Rune W Dahlén Förebilder
BERÄTTELSER OM KVINNOR
I VÄCKELSEHISTORIEN
Innehåll
FÖRORD
Vårda djupa rötter –kyrkans kallelse i ytans och ytlighetens tid
Hur djupa och hur friska är rötterna till kyrkan vi idag lever i? Frågan väcks med ett stort manuskript i mina händer, en text som flödar av berättarglädje och brinner för sitt ärende – levande tro i folkets liv under gångna år.
Jag har inbjudits att skriva ett förord och försöker lösa min uppgift. Det sker i den vecka då evangeliebokens tema är livets källa, stundom dold och på djupet, ändå ständigt i rörelse. Den dolda källan är ett viktigt tema särskilt i tider då ytan är tillvarons fokus för människan som individ och del av samhälle och gemenskap. Ytan ger en flyktig och flyende bild att orientera sig i och stigen framåt blir otydlig. Hur anar vi då de djupa rötterna och hur de förses av flödet från livets källa?
Förebilder är rubriken till det omfattande arbete Rune W Dahlén skapat om väckelsekristendomen i svenskt kyrkoliv och där ställt några kvinnors tro, liv och gärning i fokus. Deras liv är förebilder, med grund i den äkthet och ärlighet de finner i sökandet som formar liv och gärning, relevant för sin
tid och sin situation. Den rika skildring av liv och kultur som omger de namngivna kvinnorna är också värd att försöka förstå och teckna, som utmaning för att tolka och tyda dagens samhälles och omvärlds karaktär med frågan om hur det är att vara församling och kyrka i vår samtid.
Den här boken tar ett brett grepp om frågan om rötter som lever med kraft ur källan som aldrig sinar. Författaren tar sig an uppgiften med akademikerns forskarblick och delar med lustfylld berättarglädje sin känsla för landets utveckling och i synnerhet för den egna hembygdens liv, kultur och andlighet. Det finns mycket att berätta om folk, bygd, land, liksom om skeenden och växlingar i närområdet under halvtannat sekel från karolinsk tid till våra Bernadotters dagar.
Vad hände i den andliga världen då och vilka var de som tog sitt sökande på allvar och fann källsprång med flöde som gav liv vidare? Kanske anar vi att de rötter vi kallar vår kyrkas arv har sitt ursprung redan i den tid och miljö som i denna skrift får kontur och konkretion.
Var söka fokus? Dahlén ger i sin bok en viktig rambild av en tidig väckelsekristen rörelse i landet innan de samfundsbildningar formades som blev frikyrkorörelsen. Ur denna berättelse hämtar han några närbilder av människors liv och tro som väcker igenkänning och utmaning. Människor sökte andligt liv och sökte sig samman trots rådande begränsad frihet under både folkligt och legalt hot. Väckelsens väg och de väcktas liv rymmer dramatik, som på biblisk tid så i varje tid.
Några av dessa sökare och tidigt väckta till personlig tro och vittnesbörd var kvinnor, i historien länge gömda, glömda och i viss mån dömda. Författarens slagruta har fått svar kring några kvinnoöden vilkas liv får profil och nerv i mötet med sitt innerstas längtan efter mening och ärende i livet. Med noggrannhet och varsamhet lyfts deras livsöden och blir synliga som förebilder. De fem valda har olika utgångspunkter i livet, men för var och en öppnas en andlig dimension med kall och gåvor avsedda för bruk med långtgående konsekvenser. Mod att söka sitt eget djup gör dem öppna att lyssna till och pröva nya tankar om tro – och andligt väckta kände de nöd för andras behov och delade sin tro.
I denna ensemble av kvinnoöden berättas ett avsnitt väckelsehistoria med några väsentliga drag – kamp för värdighet och frihet, hängivenhet för bibel och vittnesbörd hos själasörjare, författare och lärare. Här syns de väcktas iver och mod att skapa andliga mötesplatser och församlingar i den egna byn eller som mission ute i världen. Vars och ens liv är ett stycke av Guds rikes väg i vårt land och blir förebilder som utmanar.
I det år då kristen tro och kyrkligt liv i Sverige samlas till tacksägelse och firande av arbetet för och längtan efter fördjupad enhet ger denna bok ett alldeles eget bidrag till bilden av hur Guds rike växer innan dess kartbild blev känd. Innan begreppet ekumenik fanns rörde sig andlighet i skilda flöden till vårt land och inom landet. Kaplaner med rötter i engelsk metodism bar med sig väckelse tillsammans med sitt industriella bidrag till svenskt näringsliv och viktigt var mötet med den baptistiske sjömansmissionärens radikala krav om varje människas rätt till tro, mötesfrihet och församling, en övertygelse som kostade honom landsförvisning. Och nog satte herrnhutismens fromhetsinslag spår i svensk andlighet liksom karismatik långt före pingstväckelsen från den amerikanska västkusten vid 1900-talets början.
Närläsning av berättelserna i boken ger tecken på trostolkningars möten och spänningar mellan viktiga övertygelser. Somliga möten ledde till samverkan, andra till nya vägval. Ofrånkomlig är dock vikten av vad som ägde rum i det folkliga fromhetslivet där enkla hängivna väckta människor får vägleda formella ledare till djupare insikter och forma rörelsers framväxt och vägval.
Författaren till Förebilder har ur det obekanta och glömda letat fram berättelsen om hur den dolda källan hela tiden porlar och berör. Det sker under ytan som förvirrar, men här och där möter den levande källan i djupet den mänskliga och gemenskapens ärliga längtan efter liv. När jag läser Dahléns bok, och i synnerhet berättelsen om dessa kvinnor, om vad deras lydnad ledde till och vad som skapades i by och bygd där den andliga livsströmmen fick flyta fram, då anar jag igen – djupet sviker oss inte, det är ytan som förleder. Djupa, friska rötter ger liv och växt åt människa och kyrka, också i tunga tider.
År 1955 antog Betelseminariet, Svenska Baptistsamfundets teologiska skola, de tre första kvinnorna för pastorsutbildning, varav Birgit Karlsson var en. Hon avskildes som pastor 1959. Under åren 1984–1995 var hon samfundets första kvinnliga missionsföreståndare. Hon har också varit ledamot i Baptisternas världsallians exekutivkommitté och president i Europeiska Baptistfederationen. År 1992 blev hon det nybildade Sveriges kristna råds första ordförande. Hon har varit förbundssekreterare och ordförande i Svenska Baptisternas kvinnoförbund och arbetat i församlingstjänst på flera olika platser. Birgit Karlsson har även varit lärare och vikarierande rektor på Betelseminariet, arbetat på bokförlaget Libris, samfundstidningen Veckoposten, skrivit flera böcker och tagit en fil kandexamen.
birgit karlsson
Kerstin Andersdotter Åberg eller ”Kersti-Moster”
Kerstin Andersdotter Åberg (1798–1871) undervisade barn i sin hembygd i Gästrikland, men hade ett funktionshinder som gjorde det svårt för henne att gå. När det på 1860-talet kom en ny ung präst till bruksorten Åmot hade hon varit med i väckelsen i många år. ”Kersti-Moster” blev prästens andliga vägledare och hade nära nog dagliga bibelstudier med honom i drygt två år. Prästen hette E. J. Ekman och blev senare Svenska Missionsförbundets första ordförande och missionsföreståndare. Han räknade de andliga samtalen i Kerstins stuga som sin viktigaste utbildning.
Jag stötte på Ekmans egen berättelse om Kersti-Moster i en biografi över Erik Jakob Ekman.1 Men ingenstans i biografin nämns hennes riktiga namn.
Därför besökte jag Kungliga biblioteket i Stockholm och beställde fram boken Grenljuset som Ekman gav ut 1894. Han kallade den Julkalender, men idag skulle vi kanske säga Julbok. Det var där som berättelsen trycktes första gången. Den är lite mer omfattande än vad som återges i biografin, men inte mycket. Och något namn finns inte där heller. Bara Kersti-Moster.2
Det som återstod var då att börja läsa igenom husförhörslängden från Åmots bruksförsamling för åren 1866–1870. På de 266 sidorna sökte jag
I boken Grenljuset 1894 skrev E. J. Ekman om Kersti-Moster.
upp alla med namnet Kerstin och med en tillräckligt hög ålder för att Ekman skulle kunna kalla henne ”gumma”. Och där, på sidan 99 fanns hon. Kerstin Åberg, född den 10 augusti 1798. Att jag var så säker på att jag hittat rätt person berodde på att Ekman skrivit att hon hade en funktionsnedsättning som gjorde det svårt för henne att gå. Och i husförhörslängdens anteckningsspalt skrev prästen att Kerstin Åberg var ”ofärdig” – det vanliga ordet för en person med fysisk funktionsnedsättning.
En tid senare var jag i Gävle och föreläste om Paul Petter Waldenströms bok Brukspatron Adamsson. Då hade jag i förväg frågat pastorn i Betlehemskyrkan, Patric Forsling, om han visste någon i Ockelbo eller Åmot som kunde tänkas veta var Kersti-Mosters stuga hade legat. Jodå, dagen därpå fick vi en utmärkt guide som hette Otto Alneberg och som till min häpnad visade att hennes stuga står kvar än idag, utbyggd och ombyggd förstås, men ändå. Och även huset där Ekman var inneboende och kapellet där han predikade står kvar. Både Patric och jag kände historiens vingslag tydligare än vad vi hade vågat hoppas och tro.
Men vem var hon nu då, Kersti-Moster? Ja, hon var alltså född 1798 i Åmot, ett par mil nordväst om Ockelbo. Hennes pappa var kolare och hette Anders Andersson och hennes mamma hette Margta Jönsdotter. Kerstin var tredje barnet av sammanlagt sex, varav lillebror Jöns dog i ”väderkolik” tre månader gammal 1802. Året efter föddes nästa barn, en ny son som fick ärva storebrors namn. Om Kerstins funktionshinder var medfött vet jag inte, men troligen var det så. Redan när hon var tonåring nämns det i kyrkböckerna att
Kerstin Andersdotter Åberg eller ”Kersti-Moster”
På andra våningen i det stora huset till vänster bodde Erik Jakob Ekman under sin tid i Åmot. I det mindre huset längst ut till vänster bodde Kersti-Moster. Fotograf okänd.
Kersti-Mosters hus och huset där E. J. Ekman bodde står kvar än idag.
hon var ”ofärdig i rona”, vilket innebär att hon hade en skada i höfterna. Det nämns också i husförhörslängderna att hon var ”fri”, det vill säga befriad från att betala skatt, troligen på grund av sitt funktionshinder och sin fattigdom.3
När pappa Anders och hans äldsta son dött blev lillebror Jöns husfar. Han var gift och förutom hans egen familj ingick mamman i hushållet, samt två ogifta systrar, Kerstin (alltså Kersti-Moster) och Maria. Själv var Jöns betrodd i bygden, det märks vid läsning av protokollen från sockenstämman.4
Men sedan dog även han, bara 47 år gammal, och två år senare dog syskonens mamma, änkan Margta. Nu bestod hushållet av tre kvinnor: Jöns änka med flera barn, samt de två ogifta systrarna.
Det var Kerstins lillasyster Maria som först började kalla sig Åberg, medan Kerstin fortsatte att heta Andersdotter. Men 1858 dog Maria, 65 år gammal. Och det tycks vara då som istället Kerstin började kalla sig Åberg. Även några av Kerstins brorsbarn, alltså barnen till den avlidne Jöns, fick nu efternamnet Åberg. Hon tituleras förresten faster i de sista husförhörslängderna, och hon var ju också faster till ett par brorsöner som så småningom tog över gården.
Så här står det i husförhörslängden från 1860-talet. Prästen har antecknat att hon var ofärdig och befriad från att betala skatt. Vi kan också se att hon gick flitigt till nattvarden.
Kerstin Andersdotter Åberg eller ”Kersti-Moster”
Maria Åberg 1793-1858
Anders Andersson 1764–1830
Anders 1796–1819
Margta Jönsdotter 1764–1852
Kerstin Åberg 1798–1871 Jöns 1802–1802
Ett förenklat släktträd som visar Kerstin Åbergs föräldrar, syskon och ett par av hennes syskonbarn.
Anders 1830–1858
Jöns 1803-1850
g.m. Anna Olsdotter 1804–1863
Anna f. 1806
Jöns Gustaf Åberg f. 1844
Tydligen var flera i storfamiljen troende. En av brorsönerna hette Jöns Gustaf Åberg, och om honom har prästen skrivit att han ”Älskar Guds ord”.5 Han blev förresten sedan medlem i Åmots kristliga missionsförsamling, samtidigt som han var kyrkvärd och fjärdingsman.6 Om Kersti-Moster står det ”Gammal snäll christen”. Ordet ”snäll” ska nog förstås som att hon var vänlig, hjälpsam och tillmötesgående och alltså inte ställde till med något besvär. Men det kan också ha betytt att hon var flitig och kunnig.
Det är intressant att en del präster var så frikostiga med att strö ut omdömen om människor, vilket också ger oss kunskap om hur långt väckelsen nått. I en husförhörslängd sägs några vara ”ett snällt Guds barn”, ”snäll enfaldig christen” och ”gammal stadig christen”. Andra har fått beteckningen ”ärlig”, ”sökande” eller bara ”christen”. Ibland står det ett frågetecken efter ”christen” och ibland är ordet struket som om tron inte höll. Men en person är ”så när en christen” och om en annan sägs: ”Bättringskampen svår; segerglädjen stor”.7
Väckelsen har dock inte nått alla i bygden. Hela 17 personer sägs vara ”vidriga”, troligen i betydelsen motsträviga eller fientliga mot väckelsens budskap. Om tre personer heter det till och med ”En i allo vidrig människa” respektive ”En högst vidrig människa”. Några är begivna på rusdrycker och har ägnat sig åt lönnkrögande, andra är tjuvaktiga eller liderliga. Det finns en ”ränkmakare” i socknen, en ”lögnerska” och tre ”skökoartade”. Flera är straf-
fade för stöld, snatteri och häleri och en till att ha vållat sin sons död. Några lever i osämja och flera har pliktat för ”lönskaläge”, det vill säga olovligt könsumgänge utan att vara gifta. En person sägs vara ”en rå gudlös människa”, och en annan är ”en processlysten, listig människa”. En kvinna är ”ett liderligt, vidrigt stycke” och en man är en ”liderlig och vidrig sälle”.
Så nog behövde väckelsen nå djupare och längre!
I den allra sista husförhörslängden där Kersti-Moster finns med står det att hon var gammal skollärarinna, och i bouppteckningen nämns att hon var ”barnalärarinna”.8 Jag har letat efter uppgifter i sockenprotokollen som skulle kunna bekräfta detta, men ingenting funnit. När folkskolestadgan upprättades 1842 byggdes det ett skolhus, och den nye klockaren utsågs också till lärare. Men i ett protokoll från allmän sockenstämma våren 1843 talas det om en ”Skol-undervisning, som till Församlingens tjänst redan i flera år varit inrättad”.9 Så där kan Kersti-Moster ha varit lärare. Kanske på rent ideell grund.
När jag funderade som bäst på det här med Kersti-Mosters skolundervisning tog jag kontakt med Kenneth Norén som är ordförande i Byrådet i Åmot. Det blev en fullträff. Han hade två artiklar som Anna-Greta Hofvenstam skrivit om Kersti-Moster, och jag fick bekräftat att det var rätt Kerstin jag funnit i husförhörslängderna. Men i artiklarna fick jag också tips om att hennes lärargärning nämndes i en kyrkostämma 1867. Så här står det i protokollet från stämman:
Gamla skollärarinnan Kerstin Andersdr Åberg, vilken i omkring 40 år undervisat barn dels i Åmot, dels i Ockelbo, hade blivit rekommenderad till något årligt understöd, och beslöt stämman, att till henne skulle få utgå ur skolkassan årligen trettio /30/ Riksdaler Rmt, räknat från detta års början, och ville stämman rekommendera henne även till erhållande av något från Ockelbo församling.10
Kerstin Andersdotter Åberg eller ”Kersti-Moster”
Att hon kallades moster är ju lite lustigt, men egentligen inte mer märkligt än att vi kan kalla en person farbror utan att vi är släkt med honom. Moster var en benämning som kunde användas förr på en äldre kvinna, oavsett om hon var en släkting eller ej. Ibland lite respektfullt och ibland lite nedlåtande. Och särskilt kunde det användas om en äldre lärarinna, en ”skolmoster”. Och att Kersti-Moster verkligen varit lärarinna står ju helt klart i protokollet från kyrkostämman 1867.
Den 14 juli 1871 dog Kerstin Åberg av slaganfall, inte fullt 73 år gammal.11 Av bouppteckningen får vi veta att hon bodde i ett eget hus med två rum. Där fanns också vedbod, källare och ett gammalt fähus med fyra getter. Hon ägde ett par ”örringar” i guld samt ett par skedar och ett fickur i silver. Bland möblerna fanns en byrå, ett hörnskåp, en liten skänk, ett bord, en bokhylla samt åtta karmstolar. Det hon måste ha haft i bokhyllan var ”1 Parti Böcker och Tidskrifter”, värderat till fem riksdaler. Någon bibel nämns inte, men det vet vi genom E. J. Ekmans berättelse att hon hade. Ett psalmodikon hade hon också. Kanske hon använt det när hon sjungit psalmer med barnen. Kerstin var ingen rik kvinna. När skulderna, begravningskostnaderna och bouppteckningsarvodet var betalda återstod 82:70 att dela på för syskonbarnen. I 2024 års penningvärde motsvarar det 8 792 kronor.12
Men hur hade Kersti-Moster kommit till tro? Enligt olika uppteckningar startade väckelsen i Åmot med en ung kvinna som kallades ”Trum-Märta”. I mitten av 1830-talet började hon längta efter frid med Gud. Hon fick veta att det fanns så kallade läsare i Söderala, sju mil norrut, och dit fotvandrade hon för att vara med på deras samlingar. Efter att ha upplevt syndernas förlåtelse återvände hon till Åmot och började gå runt i gårdarna och vittna om Jesus. Den första som kom till tro lär ha varit just Kersti-Moster. Snart var de flera och de började samlas för att läsa Bibeln och dela sina erfarenheter.13 Så småningom kom det även präster som var positiva till väckelsen. Prästen som delade ut alla omdömena som vi såg tidigare hette Z. J. Lundeberg
och inbjöd till bibelförklaring och bön efter högmässorna. Han höll även missionsbön en gång i månaden samt spred kristna böcker och tidningar, bland annat Pietisten. 14 Lundeborg tjänstgjorde i Åmot åren 1855–1866, alltså precis före Erik Jakob Ekman kom dit, vilket är en viktig bakgrund till att förstå Kersti-Mosters frimodighet gentemot Ekman. * * *
I sin bok Grenljuset berättar Ekman om hur han som 24-åring på sommaren 1866 kom till Åmot och blev tillförordnad kapellpredikant. Kersti-Moster skulle fylla 68 om några veckor, och hade alltså varit med i väckelsen i bortåt 30 år.
Ekman blev inackorderad på andra våningen i ett stort hus som idag kallas Åmotsgården, och hade knappt hunnit packa upp sina saker innan han hörde buller i trappan. In genom dörren kom ”en liten ofärdig, skrumpen gumma med en käpp i vardera handen”.15 Hon presenterade sig som Kersti-Moster. När hon satt sig såg hon den nya prästen in i ögonen och frågade: ”Lever pastorn med Gud?”
Ekman hade aldrig fått den frågan under sina teologiska studier i Uppsala. Men han var själv prästson och hade läst Carl Olof Rosenius betraktelser i tidningen Pietisten och kunde ärligt svara genom att citera lärjungen Petrus svar till Jesus: ”Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär.”16 Av det fortsatta samtalet förstod han att Kersti-Moster vandrat länge med Gud och att hon var en ”moder i Kristus”. Själv kände han sig som ett barn som nyss börjat lära sig gå.
Kerstin Andersdotter Åberg eller ”Kersti-Moster”
Erik Jakob Ekman.
Under lång tid har kvinnorna i svensk väckelsehistoria varit alltför osynliga. Historien har ofta skrivits av män och det har blivit männens historia. Men djupt nere i arkiven, brevsamlingarna och fotoalbumen har de lämnat avtryck, och långsamt har bilden av kvinnorna fått konturer och skärpa.
Kyrkohistorikern Rune W Dahlén berättar här på ett personligt och levande sätt om betydelsefulla kvinnor med olika kallelser under 1800-tal och tidigt 1900-tal. De är goda förebilder för både kvinnor och män. Kvinnorna representerar olika områden inom vilka det var möjligt för kvinnor att verka, och boken handlar därför också mer generellt om kvinnors betydelse i väckelserörelsen.
När kvinnor utelämnas från historieskrivningen är det en allvarlig förlust och ger en skev bild av tider som flytt. Det gäller inte minst berättelsen om dessa kvinnliga pionjärer som levde under den omvälvande tid då demokrati, jämlikhet och bildning växte fram. Kvinnorna är värda all vår respekt eftersom de i hög grad bidragit till att forma dagens samhälle och kyrka.
Rune W Dahlén har länge fascinerats och inspirerats av de kvinnor han nu valt att skriva om. I studiet av dem har han också fått hjälp att förstå sin egen historia. Hans förhoppning är att boken ska ge oss en mer sann kunskap om väckelsehistorien, och att den ska få bli till inspiration inför framtiden.
ISBN 978-91-89843-01-1
9 789189 843011
