Tsar Peter I hade satt ett pris på den svenske kungens huvud. Den som infångade Karl XII hade en belöning på 100 000 rubel och en befordran till general att vänta. Det var ett löfte som fick den ryska armén att öka takten under förföljandet av de besegrade svenskarna.
Den stora drabbningen vid Poltava föregående dag hade slutat i ett av de värsta militära nederlagen någonsin för den svenska armén. Den 28 juni 1709 skulle gå till historien som en sorgens dag.
Nu gällde det att rädda vad som räddas kunde. Rapporterna som kom in till det svenska högkvarteret var illavarslande. De förföljande ryssarna befann sig bara ett par mil bort. De svenska trupperna bröt därför upp i gryningen och en styrka skickades för att rida före och försöka hitta någon plats vid Dnjepr där armén skulle kunna ta sig över. Generalkvartermästare Axel
Gyllenkrok trodde sig känna till ett lämpligt ställe. En av de kosacker som var i svensk tjänst hade nämnt en plats vid namn Perevolotjna, där det var så grunt att det skulle vara möjligt att köra över med vagnar till den andra sidan.
Situationen var kaotisk. Utmattade och skräckslagna knektar kämpade sig fram i sommarhettan. Runt omkring dem föll uttröttade hästar till marken, vagnshjul gick sönder och när förrådsvagnarna inte längre kunde ta sig fram sattes de i brand för att inga förnödenheter skulle falla i ryssarnas händer.
På kvällen den 29 juni befann sig huvudarmén omkring fyra mil från floden. Gyllenkrok hade nu nått platsen för den planerade övergången och det han såg fyllde honom med missmod. Floden visade sig vara mycket bredare och djupare än han trott. En övermarsch skulle kräva att man byggde en bro av båtar som kunde fungera som pontoner. För det behövdes mycket material och eftersom trakten var i det närmaste skoglös var det mycket svårt att få fram virke i tillräcklig mängd. Gyllenkrok avdelade därför en mindre styrka som skickades tillbaka för att förhindra att resten av armén marscherade ner till Dnjepr.
På morgonen den 30 juni satte sig armén åter i rörelse. Ryssarna befann sig nu så nära att de dammoln som de annalkande trupperna orsakade var synliga för svenskarna. Knektarna led under marschen, som enligt Carl Piper, chefen för fältkansliet, präglades av en
”gruvelig hetta och törst, så att man ville försmäkta”.
Sakta men säkert närmade sig hären Gyllenkrok vid Perevolotjna. Hans utsända styrka hade inte hunnit fram och i stället hade rykten spridits om att övermarschen över floden var säkrad. Senare på kvällen var Karl XII framme hos generalkvartermästaren.
Gyllenkrok kallades genast till ett möte med kungen, där han fick redogöra för de problem han stod inför. Kungen svarade kort att han tänkte vända om men han kom inte längre än till några fält vid floden i närheten av det tänkta vadstället. Här samlades resterna av armén med allt vad som återstod av artilleripjäser och trossvagnar. Ur ett militärt perspektiv var platsen synnerligen illa vald. På den ena sidan av lägret fanns floden och den andra kantades av höjder. Den svenska armén och dess kung befann sig således i något som skulle kunna liknas vid en kittel. Det skulle därför inte bereda den fiende som var i antågande några större svårigheter att stänga in svenskarna genom att täppa till eventuella luckor och därefter gruppera artilleri på höjderna. En överskeppning av trupperna skulle då vara den enda vägen ut. Men det skulle snart visa sig vara en övermäktig uppgift. Floden var bred, strömmen strid och dessutom hade det börjat blåsa.
Den svenska krigsledningen samlades i kungens tält. Man beslutade att försöka hitta en annan plats för övermarschen men eftersom det var sent på kvällen och det börjat mörkna bestämde man sig för att det
fick vänta tills det ljusnat nästa dag. Medan rådslaget pågick försökte flera av de hungriga och utmattade soldaterna ta sig över floden på eget bevåg. De allra flesta nådde aldrig stranden på andra sidan utan drunknade i det mörka vattnet.
Det var nu som ledningen försökte övertyga kungen om vikten av att han satte sig i säkerhet. Om Karl XII föll i ryssarnas händer skulle allt vara förlorat. Chefen för infanteriet, general Adam Ludwig Lewenhaupt, knäföll framför kungen och med tårarna rinnande nedför kinderna bönföll han majestätet att ge sig av. Karl XII var ytterst ovillig att lämna armén men efter intensiva övertalningsförsök från de övriga i tältet gav han motvilligt med sig. Lewenhaupt fick överta ansvaret för armén.
Planen var att kungen, tillsammans med en mindre eskort, skulle ta sig över Dnjepr och sätta sig i säkerhet på andra sidan. Tanken var att de därefter skulle försöka ta sig till Osmanska riket och fortsätta till staden
Otjakov vid Svarta havet. Den svenska armén skulle förstöra alla sina förråd och skyndsamt marschera mot Krim för att där återansluta till Karl XII.
Vid tiotiden på kvällen installerades kungen i sin vagn och for i väg i mörkret. Karl XII:s packning skeppades över på två båtar som var fästa vid varandra och roddes av tolv drabanter. I omgångar transporterades de ryttare och infanterister som skulle ingå i kungens eskort över floden. För att samtliga skulle vara berid
na fördes ett par hundra trosshästar över till andra sidan. Även Ivan Mazepa, den ukrainske hetmanen som var allierad med den svenske kungen, fraktades över floden tillsammans med ett stort antal kosacker och zaporoger. Åtagandet tog tid och båtarna tvingades göra flera resor innan överskeppningen var avslutad.
När allt var klart under de tidiga morgontimmarna hade omkring 3 000 personer tagit sig över till andra sidan. Omkring hälften av dem var svenskar, den andra hälften Mazepas män.
Övergången över floden hade varit långt ifrån problemfri. Ögonvittnen berättar att det var en ”övermåttan stor trängsel” på stranden och att människor trängdes för att få plats på de fåtaliga båtarna. En sårad major vid namn Sven Lagerberg tvingades dra sin pistol och hota att skjuta huvudet av den som försökte hindra honom från att komma med. Stora problem uppstod då det visade sig att det fanns för många personer ombord på en del av farkosterna, vilket fick dem att ta in vatten och börja sjunka. Fältprästen Sven Agrell berättar i sin dagbok hur problemet löstes: ”Men som vi begynte kasta ut en och annan av drängarna, jämväl en hop saker, fick vi omsider med hugg och slag pråmen lös så att vi kom över floden.”
Flera svenska knektar höggs ihjäl av sina egna landsmän den natten. Handgemäng uppstod mellan dem som satt i båtarna och dem som förtvivlat försökte ta sig ombord. Flera drunknade när de i desperation
kastade sig i floden för att simma över. När överskepp
ningen var över förstördes samtliga båtar och övriga former av flytetyg för att de inte skulle falla i fiendens händer.
Vid middagstid följande dag inledde Karl XII och hans följe marschen mot Osmanska riket. Det var i grevens tid. Den 1 juli kapitulerade general Lewenhaupt till ryssarna och över 20 000 svenskar hamnade i rysk fångenskap. Det skulle dock dröja innan nyheten om arméns undergång nådde den svenske kungen.
Det här är berättelsen om de svenskar som under Karl XII:s ledning hamnade i Osmanska riket där de stannade ända fram till 1714. Den handlar om diplomatiskt spel, om storstilade planer som aldrig blev av och om hur den enväldige kungen försökte styra sitt rike på distans samtidigt som det svenska stormaktsväldet föll samman bit för bit. Men den handlar också om den omtalade kalabaliken i Bender i februari 1713 som så när kostade Karl XII livet.
Karl XII övertalades alltså att lämna den svenska armén den 30 juni 1709, två dagar efter det stora svenska nederlaget i Poltava, stora nordiska krigets vändpunkt.
Vad var det som gjorde att svenskarna befann sig i Ukraina? Låt oss återvända till Stockholm och vårvintern år 1700. Karl XII var på björnjakt vid Kungsör då han nåddes av dåliga nyheter. Ett nytt krig hade brutit ut.
Krigets vändpunkt
Hotet mot den svenska stormakten kom från tre håll – Danmark, Ryssland och SachsenPolen. Polen styrdes av den sachsiske kurfursten August II, Danmark av Fredrik IV och Ryssland av tsar Peter I, även kallad den store. Det svenska stormaktsväldet hade byggts upp under ett århundrade av krig och det var framför allt dessa tre stater som fått betala priset för den svenska expansionspolitiken. När Karl XII efterträdde sin far som enväldig svensk kung våren 1697 var det vidsträckta områden som han hade att styra över. Hans fullständiga titel vid trontillträdet var:
Den stormäktige och nådige herren Karl, med Guds nåde. Sveriges, Götes och Vendes konung, storfurste till Finland, hertig uti Skåne, Estland, Livland, Karelen, Bremen, Verden, Stettin, Pommern, Kassuben
och Venden, furste till Rügen, herre över Ingermanland och Wismar, så ock pfalzgreve vid Rhen i Bayern, till Jülich, Kleve och Berg hertig.
I slutet av 1600talet drabbades Sverige av flera stora olyckor. Under några år hade skördarna slagit fel och 1696 drabbades landet av en katastrofal missväxt som ledde till svår hungersnöd i riket. Fler än 100 000 människor dog av undernäring och sjukdomar under detta fasanfulla år. I april 1697 dog Karl XI av magcancer och efterträddes av sin blott 15årige son Karl som blev ny regent med ordningsnumret XII. Medan den döde kungen fortfarande stod lik på slottet Tre kronor fattade byggnaden eld och totalförstördes. Många såg dessa händelser som järtecken som förebådade olyckor för den svenska stormakten. Härskarna i de revanschlystna grannländerna ansåg att de nu hade ett lysande
tillfälle att lägga beslag på de territorier som hamnat i svenska händer under 1600talet. I hemlighet organiserade de sig i ett anfallsförbund som gjorde sig redo att gå i krig med den svenska stormakten. Den 6 mars år 1700 kom kuriren Johan Brask från Nylands infanteriregemente till Karl XII. Han hade med sig en meddelande från generalguvernören i Livland, Erik Dahlbergh, som meddelade att sachsiska trupper gått till anfall mot Riga utan föregående krigsförklaring. I slutet av månaden nåddes Stockholm av nyheten att danskarna gått i krig med hertigen av HolsteinGottorp
som var allierad med den svenske kungen. Därmed hade stora nordiska kriget börjat.
Sverige var väl rustat för att gå i krig. Krigsledningen sammanträdde och beslutade att man skulle prioritera den danska fronten. Inte minst den geografiska närheten till Sverige gjorde att Danmark betraktades som den farligaste fienden. Man räknade med att fästningarna i väster skulle kunna hålla ut tills danskarna besegrats och svenska förstärkningar kunde skeppas över Östersjön.
Nu drog krigsmaskineriet i gång med full kraft.
Den indelta armén, som skapats genom Karl XI:s indelningsverk på 1680talet, mobiliserades. Krigsmakten var välutrustad och välövad och bestod av 25 000 infanterister, 11 000 ryttare och 6 600 båtsmän, som skulle bemanna flottans fartyg. Inräknat de värvade förbanden som fanns i garnisoner och fästningar i Östersjöprovinserna kunde Sverige ställa 76 000 man på krigsfot i krigets inledningsskede. Flottan, som var den svenska stormaktens livsnerv, rustades i Karlskrona. Att kontrollera Östersjön var av största vikt för att soldater och förnödenheter skulle kunna transporteras mellan stormaktsväldets olika delar.
Det fanns med andra ord alla förutsättningar för att kriget skulle kunna föras till ett lyckligt slut och de svenska vapnen var framgångsrika under de första krigsåren. Danmark besegrades efter ett kort fälttåg under sommaren och tvingades skriva under ett freds
avtal som innebar att man lämnade anfallsförbundet.
En månad senare förklarade den ryske tsaren krig mot Sverige, vilket innebar att två fiender väntade på svenskarna i öster. I september gick ryska trupper över gränsen till Estland och började belägra staden Narva, där översten Henning Rudolf Horn var kommendant. Frågan var vilken av fienderna som svenskarna skulle marschera mot först.
Den svenska armén samlades i Karlshamn för att skeppas över Östersjön. Det var bråttom, eftersom det bara var en tidsfråga innan höststormarna skulle göra en överskeppning omöjlig. Frågan var hur man skulle bära sig åt för att skaffa fram alla de fartyg som krävdes för att föra över soldater, hästar och proviant till de nya krigsskådeplatserna. Allt gick förhållandevis snabbt och i början av oktober kunde de fullastade fartygen löpa ut från hamnen. Destinationen hölls hemlig tills fartygen nått öppet vatten. Först då fick kaptenerna öppna sina order där det stod att de skulle segla mot Pernau.
Väl framme fick krigsledningen veta att sachsarna avbrutit belägringen av Riga och gått i vinterkvarter i Kurland. Nu när hotet från sachsarna därmed tillfälligt var borta, bestämde Karl XII att trupperna skulle gå mot Narva. Det blev en mödosam marsch på leriga vägar, med otillräckliga förråd samtidigt som sjukdomar började spridas bland trupperna. På kvällen den 19 november stod dock den svenska armén en och en halv mil från Narva. Artilleriet avfyrade svensk lösen
och sköt upp raketer för att visa den belägrade staden att hjälp var på väg.
Tidigt på morgonen följande dag började den 11 000 man starka hären röra på sig. På förmiddagen gick artilleriet i ställning och inledde beskjutningen av de ryska belägrarna. Vid tvåtiden på eftermiddagen kom anfallsordern och med stridsropet ”med Guds hjälp”, gick de svenska förbanden till anfall. Oddsen var till ryssarnas fördel eftersom de var tre gånger fler än svenskarna. Men vädrets makter var med de anfallande styrkorna. Mörka moln tornade upp sig och det började snöa kraftigt. Snön skymde sikten för försvararna som inte upptäckte svenskarna förrän det var för sent. Ryssarna klarade inte av att stå emot kraften i anfallet och pressades tillbaka. Striderna pågick under hela dagen och delar av natten och först klockan två på morgonen nåddes Karl XII av beskedet att ryssarna kapitulerat. Därmed var slaget vunnet och ytterligare en fiende besegrad.
Efter slaget vid Narva gick de svenska trupperna i vinterkvarter och under våren gjorde krigsledningen upp planerna för sommarens fälttåg. Visserligen hade ryssarna besegrats men tsaren hade kommit undan med stora delar av sin armé och utgjorde därmed fortfarande en fara för svenskarna. Karl XII betraktade dock August II och sachsarna som ett större hot som var nödvändigt att neutralisera innan man kunde ta sig an ryssarna.
I början av sommaren marscherade därför de svenska trupperna mot den sachsiska armén som stod vid floden Düna vid Riga. Tanken var att svenskarna skulle ta sig över floden och besegra August II:s styrkor i ett avgörande slag. Operationen inleddes vid klockan fyra på morgonen den 9 juli. Svenskarna anföll med full kraft och sachsarna tvingades retirera. Flera motanfall slogs tillbaka av de svenska trupperna och vid sjutiden på morgonen höll sachsarna ett krigsråd, där ledningen beslutade att man skulle dra sig ur striden. Det svenska kavalleriet hade ännu inte hunnit över Düna, vilket gjorde det omöjligt för svenskarna att på ett effektivt sätt förfölja de retirerande sachsiska styrkorna. Slaget var förvisso en svensk seger men man hade misslyckats med att besegra August II:s styrkor i grunden. Därmed var Karl XII åter tvungen att ställa sig frågan om det var kampen mot den sachsiske kurfursten eller den ryske tsaren som skulle prioriteras. Valet föll på August II. Först sedan denne besegrats kunde den svenska armén vända sig mot Ryssland och Peter I med full kraft. Sverige var ännu inte i krig med Polen. August hade gått i krig med den svenske kungen i egenskap av sachsisk kurfurste och inte som polsk kung. De styrande i Polen vädjade till Karl XII att inte föra in sin armé på polskt territorium. De talade för döva öron. Kungen förklarade att han ansåg sig ha rätt att söka upp sin fiende var han än befann sig och att han skulle göra allt som stod i hans makt för att få August avsatt från
den polska tronen. Vintern 1702 inleddes det polska fälttåget.
Kriget mot Polen kom att pågå fram till 1706. Trots flera stora segrar, bland annat vid Kliszów 1702 och Fraustadt 1706, lyckades inte svenskarna få August att avsäga sig kronan. Först sedan den svenska hären gått in i Sachsen lyckades man tvinga honom till förhandlingar. Svenskarna mötte i stort sett inget motstånd och i september 1706 undertecknades en fred mellan Sachsen och Sverige i Altranstädt. Fördraget innebar bland annat att August tvingades avsäga sig alla anspråk på Polens tron och lämna anfallsförbundet mot Sverige.
Den svenska armén stannade nästan ett år i Sachsen, där trupperna levde förhållandevis gott. I början av september 1707 var det en välnärd, utvilad och välutrustad armé som bröt upp och inledde marschen österut mot den ryske tsaren. Det stora nordiska kriget var på väg mot sin vändpunkt.
Medan stora delar av den svenska armén befann sig i Polen flyttade ryssarna fram sina positioner vid Östersjön. Sverige hade inte tillräckliga resurser, vare sig militärt eller ekonomiskt, för att kunna föra krig på flera fronter samtidigt. Därför prioriterade den svenska ledningen fälttåget i Polen framför försvaret av Öster
