i solregn växer vi
© Text: Ella Wolff Kristoffersson
Omslag & design: David Lundbäck
Illustratör: Malin Olsson
Redaktör: Caroline Svensk
ISBN: 978-91-90042-01-4
Utgiven av Sol Förlag, Stockholm 2025
Första upplagan, första tryckningen
www.solforlag.se | info@solforlag.se
Slottsbacken 8, 111 30 Stockholm
Till: de finaste av kärlekar
som funnits som försvunnit som för alltid
finns kvar
Vill skriva om allt det som känns, så jag skriver som om ingen skulle läsa.
Någon sa, tillåt dig själv att förändras, så många gånger du behöver, för att vara helt fri och lycklig. Och kanske måste det få vara så även med orden jag skriver. När jag har tänkt klart tankarna jag tänker nu, känt klart känslorna jag känner nu, då har orden redan blivit främmande för mig. Men en gång kändes det precis så. En gång var det precis så.
Det regnar på min ö idag och jag känner med det. Känner hur tusentals droppar renar gatorna vi går på. Renar tankarna vi tänker.
Känner hur luften blir ny. Och med den blir också jag ny.
Igen och igen blir jag ny.
vem har sagt att kärlek måste vara vacker
Jag såg det inte komma, men plötsligt stod det klart. Jag låg där i sanden. Kände den rinna mellan mina fingrar. Kände dig rinna mellan mina fingrar.
Jag tror att det var något med horisonten. Ett hav som var oändligt blev symbol för allt jag hade kvar att upptäcka. Allt jag ännu inte hade fått känna. Jag fantiserade om vad jag skulle kunna göra om jag bara fortsatte lyssna till min längtan. Om jag tystade det som höll mig tillbaka. Om jag klev ut, utanför den box jag försökt passa in i så länge. Jag hade äntligen gjort plats för hela mig. Men jag kunde inte hjälpa dig att göra detsamma. Jag kunde inte möta mig åt dig.
Minns att tårarna kom innan orden. Långsamma, salta droppar rann ut i det hav som just hade talat om för mig att möjligheterna är oändliga nu. Att hela världen kan bli min nu. Eftersom jag lärt mig att allting kan bli bra nu. Den tillit till min egen förmåga som jag nu hade funnit, kändes så trygg att jag var beredd att betala det högsta priset för att få ha den kvar. Plötsligt var min rädsla att förlora min nya benstyrka större än att förlora dig. Den benstyrka som ännu var så skör att jag visste att den skulle falna om jag fick komma hem och vila hos dig igen.
när jag fann tillit
till mig själv
till att livet vill mig väl
till min egen förmåga att älska
till att min förmåga att älska är just min
oberoende av någon annan
då fann jag mig och då kunde jag släppa taget om dig
men
behövde jag det
släppa taget om dig
önskar jag kunde ha mig
och ha dig
samtidigt
hur ser den ut
hur doftar den
hur vibrerar den inom mig
inom dig
upplevelsen av förlorad kärlek
som för alltid blir kvar
Vad gör man med stunder man vill vara i igen, men aldrig kan ta sig tillbaka till?
Man saknar dem.
Saknad är bara kärlek som inte har någonstans att ta vägen.
Så låt den sitta bredvid.
Så låt den finnas och påminna om att du en gång var där.
Som ett bevis på att du levt och känt.
jag hoppas du går i skogen och lyssnar till fåglarna
som sjunger sina sånger bara för dig
om och om igen viskade hon
vågar du prova
tar du reda på vad som är viktigt för dig
har du samma tålamod med dig som du har med dem kliver du in i rum som gör dig nyfiken
lyssnar du till din längtan
hoppar du fast du inte vet hur du ska landa
vet du att det alltid finns mer tid
minns du att det alltid finns fler chanser att flyga
