Kapitel 1
Fältet intill den slingrande asfaltsvägen är fullt av orangea pumpor i olika storlekar. ”Självplock” står det på en skylt och mamma svänger av. Jens sitter i passagerarsätet, på Miras plats. Hon borde vara nöjd som får dela baksätet med Melvin men åksjukan blir värre när hon inte får sitta fram. Dessutom är det inte riktigt som förut nu när deras föräldrar har kommit nära varandra.
Samtidigt är det härligt att se mamma glad igen, hon har varit så ledsen sedan mormor dog.
Minnesbilder från begravningen dyker upp. Kistan, blommorna och hälsningarna. En mörk dag som fastnat som en giftpil i hjärtat. Mamma tjatar om att besöka graven senare under allhelgonahelgen.
Aldrig i livet.
Mira vill inte stirra på en grå sten, hon vill se sin mormor. Men det går ju inte.
Döden är som ett tomt svart hål.
Melvin nyser och Mira återkommer till nuet.
– Prosit, säger mamma.
Thorslunda gård breder ut sig på andra sidan bilrutan. De är inte ensamma om att besöka pumpaodlingen på Färingsö utanför Stockholm idag. Det finns en ledig lucka kvar på parkeringen och mamma klämmer in den gamla rostiga
Volvon där, helt orädd för att lacken ska repas.
Både på sin egen bil och andras.
Mira öppnar dörren och kliver ur. Andas.
Luften är krispig och himlen blå. Vinden påträngande. Hon huttrar till och stänger dragkedjan på jackan. Oktober är inte hennes favoritmånad. Kyla och mörker gör utmaningarna i livet ännu svårare. Kampen mot tröttheten. Bristen på ork att göra något efter skolan.
Men det finns en bra sak med den här tiden
på året: hennes födelsedag. Hon har precis fyllt
fjorton år och fått en svart tävlingskavaj, ett sykit för att kunna göra snygga knoppar på hästen och
ett par nya helskodda bruna ridbyxor. Halloween är också roligt. Särskilt bus eller godis som hon aldrig tänker bli för gammal för. Plus att hon ska jobba på Smedslättens ridskola under veckan
för att ha råd med Grönt kort-kursen som kostar åttahundra kronor. Ett steg närmare drömmen
om att få tävla på riktigt.
Om det blir pengar över ska hon spara dem till ett ridläger nästa sommar.
Men Mira hade kunnat jobba gratis.
Bara tanken på att få vara i stallet hela dagarna under höstlovet gör att mungiporna pekar uppåt.
Ja, eller hästlovet, som hon kallar det.
– Kom, säger Mira till Melvin.
Marken är täckt av halm, precis som i Månens box. Så mjuk att gå på. Tills de kommer fram
till den leriga åkern, där det växer pumpor i olika former och storlekar. Ingen är den andra lik. Nu gäller det att hitta en favorit som ska få följa med hem och bli en fin, eller snarare läskig, dekoration utanför dörren. Mira har redan letat efter inspiration på nätet. Någon hade till och med karvat fram ett hästhuvud i pumpan. Det blev så snyggt men såg avancerat ut.
– Vad skitiga de är, muttrar Melvin.
De går runt bland pumporna för att hitta två som är tillräckligt fräscha. Men alla har något fel. Antingen är de ruttna i botten eller trasiga upptill. Hon visste det, de kom för sent. Alla bra pumpor är redan hemma hos en familj, som har gjort häftiga ansikten och ställt dem på trappan med ljus i.
Solrosorna i zinkkannorna runt om odlingen viker sig av vinden. De ser trötta ut, ungefär som Mira kände sig i bilen nyss, dels av åksjuka, dels av situationen med Jens och mamma.
– De sjunger på sista versen, säger mamma som närmar sig bakom dem.
Mira himlar med ögonen, eftersom hon avskyr konstiga uttryck. Om det är någon som vet det, så är det mamma.
– Alltså, de är snart döda, tillägger hon.
Som om Mira inte fattade det. Hon vill inte bli påmind om döden men nu är hon där igen i tankarna. Mormor som hastigt insjuknade i slutet av sommaren. Sedan mammas tårar när dödsbeskedet kom. Ångesten över att de inte hann till Ludvika för att hålla mormors hand när hon tog sitt sista andetag.
Mormors död har lagt sig som en mur mellan dem. Mamma visar öppet hur ledsen hon är, medan Mira håller allt inom sig. Det är nya känslor hon aldrig haft förut och hon vet inte vad hon ska göra med dem. Men än så länge är det inget hon vill prata med någon om.
Allra minst med mamma.
– Dags för fika? frågar Rebecka och drar med fingrarna genom sitt bruna hår.
Mira blänger på henne och de går mot kaféet. Jens beställer två kaffe. Man kan tro att de är en familj, för de har samma bruna hårfärg. Alla fyra tar varsin våffla med hjortronsylt. De sätter sig i skydd för vinden och för första gången på den här utflykten slappnar Mira av. Den varma våfflan får henne att blunda och njuta, om ä n bara för en sekund. Mamma skrattar när Jens berättar att han liftade till Italien som ungdom, en historia som Mira redan hört. Den var inte ens rolig första gången men mamma verkar tycka att allt som kommer ur Jens mun är otroligt spännande. Hon ler på ett överdrivet sätt och hummar som en av deltagarna i Love is Blind, ett dejtingprogram som Mira har följt. Hon kan inte låta bli att undra om det är där det kommer att sluta en dag. Bakom en vägg. Den enda chansen att träffa någon.
– Ska vi leta vidare? frågar Melvin när Jens har kommit halvvägs i sitt berättande, till Frankfurt
för att vara exakt , där han blev av med sin väska.
Mira är inte sen att haka på.
– Vänta, ni måste höra vad som hände i Rom, protesterar Jens och försöker hejda dem med en yvig gest.
– När du plockade pengar i Fontana di Trevi?
frågar Melvin och lägger armarna i kors.
– Sluta spoila, säger Jens trumpet.
Mamma skrattar högt .
– Bäst vi går, föreslår Mira.
Melvin skakar på huvudet åt sin pratglada pappa och följer med.
– Han är så pinsam, muttrar han.
– Mamma är ändå värst.
Konstigt att två som går i åttan är betydligt mognare än de som är vuxna.
Solen försvinner bakom trädtopparna och jackan är för tunn för den envisa vinden. Det är
dags att ta ett beslut. Melvin pekar på två putsade pumpor som ligger bredvid varandra på ett bord, med skylten ”till salu”.
– De där blir väl bra?
Mira håller med. De lyfter upp dem och går bort till föräldrarna.
Jens betalar, trehundra kronor. Mamma vänder blicken mot marken. Obekväm men lättad över att inte behöva ta den kostnaden. Mira vet precis hur hon tänker. För dem skulle det innebära att de måste strunta i att köpa något annat, som kaffe, men för Jens spelar det ingen roll.
I bilen på vägen hem babblar Jens och mamma på om allt och ingenting. Melvin sitter med mobilen men det kan inte Mira göra. Hon måste hålla blicken stadig ut genom fönstret för att inte kräkas. Så fort däcken börjar rulla kommer den där vidriga åksjukan.
När de äntligen är framme vid det gröna huset ovanför macken i Alvik orkar Mira inte tänka på
pumpan. Knappt bära den från bilen. Hon är inte på humör. Karva ut ögon, näsa och mun kan hon göra när som helst. Men inte idag.
De säger hejdå till Jens och Melvin som hoppar in i sin dyra sportbil och åker hem till sig. På väg uppför trappan till lägenheten på första våningen kommer grannen Gunnel gående.
– Åh Mira, vad bra, säger den äldre kvinnan
med ett leende. Jag tänkte höra med dig om du kan handla åt mig imorgon?
Mira sväljer. Hon brukar hjälpa Gunnel med olika vardagsbestyr och tjäna en slant för besväret. Men hon har glömt att förvarna henne om att hon faktiskt inte hinner den här veckan.
– Mira ska jobba extra i stallet på lovet, förklarar mamma när Mira tar för lång tid på sig att svara.
Gunnel slår ihop händerna.
– Men vad roligt för dig!
– Hur ska du … du, stammar Mira.
Den äldre kvinnan viftar undan Miras oro.
– Jag klarar mig. Tänk inte på det.
Men både Mira och hon vet att det inte är
riktigt sant. Gunnel har svårt att ta sig till affären efter sin höftoperation.
När Mira kommer innanför dörren är hon helt färdig. Samvetet svider som ett brustet skavsår.
– Jag tror att mormor skulle bli glad om vi besökte henne, säger mamma. Vi kan tända ett ljus och ställa dit en blomma.
– Vadå glad? fräser Mira. Mormor skulle inte ens veta om att vi är där, fattar du väl?
Varför tjatar mamma om det?
Blicken Mira möter är sårad.
– Jag tänker inte följa med och prata med en sten, förklarar hon. Det är bara slöseri med tid.
Mira skyndar sig in på sitt rum för att slippa höra mer om det. En bok ligger och blänger på henne från nattduksbordet, en roman som svenskläraren uppmuntrade att öppna inför ”läslovet”, som hon envist kallar det. Snacka om partykiller.
Mira stryker fingrarna över omslaget. Funderar på om hon någonsin kommer att ta sig igenom en hel bok på egen hand. Det är så svårt att koncentrera sig på bokstäver för länge. Särskilt när texten är ointressant.
Och det är nästan alla texter.
Uppgiften ä r frivillig, påminner hon sig om. Skönt att få vara ledig från skolan och slippa krångliga mattetal, små bokstäver och dumma redovisningar. Förutom matte, hatar hon idrott, stress, döden, lögner, misslyckanden.
Och sin diagnos.
Hon avskyr allt som hon inte kan styra över och det gäller ganska mycket i livet. Men hon älskar det som hon har valt själv: hästar. Och nästa vecka ska det bara handla om stallet.
Det är höstlov och Mira ska jobba extra på ridskolan. Där finns
älsklingsponnyn Månen, som alltid är glad och på jakt efter godsaker. Han får henne dessutom att tänka på annat än mormors död. Fast arbetet är tuffare än hon trott.
När Mira följer med de andra i stallet till Gröna Lund på halloween vet hon inte om hon vågar gå i spökhuset. Men vad är egentligen det värsta som kan hända?
Du är en ängel är den fjärde boken i serien om Mira och Månen.
Fjortonåriga Mira ställs inför nya utmaningar, men trots att hon vill göra rätt blir det ibland ändå fel. Och vem är det som ser till att hon har änglavakt? ISBN 978-91-90006-39-9
