”, sa mamma och tittade bort. En ensam tår rullade nedför hennes kind. ”Nu måste vi fortsätta. De här förbaskade solrosorna var ett dumt tema. Har aldrig sett på maken till svårflugna drakar.”
Även de sista drakarna trilskades och småfåglarna hann kvittra god natt till varandra från buskagen innan jag hade fått alla solrosor att flyga. Vi lämnade fältet och det sved i handflatan efter linan. Trots det var testflygarkvällen som vanligt en av årets bästa kvällar.
När vi kom hem behövde mamma göra räkningarna och föra bok över våra utgifter. Men först skulle hon byta lampan som gått i badrummet och laga en persienn som fastnat på sniskan. Jag vilade en stund på soffan med en Kalle Anka-tidning och såg hur mamma f or fram och tillbaka med verktygslådan. Först när jag smorde in mina eksem i badrummet hörde jag hur hon ställde tillbaka den med en smäll. Vi stötte ihop när jag kom ut från badrummet och hon var på väg till köksfönstret för att tända en kvällscigarett.
”Hedda, kom och gör mig sällskap innan jag sätter mig med pappren.”
Mamma gick till spisen och satte på en kastrull med vatten. Jag ställde mig på tå för att nå tekopparna i köksskåpet.
”Finns det något skönare än skymning? När dagens kanter rundas av”, sa mamma och öppnade köksfönstret. ”Jag är så stolt över hur stabilt du fick drakarna att flyga.”
Jag log rakt ned i en av kopparna. Bröstet värmde och efter att jag hade ställt kopparna på bordet klappade jag med vänster hand på höger som tack för gott samarbete.
”Om du vill”, fortsatte mamma, ”kan du vara uppe en stund till och rita en teckning där du springer med drakarna. Jag skulle gärna vilja ha en sådan i Tobaken.”
Mamma var inte lika noga med sömn som mina klasskamraters föräldrar. Ofta satt vi uppe till sent vid köksbordet. Jag sträckte mig efter ritblocket och kritorna. Mamma tände en cigarett och drog ett långt bloss med slutna ögon. En vindpust skingrade röken och fick fönstret att skallra så att mamma hoppade till. Hon lutade sig ut och tittade ned på gården. När hon vände sig tillbaka mot mig såg jag att det ryckte under ena ögat.
”Hedda, älskling, kommer du ihåg vad du ska göra om du befinner dig i en situation som känns obehaglig?”
”Ja, jag ska söka upp en kvinna, helst en kvinna som har ett barn”, svarade jag för tusende gången på den frågan och började rita en aprikosgul sol i papprets övre högra hörn.
Kapitel 3
Kvällen före Drakfesten hade kvinnoföreningen kvällsmöte i Tobaken. De hällde upp vin och kedjerökte så att luftrören sattes igen. Jag skämtade om att vi borde ringa en sotare. Ingen såg road ut av mitt skämt och jag blev utskickad till Gunnar när mötet drog i gång.
Han satt på sin bänk och intog en flytande middag. Själv åt jag en korv med bröd från korvmojen. Vi spelade sten, sax, påse, och om Gunnar vann fick han ta en klunk till.
Om jag vann lovade han att ta mig till Gröna Lund. Jag visste att det inte skulle hända, men Gunnar verkade glad över tanken på att en dag få åka Pariserhjulet med mig. Jag vann nästan varje gång. Att Gunnar inte förstod att jag oftast valde sten!
Efter ett tag började det regna och jag smög tillbaka in i den rökfyllda Tobaken. De pratade om regler, ansvar och att de förde en kamp mot det fasansfulla.
”Vi ska …”, började mamma när hon upptäckte mig.
Kvinnorna reste sig och flöt som silhuetter genom röken mot ytterdörren.
Mamma vände ryggen mot mig och diskade ur vinglasen. Jag frågade vad som var fasansfullt.
”Krig”, svarade hon, ”små och stora krig.”
Dagen efter hämtade väninnorna upp sina solrosdrakar och när det bara var min kvar packade vi korgen med kaf-
fe, fruktsoda, vitt vin, finska pinnar, salta pinnar och kanelbullar. Ingen skulle tro att det var skralt i vårt skafferi, sa mamma. Temperaturen dalade och just som vi skulle gå hemifrån fick mamma mig att byta från klänning till ett par jeans och en grovstickad tröja.
Vi skulle möta upp väninnorna som varit i Tobaken kvällen före. De som enligt mamma var strukturerade hippier. Flera av dem hade gått på Konstfack och varit delaktiga i att starta Drakfesten. I år skulle det blåsas i säckpipor för att ge drakarna en extra skjuts och en poet skulle fylla rymden med poesi.
Hand i hand gick jag och mamma längs med Tessinparkens raka grusgångar. Det krasade under skorna och en yorkshireterrier skällde och drog i kopplet när den gick förbi med sin husse.
”Snart är det dags”, sa mamma och såg mot kastanjeträden som ramade in parken.
I mitten av maj dignade de av vita blomklasar som påminde om pyramider. När de nästan blommat ut brukade jag ställa mig under träden en blåsig dag och låtsas att det snöade. På höstarna plockade jag och mamma kastanjer som vi gjorde figurer av med hjälp av lim, piprensare och pärlor. Tanken fick mig att längta efter hösten men jag avbröts av spridda barnskratt som kom från Ägget, skulpturen som Marie-Louise tyckte så mycket om. Alla andra barn verkade älska att leka i den, men jag hade aldrig förstått vad som var så roligt med att klättra in och ut ur dess håligheter. Däremot kunde jag knappt vänta tills jag fick släppa i väg min solrosdrake.
Molnen trängdes och när vi passerade Filmhuset, som vi kallade för skolådan, syntes ett enda virrvarr av parkerade
cyklar. Det var omöjligt att förstå hur cyklisterna skulle hitta tillbaka till just sin cykel. Min egen cykel skulle egentligen ha placerats bland de andra, men den hade fått punka och mamma hade inte haft en sekund över. Nästa vecka, hade hon sagt.
”Teresa, Hedda!” ropade Marie-Louise. Hon stod grönklädd mitt i en klunga bland de andra väninnorna. Hår och byxben fladdrade i den tilltagande vinden. Jag tittade på mamma som hade knutit en mönstrad sjalett runt sitt uppsatta hår.
Mamma lade filten på gräset och jag satte mig med benen i kors. Väninnorna slog sig ned i gräset och tog fram plastmuggar som de fyllde med något mörkt rött, nästan lila. Kir, stod det på flaskan. I utkanten av Gärdet låg den västtyska ambassaden som hade sprängts alldeles nyligen. Strax innan midnatt hade vi vaknat av vad som lät som en explosion. Jag hade börjat gråta, trott att det varit början på ett kärnvapenkrig. Missiler som flugit från Sovjetunionen, över hav och trädtoppar, för att slå ned i Stockholm. Mamma visste inte vad som hade hänt och jag hade fått krypa ned i hennes säng. Hon satte på klockradion och det var första gången som jag hörde ordet terrorist. På morgonkvisten berättade nyhetsuppläsaren om dödsfall och skadade. Jag hade frågat mamma varför terroristerna hade varit inne på ambassaden. Det var inget jag behövde bekymra mig över, tyckte hon. Ändå kunde jag inte låta bli att med rysningar tänka på män i mörka kläder som smög omkring med pistoler och bomber i närheten av vårt hem.
Ambassadens övre våning var sotad i svart och min blick rörde sig dit som när tungan söker sig till en lös tand.
Väninnornas barn var äldre än jag och var de höll hus med sina drakar berättade ingen för mig så jag satt där med de
vuxna. Vi hade riktiga glas och mamma fyllde sitt med vitt vin och mitt med fruktsoda.
”Det här behövde jag”, sa mamma till Marie-Louise efter första klunken.
Mammas glas var snart tomt och hon sträckte sig efter flaskan för att fylla på. Att se på mamma var som att se på något som satt ihop. Som att hon innan vi hade lämnat vårt hem hade dragit ett pennstreck mellan sjaletten, läppstiftet, örhängena, den insvängda jackan, det breda skärpet i midjan och den långa kjolen, hela vägen till ballerinaskorna. Och fram trädde den vackraste kvinnan på Gärdet. De ljusgröna ballerinaskorna påminde om att hon en gång varit en flicka, precis som jag. Kanske frös hon om de bara benen under kjolen. Hon borde också ha bytt om till något varmare, tänkte jag.
En av väninnorna pratade med en kille med en gitarr på ryggen, en annan lade sig ned och tittade på himlen, en tredje dansade utan musik och närmade sig mig tills hennes ansikte närapå snuddade vid mitt. Hennes ögon såg ut som lakritsbumlingar när hon nöp mig i kinden.
”Du är väl ändå en sötnos”, fnissade hon. ”Så lik Elizabeth Taylor, i den där filmen om hunden Lassie, även om ditt hår är brunt snarare än svart.”
Jag hade hört det förut, men fortfarande inte sett filmen.
Jag ryckte lätt på axlarna och hon fortsatte sin dans.
”Hög som en drake”, sa Marie-Louise till mamma och tittade menande mot kvinnan vars smala och v-formade urringning nästan nådde till Kina.
Mamma tömde sitt andra glas och lät mig äntligen gå i väg med min drake.
Min solros flög högt och stabilt. Jag höll ögonen på de andra drakarna eftersom de ofta tappade fart och föll rakt
