UNDER YTAN
Karin Erlandsson
I ustrerad av Ma ias Andersson
UNDER YTAN
av Karin Erlandsson & Mattias Andersson
1. Fabriken som försvann
Jag ser röken från Balders trappa. Fiskfabriken har exploderat. Jag börjar springa, och aldrig har en väg varit så lång. Min hund Hamlet springer vid min sida. Det är som om han säger åt mig att vara lugn.
Att det ordnar sig. Att mamma klarar sig.
Oskar springer bakom mig. Jag är inte ensam. Det försöker jag tänka på. Oskar finns. Hamlet finns.
Men mitt i explosionen finns mamma.
Den vidriga lukten av glasfisk sprider sig i hela Norvika. Jag kan knappt andas.
Vi springer över torget, mot fabriken.
Alla på Norvika verkar vara på väg åt
samma håll. Alla på ön känner någon som jobbar på fabriken.
Hamlet stannar och gnyr. Först förstår jag inte vad som hänt, men så hör jag knastret under mina skor. Vägen är full med krossade, vassa skärvor.
Glasfisken har fått sitt namn för att den
ser ut att vara gjord av glas. Bitar av fisken är vassa som glas.
Hamlets tassar blöder.
– Jag tar honom, säger Oskar. Jag bär honom. Spring före, hitta din mamma.
Jag tvekar. Jag vill inte lämna Hamlet, men han ser på mig och nickar precis som om han förstår.
– Vi kommer efter, säger Oskar.
Han har redan lyft upp Hamlet i sin famn.
Hamlet är egentligen alldeles för stor för att bära, men Oskar håller honom i ett fast grepp. Jag nickar. Oskar beter sig som jag föreställt mig att vänner gör.
– Vi ses snart, säger jag och springer.
Platsen där fabriken stod är dold i ett moln av rök. Var är mamma?
Det ligger flera sårade på marken, jag känner igen mannen som vaktade fabriken.
Hans hand är en blodig massa. Jag måste vända mig bort för att inte kräkas.
Jag knuffar mig framåt bland alla människor. Mamma måste vara här någonstans. Hon klarar sig alltid, hon har haft tusen jobb och hon klarar sig alltid. Hon brukar säga precis det till mig:
”Vi är överlevare. Du och jag Xen, vi överlever alltid.”
Människorna står framför mig som en mur. Jag knuffar och armbågar mig framåt.
Varför står de stilla? Varför letar de inte?
Varför försöker de inte rädda sårade?
När jag kommer längst fram i folkmassan stannar också jag. Där fabriken en gång stod finns ingenting, bara ett stort hål.
2. Mamma
Jag stirrar ner i hålet. Fabriken låg på en klippa, men där den stod finns bara ett hål. Det är som om fabriken aldrig funnits.
Runt hålet ligger stenar och tegel. Luften är full av damm och rök. Jag sjunker ner på knä. Mamma. Hon jobbade i fabriken när den exploderade. Hann hon ta sig ut?
Finns hon någonstans bland rasmassorna?
Medan jag ser ner i hålet fylls det långsamt med vatten. Jag är inte den enda som märker det. Det mumlas och pratas
medan vattnet stiget. Havet tar över platsen där fabriken låg.
Jag vet inte hur länge jag stirrat ner i hålet när jag känner en hand på min arm.
Det är Oskar. Han har kommit ifatt mig.
Jag reser mig, och utan att säga något
lyfter han över Hamlet i min famn.
Jag borrar ner ansiktet i Hamlets päls.
Jag försöker andas i samma takt som han.
Det brukar lugna mig, men inte den här gången.
Det har alltid varit mamma och jag.
Vad ska det bli av mig om hon inte finns?
Vi borde aldrig ha kommit hit. Vi borde aldrig ha bosatt oss på den här ön.
Ända från början har det varit konstigt här. Mannen som tog våra bilnycklar och reglerna som hindrar oss från att fara härifrån, allt har känts fel.
Och så är det förbannelsen. Varje höst när man börjar fiska glasfisk försvinner någon från Norvika. I år var det Oskars tvillingbror Tim som försvann. Balder, den gamla mannen som vet det mesta om allt som händer i Norvika, har sagt att det hänger ihop med glasfisket.
Jag borrar ansiktet djupare in i Hamlets päls och han gnyr. Han har ont, hans tassar blöder. Jag skäms. Här står jag och tycker synd om mig själv när jag borde ta hand om Hamlet.
Oskar följer efter mig när jag tränger mig bort från hålet.
En bit bort sluttar klippan ner mot havet.
Där ligger flera sårade. Jag tar mig dit och lägger ner Hamlet. Jag sliter av mig min
luvtröja och torkar blodet från hans tassar.
Såren verkar inte djupa. Jag hittar inget spitter från glasfiskar i såren.
– Det blir bra, säger jag till Hamlet. Det
ordnar sig, jag kanske får bära dig några dagar, men …
Jag tystnar. Jag vill inte ljuga för Hamlet.
Om mamma dött i explosionen kommer inget att bli bra. Mamma är kanske rörig och vimsig. Även om hon aldrig vill stanna
tillräckligt länge på samma plats för att jag ska hinna få vänner, är hon min mamma.
Vi hör ihop.
– Xen, säger Oskar. Xen.
Jag hör på hans röst att han sett något.
3. I hålet
Oskar pekar mot någon med rött hår.
Mamma.
Hon stöttar en fabriksarbetare som har skadat sitt ben. Han stapplar framåt med mamma som stöd.
Jag springer mot henne och kastar mig om hennes hals.
– Xen!
– Mamma!
Vi står där och vinglar. Jag med armarna om mamma, hon med ena armen om den skadade mannen och den andra om mig.
Vi släpper taget om varandra och mamma hjälper mannen att lägga sig ner.
Det är som ett krig mot befolkningen på ön. Först försvann en person om året. Nu har någon sprängt skfabriken, med era döda och skadade som resultat.
Samtidigt blir det allt tydligare att Xen är den person som kan göra något för att rädda ön. Men hen måste ta sig ner under ytan där glas skarna och lyktfolket nns.
Under ytan är den andra delen i serien Havets väktare. En isande berättelse om mystik, mod och att våga göra det rätta.
