9789189890503

EMELIE & ALICIA BRANDT ROSSANDER

FRÅN HOPPLÖST FALL

Från Hopplöst fall till Glädjande stabil

Text ©: Emelie Brandt Rossander, Alicia Brandt Rossander

Formgivning: Malin Olsson

Utgiven av Olssons Förlag Isbn 978-91-89890-50-3

Från hopplöst fall till glädjande stabil

Alicia Brandt Rossander Emelie Brandt Rossander

Prolog

Slutet och början

Inskriven 1.0

Alicia

Åtta år

Fjorton år

Vännerna och skammen

Farmor

Mani

Första tiden

Tidiga läkarsamtal

Den snabba utvecklingen

Den viktiga permissionen

Tvångsvården

Känsloregleringen

Den svåra permissionen

En

bal på slottet

Vit klänning och röda tånaglar

Fölpermission

Självreglering

Förskrivna läkemedel

Öppen tvångsvård och Stockholmsvecka

Utskrivning och Grekland

Ätstörningen

Permission

mamma

Innehåll

Dealen

DBT

Ätstörningen och bälten

Paniken

Inskriven 1.3

Ludde

Sextiofyra meter

Ständigt sällskap

Triggers innanför

Självbild

Ätstörningen

Ätstörningens framfart

Högtider

Den viktiga behandlingen

Besök på avdelningen

Övergrepp och psykisk ohälsa

Utslussning

Gotland

Ett steg mot självständighet

Tillgänglig för ärlighet

Att vilja och inte vilja

Att göra sig fri

Slutet och början

Inskriven 2.0

Epilog Tack

Boken du håller i din hand är skriven av mig, Emelie Brandt Rossander. Jag har bearbetat min frus dagboksanteckningar, intervjuat henne och utifrån det har den här boken kommit till. Tillsammans är vi ett fantastiskt team. Jag har av respekt för medpatienter och personal fingerat deras namn. Familj och vänner står oförändrade.

Den här historien innehåller en beroendesjukdom, en bipolär sjukdom, emotionellt instabilt personlighetssyndrom och adhd. Historien innehåller också sexuella övergrepp, inneliggande tvångsvård, bältessängar, ätstörning, självskadande och oräkneliga självmordsförsök. Den innehåller droger i varierad form och en hatkärlek till alkohol. Men framför allt innehåller historien ovärderlig tid på behandlingshem, massvis av kärlek, ansvar, uppvaknanden och hur livet vänder. Många gånger har jag trott mig vara ensam om och med allt. Nu vet jag att så inte är fallet. Min förhoppning är att boken ska ge stöd och igenkänning. Oavsett vem du är och vad du bär på i

livet hoppas jag att den här historien kan ge stöd till dig att fortsätta andas. Kanske är du vårdpersonal eller anhörig. Kanske behöver du inspiration och ett materiel som inte ber om ursäkt för sig, kuvar sig eller tassar runt ämnen för svåra att ta i. Kanske kan den här boken vara en i raden av böcker på ämnet för psykisk ohälsa. Kanske är den viktig. Det är den för mig.

Idag är jag mamma, fru och specialistundersköterska på en psykiatrisk vårdavdelning. På samma avdelning där jag också tidigare vistats som patient. Jag har anpassat innehållet i boken för att undvika allt för triggande material. Om du vet med dig att du lätt triggas i ditt mående ber jag dig själv ta ansvar för om du bör läsa boken – just nu.

Med en röst som spricker av nervositet välkomnar jag lyssnare till min föreläsning. Min första föreläsning och hur galet är inte det. Om mig. Idag lever jag med min kära fru och tre barn. Ett liv föddes ur mig och mina målbilder i livet är vackra. Jag mötte kärleken där en minst anar det och idag är jag enormt tacksam för att den människan vågade se förbi och igenom. Så för att sno de vackra orden från författaren och föreläsaren Therese Eriksson. Jag lever: Med armarna fulla av blekta ärr, med ring på mitt finger och ett hjärta till brädden fyllt av både glädje och sorg. Det som faktiskt är livet. Det som är Alicia.

Slutet och början

Januari 2014 och igår var dagen jag skulle dö. Jag hade planerat allt så detaljerat. Med omsorg för min familj, vänner och min kära hund, en tvåårig blandras mellan Shihtzu och Llhasa Apso vid namn Ludde, var min plan väl uträknad. Allt var på plats.

Jag upplevde ett inre lugn. En tystnad i mig som bekräftade allvaret i varje ögonblick som nu passerade. Innan jag skulle lämna lägenheten skrev jag till min numera mycket nära vän, Ida-Maria. Jag skrev hur jag inte orkade leva mer och hur trött jag var på allt. Ida-Maria svarade att allt kommer bli bättre, att det kan bli bra. Vi skrev lite till och jag avslutade med: ”Förlåt, men jag orkar inte”.

Jag snörade på mig mina varma vinterskor. Med böjt huvud och med Ludde tålmodigt sittandes vid ytterdörren skulle vi snart lämna hemmet. Gå till Hemmakväll för att köpa ett paket Marlboro Light. Med

Ludde i koppel såg jag ner på vad som skulle bli vår sista promenad tillsammans. Ögonen var röda av de tårar som rann längs mina kinder. Vår tid tillsammans var snart över och någon annan skulle få ynnesten att bli Luddes viktigaste person. En enmanshund, allas terapihund. Han som varit med mig i stall, på skolan, på jobb och aldrig lämnat min sida. Och nu, skulle jag lämna honom.

Efter att jag köpt mina cigaretter gick jag åter till min lägenhet på Brommagatan 17 för att hinna lämna av Ludde. En smal gata med äldre lägenhetshus i rött tegel och min port med den tunga, bruna trädörren. Portkoden 7001 satt i fingrarna och den blytunga porten skulle öppna sig för mig. Jag var snart på väg till tåget som skulle avsluta mig. Det lila snabbtåget skulle lämna stationen 21.25 och jag hade noga uträknat när jag behövde vara på platsen jag utsett. Mörkt och med mindre risk att bli stoppad i min plan. Där skulle jag ta klivet ut till den stillhet jag nu längtade efter. En detaljerad plan för att finna frid. Kroppen kändes spänd och avslappnad på samma gång. Ett lugn genomsyrade min kropp. Där jag och Ludde nu gick längs vår smala gata såg jag på håll hur en ambulans och en polisbil stod parkerade utanför porten till huset med det smutsröda teglet. När jag kom fram till porten frågade den manliga polisen efter portkoden och senare efter mitt namn. Utan en tanke på att det var mig de sökte gav jag honom koden och sa att jag hette Alicia, därefter försvann jag med

snabba steg uppför trappan till första våningen. Polisen gick efter mig och när jag öppnade dörren till lägenheten hindrade polisen mig från att sedan stänga dörren. Jag försökte snabbt samla tankarna och begripa hur allt hängde ihop. Hade jag varit så klantig, så tydlig? Hade jag balanserat så nära sanningen när jag skrev till Ida-Maria?

Sedan gick det snabbt. Lägenheten började fyllas med vänner och grannar som alla fått meddelandet av Ida-Maria att ta sig till mig så snart de kunde. Ida-Maria hade lyssnat på sin magkänsla och larmat 112, vänner och grannar, och där uttryckt sin stora oro för min hälsa och mitt liv. Ganska snabbt gick det upp för mig att det var oron för mig som föranlett det pådrag som stod framför mig. En kalldusch gick igenom min kropp. Benen blev med ens skakiga och jag skälvde inombords. Skammen gick över till ilska och hela tiden med en oförstående känsla som omslöt hela situationen.

Den kvinnliga polisen la handen på min högra axel och med vänlig röst sa hon till mig att jag behövde följa med och att jag nog förstod det själv. Men det gjorde jag inte, inte alls. Följa med vart och varför? Att dagen som skulle avsluta allt, radera mig från kartan, blev början på ett helt nytt kapitel i mitt liv var inget jag någonsin kunde drömma om. Psykiatrin, som oftare benämndes som ”femte våningen”, skulle nu bli mitt hem för år framöver. Efter mycket tårar körde de in mig till Helsingborgs lasarett. På akutmottagningen för dårar visades jag först in i ett mindre rum som påminde om de fängelseceller jag sett på film. Rum med endast en bänk och längst in en toalett i plåt. Spegeln, även den i plåtliknande material, som skapade den skeva spegelbild jag kände mig som.

En polis vakade över mig. Stirrade på mig och jag stirrade tillbaka. Sittandes på toalettlocket tände jag en cigarett.

Dörren stod öppen, jag släppte inte polisen med min blick. Det hela upplevdes som en tävling där vi utan ord stirrade på varandra. Jag tänkte inte låta honom vinna. Ett bloss, två bloss, tre bloss. Han vek undan blicken.

När jag satt där funderade jag på allt. Vad som hade gått fel, vad som egentligen hade hänt och var jag befann mig. På dagen som plötsligt vänts upp och ned. Jag fimpade cigaretten på handen. För att visa polisen kanske och synliggöra något jag tidigare dolt. Hur jag i tystnad hittat vägar för att hantera min ångest. Döva den inre smärtan med yttre, skapa en tillfällig paus i ett inre helvete där jag konstant brann. Nu spelade det inte längre någon roll. Jag slängde fimpen i toaletten.

När jag senare fick komma upp på en avdelning kändes det som att jag befann mig utanför mig själv. En surrealistisk mardröm genomsyrade hela upplevelsen. Tusen och noll frågor. Under natten försökte jag finna vägar att ta mig därifrån på. Låst i alla ändar och personal som var efter mig vart jag än tog mig. Jag fick senare reda på att jag hade något som kallades röd tillsynsgrad, vilket innebar att jag hade kontinuerlig tillsyn och måste ha någon vid min sida hela tiden. Det blev ingen sömn den natten.

Morgonen därpå kom patienter fram till mig för att prata. Personer som av olika anledningar befann sig på avdelningen. De ville alla veta vilka droger jag var där för, om jag var på avgiftning. Jag hade förvisso en förkärlek för alkohol och tackade inte nej till ett rus. Tidigt hade jag nyfiket provat olika droger men sällan eller aldrig sett det som ett problem. Jag kände mig totalt malplacerad, förstod inte alls vad jag gjorde där och fick inte fram ett enda svar. Med nedböjt huvud undvek jag deras blickar. Mitt första läkarsamtal, första i raden av många. Så okänt för mig. Läkaren välkomnade mig till avdelning femtiofem, en av de avdelningar som alla låg på femte våningen. Den visade sig vara en avdelning för missbruk. Jag hade så många frågor, men det var som om någon hade tryckt ner något i halsen på mig. Jag fick inte fram ett ljud. Till slut lyckades jag ställa frågan om hur länge jag skulle vara där. Han sa att jag skulle bli förflyttad till en annan avdelning, en allmänpsykiatrisk avdelning mer passande för mig. Enligt läkaren skulle jag förmodligen vara där minst en till två veckor. En till två veckor. Det kändes i stunden som att det var en evighet. Vad jag inte visste då var att de två veckorna bara var början på vad som skulle bli en mycket lång vårdtid. En vårdtid som

skulle sträcka sig flera månader och år framöver. Att jag skulle bli sjukare och sjukare och inte hitta ut. Det var i detta samtal läkaren berättade för mig att de misstänkte en bipolär sjukdom, då hade jag inte ens varit på avdelningen i ett dygn.

Precis som läkaren berättat flyttades jag till en annan avdelning. Tunga glasdörrar öppnades med nyckel. Avdelning femtiosex, en lång korridor med dörrar åt alla håll. Vissa dörrar stod på vid gavel och jag såg enkla sängar av trä med blå sängklädsel där inne. Människor som låg med blicken riktad mot det vita taket. Några av rummen innehöll mer än en säng. Jag böjde ner huvudet för att slippa ta in omgivningen där genom korridoren ner mot det som skulle bli mitt rum. Fäste blicken i den färglösa plastmattan. Blockerade ut de ljud jag hörde och stängde ner och av. Van att göra så när det obehagliga kom för nära.

Jag kände mig obekväm, skämdes för vart jag befann mig och såg på mina medpatienter som läskiga och oberäkneliga människor att hålla mig långt ifrån. Det var jag och det var dem. Inget ”vi” fanns. Än. Trots att det var lugnare på avdelning femtiosex kändes det hela mycket konstigt. Dagen jag skulle dö blev dagen jag slutade leva. Då livet på utsidan upphörde förefalla viktigt för mig. Nu satt jag inlåst på en psykiatrisk avdelning. En plats av hopplös trygghet.

Jag tilldelades lila vårdlag. Vårdlaget bestod av en sjuksköterska och två skötare. Färgen lila utan någon som helst innebörd. Bara ett sätt att dela in oss som befann oss där. Vem som hade ansvar för vem. Jag visades snart in på

ett litet rum utan fönster. Ett rum som annars användes som samtalsrum, men som nu fungerade som ett överbeläggningsrum när alla andra rum var upptagna. En sjukhussäng med kall stålram var inställd där. Det var min säng, sa en vänlig kvinna med håret i en stram tofs och lugg. Hon kollade på mig under luggen och jag kände mig välkommen. Här fann jag mig till rätta. Snabbare än jag först trott blev detta färglösa mitt hem. Dagar efter jag först kommit dit kunde jag min nya vardag. En skyddad vardag, utan rakhyvlar, sladdar och köksknivar. En insynsskyddad bubbla att bli trygg i. När jag skrevs in på avdelning femtiosex var jag den yngsta. Fyra kvinnor, olika historier. En höggravid författare med mycket att prata om, en äldre, förvirrad kvinna med yvigt

hår och uppenbart kamratskap med gud, och den psykotiska kvinnan med färgad utväxt och stirrig blick. En man, Hasse, förvirrande lik Einstein. En hand, en stump. Drömskt visslande målade han upp hela världen med sin stump. Inte alls skrämmande. Det blev hemma.

Efter ett tag skrevs två yngre tjejer in. Vi blev snabbt ett ”vi”. Med historier så olika men så lika ändå. Med asperger, borderline och ätstörningar. Efter försök att hoppa från sin balkong kom en späd, ung tjej in på avdelningen med fotbojor runt de tunna anklarna. Med böjt huvud blev hon min vän. Och hon, den vackra modellen som lärde mig knyta knopar som gjorde det lättare att dra åt snaran för att strypa sig. Stark vänskap på insidan, delade skratt och äventyr. Varmt, hjärtligt och enormt komplext.

Hon upplevde ett inre lugn. En tystnad inombords som bekräftade allvaret i varje ögonblick som nu passerade. Alicia hade planerat dagen detaljerat. Hon snörade på sig sina varma vinterskor. Med böjt huvud och hunden Ludde tålmodigt sittande vid ytterdörren skulle de snart ta en sista promenad tillsammans. Men i stället för att dö den dagen tog hennes liv en ny vändning.

Den här boken innehåller en beroendesjukdom, en bipolär sjukdom, emotionellt instabilt personlighetssyndrom och adhd. Historien innehåller också sexuella övergrepp, inneliggande tvångsvård, bältessängar, ätstörning, självskadande och oräkneliga självmordsförsök. Den innehåller droger i varierad form och en hatkärlek till alkohol. Men framför allt innehåller historien ovärderlig tid på behandlingshem, massvis av kärlek, ansvar, uppvaknandet och hur livet vänder.

Sedan 2018 har jag och min fru arbetat fram ett manus. Ett manus som är baserat på min frus livshistoria och de dagboksanteckningar hon i perioder skrivit. Manuset är författat av mig, Emelie Brandt Rossander, jag har bearbetat dagboksanteckningar och intervjuat min fru kring det som är hennes historia.